Ditt namn på en bok

april 23, 2009 kl. 11:13 e m | Publicerat i Skrivande | 1 kommentar

fjodor-dostojevskij

Ditt namn på en bok. Ibland kan nödvändigheten av detta kanske kännas primär, ibland kanske sekundär. Det beror förmodligen på vad du vill med livet i allmänhet och författandet i synnerhet.

Är boken i första hand till för att du vill bli bekräftad som människa i nuet, alternativt i nuet och för all framtid, enligt principen ”Människor kan se mitt namn på en bok, alltså existerar / existerade jag.”?

Då är ditt namn på en bok en god idé. Böcker mångfaldigas och har även en förmåga att överleva i århundraden eller mer. Betänk dock att människor i gemen sannolikt kommer att finna dina eventuella romaner mer intressanta än dina eventuella memoarer, särskilt om du hittills inte har gjort dig ett namn i något större sammanhang. Alla människors livsöden förtjänar förvisso uppmärksamhet, särskilt ditt livsöde, för du har genomgått ett liv som ingen annan människa har genomgått. Du är unik. Ingen är som du. Ditt liv är unikt. Ingen har just dina samlade upplevelser och erfarenheter. Det borde göras en film om dig och ditt liv. En trilogi. Minst. Men den krassa verkligheten är den att alla andra människor också är unika. Och Hollywood spenderar inte alltför mycket tid på att göra trilogier om verkliga människors liv.

Mitt stalltips är därför: Skriv gärna mycket om ditt liv, skriv och släng, eller skriv och lägg ut på nätet. Det kan på lång sikt ha en god terapeutisk verkan att få gräva sig ner i sitt pågående eller i sitt förflutnas mörker. Det är bra att få saker och ting på pränt. Det reder ut begreppen. Det renar själen. Under processens gång kan det ibland vara jobbigt. Man kan till och med på eget initiativ vilja sjunka ner i själens bottenlösa träsk för att komma åt svärtan och bearbeta den. Men chansen att ett förlag skall betrakta en okänd människas memoarer och tankar kring livet som något som kan sälja så bra att det kan betala förlagsarbetarnas löner och kostnader för lokalhyra, tryckning, distribution och marknadsföring är inte så stor som man ibland vill hoppas på. Romaner säljer bättre än memoarer. Punkt.

Jag har aldrig jobbat på ett förlag. Men jag har tidigare i mitt liv skickat in bland annat  manus med memoarer och tankar om livet till diverse förlag. Jag skall inte hindra dig från att försöka detsamma, jag vill bara förbereda dig på att det kanske inte kommer att resultera i något annat än utgifter för papper, bläckpatroner, kuvert och frimärken. Att skicka ett romanmanus till ett förlag leder oftast, för de allra flesta, också till ett refuseringsbrev. Men chansen att få ett förlagskontrakt med ett romanmanus är ändå så mycket större att det är just det som man som okänd författare bör satsa på. Att bli refuserad är en del av jobbet. Nästan alla stora författare var en gång i tiden i en liknande situation som du. Opublicerade. Ibland frustrerade. Men de kämpade på. Till slut slog de igenom. Oftast med en roman …

Är boken i första hand till för att du behöver en extra inkomst?

Då går det kanske lika bra att skriva under pseudonym. Fördelen med att skriva under pseudonym är att du, självklart inom lagens råmärken, kan skriva allt det där som du inte vågar skriva då det skall komma till allmänhetens kännedom att det är du som har skrivit det. En nackdel ur ekonomisk synvinkel med att skriva under pseudonym är att du inte kan hjälpa till med marknadsföringen av boken genom att delta i releasepartyn, boksigneringar, intervjuer et cetera. Ett motargument till detta skulle kunna vara det faktum att en konstnärssjäls död nästan undantagslöst innebär ett visst uppsving för försäljningen av dennes verk, och döda konstnärssjälar skriver varken autografer eller sjunger i TV, men de exempel som historien visar prov på brukar handla om författare, målare och musiker med mera som under sin levnad gjorde sig ett någorlunda namn med sitt riktiga namn. Med riktiga namn avses i detta fall även artistnamn eftersom sådana används tillsammans med namninnehavarens fysiska gestalt. Det är ju framför allt personkulten som det gjuts nytt liv i när allmänbekanta konstnärssjälar går in i evigheten. Som opublicerad författare gör man alltså bäst i att så länge som möjligt försöka hålla sig vid liv. I stort sett blott den redan publicerade författaren kan med den realistiska förhoppningens stilla harmoni se sin, av Gud framkallade, död som ett sista led i marknadsföringen av sina dikter, noveller, romaner och facklitterära verk. Jag vill här med emfas poängtera att jag inte uppmanar publicerade författare att självmant göra några justeringar i det schema över liv och död som Gud i all sin outgrundlighet har funnit meningsfullt. Människan i allmänhet bör ta vara på det liv som givits henne, och författare i synnerhet bör använda sina dagar och nätter på jorden till att berika densamma med allt fler och fler kombinationer av ord.

Är boken i första hand till för att du vill bli berömd på det att du må mingla med kändisar och ligga med dessa samt med ickekändisar som vill ligga med kändisar?

Då kan du till att börja med glömma allt vad pseudonym heter. Sätt ditt namn på din bok. Du kan möjligen använda ett artistnamn om du upplever ditt folkbokföringsnamn vara sådant att du befarar att det kommer att rendera i både sämre försäljningssiffror och färre giftermålsförslag än om du använder artistnamnet i fråga. Men förhasta dig inte i frågan om artistnamn. Det är främst människor som vill bli rockstjärnor eller filmstjärnor som tycks tro sig ha anledning att ta sig ett artistnamn. För en författare är det inte lika viktigt, ty en författares största sexighet ligger vare sig i hur han eller hon ser ut eller vad han eller hon har för namn, utan vad han eller hon skriver. För en författare är bokstäverna A och O.

Är boken i första hand till för att du vill ge någonting till människorna?

Då bör du bestämma dig för vad du framförallt vill ge, för om man försöker ge allt möjligt i ett och samma verk finns det stor risk för att människorna inte finner ditt alster läsvärt. 

Vill du ge människorna upplysning?

Vill du ge människorna tröst?

Vill du ge människorna underhållning?

Vad vill du ge?

I skolbänken får människorna upplysning, i kyrkbänken får människorna tröst. När de sedan slår sig ner i favoritfåtöljen eller lägger sig i sängen och tar fram en bok vill de inte sällan fly verkligheten med lite underhållning. Det är kanske här som din roman kommer in i bilden. 

Du vinner mycket på om din roman kan kategoriseras.

Det är en deckare. Det är en thriller. Det är en skräckis. Det är en fantasyroman. Det är en sci-fi-roman. Det är en kärleksroman. Det är en skildring av slaget vid Stalingrad, sett ur en ung kvinnas ögon. Det är en roman om en ädelmodig och fattig författare och hans eller hennes försök att kunna leva på sitt skrivande. Personalen vet var i butiken de skall ställa boken. Kunden vet på ett ungefär var den skall hitta sådant som den är ute efter. Om allt faller väl ut hamnar din bok dessutom på hyllan för topplistan.

Men bara för att boken bör tillhöra en kategori innebär det inte att man på enstaka håll i den kan stoppa in sådant som normalt sett hör till andra kategorier. Och en roman kan även innehålla inslag av sådant som leder till upplysning eller tröst. Tonvikten bör dock ligga på underhållning i sig och den kategori av underhållning som du har valt.

Ett sista ord. Ett ord på vägen: Vad jag nu har anfört är sådant som jag misstänker torde gälla. Men mina ord är bara min tolkning av verkligheten. Andra människor kan tolka samma verklighet på ett annat sätt. Och som vanligt gäller den gamla grundregeln: Ingen regel utan undantag.

Just du kan mycket väl vara den gudabenådade författaren som kommer att spränga alla gränser för vad människor trodde var möjligt i litteraturens värld. Liknande saker har skett förut. I det månghundraåriga perspektivet är romanskrivarkonsten under ständig utveckling. Tiden är kanske återigen kommen för något som människan aldrig tidigare har skådat.

En roman. Ett mästerverk. Av dig.

Litteraturhistorien bär dig på sina axlar. Ditt öde vilar i dina händer.

Håkan Tendell

Annonser

Framtidens förutsägbarhet

april 19, 2009 kl. 10:20 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Solsystemet är nästan som ett urverk.

Planeterna rör sig i sina banor runt Solen.

Och runt en del av planeterna cirklar månar.

Jorden roterar runt sin axel, vaggar fram och tillbaka i lutningen gentemot Solen, skapar sommar, vinter, höst och vår.

Halleys komet hälsar på vart 76:e år.

Men himlakropparnas banor är ej låsta såsom kugghjulens.

Avståndet från Jorden till Månen pendlar, och är i genomsnitt ca 38 000 mil. 

Oaktat pendlingen är Månen på väg bort från oss. För gott. Lika omärkbart som den svenska landhöjningen efter istiden. Omärkbart med blotta ögat, men dock.

Det är synd att Månen skall försvinna. Jag tyckte om den.

Men det kunde ha varit värre. Den kunde ha rört sig i allt snävare och snävare banor runt Jorden. En vacker dag skulle den ha brutit in i atmosfären. Sedan hade det på grund av den ökade friktionen inte varit många varv kvar innan den hade farit runt som ett enormt bowlingklot och jämnat städer med marken. Om städerna överhuvudtaget hade funnits kvar, ty med en sådan gigantisk källa till gravitation hade tidvattenvågorna utökats till furiösa oceaner ackompanjerade av omfattande bristningar i jordskorpan med miljarder ton sprutande lava som följd. Rena rama Harmageddon.

Hellre då se Månen vinka farväl. Men det blir ett väldigt utdraget farväl. Och realismens konstnärer kommer de närmaste tusentals åren att måla allt mindre och mindre månar i bakgrunden på sina tavlor där hånglande människor vid balkongräcken förevigas.

Framtidens förutsägbarhet.

Låt oss strunta i alla astronomiska fenomen som vi ej kan påverka och istället titta på vad som kommer att hända de närmaste åren bland människorna.

Vi vet med säkerhet att firandet av vissa helger kommer att bestå. I ett avlångt land i norr skall stången lövas och resas. Kransar av blommor skall bindas och träs på huvudena. Vi äro musikanter allt ifrån Skaraborg, och så göra vi när vi tvätta våra kläder, små grodorna, små grodorna är lustiga att se, prästens lilla kråka skulle ut och åka, räven raskar över isen, skynda på, skynda på, för nu skall karusellen gå. Och senapssill och färskpotatis och knäckebröd med ost eller kaviar skall sköljas ner med snaps. Sedan skall de prydaste av kvinnorna plocka sju sorters blomster, lägga dem under kudden och drömma om Mr Right, medan de mer pragmatiskt lagda kvinnorna skall söka rätt på en dräng, dyngrak eller ej, och ge honom en omgång inne i en lagård på höskullen eller under midsommarnattens ljusblå valv på en blomstrande äng.

Vi kan ta just midsommarafton som ett exempel för hur vi kan försöka förutspå framtiden. Om man läser alla svenska bloggar varje dag från sju dagar innan midsommarafton och fram till dess, kan man lägga ett nationellt pussel av information gällande var folk tänker hålla hus, vilka klänningar de skall ha på sig, om de tänker supa skallen i bitar, om de skall festa som de brukar, om de skall ta det rätt så lugnt, om de skall vara helnyktra, om de ser fram emot att träffa någon speciell, eller om de tänker strunta i midsommarfirandet och göra något annat i stället.

Men alla svenskar bloggar inte, och alla som bloggar kommer kanske inte att skriva om midsommar, och alla som skriver om midsommar kommer kanske inte att berätta så värst detaljerat om sina planer, och alla som berättar detaljerat om sina planer kommer kanske inte vilja verkställa dem eller få möjlighet att verkställa dem. Världen är inte bara full av olika människors viljor som kan stå i konflikt med varandra, utan också full av den enskilda människans olika viljor. Skall man ha på sig det eller det klädesplagget? Skall man inhandla det eller det vinet? När under kvällen är det dags att dra ner på drickandet? När under kvällen är det dags att komma igång med drickandet? Vem är singel och vem är inte singel? Vem beter sig som singel men är det inte? Och vad spelar det för roll? Finns det inte mer dricka någonstans? Och den som nyss var singel, har den ikväll verkligen blivit ihop med denna där? Och kan jag vinna tillbaka uppmärksamheten här på dansgolvet genom att visa lite mer hud eller kanske till och med ta av mig helt och hållet på överkroppen? Är det för övrigt inte väldigt varmt här inne?

Människor är i form av individer oberäkneliga, men i grupp mer pålitliga. Vi vet inte vilka människor som kommer att befolka Sveriges trupp i nästa olympiska spel, men vi vet att Sveriges folk kommer att skicka en trupp och att värdlandets folk kommer att arrangera de olympiska spelen. Sverige bojkottade varken Berlin-OS, Moskva-OS eller Peking-OS. Vi kommer nog inte att bojkotta Vancouver-OS heller oavsett om kanadickerna börjar klubba sälungar eller göra något annat som vi brukar uppröras över. Att vi inte bojkottade Peking-OS tar jag för övrigt på mig ansvaret för, ty så här skrev jag i Aftonbladet den 23 februari 2008:

”Är det inte märkligt att det ofta anses att just våra idrottsutövare är de som ska stå överst på barrikaderna när det gäller att protestera mot andra länders politik? Folk sitter i sina kinesisktillverkade kläder och skriver insändare på sina kinesisktillverkade datorer om att det främst bör vara våra idrottstjejer och idrottskillar som ska bojkotta allt vad som kinesiskt är. Det skulle inte förvåna mig om många av dessa insändarskribenter dessutom har pensionsmedel placerade i Asienfonder… Vi ska vara glada över att vi lever i en värld där olympiska spel överhuvudtaget är möjliga att genomföra. Idrotten förbrödrar mer än den förråar. Om vi bojkottar OS i Kina, kan vi lika gärna bojkotta alla våra egna idrottsevenemang också, för Sverige är minsann inget föredöme på något sätt. Vårt land har såväl en smutsig historia som en smutsig nutid.”

I grundskolan fick jag lära mig att Sverige var den bästa av världar, men bit för bit har bilden av den världen fallit sönder, kanske inte bara bilden, utan också världen i sig. Var världen bättre förr? Jag vet inte.

Men nu skall vi tala riktigt rejäl framtid. Låt oss kasta oss in i år 2029 och med detta också väldiga spekulationer.

Hur ser världen ut år 2029?

Jag ser framför mig hur alla människor är empatiska, lyhörda, toleranta, serviceinriktade, målmedvetna, effektiva och flexibla med stor integritet. De äter ekologiskt odlad, lokalt producerad föda och tar aldrig ställning i någon fråga utan att först ha konsulterat sin andliga guru, sin karriärcoach, sin personliga tränare och kommunens rådgivningscentral.

Nej. Förlåt. Jag såg fel. Det där var år 3029.

År 2029:

Ett rymdskepp lyfter från en månbas. Rymdskeppet skall nu transportera de första människor som skall beträda planeten Mars yta. Det vita rymdskeppet har en stor flagga målad på den sida som vetter åt TV-kamerorna. Det är en röd flagga med gula stjärnor på.

Kina har fullständigt inlemmat Tibet, Mongoliet, Vietnam, Taiwan, Filippinerna, Nordkorea, Sydkorea, Japan och Sibirien i sitt rike.

Resten av Sydostasien har frivilligt blivit delstater i Indien.

I Det stora kalifatet som sträcker sig från Kanarieöarna i väster till Pakistan i öster och från Somalia i söder till Kazakstan i norr råder viss religionsfrihet för medborgarna. Man får lov att vara antingen shiamuslim eller sunnimuslim. Det är upp till den enskilde att välja.

I den del av Afrika som inte tillhör Det stora kalifatet råder ett oöverskådligt inbördeskrig i kampen om guld och diamanter.

Latinamerika är en enda stat.

Europeiska Unionen, Turkiet, Ukraina, Det europeiska Ryssland, USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland har gått samman i en politisk, monetär och militär allians kallad AFT (Alliance for Tellus).

Sydpolen och Månen tillhör inte några länder, men inga aktiviteter äger rum där som inte har godkänts av AFT och Kina i samråd.

Övrig information från år 2029:

Håkan Tendell läser ännu ett refuseringsbrev, river sönder det, och funderar på om han någonsin kommer att kunna skriva någonting som förlagen vill ha.

Han misströstar ett tag. Sedan knyter han näven och säger till sig själv: ”En dag skall jag lyckas. En dag skall jag verkligen det.”

Hälften människa hälften maskin – en diktsamling

april 18, 2009 kl. 12:02 f m | Publicerat i Skrivande | 3 kommentarer

 

Hälften människa hälften maskin

en diktsamling bestående av sex stycken dikter

 

av Håkan Tendell

 

FÖRETAL

 

Dikten ”FÖRETAL” har tagit sin början. Det är så här den går. Nu vill förmodligen vän av ordning invända att detta inte alls liknar en dikt, utan snarare något annat. För att reda ut begreppen måste därför påpekas att vad vi här har att göra med är experimentell lyrik i dess mest extrema form. Dikten ”FÖRETAL”, som alltså pågår i detta nu, och de nedan redovisade dikterna ”FÖRSTA KAPITLET”, ”ANDRA KAPITLET”, ”TREDJE KAPITLET”, ”FJÄRDE KAPITLET” och ”FEMTE KAPITLET” utgör tillsammans en diktsamling i gränslandet mellan roman och facklitteratur.

   ”Häften människa hälften maskin” vänder sig i första hand till den avantgardistiska poesins kärntrupper, men för hardcorefans av klassisk, rimmad dikt kan det avslöjas att det här och var i dikterna förekommer fragment av högoktanig sådan.

   För övrigt skall sägas att den gamla nidbilden av avantgardistiska poeter, gestaltad av svårmodiga individer i reglementsvidriga baskrar, belamrandes kaféer med inget annat mål än att med kvasiintellektuella resonemang förföra varandra till skönt och långsamt eftermiddagssex, är på utgående. Den nya bilden av de avantgardistiska poeterna gestaltas istället av 2000-talets inverterat desillusionerade hjältar – människor som antar att undergången är nära, men som ändå kämpar på som om en bättre värld vore möjlig, människor som kanske du.

   Diktsamlingen lämpar sig för högläsning, särskilt vid finare middagar, då man, stärkt av drycker, vill klinga i glaset, resa sig upp och krydda tillställningen med ett stycke poesi.

 

FÖRSTA KAPITLET

 

Det var fredag kväll. Kyrkklockorna i Göteborg slog sex.

   På ett av stadens bibliotek satt en ung kvinna och bläddrade i böcker om berömda författares liv. Solen sken in genom bibliotekets oputsade fönster och kämpade tafatt med att bleka några sista bokryggar före nattvilan. Ett av fönstren stod på glänt, och där på fönsterblecket satt en gråsparv och kikade in i biblioteket. Den lade huvudet på sned. Kanske letade den efter mat, eller så försökte den möjligen lokalisera var oväsendet från kyrkklockorna kom ifrån. I vilket fall som helst fastnade den för att studera vad den unga kvinnan inne på biblioteket hade för sig.

 

   Övning: Föreställ dig en fågel. Känn på den. Hur känns den? Lyssna på den. Hur låter den? Tugga på den. Hur smakar den?

 

   För tre timmar sedan hade den unga kvinnan, Sarah, vandrat i en läroverkskorridor efter att ha bevistat dagens sista föreläsning. Hon hade kastat längstansfulla blickar efter varelser vilka hon förmodade att hon aldrig skulle få stifta närmare bekantskap med. Vad hade hon att komma med? Just ingenting. Och vad hade de där typerna som så lätt och ledigt umgicks med föremålen för hennes längtan? Allting, tycktes det som.

   Sarah var alldeles för blyg för att gå fram till killar och börja prata. Svara på tilltal från killar brukade hon i alla fall göra, fast då oftast väldigt kort. Vid två sådana tillfällen hade hon emellertid försökt sig på att konversera, men båda gångerna hade det slutat med att hon hade tagit upp märkliga liknelser med händelser ur världshistorien, och så hade samtalen strax därefter dött ut.

 

Ca 1317

 

Skönlitteratur: Dante Alighieris Inferno.

 

   Med en bok om Hemingway uppslagen framför sig, koncentrerade sig Sarah nu ömsom på sina kärleksbekymmer, ömsom på bokens innehåll. Hon funderade på om det var meningsfullt att sitta kvar och försöka läsa eller om hon skulle ta och gå på bio istället. Det var nog bättre att hon satt kvar och försökte läsa, kom hon fram till. Bättre att läsa riktigt koncentrerat och försöka sluta att tänka på killar. Hon skulle väl ändå aldrig lyckas bli ihop med någon.

 

Ca 1350

 

Skönlitteratur: Francesco Petrarcas Il Canzoniere.

 

   Mittemot Sarah satt en äldre herre med skäggstubb, skrynklig skjorta och sliten kavaj. Mannen hade suttit länge och klottrat maniskt i en bunt papper. Då och då hade Sarah kikat på mannen och försökt gissa sig till vad det var för något mannen skrev. Sarah kikade ännu en gång, nu med den skillnaden att mannen stirrade tillbaka på henne. Sarah slog genast ned sin blick. Rodnaden spred sig över hennes kinder. Hon kämpade mot rodnaden så att hon började svettas, eller så var det rodnaden i sig som framkallade svetten. Hon visste inte. Det var inte viktigt för henne. Hon lutade sig framåt och försökte dölja sitt ansikte i boken. Och hon såg i ögonvrån att även mannen lutade sig framåt.

   – Hej, tösen! Har du funderingar på att ge dig in på den litterära banan?

   – Va? svarade Sarah.

   – Skulle du vilja bli författare?

   – Nja, kanske.

   – ”Kanske” duger inte som svar. Vill du eller vill du inte bli författare?

   – Vill.

   – Du vill?

   – Ja.

   – Du skall veta att det är en hård värld därute. Att skriva ett manus som är så bra att ett förlag vill publicera det, är ingen vandring i parken.

   – Nähä?

   – Det finns många som du, som drömmer och drömmer, och sedan kanske, efter ett långt liv, dör, fortfarande drömmande sin dröm utan att någon gång ha fått smaka dess sötma.

   – Jaha?

   – Du skall inte bli någon sådan!

   – Nähä?

   Sarah greppade på nytt boken om Hemingway för att visa att hon hellre ville läsa än prata, fastän hon nu inte skulle kunna koncentrera sig på ett enda ord så länge mannen satt kvar där mitt emot henne. Rodnaden var i alla fall försvunnen. Alltid något.

 

   Övning: Föreställ dig en författarbiografi. Känn på den. Hur känns den? Lyssna på den. Hur låter den? Tugga på den. Hur smakar den?

 

   – Det här är ditt manus!

   Sarah satt tyst och tittade på pappersbunten som mannen hade skjutit över till hennes sida av bordet.

   – Jag har suttit här och gjort de sista justeringarna i det. Allt du behöver göra nu är att skriva ett förord där du förklarar ditt brinnande intresse för filosofi. Och så får du naturligtvis skriva rent manuset så att alla justeringar hamnar där de ska. Jag vet inte om det går att läsa min handstil, men du kommer nog att förstå vad jag menar när du får sammanhanget i den maskinskrivna texten klart för dig. Skulle det vara någonting som är helt oläsligt, får du fixa till det själv. Du är säkert inte helt usel på att författa, du som väljer att tillbringa din dyrbara ungdoms tid i bibliotekets speciella värld.

   Sarah satt bara och tittade på pappersbunten.

 

1353

 

Skönlitteratur: Giovanni Boccaccios Decamerone.

 

   – Du undrar kanske varför jag ger dig det här manuset. Det undrar jag också. Ibland kan dock den djupaste syndare drabbas av en oerhörd vilja att göra en god gärning för någon annan, kanske bara för den goda sakens skull eller också för att inför högre makter sona sina synder, det får vara osagt. Skynda på nu bara och ta emot manuset innan jag ångrar mig!

   Sarah kunde inte röra ett finger. Hennes kropp var som fastlåst i stolen, hennes ögon tycktes stirra på manuset, men det var med en tusenmilablick.

   – Se så! Kom igen nu! Ta emot vad har gett dig! Det är en gåva, men du behöver inte säga tack. Bara ta manuset och stoppa ned det i din väska! Nu. Nu. Nu!

   Sarahs tillfälliga förlamning gav efter för viljan att lyda order.

   – Så där ja! Det var bra gjort, förmodligen det bästa du gjort på länge. Nu skall jag inte störa dig mer. Du har ett arbete framför dig, förvisso inget stort arbete, men ändå ett arbete som du måste utföra precis så som jag har sagt. Grattis, tösen! Du har framtiden för dig! Nu måste jag hasta vidare.

 

Ca 1390

 

Skönlitteratur: Geoffrey Chauchers Canterbury Tales.

 

   Mannen började gå sin väg, men efter ett par meter vände han sig om.

   – Förresten, det är en sak till jag måste säga. Det där manuset är en bomb. Det är en bomb, förstår du? Det kommer att slå världen med häpnad. Ja, i vilket fall som helst kommer det att få nationen att börja koka. Just det! Koka. Och då menar jag inte koka så som nationen kokar när den blir upprörd av vad som sägs i debattprogram på TV. Nej, jag menar koka av frihetslängtan, av frihetstörst, av ett sådant frihetsbegär som bara kan uppstå när snäva tankar har tvingats tillbringa alltför lång tid i den trånga kastrullen. Ja, jag är nästan säker på att när dina oskuldsfulla händer har tänt stubinen, kommer det att bli revolution. Revolution!

   Mannen yttrade ordet som om revolutionen var så nära förestående att han inte kunde vänta på bokens utgivning, utan genast ville ta med sig Sarah ut på gatan för att riva murar och välta statyer.

   – Massorna brukar vilja ha någon som kan leda dem, gärna med morot och piska, helst stora morötter för de rättrogna och långa läderpiskor för de otrogna. Kanske kommer massorna att vilja att du skall stå med moroten i ena näven och piskan i den andra, men då måste du förklara för dem att du inte tänker leda dem, utan att du bara önskar att de med hjälp av bokens budskap skall kunna känna sig fria nog att leda sig själva. Det är det som är revolutionen: tankens frihet som leder till människans frihet. Det är sant. Frihet från alla dogmer. Fast det där är inte riktigt sant. Varje människa som öppnar munnen eller sätter pennan till pappret är en agitator. Agitator! Nåja. Ditt manus, för det är oåterkalleligen ditt, innehåller som så många andra filosofiska verk mängder av såväl frågor som svar. Nu är det din uppgift att leverera dem till folket. Manuset är inte bara en gåva till dig, utan också till människorna. Det är därför du måste, nej, förlåt, det är därför jag ber dig att förvalta den där bunten papper på bästa sätt.

 

1434

 

Konst: Jan van Eycks Giovanni Arnolfini och hans hustru.

 

   Mannen ställde sig bakom Sarah. Sedan lutade han sitt huvud över hennes högra axel. Hon förnam en doft av någonting som möjligtvis kunde vara sprit, men som lika gärna kunde vara rakvatten, även om mannen med sin skäggstubb inte tycktes ha rakat sig de senaste dagarna. Mannen hade nu tystnat och andades bara tungt över hennes axel. Hon såg sig om efter andra människor. Hon kunde höra dem, men inte se dem. 

   – Hör du hur det åskar? frågade mannen.

   Sarah besvarade inte frågan. Hon funderade istället på hur hon skulle kunna ta sig ur situationen.

   – Vi tycker oss inte höra det, men det åskar hela tiden någonstans i världen. Bara för att vi här och nu inte ser eller hör saker och ting, betyder det inte att de inte existerar. På samma sätt är det med resten av mänskligheten. På denna plats inne i detta bibliotek åskar det just nu något alldeles ofantligt. Det är dina tankar som blixtrar. Du vet att något stort är på väg att hända. Du vet det. Jag vet det. Vi två är de enda som vet det. Än så länge. Men sedan skall det åska i hela världen, förstår du? Du nickar, det är bra! Jag var rädd att du kanske inte skulle förstå vad jag menade, att du trodde att jag bara var en sådan där galning som man ibland kan se på stan, en sådan där som går omkring och pratar för sig själv. Men du är så ung och minns kanske inte hur världen såg ut innan det att folk gick omkring med öronsnäckor till mobiltelefoner och pratade ogenerat rakt ut i luften, men det skall jag säga dig, att förut var ett sådant beteende det internationella tecknet för att man var en dåre och att man inte skämdes för att visa det eller möjligtvis inte hade förstånd nog att dölja det. Fast om det finns anledning att dölja dårskap vet jag inte, för ofta är det så att det är dårarna som för världen framåt, som vågar tänka i nya banor där andra gör så gott de kan för att hålla sig i mittfåran bland de andra i flocken. Men nu hinner jag inte prata mer. Du vet vad du skall göra, vad du borde göra. Nu är det bara att göra det. Du är gnistan till fnösket. Du är molotovcocktailen. Du är den utvalde, förstår du? Revolutionen är nära. Jag känner hur den marscherar i mitt bröst. Känner du hur den marscherar i ditt bröst? Känner du det? Va? Nu kommer den snart! Revolutionen!

   Mannen rätade ut sin kropp, hasade baklänges några meter, vände sig om och försvann sedan bort med raska steg.

 

1478

 

Konst: Sandro Botticellis Våren.

 

   Sarah satt kvar en lång stund och bara darrade. Först när en högtalarröst meddelade att biblioteket skulle stänga om en kvart, reste hon sig upp ur stolen och begav sig hemåt.

   Det skulle bli en lång natt. De många justeringarna som mannen hade klottrat på sidorna, gjorde det besvärligt för Sarah att ta sig igenom manuset. Kvart över tre, och med många sidor kvar att läsa, somnade hon med sänglampan tänd.

   På lördagen orkade hon inte läsa vidare ordentligt, utan skummade bara igenom de resterande sidorna.

   När söndagen kom återfick hon kraft nog att läsa klart manuset i detalj.

 

1483

 

Konst: Sandro Botticellis Venus födelse.

