En annorlunda vinkel

juli 30, 2012 kl. 11:47 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Det tätt ihopkrupna paret bakom takets neonskylt.

Vad ser han? Vad tänker hon? Vad känner hon och han?

Det sitter inga människor där på taket. Ändå ser man det framför sig: hur han håller om henne, hur han tar ännu en klunk, hur hon önskar att han kan ta henne bort från allt, att hon bara kan få försvinna, bara fly, bara lämna allt bakom sig och börja ett nytt liv med honom, riddaren i boots och jeans.

Eller så är det kanske han som längtar bort från henne. Och snart skall han göra slut med henne där uppe på taket. Lämna henne och flaskan och gå in i trapphuset för att aldrig mer återse henne.

Och det dröjer innan hon riktigt förstår.

Sedan kastar hon flaskan rätt ut i tomma intet, utan att bry sig ifall den träffar någon.

En man kliver ur en taxi.

En man stiger ut ur trapphuset och ut mot gatan.

En kvinna vandrar hem från kvällsskiftet längs trottoaren.

Vätska i glas.

Tyngd och turbulens.

Två sekunder kvar.

Det är vad du tänker nu som beskriver en av många möjliga vinklar.

Vi backar bandet.

Flaskan singlar tillbaka i kvinnans hand.

Mannen går baklänges uppför alla trapporna.

Ut på taket.

Låter sig hållas fast av henne.

Tar tillbaka allt han sagt.

Tittar henne i ögonen.

Kysser henne på kinden.

Lägger en slinga av hennes hår bakom hennes öra.

Ser hennes hår fladdra i kvällsbrisen.

Blickar ut över staden.

Hon sätter sig.

Han går omkring på taket.

Svalkar händerna mot stålet.

Greppar två stolpar.

Hans kinder, hans ögon drunknar i rött.

Ställer sig mellan två av neonskyltens bokstäver.

Sätter sig ner.

Hon tar en klunk.

Och blickar ut över staden.

Lutar sitt huvud mot hans axel.

Pratar på det där viset som bara hon kan göra.

Blundar och ler.

Hon har på sig sin nya parfym.

 

Här kan man andas

juli 29, 2012 kl. 2:01 f m | Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Vilken kväll det blev!

Och vilket annorlunda perspektiv! Från min upphöjda position vid sidan av scenen kunde jag se merparten av de förmodat drygt sextiotusen fansen. Fast det såg ju himla packat ut, så kanske var det närmare sextiofemtusen. Det lär vi bli varse senare.

Och secken stämning. Det var en riktig rockkonsert, sådana som de gjorde förr. Extatiskt både på och nedanför scenen. Jag är glad att jag lever, glad att jag bor i staden, glad att jag kommit till insikt om att jag bör tacka nej till eventuella öutflykter. Det är inte tångruskor och brännmaneter jag behöver, det är stadens liv. Det är det jag måste dyka djupare i, börja frekventera de folkfyllda ställena, gallerierna, barerna, gränderna, utforska fler vindsvåningar, källarhållor och lyor. Jag vill ha mer stad. Det är på gatorna jag hör hemma. På gatorna och i byggnaderna. Göteborg. Här kan man andas.

Måste fortsätta bli mer utåtriktad, verkligen börja tränga in i smeten och bli en del av stadens kulturliv, bli en del av något större.

Precis som i kväll.

 

Just nu: Skyfall över Göteborg

juli 28, 2012 kl. 6:16 e m | Publicerat i Skrivande | 4 kommentarer

Det kraftigaste blixtljus jag någonsin skådat i min lägenhet strömmade för ett par minuter sedan in genom mitt takfönster. Det hade börjat duggregna och så kom det. Jag satt precis under nämnda fönster och utbrast vid blixten i en för mig dessförinnan outtalad ordkombination: Jesus fucking Christ! Så kan alltså en agnostiker förvandlas till praktiserande religiös i en handvändning, om än med det insprängda, profana kraftuttrycket, men nu är allt normalt igen. Jag är vid sunda vätskor. Det spöregnar blott, och åskar inte längre. Fast nu hörde jag något som mullrade i öster. Ja, det lär bli en blöt och elektrisk kväll på Ullevi om några timmar.

