Auf wiedersehen Au revoir

december 13, 2008 kl. 10:30 e m | Publicerat i Skrivande | 10 kommentarer

panorama-sydpanorama-sydvast

När jag blickar ut över världen en kväll som denna inser jag tre saker: 1/ Det är lördag, det är Lucia, i natt tänker halva Sverige ha sex, 2/ jag tillhör den andra halvan och 3/ i år har jag verkligen utvecklats som författare, men det räcker inte till. Någonting drastiskt måste ske.

Först dock en resumé angående några av årets misslyckanden, detta år som jag ber att få utnämna till mitt ”Annus horribilis”.

Året började med att jag fullkomligt förkrossad raderade hela min före detta blogg och drog tillbaka min diktsamling ”Dikter för de levande döda” samt två andra obetydliga alster från självpubliceringssajten Vulkan.

Gav mig in i tävlingen ”Ordet är fritt” där svenska folket gavs chansen att skriva ett eller flera kapitel till en roman som skulle ges ut. Jag skrev ett kapitel, men fick så lågt betygssnitt av mina medtävlare att jag deppade ihop och hoppade av tävlingen. Senare har jag märkt att det där är vanligt förekommande, att folk ger andra tävlanden etta i betyg, så nu bryr jag mig inte längre. I tävlingen 55 ord hade jag bland annat med ett bidrag som hette ”Hårda bud”. En tredjedel av alla röster på mitt bidrag bestod av allra lägsta betyg, det vill säga betyg 1. Var mitt bidrag så himla dåligt? Döm själva:

Redan när jag skymtade hennes röda klänning genom den frostade glasrutan förstod jag att hon betydde trubbel.
Jag tog ner fötterna från skrivbordet, föste undan whiskyglaset och fimpade cigarren.
Hon öppnade dörren och steg in på kontoret. ”Vad sjutton gör du i min stol, ditt slödder?”
”Förlåt”, sa jag och gick tillbaka till mitt rum.

Jag deltog i tre olika novelltävlingar utan att vinna. Jag deltog i tävlingen om att få bli sommarkrönikör i en kvällstidning utan att lyckas. Sedan gjorde jag comeback på Vulkan med ytterligare ett obetydligt alster, vilket jag strax därefter drog tillbaka från försäljning.

Jag har till dags dato deltagit i tävlingen på Kapitel 1, men lägger nu ner det hela eftersom jag inte duger. Jag har förvisso fått en hel del beröm av medtävlare, vilket värmer mycket, men jag kommer inte att vinna tävlingen och få min roman utgiven. Så är det bara. Jag är inte av det rätta virket. Ännu. Jag känner det på mig. Jag kan alldeles för lite om allt det som man måste kunna som författare för att ha en rimlig chans att bli publicerad.

Under året som gått har jag fått några refuseringsbrev på en roman. Den har omarbetats och skickats ut till ännu ett förlag. Förhoppningsvis får jag refuseringsbrevet innan nyår.

I övrigt har jag två chanser kvar till antingen extas eller besvikelse.

175 000 kr är förstapriset i Hemmets Journals romanpristävling. Jag levererade en i mitt tycke fullgod följetongsroman, men jag är samtidigt medveten om att handlingen kanske inte riktigt passar tidningens läsare. Ändå hoppas jag att de skall njuta av kärlekshistorien mellan den medelålders 55+ kvinnan och den 23-årige mannen. Är det inte vad medelålders kvinnor vill ha nuförtiden? Yngre män?

100 000 kr är förstapriset i Umeå kommuns novelltävling som arrangeras med anledning av att de vill bli Europas kulturhuvudstad 2014. Endast 1 044 bidrag lämnades in. Temat var fritt. Den tävlingen är mitt sista hopp. Manuset är det bästa jag någonsin skrivit. Å andra sidan finns det 1 043 andra bidrag som säkerligen också är väldigt bra. Realistiskt sett kommer jag att förlora även här. Jag måste förbereda mig på det. Sluta hoppas på framgång.