 

   Fyra veckor senare hade Sarah skrivit rent manuset på sin dator och även lagt till sitt egenhändiga ihopsnickrade förord. Hon skrev ut manuset på hålat papper, läste igenom det, hittade ett antal fel, justerade dem i datorn, skrev ut manuset igen, satte ihop hela pappersbunten med mässingsklamrar, skrev ett kort följebrev, signerade följebrevet med blått bläck, och lade försättsbladet och manuset i ett vitt kuvert, på vilket hon hade skrivit adressen till det förlag hon tänkte skicka manuset till.

   Först nu drabbades Sarah av tvivel. Det var ett tvivel som handlade om hon verkligen borde genomföra det hela. Det var inte hennes manus. Det tillhörde någon annan. Det var biblioteksmannen som hade skrivit manuset. Var det rätt att nå eventuell framgång med hjälp av en annan människas ord? Var det rätt att göra så här mot biblioteksmannen? Var det rätt att göra så här mot världen? Var det överhuvudtaget lagligt? Sarah mådde inte bra av att tvivla. Biblioteksmannen hade gett henne manuset i syfte att hon skulle göra det hon var på väg att göra. Alltså borde hon göra det. För sin egen skull, för biblioteksmannens skull, kanske också för hela världens skull. Manuset var ju en bomb: en bomb som skulle utplåna det dåliga i människorna och lyfta dem till högre höjder av medvetande.

   Nästa tvivel rörde om hon verkligen ville skicka iväg manuset med tanke på hur hennes liv skulle kunna komma att förändras vid en eventuell publicering. Efter tio sekunder var också det tvivlet borta.

   Sarah stoppade på sig plånboken, drog på sig skorna och gick ut för att köpa frimärken. En trevlig expedit vägde kuvertet och gav Sarah den mängd frimärken som behövdes.

   En minut senare, och med frimärkenas smak ännu på tungan, lade Sarah kuvertet på lådan. Ögonblicket då hon hörde den dova dunsen fyllde henne med så stark tillförsikt att hon närapå kände sig odödlig.

   Dagarna gick. Till slut var det dags för Sarahs manus att granskas av en lektörs professionella ögon. Det var ögon som hade sett både det ena och det andra i manusväg. Intet var dem främmande. Så började då skärskådandet av sidorna i manuset som var döpt till ”Tåget genom tunneln”.

 

1498

 

Konst: Albrecht Dürers Apokalypsen.

 

Konst: Leonardo da Vincis Nattvarden.

 

ANDRA KAPITLET

 

Tåget genom tunneln

 

av Sarah Gorgarsdotter

 

Förord

 

Det här är historien om Ragnar. En man på väg bort. Bort från det som varit. In i något annat.

 

1504

 

Konst: Hieronymus Boschs Lustarnas trädgård.

 

Konst: Michelangelos David.

 

1.

– Jag vill att du kommer in på mitt rum sedan, det är en sak vi behöver prata om.

   Det var Ragnars chef som yttrade orden. Ragnar svarade inte, och chefen förväntade sig inget svar heller, utan bara lydandet av order. Chefen lämnade fikarummet. Kvar satt Ragnar med sina unga kollegor. Han hade alltid tyckt att de var ohyfsade, och nu hade de inte ens vett att dölja att de småflinade åt honom.

 

1505

 

Konst: Leonardo da Vincis Mona Lisa.

 

   Ragnar tog sin kaffemugg och gick till sitt rum. Därinne, i en av bokhyllorna, stod en liten pokal som han hade vunnit för sitt ”excellenta och djuplodande journalistiska arbete 1989”. Han tog tag i pokalen, blundade och blåste bort lite damm. Sedan ställde han sig vid fönstret och tittade ut mot den utsikt som i så många år hade varit hans. Han tryckte den lilla pokalen mot sitt bröst. När han sedan tittade ner blev han påmind om sin skrynkliga skjorta. Bland alla gliringar han brukade få, var den om hans ostrukna skjortor en av de vanligare. Han hade varit gift en gång i tiden. Men efter det hade han alltid kommit i skrynklig skjorta till jobbet.

   Han ställde tillbaka pokalen i bokhyllan och gick in till chefen.

   – Jaså, du har redan fikat klart? Slå dig ner, sa chefen och gjorde en gest mot besöksstolen.

   Ragnar satte sig. Chefen satt med knäppta händer och tittade ner i skrivbordet.

   – Du vet ju hur läget är …

   – Nja, jag vet inte riktigt hur du menar, sa Ragnar.

   – Någon måste gå. Får vi inte ordning på våra siffror, måste någon gå.

   – Är det så illa?

   – Så illa är det.

   – Finns det något jag kan göra för att hjälpa till?

   – Du har försökt, Ragnar. Du har försökt, men erkänn: Du håller inte längre måttet. Du har en hög lägstanivå, men dina artiklar duger inte. Det är 2000-talet nu. Du måste anpassa dig. Du måste anpassa ditt skrivande.

 

1509

 

Konst: Rafaels Skolan i Athen.

 

   – Jag …

   – Här är pappret som säger att du är uppsagd. Men jag skall ge både dig och den här blaskan vi jobbar på en chans. Du skall resa ner till Göteborg. Du får fixa resa och boende själv. Du får tre månader på dig att skriva det bästa reportage som någonsin har skrivits om gangsterstaden Göteborg. När du lämnar in texten om tre månader är du uppsagd, men om det sedan visar sig att ditt reportage lyckades vända våra försäljningssiffror uppåt, lovar jag att återanställa dig. Vad sägs?

   – Ja, det här kommer ju väldigt plötsligt …

   – Uppriktigt sagt skiter jag i din åsikt. Du skall resa till Göteborg, och så länge du är avlönad här skall du jobba med reportaget, förstår du?

 

1511

 

Skönlitteratur: Erasmus av Rotterdams Dårskapens lov.

 

   – Jag förstår.

   Ragnar lade händerna i sitt knä och tittade ner i golvet.

   – Vad väntar du på? Sätt igång och jobba. Åk hem och packa, och ta sedan tåget till Göteborg i kväll. Sätt lite fart!

   – Men i så fall måste jag ju hyra ut min lägenhet. Jag har inte råd att bo både i Stockholm och i Göteborg.

   – Det där får du lösa någon annan dag. Jag vill att du checkar in på ett hotell på Västkusten före midnatt.

 

1513

 

Facklitteratur: Niccolò Machiavellis Fursten.

 

Konst: Albrecht Dürers Riddaren, döden och djävulen.

 

   Ragnar lämnade chefens rum. Kollegerna hade stått utanför och tjuvlyssnat.

   – Skall du åka till Göteborg nu? Va? Umgås med goa gubbar och äta räkmackor varje dag? Va? De e la gött, änna?

 

   Övning: Föreställ dig en räkmacka. Känn på den. Hur känns den? Doppa ansiktet i den. Känner du doften av Bohusläns kala klippor och salta bad?

 

   Ragnar bevärdigade dem inte med en blick. Han gick till sitt rum och skyfflade ner alla arbetsredskap som han ville ha med sig till Göteborg i en stor, brun portfölj. Pokalen stoppade han också ner. Sedan åkte han hem och packade en resväska.

 

1514

 

Konst: Albrecht Dürers Melankolien.

 

   Tåget anlände till Göteborgs central nästan på utsatt tid. Blåst och snöblandat regn mötte Ragnars ansikte när han steg av tåget. Han hade inte brytt sig om att ta med sig något paraply på sin resa, för han hade läst en gång att det i Göteborg alltid regnade från sidan på grund av blåsten.

 

1516

 

Skönlitteratur: Thomas Mores Utopia.

 

   I sin ungdom hade han varit på skolresa till Göteborg. De enda platser han kunde minnas från den resan var Liseberg och Älvsborgs fästning. Det var ett ljust minne, dels för att solen sken alla de tre dagarna i Göteborg, dels för att en tjej i klassen hade pussat honom på kinden när de åkte Pariserhjulet. Minnet av pussen gjorde hans kinder heta. Det snöblandade regnet bekom honom inte. Han följde lämmeltåget av passagerare in mot stationsbyggnaden. Något hotell hade han inte fixat, men han hade varit övertygad om att det skulle lösa sig när han väl var på plats. Och nu var han på plats. Han gick fram till en informationsdisk och frågade var han kunde finna ett bra och billigt hotellrum. Den unge mannen i informationsdisken gav honom en karta över centrum med alla hotell markerade.

   – Jag får inte rekommendera några hotell, men rent generellt kan man väl säga att man nog inte hittar så värst billiga hotellrum här i centrum, utan i så fall får man överväga att bo på något av motellen utmed de stora trafiklederna. Där är prisnivån så klart en annan.

 

1518

 

Konst: Tizians Jungfru Marias himmelsfärd.

 

   – Utmed trafiklederna … Nä, jag vill nog bo i centrum. Vad kostar rummen ungefär?

   – Det har jag ingen riktig koll på. Jag är ju egentligen bara utbildad för att svara på frågor som rör Centralstationen och Nils Ericson-terminalen samt de tåg och bussar som utgår härifrån.

   – Ok, jag förstår. Tack för kartan i alla fall. Och så måste jag säga en sak: När jag träffar på trevliga ungdomar som du, känner jag att det finns hopp för det här landet.

   – Jaha, där ser man. Tack så mycket.

   – Det är precis det där jag menar. Ett leende och en bugning. Precis så skall det vara.

   – Jaha. Tack, tack.

   – Ännu en bugning! Strålande!

 

1528

 

Facklitteratur: Baldassare Castigliones Hovmannen.

 

   Ragnar tog adjö av den trevlige, unge mannen och gick iväg en bit i stationsbyggnadens innanmäte. Han stannade till, satte ner väskorna på golvet och studerade kartan som han fått. Runt omkring Drottningtorget låg en handfull hotell. Och Drottningtorget låg jämte Centralstationen. Ett utmärkt tillfälle att jämföra priser på hotellrum.

   Före det snöblandade regnets ankomst hade det uppenbarligen snöat ordentligt, för trottoaren utanför den entré som vette mot Drottningtorget var fylld med slask. Fast snön måste ha fallit några dagar tidigare, för slasket var inte bara grått, utan hade också hunnit med att bli fläckvis färgat i nyanser av svart och brunt. Han korsade ett övergångsställe och befann sig strax i lobbyn på ett hotell. En leende, ung kvinna mötte hans blick.

   – Hejsan!

   – Hej, jag är journalist och är intresserad av ett rum. Tills vidare bara för två nätter, men kanske så länge som tre månader. Har ni något bra erbjudande?

   – Tyvärr, vi är fullbokade den närmaste veckan.

   – Fullbokade? Har ni så många turister i november?

   – Vi är allt som oftast fullbokade, oavsett tid på året. Det pågår ju så mycket evenemang och kongresser hela tiden.

   – Jaha. Ok … Får jag fråga om du vet om det finns något annat hotell här i närheten, där man kan hitta ett bra och billigt rum?

   – Just den här veckan är det nog svårt att hitta ett hotellrum i stan överhuvudtaget. Dels pågår ju den här världskongressen för partikelfysiker, och så är det nåt EU-möte om torskfiske, tror jag det var. Men jag hörde tidigare idag att det fortfarande finns lediga rum i Borås och Varberg. Vill du att jag skall ringa och kolla med något hotell där?

 

1530

 

Konst: Lucas Cranach den äldres Judith med Holofernes huvud.

 

   Ragnar fingrade på sitt skägg.

   – Borås och Varberg, säger du … Det är ganska långt dit, va?

   – Både Borås och Varberg ligger ungefär sju mil från Göteborg.

   – Sju mil … Det är ju inte så bra. Vad skall jag göra? Har ni verkligen inget rum ledigt, någon skrubb eller så, tills jag hittar något annat?

   – Nej, jag är ledsen.

   Den unga kvinnan såg uppriktigt ledsen ut för Ragnars skull, vilket värmde Ragnars hjärta.

   – Ni göteborgare är så mysiga på något sätt, så öppna, så trevliga, så mänskliga.

   – Jag är från Småland. Men jag har pluggat i Göteborg, så jag har nog tappat min dialekt lite.

   – Ja, men nu när du säger det, så hör jag nog att du har lite småländska i din röst. Kan du gissa var jag kommer ifrån?

   – Stockholm?

   – Ja, det är rätt. Fast egentligen är jag från Sundbyberg, eller Sumpan som vi brukar säga.

   – Var ligger det då?

   – Det ligger granne med Solna.

   – Var ligger det då?

   – Vet du inte var Solna ligger?

   – Nääj.

   Ragnar glömde alldeles bort att han var på jakt efter en bostad. Nu handlade det om att göra en folkbildningsinsats.

   – Känner du till Råsunda?

   – Jag känner igen namnet, men vet inte riktigt vad det är för nåt. Jo, förresten, det är ju där regeringen har sitt kontor.

   Ragnar suckade.

   – Nej, nej, nej. Det är ju Rosenbad du tänker på.

   – Jaa, så var det kanske det hette.

   – Om jag säger så här: VM 1958.

   – VM i vad?

   – I fotboll. Jag var bara två år gammal då. VM-finalen spelades på Råsunda, bara ett par kilometer från där jag bodde … Men nu skall jag inte störa dig mer. Och själv måste jag ju hitta någonstans att bo. Men det var kul att prata med dig.

   – Det var kul att prata med dig också. Hör av dig så jag får veta hur det gick.

   – Hur det gick med vad?

   – Med ditt boende.

   – Vad har du för nummer då?

   – Vänta, så skall jag skriva en lapp.

   Ragnar fick lappen med hennes nummer samt ett leende. Han gick ut i det snöblandade regnet och vände ansiktet mot himlen.

 

1533

 

Konst: Hans Holbein den yngres Ambassadörerna.

 

   ”Vid Gud, det här är en underbar stad” tänkte han och nästan blundade när han gick.

   Efter en minuts planlöst vandrande halkade han i slasket och föll handlöst. Den gråa, svarta och bruna sörjan blötte ner hans kläder.

   ”Helvete, också. Det är ju typiskt mig, alltså. Fan, vilken klant jag är.”

   Ragnar tog sig tillbaka till Centralstationen och bytte till torra kläder. Alla de blöta plaggen, utom rocken, lade han i plastpåsar innan han stoppade ner dem i resväskan. Sedan gick han ut till den långa kön av taxibilar. En chaufför tog genast hand om hans väskor. Sedan satte sig Ragnar i taxin.

 

1541

 

Konst: Michelangelos Yttersta domen.

 

   – Jag har hört att alla hotell i den här stan är fullbokade, men du kanske känner till något ställe där man kan hyra in sig billigt.

   – Vilken adress?

   – Jag har ingen adress. Kör mig bara någonstans där du tror att jag kan hitta något billigt för ikväll. Det spelar ingen roll om det är bra standard eller inte.

   – Ok, jag kanske vet.

   – Bra, då tar vi det.

   Taxins sommardäck plöjde fram genom slasket på gatorna. Ragnar hade ingen aning om vart han var på väg.

 

   Övning: Föreställ dig en taxi. Vilken färg har den? Känn på den. Hur känns den? Lyssna på den. Hur låter den? Slicka på den. Hur smakar den?

 

2.

På en tvärgata till Linnégatan stannade taxin till utanför porten till ett nio våningar högt hus, klätt i färgflagor av vitt och rosa. Jämte porten satt en sliten skylt av mässing. På skylten stod samma ord som det gjorde på taket, fast däruppe i form av stora bokstäver i rosa neon: ”HOTEL MADELEINE”.

   Ragnar steg ur taxin, fick sina väskor av chauffören och gled in i hotellets foajé. Belysningen var dålig, men Ragnar kunde se att möblemanget var från Anno Dazumal. Receptionen var obemannad. Ragnar plingade på en klocka som stod på disken.

 

1555

 

Facklitteratur: Nostradamus profetior.

 

   – Kommer strax! ropade en röst.

   Ragnar väntade en stund. Sedan dök en kort man upp bakom disken. På sin röda kavaj bar mannen en namnskylt på vilken det stod ”Direktör Diego”.

   – Vad kan jag stå till tjänst med?

   – Jag skulle vilja ha ett rum för natten, kanske även för flera nätter.

   – Hur många nätter?

   – Kanske så långt som tre månader.

   – Utmärkt! Jag har ett rum, men det är lite speciellt.

   – På vilket sätt?

   – Man måste se det för att förstå.

   – Vad kostar det?

   – Tvåhundrafemtio kronor natten.

   – Det låter ju bra.

   – Ja, men du skall nog titta på det först. Vänta, så skall jag hämta nycklar.

   Direktör Diego försvann in genom en dörr, låste den, och kom ut genom en annan dörr, vilken han också låste.

 

1562

 

Konst: Pieter Brueghel den äldres Dödens triumf.

 

   – Kom, här borta!

   Ragnar tog sina väskor och gick fram till direktörn, som då pekade på en rosa dörr, på vilken det stod skrivet ”Madeleine” med snirklig text.

   – Det här är en originaldörr från när hotellet öppnades 1895. Var rädd om den. Bakom den här dörren är såväl en hiss som ett trapphus som enbart går upp till ditt rum, om du nu vill ha det, vill säga. Kom, så går vi in.

   Direktörn låste upp dörren och höll upp den så att Frank kunde gå in med sina väskor. Sedan låste direktörn dörren.

   – Hissen är också original. Visst är den fin?

   – Ja. Mycket.

   – Det är ingen fara med säkerheten. Den är testad av myndigheterna. Jag kommer bra överens med myndigheterna.

 

1563

 

Konst: Pieter Brueghel den äldres Babels torn.

 

   Förutom en knapp för nödstopp hade hissen bara två knappar. På den ena stod det ”Foajé”. På den andra stod det ”Restaurant”. Direktörn tryckte på ”Restaurant”.

 

1565

 

Konst: Pieter Brueghel den äldres Vinterlandskap med fågelfälla.

 

   – Vi är på väg till vinden på nionde våningen. Från början låg där en lyxrestaurang. Den gick bra fram till börskraschen 1929. Sedan omvandlades den till en porrklubb. Det var mer lönsamt under lågkonjunkturen. Porrklubben levde kvar till 1978 då hotellet fick en ny ägare. Då renoverade man delar av vinden och gav plats för en dansskola. Den stängde 1986 för att golvet till slut hade blivit för skevt. Det är ju alltid sättningar i sådana här gamla hus, du vet. Samtidigt passade ägaren på att sälja huset. Jag köpte det billigt, för det var inte i bra skick. Jag har inte brytt mig om att fixa så mycket. Alla har inte behov av lyx. Många vill bo billigt, och jag hyr ut billigt. Vindsvåningen har jag hyrt ut som ett enda hotellrum. Senast bodde här en pastor.

   Hissen stannade till. Direktörn föste undan hissens gallergrind.

   – Nu är vi framme. Stig på, stig på.

   Ragnar lyfte ut sina väskor ur hissen. Vindsvåningen var enorm och med sluttande tak. Som högst var det sex meter till tak. Enstaka möbler och kartonger stod här och var på golvet.

 

1566

 

Konst: Giuseppe Arcimboldos Bibliotekarien.

 

   – Nu står vi i mitten av våningen. Till höger finns ett litet kök, samt ett omklädningsrum för herrar och ett för damer. Det är kvar från den där dansskolan. Båda omklädningsrummen har duschar och toaletter. Damernas omklädningsrum är nästan dubbelt så stort som herrarnas, för i damernas finns bland annat två badkar och en bastu, fast bastuaggregatet är trasigt. Resten är, som du ser, ett enda rum. Du har fönster både mot norr och mot söder. Det är lite dragigt här, och elementen är inte så bra, så det blir lite kallt här på vintrarna. Och andra sidan blir här jättevarmt på somrarna, så det jämnar ju ut sig. Som du ser finns det en öppen spis också. Man får elda i den. Det har myndigheterna sagt. Gott om ved har du också, som du ser. Den tar nog inte slut i första taget, men om den skulle göra det, så har jag ett nummer till en billig leverantör, men om du vill får du naturligtvis gå till skogen och hugga egen ved. Det gjorde ju pastorn som bodde här innan.

   På gavelväggen längst bort till vänster fanns ett krucifix med en Jesusgestalt i naturlig storlek.

 

1568

 

Konst: Pieter Brueghel den äldres Bondbröllop.

 

   – Vi kan gå bort här och kolla in Jesus, sa direktörn.

   Jesus bestod av en manlig skyltdocka uppspikad på ett stort träkors som stod lutat mot gavelväggen. Jesus huvud var klätt i en peruk med, långt, brunt, lockigt hår och ett vitt tomteskägg. En vit handduk satt virad runt höfterna. För att Jesus skulle inta den rätta posen hade pastorn varit tvungen att bryta sönder skyltdockans armar i höjd med axlarna. I varje hand och överarm satt en stor spik. Själva kroppen satt uppe med en spik genom halsen och en spik genom vänster smalben. Över Jesus ansikte, kropp och handduk hade pastorn smetat sitt eget blod efter att ha skurit sig i underarmarna. Törnekrona saknades på Jesus huvud. Däremot hade han ett halsband med en fejkad hajtand. På gavelväggen, som före pastorns inflyttning hade varit vit, stod så många bibelcitat klottrade med stora svarta bokstäver att väggen nästan syntes vara mer svart än vit. Till höger om Jesus var det på väggen ritat ett fyra decimeter långt och uppochnervänt kors. På vardera sidan om korset satt pastorns handavtryck i blod.

 

1581

 

Konst: El Grecos Den helige Mauritius och hans legioners martyrdöd.

 

   – Du får naturligtvis måla över detta om du vill. Du får faktiskt måla om hur mycket du vill här, fast inte i köket och inte i omklädningsrummen, och inte heller på den öppna spisen, för den är original, men på den här gavelväggen och på innertaket och på alla pelare och bjälkar får du måla hur mycket du vill. Det gör inget om du spiller på parketten. Där finns ju redan så många målarfärgsfläckar. För några år sedan bodde här ett ungt konstnärspar. De berättade för mig att de brukade kleta in sig i glada färger och så rullade de runt på stora, vita dukar på golvet och hade sex. Därefter ställde de ut tavlorna på ett galleri. De fick inte sålt en enda. Sedan flyttade de till Indien.

 

   Övning: Föreställ dig ett konstnärspar. Känn på dem. Hur känns de? Lyssna på dem. Hur låter de? Köp deras konst. Hur reagerar de?

 

   – Varför flyttade pastorn härifrån?

   – För två veckor sedan kom han ner till receptionsdisken med en resväska. Han gav mig sina nycklar till våningen och ett vitt kuvert. Innan jag hann säga något sa han adjö och så gick han ut på gatan. Sedan dess har jag inte sett till honom.

 

1590

 

Konst: El Grecos Kristus på korset.

 

   – Vad fanns det i kuvertet?

   – En lapp med en dikt. Jag läste den, och sedan så åkte jag upp hit och lade den på köksbordet. Den var så hemsk. Men jag kunde inte med att slänga den. Därför åkte jag upp med den hit. Vill du läsa den?

   – Ja, det kan jag väl göra.

   De gick in i köket.

   – Kyl och frys och spis bytte jag faktiskt ut 1999, så det här är moderna grejer. Här är dikten.

   Ragnar läste tyst för sig själv:

   ”Brinnande busken i öknen hägrar.

Ej finnes den som Herren förvägrar

att rida ut på kamel

och bota sina fel.

När kamelen gått hem och jag i öknen dött

skall en svältfödd gam hava fest på mitt kött.

Den skall äta sig riktigt nöjd och mätt,

ända in på mitt bara skelett.

Snart skall där komma en storm av sand

och göra mig ett med Egyptens land.”

   – Åkte han till Egypten?

   – Det är vad jag tror. Det är därför jag har packat ihop hans lösöre i kartonger. Jag tänkte sälja grejerna på en marknad, men det är mycket besvär för lite värde. Han ägde mest gamla böcker och annat skräp. Om du vill flytta in nu så kan du få alla möblerna och kartongerna för tvåtusen.

 

1594

 

Konst: Caravaggios Falskspelarna.

 

   – Tvåtusen?

   – Ok, ettusen då.

   – Jag kanske skall kolla i kartongerna först.

   – Äsch, ge mig en femhundring så får vi det överstökat.

   Ragnar gav direktörn femhundra kronor plus ytterligare femhundra kronor som betalning för två nätter eftersom han inte hade mer kontanter på sig för tillfället. Hotellet hade ingen utrustning för betalning med kort.

   – Här är dina två nycklar. Våningen inunder dig innehas av Lailas Kemtvätt. Firman fungerar även som tvättstuga i huset. Hon tar tjugo kronor för varje körning i tvättmaskin. För att komma till henne måste du ta din hiss och åka ner till bottenvåningen. Sedan får du gå till hissarna ute vid receptionen. De hissarna går till varje våning i resten av hotellet. Men åk inte ner i källaren för där har kineserna en fabrik.

   – En fabrik?

   – Ja. Där sitter en massa kineser på rad och syr kläder med sina symaskiner. Det är samma gäng som driver kinesrestaurangen i gatuplanet. Våning två och tre bebos enbart av kineserna. Våning fyra till sju bebos av studenter och gästarbetare med mera. Och på våning åtta finns Laila, som sagt. Men hon bor inte där. Hon brukar stänga av tvättmaskinerna vid sjutiden och åka hem sedan. Har du några frågor i övrigt?

 

1596

 

Drama: William Shakespeares Romeo och Julia.

 

Drama: William Shakespeares Köpmannen i Venedig.

 

   – Nej, det känns väldigt bra det här. Jag är jättenöjd.

   – Får jag lov att fråga vad du jobbar med? Jag tycker om att veta vilka mina hotellgäster är.

   Ragnar tänkte först säga som det var, att han var journalist, men så tänkte han det kanske lät lite suspekt, så han ändrade sig.

   – Jag jobbar som kontorist i Stockholm, men jag har tagit tjänstledigt och rest hit till Göteborg för att få lite miljöombyte.

   – Det är bra. Göteborg är en mycket bra stad. Det är bra med havsluft. Nu skall jag åka ner med hissen. Jag kommer inte att åka upp hit igen annat än om det är något problem som du vill att jag skall fixa, men lös gärna problem själv, för jag har bara en anställd och det är min fru, så jag hinner inte reparera så mycket.

   – Ok, jag skall försöka.

   Direktörn åkte ner. Ragnar gick från fönster till fönster och tittade ut över takåsarna. Medan han gick omkring där kom han att tänka på småländskan som han hade pratat med tidigare under kvällen. Han ringde upp henne på hennes mobil.

   – Ja, hej det är Sandra.

   – Hejsan! Det är Ragnar, eller du vet nog inte mitt namn, men det var jag som var inne hos dig för någon timme sedan och letade efter hotellrum.

   – Jaa! Är det du med skägget, från Stockholm?

   – Ja, just det.

   – Hur gick det?

   – Det gick bra.

   – Vilket hotell bor du på då?

   – Hotell Madeleine.

   – Madeleine? Det hotellet känner jag inte till.

   – Det är nog inte så konstigt. Det verkar vara ett lite udda hotell, kan man säga.

   – Var ligger det?

   – Jag vet inte var jag är någonstans.

   – Kolla om adressen står på något brevpapper.

   – Det här hotellet har nog inga brevpapper.

   – Kan du inte ringa mig i morgon och säga vad det är för adress?

   – Ja, det kan jag ju göra. Förresten måste jag bara berätta: Mitt hotellrum är en hel vindsvåning, och jag betalar bara tvåhundrafemtio kronor per natt. Jag skall bo här i tre månader.

   – Tvåhundrafemtio kronor? Du skojar?

   – Nä.

   – För en hel vindsvåning?

   – Ja.

   – Då får du ju se till att ha en inflyttningsfest.

   – Ja.

   – Vad sägs om klockan åtta i morgon? Då är det ju fredag kväll och allting.

   – Klockan åtta låter bra.

   – Men du får ringa i morgon och ge mig adressen då.

   – Ja. Du skall få mitt telefonnummer också, för man kan inte gå och knacka på min dörr, utan jag har en egen hiss som går rätt in i mitt rum.

   – Nämen sluta nu. Nu driver du med mig.

   – Nej, det gör jag inte. Det är sant.

   – Hur stor är den där vindsvåningen egentligen?

   – Det verkar som att jag har hela hotellets vind, hela nionde våningen.

   – Det är ju helt sjukt!

   – Visst är det?

   – Kan jag ta med några kompisar på inflyttningsfesten?

   – Hur många?

   – Jag vet inte vilka som skulle kunna komma, men det blir kanske några stycken.

   – Ja, men det blir ju bra.

   – Skall det vara knytkalas?

   – Ja, det blir alldeles utmärkt, för jag är inte så bra på att laga mat.

   Ragnar ångrade att han hade sagt det där sista, för han visste ju att kvinnor nuförtiden ville ha män som kunde laga mat. Sandras intresse verkade dock hålla i sig. De pratade en stund till innan de lade på.

 

1599

 

Drama: William Shakespeares Julius Caesar.

 

   Känslorna inom Ragnar blev honom övermäktiga. Han lade sig ner på golvet och stirrade upp i taket. Han låg så i tio minuter. Sedan gick han in i damernas omklädningsrum, tände lysrören, tappade upp ett bad och satte i kontakten till sin bärbara dator.

   Något senare, endast i ljuset från datorskärmen, steg han ner i det varma badet till tonerna av Leonard Cohens ”First We Take Manhattan”.

 

3.

Strax före midnatt klev Ragnar upp ur badet och ställde sig naken vid ett av de fönster som vette söderut. Huset mittemot hade bara sju våningar, varför Ragnar inte behövde bekymra sig om att skyla sig. Han öppnade fönstret. Temperaturen låg på plus minus noll. Det snöblandade regnet hade upphört. Blåsten likaså. Allt var lugnt och stilla.

   I Ragnars blickfång stod månen och reflekterade solens ljus mot Ragnars bleka kropp.

 

1601

 

Drama: William Shakespeares Hamlet.

 

   ”Står jag här riktigt länge kanske jag måste smörja in mig med solskyddsfaktor”, skämtade Ragnar för sig själv. Han skrattade inte. Inte ens inombords. Han var bara harmonisk. Kylan besvärade honom knappt. Tvärtom kunde han skönja en njutning av att vara ett med naturen, ett med Göteborg, ett med sig själv.

   Han stängde fönstret och gick tillbaka till damernas omklädningsrum. Ur sin kavaj plockade han fram sin mobiltelefon och ringde upp chefen. Det gick några signaler. Sedan svarade chefen, lätt groggy.

   – Hallå?

