Talar klartext

april 28, 2010 kl. 11:09 e m | Publicerat i Reflektioner | 2 kommentarer

Det har blivit dags för mig att tala klartext. Om min öppenhet kan rädda någon annan eller åtminstone hjälpa någon annan människa till en bättre tillvaro, är öppenheten värd varenda ord.

Jag har sagt att allt är över, att kriget är över. Vad det rör sig om är att det är påverkan från huvudsakligen mina upplevelser 1975 och 1976 som är över. Fram till 2002 påverkade de mig ganska milt i form av jag var en rätt så glad, men otrygg person, (dock ej på högstadiet där jag blev lite mobbad då och då och även stundtals fick en del stryk av värstingar). Från 2002, när jag inte längre kunde förtränga minnena av vad som hänt mig, har jag till vardags haft en allmän dödslängtan eller livsleda eller vad man skall kalla det, kryddad med enstaka djupare svackor. Dock har inte allt varit nattsvart, utan det har förekommit många tillfällen av sång och glädje med mera. På sista tiden, när mitt jobb har varit avsevärt mer påfrestande än normalt, har jag emellertid inte haft energi kvar att hålla emot min dödslängtan på fritiden. Natten mellan den 15 och 16 april var jag på väg in i en fas där jag inte längre var säker på om jag skulle kunna stå emot den starka inre önskan om att göra slut på allt för att få slippa plågas av de hemska minnena (”Gör det bara! Varför gör du det inte? Gör det nu!”).

På morgonen, för att ge mig andrum att orka hålla tillbaka min önskan om att hoppa från Älvsborgsbron, sade jag till mina arbetskamrater hur det låg till och bad om två veckors semester. Istället blev jag sjukskriven på momangen och arbetsgivaren såg till att jag genast fick träffa en psykolog. Jag har i hela mitt liv avstått från att söka professionell hjälp eftersom jag tills nyligen har ansett att det skulle vara det slutliga beviset på att de (i första hand tonårsgänget som misshandlade och skenavrättade mig 1975) hade lyckats knäcka mig. Jag ville försöka reda ut mina problem på egen hand, och tills alldeles nyligen var det alltså mer accepterat för mig själv att ta livet av mig än att söka hjälp (det var ju naturligtvis en helt vansinnig inställning kan jag såhär i efterhandens krassa klokhet konstatera).

Självbiografiskt diktande och bloggande och mycket lyssnande på Depeche Mode fungerade som en god ventil för mig på kvällarna under 2006 – 2010, men till slut var det nära att det ändå inte räckte.

Psykologens hjälp var förlösande. Jag hade försökt att bearbeta mitt trauma i många år, men hon bidrog med den pusselbit som saknades för att jag skulle bli fri från min allmänna dödslängtan. Nu har jag i över en vecka, varje vaken stund, känt en glädje över att få leva, och en längtan efter att få leva så länge som möjligt. Det är en annorlunda känsla: annorlunda och befriande, och jag är väldigt tacksam för alla människor runt omkring mig som har stöttat mig såväl före som efter mitt erkännande om att jag behövde hjälp.

Sedan i måndags har jag varit tillbaka på jobbet och det har varit härligt.

Med andra ord har alltså det hela fått ett lyckligt slut.

Och jag lyssnar på Depeche Mode, och mången låt är vackrare än någonsin.

Håkan Tendell

Annonser

Redo att rotera i Göteborgshjulet

april 26, 2010 kl. 11:55 e m | Publicerat i Reflektioner | Lämna en kommentar

Göteborgshjulet

Man får ta vara på de små glädjeämnena i livet, så tidigare i kväll traskade jag ut för att betrakta det nyresta Göteborgshjulet, även kallat Göteborgsvarvet, vilket för övrigt går av stapeln samma dag som hjulet har premiär. Något särdeles fyndigt namn kunde alltså inte den i Sverige världsberömda Göteborgshumorn denna gång stoltsera med. Själv hade jag inte ens något eget förslag, vilket bara det tyder på att det var ytterst svårt att komma på något bra (den minnesgode läsaren minns kanske för övrigt hur jag har berättat att jag år 2001 skämdes när jag med ett banalt namnförslag vann tävlingen med att döpa skraporna som utgör Gothia Towers, vilka jag döpte till ”Fönsterskraporna”, men gratismiddagen på Heaven 23 var god, utsikten skön och sällskapet gott).

