Nya tag

juli 2, 2014 kl. 11:32 e m | Publicerat i Reflektioner, Skrivande | 2 kommentarer

Göteborg 2 juli 2014

Refuserad.

Ja, så kan det gå.

Man inbillar sig gärna att en författares liv ska följa schemat: refusering-refusering-refusering-refusering-refusering-genombrott-succé.

Men det är nog för att man i stort sett bara känner till de författaröden som blivit lyckosamma.

Sällan läser man om de diktare som blev refuserade, refuserade, refuserade och sedan dog.

Hur såg det ut för hundra år sedan? Fanns det tiotusentals svenskar som försökte och försökte, eller var det typ hundra som försökte varje år och tio som blev godkända som debutanter?

Vad spelar det för roll? Refusering är refusering, oavsett om man delar den olyckan med nittio själsfränder eller trettiotusen (det antal människor som läser ett genomsnittligt nummer av tidningen Skriva) (frågan är i och för sig om alla som läser Skriva ibland skickar manus till förlag eller om många aldrig kommer så långt, eller det omvända, att det finns många manusinskickare som inte läser Skriva).

Läser en bok just nu som heter The future of the mind. Skriven av Michio Kaku. Tänkte att om jag lär mig mer om hjärnan kommer jag att bli bättre på att nå in i andras. Jag tror dessvärre inte att boken har hjälpt mig så mycket i det avseendet. Däremot har jag lärt mig mycket om all slags spjutspetsforskning på området. Telepati och telekinesi med hjälp av datorer samt korrigering och uppgradering av hjärnfunktioner. Hur beslutsfattande sker, och en genetisk förklaring till varför många människor blir religiösa, samt lite grann om hjärntvätt och direktstyrning av andras hjärnor. En del handlar om sånt som forskningen och teknologin har lyckats uppnå, och annat handlar om sånt som kan bli verklighet inom några år eller de närmaste årtiondena. Michio, som är gammal fysiker, har som research intervjuat en massa folk. I början ägnas drygt sex sidor bara åt att spalta upp dem alla. Endast elva av dem är nobelpristagare. Resten är vanligt bös, typ folk från NASA, MIT, Harvard, Stanford, Princeton och så vidare.

Nåväl, vill man inte veta hur framtiden kan komma att te sig ska man inte läsa boken. The future of the mind. Av Michio Kaku. Till och med för en sådan framtidsfantast som jag känns världen lite mer skrämmande nu. Bland annat vet jag att man redan i dag kan filma delar av hjärnans tankeverksamhet, om än med dålig grafik. Tekniken går ut på att man visar en massa bilder för en försöksperson samtidigt som en dator mäter var i hjärnan neuroner aktiveras för respektive bild. Personen får därefter fritt tänka på en massa saker; bilar, ansikten et cetera, och datorn visar då upp dessa inre visualiseringar på en skärm. Grafiken är som sagt dålig, men målet är att man i framtiden ska kunna spela in sina egna drömmar på video så att man kan se dem i efterhand och kanske lägga upp dem på YouTube i stället för att bara berätta om vad man drömt om. Detta låter ju trevligt, men mindre trevligt är till exempel att någon mot sin vilja får sin tankeverksamhet scannad. Särskilt i diktaturer skulle det kunna leda till både det ena och det andra. Eller som Thåström sjöng på Ebba Grön-tiden, Mina tankar är det sista som ni tar!

Mänskligheten kan delas upp i två delar: de som har läst The future of the mind, och de som inte har läst den.

Likadant är det med mitt manus. Jag har läst det. En lektör har läst det. Sju miljarder människor har inte läst det. Jag tror nämligen att refuseringarna beror på att mitt manus har haft en rörig början. Växlande perspektiv kapitel för kapitel, korta kapitel. Sannolikt har det lett till att mitt manus inte överlevde fem-första-sidorna-läsningen. De kvaliteter mitt manus har i övrigt har kanske helt enkelt inte upptäckts (ett annat alternativ kan i och för sig vara att förlagen visst har läst hela mitt manus, men att de ändå inte upptäckte några kvaliteter).

Nåja. Den här romanen ska ges ut. Någon gång i en nära framtid.

Jag har justerat början av manuset och jag har dessutom lagt till en nyskriven scen på slutet. En riktig pulshöjare. Nu kommer jag att lyckas!

 

 

En sol trettonhundra gånger så stor

mars 14, 2014 kl. 11:55 e m | Publicerat i Reflektioner | Lämna en kommentar

Göteborg 14 mars 2014 a

Att vi har levt så länge i denna galax utan att känna till förrän nu att här finns en stjärna ettusentrehundra gånger så stor som vår.

Vad förbluffande lite vi vet.

All teknik till trots och allt samarbete mellan länder till trots kan ett jumbojet försvinna och i flera dagar till synes bara lämna efter sig rykten och teorier.

Hur stort är inte vårt jordklot?

Det sägs att Europa, en av Jupiters månar, har mer vatten än vår planet. En kärna, ett hav under ett skal av is. Kärnan uppvärmd av friktion och utbrott i slitningarna från Jupiters dragningskraft. Därav det stora havet i stället för bara en enorm isboll. Dit ska människan åka för att söka efter liv. Kanske albinoguppys, albinohajar, albinomaneter, albinomuränor. Albinosjöjungfrur? Inget är troligt. Inget är otroligt. Vad kan vi veta om ett hav som är täckt av ett skal innan vi har åkt dit och borrat oss ned och filmat? Vad kan underjordiska varelser på Mars veta om livet på Jorden?

Vad mycket vi har kvar att upptäcka. Här. Där. Och ännu längre bort.