   – Tranquility Base here. The Eagle has landed, om du nu fattar vad det betyder, din pojkspoling, sa Ragnar och la på. Klockan var nu 23:58. Han stängde av telefonen för att slippa lyssna på ljudet av ett eventuellt inkommande samtal från sin chef.

   Chefen var nästan exakt tjugo år yngre än Ragnar. De var födda i samma tecken, men inte på samma dag. Resten av de anställda, fem grabbar, var mellan tjugotvå och tjugosju år gamla.

   Ragnar funderade på hur gammal Sandra kunde vara. Han gissade på någonting mellan tjugofem och trettio. Hon hade långt, mörkt, rakt hår, bruna ögon, ett fint leende och göteborgssmåländsk dialekt.

 

1603

 

Drama: William Shakespeares Othello.

 

   Än så länge hade han inte förmåga att känna sig riktigt förälskad. Det senaste dygnet hade varit så omtumlande. Men han kände hur han längtade till morgondagen, hur han skulle röja upp och snygga till i sin vindsvåning, hur han skulle gå in på sin Internetbank och sälja alla sina fonder. Att det skulle ske med en smärre förlust spelade ingen roll. Han hade nu fått en chans i livet och han ville ta den. Det var hans sista chans att verkligen leva livet så som det borde levas. Det var så han kände det. Han skulle hyra en bil i morgon och leta upp något köpcentrum och komplettera med saker som han skulle behöva och som han inte skulle kunna finna i kartongerna. Han hade inte öppnat kartongerna än. De fick stå framme som oöppnade julklappar. När han tänkte på det, ändrade han sin plan för morgondagen.

 

   Övning: Föreställ dig en morgondag. Känn på den. Hur känns den? Om det finns något som du har planerat att göra idag, men som lika gärna kan vänta till morgondagen, vad skulle det i så fall vara?

 

   ”I morgon skall jag öppna kartongerna det första jag gör, och göra en grovsortering av innehållet. Det som är användbart lägger jag i soffan, nej på soffbordet, nej. Först möblerar jag om så som jag vill ha det. Sedan öppnar jag kartongerna. Eller om jag skulle ta och möblera om redan nu. Det finns ju inga grannar att störa. Våningen under är en kemtvätt, och hon som har hand om den bor inte där. Henne kan jag förresten lämna in mina blöta kläder till i morgon. Var skall jag ställa sängen? Egentligen borde jag ställa den rakt framför den öppna spisen. Nej, det ser nog märkligt ut. Sofforna, fåtöljen och soffbordet skall stå framför den öppna spisen. Och så skall jag ha en sådan där fäll framför. Det skall jag banne mig ha. Och kandelabrar. Hoppas det finns kandelabrar i kartongerna. Den där psyko-pastorn måste ha haft en massa levande ljus när han utövade sina riter eller vad han nu höll på med. Jesus-dockan måste jag gömma undan. Annars kommer gästerna att vända i dörren. Dörren till trapphuset förresten, den har jag inte kollat in i. Och den har inget lås. Men det var väl låst därnere, det måste ju direktörn ha gjort. Han måste ju ha låst åt mig. Eller så får jag åka ner och kolla för säkerhets skull.”

 

1605

 

Skönlitteratur: Miguel Cervantes Don Quijote.

 

   Ragnar tryckte upp hissen, virade sin badhandduk runt höfterna, tog en av lägenhetsnycklarna och ställde sig barfota i hissen. Sedan tryckte han på ”Foajé”. När han kom ner kände han försiktigt på dörrhandtaget till den rosa dörren. Jodå. Den var låst. Hissens lampa lyste upp det lilla utrymme som han bestämde sig för att kalla ”hallen”. Här skulle han kanske hänga upp en tavla någon dag. Han hittade en ljusknapp på väggen och tände. Sedan öppnade han dörren till sitt eget trapphus. Därinne fanns också en ljusknapp, men ljuset var ur funktion. Han kunde i alla fall se att trapphuset bestod av en smal spiraltrappa i sten. Han började gå uppför trappan och konstaterade att den inte hade några avsatser. När han bedömde att han var någonstans i höjd med tredje våningen och trevade i mörkret tänkte han på att han någon dag borde köpa en ficklampa och sedan gå runt och skruva i fungerande glödlampor så att hela trapphuset kunde lysas upp vid behov.

   Han gick ner till hissen igen, kontrollerade ytterligare en gång att den rosa dörren var låst, och så åkte han upp med hissen till lägenheten. Han steg ur hissen och stängde dess gallergrind. Sedan var han på väg att öppna dörren till trapphuset för att kolla om det såg likadant ut däruppe, men så hejdade han sig.

   Han kände på sig att pastorn stod bakom dörren med en yxa. Att frigöra sig från den tanken var inte lätt.

 

1606

 

Drama: William Shakespeares Macbeth.

 

   ”Nu hör han hur jag backar från dörren. Nu kramar han om skaftet på yxan, redo att storma in och sätta yxan i mitt huvud. Jag måste hitta ett vapen. Nu. En stol. Den får duga både som vapen och sköld. Det låg inga knivar i kökslådorna? Nej, det gjorde det inte. Allt husgeråd ligger väl nerpackat i kartongerna. Varför är pastorn här? Vad vill han mig? Han känner väl på sig att jag kommer att plocka ner hans Jesus-docka, att jag kommer att måla över hans bibelcitat. Kunde han inte ha stannat i Egypten och dött där? Eller är det han har gjort nu? Och så står hans ande bakom dörren och vill förgöra mig? Detta är sjukt. Det är sjuka tankar i mitt huvud. Det finns inte någon bakom dörren. Jag är ensam här uppe. Men om jag först, så tyst som möjligt, lyfter upp fåtöljen och spjärnar fast den under dörrhandtaget och sedan snabbt släpar dit sofforna, så blir det omöjligt att öppna dörren. Och så måste jag öppna gallergrinden på hissen så att den inte går att trycka ner där nerifrån. Vad väntar jag på? Jag gör det nu!”

   Ragnar slet åt sig fåtöljen, dock inte så tyst som möjligt, och spjärnade fast den mot dörrhandtaget till trapphuset. I rask takt släpade han även dit de två sofforna, soffbordet samt några av kartongerna. Sedan öppnade han gallergrinden till hissen.

   ”Jag är galen. Helt djävla galen.”

   Ragnar gick och satte sig på sängen. Den saknade kuddar, lakan och täcke. Det fick duga. När han låg där i sängen försvann pastorn allt mer och mer ur hans medvetande. Istället var det Sandra som fick bli den sista Ragnar tänkte på innan han föll i sömn.

 

1610

 

Konst: Peter Paul Rubens Korsresningen.

 

   Det blev ny dag. Kartonger öppnades, möbler släpades, sex liter bag-in-box-vin plus en massa snacks inhandlades, en disktrasa for över allahanda ytor fram och tillbaka mellan det gigantiska rummet och det rinnande vattnet i det lilla köket. Klockan slog tolv och Ragnar var helt svett.

   ”Innan jag går till kemtvätten får jag väl slänga soporna och sedan ta en dusch”, tänkte Ragnar för sig själv.

 

1614

 

Konst: Peter Paul Rubens Korsnedtagningen.

 

   Han tog hissen ner till gatuplanet med sina sopor. Bakom receptionsdisken fann han en kvinna som han misstänkte var direktör Diegos fru. Direktörn hade ju sagt att hans fru var hans enda anställda. Kvinnan var reslig, kanske närmare två meter lång och hade en genomträngande blick. Hon var en riktig amason.

 

1618

 

Konst: Peter Paul Rubens Amasonslaget.

 

   – Hej! Jag undrar var man kan slänga sina sopor någonstans.

   – Det gör man på bakgården. Har du källsorterat?

   – Nej, det visste jag inte att man skulle göra.

   – Du är den nye hotellgästen på vinden, va?

   – Ja.

   – Trivs du bra?

   – Jättebra. Jag är så nöjd med allting.

 

1624

 

Konst: Frans Hals Den leende kavaljeren.

 

   – Det är bra. För mig är det viktigt att våra gäster trivs, men för att hålla nere priserna ser vi ju också gärna att gästerna tar tag i sina problem på egen hand och inte belastar min man allt för mycket. Han arbetar hårt.

   – Ja, han sa det till mig igår att man i första hand bör fixa sina problem själv. Det förstår jag. Det är helt ok för mig.

   – Det låter bra. Vill du köpa en dammsugare billigt? Gästen som bodde i ditt rum innan dig ville inte ha någon dammsugare, men du kanske vill ha en?

   – Vad kostar den?

   – Tvåhundra kronor. Den är begagnad, men den suger bra.

   Ragnar, som under dagen hade tagit ut pengar på en bankomat, halade upp plånboken.

   – Gå ut och släng soporna först. Eftersom du inte har källsorterat får du slänga alla påsarna på ”Brännbart”.

 

1632

 

Konst: Rembrandts Doktor Tulps anatomilektion.

 

   – Ok.

   Direktörskan visade viken dörr som ledde till bakgården och Ragnar gick dit.

   På bakgården stod direktörn och piskade mattor. Han slutade upp när han såg Ragnar komma ut.

   – Jag tycker om att piska mattor. Min fru säger: ”Ordning och reda, städa på freda.” Jag tycker om det.

   – Ja, det ser kul ut. Är det där borta man slänger sopor?

   – Har du källsorterat? Jag glömde nog säga att man skall göra det, fast jag bryr mig inte så mycket, men min fru bryr sig. Hon är noga med sånt.

   – Hon sa att jag kunde slänga det på ”Brännbart”. Jag skall kolla på vilka skyltar det finns, och så skall jag källsortera i fortsättningen.

   – Det är bra, sa direktörn och återupptog mattpiskningen.

Ragnar slängde sina sopor och gick tillbaka till receptionen, vilken nu stod tom. Ragnar plingade på klockan. Direktörskan tittade ut genom en dörr.

   – Det är Ragnar du heter, va?

   – Ja.

   – Kom in, Ragnar. Kom in till mig här så får du titta. Ragnar gick in bakom disken och in till rummet där direktörskan befann sig.

   – Här är dammsugaren. Vill du prova den?

   – Nej, den är säkert bra. Jag tar den. Här är tvåhundra kronor.

   – Tack så mycket. Ibland när gäster flyttar ut från hotellet, säljer de grejer till oss. Om du saknar något, så är det bara att fråga. Om du vill så kan jag komma upp till ditt rum någon dag och ge inredningstips.

   – Ja, det låter som en god idé. Det finns ju stor yta att inreda på.

   – Är du gift?

   – Nej, jag är ensam, eller singel som det heter.

 

1635

 

Konst: Rembrandts Belshazzars festmåltid.

 

   – Då behöver du verkligen hjälp av en kvinna. Jag skall hjälpa dig och göra det fint hos dig, men vi kan kanske vänta till nästa vecka.

   – Javisst. Det är helt ok för mig.

   Ragnar tog adjö av direktörskan och åkte upp till sin lägenhet. Han såg den inte längre som ett hotellrum. Han hade redan börjat fundera på att flytta in för gott, men det skulle kräva att han så småningom hittade ett arbete i Göteborg. Lägenheten kostade ju sju och ett halvt tusen i månaden.

 

   Övning: Föreställ dig en amason. Känn på henne. Hur känns hon? Slicka på henne. Hur smakar hon?

 

   Ragnar tog en dusch i herrarnas omklädningsrum. Han hade redan städat klart inne i damernas. Sedan tog han på sig rena kläder och begav sig mot kemtvätten på åttonde våningen genom att först åka ner med sin egen hiss och sedan byta till en annan hiss.

   ”Lailas kemtvätt” stod det på en stor skylt när han steg ut ur hissen på åttonde våningen.

   Laila satt och åt lunch. Det var cateringmat från ”Restaurang Luoyang” som låg nere i gatuplanet.

 

1642

 

Konst: Rembrandts Nattvakten.

 

   – Hej! Vill du kemtvätta? sa Laila.

   – Hej! Nej, jag är nyinflyttad och har lite smutstvätt. Jag hörde av direktörn att du även tvättar vanligt, så att säga.

   – Ja, det kostar tjugo kronor per maskin.

   – Jag antar att man kan lägga allt i samma maskin, sa Ragnar och höll upp sin påse.

   Laila hällde ut påsens innehåll på ett bord och spridde ut plaggen.

   – Vill du att jag skall köra det i fyrtio grader?

   – Ja, det blir bra.

   – Vad heter du?

   – Ragnar. Jag bor faktiskt alldeles ovanför här, sa Ragnar och pekade mot taket.

   – Visste du att det bodde en pastor där innan dig?

   – Ja.

   – Han hade nästan samma slags skägg som du. Jag tycker om karlar med skägg. Min man hade skägg, men han dog på åttiotalet. Han jobbade i Frihamnen. Fick en last med fulla bananlådor över sig. Jag fick ärva en hel del, och då passade jag på att starta min lilla kemtvätt. I början fanns det även hotellrum på den här våningen, men i takt med att det började flytta in en massa studenter i huset som behövde hjälp med tvätt, kunde jag bygga ut. Sedan hjälper jag såklart kineserna med en hel del. De kommer upp med gratis lunch och middag till mig varje dag. De skickar upp en gosse med matpaket och en meny, och så kryssar jag i på menyn vad jag vill ha till nästa dag. Har du varit och ätit på restaurangen än?

   – Nej, inte än.

   – Gör det. De har jättegod mat. Men akta dig för att åka ner med hissen i källaren. De vill inte att man skall vara där. De tycker om att hålla sig för sig själva, men jag hjälper dem som sagt med en hel del. De är bra kunder. Tänker du skaffa tvättmaskin eller komma till mig?

   – Jag kommer gärna till dig.

 

1647

 

Konst: Rembrandts Susanna i badet.

 

   – Det är bra. Pastorn kom ofta till mig. Jag gillade honom. Jag gillar karlar med skägg. Nåväl, tvätten kostar tjugo kronor.

   – Här har du tjugo.

   – Tack så mycket. Vill du att jag skall stryka dina skjortor?

   – Ja, tack. Gärna.

   – Då blir det tjugo kronor till.

   Ragnar gav Laila ytterligare en tjugolapp.

   – Dina kläder är klara om fyra timmar. Du bör hämta dem helst senast på måndag så att jag inte får så mycket kläder här nere, sa Laila och gav Ragnar en nummerbricka i plast.

   – Jag kommer kanske hit redan idag och hämtar dem.

   – Du är välkommen. Ha det så bra. Hejdå.

 

1655

 

Konst: Rembrandts Flådd oxe.

 

När Ragnar kom upp till sin lägenhet försökte han föreställa sig hur gästerna skulle reagera vid anblicken av gavelväggen med alla dess bibelcitat. Tidigare under dagen hade han i ett par kartonger hittat kuddar och ett täcke samt ett antal rentvättade och manglade lakan, påslakan och örngott. Han hade trätt ett örngott över Jesusdockans huvud. Sedan hade han virat in Jesusdockan, inklusive den del av träkorset som befann sig bakom Jesusdockans rygg, i ett lakan, lyft ner korset och lagt det på golvet samt täckt över det med alla tomkartonger. Dessa kartonger bildade ett berg som täckte bland annat den del av väggen där pastorns blodiga handavtryck satt. Ragnar tyckte att det såg ok ut. Gästerna skulle säkert gå fram till väggen och försöka läsa bibelcitaten, men de skulle nog inte börja rota bland kartongerna. Någon dag i den närmaste framtiden tänkte Ragnar ta och måla hela gavelväggen svart. I den andra änden av våningen där köket och omklädningsrummen låg såg allt fint ut, men finast av allt var den öppna spisen. Den var så stor att ett antal personer skulle kunna rymmas i den om de hukade sig lite. Ragnar började fylla på med vedträ och tidningspapper.

   ”Herregud, jag har ju glömt att ringa Sandra och meddela henne adressen.”

   Han ringde upp henne, gav henne adressen och sa också att ingången låg alldeles jämte en kinesrestaurang som hette Luoyang.

Sandra sa att hon skulle ta med sig tre kompisar.

 

1657

 

Konst: Diego Velázquez Hovdamerna.

 

Konst: Jan Vermeers Flicka läsandes brev vid öppet fönster.

 

   När Ragnar hade avslutat samtalet dukade han fram snacksen och började proväta lite på dem. De smakade gott.

   Klockan åtta fanns det fortfarande gott om snacks kvar i skålarna. Det röda bag-in-box-vinet var helt orört, och av det vita vinet hade Ragnar bara tagit två glas. Allt var förberett. Tändstickan låg på tändsticksasken som låg på spiselkransen. Den bärbara datorn var redo att spela upp David Bowies album ”Diamond Dogs”. Ragnar hade tagit på sig en blommig slips.

   Mobiltelefonen ringde. Det var Sandra, som stod utanför hotellet med sina kompisar.

   ”Jag kommer ner”, sa Ragnar och satte igång musiken. När han sedan stod i den nedåtgående hissen hörde han David Bowies röst i ”Future Legend” strömma ner genom hisschaktet. Ragnar tittade på sin slips. Han hade fått den av sin mor en gång i tiden. Det var hans finaste slips.

 

1658

 

Skönlitteratur: Georg Stiernhielms Hercules.

 

Konst: Jan Vermeers Mjölkflickan.

 

4.

När Ragnar passerade receptionen syntes varken direktörn eller direktörskan till. Det gladde honom eftersom han skulle ha känt sig lite besvärad över att ha blivit ertappad med att ta upp kvinnor på rummet även om han i och för sig med fog antog att det inte fanns något förbud mot det.

   Det var så länge sedan Ragnar hade umgåtts med kvinnor att han knappt kom ihåg hur naturligt det faktiskt ansågs att män och kvinnor umgicks.

 

1662

 

Drama: Molières Hustruskolan.

 

Konst: Rembrandts Batavernas trohetsed till Claudius Civilis.

 

Konst: Rembrandts Klädesvävarskråets föreståndare.

 

   Senast han hade legat med en kvinna var för tolv år sedan. Det var med hans fru. På morgonen efter berättade hon att hon ville skiljas. Hon avslöjade aldrig riktigt varför. Hon ville bara skiljas, helt enkelt. Eftersom de inte hade några barn och Ragnar inte heller motsatte sig sin frus vilja, upplöstes äktenskapet inom kort.

   Senast han kysste en kvinna var för fem år sedan. Han var full, hon var ännu fullare. De åkte Finlandsfärjan, stod vid relingen och lekte Titanic, om än utmed sidan av fartyget istället för i fören. Hon sträckte sina armar utåt. Han höll om hennes midja och kysste hennes nacke. Hennes hår fladdrade i vinden. Han kysste hennes hals. Hon vände sig om och lät sig tungkyssas. Efter ett par minuter tryckte hon honom ifrån sig och böjde sig framåt. Spyan hamnade delvis på hans skor. Hon gick till sin hytt. Ragnar lyckades rengöra sina skor ganska så bra. Sedan gick han och spelade bort trehundra kronor på Black Jack.

   Ragnar kom ut ur Hotell Madeleine. På trottoaren stod Sandra med tre tjejkompisar: Rebecka, Johanna och Madeleine, vars namn gav anledning till att konversationen lätt och ledigt kom igång. Tjejerna hade dessutom förfestat lite hemma hos Madeleine vilket gjorde dem extra pratglada.

 

1665

 

Drama: Molières Don Juan.

 

Konst: Jan Vermeers Flicka med turban (numera även känd som Flicka med pärlörhänge).

 

   Sällskapet förflyttade sig in i hotellet, kommenterade Madeleines namn på den rosa dörren och ställde sig sedan i hissen.

   – Hur många får var man vara i den här hissen egentligen? frågade Rebecka.

   – Det är tillåtet med sex i hissen, svarade Ragnar.

   – Är det tillåtet med sex i hissen? Då är det bäst att man ser upp, sa Johanna och fick alla tjejerna att skratta. Ragnar skrattade inte, men rodnade inte heller, utan lyckades någorlunda bevara lugnet inom sig.

   – Någon får trycka på knappen. Den är bakom Sandra, sa Ragnar.

   – Det är nog bäst att du gör det, du som vet hur man gör, sa Johanna till Ragnar.

   – Jag kommer inte åt härifrån.

   – Ja, men då får du tränga dig fram lite.

   Ragnar trängde sig fram så att han stod nästan mitt emot Sandra. Det luktade gott av parfym, men han visste inte om det var hennes parfym eller om det var en blandning av alla tjejernas parfymer. Han tryckte på knappen.

   När de närmade sig vindsvåningen möttes de av tonerna från David Bowies ”Diamond Dogs”.

 

1667

 

Skönlitteratur: John Miltons Det förlorade paradiset.

 

Konst: Jan Vermeers Målandets konst.

 

   – Men, Gud, vilken häftig lägenhet, sa Madeleine som var den första att stiga ut ur hissen. Därefter följde ett sammelsurium av lovord från tjejerna samtidigt som de tog av sig sina stövlar och hastade fram och tillbaka i spontan husesyn. Ragnar tände levande ljus som stod placerade i kandelabrar. Sedan fyllde han på sitt vinglas och smuttade på det vita vinet.

 

   Övning: Föreställ dig ett vinglas. Känn på det. Hur känns det? Slicka på det (vinglaset, inte vinet). Hur smakar det?

 

   – Jag vill flytta in här. Jag bor i en etta på fyrtio kvadrat. Det här är ju typ fyrahundra kvadrat, eller hur många kvadrat är den på? frågade Madeleine.

   – Jag har ingen aning. Jag vet bara att den är stor, svarade Ragnar.

   – Det här är så himla coolt, alltså: Öppen spis, världens största vardagsrum, två badkar, åtta duschar och en bastu, sa Johanna.

   – Bastuaggregatet är trasigt, sa Ragnar.

   – Ja, men då får du ju se till så att du får ett nytt, så kan vi komma hem till dig och dricka vin och basta på fredagskvällarna. Det låter väl härligt?

 

1697

 

Skönlitteratur: Israel Kolmodins En sommarvisa (Den blomstertid nu kommer).

 

   – Ja, sa Ragnar och var nära att börja rodna. Han svepte sitt glas och fyllde på det igen.

   – Ragnar, kan du inte tända i taket här borta så att man kan läsa vad det står på väggen, sa Rebecka.

   – Det är bara en massa bibelcitat som den förre hyresgästen eller hotellgästen, eller vad man nu skall kalla det, skrev.

   – Jag vill läsa.

   – Ok, men jag tänder bara en kort stund. Det är ju lite mysigare när inte alla lampor är tända, sa Ragnar och tryckte på ljusknappen.

   Alla tjejerna samlades vid väggen och försökte uttyda bibelcitat. Ragnar stod bakom dem och hoppades att de inte skulle börja rota bland kartongerna och hitta Jesusdockan med allt sitt intorkade blod. Han grämde sig över att han inte hade demonterat Jesusdockan, lagt delarna i en svart sopsäck och slängt den, men det hade ju varit så himla mycket att stå i med allt annat. Bara att ställa in pastorns böcker i bokhyllorna hade tagit sin lilla tid, trots att han inte hade brytt sig om i vilken ordning de hamnade. Av allt som hade legat i pastorns kartonger var det mycket som var bra att ha. Det hade Ragnar antingen placerat på väl valda platser eller lagt i skrivbordslådorna eller i byrålådorna. Allt husgeråd hade han diskat också. Han hade verkligen farit fram som en skottspole för att göra lägenheten redo att möta kvinnors granskande blickar.

   Rebecka flyttade på en kartong för att kunna läsa fortsättningen på ett bibelcitat. Ragnar anade oråd.

   – Om ni vill läsa Bibeln så har jag bland annat ett exemplar borta i bokhyllan som är från 1800-talet.

   – Vi kanske skall börja äta nu, sa Sandra.

   – Mycket bra förslag, mycket bra förslag, sa Ragnar.

   – Ja, här dricks för dåligt också, sa Johanna.

   – Ja, nu får vi komma igång, sa Madeleine.

   – Vill du ha hjälp med något, Ragnar? frågade Rebecka.

   – Nejdå. Jag har dukat fram allt det som jag tror behövs.

   Ragnar släckte den taklampa som var placerad vid gavelväggen. Det enda som nu lyste var en taklampa i mitten av våningen, levande ljus i kandelabrar, en lampa vid nattduksbordet och lampan vid spisfläkten i köket.

   – Skall jag släcka taklampan och tända i öppna spisen istället? frågade Ragnar.

   – Kan jag få göra det? frågade Madeleine.

   – Ok.

   Hon och Ragnar gick fram till den öppna spisen. Ragnar gav henne tändsticksasken med tändstickan som låg ovanpå. Hon drog tändstickan mot plånet och förde sedan tändstickan mot tidningspappret. Strax flammade det upp och lågorna började bearbeta veden. Ragnar släckte taklampan. Från sofforna hördes applåder och visslingar.

 

ca 1700

 

Musik: Dietrich Buxtehudes Abendmusiken.

 

   Tjejerna började ställa fram den mat och dryck som de hade med sig.

Efter tjugo minuter tuggade Sandra, som satt i ena soffan, på ölkorv och höll om sin andra burk öl av totalt medhavda sex stycken. Hon var klädd i en svart, knälång, tajt klänning. Jämte henne satt Rebecka i en svart, knälång, dock ej tajt, klänning. Hon åt pastasallad och drack vitt vin. I den andra soffan satt Madeleine och åt pastasallad även hon. Likaså drack hon vitt vin, men hade också med sig en flaska champagne. Hon var klädd i en kort, tajt paljettklänning som skiftade i ett flertal färger. Jämte henne var det tomt i soffan. Johanna var inne på damernas och snyggade till sig. Hon hade på sig en vit, kort kjol och en vit urringad topp som inte på något sätt dolde att hon även hade på sig en vit spetsbehå. På soffbordet stod hennes flaska rödvin, hennes kvarting vodka och hennes en och en halvliters cola.

 

1717

 

Musik: Georg Friedrich Händels Water Music.

 

   I fåtöljen satt Ragnar. Han åt bara enstaka snacks och koncentrerade sig mest på vinet. När han inte var inblandad i konversation filosoferade han över det förunderliga faktum att han två kvällar tidigare som vanligt hade kommit hem från jobbet och suttit lite halvdeppig och ensam i sin lägenhet i Sundbyberg och zappat sig igenom sina TV-kanaler för att fullborda ännu ett dygn i ekorrhjulet, och att han nu fullständigt hade bytt liv. Visserligen hade han kvar sin lägenhet i Sundbyberg och visserligen hade han ett journalistiskt uppdrag, hans viktigaste uppdrag någonsin, att utföra, men nu var det helg och nu skulle han bara slappna av och låta det hända som eventuellt kunde hända. Han kände sig som tjugofem igen av den anledningen att han nu bedömde att tjejerna i hans lägenhet i Göteborg var ungefär i tjugofemårsåldern.

 

1719

 

Skönlitteratur: Daniel Defoes Robinson Crusoe.

 

   – Jag har funderat på en sak. Hur känner ni varandra, hur träffades ni, så att säga? frågade Ragnar och tittade på Madeleine.

   – Jag och Rebecka läste på juristlinjen, men vi hoppade av efter ett år. Juridik var inte våran grej. Vi började läsa enstaka kurser i olika ämnen. Sedan så träffade Rebecka Sandra på en kurs i historia och jag träffade Johanna på en kurs i media och kommunikation. Sedan dess har vi haft vårt lilla gäng.

   – Brukar ni plugga tillsammans?

   – Nej, vi bara festar. Fast Rebecka höll på att stanna hemma i kväll för att hon tänkte plugga till sin tenta som skall vara på fredag nästa vecka.

   – Nej, jag tänkte inte alls plugga i kväll.

   – Men det sa du ju.

   – Nej, jag sa bara att jag kanske inte var så sugen på att festa för att jag borde stå upp tidigt i morgon och börja plugga inför tentan.

   – Ja, det är ju nästan samma sak.

   – Men du får det ju att låta som att jag är värsta plugghästen, typ.

   – Jo, men du är ju den som pluggar hårdast av oss alla. Här kommer Johanna. Hon är en riktig plugghäst, hon.

   – Jag? Skojar du? Jag är glad om jag får ihop tillräckligt med poäng så att jag får studielån varje termin.

   – Hur är det med dig då, Sandra? Pluggar du mycket? frågade Ragnar.

   – Jag jobbar ju på hotell.

   – Ja, just det, ja. Eller jag tänkte nog att det kanske var ett extraknäck eller så.

   – Nej, det är på heltid. Jag slutade läsa förra terminen. Det är bättre att jobba. Bättre betalt, sa Sandra och öppnade sin tredje öl.

 

1721

 

Musik: Johann Sebastian Bachs Brandenburgkonserterna.

 

   – Du, Ragnar, har du någon annan musik? frågade Johanna.

   – Vilken typ av musik?

   – Dansmusik.

   – Det har jag kanske inte. Inte vad jag vet, i alla fall.

   – Vi kan ju gå in på YouTube.

   – Javisst. Varsågod.

   Ragnar följde med Johanna till datorn. Från soffan hördes klagomål på att musiken hade tystnat. Johanna hittade en niominuters technolåt och höjde volymen till max.

   – Kom så dansar vi, sa Johanna till Ragnar.

   Ragnar tittade på Sandra som tittade tillbaka på Ragnar. Han visste inte vad som var minst ohövligt, att neka Johanna en dans eller att dansa första dansen med Johanna när det var Sandra som hade tagit initiativet till att träffas denna kväll. Hon var väl intresserad av honom, och han var väl intresserad av henne?

   – Kom nu. Stå inte bara där.

 

1725

 

Musik: Antonio Vivaldis De fyra årstiderna.

 

   Johanna drog i honom och fick iväg honom till en öppen golvyta nära datorn. De började dansa. Efter någon minut började Johanna ägna sig åt fysisk närkontakt, dock inte mer fysisk än att det fortfarande kunde klassas som dans. Sandra reste sig upp ur soffan och gick in på damernas. Rebecka följde efter.

 

1742

 

Skönlitteratur: Hedvig Charlotta Nordenflychts Min levnads lust är skuren av.

 

Musik: Johann Sebastian Bachs Goldbergvariationerna.

 

Musik: Georg Friedrich Händels Messias.

 

1743

 

Skönlitteratur: Hedvig Charlotta Nordenflychts Den sörjande turturduvan.

 

   Tiden gick. Dansmusiken dunkade på. Ragnar hade nu dansat inte bara med Johanna, utan också med Sandra och Madeleine. Dessutom hade han hunnit med att hälla i sig mer vin.