Nåväl, jag traskade ut. Ungefär varannan minut under promenaden kom det droppar som varslade om regn, men det blevo intet, icke ens ett dugg. Tyska kyrkans klockspel slog åtta i bakgrunden, den ljust grådisiga himlen ville knappt ge med sig, men blev så småningom lite mörkare i tonen. Kroppstemperaturen och lufttemperaturen smälte samman i ett vindstilla lugn, och jag knäppte med kameran.

Allt var så stilla, förutom enstaka bilar, bussar och spårvagnar som behagade glida omkring i ögonvrån. Snett bakom mig, innanför en helglasad vägg, stod en lyxrestaurang med sofistikerade rätter spridda på borden och sofistikerade människor placerade i stolarna. Kanske njöto de av utsikten över hjulet lika mycket som jag, och fantiserade om att i en nära framtid åka upp däri för att beskåda Frihamnens ödelandskap, skrotupplagen på Ringön, de halvtrasiga båtarna vid Drömmarnas kaj i Gullbergsvass och de många parkeringsdäcken ovanpå köpcentret Nordstan. Eller så fantiserade de kanske om att från sextio meters höjd betrakta den läppstiftsliknande Skanskaskrapan, den fartygsliknande Göteborgsoperan eller det Packhusliknande Casino Cosmopol och drömma om högt placerade tjänsterum i skrapan, fina platser längst fram på operans parkett eller en stor hög marker vid roulettebordet med den allra högsta lägstanivån för insatser på casinot. Ja, vad vet jag? Människor kan drömma om så mycket. Själv drömde jag om att köpa GT: inte hela tidningen, utan bara ett exemplar av dagens utgåva. Jag gick hemåt utmed Torggatan, passerade nedanför den gatstensbelagda backen på Kvarnbergsgatan och såg där en man komma släntrande nedför backen med ett uppochnervänt bord på sin rygg lika ledigt som om han vore flyttkarl till vardags och på kvällarna roade sig med att bära omkring lite enklare möblemang på Västra Nordstans smågator. Därefter passerade jag Spannmålsgatan, en till synes beskedlig gata som sannolikt inte har gjort mycket väsen av sig i världshistorien, men vad vet jag? Jag känner stora delar av världshistorien, men inte varje detalj, och hade jag bara haft tillräckligt med tid, engagemang och energi hade jag kunnat bli gatuforskare och skrivit en avhandling om Spannmålsgatans historia, men jag överlåter det åt någon annan. Jag vandrade vidare i livet och passerade Kronhusgatan och därefter Postgatan, mera känd under sitt gamla namn: Sillgatan. Ja, och så måste jag ha gått över Tyska bron fastän jag inte har något minne av det, men jag minns med stor tydlighet hur jag gick längs Södra Hamngatan i västlig riktning och fäste blicken på en spårvagnsfront som talade om att den tillhörde linje 13. En sådan linje hade jag aldrig sett i hela mitt liv. Man undrar just vilka ändhållplatser en sådan linje kan ha. Förr i världen visste man precis vilka spårvagnar som gick vart, men så för några år sedan började det mixtras väldeliga med linjesystemet, och sedan dess vet man knappt ett skvatt. Man borde sätta av en lördag och bara avverka hela spårvägsnätet för att lära sig allt, så att man kan hjälpa turister tillrätta. Å andra sidan har jag aldrig fått någon spårvagnsfråga från någon turist, utan det handlar oftast om väldigt simpla saker: så som häromdagen när jag hjälpte ett förmodat japanskt, ungt par att hitta till Kungsgatan.

Ja, jag gick alltså utmed Södra Hamngatan och svängde sedan vänster och lät blicken fara in i det där konditoriet på hörnet där det förr i världen var en affär som sålde orientaliska mattor. Konditoriet var tomt sånär som på en flicka i vit blus som torkade av en yta av något slag. Det där konditoriet har en sådan där härligt smal andravåning i etage, så att man kan sitta på ett bord och studera såväl folklivet nedanför inne på konditoriet, som folklivet ute på gatan genom de stora fönstren, precis som på det där franskinspirerade kaféet eller vad det är, på Engelbrektsgatan nära Kungsportsavenyn, men jag har aldrig suttit på en sådan där etagevåning, och det är kanske något jag borde göra någon gång för känna den härliga känslan som jag föreställer mig skulle infinna sig vid uppfyllandet av drömmen.