Det finns bara en sak som jag måste göra under en lång tid framöver. Läsa klassiker. Inte skriva, inte surfa, inte kolla på TV, bara läsa. Lära mig något om hur saker och ting skall gå till.

Igår kväll till exempel läste jag ingen bok. Istället kollade jag på finalen i Idol. Ringde och röstade på Alice fem gånger för att jag ville att hon skulle vinna. Det var i och för sig bra gjort. Bättre att göra en god gärning än att läsa en bok. Men helt klart är det så att att jag, trots att jag kraftigt dragit ner på TV-tittande, fortfarande läser för lite. Kanske surfar jag för mycket. Så är det nog. Tiden framför TV och Internet  måste minskas. Jag har sagt det till mig själv förut. Jag säger det igen. Jag måste skapa tid för läsning av böcker.

Jag skall börja redan ikväll med ”Kappan” av Nikolaj Gogol. Den är tillräckligt tunn för att vara lätt att komma igång med och samtidigt tillräckligt tung för att vara nyttig och skön att läsa. ”Vi har alla krupit fram ur Gogols kappa” lär Dostojevskij ha sagt. Bara det är ju en anledning att läsa den om man nu har ambitioner att bli en duktig författare, och det har jag ju.

I morgon skall jag läsa ”Svält” av Knut Hamsun. Inget tröstar en opublicerad författare så mycket som vetskapen om att många av litteraturhistoriens stora också hade det lite kärvt i början. Boken skall tydligen handla om just sådan kärvhet.

Nu är tiden kommen för att dra mig tillbaka, in i grottan, långt från världens ljus, bara läsa böcker, läsa, läsa, läsa, och en dag i en obestämd framtid, när tiden är mogen försöka närma mig världen på nytt.

I slutet av sitt liv stod Strindberg på sin balkong och kastade rosor till de tusentals människor som samlats nedanför. Inga människor har anledning att trängas nedanför mitt fönster, och inga rosor har jag heller att kasta. Vad jag har bidragit med till det svenska kulturarvet är inte mer än att det snart kan glömmas bort. Vid två tillfällen i höstas besökte jag Strindbergs lägenhet. Båda gångerna var jag ensam i lägenheten. Den första gången blev jag alldeles matt när jag stod jämte hans skrivbord. Den andra gången stod jag i hans vardagsrum och tittade in i en spegel. Till en början såg jag bara mig själv. Sedan hände det. I spegeln kunde jag se in både till skrivrummet och till sovrummet. I vardagsrummet stod det svarta pianot. Goethe och Schiller hängde på väggen. Och August, han tittade in i spegeln, han studerade sin genomträngande blick, sin spretiga kalufs och sin kavaj. Jag var hundra år tillbaka i tiden. Och jag lovade mig själv, eller han lovade mig, eller om det var jag som lovade honom, jag vet inte vilket, men det lovades i alla fall att Sverige skulle få se en ny Strindberg, att det var det som gällde, att det var det som var mitt uppdrag, och sakta försvann August ur spegeln tills det bara, helt utan tvivel, var jag själv som stod där.

För att vara en så usel författare som jag är, ställs det nästan orimligt höga krav på mig, men jag skall bevisa att det är möjligt, att också jag kan göra vad så många andra redan gjort. Jag har kommit för att göra det, och jag skall göra det, men när det skall göras, det har ännu inte kommit till min kännedom. Ett tredje besök på Drottninggatan 85 nästa år kan kanske ge mig svaret.

Men nu släcker jag den här lampan och tänder istället den som skall lysa över den kappa ur vilken möjligen också jag så småningom skall kunna krypa fram.

Farväl allihop.

Farväl alla på poeter.se, på romanloppet, på bokhora och på kapitel 1.

Tack för allt.

Håkan Tendell

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.