   – Kan vi inte lyssna på någon lugnare musik? frågade Rebecka Ragnar.

   – Har du någon favoritartist?

   – Nä, ingen speciell. Det skulle bara vara skönt att få lyssna lite på ballader eller så.

   – Nej, inga ballader, sa Johanna.

   – Jo, men nu är det Rebeckas tur att få välja, sa Ragnar och letade fram ”The Power of Love” med Jennifer Rush.

   – Får jag lov? sa Ragnar.

 

1745

 

Skönlitteratur: Hedvig Charlotta Nordenflychts Friarekonsten.

 

   Rebecka reste sig upp ur soffan och Ragnar ställde ner sitt vinglas på soffbordet. Till en början i dansen höll Ragnar ut sin vänstra hand, mjukt greppandes Rebeckas högra. För varje varv i dansens långsamma virvlar blev dock hans vänstra hand allt mer lockad, inspirerad av hans högra hands framfart utmed Rebeckas midja och höft, att söka sig inåt. En minut och femtio sekunder in i låten började hans vänstra hand smeka Rebeckas nacke.

 

1749

 

Skönlitteratur: Henry Fieldings Tom Jones.

 

Musik: Georg Friedrich Händels Music for the Royal Fireworks.

 

1750

 

Musik: Johann Sebastian Bachs Die Kunst der Fuge.

 

   När låten var över stod Ragnar och Rebecka tätt omslingrade och tittade varandra djupt i ögonen. Sandra öppnade en ölburk. Johanna blandade en drink av cola och de sista dropparna vodka. Madeleine stod vid datorn och satte på ”It’s raining men” med The Weather Girls.

   – Vi behöver fler killar på den här festen. Johanna, ring några och säg att de skall komma hit, sa Madeleine.

   – Nej, nej. Här finns tillräckligt med killar, sa Ragnar och rusade bort till gavelväggen, kastade undan tomkartongerna, slet av den nerblodade Jesusdockan örngottet, lakanet och, av bara farten, även den handduk som tjänade som Jesus höftskynke. Sedan lyfte han upp krucifixet i sin famn och stapplade fram mot tjejerna.

   – Titta, här har vi en ensam kille. Vem vill vara med Jesus? Hand upp!

   Tjejerna tittade ömsom på Jesusdockan, ömsom på varandra.

   – Tycker ni inte om hans skägg? Inte jag heller, sa Ragnar och slet av tomteskägget från Jesusdockan.

   – Klockan är mycket. Vi måste gå vidare nu. Vi har stämt träff med några kompisar på ett annat ställe, men det var kul att få komma på din fest, sa Sandra.

   – Vänta nu, ni skall väl inte gå redan? Festen har ju bara börjat.

   – Det var en kul fest, men nu måste vi gå. Sköt om dig!

   Tjejerna tog raskt på sig sina stövlar och jackor och kappor och ställde sig i hissen. Sandra tryckte på ”Foajé” och så vinkade tjejerna hejdå till Ragnar som vinkade tillbaka.

    Ragnar satte sig i soffan och deppade en stund. Sedan rusade han upp och slängde tomteskägget i elden. Strax mötte peruken, hajtandshalsbandet, örngottet, lakanet och handduken samma öde.

 

1759

 

Skönlitteratur: Francois Voltaires Candide.

 

   – Helvetes djävla skit, sa Ragnar och sparkade på Jesusdockan som, fastnaglad vid sitt kors, låg ned.

   – Förlåt, Jesus, det var inte meningen att sparka dig. Förlåt, förlåt, förlåt.

   Ragnar gick ner på knä framför krucifixet.

 

1772

 

Musik: Joseph Haydns Symfoni nr 45 Avskedssymfonin.

 

1774

 

Skönlitteratur: Johann Wolfgang von Goethes Den unge Werthers lidanden.

 

   Mobiltelefonen ringde.

   – Ja, det är Ragnar.

   Det var Ragnars chef som ringde och frågade hur läget var.

   – Jodå, det är lugnt, svarade Ragnar.

   – Hur går det med reportaget?

   – Det går framåt. Just nu håller jag på med lite research.

   – Spännande. Berätta.

   – Det finns så mycket material, så många infallsvinklar, jag kan inte avslöja för mycket. Jag jobbar deep, deep, deep undercover.

   – Har du druckit?

   – Nädå, inte alls. Bara ett glas såhär på fredag kväll.

   – Men jag hör ju att du är berusad.

   – Ja, vadå då? Efter en hård dags arbete har man väl rätt att ta sig en öl och vara som folk.

 

1781

 

Skönlitteratur: Friedrich Schillers Rövarbandet.

 

   – Exakt hur mycket har du jobbat idag?

   – Nu skall vi se … Ja, det blir en hel del faktiskt.

   – Ragnar, vet du vad jag tror?

   – Nä?

   – Jag tror att du ljuger.

   Ragnar fingrade på sitt skägg.

   – Det kommer att bli en jättebra artikel, jag lovar.

   – Ditt löfte betyder inte ett piss. Du har inte jobbat ett skit idag. Erkänn!

   – Guilty as charged.

   – För helvete, Ragnar, du är ju för fan femtiosju år. Du måste ta lite ansvar. Hur mycket har du druckit?

   – Jag vet inte.

   – När tänker du stå upp i morgon och börja jobba?

   – Det är svårt att säga. Vi får se.

   – Nä, nu blir jag förbannad alltså. Här har jag slitit hela dan och så har du pimplat öl under tiden. Sa jag att du skulle få tre månader på dig att göra reportaget? Du får tre veckor. That’s it! Sedan skall du fanimej komma hem till kontoret och göra slavgöra under resten av uppsägningstiden. Du skall få diska allas kaffemuggar flera gånger om dan. Du skall få putsa mina skor. Så länge du får lön, är det jag som bestämmer vad du skall göra. Är det förstått?

   – Det är förstått.

   – Jag kommer att ringa dig i morgon och kontrollera att du har kommit igång. Du skall göra skäl för din lön, ditt jäkla fyllo.

 

1782

 

Musik: Wolfgang Amadeus Mozarts Enleveringen ur seraljen.

 

   Ragnar avslutade samtalet med ett underdånigt ”Ja, det skall jag göra”. Sedan lade han mobiltelefonen ifrån sig och stirrade på den som om hans chef befann sig inne i den.

   – You fucking bitch, you motherfucker, you fucking shit, fuck you, motherfucker, you fucking fuck, fuck you, fucking bitch.

   Efter dessa väl valda ord fyllde Ragnar på sitt vinglas, tog och en stol och satte sig framför brasan i öppna spisen.

   ”Jag skall nog visa den djäveln. Den djävla djäveln, jag skall visa honom. Vänta bara.”

   Med en eldgaffel spridde Ragnar ut veden så att elden så snart som möjligt skulle självdö. Medan han väntade på det önskade resultatet tog han fram den gamla 1800-talsbibeln och bläddrade i den. I Uppenbarelseboken hittade han en papperslapp med en dikt, skriven med en handstil som påminde om pastorns:

   ”Min själ, sedan länge såld,
har ofta förespråkat våld
för att vinna terräng
i kriget mot ondskans makter –
mot allt från mc-gäng
till Warszawapakter.
Jag har varit så benägen
att följa den breda vägen.
Martin Luther King är min idol –
ett hjärta av guld, en vilja av stål.
Han måste ha svurit eden
att alltid se på freden
som både medel och mål –
ett hjärta av guld, en vilja av stål
det hade han
när han för freden brann.
Blodtörst – min akilleshäl
det skulle inte sluta väl
om jag fick makten i min hand
över sargat fosterland.
Måste mana till besinning
om jag en dag blir den störste
att inte för blodtörsts vinning
förvandlas till mörkrets furste.
Låt mig hålla det för visst
att jag aldrig blir till Antikrist.”

   ”Ja, den där pastorn verkar ju ha varit en riktig muntergök”, tänkte Ragnar och ställde tillbaka Bibeln i bokhyllan. Sedan gick han och borstade tänderna. När han kom ut till den öppna spisen hade elden slocknat. Kvar fanns bara en massa glödande bitar. Han petade med eldgaffeln, men glöden var svår att få kål på. Han övervägde att släcka glöden med vatten, men hejdade sig med tanke på att den hastiga nerkylningen skulle kunna leda till sprickbildningar. Istället fyllde han två kannor med vatten och satte dem på soffbordet så att han skulle ha någonting att släcka med om det mot all förmodan skulle börja brinna någonstans i lägenheten.

   Den rosa dörren på bottenvåningen stod olåst. Ragnar var både för nyinflyttad och för berusad för att ha haft en tanke på att han skulle ha tagit sig ner och låst dörren efter det att tjejerna stack. När han kröp ner i sängen och lade sitt ansikte mot kudden kretsade hans bekymmer bara kring jobbet, lönen och hans framtid som journalist.

   Ragnar låg försjunken i djupsömn när hissvajrarna strax före midnatt började röra på sig.

 

5.

När Ragnar vaknade på morgonen vilade Johannas kind mot hans håriga bringa. Hennes blonda hår låg utslaget över honom. Han noterade att hans vänstra arm hade domnat, varefter han lösgjorde sig från Johanna så försiktigt som möjligt för att inte störa hennes sömn. Hon mumlade lite och kröp sedan ihop i fosterställning. Ragnar lade täcket över henne och gick och tog en dusch.

 

1785

 

Skönlitteratur: Rudolf Erich Raspes Baron von Münchhausens äventyr.

 

   När han kom tillbaka från duschen kröp han ner under täcket och pussade Johanna på kinden.

   – Om en stund måste vi stå upp, för jag skall till stadsbiblioteket, sa Ragnar.

   – Varför då?

   – Jag måste göra lite research bland böcker och tidskrifter och så.

   – Måste du det? Det är ju lördag.

   – Jag har inga fasta arbetstider. Min chef har sagt att jag måste bli klar med ett visst reportage inom tre veckor. Det är upp till mig att göra vad som krävs för att lösa uppgiften.

   – Kan du inte vänta till måndag, eller till söndag åtminstone?

   – Nej, jag måste börja jobba idag. Chefen har sagt att han skall ringa mig idag och kolla hur det går.

   – Säg att du inte har tid att prata med honom för att du ligger i sängen med stans snyggaste brud.

   – Jag måste jobba. Jag har egentligen fått sparken, men om reportaget blir riktigt bra kommer jag troligtvis att bli återanställd.

   – Ojdå.

   – Ja.

   Johanna tryckte sig tätt intill Ragnar och började pussa honom.

 

1786

 

Musik: Wolfgang Amadeus Mozarts Figaros Bröllop.

  

   – Vet du vad? Ligg kvar här så skall jag göra frukost åt dig så att du får en bra start på dagen, sa Johanna.

   – Jag har ingen mat hemma, men jag har fått en väldigt bra start på den här dagen ändå tack vare dig.

   – Mmm.

   – När var det du kom?

   – Samtidigt som dig.

   – Nej, jag menar, vad var klockan när du kom hit? Jag vaknade ju av att någon låg i sängen och kramade mig. Först blev jag helt förskräckt, men sedan när du sa ditt namn, blev jag lugn igen. Vad var klockan då ungefär?

 

1787

 

Musik: Wolfgang Amadeus Mozarts Don Giovanni (Don Juan).

 

Musik: Wolfgang Amadeus Mozarts Eine kleine Nachtmusik.

 

   – Jag vet inte. Runt tolv kanske. Vi gick till Valand. Sandra träffade en kille och drog iväg med honom, och Madeleine och Rebecka bara pratade om någon TV-serie som jag inte har sett, så jag stod lutad mot en pelare och hade det urtråkigt och så var det en massa störiga killar som var på mig hela tiden, och då tänkte jag att jag skulle gå hem, och jag bor ju i Masthugget, så när jag passerade Linnégatan tänkte jag på dig och gick hit. Det var en ren chansning. Det fanns ingen i receptionen. Jag plingade på klockan, men det kom ingen. Sedan bara, helt plötsligt, dök det upp typ fyra kineser bakom mig och frågade vad jag ville. Jag sa att jag skulle träffa han som bor på vinden. Då gick vi bort allihop till den rosa dörren och såg att den var olåst. De sa att de tillät mig att gå in bara för att de hade sett dig och mig tillsammans tidigare idag på sina övervakningskameror. Ja, och så tog jag hissen upp då.

   – Jag är glad att du kom hit.

   – Jag är också glad, sa Johanna och borrade in sitt ansikte mellan Ragnars axel och hals.

   – Om du vill kan du få min reservnyckel, och så kan du ligga kvar så länge du vill, medan jag går till biblioteket.

   – Skall jag inte vänta här tills du kommer tillbaka?

   – Nej, nej. Du kan gå när du vill och lämna din nyckel i receptionen och hälsa från mig.

   – Vill du inte träffa mig igen?

   – Jo, det är väl klart att jag vill träffa dig igen, men kanske inte idag. Det var så länge sedan jag var med en kvinna. Jag behöver vara lite ensam.

 

1789

 

Facklitteratur: Jean-Jacques Rousseaus Bekännelser.

 

   – Så du vill att jag skall sitta ensam hemma och uggla i kväll medan du sitter här och också är ensam? Varför då? Jag vill ju vara med dig.

   – Ok då.

   – Ok då? Varför säger du så? Tycker du inte om mig? sa Johanna och fällde ner ögonlocken över sina blå ögon samtidigt som hennes mun antog en trumpen min.

   Ragnar smekte Johannas kind.

   – Jo, jag tycker om dig. Det är bara jag som är lite knäpp. När man har levt så länge i ensamhet som jag har gjort är man inte van vid tvåsamhet. Jag vill träffa dig igen, det vill jag verkligen, men nu måste jag stå upp. Plikten kallar.

   – Nej, inte än, sa Johanna och satte sig grensle över Ragnar.

 

1801

 

Musik: Ludwig van Beethovens Månskenssonaten.

 

Konst: Jacques-Louis Davids Napoleon Bonaparte tar sig över Alperna.

 

   Med ens försvann allt rationellt tänkande ur honom och han lät Johanna göra med honom som hon behagade. Det enda som besvärade honom var hennes långa halsband som då och då dinglade i hans ansikte. Med sin vänstra arm tog han ett stadigt tag om hennes kropp och drog henne till sig. Deras heta kroppar var som ett kött och snart skulle svetten göra deras hud hal och vackert glansig. Johannas hår täckte delar av Ragnars ansikte. En del av hennes blonda hårstrån, som han i övrigt tyckte om, klibbade fast i hans halvöppna mun. Han flyttade sin högra hand från hennes höft och lade hennes hårsvall tillrätta bakom hennes öra, pussade henne på kinden och tog sedan ett lika stadigt tag om hennes rygg med den högra armen som han redan hade med den vänstra. Om vartannat pussade han och slickade han hennes kind. Hennes stön blev allt mer intensiva och högljudda. Då greps av han av en oförklarlig lust att smiska hennes bak, men han valde istället att smeka den. Hon red honom som om en flock vargar jagade henne, och hennes hår låg återigen över hans ansikte, men han brydde sig inte längre, för nu kände också han att han var på väg.

   På kontoret i Stockholm satt chefen och läste morgontidningen på nätet. Huvudnyheten var den gamla vanliga: ”Skottlossning i Göteborg.” Chefen plockade upp mobiltelefonen ur fickan.

 

   Övning: Föreställ dig en mobiltelefon. Känn på den. Hur känns den? Hur många gram väger den? Gå igenom manualen. Hur många av mobiltelefonens funktioner använder du? Hur levde människorna före mobiltelefonernas tidevarv? Fundera.

 

   Det ringde på Ragnars mobiltelefon. Utpumpad och avslappnad svarade han reflexmässigt i telefonen istället för att, som etiketten bjöd, ignorera samtalet. Telefonen förvandlades till en hårtork. Efter samtalet satte sig Ragnar upp i sängen.

   – Var det där din chef? frågade Johanna.

   – Har Påven en lustig hatt? svarade Ragnar. Sedan klädde han på sig, gav reservnyckeln till Johanna och tog en spårvagn från Järntorget till Valand. Därifrån förflyttade han sig till fots utmed Avenyn till stadsbiblioteket. I flera timmar vistades han där och gjorde research. Han fick ihop mycket material, men orkade inte göra någonting med det. Han lade sig framstupa över ett bord och blundade.

 

1808

 

Skönlitteratur: Johann Wolfgang von Goethes Faust (del I).

 

Musik: Ludwig van Beethovens Symfoni nr 5 Ödessymfonin.

 

   ”Vad sjutton är det jag håller på med? Det här är inget värdigt liv. Journalistik. Journalist. Jag kunde ha blivit någon i det här livet. Gjort saker. Satt min prägel på världen. Jag har inte gjort ett smack. Bara skrivit om vad andra har gjort. Fy fan. Och så låter jag min så kallade yrkesstolthet tvinga mig upp ur sängen en lördagsmorgon när jag istället kunde ha legat kvar och gosat med Johanna. Jag borde ta jobb i hamnen. Lossa och lasta gods. Svetsa fartyg. Ta en öl, gå på Ullevi, se på fotboll, komma hem och sätta på frugan. Det hade varit ett liv det. Ett riktigt liv. Ett liv som alla andras. Jag skulle vilja leva ett normalt liv, läsa tidningar och sedan slå in fisk i dem eller riva ur sidor, knyckla ihop dem och stoppa in dem i blöta skor.”

   Ragnar slängde sina anteckningar i en papperskorg och gick till avdelningen för skönlitteratur. Där hittade han ett exemplar av August Strindbergs ockulta dagbok, bläddrade i den och försökte tyda handstilen. Sedan blundade han igen.

   ”Det är inte alls meningslöst att skriva. Man kan påverka samhället. Hur hade Sverige sett ut om det inte hade varit för Strindberg? Herregud, han förändrade ju hela samhället i grunden, han skapade den svenska folksjälen. Om jag ändå kunde bli som han: sätta mig upp mot systemet, mot överklassen, mot orättvisorna. För bövelen, min tid på jorden skall inte passera obemärkt förbi! Jag skall tamejfan skriva det bästa som någonsin har skrivits om gangsterstaden Göteborg. Det skall inkludera gangstersamhället Sverige, hela djävla gangstersamhället, och jag skall börja min utredning från toppen, ty all satans moral börjar uppifrån och sipprar neråt. Om de högsta hönsen är smutsiga kommer också deras kycklingar att rulla sig i smutsen. Sådan är naturens gång.”

 

1810

 

Skönlitteratur: Esaias Tegnérs Det eviga.

 

1811

 

Skönlitteratur: Jane Austens Förnuft och känsla.

 

Skönlitteratur: Erik Gustaf Geijers Odalbonden.

 

Skönlitteratur: Erik Gustaf Geijers Vikingen.

 

Skönlitteratur: Esaias Tegnérs Svea.

 

   När Ragnar kom hem till hotellet fann han en lapp på sängen som löd: ”Du är en fin man, Ragnar, men jag vill bara säga att vi nog inte kommer att ses mer. Tro nu inte att det har något med dig att göra, för det har det inte. Det är jag som är problemet. Jag har svårt för att binda mig. Jag behöver frihet. Det var en härlig kväll och en härlig morgon. Lycka till med ditt reportage. Jag håller tummarna för dig. / Johanna”

 

1812

 

Skönlitteratur: Per Daniel Amadeus Atterboms Blommorna.

 

Skönlitteratur: Lord Byrons Ung Harolds pilgrimsfärd.

 

Skönlitteratur: Bröderna Grimms sagor.

 

1813

 

Skönlitteratur: Jane Austens Stolthet och fördom.

 

   I fyrtio minuter låg sedan Ragnar i fosterställning på golvet och grät.

   ”Jag får inte hoppa ut genom fönstret, får inte resa mig och hoppa ut, måste ligga kvar, måste ligga kvar tills känslan är borta, får inte resa mig.”

   Han repeterade dessa meningar och meningar med liknande innebörd tills faran var över.

   På kvällen gick han på bio i Bergakungens salar för att fly verkligheten. Med popcorn, läsk och en actionfilm fungerade det alldeles utmärkt. Filmen gav honom inspiration till att vid sidan av reportaget skriva något skönlitterärt. Hans första tanke var att skriva en bästsäljare som sedan skulle kunna filmatiseras och bli en minst lika bra actionfilm som den han just hade sett.

   Efter vaga idéer om bästsäljarens innehåll kom han fram till att den skulle heta ”200 km/h”, men sedan ändrade han sig. Den skulle ha en klatschigare titel, något som grep tag i folk. Och titeln skulle ha ett utropstecken. Sålunda fick romanen heta ”Plattan i mattan!”. Vidare funderade han länge på vad huvudpersonen skulle heta, men innan han somnade hade han bestämt sig. Personen skulle heta Xyzson.

 

6.

Dagarna gick. När Ragnar blev klar med manuset grät han av lycka över att hjälten Xyzson hade segrat. Han hade vetat det hela tiden, att Xyzson skulle segra, men det fick honom att gråta i alla fall. Det hade hunnit bli fredag kväll. För en vecka sedan var Ragnar en avdankad journalist. Nu var han en lovande romanförfattare – i alla fall i sina egna ögon. Han skrev ut manuset på en billig skrivare som han hade köpt på onsdagen.

   På lördagsmorgonen läste han sitt manus. Han tyckte mycket om det. Ja, så mycket tyckte han om det att han nästan hade svårt att tro att det var han själv som hade skrivit det. Det var ett mästerverk, inte tu tal om saken.

   Vid lunchtid läste han sitt manus igen. Då slogs han av hur uselt det var. Det var det sämsta som någonsin hade skrivits, i alla fall den sämsta roman som någonsin hade skrivits, i alla fall under 2000-talet. Manuset hade sina poänger, det hade det. Ja, det var inte alls så pjåkigt skulle man snarast kunna hävda. På sätt och vis var det ett banbrytande verk. Hjälten hade spytt på sin fiende och sedan till döds massakrerat vederbörande med en slö tårtspade. Det var någonting nytt det. Helt klart banbrytande. Kontroversiellt. Rubrikskapande. Nja. Kanske inte. Nej. Manuset var patetiskt. Simpelt. Löjeväckande dåligt. Det skulle aldrig antas av ett förlag.

   Ragnar övervägde att knyckla ihop alla pappersark och bygga ett berg av dem i den öppna spisen. På berget skulle han placera pokalen som han för två decennier sedan hade fått för sin dåtida skrivarådra. Nu var han en föredetting. Pokalen förtjänade att smältas ned eller åtminstone sotas ned. Emellertid, istället för att genomföra denna idé gjorde han konfetti av manuset och lade det i en plastpåse. Därefter tog han en lång promenad till Älvsborgsbron. Hans tanke var att han skulle se få sitt värdelösa manus singla ner i Göta Älvs vattenmassor till ackompanjemang av solnedgången. Dock blåste det kraftigt från Kattegatt varför han valde bort att stå på den sida av bron där han skulle ha fått utsikt mot solnedgången, ty papperslapparna skulle då ha spridits över brons körfält. Ceremonin fick genomföras med utsikt över staden istället.

   Vänsterhanden höll i påsen medan högerhanden greppade en bunt konfetti. Handen kramade bunten hårt och slängde den sedan upp i skyn. Vinden tog tag i den och fördelade den jämnt och fint. Ragnar rafsade upp och kastade bunt efter bunt tills påsen var tömd, vilken han sedan också slängde överbord. Det var ett skådespel och en lättnad för Ragnar att se alla dessa bläckbefläckade vita löv färdas och stiga och falla mot det oundvikliga mål som älven utgjorde – i alla fall för de flesta av papperslapparna. De skulle blötas, upplösas, och aldrig mer finnas till.

   Nu tog han fram pokalen. Han tänkte förpassa den till bottenslammet. Högerhanden höll ut pokalen över räcket och försökte släppa taget, men det gick inte. Någonting stretade emot. Han lät vänsterhanden ta över. Kanske skulle den vägledas av en mindre sentimental hjärnhalva. Men icke så. Det gick bara inte. Och varför skulle han vilja göra sig av med det enda påtagliga bevis för att han en gång i tiden hade åstadkommit något utöver det vanliga. Om han kastade i pokalen kunde han lika gärna kasta i sig själv, och det ville han inte, även om han av ren nyfikenhet funderade på hur det skulle vara att ta klivet ut i det tomma.

   TV-bilder från 2001 flimrade förbi i hans inre. Människor som frivilligt hoppade ut genom fönstren i World Trade Center. Människor som den morgonen hade tagit plats vid sina skrivbord och loggat in på sina datorer så som de flesta kontorsanställda brukar göra. Sannolikt var ingen av dem just denna morgon i sådant skick att de av förtvivlan och desperation såg självmord som en yttersta utväg för att bli kvitt tankar som plågade dem. Ändå hoppade de. Kanske insåg de vad som väntade dem och valde ett mer smärtfritt slut. Men det kan också ha varit så att hettan eller röken eller båda dessa faktorer i kombination inte gav deras hjärnor något annat val än att söka upp en plats som gav svalka och friskt syre att andas. Ju mer Ragnar tänkte på dessa människor, desto mer tacksam blev han över att fortfarande ha det fria valet, och han utnyttjade detta fria val till behålla greppet om pokalen och vandra tillbaka till fastlandet. Vid Jaegerdorffsplatsen tog han en spårvagn till Järntorget. Under spårvagnsfärden vaknade nya planer till liv. De utkristalliserade sig inte tydligt, men de var nu väckta och skulle leda till handling inom kort. 

1066

   Söndagen kom. Måndagen kom. På måndagen köpte Ragnar en tågbiljett och sa lite kryptiskt till damen som betjänade honom att världen inte skulle bli densamma efter hans resas mål. Sedan ringde han chefen och sa att denne kunde frysa inne hans återstående lön eftersom han inte längre var intresserad av att jobba med Göteborgsgangsterreportaget. Ragnar ville kunna sova på det goda samvetets sköna kudde och vara fri att skriva vad han ville. Pengar hade han ännu någorlunda gott om.

   Tågbiljetten gällde för tisdagen och han tänkte använda den dels till att resa till Stockholm och börja förbereda flytten från sin gamla hyreslägenhet, vilken han redan hade sagt upp kontraktet på, dels till att på tåget börja skriva på en ny bok, vars övergripande innehåll han ännu inte hade bestämt sig för.

   Det blev tisdag. Han hade stått upp väldigt tidigt på morgonen och valde att promenera till tåget istället för att åka spårvagn. En känsla av surrealism infann sig hos honom när han vandrade på Göteborgs gator utan att knappt se skymten av något annat mänskligt liv än reflektionen av sig själv i bilrutor och skyltfönster.

   När han sneddade över Drottningtorget började verkligheten normaliseras. Inne på Centralstationen myllrade det av människor. Klockan var tio i sex på tisdagsmorgonen. Inför antagandet att allt detta liv, som han nu var en del av, sannolikt försiggick där varje vardagsmorgon vid denna tidpunkt, fascinerade honom så till den grad att han inte ville sova på tåget under färden till sin destination, Stockholm, utan istället klarvaket betrakta allt som hände runt omkring honom.

   ”I hela mitt liv har jag matats med olika slags världsbilder, ibland varit skeptisk till dessa, ibland inte, men jag har aldrig tagit ett samlat grepp om denna värld och beskrivit den för mig själv, så som jag upplever att den faktiskt ser ut. Det är som om jag i hela mitt liv har färdats genom en dogmatisk tunnel och bara matats med andras fakta om sakernas tillstånd utan att ha haft tid eller ork att kontrollera påståendenas giltighet. Jag vill se världen utanför tunneln, jag vill leva i den världen, mottaga dess ljus, dess klarhet, dess skärpa.

   Jag sitter i första klass. Människorna här inne ser alldeles normala ut. Jag ser förmodligen också alldeles normal ut, men under ytan döljer sig hos mig en potentiellt fritänkande individ, vars eventuella framtida tankar och teorier kan komma att krossa etablissemanget eller åtminstone orsaka svimanfall hos herrgårdsfröknar. Jag vet inte om mina medresenärer är inne på samma spår. Kanske har de inte alls några funderingar på att krossa etablissemanget. Och vad menar jag egentligen med etablissemanget? Vilka positioner eller system är det jag avser, och varför skulle jag vilja rubba den hävdvunna ordningen?”

   Ragnar tog upp ett anteckningsblock ur sin medhavda plastkasse och skrev ”Krossa etablissemanget!” Trots att bokstävernas storlek var blygsamma, invaderade honom en känsla av att han från och med då var iakttagen, oklart av vem, kanske av kvinnan i sätet jämte honom. Han lät pennan förvandla den uppviglande meningen till ett virrvarr av streck. Sedan kände han sig nästan lugn, men någon kunde ha sett honom. För säkerhets skull vände han blad i anteckningsblocket och skrev några allmänt hållna fraser: ”Gud bevare Konungen och Fäderneslandet! Krigsman skall vara Gud och Konungen huld och trogen! Ned med Karl XI! Bevara feodalsamhället!”

   Med överhettat huvud och glödgad pennspets gav han sig även på att författa ett hyllningstal till Magnus Ladulås. Han kom dock inte längre än till andra raden när tåget prick klockan sex gled ut från stationen, varvid han valde att sätta punkt för sitt hyllningstal.

   Konduktören kollade biljetten, frukost serverades. Sedan försvann Ragnar djupt in i tankarnas värld: ”I en vagn på en väg av järn färdas jag mot huvudstaden. Genom fönsterglas skådar jag det nutida Sverige.

   Nutiden i all ära, men vad skulle man kunna bli vittne till om man här fick färdas riktigt långt tillbaka i tiden? Kanske skulle man inte se så mycket annat än träd. Idag består ju vårt land i stort sett bara av en enda stor skog med enstaka gläntor, vattendrag och fjälltoppar. Hur såg det då inte ut förr i tiden, innan städernas utbredning, innan storjordbruken, innan järnvägarnas, landsvägarnas och motorvägarnas utsträckning?

1215

   Vårt land är en stor skog och Jorden är ett ännu större och urgammalt träsk, men störst av allt är Universum, mer än 13 miljarder år gammalt.

   Tiden går. Det är en märklig värld vi lever i, men var den inte märkligare förr, när en till synes oändligt stor massa var samlad i en till synes oändligt liten volym?

