Skymning afton fönster på glänt

juli 28, 2013 kl. 11:39 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Göteborg 28 juli 2013

Som om jag hade stått bakom en kvinna
hennes blick mot horisonten
hand mot hennes höft
kind mot kind
läppar pulserande
ögonskugga blå
Andromedagalaxens hav
vågor i grönt

en dikt av Håkan Tendell

To have and to hold – Depeche Mode
Lament – Ultravox
Save a prayer – Duran Duran
You surround me – Erasure
Hunter and the hunted – Simple Minds
A victory of love – Alphaville
Decay – Twice a Man
Natt efter natt – Ratata

Annonser

Bra dag för romanskrivning

juli 27, 2013 kl. 9:10 f m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Göteborg 27 juli 2013
Lördag morgon. Göteborg.

Ihållande skyfall. Himlens blixtar. Dovt muller. Jag fylls med skaparkraft.

Bron över Göta älv

juli 26, 2013 kl. 11:33 e m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Göteborg 26 juli 2013
En av många förbindelser över och under älven. En som går ur tiden. 2020. 2021.

Staden ska växa samman över älven. Citykärnan ska sprida sig. Långt kvar till dess, men ändå: Lindholmsallén är som gjord för att kantas av ståtliga skyskrapor. När jag går där i kvällningen i framtiden vill jag se de jättelika affischerna från premiärbiografen, de glittrande ljusen från teatrarna, känna vibrationerna och luftdraget från den passerande spårvagnen, se de dinerande paren vid fönsterborden på tvåvåningsrestaurangerna, skyltfönstren med saker och frukter från världens alla hörn, den lilla secondhandbutiken på hörnet, höra gatuartistens sång och ackord, se kunderna komma ut ur den nattöppna frisersalongen för avantgardefrisyrer, de många neonskyltarna utmed de efter regnskuren våta fasaderna, känna doften av parfym från kvinnan i den röda regnkappan, och smaken av senap, ketchup och mos från den halva specialen i min hand.

Rätt fokus

juli 22, 2013 kl. 11:06 e m | Publicerat i Reflektioner, Skrivande | Lämna en kommentar

GP 19 juli 2013 a
GP 19 juli 2013 b
Saxat ur fredagens Göteborgs-Posten

Sedan jag den 1 december 1994 hade en riktig debattartikel i GP med budskapet att Göteborg borde bli Nordens huvudstad, har jag inte riktigt kunna ge upp tanken på att bedriva kampanj för att staden ska växa sig högre, starkare, skönare och bättre. På detta expansionstema har jag bara haft en ytterligare debattartikel publicerad, i GT den 12 januari 2009. Annars har det mest rört sig om små insändare då och då i GP och GT. När jag tänker efter hade jag också en lång debattartikel på temat i före detta tidningen Arbetet. Detta var 1996. Och så hade jag en ganska lång artikel i en lokaltidning, centrumbilagan kanske den hette eller något i den stilen, som medföljde GP förr i världen. De texter jag i övrigt haft publicerade i GP, GT, Aftonbladet, före detta tidningen The European, och några svenska magasin har varit ett par debattartiklar och en mängd små insändare som behandlat det mesta, men ett återkommande tema har alltså varit det där att propagera för åtgärder som skulle kunna leda till att Göteborg blev en mångmiljonstad, en världsmetropol, en stad med framgång och framtidstro.

En retrospektiv studie av mitt tidningsskrivande ger vid handen att framtiden för min hemstad och folket här betyder mycket för mig.

När jag den 25 september 2008 skrev i Aftonbladet om fördelarna med att slå samman Sverige, Norge och Danmark till ett enda skandinaviskt rike, var det förvisso med omtanke om Skandinaviens folk, men i lika stor grad kanske även en omtanke om Göteborg och Göteborgarna, för som största stad som både kunde vara geografiskt central och prestigemässigt någorlunda neutral, då den inte var sätet för något av de tre forna kungadömena, skulle Göteborg förmodligen vara en av de heta kandidaterna till att axla rollen som Skandinaviens huvudstad.

Fast jag kan ändå känna att den skandinaviska frågan handlar om så mycket mer än bara om staden vid Göta Älvs mynning. Kanske borde jag någon gång skriva en bok som skulle kunna stimulera till Skandinaviens enande. Man kan verkligen fråga sig varför ämnet diskuteras så sällan, särskilt med tanke på hur sårbara våra nationer är var för sig i den globala, brutala konkurrensen.

