Universums alla ord

oktober 31, 2009 kl. 1:23 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

abc

Det slår mig redan i början av mitt forskningsprojekt om Universums alla ord att vad som komplicerar färdigställandet av redovisningen är att det finns andra alfabet än det latinska. Vi har det grekiska, det kyrilliska, det hebreiska, det arabiska, det indiska, det kinesiska och så vidare. Plus alla smärre variationer inom den latinbaserade gruppen såsom ñ och ü och ö och ô. Eller det dansknorska tecknet för ae. Eller det isländska tecknet för, ja, jag vet inte vad det är, men jag har för mig att det ser ut som ett böjt d, korsat av ett streck. Förmodligen står det för dt eller kanske th, nej, jag skall inte spekulera här, det är inte meningsfullt.

Alla ord i Universum kan i och för sig ljudas, och det borde därför räcka med det svenska alfabetet för att redovisa samtliga ord. Det allra bästa hade ju varit att använda sig av det fonetiska alfabetet, men eftersom jag inte behärskar det får det gå lika bra med det svenska.

Men hur skall man egentligen gå till väga för att ta reda på samtliga ord? En idé jag har är att googla alla bokstavskombinationer begränsat till max två likadana bokstäver i rad inom ett ord, och maxlängd på ordet trettio bokstäver. Alla ord som överstiger trettio bokstäver är inte ord, utan blott ett bevis på bristande effektivitet hos språkskaparna. Om ordet inte får någon träff på Google är det inget ord. Visst kan man tycka att om jag skriver en bokstavskombination, vilken som helst, är det plötsligt ett ord, men kombinationen saknar ju innebörd. Ett ord är inget ord förrän minst två människor på Jorden vet vad det betyder. Annars är bokstavskombinationen bara ett skri i ensamheten, ett utdöende läte i en bortglömd bergsby.

Manus på rekordtid

oktober 28, 2009 kl. 1:06 f m | Publicerat i Skrivande | 3 kommentarer

I söndags eftermiddag började jag skriva på den nya novellen. I går kväll fortsatte jag. Och nu, natten mellan tisdag och onsdag, är jag klar. När inledningsscenen uppenbarade sig för mig på söndagen insåg jag att jag skulle hinna greja en ny novell i tid, men jag kunde inte ana att den skulle bli så bra.

Ja, den blev bra. Framförallt slutet jobbade jag med som en galning så att det till sist blev en logisk och poängfylld final.

”We have a winner” sa jag till mig själv.

Hoppet är det sista som överger människan.

Håkan Tendell

 

Förlusten

oktober 24, 2009 kl. 11:46 e m | Publicerat i Skrivande | 2 kommentarer

Inget förgyller en kväll så som att radera ett riktigt dåligt manus.

Vad det denna gång var fråga om var mitt bidrag till den stora novelltävlingen.

Jag har flera dagar på mig att skriva något nytt.

Det är lugnt.

Jag ordnar detta.

Jag brukar ju vara framgångsrik i allt jag företar mig …

Lyckan står den djärve bi. Var och en är sin egen lyckas smed. Friskt vågat, hälften vunnet.

Men det gäller inte mig.

Inte nu.

Gnistan är tappad.

Jag kommer ingen vart.

Bara ett mirakel kan rädda mig.

Alltså är det kört.

Alla misstag beror på mig.

Alla motgångar beror på mig.

Det är jag som är felet.

Det är jag som saknar vad andra har.

Min självbild har kommit ikapp verkligheten.

Det är ett vykort över en stad i ruiner.

 

Håkan Tendell

Den inre monologen

oktober 24, 2009 kl. 2:02 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Jag fruktar att jag håller på att bli galen: inte så där smått galen som jag alltid har varit, utan riktigt galen, sådär så att man tappar koncepterna. I betraktelser ser jag tecknen. Hur länge kan jag betrakta tecknen med en sund blick? Och hur kan jag vara säker på att min blick ännu är sund? Det borde finnas lådor med hundra experiment för den som vill testa sig själv.