Igår kväll trodde jag att jag idag kväll skulle gå på bio och se The Dark Knight Rises. Jag satt med två eleganta damer på uteserveringen till Svarta oliver, ett grekiskt ställe på Kristinelundsgatan, åt lamm och drack rosé, och diskuterade de kapitel jag redan raderat ur mitt pågående romanbygge, det vill säga alla kapitel. Sammanfattningsvis fick jag reda på att det var en god idé att ha strukit dem eftersom manuset helt igenom var trist och icke trovärdigt. Vidare avslöjade jag att jag funderar på att flytta från Kungshöjd till Masthugget för att hamna i en mer bohemisk miljö, som kanske kan gynna mitt skrivande. De föreslog att jag borde bosätta mig på Brännö, en ö som tydligen vimlar av bohemer. Jag beskrev då min öskräck som gäller för alla öar som är mer glesbefolkade än öar som Manhattan och Hisingen, eftersom jag behöver ett visst mått av civilisation på en ö för att inte känna mig totalt frihetsberövad. Denna öskräck har damerna dock lovat att bota mig från genom att ta med mig ut till Brännö för sol, bad och besök på värdshuset. I ett svagt ögonblick gav jag mitt samtycke till detta projekt.

I veckan läste jag klart Imperial Bedrooms av Bret Easton Ellis. Det är kanske så jag borde skriva. Många karaktärer och mycket mysterier samt detaljer ur mänsklighetens krassa leverne.

När jag vaknade i morse och noterade att jag hade somnat ifrån OS-invigningen eftersom jag inte kunde minnas annat än att jag bland annat såg representanter för Jamaica och Kazakstan tåga in på arenan, slog jag vid halv tiotiden på datorn för att kolla in höjdpunkterna, och läste även artiklar om fredagskvällens Springsteenkonsert på Ullevi. Det uppdagades att det skulle släppas nya biljetter till Bruce klockan tio. Jag surfade in på Ticnet, hamnade i kö, misströstade, lyckades emellertid reservera en biljett med begränsad sidosikt på sektion N10, varefter sajten strulade när det kom till betalningen. Icke desto mindre kunde jag till slut genomföra köpet och spatserade sålunda iväg till Gule Knut på Kungsportsplatsen för att hämta ut min biljett. De tillhandahöll dock inte någon sådan tjänst längre, men tipsade mig om att gå till Bengans inne på det Lagerhaus som tidigare var biografen Cosmorama. Där fick jag min biljett, så nu blir det till att damma av min svarta, gamla m/60 regnkappa från armén och snart bege av mig till Ullevi.

Annat att se fram emot: Writer’s Digest publicerar numera utvalda läsares maxsexhundraordsberättelser i sin tidning under rubriken 5-Minute-Memoir. Berättelsen skall handla om något från ens skrivarliv. Jag totade ihop en intressant skildring, mejlade iväg den och väntar nu på att september skall komma. Sedan får jag väl vänta på att oktober skall komma, och så vidare. Jag får helt enkelt sätta mitt hopp till att min knaggliga engelska kan få redaktörerna att misstänka att amerikanska läsare kommer att dra på smilbanden vid läsningen av min story. Eventuellt kan det ju också förhålla sig så att min storys innehåll är läsvärt i sig, men beträffande det kriteriet för publicering tävlar jag sannolikt med tusen och åter tusenden. I vart fall skulle det vara jäkligt skönt att få med en text i världens största branschtidning för författare. Mitt självförtroende skulle verkligen behöva en framgång av något slag.

 

The Scandinavian 8 Million City: Oslo – Gothenburg – Malmö – Copenhagen

juli 15, 2012 kl. 10:21 e m | Publicerat i Okategoriserade | 11 kommentarer

 

Train arriving at Gothenburg Central Station filmed by Håkan Tendell

In a future not far away, around 2025, 2030 or so, a new megacity will rise.