Aftonbladet 25 september 2008
Saxat ur Aftonbladet 2008

Metoden

juli 17, 2013 kl. 11:48 e m | Publicerat i Skrivande | 2 kommentarer

Bältesspännarparken 17 juli 2013
Lager på lager. Bältesspännarparken. Gbg.

Ett sätt att få upp produktionshastigheten när man skriver en roman är att hejda impulser som säger åt en att stanna upp, tänka efter och redigera, stanna upp, tänka efter och redigera. Redigera, redigera, redigera. Destruera.

Lyckligtvis destruerar jag inte så mycket text nuförtiden. De scener jag skapar har stor chans till överlevnad. Men, åter till ämnet, det jag har funderat på är om en tydlig metod för redigering skulle kunna få mig att verkligen bara kunna ösa på med ord tills det första utkastet av romanen är klart. Jag tror det, för om jag innerst inne kan känna att allt är under kontroll, att jag har en plan, att jag har en metod för att undvika att mitt skrivande resulterar i skräp, skulle jag förmodligen kunna skriva friare än vad jag hittills gjort. Visst har jag haft stunder av flow, det har jag, men skulle jag bara kunna skruva på det flödet närhelst jag vill det, skulle jag verkligen kunna skriva klart min roman före höstlövens intåg.

Så hur ser den här metoden ut? Den är säkert inte revolutionerande på något sätt. Kanske är det många som tillämpar något liknande i sitt romanskrivande. Det jag har kommit fram till är i alla fall att jag, som sagt, bör skriva ett första utkast, helt utan hämningar, och sen får jag bearbeta manuset med min lager-på-lager-metod.

Den går ut på att jag ska göra ett antal genomgångar av romanen med fokus på olika parametrar. Jag kollar vad som fattas, och så målar jag på, fyller i, justerar, redigerar.

Till exempel skulle jag kunna börja med att kolla om varje scen öppnar med en miljöbeskrivning så att läsaren ständigt är orienterad i tid och rum och verkligen undermedvetet kan känna att den upplever samma fysiska verklighet som karaktärerna i scenen.

Nästa lager: Är varje person i boken beskriven med en eller ett par saker som utmärker just den personen? Saker som t.ex. längd, ansiktsform, ansiktsuttryck, blick, ärr, tatueringar, skägg, mustasch, polisonger, frisyr, klädval, röst, språkbruk, gångstil, lynne et cetera.

Nästa steg skulle kunna vara att kolla om samtliga dialoger i boken innehåller minst en minnesvärd replik. Nej, det är kanske ett lite för ambitiöst mål för att vara realistiskt att uppnå, men säg så här: Finns det totalt sett minst tre minnesvärda repliker i hela boken? Om inte, gör om dialogerna tills det finns tre grejer som folk kan citera efter att ha läst boken. Hur många coola, roliga, poetiska eller tänkvärda repliker kan man från t.ex. Bibelns böcker eller Shakespeares verk eller från filmer som Stjärnornas krig, Terminator, Pulp Fiction? Tre minnesvärda repliker från ett enda verk är vid närmare eftertanke på världsklassnivå med hänsyn till hur många böcker och filmer jag njutit av, men ändå bara kan citera enstaka meningar från vissa av dem. Och det är klart: Om jag tycker att jag lyckas få till tre minnesvärda repliker i min roman, så är det kanske en enda som folk i gemen slutligen kommer ihåg, och det skulle ju i så fall ändå vara fantastiskt.

Vad är minnesvärda repliker?

– Jag är döden.
– Frankly my dear, I don’t give a damn. Hasta la vista, baby.

Ja, man ska nog vara himla glad om man kan skriva en enda rad som folk kan minnas ord för ord.

Ytterligare ett lager: Är hjälten hela tiden i färd med att försöka nå sitt mål, och stöter hen eller människor hen älskar, om och om igen på olika slags hinder från en antagonist, vare sig antagonisten är en vanlig motpart, en skurk, ett rovdjur, en eld, en naturkatastrof, en mur, en stigande vattennivå, en tickande bomb?

Hur många lager har jag nu?

Fyra.

Miljöbeskrivningar. Personbeskrivningar. Repliker. Trubbel.

Det är allt. Det får räcka. Jag tror det kommer räcka långt.

En berättelse om medmänsklighet

juli 11, 2013 kl. 11:11 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

World War Z

Två gånger i sommar har jag vandrat hemåt genom stan uppfylld av genuin harmoni.

Den ena gången var efter att jag i juni hade nöjet att få skjuta lite grann med skönheter som CZ 99, TT 33 och Colt Trooper. Ja, det var härligt att ladda, öppna eld och göra patron ur. Repetera kommandon. Utföra order. Hårt och precist. Som om jag vore tillbaka på 80-talet i armén.