   Jag har svårt att förstå att hela Universum en gång var samlat i en volym jämförbar med storleken på en skriven menings punkt. Materialet till all världens bläck fanns i denna punkt. Materialet till all världens stenar fanns i denna punkt. Materialet till all världens planeter fanns i denna punkt. Det är svårt att förstå. Men jag litar på dem som säger att det är så. Allt går att förklara med lite fysik och kemi. Vad som är svårare att förstå är vad som fanns runt omkring denna punkt och vad som finns runt omkring Universum idag, om det nu inte är så att allt vad som finns är just Universum. Men om allting alltså är Universum, hur kan man då veta om Universum är stort eller litet? Stort eller litet: i relation till vad? Till sig självt? Hur kan Universum expandera om det inte finns en utomstående volym att expandera i?

   En ballong kan växa från att kunna rymmas i en människas knutna hand till att bli en inte oansenlig del av ett omgivande rums volym. Storleken på en ballong kan lätt mätas i förhållande till storleken på omgivande objekt såsom storleken på en människa eller storleken på rummet i vilket ballongen befinner sig. Men om Universum innefattar allt som existerar, då finns det inget rum utanför som ballongens storlek vid olika stadier kan jämföras med. Det finns heller ingen människa som kan konstatera huruvida ballongen växer i förhållande till rummet eller inte.

   Kvinnan i sätet jämte mig sneglar på mig. Det är jag alldeles säker på. Hon sitter helt stilla, utan att vare sig läsa eller skriva. Är hon intresserad av mig? Iakttar hon mig för någons räkning? För vems räkning i så fall? Och varför?

   Hon har bruna strumpbyxor och en kort, grå kjol. Hon måste vara statsanställd. Jag visste det! De är på jakt efter mig. De väntar bara på ett lämpligt tillfälle att gripa mig, kanske redan när jag stiger ut på perrongen på Stockholms central. Hur kan de veta att jag har funderat på att hålla ett brandtal där på perrongen? Eller också vet det inte det. Men de är misstänksamma och har därför satt mig under övervakning. Kvinnan satt där redan när jag kom. Hon reste sig upp för att släppa in mig. Och jag min dåre lät mig förtrollas av hennes skönhet! Jag tittade på hennes välsvarvade ben och hennes snäva kjol, men gjorde inga reflektioner över färgkombinationen på klädesplaggen.

    Staten måste ha fått in ett tips om jag hade bokat just den här platsen. Sedan såg de till att boka in en agent på platsen jämte. Hon är säkert inte ensam här på tåget. Det är lika bra att jag sitter kvar. De skulle bara få sina misstankar bekräftade om jag försökte byta plats här och nu, nu när jag har avslöjat dem. Men de kanske inte ens anar att jag har avslöjat dem.

   Den kvinnliga agenten är kolugn. Inga tecken på ökad andhämtning. Inga nervösa ryckningar. Hennes händer vilar i hennes sköte. Det är svårt att se pulsen på hennes handleder. Antingen har hon inte den minsta aning om att hon är avslöjad, eller så är hon ett riktigt proffs. Hon sitter bara där och avvaktar mitt nästa drag. Iskall. Beräknande. Listig.

   Hon är ogift. Ja, det kan man ju förstå att en hemlig agent måste vara ogift för att inte jämt och ständigt behöva ljuga och slingra sig, vilket hon hade behövt göra för en nyfiken, men oinitierad make. Eller så har hon bara tagit av sig ringen. Jobbar under täckmantel. Har inte på sig några ID-handlingar. Om ryssarna får tag i henne, kommer svenska staten att förneka all kännedom om henne. Ett tufft liv för en ung kvinna. Eller hur gammal kan hon vara egentligen? Måste försöka snegla mot hennes ansikte. Ett svårbedömt fall. Någonstans mellan tjugofem och fyrtiofem. Hon tittar bort nu. Vet om att jag iakttar henne, men hon kan ju lika gärna tro att jag bara är en vanlig man som vill vila ögonen på hennes sköna drag. För att låta mig göra det i lugn och ro tittar hon bort ett slag. Snart kommer hon att vrida tillbaka huvudet, se mig i ögonen och le lite grann. En sådan slipad kvinna! Nog är hon agent alltid! Efter att hon har lett mot mig kommer jag att vara såld, lyda hennes minsta vink, följa med till hennes hotellrum i Stockholm där teknikerna i förväg har installerat kameror och mikrofoner, och så kommer hon att få mig att tala, att skryta om mina stora planer och hur jag tänker genomföra dem.

   Skall jag verkligen ge upp allt för en het natt med denna kvinna? Och vad är det jag har att ge upp? Jag har ju överhuvudtaget inga planer på hur etablissemanget skall krossas. Ett brandtal, än så länge utan innehåll, det är allt jag har. Bäva månde etablissemanget! Jag är inte ens säker på om jag vill krossa det. Allt jag vill är ju bara att väcka ett frö av eftertanke i våra folkvaldas huvuden, få dem att börja tänka efter kring vad som är rätt och riktigt.

   Frågan är om hon tänker locka mig till sex eller inte. Hon såg mig aldrig i ögonen. Istället tog hon fram en pocketbok ur sin väska och började läsa lite. Sedan lade hon ner boken i sitt knä. Och vilken bok sedan! En deckare av en av våra deckardrottningar. Så fantasilöst! Det är säkert inte hennes fel. Det är nog hennes chef som kom på det briljanta bokvalet för att hon skulle verka så vanlig som möjligt. Vad kostar inte allt det här? Hennes förklädnad, hennes tågbiljett, pocketboken, hotellrummet, övervakningsutrustningen? För att inte tala om teknikernas löner? Är det sådant här som mina skattepengar går till? Borde de inte lägga resurserna på att ta fast riktiga kriminella istället för att trakassera en hederlig arbetare vars enda brott är att han vill åstadkomma en förändring av samhället?

   Nej, nu struntar jag i agenterna, och koncentrerar mig på mina filosofiska studier istället.

   Deckarlitteratur förresten, varför visar jag inte den genren aktning likväl som jag visar nobelpristagarnas verk aktning? Är jag måhända en kulturell snobb? Det kan jag inte tänka mig. Jag är väl en någorlunda allätare inom all slags kultur. I alla fall är det vad jag föreställer mig.

 

   Övning: Föreställ dig att du i framtiden får Nobelpriset. I vilket ämne är det troligast? Hur nära är du just nu att få priset? Om du inte känner dig jättenära, vad skulle du kunna göra för att komma närmare? Föreställ dig medaljen. Slicka på den. Hur smakar den?

 

   Den första boken i världen var kanske Gilgamesheposet. När marknaden sedan berikades av ytterligare en bok, av förmodligen någon annan författare, satte litteraturdebatten igång i de sumeriska vinstugorna. Efter en stor mängd rödtjut fastslog någon att världens två böcker samt alla framtida böcker skulle delas upp i kategorierna “finkultur” respektive “fulkultur”. En boks skönhetsgrad skulle bestämmas efter tre parametrar: 1/ Antal sålda exemplar, 2/ antal de facto lästa exemplar och 3/ begriplighetsnivå. Ju fler exemplar på marknaden, ju fler läsare av exemplaren och ju mer begripligt innehåll för läsarna, desto mer skulle detta leda till fulhet. Eftersom Gilgamesheposet var världens mest sålda, lästa och begripna bok blev den symbolen för all fulkultur. Detta öde höll sedan på att drabba den än mer populära Bibeln. Ja, sex och våld har sålt bra i alla tider. Bibeln klarade sig dock undan fulstämpeln tack vare sin inkonsekventa filosofi, sin brist på en röd tråd i resonemanget kring vad som är rätt och fel, en källa till obegriplighet så stor att man i varje kommun fick anställa en informatör som varje söndag om och om igen försökte förklara innehållet i boken för kommuninnevånarna. Efter tvåtusen år är informationsbehovet lika stort. Tala om obegriplig litteratur!

   Rätten att få tycka om vilka böcker man vill utan att behöva klassas som fin eller ful, som dum eller smart, det var det någon som försökte förmedla till de andra i den sumeriska vinstugan, men hans eller hennes röst dränktes i de övrigas skålande och skrålande.

   Nog om litteratur. Var var jag någonstans? Universum … Universums storlek. Man kan bli smått galen om man tänker på Universum alltför mycket. Ta bara en sådan sak som gränsen: Var slutar Universum, var går gränsen, hur ser den gränsen ut, vad finns på andra sidan? Fast det finns ju ingen andra sida, det finns ju ingenting annat än Universum. Universum är världsalltet. Den mänskliga hjärnan har inte den kapacitet som krävs för att förstå andra dimensioner än höjd, bredd, djup och tid.

   På tal om tid: Vi kan mäta tiden från Big Bang till nu. Den klockan visar just nu på någonstans mellan 13 och 14 miljarder år. Hur såg världen ut för 15 miljarder år sedan, eller för 115 miljarder år sedan? Hur såg världen ut en timme före Big Bang? Fanns det ett föregående Universum som höll på att krympa ihop av miljoner svarta hål som slukade allt i sin väg och slutligen också varandra? Var det till slut bara tre svarta hål kvar som kämpade mot varandra? Det ena svarta hålet slet ut materia ur det andra svarta hålet medan det tredje svarta hålet åt upp de två förstnämnda. Och när det bara fanns ett enda svart hål kvar slukade det sig självt i riktning inåt tills massan nådde en punkt där den inte längre kunde färdas inåt, utan var tvungen att vända utåt igen, som om det svarta hålet hade förätit sig och var tvungen att kräkas ur sig hela innehållet. Kanske, kanske inte. Vem bryr sig? Allvarligt talat: Vem bryr sig? Jag bryr mig. Jag bryr mig faktiskt. Ja, det gör jag. Allt måste utredas i detalj.

   Hur skapades Universum? Är det sant att vatten virvlar åt olika håll på norra respektive södra halvklotet? Växer det blåbär i Gobiöknen? Är jättebläckfiskar människoätare? Jag vill ha reda på allt. Men inte just nu. Måste vila lite. Ta en paus. En bensträckare på fem minuter.”

 

7.

”Var det inte så att den kvinnliga agenten gav mig ett Mona-Lisaleende när hon reste sig upp och lät mig komma in på min plats igen? Det är något visst med henne. Hon är en sådan där som, när hon går in i ett rum, drar uppmärksamheten till sig. Män åtrår henne. Kvinnor avundas henne. Ja, några av kvinnorna åtrår henne säkert också. Men det handlar inte bara om skönhet. Det handlar även om stil, att kunna föra sig, att i varje ögonblick både vara charmig och utstråla världsvana.

   Men jag kan inte ägna resten av resan åt att låta mig förföras av henne. Jag måste fortsätta min filosofiska forskning.

   Kan tillståndet en timme före Big Bang ha sett likadant ut som en sekund före den enorma explosionen? Vad var det i så fall som fick den orörliga massan att explodera? Vem tryckte på knappen? Satt Gud på knä framför en detonator och tryckte igång hela härligheten med hjälp av sin kroppstyngd, eller satt han tillbakalutad i en fåtölj och tryckte på en fjärrkontroll? Har han kanske flera världar i sin TV som han zappar mellan, beroende på vilken värld som fångar hans intresse för tillfället? Och när han somnar framför TV:n, är det just då som eländet i världen tillåts breda ut sig? Eller är det snarare så att han föredrar att glo på ond, bråd död i sin TV? Gud skapade människan till sin avbild. Och vad gör människan? Sitter framför TV:n och följer svenska, danska, brittiska och amerikanska TV-serier om snutar och privatdetektiver som löser mordfall. Eller så zappar människorna till en långfilm där de kan se Rambo, Tarzan, Terminator och Läderlappen göra mos av varandra. Nej, det är ju inte sant. De figurerna är ju alltid de goda. Utom Terminator då. I första filmen var Terminator en ond robot. I T2 var han en god robot. I T3 var han en ståuppkomiker.

   Min hjärna tenderar att glömma bort Universums stora frågor, kanske för att de är så jobbiga att fundera på. Måste skärpa mig. Mina tankar måste stötas och blötas och slipas. Jag måste bli en fulländad guru, på gränsen till ett orakel. När jag kommer fram till Stockholm och talar till riksdagsledamöterna och deras röstboskap måste jag vara så skicklig att resultatet av min tungas rörelser då framstår som den skönaste njutning för dem.

   Universum. Big Bang. Tid. Tiden före Big Bang. Om det fanns någon. Kan man överhuvudtaget mäta tid när allting står stilla? Om allting som existerar är fastlåst i vissa positioner i förhållande till varandra, om världsalltet är blickstilla, hur kan man då säga om det går en sekund, en timme eller en miljard år? Ingenting rör ju sig. Förklara! Gud, var är du? Du gömmer dig! Skäms du för att du har blivit glömsk? Är det därför du inte talar till mig längre? Att glömma saker på ålderns höst är inget att skämmas för. Det är naturligt, det kan hända den bäste.

1348

   Jag är den reinkarnerade Moses. Det var jag som ledde dit folk ut ur Egypten, genom öknen till det förlovade landet. Du talade till mig då. Varför talar du inte längre med mig? Världen behöver en ny Jesus, men du liksom bara struntar i allting, låter världen gå åt skogen som om du spelade datorspel och kom till en för svår nivå, och så tittar du bara förstrött på när den värld du byggde upp rasar samman. Jag klarar inte av att vara såväl den reinkarnerade Moses som den reinkarnerade Jesus. Det är för mycket begärt. Jag blir utbränd! Förstår du? Jag måste lära mig att tacka nej till nya arbetsuppgifter. Jag kan inte vara alla till lags.

   Jag får inte bli galen. Det är det sista jag får bli. Eller som sagt: Det får jag helt enkelt inte. Världens framtid vilar på mina axlar.

   Gud är inte död. Gud är bara döv. Han har hört allt till leda. Han orkar inte med längre. Han ser fram emot pensionen. Han vill skola in en annan gud som kan ta över jobbet, men har inte hittat någon bra kandidat, så han kör på tills vidare, trots att han är medveten om att han inte är lika bra som han var i sin ungdoms dagar.

   Nog om Gud. Det spelar ingen roll om Gud är död eller döv. Det viktiga är att jag inte blir galen. Varje samhälle måste klara sig med de resurser som står till buds, och för dagens samhälle är jag en resursperson. Jag är en resursperson i en nyckelbefattning på väg till huvudstaden för att skapa ordning och reda i riket. Träden utmed järnvägsrälsen står i givakt. Här färdas en potentat, en man i ledet, en man av folket, en man som reste sig ur ruinerna av de trettiofemtusen senaste årens förfall!

 

   Föreställ dig ett träd. Krama trädet. Hur känns det? Fäll trädet med såg eller yxa. Hur känns det?

 

   Bara träden vet vem jag är. Det är möjligt att också agenten i sätet jämte vet vem jag är. Hon sitter i givakt. Hennes hållning är tadellös, hennes klädsel är oklanderlig. Hon är verkligen en belevad varelse, pratar inte högt i mobiltelefon, viftar inte med armarna och håller på. Hon sitter stilla och säger inte ett knyst. Jag skulle kunna gifta mig med henne. Inte för att jag skulle vilja att hon satt tyst. Tvärtom! Jag skulle vilja ha långa och livliga diskussioner med henne. Hennes stillhet och tysthet i denna tågvagn vittnar om att hon funderar mycket och att hon därför har mycket att säga när hon väl väljer att säga det.

   Stillhet. Tystnad. Tid. Man säger ibland att tiden har stått stilla när man pratar om ett rum som har bevarats precis i det skick som allting var när dess hyresgäst försvann därifrån. Den som besöker rummet en gång om året kan då konstatera att alla möbler står kvar där de senast stod, att tavlorna hänger på väggen där de brukar hänga, att gardinerna, mattorna, dukarna, porslinet, vaserna och böckerna inte har flyttat på sig. Tiden tycks ha stått stilla. Det spelar ingen roll om man besöker rummet en gång vart tionde år istället för en gång om året. Tiden i rummet tycks stå still i alla fall.

   Fast visst går ändå tiden i ett sådant rum; damm letar sig in, spindlar väver nät i olika hörn, äter sig mätta och dör, nya spindlar flyttar in och dör, insekter flyger in och dör. Skiftande temperaturer under somrar och vintrar påverkar molekyler i vägg och tak, i golv och möblemang. Solsken och syre bleker tapeter och gulnar tidningspapper. Regn och rusk fuktar allt. Saker möglar, ruttnar, faller isär och förmultnar. Hagelstormar och jordbävningar får rummet att vibrera. En brand i ett intilliggande hus sprider sig och gör rummet och hela dess tillhörande hus till lågornas rov. Kvar blir bara den stadigt murade skorstenen: ett monument över människans makt över elden, tillika ett monument över eldens makt över människan.

   Tiden i det nedbrunna huset har då sannerligen inte stått stilla, men vid ett besök på platsen kan man kanske ändå känna historiens vingslag, som om man närapå förflyttats till förfluten tid. Men oavsett vilket: Ett rum påverkas av tidens tand.

   Först när världsalltets hela innehåll står blickstilla upphör tiden att existera. Därför måste det ha hänt en hel del alldeles före Big Bang, men hur länge höll det på? Hur långt tillbaka i tiden har tid existerat? Det är inte lätt att föreställa sig. Vi kan emellertid lätt föreställa oss oändlig tid i framtida riktning. En fredag följs av en lördag som följs av en söndag som följs av en måndag. Solen den går upp och ner.

1397

   Fortfarande om en handfull miljarder år, när Solen i sina dödsryckningar slukar Jorden i eld och lågor, kommer tiden att ticka vidare. De flesta stjärnor, planeter, månar och asteroider i vår galax kommer att fortsätta snurra runt, kometer kommer att flyga kors och tvärs, nya stjärnor kommer att födas, nya planeter kommer att bildas, allehanda varelser kommer att utvecklas och utplånas till tonerna av evolutionens melodi. Även om hela vår galax skulle slukas av ett svart hål skulle livet och tiden gå vidare i det övriga Universum.

   Så länge något rör sig i förhållande till något annat, existerar tid. Om allting står stilla existerar inte tid. Alltså måste tid alltid ha existerat eftersom de eventuella stillastående momenten inte kan noteras ha inträffat. Tid existerar alltså alltid, men kan man ändå ställa sig frågan när tiden började? Om vi anser att tiden började med Big Bang, hur kan då Big Bang någonsin ha kommit till stånd? Varifrån kom alla beståndsdelar som sedan sprutades ut och bildade atomer, molekyler, dinosaurier och pyramider? Hur kan allting ha uppstått ur intet? Och om allting uppstod ur något, hur kom detta något på plats? Hur fogades delarna samman? Big Bang måste ha bestått i att något exploderade, för hur kan ingenting explodera? Det måste ha funnits beståndsdelar, de måste ha kommit från någonstans, alltså måste rörelse ha ägt rum, alltså måste tid ha existerat före Big Bang.

   Det är möjligt att den Big Bang vi ser spår av bara är en i raden av ett oändligt antal Big Bangs som åtskiljts genom regelbundna sammanslagningar av respektive universums svarta hål. Fast någon gång måste ju ändå ha varit den första och då ställs vi inför samma fråga som den om hur vår tids Big Bang kom till stånd, förutsatt att inte just vårt universum är det första som någonsin har existerat.

1453

   I begynnelsen var Jorden en restprodukt av Solen. Jorden bestod av blandade atomer och molekyler som cirklade runt Solen. De klumpade slumpartat ihop sig i första hand av kemiska bindningars skäl, men efterhand också på grund av en betydande gravitation. Klumpar slogs ihop med andra klumpar och till slut var en klump så stor att den sög åt sig i stort sett allt som kom i dess väg. Den klumpen är idag vårt hem. Vi är sprungna ur denna klump av kosmisk lera. Lerklumpen skiktade sig i jord och hav, kanske efter påfyllning av vatten från nedfallande isblocksmeteorer.

   I havet fanns de bästa förutsättningarna för otaliga experiment under hundratals miljoner år, eller så anlände avancerade molekyler tillsammans med kometerna. I vilket fall som helst: När livet så en gång gjort entré kunde det inte sluta. Det spred sig genom havet och gick från encelliga organismer till flercelliga organismer, från fiskar till amfibiedjur, från amfibiedjur till landdjur, från marklevande landdjur till mark- och trädlevande apor, från apor till människor, från människor till planetens härskare med makt att förvandla det grönskande paradiset till ännu ett brinnande Venus.

   Åh, Venus! Din hetta! Den värme du döljer bakom ditt täcke av gråa moln! En dag skall Jorden kanske bli som du. Människan måste verkligen se upp. Först dör isbjörnarna. Sedan blir det vår tur, såvida vi inte lyckas få ordning på klimatet.

   Bodde det en gång intelligenta varelser på Venus? Stackars dem! Några av dem hann dock kanske undan eldstormarna genom att fly till Jorden i rymdraketer. Och när de landat och klättrat ut ur sina kapslar blev de kanske lunch åt köttätande dinosaurier. Vilket öde!

   Planeten Venus, så obetydlig i förhållande till Jupiter och Saturnus, men i vart fall större än Mars, dock mindre än Jorden.

   Jordens centrum består av ett klot av järn. Runt om detta järnklot flödar flytande järn. Det här flödet skapar ett magnetfält runt Jorden som ger ett hyfsat skydd mot den livsfarliga strålning som Solen sänder ut. Visst är Solens ljus och värme en nödvändighet för mänsklighetens existens, men man får inte glömma bort att den ljuskälla vi tycker är så vacker vid solnedgångar, är ett gigantiskt kärnkraftverk vars dödsstrålar ständigt bombarderar oss.

   Solen gav oss liv och Solen kommer att bli vår planets död. Det är ingenting vi kan göra någonting åt, men det är heller inget att oroa sig över, för det är ett antal miljarder år kvar till dess det skall ske. Människan finns sannolikt inte kvar då. Vi är inte skapelsens krona, utan blott en förgrening på evolutionens träd.

   Om man tog en schimpans, en gorilla och en orangutang och rakade av deras kroppsbehåring samt klistrade på dem peruker med människofrisyrer, skulle vi med all önskvärd tydlighet kunna se och förstå hur nära släkt vi är med dessa varelser. Ingen har dock gett oss rätten att behandla våra håriga släktingar på detta vis, och därför borde de som tvivlar på evolutionsläran göra ett omvänt experiment i form av att klistra på sig konstgjord, apliknande päls på sina kroppar, sedan ställa sig framför en spegel och utbrista i diverse apliknande läten. Då skulle de inse att Gamla Testamentet inte börjar med sanningen om skapelsen, utan med en saga för barn: en saga som dessutom bara är en dålig kopia av den mycket äldre originalsagan som återfinns i Gilgamesheposet.

   Undrar om agenten är bekant med Gilgamesheposet? Läser hon månne bara deckare även privat? Deckare, deckare och ingenting annat än deckare. Jag borde bjuda hem henne till mig, låta henne få låna en kasse böcker. Sedan skulle vi kunna träffas på nytt, njuta av ost, vin och kex, diskutera böckerna, diskutera de stora frågorna. Jag är förvisso redan övertygad om att hon har funderat mycket kring de stora frågorna. Men jag skulle inte ta något initiativ till sex, det skulle jag inte, ty hon skulle kunna hetsa mig till att lova eller avslöja vad som helst. Herregud, med den kroppen och det ansiktet och den parfymen och den snäva kjolen och hennes tunna strumpbyxor och …

   Om hon skulle få för sig att klä av sig nu inför mina ögon, då skulle jag erkänna vad som helst, även saker jag aldrig gjort mig skyldig till.

   Att få kyssa hennes kropp, det är nog bara stridspiloter förunnat. Jag slår vad om att de enda människor hon faller för är stridspiloter, såväl manliga som kvinnliga. Hon är perfekt, och hon kräver även perfektion för egen del, den brutala perfektionen, personifierad genom den övernaturliga stridspiloten som med kropp och sinnen i topptrim uthärdar G-krafter, och likt en gud med blixtar utplånar markmål från himlens höjd.”

 

8.

”Tåget rullar vidare på dess väg av järn. Det som förr tog dagar på en skumpande hästrygg tar idag några timmar i en mjuk fåtölj där rälsdunket knappt kan förnimmas. Vi kan ta oss från Göteborg till Stockholm, vi kan ta oss från Jorden till Månen, snart kan vi ta oss från Månen till Mars, men när kan vi ta oss till ett annat solsystem eller en annan galax?

1492

   Andromedagalaxen ligger cirka två och en halv miljoner ljusår härifrån. Ett ljusår är den sträcka som ljuset tillryggalägger på ett års tid. Det blir i runda tal tiotusen miljarder kilometer. Det är väldigt många kilometer. Och så får man då multiplicera denna mängd kilometer med två och en halv miljon för att få avståndet till nämnda granngalax.

   Andromedagalaxen består av tusen miljarder solsystem. Vår egen galax består av tvåhundra miljarder solsystem, och om tre miljarder år kommer Vintergatan att fastna i Andromedagalaxen och bli ett med denna jättegalax. Vilket härligt möte! Tillsammans är vi starka. Tillsammans kan vi bli Universums härskare! Eller kan vi verkligen det?

   Universum innehåller minst hundra miljarder galaxer av varierande form och storlek. Hur många stjärnor blir det? Och hur många av de solsystemen har planeter och månar som är hemvist för liv? Och hur många av dem är hemvist för intelligenta livsformer? Och vad betyder det? Framstår vi som intelligenta för andra betraktare därute?

   Allting är så fantastiskt komplicerat och svårt att förstå. Hur är det möjligt att atomer kan forma molekyler som kan forma liv som kan studera förekomsten av liv på andra planeter?

   Vad är en människa? Vad är en stjärna, en galax, ett universum? Ingenting annat än protoner och neutroner och elektroner och fotoner plus lite andra saker som mörk materia, mörk energi och sånt. Alla dessa komponenter arrangerar sig själva och bildar stjärnor och planeter och hjärtan och hjärnor och blommor och snöflingor.

   Vatten. Vi är vatten. Vi löses antingen upp och rinner ut i havet eller förångas i riktning mot molnen. Vi är atomer av väte och syre, ibland sammanbundna, ibland inte. Mängden kolatomer i våra köttdelar och skelett, är den möjligen försumbar i förhållande till vattnet? Natriumkloriden bland våra celler är bara havets krydda. Vi är vatten.

 

   Övning: Föreställ dig vatten. Känn på det. Hur känns det? Svälj det. Hur smakar det?

 

   Vattnet i ett glas kan innehålla delar av Jeanne d’Arcs blod, Jesus tårar, Kleopatras saliv. Atomerna består. Fukten i dinosauriens tunga kan vara fukten i ens egen tunga.

   Var slutar havet och var börjar himlen? Under Solens hetta förlorar vågorna volym till himlen. Luften som fångas av vågorna, drar ner syre djupt ner under havets yta. Vin mot läppar. Var slutar läpparna och var börjar vinet? Läppar är som druvor. Vattnet i druvan, druvan i vinet, vinet i blodet, blodet i läpparna. Läppar som smuttar på vin. Tungans fukt. Var slutar vinet och var börjar tungan? Atomer som en gång var inspärrade i en flaska dansar på tungan. Några glider ner i halsen, några klamrar sig fast på tungan och blir en del av tungan utan att ha färdats dit med blodet. Vi är ett konstant flöde av atomer, av molekyler. Vi är vatten. Vi är rester av exploderade stjärnor. Vi är sammanlänkade genom tid och rum med hela Universum. Mängden energi i Universum är alltid densamma. Vi försvinner aldrig. Vi byter bara skepnad.

  Allt levande har en sak gemensamt: det skall en gång dö. Den vackra blomman vissnar, det ståtliga trädet faller. Alla växter, alla djur, alla människor, de blir till och de blir från, sådan är historiens gång. Döden nalkas alla och envar, det är bara en fråga om hur och varför, när och var.

   En gång skall också Jorden dö. Om fem miljarder år kommer Solen i sina dödsryckningar att expandera och svälja Jorden i eld och lågor. Men långt innan dess har de flesta spåren av mänskligheten försvunnit. Egyptens pyramider, kinesiska muren och Empire State Building, de har alla vittrat bort. Kontinenterna har bildat nya formationer. Evolutionen har format nya märkliga varelser. Istider har kommit och gått, liksom kometnedslag, orkaner och vulkanutbrott.

   Futtig är vår existens, vår planet blott ett plankton i Universums väldiga hav, men ändå kämpar nya blommor varje år för att växa upp och blomma ut i all sin prakt även om de så växer på en öde äng där ingen människa någonsin kommer att se dem. De blev till och de blev från utan att någon ens visste att de fanns. Men några blommor blev plockade och ställda i en vas, sedan kanske avmålade eller lagda i en bok. Döda levde de vidare för sin prakt och av en slump.

   Jag lever än. Än pågår mitt äventyr – detta äventyr som bara är ett bland många andras. Det slanka stålskelettet slingrar sig genom skogar och över fält. Det är en metallisk orm som korsar terrängen där inlandsisen blott för en stund sedan låg kilometertjock. Nu andas marken luft och här växer träd.

   Människor invaderade detta land för mer än tiotusen år sedan. De levde på jakt, fiske och bärplockning.

   För sextusen år sedan började människorna som bodde här bruka jorden, så säd och skörda, baka sitt dagliga bröd. Nymodigheter spred sig väldigt sakta på den tiden. Inte heller gick det så fort att färdas som det gör idag. Tåget spränger fram genom landskapet i mer än hundra kilometer i timmen. Förr kom man inte fortare fram än vad man kunde springa genom oländig terräng. Hästar hade man inga. Man fick helt enkelt ta sig fram genom täta skogar bäst man kunde. Efter ett tag bildades det stigar där människor ofta tog sig fram, men om stigarna inte brukades på ett par år, växte de igen till oigenkännlighet, till förtret för nästa generation handelsresande, nybyggare eller budbärare.

    Lika sakta som det gick att ta sig fram på land, ungefär lika sakta gick det att ta sig fram på vattnet. Segelfarkoster fanns inga, utan man använde sig i första hand av urgröpta stockar för att torrskodd ta sig fram över sjöar eller längs floder.

   Hur länge dröjde det innan hästar började importeras till vårt land? Kanske anlände de första hästarna för tretusen år sedan till våra breddgrader. Några fartyg, tillräckligt stora för att transportera hästar, fanns nog inte till hands. Eventuellt kan några av hästarna ha ridits eller ledsagats in längs Bottenvikens norra kustband, men förmodligen var det så att merparten av hästarna om vintrarna inhandlades i dagens Tyskland eller Danmark för att sedan ridas över isen till dagens Skåne på samma sätt som människorna en gång i tiden invandrade till Sverige. Ja, det är ju på det viset att alla svenskar är antingen invandrare eller ättlingar till invandrare. Det var ju inte så att isen smälte och att det plötsligt ploppade upp en massa svenskar ur jorden, utan merparten av vårt lands befolkning har sina rötter i Tyskland om man vrider klockan några tusen år tillbaka i tiden.