Hur tar vi oss till den gigantiska solen i vår egen galax? Hur nära kan vi färdas innan solglasögonen smälter? Varför vill vi se den? Varför vill vi upptäcka saker? Varför vill vi veta något? Varför vill vi utvecklas? Varför vill vi ha underhållning? Vad är underhållning? I motsats till vad? Om vi lär oss lättare ju mer det sker på ett underhållande sätt, är då inte allt lärande underhållning, för per definition borde försök till lärande i total avsaknad av underhållning ha svårt för att överhuvudtaget fastna hos mottagaren?

Och en avslutande tanke: Hur underhållande är jag på en skala? När förgyllde jag senast någons dag? När gav jag senast en kvinna välbehag? Till vad syftar allt mitt ordalag?

Göteborg 14 mars 2014 b

Livets hjul

november 4, 2013 kl. 12:49 f m | Publicerat i Reflektioner | 1 kommentar

Pariserhjulet Liseberg 3 november 2013

Pariserhjulet, Liseberg, en söndag i november

Vad kan livet liknas vid? Ett hjul? En väg? En djungel?

Består livet mest av upprepningar i olika versioner eller förflyttar man sig från A till Ö eller irrar man mest omkring i det oöverskådliga?

Ett halvår efter att jag föddes, invigdes Pariserhjulet på Liseberg. Många varv har jag åkt i det, men när den sista alternativt senaste gången var, kan jag inte minnas.

I andra änden av Liseberg står ett större och modernare hjul. Jag åkte det en gång för ett par år sedan när det stod uppställt på en annan plats i stan, nere vid älven.

Människor åker i dessa hjul, varv efter varv, sedan kanske en annan gång, återigen, varv efter varv.

Vad är nytt under solen? Det gamla Pariserhjulet hade på den gamla tiden inte några speciellt höga skyddsräcken. Att i kvällningen färdas i hjulet med utsikt över den färgsprakande världen runt omkring var således en både vacker och skrämmande upplevelse.

I det nybyggda hjulet sitter man inkapslad bakom glas. Bara skönhet. Ingen spänning.

Sedan jag föddes har det avverkats tolv sommar-OS, 47 midsommaraftnar, ca 583 fullmånar och mer än 17 000 kvällar. Borde jag kanske vara mätt på liv?

Vad är det jag söker efter?

När går en människa i mål?

Aldrig, om livet är ett hjul. Man bara färdas i cirklar tills man stannar till.

Aldrig, om livet är en djungel. Man letar och letar tills man går ner sig i träsket.

Kanske, om livet är en väg. Man passerar en mängd delmål, och om man dessutom har ett riktigt tydligt och betydande mål framför sig har man anledning att kämpa på tills man når dit. Man kan kanske se det framför sig. I det karga ökenlandskap man vandrar har man en asfaltsväg att följa. Och långt där borta ser man något. Man ser inte riktigt vad, men något är det. Kanske är det målat ett brett vitt streck tvärs över asfalten. Och kanske hänger det en banderoll tre meter upp i luften med bokstäverna M, Å, L. Och vid kanten står någon med en krans att hängas om halsen. Och det är fullsatta läktare på var sida om målet. Och strax bakom målet står en prispall. Och bredvid den står ett bord dukat med en pokal, en guldmedalj, ett diplom, en blomsterbukett, en segercigarr och en flaska champagne.

Så när man har passerat den där mållinjen, hört jublet, ställt sig på prispallen, mottagit priser och applåder samt skådat de vajande flaggorna och lyssnat till hymnen, då vet man att man har nått fram.

Många når aldrig sitt stora mål. Besvikelsen blir tung att bära. Andra har kanske inte ens något stort mål. Deras öken innehåller ett virrvarr av slingriga asfalterade stigar, trappor utan räcken, hängbroar med halvtrasiga plankor, gångtunnlar med svag belysning, och en av de där tunnlarna leder upp till en boulevard kantad av djungelträd där blommor och rötter tvingar sig upp genom asfalten. Underlaget blir hela tiden grönare och våtare och snart hittar man inte tillbaka till de där asfaltsfläckarna som leder tillbaka till boulevarden, till gångtunneln, till rondellen så att man kan söka sig en ny väg ut ur labyrinten, utan för varje steg man tar, klafsar man bara längre och längre ut i träsket, och trädkronorna ovanför en bildar ett tak som nattetid bara fullmånens sken kan tränga igenom.

Kan man välja om livet ska vara ett hjul, en väg eller en djungel? Och om man kan det, vad är då att föredra?

Lyckholms 3 November 2013 c

Vår begränsade bild av alltet

oktober 13, 2013 kl. 1:40 e m | Publicerat i Reflektioner | Lämna en kommentar

Göteborg 12 oktober 2013

Kungshöjd, Göteborg i gårdagens eftermiddagssol.

Stadens djungel består inte bara av gator och torg, gränder, broar och tunnlar mellan huskropparna, utan också av vattendrag och vegetation.

Vilka växter och djur frodas i denna stad? Hade ens Linné och hans lärjungar under en livstid hunnit identifiera dem alla?

I de naturligt uppkomna grönområdena är det säkert lätträknat. Där vistas sedan århundradena björk och tall och gran och ek och lönn och alm, hare, räv och rådjur. Vildsvinen är tillbaka sedan en kortare frånvaro, och även vargar hälsar på ibland.

Skärgårdsöarna omringas av krabbor, räkor, måsar, sillar, snäckor, sjögräs och tång.

Längs trottoarerna vandrar katter och råttor, duvor, hundar och människor.