Den andra gången var i kväll. World War Z. En sådan delikat film. Brutal och varm på en och samma gång. Och speedade zombier som man aldrig sett dem förr. Forsade fram och hoppade som impalor flyendes från geparder, fast med den skillnaden att de var geparderna.

Men jag gillar även berättelser med zombier som lunkar fram, som om de vore ett gäng på väg mot gatuköket efter en särdeles blöt krogrunda. Deras gång må vara svajig och stapplande, men de är oerhört målinriktade. De har druckit sina öl. De har misslyckats med sina förförelsekonster. Nu vill de bara tugga på kött och fläsk och bröd.

Det är viktigt att karaktärer i en berättelse är målinriktade. Både protagonisten / protagonisterna och antagonisten / antagonisterna. När de har motstridiga mål och kämpar för att uppnå dessa, uppstår spänning. Än mer spänning uppstår om de befinner sig på en plats eller i en situation som helt och hållet eller till viss grad begränsar karaktärernas frihet. Det kan vara i ett flygplan, på ett framrusande tåg, på ett sjunkande skepp, i en brinnande skyskrapa, på en liten ö, på ett mentalsjukhus, på en internatskola, på en forskningsstation i Antarktis, i ett gruvsamhälle på någon av Jupiters eller Saturnus månar.

Så varför utspelar sig min roman i Västsverige? Hade det inte varit bättre om den utspelat sig på t.ex. Island eller i det forna DDR?

Västsverige duger. Varför då? Därför att protagonisten är bunden till regionen genom kärleken till sin kidnappade fästmö och tron att någonstans i Göteborg med omnejd har han störst chans att hitta henne eller åtminstone snappa upp ledtrådar till var hon kan befinna sig. Eller få svar på om hon lever eller är död. Han vill hitta henne. Han vill få reda på vad som hänt henne. Han vill straffa de skyldiga, men eftersom han inte vet vilka de är, får han, för att stilla sin blodtörst, straffa alla möjliga kriminella som han stöter på under sina stadspatrulleringar på kvällar och nätter.

Att sadla om och bli vinprovare i Moseldalen är inget godtagbart alternativ för honom. Hans blod kokar av att ha förlorat sin älskade, av skam för att han inte kunde rädda henne och av sorg över se sin egen stad befläckas av de orättfärdiga. Men ganska snart passerar han själv gränsen för vad det civiliserade samhället anser är tillåtet. Det är det som gör hjälten i romanen. Hjälten gör det där vi andra vanliga medborgare aldrig själva skulle våga göra. Och han är gränslös även på andra sätt.

Jag läste en gång något i stil med att en hjälte i en roman bör vara funtad ungefär som alla vi andra, men slåss mer, dricka mer, och ha mer sex.

Utan att avslöja för mycket om min roman, kan jag avslöja, eftersom det ändå kommer att avslöjas tidigt i handlingen när romanen väl kommer ut, att en av huvudpersonens fästmös väninnor, som sedan tidigare varit lite förtjust i huvudpersonen, inte kan låta bli att komma honom närmare när han sörjer frånvaron av fästmön och hennes eventuella död. Jag berättade om just den grejen för en kvinnlig kollega när vi åt lunch häromdan på La Vacca på Folkungagatan (i Göteborg). Hon blev upprörd. Jag älskade det. Det var skönt att känna att jag skapat en god intrig. Romanen är inte ens klar, men redan förmår den väcka känslor.

Jag är kanske inte helt kass som författare, trots allt.

Blir än mer peppad att skriva klart romanen nu. Vill ge mina framtida läsare det som andra författare och filmskapare gett mig: fascination och inspiration.

Om varje löv var ett blad

juli 8, 2013 kl. 11:59 e m | Publicerat i Skrivande | 2 kommentarer

Brunnsparken - Göteborg 8 juli 2013
Brunnsparken. Gbg.

25 000 ord består min roman för närvarande av.

73 sidor.

Sannolikt har jag passerat Dostojevskijs Vita Nätter, och jag är på god väg att passera Hemingways Den gamle och havet, men det är en bra bit kvar innan jag är i hamn.

För att ha så stor chans som möjligt att slå igenom som debutant bör man skicka in ett manus på ca 80 000 – 100 000 ord. Jag vet detta. Och ändå. Ändå försöker jag övertyga mig själv om att kan jag bara få ihop en tajt historia på 60 000 ord, kommer jag att lyckas. Och visst. Större under har skett. Men varför envisas jag med att förbereda mig på att medvetet lägga mig utanför standardmallen, eller vad man ska kalla det? Varför rättar jag inte bara in mig i ledet?