Å ena sidan vill jag ofta veta hur saker och ting fungerar, å andra sidan upplever jag mig ibland befinna mig utanför världen, som om den inte riktigt berörde mig.

Hur fungerar Afghanistan? Fungerar Afghanistan? Hur fungerar Irak? Fungerar Irak? Hur fungerar Sverige? Fungerar Sverige? Det är FN-dagen idag, men jag vet inte om FN fungerar. Hur fungerar ett träd? Hur kan i stort sett ingenting växa till ett monster av rötter, grenar och frukter? Varför drar inte solen åt sig fler kometer och slukar dem hela?

På sistone har jag varit luttrad. Jag har insett mina begränsningar. Luttrad är kanske inte det rätta ordet. Jag börjar bli osäker på ords betydelse. Jag förstår inte ens hur människor kan förstå varandra med ord. Vad är ett finger? Var slutar fingret, och var börjar handen? Nej, så kan man inte säga. Fingret är en del av handen. Var slutar fingret, och var börjar handryggen? Det är lättare att se var fingret slutar och var handflatan börjar. Där har de ritat streck. Är handen en del av armen? Är armen en del av överkroppen eller bara en av extremiteterna? Människan har röntgenblick. I alla fall om man håller utsidan av fingrarna mot en ljuskälla. Det gäller att ljuskällan blir ordentligt täckt så att den inte bländar. Då kan man se blodet, köttet och skelettet, eller åtminstone tycka sig se det. Ett finger är en del av hjärtat. Det är hjärtats tentakler som når dit ut. Ett finger är en del av hjärnan. Det är hjärnans tentakler som når dit ut. Det är hjärnan som beordrar fingrets rörelser. Det är hjärtat som transporterar bränsle till fingrets muskler. Om ett finger huggs av fylls hjärnan med smärta och hjärtat töms på blod. Allt hänger ihop. Människan är en helhet. Fingret är du.

Du ligger jämte en kvinna. Handen kupar sig. Två hjärtan bankar i takt. Det tunna tyget utgör civilisationen. Om blott människornas munnar ville tala skulle de båda veta kvällens slut, men nu måste deras händer tala i deras ställe. Munnarna har tagit paus efter kyssar och ord. Två hjärtan bankar i takt, och händerna vill komma i samma. En hand smyger under tyget. En annan hand säger: ”Inte än.” Två hjärtan bankar. Två kroppar andas. Universums centrum är funnet. Handen kupar sig på nytt. Tar djärvare tag. Där är värme och fukt och civilisationens tyg. Handen trevar återigen. Sakta in under tyget. Den andra handen lägger sig ovanpå. Vill bara följa med en liten stund. Visa att den är med. Att det är viktigt att den är med. Fingertoppar nuddar det sjöblöta. Ett finger sjunker ned. Vem minns längre tyget? Snart skall det ändå träs bort och kastas på ett golv. Kanske nära något av de andra plaggen.

Människornas kroppar skall skälva. Deras munnar skall flämta. De är två hjärtan, två själar, och snart ett gungande, pulserande, stort stycke kött.

En människa vandrar över sanddynerna och ser havet, men var slutar stranden och var börjar havet? Du står med fötterna i fuktig sand. Då och då sköljer vatten över dina fötter. Är du på stranden eller i havet? Du går ut så att vattnet når upp till knäna. Du kan inte simma i så grunt vatten. Är du på stranden eller i havet? Du går längre ut. Vattnet sträcker sig upp till midjan. Du kan fortfarande stå och läsa Göteborgs-Posten utan att tidningen blir blöt. Är du på stranden eller i havet? Du går längre ut. Nu är det så att du får stå på tå för att bottna. Kommer det en våg hoppar du gärna upp lite grann för att inte bli översköljd, och skulle du råka landa på ett ställe där du trodde att du skulle bottna, men inte gör det, får du lite panik, inte mycket, bara lite grann. Man vill gärna bottna när man förväntar sig att man skall bottna. När du bottnar med endast tårna är du ett lätt byte för en haj. Hajen kommer och tar dig i ett nafs. Inte ens om du ser ryggfenan på tjugo meters avstånd hinner du reagera. Vattnet är inte ditt rätta element. Du är en gratis lunch serverad i ett trendigt badmode. ”Dummen Schweden” tänker kanske hajen. Nej. Den kan inte tyska. Den har aldrig gått i skolan. Vi har gått i skolan i många år och skryter om att vi är smartare än djuren. Ändå klampar vi rakt ut i vattnet som om vi trodde att hajar bara existerar i naturfilmer och inte i verkligheten. För varje slags bytesdjur finns det minst ett slags rovdjur. Och en jättebläckfisk kan nå dig med en av sina långa armar och låta armen slingra sig runt din kropp och dra ut dig till sitt stora gap. Fast om du bara badar vid svenska kuster riskerar du inga människoätare. På västkusten är det enda som kan hända dig att du blir omringad av brännmaneter. På ostkusten är det enda som kan hända dig att du blir omringad av giftalger.