   Vrider man sedan klockan tiotusentals år tillbaka i tiden, härstammar det svenska folket i huvudsak från Mellanöstern.

   Vrider man slutligen klockan ungefär hundratusen år tillbaka i tiden, har såväl hela det svenska folket, som alla andra folk, sina rötter i Afrika. Vi är alla i grund och botten afrikaner.

1523

   Kungen är således inte ursvensk, inte heller urfransk, utan Afrikas ättling. Drottningen är i grunden inte ursvensk, inte heller urtysk, utan Afrikas ättling. Vikingarnas urhem var inte Skandinavien, utan Afrika. Mänskligheten utvecklades där. Vi förökade oss och spred våra gener över hela planeten. Med våra raketer, satelliter och robotar har vi snart tagit hela solsystemet i vår besittning. Människan har sannerligen gjort en lång resa. Tack, Kopernikus för att du återupptog det arbete som redan de gamla greko-afrikanerna hade påbörjat.

1543

   Hästarna utvecklades någonstans i Centralasien. Till Sverige kom de till slut, människor och hästar, och man började anlägga vägar och sätta vagnar bakom hästarna för att öka såväl transportkapaciteten som transportkomforten. Och för ett och halvt århundrade sedan gjorde tåget entré på Sveriges mark. Man röjde skog, byggde banvallar, lade räls, och så kunde loken dra omkring sina vagnar i vårt avlånga land.

   För en människa på artonhundratalet måste det ha varit en enorm upplevelse att för första gången ta plats på ett tåg, känna vagnen dra iväg i allt större hastighet och sedan se landskapet flimra förbi. Kanske var tågrädsla då ett lika utbrett fenomen som flygrädsla är idag. Och visst fanns det fog för rädslan. Tåg spårade ur i hög hastighet eller frontalkrockade med varandra. Det gör de i och för sig än idag, alla våra tekniska landvinningar till trots.

   Här sitter jag på ett tåg som forsar fram över fälten i hög hastighet. Borde jag känna mig rädd därför? Hur kan jag vara säker på att det inte, på grund av något missöde, finns något tåg som i detta nu rusar mot mig och mina medpassagerare på samma bana som vi befinner oss på? Hur kan jag vara säker på att det inte finns någon tung lastbil eller buss som har fått motorstopp vid nästa järnvägsövergång? Hur kan jag vara säker på att nästa bro vi skall köra över inte är fallfärdig? Hur kan jag vara säker på att nästa tunnel vi skall köra igenom inte har rasat samman? Hur kan jag vara säker på att terrorister inte har sprängt bort rälsen? Hur kan jag vara säker på att självmordsbombare inte befinner sig på tåget tillsammans med mig? Inget av detta kan jag vara säker på. Men mina tidigare erfarenheter av tågresor talar om för mig att denna tågresa högst sannolikt kommer att sluta väldigt odramatiskt med att tåget saktar in vid Stockholms central och att jag sedan får kliva ut på perrongen med hälsan i behåll, såvida inte agenterna griper när jag skall hålla mitt brandtal, som jag i och för sig ännu inte har riktigt kläm på vad det skall innehålla. Det skall vara kort och kärnfullt. Inte längre än tre minuter.

   Om det här tåget på något sätt skulle krascha, skulle jag göra allt för att rädda den kvinnliga agenten. Jag skulle bära henne i mina armar, bära ut henne ur det brinnande tågvraket, och när vi hade kommit i säkerhet skulle jag lägga ned henne i gräset, smeka hennes kind tills hon vaknade, och så skulle hon sätta sig upp, titta på tåget, titta på mig och förstå vem som räddade henne, och så skulle vi ligga i gräset och kyssas länge, länge, länge …

 

   Övning: Föreställ dig en tungkyss med valfri person. Hur känns det? Är det sannolikt att den personen i sin tur ibland fantiserar om att kyssa dig? Om ja, vad väntar ni på?

 

   Vilka fantasier jag har! Skulle hon inte bara vilja tacka mig genom att skaka hand, och sedan nästa dag på jobbet logga in på stordatorn och radera min fil, och så skulle vi vara kvitt? Jag och en supersnygg kvinna! Jag och en superagent! En sådan omöjlig kombination! Varför skulle hon vilja kyssa mig? Hon skulle kanske få en kick av det, få en kick av att fullkomligt härska över min vilja, bli min härskarinna, min gudinna, göra mig till ett lydigt redskap i hennes händer, tvinga mig att gå på alla fyra jämte henne, sedan sitta still på hennes kommando.

   Bortsett från tankar om hur den här vrålsexiga superagenten antingen kommer att låta sina kollegor sätta handbojor på mig när jag ger röst åt de förtryckta på Stockholms central, eller om hon själv kommer att sätta handbojor på mig när hon ett par timmar senare endast iförd ett nattlinne sitter över mig i sängen, är jag lugn när jag åker tåg.

   Även när jag reser med flygplan är jag lika lugn, trots den skillnaden att om ett tåg slutar fungera under färd kommer det sakta men säkert att bromsa in av hjulens friktion mot rälsen, men om ett flygplan slutar fungera under färd är sannolikheten ganska hög att det kommer att sluta illa.

   Reser jag med fartyg är jag också lugn även om jag inte kan vara säker på att fartyget inte av någon anledning kommer att springa läck eller kantra av en monstervåg.

1588

   Men hur är det då att färdas med bil? Finns det anledning till att vara lugn även då? På gator i tättbebyggt område eller på motorvägar med separat körfält kan man känna sig rätt så lugn, men om man tänker efter borde man vara fylld av skräck om man färdas i hög hastighet på någon väg där mötande trafik färdas i hög hastighet utan att det finns några skyddsräcken mellan körfälten.

   Även om man själv är en duktig bilförare, är utvilad, nykter och inte distraheras nämnvärt av vare sig mobilsamtal eller samtal med passagerare, har man ingen aning om vad som försiggår i huvudena på den mötande trafikens förare.

    Finns i den mötande trafiken hjärnor som inte är utvilade? Finns där hjärnor som är påverkade av alkohol? Finns där hjärnor som är påverkade av narkotika? Finns där hjärnor som till stor del har fokus på samtal med andra människor? Bilar möts i vardera 90 kilometer i timmen på två meters avstånd. Risken för frontalkrock är hög. Ändå är det just så som en stor del av trafiken på detta jordklot går till. Det sker säkert tusentals sådana frontalkrocksriskfyllda möten varje sekund på denna jord. Några av dem leder också till frontalkrock.

   Trots alla frontalkrockar, alla urspårade tåg, alla störtade flygplan, alla sjunkna fartyg, fortsätter människorna att resa. De behöver transportmedlen för att ta sig till sina jobb, till sina skolor, till sina konferenser, till sina badorter, till sina skidorter, till mataffären, till fotbollsmatchen, till middagar med släkt och vänner. Trafiken till lands, till sjöss och i luften är en del av vår vardag. Det stora flertalet människors sätt att leva förutsätter transportmedel.

   Det är farligt att leva: man kan dö. Med det undermedvetna mottot tar de flesta av oss transporterna med ro och oroar oss istället över andra, mer banala, ting.”

 

9.

”Tåget tuffar på genom skogen. Vårt land är som sagt en skog. Vi är ett skogsfolk, ett djungelfolk med primitiva seder. På somrarna sätter folket blomsterkransar på huvudet och dansar ringdanser runt en jättelik fallossymbol. På vintrarna klär kvinnorna sig i vita särkar och sätter brinnande stearinljus på huvudet. Männen klär sig också i vita särkar, men sätter istället stora stjärnprydda strutar på huvudet. Däremellan dricker folket komjölk på vardagarna för att sedan på helgerna hälla i sig sprit till spyans gräns. Ja, vi är i sanning ett primitivt skogsfolk. Men detta är naturligtvis en sanning med modifikation. Folkets vanor har under de senaste tio till tjugo åren kraftigt förändrats. Man har dragit ner på komjölken och dricker inte sällan numera vatten till lunch, och vin till middag. På helgerna häller man dock i sig lika mycket sprit som vanligt. Köttätning minskar. Salladsätning ökar. Cigarettrökning minskar. Narkotikamissbruk ökar. Hur mycket kokain, amfetamin, heroin, benso och GHB konsumeras det årligen i det här landet? Och hur mycket hasch och khat och LSD och ecstasy? Vem vet? Inte ens om varorna ingick i systembolagets sortiment skulle vi veta, för systemet är inte medborgarnas enda vattenhål.

   Undrar om de inte serverar vin här i första klass? Om jag skulle ta och bjuda agenten på vin, bara för att tina upp relationen lite, minska spänningen mellan öst och väst, så att säga. Där har vi det! Hon är rysk agent! Nu faller alla bitar på plats! Varför tänkte jag inte på det från början? Hur många gånger i mitt liv har jag inte gett uttryck för min rysskräck? Nu är tiden kommen för att betala räkningen. Sverige skall invaderas idag och jag är den förste motståndskämpen som måste likvideras. Hon väntar bara på order från Kreml. Ryssarna är mästare på att planera. Först är det jag som får stålvajern dragen hårt om halsen, sedan alla stridspiloter, sedan alla makthavare av olika slag. Därefter kommer luftlandsättningen, tätt följd av landstigningen. Ett sådant öde att jag aldrig ens fick chansen att se denna mäktiga invasionsflotta närma sig vår kust!

   Eller nu har jag det! Hon är min livvakt! Hon skall förhindra att Spetsnaz tar kål på mig. Jag har en viktig funktion att fylla. Jag skall bli ledare för motståndsrörelsen! De behöver min kompetens, mitt mod, min utstrålning! Från Stockholms kloaker är det meningen att jag skall lägga upp taktiken och sedan egga de våra till strid. Varje dygn efter mörkrets inbrott skall vi komma upp ur kloakerna och göra livet svårt för ockupationsmakten. Nej! Fantasier! Det är bara fantasier i mitt huvud. Hon är en helt vanlig, svensk agent på ett rutinuppdrag. Detta är rent vardagsslit för henne. När det här passet är slut kommer hon att ta sig hem, lägga sig i soffan, slå på TV:n, äta chokladpraliner och dricka lådvin. Nästa dag kommer chefen att ge henne i uppdrag att övervaka någon annan dåre.

   Hon borde inte dricka så mycket lådvin. Det är inte bra för henne. Det är bättre att hon går på gymmet istället och dricker sportdryck. Det är kanske just vad hon tänker göra. Fast man vet aldrig. En del människor har en snygg figur utan att ägna sig åt några andra motionspass än discodans och samlag, medan andra människor kämpar med stavgång, postordermaskiner, flygvärdinnedieter och GI-metoder, utan att nå några synliga resultat. Världen är orättvis.

   Människan är ett besynnerligt djur. Evolutionen har mycket kvar att göra med vår art. Vi strävar ofta efter att förbättra vår hälsa och förlänga vår överlevnad, men inget annat djur anstränger sig heller så mycket som vi för att också förkorta våra liv, och då tänker jag inte enbart på de av djup nedstämdhet direkta handlingarna utan också på glatt och frivilligt risktagande i form av bergsklättring, fallskärmshoppning, dykning och motorcykelkörning, för att inte tala om de socialt accepterade och utbredda massjälvmorden där miljontals människor tar kål på sig själva i långsam takt med hjälp av skräpmat, tobak och alkohol.

   Grundfrågan är emellertid om livet skall fyllas med år, eller om åren skall fyllas med liv. Om liv bland annat är att njuta av världens läckerheter, då är det kanske rätt att frossa, men det är väl kanske inte alltid så att frosseri leder till ett mer njutbart liv.

   Varje myndig människa kan själv bestämma hur mycket den skall stoppa i sig av det som den har tillgång till och råd med. Varje människa kan bestämma det, även om den som finner sig missbruka ett ämne ofta kan tycka sig ha svårt att sluta upp med missbruket.

   Att missbruka handlar inte om att lyda en reflex, så som knäet lyder den lilla hammaren. Att röka för mycket, att dricka för mycket eller att äta för mycket är i grund och botten medvetna val som respektive missbrukares hjärna gör varje gång ämnesintaget sker. Det är val som visar att hjärnan fullständigt struntar i om det är dyrt eller farligt. En hjärna som har fått smak för någonting vill ha omedelbar tillfredsställelse, och med tiden allt mer och mer. Därför måste den som vill bli av med sitt missbruk ta kontroll över sin hjärna och visa vem som bestämmer. Det är viktigt att skilja på vad hjärnan vill och vad själen vill. När själen kontrollerar hjärnan kan den åstadkomma underverk. När hjärnan kontrollerar själen kan den åstadkomma misär. Hjärnan känner till morgondagen, men bryr sig inte ett dugg om dess bekymmer. Sådana tråkiga tankar överlåter hjärnan med nöje åt själen.

   Den stackars själen får nöja sig med att irra omkring på botten av undergångens träsk. Själen vill så gärna upp till ytan, den vill så gärna få andas frisk luft, och sedan, om än mödosamt, få kämpa sig upp på fast mark, men hjärnan vill något annat, den vill bada i laster, den vill ha ögonblicklig tillfredsställelse för alla sina begär. Ibland går själen under i träsket, ibland klarar den sig upp på land.

   Landskapet utanför tågfönstret, det böljande landskapet av björk och ek, gran och tall, med insprängda ängar och fält, vilka människoöden ryms där? Och vilka människoöden har rymts där genom årtusendenas lopp? Ligger där kanske under marken någon begraven kvick i jord? Stackars sate! Jord i munnen. Jord i ögonen. Förtvivlan. Vrede. De svinen! Vilka är ni? Med vilken rätt begraver ni en människa kvick i jord? Svara! Tala ur skägget! Eller har ni också fått jord i mun?

   Om tåget kunde färdas samma sträcka femhundra år tillbaka i tiden, vad kunde jag då ha fått blivit vittne till? En besvärlig människa, kanske någon som sagt sin uppriktiga mening om husbonden, om prästen eller rentav om Gud. Och den som var mäktig, men ändå kränkt å sina egna eller Guds vägnar kunde då befalla att några män skulle gräva en grop, lägga den bakbundne besvärlige däri, och sedan skotta jord över den besvärliges kropp, tysta den besvärliges, in i det sista, hädiska mun och sedan lägga tunga stenar över så att den besvärlige inte skulle kunna gå igen och hemsöka den mäktige. Och när männen gick från gropen skulle rösten från underjorden eka i deras huvuden ända till dess att de svalt ihjäl under bördan av skatter till den mäktiges hus.

   Eller så skulle jag kanske få se en liderlig piga och en aspackad dräng springa över ett fält. Se dem omfamna varandra, kyssa varandra intensivt, slita upp blusen, knäppa upp skjortan och sedan halvt försvinna i det höga gräset, och där skapa nytt blod till nationen, nya pigor, nya drängar, möjligen också en besvärlig en som kommer att klara sig undan de mäktigas bestraffning och istället samla sina likar till uppror mot överheten och orättvisorna.

   Människan är ett rovdjur. Evolutionen ligger bakom detta. Ett enskilt rovdjur kan vara okontrollerat aggressivt. Människan i stort har dock genom sin avsevärda intelligens förmåga till insikt om vad som bäst tjänar den gemensamma överlevnaden. Därför har människan genom årtusendena valt att hålla ihop i flockar och samarbeta.

   Taktiken har fungerat väl. Vi är nu sex och en halv miljard levande representanter för människosläktet som dominerar denna planet och snart även Mars.
   Samarbete mellan fler än två människor har en tendens att fungera som bäst när det finns tydliga regler som styr verksamheten. Till och med kriminella organisationer, som stoltserar med att framstå som laglösa, är väldigt noga med regler: man får inte gola, man får inte ligga med en annan gängmedlems flickvän, man måste ställa upp för klubben i ur och skur, och så vidare.
   Regelbrott kräver påföljder. De yrkeskriminella är experter på vilka påföljder som verkligen tjänar som avskräckning på yrkeskriminella. Därför brukar straffskalan bestå av böter, uteslutning ur klubben, grov misshandel och slutligen avrättning.
   Det civiliserade samhället sysslar inte med fysisk bestraffning. När folk gör dumma grejer bestraffas de med böter. Gör de riktigt dumma grejer kan de få ett kortare fängelsestraff eller möjligtvis något av alternativen villkorlig dom eller skyddstillsyn, ibland kombinerat med samhällstjänst. När folk börjar syssla med riktigt allvarlig brottslighet, då är det bara inlåsning som gäller. I fängelserna får de kriminella gott om tid att i lugn och ro fundera över sina framtida liv.
   Någon kanske drömmer om att starta om på nytt, bli en hederlig människa, skaffa ett jobb, betala skatt och känna att han är en resurs för samhället istället för en belastning.
En annan kanske använder fängelsetiden till att bygga nätverk med andra kriminella, diskutera yrkesknep och nya brottsplaner. Om samhället fungerar som det ska hamnar en sådan typ snart bakom galler igen. Det tråkiga är bara att mellan dessa fängelsevistelser hinner en sådan person ofta ställa till med en massa jäkelskap för vanligt folk. Många oskyldiga människor kan få fysiska men eller trauman för livet, allt bara för att någon tyckte sig ha rätt att allvarligt bryta mot de regler som de av folket valda företrädarna beslutat om.
   Självklart är det dock så att samhället inte kan delas upp i de hederliga och de ohederliga. Ingen människa är fri från synd. Vad det handlar om är emellertid att varje människa borde sträva efter att vara schysst mot sina medmänniskor, att inte vara en slav under okontrollerade känslor och hålla på att stjäla, råna, misshandla och så. Även den som är någorlunda oberörd av alla brottsoffers öden kommer förr eller senare, om den får leva så länge, till insikt om vad den har gjort, och när den insikten kommer blir det inte så roligt att leva längre, för det är en insikt som kommer att plåga länge och hårt och djupt.

   För varje aktion finns det en reaktion.

   Man skall göra bättring medan tid är.

   Att arbeta med sig själv handlar inte bara om att i sina gärningar bli en bättre människa. Det handlar också om att se på andra människor på ett bättre sätt. Att se till andras bästa. Även yrkeskriminella har rättigheter. Och man skall också se upp med att inte offentligt förklara andra människor som kriminella innan man faktiskt vet att så är fallet. Jag tänker på det här med att människor ibland hängs ut med namn och bild redan vid blotta misstanken om att de har gjort sig skyldiga till brott.

   I en rättsstat bör ingen människa framställas som gärningsman till ett visst dåd förrän en eventuellt fällande dom mot denna människa har vunnit laga kraft.
En åklagare får förvisso inte väcka åtal mot någon utan att ha någorlunda torrt på fötterna, och även om de allra flesta åtal leder till fällande domar, kvarstår ändå denna sanning: Stämd är inte lika med dömd.

   Man kan bara föreställasig vilken förödande verkan det måste ha på en oskyldig persons liv att hängas ut som brottslig i medierna, en förödande verkan på relationen till vänner och bekanta, skador som kan vara irreparabla, även om åtalet senare ogillas av domstolen.
   Människor kan ha svårt att frigöra sig från tankar i stil med: ’Kanske var han skyldig trots allt…’
   Poliser och åklagare kan göra misstag. Det är därför det finns domstolar där vittnen hörs under ed och där anklagade människor i de flesta fall kan få sin sida av saken belyst med hjälp av en offentlig försvarare.
   Domstolar kan också göra misstag. Därför kan en part ofta få fallet prövat på nytt i en högre instans. Men såväl i tingsrätten som i hovrätten gäller denna princip: ”Hellre fria än fälla.”Det skall mycket till för att fälla någon för ett brott, det är hårda beviskrav som gäller.
   Hellre att tio skyldiga går fria än att en enda oskyldig fälls och straffas med såväl fängelse som ett skamfilat rykte för all framtid.
   Vad är då kontentan av mitt resonemang? Bör medierna överhuvudtaget bevaka rättegångar? Skall de inte nöja sig med att rapportera innehållet i lagakraftvunna domar?

Ur tidningsmakarnas synvinkelgår man ju då miste om den kittlande och säljande dramaturgi som det innebär att följa ett fall, steg för steg. Tidningsläsarna drabbas av en liknande förlust.
   Skall man inte ta mer hänsyn till medierna och dess törstande konsumenter, däribland jag själv, än till enskilda medborgares privatliv?
   Svaret är kanske att man visst kan bevaka rättegångar, men att man inte behöver skylta med den ännu icke dömdes namn och bild förrän denne eventuellt fått en lagakraftvunnen fällande dom mot sig, även om den anklagades identitet i och för sig inte är hemlig.
   Tjugo åskådare följer rättegången på plats, men två miljoner åskådare följer rättegången via medierna. Skillnaden för den ännu icke dömde är inte obetydlig.

   Att lära sig ta mer hänsyn till andra människor, att bli en bättre och friare människa: hur skall man gå till väga med detta?

   Konststycket torde ligga i att öva upp förmågan att betrakta sig själv utifrån, på det att man lättare må handskas med allehanda fenomen som lockar det normala jaget i icke önskvärd riktning.

   Vi vandrar genom livet släpandes tyngder som både vi själva och andra kedjar fast i våra själar. Ju längre tiden går, desto fler tyngder släpar vi runt, såvida vi inte stannar upp och kopplar loss kedjorna en efter en. Dock kan det vara en skrämmande tanke att bli fri, att bli så fri man bara kan utan att för den skull bryta mot lokala myndigheters lagar eller de principer som man anser borde utgöra norm för mänskligheten. Slaveri är trygghet. En upptrampad kostig är enklare att följa än att vika av från flockens väg och kasta sig ut i det höga gräsets savann av gränslösa möjligheter och faror. Men ändå bör vi sträva efter att kasta loss, att kapa kedjorna till de tyngder som drar oss ned mot havets botten. Låt tyngderna sjunka dit de själva vill, ned genom havsdjupet, ned genom det blåa, mörkgröna och svarta, på en evig väg genom eländets bottenlösa ocean. Låt oss själva stiga upp mot ytan, mot den syrerika klarsynens värld som hjälper oss att förlåta allt vad som förlåtas skall och som hjälper oss att förstå allt vad som i denna rymd är oss menat att förstås.”

 

10.

”Det har levt så många själar på vår jord. En del dog innan födseln, en del dog efter hundra år. Världen kunde ha sett så annorlunda ut om folk hade dött tidigare eller senare än vad de gjorde.

   Hade perserna under Xerxes lagt beslag på hela Europa om inte spartanerna under Leonidas hade stått pall så länge vid Thermopyle? Hade Alexander den store hunnit lägga hela världen under sig om han inte hade dött i så unga år? Vad mer hade Caesar kunnat åstadkomma om han hade upptäckt sammansvärjningen i tid? Hade Europa varit huvudsakligen muslimskt istället för huvudsakligen kristet om Karl Martell hade stupat vid Tours? Hur stort skulle Sverige ha varit om det inte vore för dimman i Lützen?

1632

   Hur skulle världen ha sett ut om Josef Stalin hade dukat under i en gangsteruppgörelse vid sekelskiftet? Är det enskilda individer som formar brutala samhällen eller är det brutala samhällen som formar enskilda individer? Om man hade hindrat Stalin i unga år, hade den luckan då fyllts av en liknande aktör som skulle ha utfört ett folkmord av samma dignitet som Stalin? Och om den luckan inte hade fyllts, vem hade då hindrat Adolf Hitler från att ta Östeuropa med blixtkrieg och sedan kunnat koncentrera all sin kraft på västfronten? Eller hade kanske en än värre sovjetmedborgare raderat ut både axelmakterna och de andra allierade och gjort världen till ett sovjetiskt klot?

   Om japsen hade avstått från attacken mot Pearl Harbor och tyskarna hade avstått från att skicka ubåtar till amerikanska östkusten, hur benägna hade då amerikanerna varit att offra sina söner på europeisk mark?

   När USA atombombade Hiroshima och på en sekund urskillningslöst släckte livet på alltifrån vapenföra män till havande kvinnor var det för att man ville skona liv. Genom att använda atombomben ville man visa Japan att det inte längre var meningsfullt att låta kriget skörda fler soldaters liv. Japan ville inte kapitulera. Då atombombade USA Nagasaki för att visa att man var beredd att atombomba varenda kvarvarande stad i Japan. Inför detta påtagliga hot kapitulerade Japan. Man kan anta att atombomboffrens död på så sätt skonade massvis av andra människors liv. Om kriget mellan Japan och USA hade fortsatt med konventionella medel hade sannolikt långt fler människor än atombombsoffren dött till följd av kriget. Men är det sunt att resonera så? Är människoliv bara statistik? Och om människoliv är statistik, skall då offrandet av ett barns liv jämställas med offrandet av en soldats?

   Soldater må vara frivilliga eller utkommenderade i fält, men det torde vara och ha varit de flesta samhällens praxis i alla tider att vapenföra män i första hand skall offras för att skydda kvinnor och barn. Det låter kanske som ett gammaldags synsätt, men fråga tiotusen soldater från alla världens hörn om de anser att det är rätt att man offrar kvinnor och barn för att skydda soldaters liv, och jag vågar påstå att jag vet hur den överväldigande majoriteten kommer att svara. Till och med den mest förhärdade legosoldat kommer att ge det rätta svaret om man bara tar honom bort från den grupp inför vilken han av rädsla för att bli betraktad som vek måste visa sig oberörd beträffande civilbefolkningens vedermödor. Skulle han vara riktigt förhärdad och alltså inte ens i enskildhet och med löften om sekretess svara rätt får han nöja sig med att fortsättningsvis skala potatis eller putsa kängor.

   Krig är inte vackert, men till och med i krig finns det gränser som de flesta anser inte skall överskridas. Bombningarna av Hiroshima och Nagasaki var skändliga handlingar.

1648

   Det var bra att Andra världskriget tog slut, men kunde atombomberna ha använts på något annat sätt? Kunde man kanske ha sprängt någon flottbas eller flygbas som låg avskild från större civil bebyggelse, bara för att demonstrera bombens verkan?

   Å andra sidan hade Japan då kanske inte övertygats om att USA var berett att slutligen atombomba Tokyo med allt vad det skulle ha inneburit av civil förödelse. Japan brydde ju sig inte om att kapitulera förrän två hela städer hade förintats.

   Vi kan bara gissa, aldrig veta, hur det hade gått om någon hade fått leva istället för att dö, eller tvärtom. Man kan bara konstatera att det är sorgligt att världen fungerar som den gör, att det finns så mycket girighet, aggression och likgiltighet att det varje dag skadas och dör så många människor av misshandel, rån, tortyr och krig.

   Att tillämpa icke-våld kan vara hedersamt för den som drabbas av våld, men att bara stå och se på när oskyldiga drabbas av våld, hur hedersamt är det? När Tyskland invaderade Danmark och Norge, lät Sverige tyska soldater tågluffa genom Sverige. Som rättrådig medborgare har jag haft svårt att acceptera detta faktum, men då fungerar jag kanske som en enveten japan som vägrar att kapitulera mot bättre vetande.

 

   Övning: Föreställ dig en atombomb som ännu inte har detonerat. Känn på den. Hur känns den? Slicka på den. Hur smakar den? Föreställ dig allt mänskligt liv den kan komma att utplåna, brännskada och strålskada. Slicka på den igen. Hur smakar den?

 

   Det är inte säkert att jag hade tillhört motståndsrörelsen under Andra världskriget. Kanske hade jag resonerat som så att det var bättre att tyskarna tog Skandinavien än att ryssarna gjorde det. På den tiden fanns det inga människor som hade facit i hand. Den tidens svenskar kände förmodligen inte till koncentrationslägren. Men om de hade känt till dem, hade de då mobiliserat en svensk armé och anfallit Tyskland norrifrån i syfte att befria koncentrationslägrens fångar?

   Vi hade i vart fall kunnat befria Danmark och Norge från nazisternas tentakler. Det hade vi haft kapacitet till. Vi var redan då en stark industrination. Vi hade kunnat massproducera stridsvagnar och bombflygplan och ringt Churchill och frågat var han hade velat att vi skulle sätta in dem. Men nej då. Inte Sverige inte. Inte skulle vi… Nej… Det vore ju för tokigt. Att riskera sina liv för danskar och norrmän, där gick väl ändå gränsen.

   Fegheten under Andra världskriget satte djupa spår i den svenska folksjälen. Vi blev det fega folket. Vi blev landet där lagom var bäst och där staten tog hand om våra liv så att vi inte behövde ta några egna initiativ. Sitter denna feghet kvar?

   Om någon oskyldig människa längre fram i tågvagnen blir misshandlad eller rånad av några andra passagerare, kommer jag då att störta fram till offrets undsättning eller kommer jag att kalla på konduktören så att jag själv slipper ingripa eller kommer jag att titta ut genom fönstret och låtsas som ingenting? Jag är inte säker på om jag vill veta svaret.

   Jag skulle vilja vara den modige, den handlingskraftige, den rättrådige, men eftersom vi befinner oss i Sverige är det inte säkert att några andra frivilliga skulle hjälpa till med att ta hand om brottslingarna och då skulle jag också kanske bara förvandlas till ett offer.

   Men att folk blir misshandlade och rånade under en resas gång brukar ju bara hända på bussar, spårvagnar och tunnelbanevagnar, inte på tåg i första klass. Här sitter folk som har betalat för att slippa umgås med slöddret. Och om det mot förmodan skulle uppstå tumult längre fram i vagnen skulle väl de välklädda passagerarna inte vilja riskera att få blod på sina skjortor och blusar inför det viktiga mötet med chefen eller kunden. Eller också skulle merparten av dem hjälpa till. De sitter här i första klass, sannolikt inte för att de är rika arvingar, utan för att de är driftiga människor som tar tag i saker och ting, som ser problem, som känner ansvar, som löser problem och belönas därefter. Här i första klass kryllar det kanske av presumtiva hjältar. Det känns tryggt. Då vill jag vara den förste i raden av alla hjältar som rusar upp ur sina stolar så fort en oskyldig människa attackeras längre fram i vagnen.