Min dröm idag handlade egentligen dock bara om att köpa en GT, och jag levde min dröm. Jag köpte tidningen och läste en liten intressant diskussion om varför man blir svart om fingrarna när man läser dags- och kvällspress, men inte när man bläddrar i glättiga magasin. Trycksvärta är härligt, och så luktar det så gott också. När man läser en papperstidning känner man verkligen att man lever. Ja, ibland lever jag ett riktigt drömliv. Hemligheten bakom mitt drömliv idag var att jag lade ribban på en lagom nivå. Gott så.

Håkan Tendell

The Love of Life

april 22, 2010 kl. 7:08 e m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

”The Love of Life”

Contemporary art by Håkan Tendell.

 

2010: Triumfens ögonblick

april 20, 2010 kl. 9:33 e m | Publicerat i Reflektioner | 4 kommentarer

Ett ögonblick i historien.

20 april 2010.

Håkan Tendell blickar ut över den folktomma Götaplatsen.

På vägen dit har han med högburet huvud snarare marscherat än gått utmed Kungsportsavenyns västra trottoar samtidigt som en orkester i hans huvud har spelat Verdis ”Triumfmarschen”.

Han ställer sig på den breda terrassen nedanför Konstmuseets pelare och blickar ut över Götaplatsen, över Göteborg, över Sverige. 

Han har segrat i striden.

Det trettiofemåriga kriget (1975 – 2010) är över.

Håkan Tendell står som segrare, och han riktar en tacksamhetens tanke till alla människor som medvetet eller omedvetet med kärlek och vänskap har hjälpt honom i nuet och under årens lopp. Han skänker också en tanke till alla dem som av omständigheterna tvingades stupa i sina egna krig.

Orkestern tystnar.

Håkan Tendell går ner på Götaplatsen och fortsätter utmed Kungsportsavenyns östra trottoar.

Han passerar Stadsbiblioteket och Karin Boyes staty. Han noterar att någon har stoppat ett par violer i hennes hand.

Det blåser kallt ibland, men överallt i världen finns det människor som sprider värme.

* * *

Uppgörelsen för upprättelsen

april 18, 2010 kl. 3:10 f m | Publicerat i Reflektioner | Lämna en kommentar

Å ena sidan vill jag bara hålla tyst och glömma allt.

Å andra sidan säger man mig att jag har rätt till upprättelse.

Folk säger att jag har rätt att vara arg, att jag har rätt att känna vrede över vad andra har gjort mot mig.

Folk säger att jag inte behöver försöka förlåta dem som utsatte mig för det hemska, eftersom vad de gjorde mot mig var oförlåtligt.

Jag har inga namngivna gärningsmän att rikta min vrede mot. Vilka var de? När jag inte kan konfrontera en enda människa, vem jag skall då konfrontera? En eventuell gud som bara såg på och inte ingrep? En eventuell gud som valde att blunda i min barndoms svåraste stunder?

Vem skall ge mig upprättelse?

Hur skall jag få upprättelse?

Jag är bara en i floden av människor som sällan mäktar med att rikta sin vrede åt något annat håll än inåt.

Och man skall veta att min enda chans till någon form av upprättelse är att göra mitt öde känt, inte för att mitt öde var det värsta av öden, för många människor har lidit avsevärt mer än vad jag har gjort, men för att jag har lärt mig att mitt liv också skall räknas, för att mitt liv också betydde något, för att mitt liv också var någonting värt.

Tidigare har jag bara begärt inför himlen att få glömma allt, och när inte det har hjälpt, har jag med varierande grad av beslutsamhet planerat eller bara önskat att göra slut på mig själv.

När jag skriver på min halvknaggliga engelska, skriver jag för världen, men när jag skriver på svenska, vänder jag mig till de tio miljoner som kan förstå mig bäst.

Jag älskar mitt land, och jag har tjänat mitt land: i det militära och i det civila.

Upprättelse har jag aldrig tidigare begärt, men när jag nu inser att jag har rätt till den, har jag inget annat val än att vända mig till dig, Sverige, som jag älskar, fastän livet ofta var svårt.