Land och havsbotten är samma sak. Det är bara mängden vatten som skiljer, och vattenmassor är inget annat än ett sovande regn. Fiskar flyger högt över Atlantlandets lermarker. Fiskar, fåglar, flygplan och ubåtar är formade efter samma mall. Tångruskor är bruna buskar i en trädgård. Krabbor och krokodiler lever i okunskap om människornas ord. Ingen människa förstår fullt ut vad en annan människa menar. Ord kan ibland förvilla mer än förtydliga.

Jag när en dröm om att flyga in i Saturnus, se ringarna på nära håll, se ringarna och mig själv upplösas i våra beståndsdelar;  stenblock, isblock, satelliter från främmande världar.

Håkan Tendell

Slaves of the World

oktober 10, 2009 kl. 6:00 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Slottsskogen 1

Slottsskogen 2

Slottsskogen 3

Slottsskogen 4

Slottsskogen 5

Slaves of the World,

hear my call.
When the time has come,
I will free you all.

Those of you who captured are
in cellars cold and dark,
I will heal your deepest scar
and light your inner spark.

Those of you who often feel
that you need to hide,
I will bring my swords of steel
and stand there by your side.

Those of you who seldom find
a place where you belong,
I will help you ease your mind
and sing a little song.

All you people everywhere,
break your chains and rise.
Another world awaits out there,
Earth is Paradise.

 

a poem by Håkan Tendell

 

Slottsskogen 6

Slottsskogen 7

Slottsskogen 8

Slottsskogen 9

Slottsskogen 10

Naturens krafter

oktober 4, 2009 kl. 5:25 e m | Publicerat i Skrivande | 4 kommentarer

blue, blue, electric blue

Det har sina fördelar att bo i en vindsvåning med öppen spis. När det regnar och blåser uppstår en välljudande symfoni, ständigt nyskapad, med varierande längd, intensitet och instrument. Särskilt gillar jag kastvindar med hagel eller regn. Det smattrar så härligt mot takfönstret och plåttaket som vetter mot norr. Den del av taket som vetter mot söder är klädd med tegelpannor. Ur audiellt perspektiv är nog regn bäst. Det blir ett mjukare och maffigare ljud med regn än med hagel.

I natt lät det som att det knakade i byggnadsverket när naturkrafterna attackerade tegelhuset. Ibland undrar hur jag länge allt kommer att stå kvar: civilisationen vi byggde.

Ta en sådan sak som den ståtliga skyskrapan Singer Building i New York. Vid färdigställandet 1908 var den världens högsta byggnad. 1968 revs den. Naturen behövde inte ens ingripa. Människan tog beslutet.

Vad människan förstör av stadsplaneringsskäl eller som ett led i krig är dock inget mot vad naturens krafter kan göra, ty i dessa sammanhang har vi ingen talan. Människan kan inte stoppa förekomsten av vare sig orkaner, översvämningar, jordbävningar eller vulkanutbrott. Vi kan bara lära oss att försöka skydda oss mot dem.

Egyptierna visste vad de gjorde när de byggde pyramiderna. De kan inte brinna upp eller ned. De kan inte välta. De kan överhuvudtaget inte rasa samman. De kommer att stå kvar längre än det mesta av vad människan har skapat. Chepospyramiden har stått i cirka 4 590 år och kommer säkerligen att stå kvar i minst lika många år till.