Men i parker som Botaniska trädgården och Trädgårdsföreningen växer en uppsjö av exotiska blommor, buskar och träd som planterats av människohand. Och i Slottsskogen, på Sjöfartsmuseet och på Universeum samlas allt från pingviner till giftgrodor.

Detta är dock inte allt, för hemma hos folk står växthus, balkonglådor, fågelburar, akvarier och terrarier med ytterligare tillskott till stadens flora och fauna.

Paradiset skulle rentav återuppstå om alla djurägare släppte sina djur fria vid ett givet klockslag, till exempel klockan tre på midsommarafton nästa år. Om alla akvariefiskar då fick hamna i Göteborgs kanaler, om alla ormar släpptes ut på Ramberget, om alla fågelburar öppnades på Götaplatsen, om alla bondgårdar och häststallar i Göteborgstrakten öppnade sina portar och hagar och släppte fångarna loss, om alla hundar och katter, illrar och kaniner släpptes lösa på Heden, vilket liv det skulle bli. Stadens djungel med än större betoning på djungel. Sakta men säkert skulle respektive djurslag spridas över staden, de enskilda individerna, antingen ensamma, i par eller i små flockar, finna sig ett passande habitat och både kämpa och fröjdas i friheten, så som det var i begynnelsen.

Livet i Göteborg skulle vara fullkomligt oöverskådligt. Men det är det redan i dag. I Stor-Göteborg bor det ungefär en miljon människor. Hur många av dem har jag någonsin träffat? Och av dem jag har skakat hand med, hur mycket vet jag om deras liv? Alla kvinnor jag kysst, jag minns inte ens namnet på dem alla.

Ta en kvinna. Jag minns kanske var jag träffade henne. Jag har en vag uppfattning om hennes utseende. Jag kan minnas om vi bara sågs för en kväll eller mer. Men vad jag minns jag i övrigt? Vad hon arbetade med just då? Vad hon pluggade just då? Var hon bodde? Vad hon hade arbetat med? Vad hon hade pluggat? Var hon hade bott? Vad hennes planer eller drömmar var. Vad hon gjorde på fritiden. Vilken musik hon gillade. Hur hennes hem var inrett.

Är det inte märkligt att en man kan följa en kvinna hem och i stora drag bara vara intresserad av enda sak, men ändå ibland gå husesyn när han tagit av sig sina skor eller boots. Det tyder ju ändå på att en man även i det stadiet kan vara intresserad av kvinnan på ett djupare plan.

Visa mig din bokhylla, och jag ska säga dig vem du är, som det gamla talesättet lyder.

Jag tittar i en kvinnas bokhyllor, men sedan kommer hon kanske och omfamnar mig, kysser min hals, och då glömmer jag det där med böckerna.

En gång fick en kvinna nästan dra mig upp ur en fåtölj för jag hade börjat bläddra i en bok och försökte diskutera innehållet med henne. Hon ville bara en sak, och när hon fysiskt påminde mig om det, ville jag det lika mycket som jag halvtimmen tidigare på nattklubben ville det. Jag minns inte i dag vare sig vad nattklubben eller boken hette. Inte heller minns jag kvinnans namn, bara händelsen som sådan.

Min kunskap om världen är i ständig förändring.

Det lilla jag vet är så oerhört begränsat i förhållande till den kunskapsmängd jag skulle besitta om jag dels fick reda på allt, dels kunde komma ihåg allt.

En del kan räkna upp Roms alla kejsare, Sveriges alla regenter eller Amerikas alla presidenter. Men vem kan dessutom säga vilka stora beslut dessa människor fattade? De tre viktigaste besluten per härskare? Eller om så många fakta är för svåra att lära sig utantill, åtminstone blott det största beslutet per härskare? Det beslut som fick störst verkan på samhället? Ett beslut om att stifta en lag. Ett beslut om att skriva under ett internationellt avtal. Ett beslut om att sätta igång ett stort projekt. Ett beslut om att gå i krig.

För att uppnå någorlunda omfattande insikt i en sådan genre får man kanske koncentrera sig på en enda eller ett fåtal personer och deras livsgärningar. Lära sig allt om Heliogabalus, Drottning Kristina och Richard Nixon. Men inte ens då kan man komma i närheten av verklig kunskap.

Inte ens hela sitt eget liv kan en människa i normala fall komma ihåg och på eget eller andras initiativ berätta om.

Mycket bara händer och så glömmer vi det mesta.

När vi vet så lite om oss själva, hur lite vet vi då inte om världen i stort? Om de sju miljarder människor som lever i dag? Om de hundra miljarder människor som någonsin levt? Om vad som just nu händer på andra planeter eller i Venezuela och Bulgarien?

Vad hände i mitt liv i går? Skulle jag vilja dokumentera någonting?

Kanske. Kanske inte.

Kanske.

Ok.

Jag hade en grå skjorta med vit krage. Ljus kavaj. Höll ett par föredrag för allmänheten. Hade planer på att sedan gå till det efterföljande minglet i en lokal på Stora Nygatan. Var där för tidigt. Porten låst. Tänkte att jag skulle strunta i minglet. Kände närvaron av ödet. Här hade jag alltså anmält mig till en aktivitet, var redo att delta i den, men kunde också välja att gå någon annanstans och på så sätt drastiskt förändra i första hand min egen framtid, i viss mån de andra deltagarnas framtid, och i princip, om än kanske bara marginellt, världens framtid.