Kan du hjälpa mig?

Kan du ge mig någon form av upprättelse?

Jag vet inte vad det skulle kunna vara, kanske bara några rader på en sten i en skog eller park.

Det skulle möjligen innebära att jag kan få någorlunda frid i mitt sinne.

Och redan nu skäms jag för att jag har begärt upprättelse, för det är den förstörda människosjälens lott att ofta känna skam över att be om hjälp.

1975:

Det är kväll. Jag är nio år. Ett tonårsgäng på fem, sex för mig okända personer närmar sig. De är uppenbart påverkade. Kanske av alkohol. Kanske av thinner. Jag blir paralyserad och förmår inte fly. De omringar mig. Två killar håller mina armar medan de andra slår mig. Jag minns inte om de roterade så att alla fick möjlighet att slå. De som höll mig kanske höll mig med en hand och slog med den andra. Jag vet inte. Jag minns bara en massa knytnävar i ansiktet och på kroppen, och att jag inte förstår varför detta händer mig. Någon drar fram en kniv och håller den framför mina ögon. ”Nu ska vi döda dig”, säger han. Sedan går han bakom mig och hugger mig hårt i ryggen. Fysiskt gör det ont, men psykiskt gör det än mer ont, för jag vet om att de har mördat mig. Just då vet jag varken att jag kommer att överleva eller att denna upplevelse för alltid kommer att förändra min personlighet. Bort med grundtrygghet, självkänsla och annat trams. Resten av livet kommer att handla om att ta stryk och att ta skit och att oftast inte våga säga ifrån eller ge igen. I högstadiet kommer jag att vara den perfekta slagpåsen för andra att avreagera sig på. Men de kommer inte att kunna komma åt mig. De kan plåga mig, men inte skada mig, för jag är redan förstörd. Men jag dog inte när kniven träffade mig, för killen som håller i kniven visar mig snart att han för att skoja har huggit mig med skaftet istället för bladet. De skrattar. Sedan fortsätter de slå mig. Till slut börjar jag lipa. Därefter dröjer det inte länge förrän någon i gänget säger till de andra att de skall sluta. De slutar och försvinner sedan in i mörkret. Polisen kunde inte göra någonting, för jag mindes inte hur de som slog mig såg ut och det fanns heller inga vittnen.  

1976:

Jag badar i en sjö. Ett par äldre killar vill skoja med mig. Kanske visste jag vilka det var då, men jag minns det inte nu. Det går inte att hålla ordning på alla som har gett sig på mig. De två killarna trycker ned mitt huvud under vattenytan. Jag tycker inte att det är skoj. Efter ett tag funderar jag inte ens på om det är skoj eller inte. Allt jag kan tänka på är att jag snart måste andas. Jag kommer att drunkna annars. Jag vill inte dö. De låter mig andas. Sedan trycker de ned mitt huvud under vattenytan igen. Nu vet jag att de inte är ute efter att döda mig, att de bara vill skoja, men hur kan de veta hur länge jag kan hålla andan? Räknar de sekunderna? Tänker de hålla mig under vattenytan längre denna gång än den förra? Jag måste andas. Jag måste andas. Jag kommer att dö. Jag klarar inte av det här längre. Jag försöker kommunicera genom att vifta med mina armar, men de fortsätter hålla ned mig. Sedan får jag andas. Jag tror de hade skoj. Jag hade inte lika skoj, men jag tror inte att denna händelse påverkade mig så mycket i och med att jag redan var förstörd inombords sedan tidigare. Det sägs att tiden läker alla sår. Jag vet inte vem som myntade det begreppet, men han eller hon hade kanske en trygg uppväxt, vad vet jag? Men jag får skylla mig själv, för bortsett från den där händelsen med kniven berättade jag aldrig för någon om vad jag råkade ut för. Kanske var jag rädd för repressalier, kanske var det bara så att jag inte reflekterade över min livssituation, utan bara vid varje enskilt tillfälle hoppades att de skulle sluta slå. Det fungerade. Någon gav mig en spark eller ett par slag i skolkorridoren och så var det över för den gången. 

Händelsen i sjön resulterade bara i enstaka mardrömmar om drunkning, och jag tänker överhuvudtaget väldigt sällan på den händelsen.