Närmast bagatellartade i jämförelse är kanske inte Sapfos dikter, även om de bara har stått i två och ett halvt tusen år. Dessutom huvudsakligen i form av fragment. Å andra sidan är Cheopspyramiden också att räkna som ett fragment, eftersom ett stort antal stenar har avlägsnats från den ursprungliga skapelsen, då, som på så många håll i historien, diverse byggherrar har funnit det mer smidigt att stjäla färdighuggna stenblock än att vänta på att någon skall hugga nya.

När jag nu har gått igenom Sapfos dikter kan jag återigen konstatera att den av hennes dikter som jag läste på gymnasiet fortfarande är väldigt bra. Nytt för mig är dock att hennes dikter, som bär självutlämnandets prägel, visar att hon inte var lesbisk, utan bisexuell. Hur intressant är detta då, undrar kanske vän av ordning.  Är en diktares läggning något att diskutera? I detta fall, ja, eftersom ön Lesbos, som hon bodde på, har fått ge namn åt en annan läggning. Enligt konstens alla regler borde uttrycket lesbisk betyda bisexuell.

När vi nu har lämnat de högre sfärerna och gett oss in på ämnen under bältet kan vi lika gärna fortsätta med följande konstaterande: Sapfo var sannolikt fot- och skofetischist. Eller sandalfetischist som det nog hette på den tiden.

I Vasilis Papageorgious och Magnus William-Olssons översättning av de tvåhundrafjorton dikterna och diktfragmenten kan vi hitta följande:

Nr 39:

Mångfärgade sandaler, ett utsökt lydiskt hantverk, täckte fötterna.

Utdrag ur nr 44:

alla kvinnor och flickor med vackra vrister steg upp

Nr 57:

Vem är denna bondflicka som förtrollar ditt förstånd klädd i bondklänning och inte vet hur hon skall lyfta sina klädtrasor över vristerna

Utdrag ur nr 103:

bruden med de vackra fötterna

Nr 110:

Dörrvaktens fötter är sju famnar långa och hans sandaler är gjorda av fem oxars hudar. Tio skomakare fick slita hårt för att tillverka dem.

Utdrag ur nr 123:

med gyllene sandaler

Kan vi dra några slutsatser av detta? Kanske. Kanske inte. Hon diktar även om annat. I ett par dikter nämner hon det violsmyckade bröstet, och sedan i nr 126:

Må du sova invid den ömsinta väninnans bröst

Menar hon verkligen bara sova? Händerna på täcket är det däremot överhuvudtaget inte tal om i detta utdrag ur nr 94:

rikligt med väldoftande olja, passande för en drottning, smorde du dig med, och i en mjuk bädd, ljuvlig, tillfredsställde du din åtrå

Det är möjligt att det ofta gick hett till på ön Lesbos, men ibland levde Sapfo och förmodligen även hennes medmänniskor på samma sätt som många av oss andra. När jag i natt låg vaken och lyssnade på naturens krafter kunde jag känna ungefär som hon gjorde för två och ett halvt tusen år sedan i nr 168 B:

Månen har gått ned nu och plejaderna. Midnatt är passerad. Tiden rinner och jag ligger ensam.

Det här med att människor kan förmedla tankar genom tid och rum, till och med genom årtusendena, är något alldeles fantastiskt. Vad vore vi utan skriftspråk? Bara byggnader, statyer, konsthantverk, grottmålningar, hällristningar och andra slags bilder hade fått tala i vårt ställe. De hade sagt en hel del, men de hade inte kunnat säga allt så i detalj. De skrivna ordens kraft är stor.

Nr 147:

Jag säger dig, man kommer att minnas oss i framtiden

Ja, Sapfo, du lyckades verkligen. Det gjorde du. Men vad hände med hon den där bondflickan i klädtrasorna? Fick du någon ordning på henne? Blev hon en kvinna av värld till slut?

Håkan Tendell

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.