The North European cities Oslo, Gothenburg, Malmö and Copenhagen (sometimes spelled Oslo, Göteborg, Malmö, Köpenhamn or Köbenhavn) have decided to come together by building a high speed train link enabling commuters to live in one of the nodes and work or study in one of the others. From Gothenburg it will only take about an hour to reach each end of the line. There will also be a few stations along the line connecting other cities in between at a somewhat slower speed. For example the first stop north of Gothenburg will be Uddevalla and the first stop south of Gothenburg will be Halmstad, but of course most trains will only stop at the big four stations.

The preparations for the Scandinavian 8 Million City is a cross-border project co-funded by the European Union and is called COINCO North II (Corridor of Innovation and Cooperation). The corridor is also called the creative corridor because of the twentynine universities and university colleges, the fourteen thousand researchers and the two hundred and sixty thousand students sweating at those institutions of higher education. However, a society cannot be prosperous on academic discussions alone. Somebody has to do the dirty work and provide goods and services to citizens, tourists and worldwide customers. Luckily, more than half of Scandinavia’s industrial production capacity is alreday located within the future megacity.

The challenge is to attract more companies that provide services in financial, insurance, real estate, marketing and media business and make companies even move their headquarters to the Scandinavian megacity, also creating opportunities for brand new companies that can employ people.

On a global scale Copenhagen is ranked as a Beta+ city, Oslo is ranked as a Beta city and Gothenburg as a Gamma- city. Together with the large city of Malmö and all the towns along the coastline, the megacity could probably in 2030 reach the Alpha- city level.

It’s quite interesting to predict what could come out from all of this. Growth and wealth. Of course. But what about the cultural life? Will it prosper? I guess so. The more creative musicians, writers, artists, film makers et cetera from Norway, Sweden and Denmark can hang out together in the megacity clubland and its restaurants and cafés, the more new ideas can take shape and result in thrilling pieces of art.

Hemingway + Allen

juli 7, 2012 kl. 11:22 e m | Publicerat i Skrivande | 3 kommentarer

Ernest Hemingways genombrottsroman, The Sun Also Rises, överraskade mig med sin delvis fiktiva skildring av livet i Paris på tjugotalet. Jag trodde inte att man skulle kunna skriva så uppriktigt om utsvävande liv på den tiden, men faktum kvarstår att boken existerar alltsedan 1926.

Genast känner man att det här är bra skrivet: det här är en som vet vad den gör, och känslan håller i sig genom boken. Nivån höjs dock senare. Vi befinner oss i Pamplona. De två sista meningarna i kapitel fjorton lyder: You could not be upset about anything on a day like that. That was the last day before the fiesta.

När man läser det där hajar man till: någonting är på väg att hända, och i kapitel femton till sjutton är handlingen intensiv: det är män mot tjurar, män mot alkohol, män mot män och män mot sig själva. Och berättartekniken är av världsklass. Jag fick hjärtklappning. Det går inte att säga exakt från vilken scen. Jag bara noterade att jag nog hade haft hjärtklappning ett tag. Självklart är det så att hjärtklappningen inte hade kunnat uppstå enbart ur dessa kapitel. Man måste ha läst från kapitel ett. Det handlar om setup och payoff. Det är något jag måste bli bättre på i mitt skrivande: att tidigt plantera förutsättningar för händelser längre fram.

Vad har jag mer lärt mig om skrivande idag?

Jag gick på bio och såg en dokumentär om Woody Allen. Den var informativ, underhållande och inspirerande. Svårt att sätta fingret på exakt hur den inspirerade mig, men det handlar nog om det där att bara fortsätta köra på: inte vara så ängslig, utan bara skapa och skapa. Det går ändå aldrig att förutsäga omvärldens reaktion på det man gör. Woody Allen är mycket produktiv: gör en film om året, gör inte omtagningar av scener i det oändliga, utan nöjer sig med det som är hyfsat bra, så att han hinner hem i tid för att kolla på kvällens match på TV.

Woody Allen är ståuppkomikern som hamnade i filmvärlden, skrev komedier och sedan insåg att han ville skriva tragedier med resultatet att han utvecklade sin säregna tragikomiska stil, först förverkligad i Annie Hall 1977, och sedan fulländad i Manhattan 1979.