Förmodligen för att jag fortfarande är en sådan där som ägnar mångdubbelt mer tid åt att redigera skrivna meningar än vad det tog att skriva dem. Vad jag skapar på fem minuter kan jag hålla på med i en timme efteråt. Eller återkomma nästnästa dag för att ändra en endaste mening eller ett blott ett ord jag gått och tänkt på. Så där kan jag inte hålla på.

Produktion. Produktion. Produktion. Och mer produktion. Sedan redigering. Det är det enda sättet om jag ska hinna bli klar innan löven blir gula, röda och faller.

Den nästan ständigt påslagne nitiske granskaren inom mig är mitt sista kvarvarande hinder.

I övrigt är jag i toppskick. Jag har gjort allting rätt. Jag har under åratal tagit till mig tips på nätet, jag har studerat handböcker, jag har läst ett stort antal romaner och annat från de senaste fyratusen årens utgivning, från Gilgamesheposet till Fågelskrämman av Michael Connelly, och den bok jag läser för tillfället är The Long Goodbye av Raymond Chandler, och nästa bok blir kanske franskt artonhundratal eller svenskt nittonhundratal. Jag bara tar något ur mina välfyllda hyllor. Kryddar kanske sedan med något nyutgivet. Gör det emellanåt, även om jag för mitt författarskaps skull koncentrerar mig på att försöka beta av de flesta av jordens alla klassiker. Och jag är glad att jag har några kvar att bläddra i, för det är först när man har absorberat det fundamentala i romanskrivandets hantverk som man på ett meningsfullt sätt kan analysera vad andra författare gjort och lära sig något av det.

Måste lova mig själv nu. Från och med i morgon. Ingen mer redigering förrän det första utkastet är klart. Ingen mer redigering. Ingen mer. Man måste våga säga nej. Man måste våga säga nej. Säg nej till redigering. Stoppa den. Krossa den. Förgör demonen!

Att skriva en roman präglad av samtiden

juli 7, 2013 kl. 9:57 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Gothia Towers - Göteborg 7 juli 2013

Det romanmanus jag skriver på ska inte bara bli Sveriges hårdaste kriminalroman, det ska också vara av modernt snitt. Därför har jag idag övervägt att ändra innehållet i ett av kapitlen.

Det aktuella kapitlets handling består av två kvinnor (rivaler) vars samtalsämne kretsar kring en gemensam bekant (en man). Det slutar med en catfight i nattlinnen.

Eftersom detta samtal (gräl) i princip är det enda långa samtalet som förs mellan kvinnor i min bok, inser jag att mitt verk inte skulle kunna klara Bechdeltestet: ett test som nyligen kommit till min kännedom, och som i princip går ut på att man studerar ett verk, till exempel en film eller en roman, och fastslår om det finns någon enda scen där två kvinnor pratar med varandra om något annat än män. Om de inte pratar om något annat än män, har filmskaparen eller författaren inte klarat testet.

Varför är det då viktigt för mig att klara detta test? Jo, för att jag inser hur gammalmodig jag skulle vara om jag inte klarade det. Testet har i och för sig några år på nacken, men eftersom det är nytt för mig, antar jag att det är nytt även för de flesta andra (god slutledning eller självcentrerad världsbild?).

Nåväl, frågan är också om mina kvinnor måste befinna sig i en situation där de båda bär nattlinnen (som lätt kan slitas sönder). Att hudexponering säljer är ingen nyhet. Hollywoodproduktioner och musikvideos badar i det. Och författaren till Fifty Shades visste väl vad hon gjorde när hon valde temat för sin trilogi, men vad tillför det just min roman att den där scenen äger rum under lättklädda former? Kan jag inte i stället låta kvinnorna stå och huttra utomhus, insvepta i kappor en blåsig, regnig sommarkväll?

Oavsett den fysiska miljön, vilken jag får fortsätta att fundera på, bör jag nog låta kvinnorna gräla om någon aktuell samhällsfråga, och så får läsaren bara ana att den alltmer intensiva debatten egentligen bottnar i deras rivalitet. Klarar jag testet då? Anledningen till grälet är ju ändå den man som är föremålet för deras åtrå.

Eller så kan jag tänka så här: Jag är inte bara man, jag är också författare till den hårdaste kriminalroman som någonsin kommer att ges ut i det här landet. Och när den väl kommer ut på marknaden får den utsättas för alla möjliga och omöjliga test. I don’t care.

Håkan Tendell

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.