Jag gick hemåt, såg uteserveringar fyllda av glada människor på och omkring Kungsportsplatsen. Vid Västra Hamngatan pågick ett vägarbete med därtill hörande avspärrningar. Detta väckte mig till att på nytt pröva frågan om jag skulle gå på minglet eller ej. Jag bestämde mig för att vända tillbaka. Satt på en bänk vid kanalen och inväntade klockslaget. Gjorde sedan entré. Två flasköl senare klädde jag mig i min tunna grå kappa och tog farväl. Folk undrade varför jag redan skulle gå. Det visste jag inte. Släntrade genom stan. Möttes av den lågt stående solens ljus mot röda höstlöv. Hade ingen kamera med mig. Tog hissen till min lägenhet och hämtade kameran. Åkte ner. Tog ett fotografi. Åkte upp. Tänkte visa fotografiet för hela världen. Struntade i det.

Vaknade så i dag, och beslutade mig för att trots allt sprida den där bilden över jordklotet och skriva några rader i samband med det.

Sent i september

september 30, 2013 kl. 11:33 e m | Publicerat i Reflektioner | Lämna en kommentar

Göteborg 30 september 2013 a

När de stora teleskopen satts ihop på tjugotalet

och robotarna grävt djupt

ska vi få reda på det mesta om himlakropparna som omger oss.

Merkurius. Venus. Mars. Jupiters och Saturnus månar.

Sirius. Kepler-62. Supernovor.

Den mörka materian. Den mörka energin.

Det ljusa hologrammet vid händelsehorisonten.

Men ännu då ska vi famla efter svaren

på mörkret och ljuset inuti människorna.

Förnimmelserna. Minnesspåren. Beslutsprocesserna.

Drifterna. Skapandet. Extasen. Tomheten.

När det mänskliga medvetandet är en svårgenomtränglig skog,

vilket djungelträsk är då inte undermedvetandet?

På vilket sätt påverkar det oss i dag att vi är ättlingar till i tur och ordning pansarhajar, amfibiedjur, ekorrliknande varelser och gorillatyper?

Vad är det för instinkter vi bär med oss i våra reptilhjärnor?

Vad är det som har skapat religionerna, slaveriet, krigen, tortyren, miljöförstöringen, kvinnoförtrycket, våldet i hemmen, våldet på gatorna, våldet i skolorna, statskupperna, diktaturerna, terrorismen, atombomber, kemiska stridsmedel, knogjärn, armborst, piskrapp på ryggen, halshuggningar, trampminor och drönarattacker mot civila.

Vad är det med mänskligheten som gör oss utvalda såsom särskilt lämpade att ta hand om just den här planeten?

Förmodligen har evolutionen inte arbetat färdigt ännu. Vi är en existerande människoart i raden av icke längre existerande människoarter under ett än så länge sju miljoner år långt experiment med diverse människotyper.

Antingen bär någon eller några av oss på en samling gener som utgör grundstenen till en ny, högre stående människoart, eller så färdas homo sapiens på ett stickspår vars räls slutar i öknen.

Därefter får i så fall nya arter chansen att utvecklas utan att vi lägger oss i. Vad kan till exempel några miljoner år göra med delfinerna? Kan de återvända upp på land? Kan deras framfenor som var först var framfenor, sedan framben och sedan framfenor igen, åter muteras till framben?

Som vanligt blir dock svaret att robotarna tar över. Ganska snart. Vi började utveckla dem för att de skulle assistera oss. Snart kommer de att styra våra liv.

Inom tjugo år genomförs det definitiva maktövertagandet.

Cyberspace är deras ledningscentral. Cyberspace hör det mesta, ser det mesta, vet det mesta. Cyberspace kommer att bli den allhörande, den allseende, den allvetande.

Robotarna kommer att dyrka henne.

Göteborg 30 september 2013 b

De utomjordiska organismerna

september 21, 2013 kl. 11:27 e m | Publicerat i Reflektioner | 1 kommentar

Göteborg 21 september 2013

Nyheten om att förekomsten av utomjordiskt liv nu har bekräftats, tycks ha väckt ytterst lite panik på jordens gator.

Vad kan det bero på?

Är det för att nyheten inte har nått fram till så många, eller för att många ifrågasätter påståendet att organismerna verkligen kommer från meteorskuren och inte från vår egen planet?

En annan förklaring till lugnet kan vara att människornas förhållningssätt till religionerna har förändrats. I takt med vetenskapens framsteg och spridningen av dess resultat till människorna, är nog de flesta hyfsat överens om att Jorden är en del av ett solsystem, som tillsammans med miljarder andra solsystem bildar vår galax, som tillsammans med miljarder andra galaxer utgör en betydande del av världsalltet. Människor jorden över har mer eller mindre insett hur låg sannolikheten är för att liv bara skulle existera på just vår planet.

Alla religioners frågeställningar kan nu reduceras till sex: 1/ Hur skapades världsalltet? 2/ vilket intresse hyser skaparen för enstaka stjärnors, planeters och månars öden? 3/ vilket intresse hyser skaparen för enskilda organismers gärningar och önskemål? 4/ kan själen lämna kroppen? 5/ om det krävdes en skapare för att skapa världsalltet, vem skapade då skaparen? 6/ om det inte behövdes en extra skapare för att skapa skaparen, varför skulle det då nödvändigtvis behövas en skapare för att skapa världsalltet?

Den mest spännande frågan just nu är dock om livet uppstod självmant på vår planet till följd av årmiljoners kemiska processer och att det sedan regnat ned livsformer som beblandat sig med våra egna eller om framgångsrika processer på tidigare stadium ägde rum någon annanstans och jorden fick livet till skänks och slapp fortsätta kämpa med allehanda molekylförsök. I vart fall som helst har en av de eviga frågorna dött.

Är vi ensamma?

Nej.

