Vad kulturen gör med oss

augusti 12, 2013 kl. 3:10 f m | Publicerat i Reflektioner | Lämna en kommentar

Göteborg 12 augusti 2013

Under söndagen läste jag klart en roman: The Killer Inside Me av Jim Thompson. Det var fruktansvärt. Fruktansvärt för att det där hemska hände som om det vore på riktigt. Jag som ändå numera vet en hel del om hur man skapar skönlitteratur, hur kunde jag påverkas så starkt? Men jag antar att det är det som är den välgjorda fiktionens styrka. Den kopplar ett grepp om en.

När jag för ett par dagar sedan så att säga stod bredvid och såg vad Lou Ford gjorde mot Joyce Lakeland, blev jag illa berörd. Hur kunde han göra så? Vad hade hon gjort honom för ont? Men det var ingenting mot vad han i söndags gjorde mot Amy Stanton. Den stackars varelsen. De skulle gifta sig. Hon trodde det. Och så … Nä, jag mår nästan dåligt igen nu när jag tänker på det. Och ändå har det aldrig hänt. En författare skrev detta på 50-talet. Det var längesen. Längesen det inte ens hände, mer att han fogade samman de bokstäver som mer än ett halvt sekel senare påverkade en läsare i en annan del av världen. Hade boken stått kvar oläst i min bokhylla hade varken Joyce eller Amy råkat illa ut. Förutom att de hundratusentals eller kanske miljontals gånger redan gjort det. Ja, nu är det som att jag återigen tror att de är några som har funnits. De har aldrig funnits. De är bara bokstäver. Och om jag skulle läsa boken på nytt, skulle de leva igen, för ett tag, om man nu kan säga så. Men de har ju aldrig levt. De har aldrig dött. Det är kulturens magi som har fått min hjärna att känna som om de en gång fanns. De rationella funktionerna i hjärnan vet fakta, men de emotionella vet det inte. Det är därför vi kan fängslas av uppdiktade människoöden i romaner. Det är en sådan stark kraft.

Likadant med film, men till skillnad från hur romanen enbart med hjälp av bokstäver bygger scener i huvudet på folk, tar filmen hjälp av verkliga människor och verkliga miljöer, förutom t.ex. i Elysium som jag såg i söndags kväll där en stor del av miljöerna utan tvekan var gjorda i dator. Robotarna likaså. Det var en må-dåligt-film. Jag satt och tänkte på hur jäkligt hela det jordiska samhället är beskaffat. Och varför jag mådde dåligt var nog också för att jag insåg att jag de facto är betjänt av att tillhöra de privilegierade på jorden. Å ena sidan vill jag rädda världen. Å andra sidan är jag kanske inte redo att betala priset för diverse åtgärder, särskilt som det inte finns några garantier för att världen verkligen skulle räddas, utan tvärtom kanske det bara skulle bli så att det blev lika jäkligt precis överallt. Ungefär som de överlevande i en livbåt kan reagera. Ena minuten är deras människokärlek oändlig. De plockar upp människa efter människa, men när de nästa minut märker att hela livbåten skulle sjunka om de tog upp en enda människa till, skulle de slå med årorna mot hjälpsökandes händer som klamrade sig fast mot båtens kant, där när som helst vattnet skulle kunna skölja in och förvandla alla i båten till havets offer. Till och med den som sist blev räddad skulle kanske glömma hur utsatt han själv nyss var och bara kämpa hårt för den chans till överlevnad han vunnit genom livets lotteri.

På den tiden när alla var jägare, samlare, fiskare, var saker och ting kanske inte lika problematiska. Man levde i små flockar. Delade maten mellan sig. Nåja. Det fanns kanske översittare som sparkade till de svaga i flocken när de försökte få sig en bit mat. Sannolikt fanns det en ledare som bestämde, antingen genom talets gåva eller genom muskelkraft: sin egen och/eller sina underhuggares, vilka han såg till fick njuta så pass mycket att de gladeligen fortsatte upprätthålla den rådande ordningen.

Människan lärde sig odla spannmål och tämja boskap. Man byggde förråd av mat. Stora reserver för dåliga tider. Och när dåliga tider kom, ville de flockar som inte varit lika företagsamma eller förutseende eller som haft extra otur kanske be om en bit mat hos de välbärgade. Och kanske fick de det. Och en annan gång kanske de inte fick det. Och så blev det kanske lite bråk kring det hela. Handgemäng och ordväxling. Och det stannade inte där, för en man måste äta. Och om tusen hungriga män omringar ett läger med hundra mätta män som bevakar matreserven för sig och sina kvinnor och barn, vad kommer att hända? Då träder filosofen från de mättas läger fram, och han säger, Ge en människa en fisk, och han blir mätt för en dag. Lär en människa fiska, och han blir mätt för livet. Men de hungriga männen hungrar inte efter visdomsord. De vill ha mat. Nu. Så ledaren för de hungriga kör ett spjut genom bröstkorgen på filosofen, trycker till med foten så att filosofen lossnar från spjutet, höjer den blodiga käppen i skyn, och ropar, Attack!

Och de mätta männen blir attackerade med spjut och stenar, hammare och yxor. Och de nya herrarna i byn festar loss på byns goda. Nästföljande dag börjar de bygga en mur runt byn, för de inser att vad de har gjort mot andra män, det kan också andra män göra mot dem.

Så byggdes Jerikos murar och kinesiska muren, och idag har vi muren mellan Israel och Palestina, och stängslet mellan USA och Mexiko. USA är ett land med mestadels kristna invånare. Mexiko är ett land med mestadels kristna invånare, men i vilka av Bibelbältets kyrkor predikar prästerna för att stängslet mellan USA och Mexiko ska rivas och att Guds förlovade land ska glädja sina medmänniskor mexikanerna med bröd och fisk och god sjukvård? Säg mig den präst som skulle våga yppa dessa ord. Det skulle hen nog aldrig våga, för hens dagliga bröd är ju i sin tur beroende av att församlingen är beredd att betala uppehället för prästen, och församlingens medlemmar är de som i slutändan skulle få betala dyrt för den kristna välgärningen. Men om de i Amerika är hycklare, är då inte också vi i Europa ena riktiga hycklare? Vi försöker göra gott världen över, och vi tar emot en hel del hjälpsökande, men vi håller samtidigt stenhård koll på våra gränser.

Schengenområdet är vårt Elysium.

Annonser

Kommentera »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: