Spårvagnsblå

november 28, 2010 kl. 10:30 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Spårvagn blå

du skramlar dig fram

från sekelskiftsromantik

ut till miljonprogram

Du stänger dina dörrar

och startar med ett pling

Folk med blicken i fjärran

dem ger du ett ring

Du gnisslar i kurvor

i tunnlar du far

Du är motorn i staden

du ger allt du har

Jag kan inte minnas

all den hjälp du har gett

när du forslat min kropp

till skolsal till bankett

till Ullevi Scandinavium

Liseberg Avenyn

till en förfest i en tvåa

någonstans under skyn

Men jag minns när jag var barn

och fick stämpla min kupong

i den gråa maskinen

och det sade ka-tjong

När jag bjöd min första kärlek

på flott restaurang

stod jag för spårvagnskuponger

som en äkta gentleman

Från Hammarkullen till Vasastan

kärleksfärden den gick

Gorgonzolaspäckad oxfilé

vin och sorbet vi fick

Jag har farit med spårvagn

i alla slags skick

i militäruniform

i jeans och skinnpaj och drick

Ju mer jag tänker på det hela

så blir det väl så

nostalgi glädjetårar

jag är spårvagnsblå

en sång av Håkan Tendell

Vem kan axla titanens mantel?

november 26, 2010 kl. 12:25 f m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Tidigare i år totade jag ihop följande rader:

Jag kom från det förgångna, en härlig, svunnen tid,

och greppar åter svärdet: jag längtar efter strid.

Förvandlingen är färdig, min kropp och själ är ett.

Nu kan jag tacksamt skriva om allt som jag har sett

i världen och i syner, se! Darrar min manschett?

Nej, den är trygg och stadig som vore den av stål.

Titanen är tillbaka. Hör folkets jubelvrål.

Jubelvrålet nådde emellertid aldrig orkanstyrka.

Skrivaråret 2010 blev ungefär som 2009 och som året före det.

Hur skall jag någonsin kunna bli den störste sedan Strindberg?

Min samhällskritik sätter inte nationen i gungning.

Mitt författarskap debatteras inte på kultursidorna.

Tavlor målar jag inga, pjäser skriver jag inga, fruar har jag inga, och mina dikter kan ingen recitera.

Ej heller är jag något språkgeni: Mein Deutsch ist schwach, my English is Svenglish, moi francais non parlez un catastrophe.

Och på vilket sätt behärskar jag egentligen ärans och hjältarnas språk? Med finess och ackuratess?

Nej, jag låter bara min rotvälska svämma ut över allt som är rent och fint. Mina alster är som flugor i soppan för litteraturens finsmakare, mina filosofiska grubblerier som kloroform för människor som vill vakna och se världen med öppna ögon. Varken av tidningar eller institutioner har jag blivit hyllad för mitt skrivande. Inte sågad heller. Jag existerar helt enkelt inte i kulturvärlden. Förr eller senare inte heller i den sanna världen. Och vid pärleporten skall jag nekas inträde med motiveringen ”Du får inte komma in i paradiset förrän du har skrivit något riktigt bra.” Och där skall jag sitta i trasiga kläder lutad mot paradismuren i tusentals år och fila på ett manus som skall slå världen med häpnad alltmedan generationer av framtida, prisbelönta kulturpersonligheter kommer att passera revy vid sidan av mig och vandra rakt in i härligheten.

Håkan Tendell

Death is everywhere

november 16, 2010 kl. 11:55 e m | Publicerat i Reflektioner | Lämna en kommentar

M E M E N T O   T E   M O R T A L E M   E S S E

When I wake up in the morning, I cannot tell where I will be in the evening: in the ordinary world or in eternal darkness.

The news are filled with death.

The concept of death is woven into poems and songs and novels, it is delivered to you on TV, at the cinema, in the opera house.

Death is everywhere.

Once I was a soldier.

Once a soldier, always a soldier.

Nowadays, I wear white collar and turn the wheels of the machinery of the state in order to keep society from falling apart.

I’m doing good: together with an army of tens of thousands of men and women who make contributions under tough circumstances day after day after day. Most white collars are working class heroes.

When I die, I will know that I served well: that I did what my country expected from me.

I also gave women love, and I even received some in return. Whether or not I will find love again, I can die satisfied.

For many years I longed for death. Now, when I don’t long for it anymore, I am somewhat afraid of it: sometimes I really don’t care if my heart stops beating the next second, sometimes I’m really scared it will.

It’s as if I haven’t made up my mind about life: have I been there, done that, seen everything, or is my lust for life an unstoppable force, eager to experience new things and repeatedly enjoy good old favourites as well?

Perhaps the best way to find out what it is that you want more from life is to imagine that you are buried alive in a coffin. No, that’s not good. The only thing you would want in a situation like that is probably to break out and see the sky again. It’s better to imagine that you’re already dead. You are in a coffin, dead, thinking about the world: what you would do if something brought you back to life, or if you were reborn in another body or something like that. What would you do if the gift of life was given to you again?

The most efficent way to perform this experiment would be to lie down on a bed or a couch and close your eyes. Don’t climb into a coffin in hope of maximum effect. Things might turn out ugly.

Sitting in front of your computer and close your eyes for a while might work just as good as lying down. The important thing is to be really still and imagine eternal darkness. Then, I guess there will be some pictures in your mind: some scenes were you imagine yourself doing things that you would love to do, be it simple things like having an ice cream, a drink in the sun, a drink in the shadow, a dance with someone you know or perhaps a total stranger, a trip to a foreign land, a mega city or some ruins in the jungle, a book never read, a movie never seen, some music never listened to before: simple things like that. Diamonds and pearls, an Academy Award, the Pulitzer Prize, the cover of a magazine, or the centerfold. The list is long and life is short.

I didn’t even have to close my eyes. The experiment worked anyway.

Håkan Tendell

Construction time

november 9, 2010 kl. 10:29 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

How long does it take to build a mind suitable enough to write a damn good novel?

And how do you build that mind?

Why do I suck?

I have great visions of scenes, yet I can’t describe them very well in words.

When I look at what I’ve written, I find that it’s not the same thing that I wanted to write. Something is lost between my mind and my hand. I lack the ability to express myself fully and freely.

When Lord Byron died at age 36, he had already written a lot of stuff good enough. So had Franz Kafka at age 40. Ernest Hemingway shot himself at age 61. What’s my point mentioning that? I don’t know. But I do know that at age 30, Hemingway could present himself as the writer of ”The Sun also rises” and ”A farewell to arms”.

This is how I sometimes present myself: ”I’m trying to write a novel.”

Maybe it would be more accurate to say: ”I’m trying to build a mind that can write a novel. Not in the Dr. Frankenstein way, though. I make experiments with my own mind, see? I read novels and I read books about how to write novels, and it’s all in here, you know. It’s all in here, and one day, I will get the whole story down on paper, and it will be a marvellous experience to see all those copies of my book piled up in the window of the bookshop around the corner. Yes …” and then I will just stand there with empty eyes, and people will slowly move away from me, go to the bar, order some drinks and have a laugh at me. No, they will not even remember me. An unpublished writer is something you hang your hat, your coat and your umbrella on before you enter the ballroom.

The ice is in the water

november 7, 2010 kl. 5:59 e m | Publicerat i Reflektioner | Lämna en kommentar

The ice is in the water.

The fire is in the wood.

The future is in the hands.

Every day ahead is history not yet said.

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.