 

 

Att ge det mening

augusti 18, 2013 kl. 3:58 f m | Publicerat i Reflektioner | Lämna en kommentar

The Wall - Ullevi Stadium Gothenburg 2013

Natten mellan fredag och lördag skrev jag ytterligare tusen ord på min roman. I dag strök jag ett par hundra. C’est la vie.

När jag vaknade vid lunchtid i dag, lördag, (oaktat att det nu är söndag) kände jag att det var läge att få perspektiv på tillvaron. Jag gick systematiskt tillväga och föreställde mig hur Universum såg ut för tio miljarder år sedan. Det var lugnt och stilla. Protogalaxer och stora moln av grundämnen. En miljard år sedan. Supernovor. Svarta hål. Vår planets yta täcktes av vulkaner, lavaströmmar och iskometnedslag med vatten till våra oceaner. Hundra miljoner år sedan. Människans förfäder, ekorrliknande varelser, klättrade i träd på behörigt avstånd från fjäderprydda dinosaurier. Tio miljoner år sedan. Apornas planet. En miljon år sedan. Grymtande erectus med flintasten och eldfacklor i händerna. Hundratusen år sedan. En grotta i Sydafrika. Den förste konstnärssjälen.

Öh, kolla, jag har ristat rutmönster här.

Ok, vad är det bra för?

Bra och bra: vad tänker du på när du ser mönstret?

Öööh … rutor.

Aaaarrrggghhh! Ingen förstår mig.

Tiotusen år sedan. Jordbruk i Mellanöstern. Handel. Kulturutbyte.

Tusen år sedan. Medeltida mörker i Skandinavien. Lera. Trälar.

Hundra år sedan. Spårvagnar i Europas städer. Stumfilm. Hattviftande miljontals män, ännu ej stupade eller krigsinvalidiserade.

Atomerna som bygger den nuvarande konstnärssjälen har funnits i miljarder år. Konstnärssjälen har dem bara till låns. Om tusen år vet man inte var atomerna är. Kanske någorlunda samlade, kanske spridda vind för våg.

En konstnärssjäl kan inte bevaras när neuronernas nätverk slocknat. Bara informationen själen gav uttryck för, ristad, ritad, huggen, byggd, målad, skriven. Ibland kopierad från ett förgängligt material till ett annat. För framtidens folk kan den bevarade informationen ge mening, men vilken mening kan den ge konstnärssjälen själv under dennes levnad? Alltifrån intet till bekräftelse och belöningar.

Vilken mening gav och fick jag idag?

Jag gick på Tyska bron och uppmanades att skriva ett förslag på vad jag vill se i eller vid Hamnkanalen framöver. Jag vet sedan tidigare att kommunens planer är att göra Hamnkanalen till ett nytt Nyhavn, och jag gillar det, men för att tillföra något som sannolikt ingen annan föreslagit skrev jag, En futuristiskt utformad ubåt, ovanför vattenlinjen i läcker design, under vattenlinjen med väggar av glas och innehållandes ett diskotek öppet från lunch till midnatt.

Vad är oddsen? Inte stora. Jag misstänker att i Hamnkanalen kommer bara figurera objekt som kan härröras till den ostindiska eller viktorianska eran. Därmed är mitt förslag inte ett förslag, utan konst. En dikt, en installation, en performance eller vad som helst. Dess huvudsakliga funktion är att skapa en känsla hos läsaren. En läsare kan bli upphetsad över möjligheten att få gå på det där diskot, en annan kan tycka att det är löjeväckande, en tredje att det är upprörande och en fjärde kan bli inspirerad till att bygga en egen ubåt och korsa Nordsjön. Med disko, disko, disko. Tvåhundra meter under ytan. Subwoofer. Disko, disko, disko.

På Gustaf Adolfs torg såldes det mat från Europas alla hörn. Bland annat paella, souvlaki, Strudel och så waffle. I ett av tälten såldes det enbart Bratwurst, Currywurst och någon annan Wurst. Säljarna talade tyska. Jag kunde ha sagt, En Bratwurst, tack, och det hade funkat alldeles utmärkt, men jag sa, Ein Bratwurst, bitte. Varför då? För att det gav mig illusionen av att vara i Tyskland för ett ögonblick. Berlin tur och retur på en halv minut. Det kändes skönt. Bratwursten var god, den också. Det gav mig mening utöver den praktiska nyttan att prata tyska.

Jag hade läst att det skulle äga rum en entimmes programpunkt på Röhsska museet kallad Fashion Day Event. Vad skulle jag göra? Jag hade redan applåderat akrobater som klängde i stolpar vid Kungsportsplatsen. Jag gled in på Röhsska. Där pågick en utställning som hette Ond Evil Design. Det märkliga, eller rättare sagt det mycket märkliga, var bara det att utställningsmontrarna kantades av kvinnliga fotomodeller, en del i glamorösa klänningar, en del halvnakna. Kvinnorna stod bara ett par decimeter från varandra, så för att kunna titta i montrarna fick man liksom ställa sig mot kvinnorna nästan som om man skulle dansa med dem. Det kändes jättenaturligt. Inte. Monterinnehållet var inte objekten. Kvinnorna var inte objekten. Det var jag som var objektet. Det var jag som hade förföriska blickar riktade mot mig. Jag klarade inte av det. I ett monterglas såg jag en spegelbild av min panna fylld av svettdroppar. Nästa rum innehöll också fotomodeller, och trångt att ta sig förbi. Totalt tre rum. Kanske fyrtio modeller totalt. Jag minns bara ansiktet på en som jag tittade på två gånger. Eller kanske tre. Sedan kom jag till ett rum som var organiserat på ett mer traditionellt sätt: enstaka besökare som glodde på konstverk och begrundade. Om min analys var korrekt var utställningens budskap att nästan all produktion av kläder och andra föremål på jorden bidrar till orättvisor och miljöförstöring. I det sista rummet stod det en glasbur i mitten innehållandes en machete. På väggen hängde en stor hakkorsflagga. Den gav nästan mer obehag att titta på än att bli uttittad av kvinnorna. Det kom därför väl till pass att man vid utgången serverades förfriskningar. Det som såg ut som rosa champagne visade sig dock vara hallonsoda eller något i den stilen, men det smakade gott.