   Om tåget var en spårvagn och om Stockholm var en förort som hörde till Göteborgs stad, hade jag kanske kunnat hoppa på redan vid Domkyrkan och nöjt mig med att stämpla två kuponger, men för att definieras som en fullgod spårvagnslinje hade det nog varit befogat med uppemot tusen hållplatser längs den här sträckningen. Det hade ju tagit en himla tid att resa till Stockholm på det sättet. Men nu är ju Stockholm en egen stad, skild från Göteborg, även om det inte finns några murar mellan städerna som förtydligar var den ena staden slutar och var den andra tar vid.

   Stockholm tar inga order från Göteborg. Och Göteborg tar inga order från Stockholm, åtminstone inte från Stockholms stad. Att sedan riksdag och regering och försvarshögkvarteret och rikspolisstyrelsen och högsta domstolen och tredje statsmakten styr Sverige från Stockholms kullar är en annan sak. Men vem har bestämt att Stockholm inte bara skall vara en stad bland andra, utan också Sveriges huvudstad?

   När är det tänkt att rotation skall ske? Inte så att det borde ske lika löjeväckande ofta som Europaparlamentets byten mellan Bryssel och Strasbourg, men nu är det ju på det viset att Stockholm har varit huvudstad i flera hundra år i rad. Är det sunt? Blir det inte så till slut att en viss slentrian i tänkandet infinner sig när makten betraktar Sverige från ett och samma titthål under en längre tid? Maktens centrum börjar betrakta sig självt som det egentliga Sverige, som det riktiga och viktiga Sverige, och allt annat blir ”därute i landet”, till vilket det inte skall skickas alltför mycket skattemedel eftersom det finns många rymliga fickor i Stockholm som måste fyllas först.

   När är det tänkt att svenskarna skall få rösta om en ny huvudstad? Är något datum överhuvudtaget planerat?

   Hur ofta borde huvudstadsbyten ske? I takt med varje riksdagsval? För dyrt! Vart hundrade år? Meningslöst! Tolvårsperioder torde vara det optimala. Jag kan eventuellt sträcka mig till tjugofyraårsperioder, men där går gränsen.

   Hur brukar länders huvudstäder utses? I första hand med våld, i andra hand med fred. Inte sällan är det den största staden som blir huvudstad. Om inte annat blir den efterhand den största staden eftersom huvudstäder brukar dra till sig stora skaror av människor. Men kommer Washington någonsin att bli större än New York eller Los Angeles? Kommer Canberra någonsin att bli större än Sydney eller Melbourne? Kommer Brasilia någonsin att bli större än Rio de Janeiro eller Sao Paulo?

   Gemensamt för Washington, Canberra och Brasilia är att de valdes som huvudstäder under ordnade former. De byggdes som huvudstäder under en någorlunda nationell konsensus. Något liknande kan man tänka sig för Sveriges räkning om folket vill se en förändring och samtidigt finner att de ekonomiska nackdelarna med regelbundna huvudstadsbyten inte vägs upp av de demokratiska fördelarna.

   Om Sverige skall välja en ny huvudstad för de närmaste femhundra åren kan man tänka sig att diskussionen kommer att handla om enligt vilken princip den nya huvudstaden bör utses.

   Om folkmängden inte skall ha någon avgörande betydelse är det inte säkert att vare sig Göteborg eller Malmö kommer ifråga.

   Vill man ha en huvudstad i Sveriges geografiska centrum kan man tänka sig att det blir antingen Östersund eller Sundsvall.

   Vill man ha en huvudstad i Sveriges befolkningsmässiga centrum, kan man tänka sig att det blir antingen Jönköping eller Örebro.

   Kan man inte enas kring något av nämnda alternativ, väljer man kanske en neutral, och för det stora flertalet avlägsen plats, såsom Visby eller Kiruna.

   Men om man leker med tanken att ändå använda sig av alternerande huvudstäder skulle det kanske vara ett spännande försök att låta makten skifta mellan de klassiska lärosätena Uppsala och Lund vart tolfte år. De intellektuella miljöerna skulle möjligen smitta av sig på riksdagsledamöterna så att vi i framtiden skulle få se mer av genomtänkta handlingsprogram och mindre av kohandel, hyckleri och mediala utspel.

   Nu tror jag att jag har på gång ett brandtal. Men jag tänker inte hålla det på perrongen. Jag skall marschera in i Sveriges riksdag och be talmannen att få säga ett par sanningens ord. Är jag bara tillräckligt artig kommer det nog att gå vägen. Jag kan riktigt se det framför mig: Jag, i riksdagens talarstol! En syn för gudar!

   ’Fru Talman, det är med stor glädje jag konstaterar att här i demokratins Mekka har mannen på gatan lika stor chans att få gästtala i riksdagen som vilken höjdare som helst. Jag skall fatta mig väldigt kort, ty är det något som måste tråka ut våra folkvalda, är det väl långa tal om kvoteringens bidrag till polariseringen, kvartalsrapportsekonomins påverkan på polarisen och torskbeståndet, regionala järnvägssatsningars främjande av såväl miljön som bruttonationalprodukten samt uranbrytningens vara eller icke vara. Riksdagsledamöter, jag har inte hunnit se så mycket av er, men det lilla jag har sett har varit bra. Fortsätt i den stilen! Kör hårt! Håll ut, även om det känns jobbigt ibland! Se riksdagstjänstgöringen som en språngbräda till ett mer lukrativt jobb inom näringslivet! Eller vad sägs om ett toppjobb inom EU eller FN? Ett liv som ambassadör, generaldirektör eller landshövding är inte heller fel. Livet är fullt av möjligheter. Tänk stort! Det finns mer stålar att tjäna. Nationen håller tummarna för era respektive karriärer. Men nu till saken: Sänk Vasaskeppet!”

 

TREDJE KAPITLET

 

Lektören hade nu läst manuset fram till och med kapitel tio. Även om han hade som princip att inte lämna något utlåtande till förläggaren förrän hela manuset var genomläst, kunde han inte längre bärga sig.

   – Vi har något stort på gång.

   – Jaså, har vi?

   – Ja. Man kan nog säga att det är en bomb.

   – Jaså, en bomb, säger du?

   – Jag skojar inte. Det här manuset är strålande, lysande. Det är så hett att det riskerar att självantända.

   – Såja, nu skall vi ta det lugnt och fint. Vad är det här för manus du pratar om?

   – Detta är det manus vi har gått och väntat på i alla år. Detta är vår bästsäljare. Om den här inte hamnar etta på topplistan, finns det ingen logik i världen. Ingen logik!

   – Sedan när blev världen logisk? Berätta istället vad storyn handlar om, så får vi se vad det är som gör dig så upphetsad.

   – Jag har inte ens läst klart manuset. Jag har väl läst tre fjärdedelar ungefär. Jag vet inte om jag vågar läsa den sista fjärdedelen. Då kommer jag kanske att explodera.

   – Sluta upp med att vara så teatralisk! Är det manuset eller ditt huvud som håller på att självantända? Bestäm dig. Läs sista sidan för mig så jag får reda på någon gång vad det är för skräp du har fastnat för.

   – Men jag har ju inte kommit till slutet än.

   – Det skiter jag högaktningsfullt i. Är det betjänten som är mördaren, är det lika bra att vi får det utklarat med detsamma. Se så, läs nu sista sidan för mig!

   – Oavsett vad som står på sista sidan, lovar du att läsa igenom hela manuset sedan?

   – Senast du var överförtjust i ett manus blev det en flopp. Vi tryckte upp tiotusen ex och fick sålt femhundra. Sådant kostar. Vi behöver säkra kort och stadiga inkomster. Vid närmare eftertanke vill jag inte höra sista sidan nu. Läs färdigt manuset innan du yttrar dig igen.

   Lektören lydde order och gav sig på kapitel elva.

 

11.

”När man befinner sig i Alingsås finns framtiden i Vårgårda. När man befinner sig i Herrljunga finns framtiden i Falköping. När man befinner sig i Skövde finns framtiden i Töreboda. Åtminstone om man reser med tåg. I en viss riktning. Annars är det tvärtom. I Skövde tillhör Töreboda då det förflutna.

   Framtiden tycks ibland nära, ibland fjärran. När jag tänker på framtiden, tänker jag oftast på år 2019 eller 2029. Men framtiden kan också vara om tjugo sekunder. Det ospännande med att föreställa sig framtiden om tjugo sekunder är dock att robotarnas utveckling till dess rimligtvis inte hinner genomgå några banbrytande faser.

   Människan är dömd att utveckla robotar som till slut tar över. Även om åttio procent av människorna vid något tillfälle kommer att säga att nu är det nog, kommer tjugo procent att säga att det inte är det. Och om de tjugo procenten känner sig tvingade att hålla med om att det är nog, kommer åtminstone några procent att forska vidare i lönndom. Människans lust att utröna vetenskapens mysterier, att förädla vad naturen skapat, att överträffa tidigare uppfinningar, kommer att ge oss robotsamhället.

   Hur kommer framtidens robotar att behandla oss? Som sällskapsdjur eller som försöksdjur? Förmodligen både och. Det är ju precis så vi själva behandlar lägre stående varelser. Den enda skillnaden kommer väl att bli att robotarna inte kommer att se oss som middagsmat. Fast man kan aldrig veta. Det kommer kanske att utvecklas hybrider av organiskmekaniska robotar som får smak för människoblod och människokött. Då ligger vi risigt till, men inte lika risigt till som om robotarna i första hand kommer att betrakta oss som oaptitliga skadedjur. Då kommer de att behandla oss på samma sätt som vi behandlar råttor. Skall vi lyckas överleva, måste vi flytta ner i kloakerna. Om vi stannar där kanske de slutar bry sig om oss. Det är vår enda chans.

   Nej, bättre då att bara få vara omtyckt middagsmat, få födas upp i en varm ladugård, springa på grönbete, utfodras regelbundet och sedan slaktas när man är fet och fin.

   Att se oss ur framtida robotars ögon ger oss onekligen möjligheter att leva oss in i hur det är att vara djur i en människostyrd värld.

   Men kommer robotarna verkligen att ta över? Och om de kommer att göra det, kommer det att gå så fort som inom några årtionden? Är det inte mer sannolikt att det snarare kommer att dröja århundraden?

   Det har tagit årmiljoner för naturen att skapa människans fantastiska hjärna. Hur skall vi själva inom överskådlig tid kunna skapa robothjärnor som överträffar det som har tagit naturen så lång tid att skapa?

   Det är bara cirka fyrtio år sedan vi lärde oss att flyga till Månen. Det är bara cirka sextiofem år sedan vi lärde oss att klyva atomen. För Guds skull, det är bara cirka tvåhundratrettio år sedan vi visste att planeten Uranus överhuvudtaget existerade, bara cirka åttio år sedan vi visste detsamma om Pluto! Och för tio år sedan visste vi inte ett skvatt om vare sig Quaoar, Sedna eller Eris.

   Vi har mycket kvar att lära. Skulle vi ofullkomliga lärlingar då före år 2030 kunna konstruera varelser överlägsna oss själva?

   Visa mig en robot som kan gå till affären, köpa duk, penslar och färg, och sedan med sin robothand och efter egen fantasi måla ett motiv lika skickligt som Rembrandt, Vermeer, Rubens, Van Eyck eller Bondbrueghel.

   Visa mig elva robotar som med tillåten spelstil på en fotbollsplan kan slå ett lag bestående av elva allsvenska spelare.

   Kan en robot ens göra tre på foten? Ja, det kan väl de flesta, men kan den trixa med minst trettio tillslag innan bollen far i marken? Att trixa kräver oerhörd koncentrationsförmåga, snabbtänkthet och finmotorik. Jag är övertygad om att roboten kan koncentrera sig och tänka snabbt, men hur är det med finmotoriken? Hänger hydrauliken med i svängarna?

  Om robotar kunde gråta skulle vi få se många gråtande robotar med uppskrapade knän på grusplanen efter dagslånga trixningspass av misslyckade försök att bli lika bra som människobarnen.

   Det kommer att ta lång tid innan robotar kan överträffa människorna. Kan en robot ens spela fiol? Hur det skulle låta? Förmodligen inga ’Da capo!’, men desto fler ’Släpp ut katten!’ Å andra sidan skulle robotar nog kunna göra succé inom lyteskomikens område just på grund av sin tafatthet. Säg åt dem att repetera in Strindbergs ’Mäster Olof’ och låt dem uppträda på Dramaten! Men Gud förbjude att publiken skulle förledas att tro att robotarna i människodräkter var skådespelare ur den avlönade ensemblen!

   Det är kanske så det börjar; robotarna tar över scenerna, sedan arenorna och därefter makten. Och vi kommer att älska dem för att de är bättre än vi, och vi kommer att vilja bli som dem. Vi kommer att bära hjälmar med stora hårddiskar som via sladdar är ihopkopplade med hjärnan. Hjälmarna kommer att vara ständigt uppkopplade på Internet och vara utrustade med filmkameror, GPS och pulsklockor. Mänskligheten kommer att falla i robotarnas våld, utan att robotarna någonsin behövde utöva fysiskt våld eller uttala hot om fysiskt våld. Människorna vill bli robotarnas slavar. Sådan är evolutionens gång.

   Människor här och var kommer att sätta sig upp mot systemet. De kommer att ta av sig sina hjälmar, bosätta sig i skogen och bli herrar över sina egna liv. De kommer att vårda friheten som det högsta av ting, i rak motsats till hjälmbärarna som blott fortsätter sukta efter bröd och skådespel. Dock kommer alla hjälmbärare att ha en längtan efter frihet, men den kommer att vara latent. Det är först när en enskild hjälmbärare av någon anledning vaknar upp ur sin koma, som också frihetslängtan vaknar. Och det är då, när frihetsrörelsen börjar växa okontrollerat, som robotarna måste ta till våld för att säkerställa sin makt över människorna. Med statuerande av exempel och den fruktan som föds därav kommer de att hålla massorna i schack. Robotarna kommer att bekämpa den bångstyriga pöbeln med alla till buds stående medel. Robotarna har kommit för att segra!

   Nej, de kommer aldrig att segra! Inte så länge jag är med i leken. Jag lever gärna med dem i egenskap av medborgare under jämställdhetens fana, men aldrig att jag tillåter dem att ta makten med våld! Men det kommer aldrig att hända. Robotarna kommer att förbli oförmögna att ta makten. De kan inte övertrumfa människorna. De kan inte ens komma upp på vår nivå. Eller är det just det de kan?

   Jag visste det! När jag nu sneglade på henne, det som jag trodde var den statligt anställda agenten, förstod jag allting. Hon är en av dem! Hon är en cyborg! Hon är så otroligt lugn, så otroligt vacker, så otroligt inställd på att förslava mig. Nej! Jag betyder ingenting för henne. Hon har större mål än så. Jag råkar bara sitta jämte henne. För henne är jag bara ett får i fårskocken. Gud vet vad hon har för planer! Om hon föreslår sex måste jag vänligt men bestämt tacka nej. Gud, jag klarar inte av det här längre! Jag håller på att bli vansinnig. Jag måste lugna ner mig, sansa mig. Det här håller inte längre. Jag kan inte sitta här och fantisera om robotagenter eller agentrobotar eller vad det nu kan heta. Jag måste lova mig själv att inte bli galen. Vad som än händer måste jag behålla lugnet. Filosofin är min räddning. Jag måste ägna mig åt filosofin. Att pröva argumenten som en gammal grek, det är vad jag bör göra.

   Det bästa att filosofera om är det som är avsevärt större eller mindre än en själv. Då riskerar man inte att halka in på ältande kring sina egna problem.

   Jag vill filosofera om något stort, något riktigt stort, till exempel Skandinavien.

   Det finns all anledning för oss i Skandinavien att se över vår organisation. Efter diverse experiment de senaste tusen åren tycks vi ha fastnat för att vara uppdelade i tre riken; Danmark, Norge och Sverige.

   Minnen från krig och herrefasoner har hållit oss skilda åt, men kan det inte vara läge nu att glömma gamla oförrätter och istället försöka försonas? Skandinavien är ju egentligen ett enda land. Likaså är skandinaviska ett enda språk, inom vilket danska, norska och svenska bara är dialekter. 

   Vi är så vana vid att fokusera på vad som skiljer oss åt att vi ofta glömmer hur mycket som förenar oss; vårt miljötänkande, vår strävan efter jämställdhet, vårt värnande om det sociala skyddsnätet, vår vilja att ligga i framkanten av utvecklingen.

   Säkert skulle sammanslagningen av våra tre riken leda till många heta diskussioner i allehanda frågor kring gemensamma regler och rutiner, men vi har som sagt så mycket som förenar oss att vi nog skulle kunna enas om det mesta efter en öl eller två. Ja, i vart fall är ett enat Skandinavien ett högst möjligt scenario inom de närmaste tio åren. En bra början kan ju vara att fundera över vad vi kan vinna på att gå samman.

   Mina tankar färdas å ena sidan i samma riktning som tåget, å andra sidan runt, runt i mitt huvud, och om jag förde mina tankar på pränt skulle de kunna färdas i alla riktningar och genom alla tider. Men innan tankarna uttalats eller nedpräntats är de inget annat än elektrokemiska fenomen inne i mitt kranium. En del av tankarna vill stanna kvar där. Andra vill nå ut och bli förevigade som ord. Varför? Varför vill de nå ut? Vill de kommunicera med andra kranier eller vill de bara ut ur huvudet för att där finns så ont om plats? Fast om det vore på det viset skulle man ju inte vilja ta in andras tankar. Då skulle man varken vilja läsa eller lyssna, utan bara stänga in sig i en grotta och grubbla och kanske skrika ut sina tankar så att de studsade mellan grottväggarna och sedan upphörde att existera.

   Samma ord som dränker mig, bär mig upp till ytan. De sliter mig isär, fogar mig samman, plågar mig, stärker mig, gör vad de vill med mig, får mig att virvla och sprängas, spridas i kosmos och sedan landa mjukt i en sjö av bläck.
   Vem är den skyldige? Vem är den varelse som i människans gryning började forma munnen och böja tungan för att uttrycka något annat än bara varningsrop, lockrop och grymtande, kvidande läten? Vem var den förste som sa en mening till någon, som fick denne någon att tänka till, att bli berörd av vad som sades, om denne ens förstod vad som menades? Vem var den förste som bara med hjälp av ord fick någon att gråta, att skratta, eller bara tycka att det var spännande att höra på vad som berättades? Vem var den förste som bara med hjälp av ord kunde tända en eld i den andres hjärta, en eld för att älska varandra eller för att krossa fienden? Vem var den förste som började grubbla på gudar och demoner och sedan förklarade för de andra hur allting låg till?
   Åren går. Grottmålningar. Hällristningar. Kilskrift. Hieroglyfer. Kinesiska tecken. Grekiska. Latin. Arabiska. Runskrift. De italienska diktarna. De tyska filosoferna. De ryska realisterna. Hollywood. Vi människor. Och alla dessa ord. Är det inte märkligt hur vi påverkas?

   Med orden skapar vi historien, och med orden nedtecknar vi densamma. Med ordens hjälp samarbetar människorna och formar samhällen. Vi formar historien, och historien formar oss, och våra medvetanden pendlar mellan verklighetsuppfattningar och visioner, dagdrömmar och nattdrömmar, dokumentärer och dikter.

   Från Frankrikes landsbygd kom en flicka av dygd. Sänd hon var av Herren Gud att rida fram i krigarskrud. Jeanne d’Arc var denna flickas namn. Hon förde segern lätt i hamn. Flickan trodde på sitt kall, det gjorde hennes saga all. Hon sa sig vara gudasänd, för detta blev hon sönderbränd. Att på Guds befallning uppnå mål, det gick ej an, hon tvangs på bål att brinna upp för stela präster. Av hennes kropp blev bara rester.

   Samma år i annan by hördes nyfött barnagny. En pojke ifrån Valakiet var det som lät avge skriet. Pojken fick ej leva väl. Han fängslades av vissa skäl. Fem år i fångenskap för höga herrars fiendskap tog slut när han lyckades fly och tog sig hem till välkänd vy. Blev genast uppsatt på sin tron. Fienden gav dock ingen pardon. Han fick fly till Transsylvanien där han förblev tills han kom hem igen. Pojken växte, blev till man. Dracula: så hette han. Tog tillbaks det som var hans: tronen, riket, allt som fanns. Fienden kom på besök, men glömde medtaga vitlök. Tjugotusen starka män utgjorde denna fienden. Dracula gränsen vaktade, fienden blev slaktade. Draculas armé, den var ej later. På pålar spetsades fiendens soldater. Donaus stränder färgades röda av blodet från soldater döda.

   Vem var ond och vem var god när slagen i historien stod? Alla krig är så komplexa. Vem är snäll och vem är häxa? Vem har rätt att i Irak döda andra för sin sak? Vem kan skapa en helgjuten plan för varaktig fred i Afghanistan? Vem kan bringa reda i allt och opartiskt med huvud kallt över vår sargade värld regera, få stopp på krig, våldsbrott med mera? Vi vet ju alla vartåt det lutar: med tredje världskriget allting slutar, ty nu putsas bort all fredens damm från många länders kärnvapenprogram. Skål och tack för den tid som var! Inget liv blir på jorden kvar.

   Död, död och åter död! Ämne, du eviga, som släcker min törst, som fyller mig med skräck, som skänker mig ro. Bilder från första världskriget, ni återkommer för mitt inre: unga män i skyttegravar, redo att dö till ljudet av kulsprutors sång och kanoners rytm. Alla krig, alla slag, alla bråk, land mot land, stam mot stam, man mot man eller alla mot en. Vilken ära! Är det en ära att dö för en gräns, för en peng, för ett ideal?

   Greker och perser, romare och galler, engelsmän och fransmän, svenskar och danskar, tyskar och ryssar, amerikaner och araber, kineser och japaner. Skall alla dansa en sista dans? Skall alla ta en sista chans att åter skapa terrorbalans med kärnvapen i tusental som skjutas kan i himlens sal och sprida förgörelse så total?

   Jag hör en röst från en minaret: ”Var rädd om vår lilla, vackra planet!” Rösten dränks när ropen skalla: ”Självmordsbälten och vapen till alla!” Hopen med ropen höjer armar mot skyn, automatkarbiner glänsa. Vilken märklig syn! Man mot man, Gud mot Gud, alla blir till Satans brud. De vill så gärna gå till sängs med den som gör att Jorden sprängs.

1776

   Kartan är ritad, vägen är rak. Allt kommer sluta med dunder och brak. Redan nu är allt försent. Vad jordiskt är, det är obscent. Världen styrs till domedagen av den enda sanna lagen: Den starke tar vad han vill ha. De svaga sig var dag bedra med böner om en bättre värld som rädda kan en själ förtärd. Olja, vapen, knark och slavar staplas tätt i höga travar, skeppas sedan jorden runt, säljes för en sedelbunt, konsumeras i rask takt, främst av dem som har stor makt. När en vara tagit slut, nya varor släpas ut, för att uti världen säljas. Får det kanske oss att kväljas?

   Ser ni inte hur den sköra jordskorpan brister av magman som vill upp, hur sot och gift fyller vår tunna atmosfär, hur jordens magnetfält ej längre står emot solens dödsstrålar, hur folken in i det sista kommer att kriga om vatten och mat, om lebensraum, om guld och kol, om olja och järn, om silver och makt i gudars namn eller för vilken ism som helst? Sekter och falanger de spyr ut haranger om den rätta lära som leder till ära för varje enskild individ.

   Mord och dråp, misshandel och trafficking, stölder, rån och utpressning, mutor och häleri, förskingring och bedrägeri, upplopp, terrorism och sabotage, det är vad mänskligheten har i sitt bagage. Trampminor och kemiska stridsmedel, ubåtar och atombomber, knogjärn och stiletter. En man gör några inbrott för att ha råd med knark. En annan man dör av en välriktad spark.

   Enligt vetenskapen är vi högre stående än schimpanser, orangutanger och gorillor. Kanske har vetenskapen rätt. Apor har inga plikter, de skriver inga dikter, de går aldrig på bal, de håller aldrig tal, de går aldrig på krogen, de skövlar aldrig skogen, de rör inte om i smeten, de förstör inte planeten. Det var bättre förr, för några miljoner år sedan, när vi klättrade i träden helt utan kläden och ingen visste det att det var apornas planet.

   Floder skall sina, hav skall torka ut, åkrar skall brinna i ljusan sky. Murar skall rasa, städer skall störta samman, pyramider skall jämnas med marken. Änglar skall dala från himlens höjd med glödgade svärd i hand och utplåna de orättfärdiga på Domedagen.

   Nu, när tecknen talar sitt tydliga språk, när alla spår leder i samma riktning, när varje omen vittnar om vad som komma skall, när tryggheten vilar på bräcklig grund, när marken under fötterna tycks svikta, när orosmolnen hopar sig vid horisonten, när det plötsligt hörs ett avgrundsvrål och ljudet av tusentals hovar, när himlen förmörkas av sylvassa pilar och stenblock i riktning mot oss. Stå fast vid min sida med skölden som skydd och svärdet i högsta hugg. Håll blicken rakt fram, var beredd på att kämpa hur mäktigt än motståndet är. Hela ditt liv har du slipats för den stund du nu står inför. Det är nu som det avgörs om allt var förgäves eller om det blir till din favör. Röken förblindar ditt öga och stridslarmet dövar dig helt. Att nu ta till flykt båtar föga, ej heller att ligga ner stelt. Var med mig nu, vi skyddar varandra när striden är i full gång. Min hjälp det är du när vi ensamma vandra in i vår hjältesång.

   Denna världen, vad spelar det för roll? Allt föds och allt dör, toner från ett hus ebbar ut, näckrosen sjunker till botten, tändstickan tappar sin mening efter att den en gång brunnit. Solen står stilla på altaret, glödhet är nyckeln till svaret. Man bränner sig så länge man vill, så länge man kan. Glödhet i handen på den som vill något mer än förgängligheten. I natt brinner gudarna för dina ögon, de vältrar sig i aska och synd, de öppnar portarna till mörkret och kör med fyrspann in, långt bort från eldens makt. Mäktigast av alla är floden, floden som rinner genom tid och rum, som dricker vårt blod och sveper det ut till evighetens hav alltmedan stjärnorna faller mot oss.

   Jordens livskraft sakta flyr, varje timme tycks mig dyr. Blomster vet ej världens plågor, söker sig mot ljusets lågor. Varje dag är liv på nytt, gläds då åt den dag som grytt.

   Som äpplet skiljs från grenen sin och faller hårt mot mark, som vatten skiljs från höga moln och störtar ned mot jord, som solen tycks försvinna bort i kanten av vår värld, så skall jag bli till nytt en gång på livets vilsna färd.

   Det tidsbestämda straffet för all synden färdas i vår riktning genom rymden. Om du får leva till den dag i största välbehag när jorden dunkas på av kosmos hammarslag, ta dig då ett redigt glas, drick det ur i full extas, inse sedan livets mål, utbrist i ditt sista vrål.

   Mina tankar om Universum, mina tankar om stort och smått, högt och lågt, varför uppehåller jag mig kring dessa? Kan jag inte bara sluta filosofera? Kan jag inte bara rätta in mig i ledet och se glad ut? Ta en öl och vara som folk?

1789

   Jag är en nedbrytbar förpackning på ett tåg på väg genom tunneln, på väg mot huvudstaden, de upplystas boning, de upplysta despoternas boning, maktens boning, syndens näste. Släpp mig ut härifrån! Jag vill inte längre vara med! Stanna tåget och släpp av mig! Jag vill stanna i tunneln, i grottan, i mörkret, där allt är svart och ordning och reda, ett hål i ett berg, en väg av järn, räls efter räls efter räls. Hårda väggar av berg. Tomhet, längtan, saknad, frid. Här vill jag bo tills tiden tar slut, se tågen passera, se de blivande skeletten färdas fram och tillbaka tills de blivit skelett, se köttpaketen våndas och svettas, se de neurala nätverken koppla upp sig mot varandra och låta sina köttbehängda skelettkroppar gnugga sina köttsliga lustar mot varandra till tonerna av upphetsade läten i stängda kupéer, låta mänskligheten vältra sig i sina laster alltmedan jag slickar bergväggarna fria från salt.

   Jag är i grottan och människorna är fångna i sina bås av stål, dragna fram av frustande lok som penetrerar framtiden i varje nu. Halleluja, era slavar! Ave, ni dödliga som färdas över rälsens skarvar utan minsta tanke på vad varje skarv egentligen symboliserar!”

 

12.

”Jag klarar inte längre av att bara filosofera för mig själv. Jag måste antingen tala med kvinnan jämte mig eller så får jag sätta mina tankar på pränt.

   Att kommunicera med kvinnan är uteslutet! Så är det bara. Ja, då får jag väl hitta på någonting att skriva istället.

   Jag skall skriva ett brev. Ett brev till Påven. Ett öppet brev till Påven.