Insikten om ett lustigt sammanträffande slår mig såhär på kvällskvisten: Den senaste filmen av Woody Allen jag såg före kvällens film var Midnight in Paris, vars handling är starkt sammankopplad med Hemingways The Sun Also Rises.

Madonna MDNA Tour review, Gothenburg 2012

juli 7, 2012 kl. 11:59 f m | Publicerat i Okategoriserade | 29 kommentarer

Gold medal: The dancers.

They work hard for the money. Without them there wouldn’t be much of a show. Yes, I have realized it is a show touring the world, not a pop concert.

Silver medal: Madonna Louise Veronica Ciccone.

A good rock concert or pop concert will blow your brains out. And as I said, this MDNA Tour is not a concert tour. But I imagine that there are other kinds of shows that will leave you with a more lasting memory than this one. Perhaps Siegfried & Roy, Joe Labero or Spice Girls’ upcoming muscial. Nevertheless, Madonna earns the silver medal. Why? Because she has the guts to reinvent her music when she just could have played twenty of her old hits in their original versions and cashed in a lot more dollars than she does right now. You might even say: because she has the guts to slaughter some of the hits that she actually plays. And because she has the guts to play the guitar even if she ain’t Slash. And because she takes the opportunity to promote human rights, be it in the Muslim world or soon in Russia. And because she improved Like a Virgin by changing it to a slow piano cabaret performance.

Bronze medal:

The band, the staff, the crew, security et cetera and some of the audience.

No medal at all:

Most of the audience. God, it must be depressing to be Madonna and sing in front of a crowd who stands still and silent with their arms raised, holding tight to their cell phones recording a clip. It must be like singing to a collection of Nazi statues. This common audience behaviour nowadays is a real downer, both to performers, I guess, and to fans who wants to be a part of a lively crowd communicating in body and voice with those on stage. I did my best to get things going, but no. Most people beside me were really lame. And that was two meters away from the catwalk! How dead must it not have been behind me? I totally understand why Madonna shouted: Are you tired? Do you wanna go home? Ok, you motherfuckers!

 

Full moon over Gothenburg as preparations continue to let Madonna’s MDNA Tour rise from truck crash to party mode

juli 3, 2012 kl. 11:59 e m | Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Having inspected Ullevi Stadium from the outside earlier today, it seems that tomorrow night’s 4th of July Madonna concert will take place as planned. The truck crash this morning on E6 highway south of Gothenburg may have had a larger impact on the rush hour traffic than on the sound equipment that was transported inside the truck.

Now, let us hope that tomorrow night will be a night to remember, be it a pop concert, a Broadway show or a large outdoor discotheque. Whatever it may be, let there be joy and lust for life.

 

Life is a mystery

juli 3, 2012 kl. 12:49 f m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

The force of the Moon.

Pulls oceans closer to the sky.

Pulls my body to the window.

Who can resist its force?

There is nothing like the Moon.

For hundreds and thousands of years it has made men and women fall in love.

With space and with each other.

The stars are a pleasure to the eyes.

So is the Moon, but the Moon also grabs your heart and invades your mind.

It is there. It is within your reach. Do you want to touch the creation? Then do it!

Feel it in your hand.

The Moon is yours.

I have kissed many a woman, felt their bodies next to mine.

I have been blessed by the creation.

But I have never walked the Moon.

When I loved women, I could give my life for them.

Now, when I no longer care, or if it perhaps is they that no longer care.

Whatever.

Who cares?

Soldiers are dying every day.

Howcome I am still alive?

After all these years.

Living on Planet Earth.

In the asphalt jungle.

Anyway.

A message.

For female readers.

I am not someone you either should or could keep. My mind is too lost. My soul is too empty.

Now, I would die for a journey to the Moon.

From the very beginning, I always wanted to go there.

It is my second home.

How about you?

I’m imaging myself up there.

Taking of my boots.

Walking barefoot in the Moon’s grey sand.

Taking of my helmet.

Breathing the cool, clear atmosphere.

Watching Earth from a distance.

Hiding on the dark side of the Moon.

Feeling free.

Open a bottle of beer.

Listen to the radio.

Hear a woman sing.

Life is a mystery.

a poem by Håkan Tendell

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.