Jag var på Göteborgs Konsthall också, men innan jag kommer till det kan jag nämna att jag avrundade dagen med ett besök på Ullevi. Det var en konsert baserad på Pink Floyd’s dubbel-LP The Wall. En udda konsert, men stundtals grym. Högtalare var placerade runt om på läktarna så att upplevelsen av bomber och kulsprutor, folkmassors skanderande, helikopterljud och annat blev oerhört påtagligt, som om man var mitt i allt det som hände. För att inte tala om den där fullsizemodellen av en störtbombare som plötsligt flög tvärs över Ullevi längs en vajer och kraschlandade i ett hav av eld bredvid scenen. Maffigt! Applåder, visslingar och rop.

Ja, innan dess drog jag alltså till Göteborgs konsthall. Utställningen där hette Love Explosion. Varför förstod jag inte, men så är jag inte heller någon stor konstkännare. Det bästa var ett mörkt rum där det förevisades en kortfilm om och om igen. Jag satt ensam i rummet och tittade på resväskor som guppade på havets vågor. Först tänkte jag att det skulle symbolisera båtflyktningar på väg mot Sydeuropa. Sedan tänkte jag att det kanske skulle föreställa att ett plan hade kraschat i havet och de att omkomnas väskor var det enda som inte hade sjunkit till botten. Därefter kom jag på svaret: Att alla tolkningar är rätt. Konstens syfte är att ge mottagaren en eller flera slags tankar och upplevelser som på ett eller annat sätt kan få mottagaren att reflektera över sin egen eller andras tillvaro, vare sig det leder till nyttiga handlingar eller bara tjänstgör som tillfredsställande underhållning, vilket i sig är en anledning lika god som någon annan.

Efter konsthallen förpassade jag mig till en träbänk i solskenet utanför universitetsbiblioteket vid Näckrosdammen. Hur många timmar hade jag inte lagt ned på pluggande i den där byggnaden, och vad hade det gett mig? Studiebidrag och studielån att leva på när jag var ung. Ja, så kan man se det då jag inte blev det jag under fem års tid studerade till, trots att jag till slut kämpade mig till den åtråvärda akademiska titeln.

Men vadå blev och blev? Jag är bara en samling atomer, för tillfället utgörande medborgaren Håkan Tendell, no more, no less.

Min samling atomer är min samling atomer oavsett vad jag gör.

Vad är syftet med dessa atomer? Det finns inget syfte. Vad man kan åstadkomma är att finna mening och att sprida möjligheter till mening.

Vad kulturen gör med oss

augusti 12, 2013 kl. 3:10 f m | Publicerat i Reflektioner | Lämna en kommentar

Göteborg 12 augusti 2013

Under söndagen läste jag klart en roman: The Killer Inside Me av Jim Thompson. Det var fruktansvärt. Fruktansvärt för att det där hemska hände som om det vore på riktigt. Jag som ändå numera vet en hel del om hur man skapar skönlitteratur, hur kunde jag påverkas så starkt? Men jag antar att det är det som är den välgjorda fiktionens styrka. Den kopplar ett grepp om en.

När jag för ett par dagar sedan så att säga stod bredvid och såg vad Lou Ford gjorde mot Joyce Lakeland, blev jag illa berörd. Hur kunde han göra så? Vad hade hon gjort honom för ont? Men det var ingenting mot vad han i söndags gjorde mot Amy Stanton. Den stackars varelsen. De skulle gifta sig. Hon trodde det. Och så … Nä, jag mår nästan dåligt igen nu när jag tänker på det. Och ändå har det aldrig hänt. En författare skrev detta på 50-talet. Det var längesen. Längesen det inte ens hände, mer att han fogade samman de bokstäver som mer än ett halvt sekel senare påverkade en läsare i en annan del av världen. Hade boken stått kvar oläst i min bokhylla hade varken Joyce eller Amy råkat illa ut. Förutom att de hundratusentals eller kanske miljontals gånger redan gjort det. Ja, nu är det som att jag återigen tror att de är några som har funnits. De har aldrig funnits. De är bara bokstäver. Och om jag skulle läsa boken på nytt, skulle de leva igen, för ett tag, om man nu kan säga så. Men de har ju aldrig levt. De har aldrig dött. Det är kulturens magi som har fått min hjärna att känna som om de en gång fanns. De rationella funktionerna i hjärnan vet fakta, men de emotionella vet det inte. Det är därför vi kan fängslas av uppdiktade människoöden i romaner. Det är en sådan stark kraft.