   ’Hej Påven!
   Jag har några frågor att ställa, men innan jag ställer dem, vill jag först bara berömma din klädstil. Det är snyggt med höga hattar. Vida, fotsida dräkter är också helrätt för en äldre herre. Det hade inte sett snyggt ut med en tajt, glansig, rosa skjorta på dig. Backslickfrisyr hade du heller inte passat i. Har du kanske backslick? Behåll hatten på i så fall. Fast vem är jag att ha åsikter om utseende? Jag läser inga modebloggar. Brukar du läsa modebloggar? Är du kanske rentav modebloggare själv? Det är du nog, så chickt som du brukar klä dig. Brukar du lägga fram kläder på kvällen som du skall ha på dig nästa morgon? Det gör sällan jag. Jag är en slarver.
   En del säger att du är mäktig, fast jag vet inte. Folk säger så mycket. Är man inte med på listan över de mäktigaste på Stureplan, så är man ingenting, typ. Gud är rätt mäktig, tycker jag. Han kanske inte festar med kändiseliten på krogarna runt Stureplan, i Båstad och i S:t Tropez, men jag tycker ändå att han är mäktig. Fast missförstå mig inte. Bara för att jag tycker att Gud är mäktig, innebär det inte nödvändigtvis att jag gillar allt han gör. Ibland tycker jag att han beter sig som ett riktigt svin. Han kan vara så diktatorisk, hämndlysten och blodtörstig, nästan som en psykopat. Inte har han mycket till övers för kvinnor, slavar och homosar heller. Har du tänkt på det? Hela hans ledarskapsstil genomsyras av det politiskt inkorrekta. En gång blev han så förbannad att han mördade alla människor på Jorden, utom Noa och dennes familj och en massa djur. En gång förintade han två gaystäder, för att han inte gillar de som är gay. Man skall vara schysst mot dem som är gay, tycker jag, de har det nog inte så lätt alltid. Är du gay? Det är inte jag. En gång var Gud så elak att han övertalade Abraham att binda fast och hugga ihjäl sin son, Isak, med kniv. Fast just när Abraham skulle mörda sin son, hejdade Gud honom. Gud ville bara kolla hur lojal Abraham var. Fy sjutton, alltså, vilket jäkla svin! Fattade han inte vilket livslångt trauma detta skulle ge Isak? Jag tror nog inte att Abraham mådde så bra heller efteråt när han insåg hur nära det var att han hade dödat sitt eget barn. Gud månar verkligen inte om alla människor. Han gillar bara några av dem som tillhör hans folk. En gång var hans folk slavar hos egyptierna. Då mördade Gud alla egyptiska familjers förstfödda barn, fastän kanske vare sig barnen eller deras föräldrar hade gjort något dumt mot Guds folk. En gång dansade Guds folk runt en guldkalv. Gud blev heligt förbannad, för enligt hans sätt att se det, får man inte dyrka någon annan än honom. Han är så himla självupptagen, så det finns inte. Hur som helst: De medlemmar av Guds folk som ångrade att de hade dansat runt kalven, fick i uppdrag av Gud att mörda alla de som inte hade ångrat sig. En gång beordrade Gud, helt oprovocerat, sitt folk att ödelägga en hel stad som tillhörde ett annat folk och döda nästan alla de som bodde där.
   Jag har så svårt att förstå mig på Gud. Förstår du dig på Gud? Du är ju den ende som har direktkontakt med honom. Hur är han som person? Har han förändrats? Har han blivit mer sympatisk med åren? ”När fan blir gammal, blir han religiös” lyder ett gammalt talesätt. Tror du att Gud är religiös? Litar han på en högre makt eller kör han bara sitt race utan att tänka på vad som kommer att hända honom när han dör? Tror du han kommer till himlen eller helvetet? Det är så svårt med religion. Du måste vara grym på religion, du som har fast anställning i Vatikanen. Har du läst Koranen någon gång? Jag köpte Koranen på bokrean för några år sedan, men jag har bara bläddrat lite i den, den verkar inte vara någon höjdare. Fast man skall ju helst inte recensera en bok som man inte har läst. Jag har inte ens läst hela Bibeln. Har du?
   En kille i Bibeln som jag gillar, det är Jesus. Han är verkligen schysst mot alla. Kanske inte alla, men nästan alla. Det sägs att han skall återvända en gång och den fråga som jag har till dig, det är ifall det är jag som är Jesus. Inte för att det kanske har någon större betydelse, men det skulle ändå vara kul att veta. Då kanske det skulle bli lättare för mig att uthärda mitt stundtals miserabla liv. Fast jag har det inte så dåligt egentligen, det är bara som jag känner det ibland. Jag vet jag är privilegierad. Men här i dagens Sverige känner jag mig ändå som en utböling på något sätt. Folk köper bostadsrätter, radhus och villor i vilka de renoverar kök för tiotusentals kronor. Sedan köper de stadsjeepar och golfklubbor. Jag har inte råd med sådan lyx. Men skicka mig inga golfklubbor bara. Jag gillar inte golf. Det är en överklassport. Kan man vara över 65 år och ändå tillhöra världseliten, då är det ingen riktig sport, anser jag. Fotboll är en riktig sport. 3000 meter hinder är en riktig sport.

   Nog om sport. Det var ämnet lyx jag var inne på. Vad skall de rika ha all sin lyx till? Jag behöver ingen lyx. Bara en plasma-TV om det är ok. LCD-TV går också bra, bara den är på minst 40 tum. Skall man följa världens undergång via nyhetsprogrammen, så skall man åtminstone göra det på en stor skärm med bra bildkvalitet. Enligt Jesus skall man inte äga så mycket grejer, det är inte bra, säger han. Jesus måste gilla mig. Eller så är det till och med så att det är jag som är Jesus. Fast det tror jag inte. Jag har ett samvete som är allt för dåligt. I Göteborg, där jag bor, finns det många hemlösa. Några av de hemlösa säljer en tidning som heter Faktum. Det är deras sätt att skrapa ihop egna pengar till mat och kläder. Jag har aldrig köpt Faktum. Jag lägger ibland pengar till gatumusikanter. Det är säkert inte okristligt att göra det, men är jag en god människa om jag bara skänker pengar till dem som underhåller mig, men inte till dem som kanske inte ens har råd med ett musikinstrument? Jag kan omöjligen vara den nye Jesus. Om du har en lista med potentiella kandidater där mitt namn står med, så stryk mig från listan. Jag har syndat för mycket och jag har ännu långt kvar innan jag kan se mig som en riktig kristen.
   Jag har tänkt på en sak. Det svenska kungahuset är den svenska kristenhetens försvarare. Varför omger sig då kungahuset med så mycket lyx? Kan de inte sälja merparten av grejerna på auktion och skänka intäkterna till välgörande ändamål? Eller varför inte öppna portarna till slottet och låta Stockholms hemlösa få sova där på nätterna? Vore inte det en god kristen gärning av kungahuset, så säg? Det är så svårt med religion. Hur har ni det i Vatikanen? Ni har kanske inte så många hemlösa vatikanbor, men låter ni Roms hemlösa sova i Peterskyrkan om nätterna? Det gör ni säkert. Vatikanen måste vara den mest kristna platsen på hela jordklotet. Jag beundrar ert spartanska leverne, ert avståndstagande från all pompa och ståt och förgyllda pråligheter. Om Jesus hade återvänt till Jorden och sett hur hans mest rättrogna efterföljare lever, då skulle han säkert bli mycket stolt.
   Jesus, jag har inget vin hemma, men om du var här skulle du säkert kunna göra underverk med mitt kranvatten. Jag har inget vin och jag har inget glas i handen, men säger ändå Skål, Jesus! Se världen av idag! Är den inte underbar? Har vi inte förstått vad du ville säga och har vi inte ansträngt oss för att leva precis så som du sa att vi skulle leva? Du är så tyst, Jesus. Varför svarar du inte? Var är du? Jag ser dig inte. Du skulle nog behöva komma tillbaka till Jorden och göra en ny föreläsningsturné. Repetition är kunskapens moder, du vet. Visst har vi biskopar och präster som föreläser istället för dig, men jag tror det skulle väga tyngre om du dök upp på nytt. Du skulle fylla Ullevi hur lätt som helst, kanske både lördag och söndag. Jag skulle nog gå och se dig båda dagarna. Och jag kan riktigt se framför mig hur bra det skulle bli.

   – Mina vänner! Får jag lov att presentera, för första gången tillbaka på scen efter tvåtusen år: Mannen, myten, legenden, den hårfagre snickarsonen från Nasaret, mannen som kan gå på vatten, mannen som kan väcka de döda till liv, mina damer och herrar, ladies and gentlemen, meine Damen und Herren, jag ger er konungarnas konung, Jesus Kristus!!!

   – Hej allesammans!
   Mår ni bra?
   Jag sa, mår ni bra?
   Vad gör jag då här?
   Nä, skämt åsido, det är kul att vara här igen och kul att se så många nya ansikten.
   Hörs det bra längst bak?
   Okej, då skall jag försöka prata lite närmare micken.
   Det är jag som är Jesus Kristus!
   Jag har kommit för att frälsa er!
   Åh, vad härligt att se alla händer i luften! Och där uppe på läktarna också… Vilken härlig publik ni är!
   Jag har tänkt prata lite om kärlek och fred och sånt. Okej, om vi skulle ta och sätta igång då… Nu hade jag förberett en PowerPointpresentation här, men det är nåt som strular med tekniken, så jag vet inte om vi skall vänta på att IT-killen här lyckas fixa det… Nähä, det är tydligen nåt märkligt fel som verkar vara svårt att lösa just nu. Nej, men då gör vi som så att jag kör utan den. Ja, det gör jag. Nej, men det är lugnt. Jag klarar mig. Jajamen. Tack ändå för att du försökte. Jesus älskar dig.
   Allright!
   Hallå Ullevi!
   Hallå Göteborg!
   Hallå Världen!
   Mitt namn är Jesus Kristus och jag har kommit till er för att förkunna kärlekens budskap!
   Älska din nästa såsom dig själv. Om du inte älskar dig själv, börja då med att försöka älska dig själv. Du har också ett värde. Ditt liv är värdefullt. Om du syndar, så försök att sluta upp med det medan tid är. Försök göra bot och bättring. Gud ser ditt lidande och blir stolt varje gång du kämpar för att bli en bättre människa.
   Alla judar, kristna och muslimer har en och samma gud och det är Gud. Ni är alla bröder och systrar. Gud vill att ni skall hålla sams. Hinduer och buddhister, agnostiker och ateister och alla andra är också era bröder och systrar. Ni skall hålla sams. Ni må ägna er åt olika ritualer, men Gud bryr sig inte det minsta om på vilket sätt ni utför era ritualer. Gud ser blott till värmen i era hjärtan.
   Gud skapade människan till sin avbild. Era kroppar är Guds verk. Att skyla era kroppar med kläder är att skyla Gud, men Gud blir inte vred när ni skyler era kroppar, ty Gud känner er blygsel och vet också att ni ibland fryser. Gud blir dock vred när någon människa straffar en annan människa för att denne oblygt visar upp Guds verk. Gud är den store konstnären. Gud älskar era kroppar och blir glad när ni vill visa upp era kroppar för varandra. Ta av er på överkroppen och fröjda er med Gud!
   Det var allt jag hade att säga.
   Tack för mig.
   Jag älskar er.
   Lev i lust och frid.”

 

13.

Tåget gled in på stationen. Det bromsade in mjukt och fint. Först Ragnars fötter mot perrongen på Stockholm C. Sedan kvinnans. Hon var honom hack i häl. Ragnar valde att inte hålla något brandtal på perrongen.

   Passagerarna förflyttade sig till ett lägre plan, till en tunnel som sträckte sig under spåren. Där gick de i ett lämmeltåg redo att möta sina respektive öden i huvudstaden. Ragnar drog ner på tempot. Kvinnan skred förbi honom. Hon hade en sådan där chic resväska som nästan alla har nuförtiden, en svart sak på hjul med långt handtag så att man kan dra väskan efter sig på samma sätt som gamla damer brukade dra sina shoppingvagnar förr när de skulle till mataffären. Avståndet mellan Ragnar och kvinnan framför honom ökade. Ragnar började misstänka att hon kanske bara var en vanlig kvinna, trots allt. Han ökade tempot och öppnade munnen när han var alldeles bakom henne.

   – Fröken, kan jag få växla några ord mer Er? Det tar bara någon minut.

   – Pratar Ni med mig?

   – Ja. Det är något jag måste säga.

   – Vadå?

   – Innan allt är över,

innan allt är försent,

skall jag vandra på ängars klöver

och rensa mitt sinne rent.

Smuts och skräp finns överallt,

även inom mig.

Mitt hjärta har ibland varit kallt,

tanken tynger mig.

Ingen klocka vridas kan

tillbaka till en svunnen tid.

Den chans man hade, den försvann

och vilar nu i stilla frid.

Jag flera gånger själviskt har

värjt mig ifrån kvinnors glöd.

Min frihet tog jag i försvar

de gånger kvinnor kärlek bjöd.

Än fler gånger var jag den

som kärlek lönlöst sökte.

Jag ville ha mitt hjärtas vän,

men föll när jag försökte.

Vem har tröstlöst liksom jag

fällt så många tårar

efter ett förlorat slag?

Kärlek är för dårar!

Lyckliga de som finner varann.

Jag undrar hur de gör.

Hur finner två själar kärlek sann?

Jag undrar tills jag dör.

   – Vilken fin dikt! Är det Ni som har kommit på den?

   – Ja.

   – Ni satt jämte mig på tåget.

   – Ja, det stämmer det.

   – Ni har ett vänligt utseende. Under resan hit funderade jag många gånger på om jag skulle börja prata med Er, men jag är lite blyg av mig.

   – Jag är också en blyg människa … Men låt oss glömma blygheten. Får jag lov att bjuda Fröken på restaurang i kväll?

   Hon smekte honom lätt på kinden och log.

   – Tack, men jag måste tyvärr tacka nej. Jag skall på en middag tillsammans med min pojkvän. Jag är ledsen.

   – Är Ni ledsen för min skull eller för att Ni måste dinera med Er pojkvän istället för med mig?

   – Jag vet inte. Ni fascinerar mig, det gör Ni verkligen. Men jag är inte beredd att ändra på mina planer för i kväll.

   Hon såg Ragnar djupt i ögonen. Sedan lutade hon sig fram och pussade hans kind. Hon tryckte sin kropp mot hans och lät honom omfamna henne.

   Efter en halv minut av värme och magi bröt han tystnaden.

   – Din pojkvän … Är han stridspilot? .

   – Nej, han är civilekonom, svarade hon. Sedan tog hon sin väska och gick iväg, som om hon aldrig någonsin hade stannat till.

   Ragnar lutade sig mot väggen och grät. Om det var av glädjen efter hennes kropp mot hans eller av olycklig kärlek får vara osagt. Kanske var det både och.

1815

   Han tog upp sin plastkasse från tunnelgolvet. Där i låg hans pennor och hans anteckningsblock.

   Med långsamma steg tog han sig längre in i Centralstationen, ramlade i trappan upp mot gatuplanet. Två hjälpsamma ungdomar fick honom på fötter igen, borstade av hans rock och frågade om han verkligen bara hade ett anteckningsblock och några pennor i sin plastkasse. De var så måna om hans välbefinnande. Han tackade dem och ville ge dem pengar. De tackade artigt nej, såg till att han kom upp för hela trappan, sa hejdå och försvann sedan i folkvimlet.

   Ragnar gick och köpte en bit mat. Sedan köpte han en biljett till Göteborg. Han ville hem till Hotel Madeleine.

   ”Varför åkte jag till huvudstaden överhuvudtaget? Vad hade jag här att göra? Egentligen? Lägenhetsflytten kan jag lika gärna förbereda nästa vecka. Besöket till riksdagshuset låter jag bli. Jag vill inte befläcka vårt lands heligaste rum med min solkiga gestalt. Jag sätter mig på en bänk och väntar på Göteborgståget.”

   Tiden gick och det blev en kvart kvar tills tåget skulle komma in på spår 10.

   ”Min resa har varit ett fiasko. Nu vill jag ta farväl.”

   Ragnar tog av sig rocken och kavajen och pressade ner plaggen i plastkassen så gott det gick. Sedan förflyttade han sig till mitten av stationsbyggnaden, lade plastkassen framför sina fötter, slet upp sin skjorta, blottade sin bara bringa och diktade för full hals.

   – Tiden har kommit för att begreppen ut reda.

Jag har länge funderat kring min livslånga leda.

Det finns inga färger, ej himmel , ej sol.

Det finns inga blommor, ej ros, ej viol.

Det är här jag hör hemma, det är hit jag har gått.

Jag vill stanna för alltid bland svart, mörkt och grått.

Nej!

Kamrater!

Stockholmare!

Borgare och bönder!

Allt är vatten, allt är hav.

Dagsljus, månsken, allt är snö.

Så vacker är den snö
på stadens alla tak
att jag ej mer vill dö,
ej längre bli ett vrak.
Så länge som mig benen bär,
vandrar jag på livets stig.
Vid alla gudars namn, jag svär:
Stupa skall jag blott i krig.
Jag har ett liv, ett liv jag har,
det skall jag vårda ömt.
Tids nog så kommer andra dar
när jorden mig har gömt.
Mitt liv har fyllts av sång och skratt,
det kan jag ej förneka.
Riklig är min minnesskatt.
Låt mörkret så förblekna!

 

FJÄRDE KAPITLET

 

Boken välte kiosken. Sarah tog framgångarna med kluvet hjärta. Hon var ett namn nu. Hon var omtyckt. Hon var eftertraktad. Om hon ville skulle hon kunna leva resten av sitt liv under drägliga förhållanden tack vare intäkterna från boken.

   Någonting tyngde henne dock: vetskapen om att allt inte hade gått till så som alla trodde. Inte någon gång hade hon återsett biblioteksmannen, och inte heller hade hon berättat för någon om biblioteksmannens existens. Sarah kunde inte njuta av livet fullt ut. På dagarna gick det i och för sig hyfsat, men ofta på kvällarna, när hon låg till sängs, skrek hennes inre på henne att hon var tvungen att berätta hur allt hade gått till, att hon varken hade fantasi eller författarvana nog att skriva en sådan där bok.

1879

   Under en intervju i ett soffprogram på TV bestämde sig Sarah till slut för att avslöja sanningen, att säga precis hur det hade gått till. Det spelade ingen roll vad som skulle hända sedan. Hon var ingen fuskare som hade stulit ett manus, men det var jobbigt nog att framstå som någon annan än den än hon egentligen var. Och hon ville också ge biblioteksmannen en stund i rampljuset. Det ville hon verkligen.

   Programledaren hojtade.

   – Strax blir det reklam, men häng kvar, för efter pausen gästas vi av inga mindre än damlandslaget i handboll, nyligen hemkomna från VM där vi tog guld! Jaaa! Applåd! Jaaa! Tack, tack, det är bra! En sista fråga till Sarah, en liten grej bara. Skulle du bara väldigt kort kunna berätta för alla drömmare där hemma i stugorna hur man bär sig åt, hur man skriver en bästsäljare som din? Vad är tricket, vad är knepet?

   – Jag har aldrig skrivit någon bok. En främmande man på ett bibliotek gav mig ett manus och i princip tvingade mig att skicka det till ett förlag.

   Två sekunders tystnad. Sedan applåderade en studioman. Publiken hängde på. Programledaren skrattade. Sarah skrattade. Här och var i stugorna skrattades det också.

   – Mina damer och herrar: Sarah: Den fejkande författaren! Förlåt, Sarah! Jag kunde bara inte låta bli. Förlåt, förlåt! Tack för att du ville komma hit! Nu blir det reklam, men sedan kommer de: Världsmästarna i handboll! Jaaa!

   Förvirrad lämnade Sarah TV-studion. Hon hade väntat sig att sanningen skulle leda till skandal. Istället hade folk bara applåderat och skrattat åt något som de trodde var ett skämt.

   Först i taxin på väg från TV-huset började skammen rinna av henne. Hon bad taxichauffören att släppa av henne vid någon pizzeria eller något gatukök i närheten av det hotell där hon bodde. Hon tryckte i sig en rejäl måltid. Sedan gick hon till hotellet. Väl i säng däckade hon med det rena samvetets harmoni strömmande genom kroppen.

 

FEMTE KAPITLET

 

Övning: Föreställ dig en ros. Vilken färg har den? Lukta på den. Hur luktar den?

 

   Två år hade passerat sedan Sarahs genombrott när hon steg in på det bibliotek där hon en gång i tiden hade gett sig in på den litterära banan. Folk tisslade och tasslade, pekade och log. Hon hade nyligen fått ännu en bok publicerad, en bok som hon hade skrivit helt själv. Hon hade hela tiden haft talangen inom sig. Det var bara modet som hade saknats, modet att skriva precis det hon ville skriva, och modet att skicka sitt manus till ett förlag. Det var framgångarna med den första boken kombinerat med sanningens berättande i TV som hade förlöst henne ur det mentala fängelse som annars kanske hade hållit henne fången i resten av hennes liv.

   Hon gick lite fram och tillbaka mellan hyllorna och bläddrade i slumpvist valda böcker. Hela tiden var hon bevakad av nyfikna beundrare. Hon insåg att det obevakade ögonblick hon strävade efter inte skulle dyka upp. Det skulle kanske inte spela någon roll. Folk skulle nog ändå inte förstå. Biblioteksmannen, om han mot all förmodan befann sig på biblioteket, skulle förmodligen aldrig få se rosen. En beundrare skulle säkert lägga beslag på den, men Sarah ville ändå göra detta: Hon tog upp en röd ros ur sin väska och lade rosen vid den plats där biblioteksmannen en gång hade suttit. Sedan började hon gå mot utgången.

   Några beundrare följde efter Sarah och frågade om de kunde få hennes autograf, och om de fick ta kort på henne. Det fick de. Allt fler människor samlades runt omkring henne där hon stod vid utlåningsdisken. Det blev lite högljutt, men merparten av bibliotekarierna tyckte bara att det var trevligt med lite stjärnglans och uppståndelse på deras bibliotek. Snart skulle ändå den välbekanta och välbehövliga tystnaden återkomma.

1912

   I en annan del av biblioteket kom en man gående mot ett bord, på vilket det låg en ros. Han tog upp rosen, luktade på den och höll den sedan mot sin kropp. Rosens tunna blad vilade mot hans skrynkliga skjorta. Mannen log för sig själv. Sedan brast någonting inom honom. Han gick mot utgången och förbi folksamlingen. Ingen lade märke till denne man, men han dolde ändå tafatt sitt ansikte med en hand, för att ingen skulle se att tårar ohämmat strömmade utmed hans kinder. Det var tårar från en man som hade sonat sina synder. Ingen människa följde honom ut ur biblioteket. Blott Frälsaren gjorde honom sällskap.

 

 

Fort Knox

april 13, 2009 kl. 3:28 e m | Publicerat i Skrivande | 2 kommentarer

karin-boyex

stadsbiblioteketx

valkommenx

helgstangtx

Kände att jag behövde ta mig till biblioteket och söka svaren i faksimilen av August Strindbergs ”Ockulta dagboken”.

Det första Obama gjorde när han slog sig ner vid skrivbordet i ovala rummet var att kavla upp skjortärmarna och ge order om att avveckla Guantanamofängelset.

Jag hade nog gjort likadant. Som åtgärd nummer två hade jag omskolat ett antal soldater till biblioteksvaktmästare så att de hade kunnat hålla världens samtliga bibliotek öppna dygnet runt.

Jag misstänkte i och för sig att bilioteket kunde vara stängt, men när längtan efter något är stor är hoppet det sista som överger en.

Det kanske var lika bra att biblioteket var stängt. Annars hade jag väl suttit där nu och ånyo blivit tagen av reinkarnationsdemonen.

En gång träffade jag en kvinna som i reinkarnationens tecken och i djupaste övertygelse sade sig ha levt flera liv. Jag minns inte om hon nämnde Kleopatra. Varför jag undrar om Kleopatra? Ja, är det inte så att de flesta kvinnor som tror på reinkarnation brukar ha varit henne? Män brukar för egen del, som jag har förstått det, föredra att ha varit Napoleon.

När man läser om forna människors liv kan man ibland identifiera sig så djupt med objektet för ens betraktelse att man nästan tror sig ha varit den personen en gång i tiden. Att besöka platser som objektet själv en gång har befunnit sig på kan ge liknande upplevelser. Det hände mig i höstas vid mitt första besök i August Strindbergs sista bostad, på Drottninggatan 85 i Stockholm. Jag stod vid hans skrivbord och blev tagen av demonen. Sedan hände det på Stadsbiblioteket i Göteborg när jag för första gången läste i den ockulta dagboken. Då kom demonen igen och jag var tvungen att slå igen boken och stappla ut ur biblioteket, ut på Avenyn och andas frisk luft. Senare under hösten var jag tvungen att återvända till Drottninggatan i Stockholm. Jag ställde mig i Augusts vardagsrum och tittade in i spegeln och där genomgick jag den fullständiga metamorfosen.

Det finns bara ett säkert bevis för att jag inte är den reinkarnerade Strindberg: Jag är ständigt refuserad.

Och det finns bara ett säkert bevis för att jag inte är den reinkarnerade Napoleon: Jag är usel på franska. Det är dessutom ytterligare ett bevis för att jag inte är Strindberg. Han skrev ju till och med verk på franska, t. ex. ”Le plaidoyer d’un fou” (En dåres försvarstal) och ”Inferno” (Inferno).

Det är ganska skönt att bara få vara sig själv för en stund.

Om hundra år, kommer då några själar att sitta på Stadsbiblioteket och läsa mina verk och känna Håkan Tendell-demonen komma över dem?

Inte som det ser ut just nu.

Nä, om jag skulle ta och finslipa färdigt det där manuset jag hade planerat att posta idag och sedan börja lägga upp riktlinjerna för min första tegelsten, som jag också hade planerat att hinna göra under påskhelgen?

Tegelsten. I mitt fall innebär det att för första gången passera 100 000-gränsen vad gäller antalet ord.

På något sätt tycker jag ändå om det här livet.

Man har ett mål som är svårt att nå, men ändå inte omänskligt svårt.

Man kommer nog att lyckas.

Till slut.

Håkan Tendell

Det förflutna

april 13, 2009 kl. 5:12 f m | Publicerat i Skrivande | 2 kommentarer

Efter ett antal hastigt raderade manusförsök i ämnet historia i början av 2000-talet fann jag år 2003 harmoni i såväl titeln ”Europas förflutna” som dess upplägg: en så objektiv och relevant kronologi som möjligt för Europas befolkning att ta del av.

”In der Beschränkung zeigt sich erst der Meister” sa Goethe. Därför nöjde jag mig med perioden 776 f.Kr. till 1815 e.Kr.

Entusiasmen var inledningsvis väldigt stor, och redan under hösten 2003 hann jag skriva cirka hälften av det som skulle bli det inte ens halvfärdiga resultatet, vilket jag i morse alltså raderade för gott. Förvisso existerar manuset än. Det ligger i en påse i en sopcontainer nere på bakgården. Sopbilen brukar komma på tisdag morgon, men före den dagens slut bör väl manuset ha bränts upp borta vid Sävenäs. Borta från datorn är manuset i alla fall nu, såvida inte en hacker kan återställa det. Och jag har tagit bort det från disketten också. Jo, jag har ett uttag för CD, men jag vet inte hur man gör när man bränner CD. För mig har bränna alltid betytt att man använder ett elddon av något slag. 1994 brände jag till exempel upp en Bibel i min kakelugn på Viktoriagatan 26 A i Vasastan. Jag köpte senare en ny, men den slängde jag tillsammans med historiemanuskriptet i morse. Den skall brinna i Sävenäs. Inte för att jag denna gång är besviken på Gud, utan mer för att jag tänker köpa ett nytt exemplar. Det hände sig nämligen vid den tiden, år 2007, att jag med en brödkniv sågade Bibeln itu så att Gamla Testamentet hamnade för sig och Nya Testamentet för sig. Jag stod helt enkelt inte ut med att som vetenskapsman betrakta detta okristliga hopkok av å ena sidan Gamla Testamentets politiska inkorrekthet och å andra sidan Nya Testamentets västerländska arkitektur. För min del, år 2007, kunde man lika gärna ha klistrat ihop Koranen och Bhagavadghita och kallat det ”Den heliga skrift”.

Nu var jag något orättvis mot Koranen här, det får jag medge. Vad vet jag om Koranen egentligen? Man kan vara präst utan att ha läst Bibeln från A till Ö, men kan man vara vetenskapsman i tider som dessa utan att ha läst åtminstone något ur Koranen? Hur skall man kunna förstå världen tillräckligt om man struntar i att studera vad en miljard människor finner heligt?

Utdrag ur Koranen (jag har för närvarande inte för avsikt att bränna den eller på annat sätt göra mig av med den):

”Sägen: ‘Vi tro på Gud, på vad som nedsänts till oss och vad som nedsänts till Abraham, Ismael, Isak och Jakob och stamhövdingarne, på vad Mose och Jesus fått och vad profeterna fått ifrån sin Herre, utan att vi göra någon skillnad på någon ibland dem, i det vi underkasta oss honom.”

”Människor, äten av vad som som finnes på jorden, för så vitt det är tillåtet och gott, och följen icke i Satans fotspår! Han är förvisso en förklarad fiende till eder. Han bjuder eder blott att begå synd och skändlighet och att påbörda Gud vad I icke veten.”

”Han har blott förbjudit eder det sjävdöda, blodet, svinets kött och sådant, varöver någon annans namn än Guds åkallats. Men om någon tvingas av nöd utan lystnad och utan brottslig avsikt, så är det ingen synd för honom; Gud är förvisso överseende och barmhärtig.”

”Fromheten består ej däri, att I vänden edra ansikten mot östan eller västan, utan fromheten finnes hos dem som tro på Gud, på den yttersta dagen, på änglarna, skriften och profeterna och bortgiva den egendom, huru kär de än hålla den, åt sina anförvanter, åt faderslösa, fattiga, vägfarande och tiggare och för slavars frigivande, samt förrätta bönen, giva allmosan och uppfylla sitt avtal, då de ingått avtal, de tåliga i sorgen, motgången och nödens tid; det är dessa, som äro rättfärdiga, ja, dessa äro de gudfruktiga.”

Ja, varför skola människor strida? Jag tror jag har läst tillräckligt ur Koranen nu för att kunna fastställa det jag alltid har misstänkt: Judendomen, Kristendomen och Islam är i grund och botten falanger av en och samma religion. Dess falanger skiljer sig inte mer åt än de olika falangerna inom arbetarrörelsen.

Bibeln kommer jag alltså att införskaffa på nytt och jag kommer att acceptera de båda Testamenten som delar av en helhet, på samma sätt som jag accepterar de tre religionerna som delar av en enhet. Jesus var en jude och Muhammed såg Jesus som en profet. Allt hänger ihop.

Var var jag någonstans?

Europas förflutna.

Varför valde jag just 776 f.Kr. som starten för min redogörelse? Jag kunde ju till exempel ha valt ”ab urbe condita” (från stadens (Roms) grundläggning) 753 f.Kr. Jo, men en sådan sak som de första olympiska spelen, 776 f.Kr., måste ändå anses som det symboliska startskottet för det vi idag kallar Europa.

1815 då? Varför valde jag det som slutdatum? Slaget vid Waterloo. Napoleons fall. Därefter förändrades den någorlunda beständiga världen i rask takt. Lokomotivet. Fotografiet. Elmotorn. Telegrafen. Kylskåpet. Luftskeppet. Evolutionsläran. Oljeborrtornet. Pastöriseringen. Dynamiten. Periodiska systemet. Skrivmaskinen. Telefonen. Glödlampan. Bilen. Coca-Colan. Grammofonen. Postorderkatalogen. Röntgenstrålningen. Biografen. Och då har vi ändå bara hunnit fram till 1895.

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.