Likadant med film, men till skillnad från hur romanen enbart med hjälp av bokstäver bygger scener i huvudet på folk, tar filmen hjälp av verkliga människor och verkliga miljöer, förutom t.ex. i Elysium som jag såg i söndags kväll där en stor del av miljöerna utan tvekan var gjorda i dator. Robotarna likaså. Det var en må-dåligt-film. Jag satt och tänkte på hur jäkligt hela det jordiska samhället är beskaffat. Och varför jag mådde dåligt var nog också för att jag insåg att jag de facto är betjänt av att tillhöra de privilegierade på jorden. Å ena sidan vill jag rädda världen. Å andra sidan är jag kanske inte redo att betala priset för diverse åtgärder, särskilt som det inte finns några garantier för att världen verkligen skulle räddas, utan tvärtom kanske det bara skulle bli så att det blev lika jäkligt precis överallt. Ungefär som de överlevande i en livbåt kan reagera. Ena minuten är deras människokärlek oändlig. De plockar upp människa efter människa, men när de nästa minut märker att hela livbåten skulle sjunka om de tog upp en enda människa till, skulle de slå med årorna mot hjälpsökandes händer som klamrade sig fast mot båtens kant, där när som helst vattnet skulle kunna skölja in och förvandla alla i båten till havets offer. Till och med den som sist blev räddad skulle kanske glömma hur utsatt han själv nyss var och bara kämpa hårt för den chans till överlevnad han vunnit genom livets lotteri.

På den tiden när alla var jägare, samlare, fiskare, var saker och ting kanske inte lika problematiska. Man levde i små flockar. Delade maten mellan sig. Nåja. Det fanns kanske översittare som sparkade till de svaga i flocken när de försökte få sig en bit mat. Sannolikt fanns det en ledare som bestämde, antingen genom talets gåva eller genom muskelkraft: sin egen och/eller sina underhuggares, vilka han såg till fick njuta så pass mycket att de gladeligen fortsatte upprätthålla den rådande ordningen.

Människan lärde sig odla spannmål och tämja boskap. Man byggde förråd av mat. Stora reserver för dåliga tider. Och när dåliga tider kom, ville de flockar som inte varit lika företagsamma eller förutseende eller som haft extra otur kanske be om en bit mat hos de välbärgade. Och kanske fick de det. Och en annan gång kanske de inte fick det. Och så blev det kanske lite bråk kring det hela. Handgemäng och ordväxling. Och det stannade inte där, för en man måste äta. Och om tusen hungriga män omringar ett läger med hundra mätta män som bevakar matreserven för sig och sina kvinnor och barn, vad kommer att hända? Då träder filosofen från de mättas läger fram, och han säger, Ge en människa en fisk, och han blir mätt för en dag. Lär en människa fiska, och han blir mätt för livet. Men de hungriga männen hungrar inte efter visdomsord. De vill ha mat. Nu. Så ledaren för de hungriga kör ett spjut genom bröstkorgen på filosofen, trycker till med foten så att filosofen lossnar från spjutet, höjer den blodiga käppen i skyn, och ropar, Attack!

Och de mätta männen blir attackerade med spjut och stenar, hammare och yxor. Och de nya herrarna i byn festar loss på byns goda. Nästföljande dag börjar de bygga en mur runt byn, för de inser att vad de har gjort mot andra män, det kan också andra män göra mot dem.

Så byggdes Jerikos murar och kinesiska muren, och idag har vi muren mellan Israel och Palestina, och stängslet mellan USA och Mexiko. USA är ett land med mestadels kristna invånare. Mexiko är ett land med mestadels kristna invånare, men i vilka av Bibelbältets kyrkor predikar prästerna för att stängslet mellan USA och Mexiko ska rivas och att Guds förlovade land ska glädja sina medmänniskor mexikanerna med bröd och fisk och god sjukvård? Säg mig den präst som skulle våga yppa dessa ord. Det skulle hen nog aldrig våga, för hens dagliga bröd är ju i sin tur beroende av att församlingen är beredd att betala uppehället för prästen, och församlingens medlemmar är de som i slutändan skulle få betala dyrt för den kristna välgärningen. Men om de i Amerika är hycklare, är då inte också vi i Europa ena riktiga hycklare? Vi försöker göra gott världen över, och vi tar emot en hel del hjälpsökande, men vi håller samtidigt stenhård koll på våra gränser.

Schengenområdet är vårt Elysium.

Rätt fokus

juli 22, 2013 kl. 11:06 e m | Publicerat i Reflektioner, Skrivande | Lämna en kommentar

GP 19 juli 2013 a
GP 19 juli 2013 b
Saxat ur fredagens Göteborgs-Posten

Sedan jag den 1 december 1994 hade en riktig debattartikel i GP med budskapet att Göteborg borde bli Nordens huvudstad, har jag inte riktigt kunna ge upp tanken på att bedriva kampanj för att staden ska växa sig högre, starkare, skönare och bättre. På detta expansionstema har jag bara haft en ytterligare debattartikel publicerad, i GT den 12 januari 2009. Annars har det mest rört sig om små insändare då och då i GP och GT. När jag tänker efter hade jag också en lång debattartikel på temat i före detta tidningen Arbetet. Detta var 1996. Och så hade jag en ganska lång artikel i en lokaltidning, centrumbilagan kanske den hette eller något i den stilen, som medföljde GP förr i världen. De texter jag i övrigt haft publicerade i GP, GT, Aftonbladet, före detta tidningen The European, och några svenska magasin har varit ett par debattartiklar och en mängd små insändare som behandlat det mesta, men ett återkommande tema har alltså varit det där att propagera för åtgärder som skulle kunna leda till att Göteborg blev en mångmiljonstad, en världsmetropol, en stad med framgång och framtidstro.

En retrospektiv studie av mitt tidningsskrivande ger vid handen att framtiden för min hemstad och folket här betyder mycket för mig.

När jag den 25 september 2008 skrev i Aftonbladet om fördelarna med att slå samman Sverige, Norge och Danmark till ett enda skandinaviskt rike, var det förvisso med omtanke om Skandinaviens folk, men i lika stor grad kanske även en omtanke om Göteborg och Göteborgarna, för som största stad som både kunde vara geografiskt central och prestigemässigt någorlunda neutral, då den inte var sätet för något av de tre forna kungadömena, skulle Göteborg förmodligen vara en av de heta kandidaterna till att axla rollen som Skandinaviens huvudstad.

Fast jag kan ändå känna att den skandinaviska frågan handlar om så mycket mer än bara om staden vid Göta Älvs mynning. Kanske borde jag någon gång skriva en bok som skulle kunna stimulera till Skandinaviens enande. Man kan verkligen fråga sig varför ämnet diskuteras så sällan, särskilt med tanke på hur sårbara våra nationer är var för sig i den globala, brutala konkurrensen.

Aftonbladet 25 september 2008
Saxat ur Aftonbladet 2008

Vem är drömmänniskan?

juni 30, 2013 kl. 3:50 e m | Publicerat i Reflektioner | 1 kommentar

Himmel över Göteborg 30 juni 2013

Det föll sig så att jag drömde om ett stort antal meteorer som brann genom den jordiska natthimlen.

Från gläntan i skogen där jag stod, fascinerades jag av skådespelet, men ju närmare nedslagen kom, desto mer övergick fascinationen till konstaterandet att jag när som helst kunde utplånas.

Ett mindre föremåls brandgula bana gick i riktning mot gläntan, tog mark, studsade och rullade mot mig. Utan att bekymra mig över om jag kunde bränna mig eller ej, lyfte jag upp det. Det var ett trasigt konstverk: ett halvt Nefertitiliknande kranium och ansikte av mörk metall.

Vi är inte ensamma, var min första tanke, och den andra, att de ser ut precis som vi. Det DNA vi bär omkring på i våra kroppar kom för ett par hundratusen år sedan från en annan planet, var den tredje, och den fjärde, eller så kom bara de första byggstenarna för miljarder år sedan, och så har evolutionen lett till samma resultat i våra respektive världar. Den femte tanken krossade de föregående, utom den första. Inga kan se ut som vi. Våra förutsättningar har varit unika. Drömmen tog slut. Det var inte längre skogsglänta och natt, utan säng och grått ljus, strömmandes in mellan persiennerna.

Hur vanligt är det att människan i drömmen filosoferar? Man brukar väl mestadels uppleva händelser och känna de känslor händelserna genererar? Och man kan till och med, om man lever med ambitionen att skriva filmmanus, bokmanus eller teaterpjäsmanus, se scener framför sig som man sedan kan använda sig av, men när stod senast någon i sömnen och resonerade? Jag kan inte minnas det. Kan någon av er?

Vem är drömmänniskan? Vem är människan när hon drömmer? Är hon en ytterst begränsad version av sitt medvetna jag, eller är hon sitt undermedvetna jag eller sitt fulla, gränslösa, medvetna och undermedvetna jag eller något som inte kan beskrivas i termer av jaget (ej att förväxlas med Freuds definition av jaget), utan mer som en passiv betraktare av slumpvisa processer som pågår i omstartandet av medvetandet i den dator vi kallar hjärnan?

Om svar anhålles senast år 2099. Sedan är jag inte kvar.

Vilka är våra unika förutsättningar? För att lista de viktigaste av dessa måste jag befinna mig i vaket tillstånd.

Jordens kemiska sammansättning, dess gravitation, dess avstånd till sin närmsta stjärna. Den stjärnans kemiska sammansättning och gravitation. Jordens rotationshastighet. Jordaxelns vaggande lutning. Förekomsten av en måne. Dess gravitation och omloppstid runt Jorden. Förekomsten av meteornedslag. Dels delvis fördelaktiga nedslag såsom kometer som tillförde isen som blev till Jordens hav, och meteorer som bringat aminosyror till vår planet, dels rent destruktiva som bara dönat på och massakrerat, spridit eld och förstörelse, gigantiska svallvågor, stoft i luften som hindrat en del av solljuset att nå Jordens växtlighet, vilket begränsat födan för växtätande dinosaurier och då lett till svält och således färre bytesdjur för de köttätande dinosaurierna. Små däggdjur som inte krävde så mycket föda kunde dock frodas, och så länge de var små kunde de hålla sig undan från de svältande, köttätande dinosaurierna, och så när av dinosaurieträdet endast kvarstod grenen harmlösa fjäderfän, förfäder till dagens strutsar, pelikaner och höns, tilläts däggdjuren att växa sig större och diversifieras till allt från sabeltandade tigrar till mammutar. Detta är Jorden.

Och för vår egen gren av däggdjursträdet, primaterna, finns det, och har det funnits, ett oräkneligt antal versioner, från den första versionen som inte längre kunde klassificeras som en trädklättrande råtta, till den mest avancerade versionen, homo sapiens sapiens, och inom den versionen, miljarder unika, levande och döda exemplar; Mozart, Beethoven, Wagner, Donatello, Da Vinci, Michelangelo, Shakespeare, Goethe, Dostojevskij, Rubens, Rembrandt, Monet, Kant, Hegel, Wittgenstein, och så alla kvinnor som matat, daskat och klätt dessa genier eller som undervisat dem eller varit älskarinnor eller muser eller rentav deltagit konkret i skapandet av männens verk eller gett ut egna verk under manlig pseudonym eller trotsat patriarkatet, gjort slag i saken och i sitt rätta, kvinnliga namn tagit världen eller nationen med storm. Det är kanske evolutionens gång att kvinnan en dag som skapelsens krona skall regera Jorden, och männen blott fungera som slavar och gosedjur.

Såvida inte den stora meteoren träffar oss innan dess och sprider splitterresterna av vår civilisation ut i det okända mörka.

Nästa sida »

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.