Tankar kring skenavrättningen med kniven i ryggen har dock förföljt mig ofta de senaste åren. De senaste månaderna har det rört sig om var och varannan kväll.

Det är naturligtvis inte bra att leva så.

Men vad gör man?

Med vänlig hälsning 

Håkan

Vilar från stormen

april 17, 2010 kl. 11:57 e m | Publicerat i Reflektioner, Skrivande | Lämna en kommentar

Stenpiren, Göteborgs hamn, lördag 17 april 2010

Stolta skepp som seglar på de sju haven, som plöjer genom vågorna, som trotsar krafterna, som gör allt de är byggda för, letar sig ibland i hamn, inte bara för att lossa och lasta gods och passagerare, utan också för att plåstras om och putsas upp. Sådant gör skepp som dessa, för att en dag kunna segla stolt igen.

Större än skeppen seglar kontinentalplattorna på jordens inre glödheta hav. De kan aldrig gå i hamn. Allt de kan göra är att bära upp jordytans alla växter och djur mellan himmel och svalkande hav. Pressen på dem är stor, och emellanåt klarar de inte längre pressen, och eftersom de inte kan gå i hamn exploderar deras sargade hörn i vulkaner. Atlantryggen spricker, planeten frustar, lavan sprutar mot skyn. Ett moln av aska sprider sig och landar i munnen på en flanör, långt bort från aktiviteternas värld. Flanören smuttar på jordens inre och inser hur allt hänger ihop: hur all sten, hur allt liv, allt blod, allt hav, all luft, all eld, bara är delar av en av samma organism: denna planet vi kallar vår jord.

Allt föds och allt dör, allt smälter och stelnar, allt växer och vissnar, allt skiftar i färg. Ingenting försvinner, utan övergår bara till andra av former av världslig prakt.

Somt skickas ut i rymden, men inget kan lämna Universum.

När det stormar i Sahara faller det så småningom ibland ett tunt täcke av röd sand ned över Göteborgs gator. Varje promenad i denna stad blir så en ökenvandring för ett slag, tills dess att regnmassor som samlats upp från Atlanten, Stilla Havet och Indiska Oceanen, från Lygnern och Mjörn och Torne Träsk, sköljer gatorna rena.

Den största förlusten av människoliv vid den spanska armadans undergång orsakades inte av strider, utan de flesta skeppen förliste i en orkan. Vad naturens nycker gör mot människorna är ofta grymmare än vad människorna förmår göra mot varandra.

Människosläktet är som helhet gott. För varje stryptag på en människa ges miljontals famntag på andra, för varje pistolskott i någons hjärta skjuts miljontals andra av Amors pilar, för varje knivhugg i ryggen på någon utdelas miljontals klappar på axeln på andra. Utan att förringa det hemska måste man fokusera på det goda bland människorna.

Vem måste på nytt axla all jordens synd när någon redan har tagit på sig uppgiften?

En gång i tiden skrev jag en dikt som kändes rätt.

Tanken var god, men jag kan inte, jag bör inte, längre se mig som den som måste ställa allt till rätta.

En dikt är en dikt och ingenting annat.

Slaves of the World

Slaves of the World,

hear my call.
When the time has come,
I will free you all.

Those of you who captured are
in cellars cold and dark,
I will heal your deepest scar
and light your inner spark.

Those of you who often feel
that you need to hide,
I will bring my swords of steel
and stand there by your side.

Those of you who seldom find
a place where you belong,
I will help you ease your mind
and sing a little song.

All you people everywhere,
break your chains and rise.
Another world awaits out there,
Earth is Paradise.

 

(a poem by Håkan Tendell)

 

Vid närmare eftertanke ser jag nu att det är två dikter i en. I början handlar det om att jag vill hjälpa alla behövande (fullständigt orealistiskt att kunna genomföra), men på slutet kommer en uppmaning till var och en att själva göra sig fria från sina ok, eftersom världen är bättre än vad man i stunder av dysterhet vill tro. Där har vi ett lovvärt budskap.

En färggrann fjäril sitter på en murken trästock i en skog. Även om jag bara stirrar på stocken, existerar den färggranna fjärilen: förvisso inte i min varseblivningsvärld, men i den verkliga världen. Så vad jag måste göra är att lyfta blicken ibland och titta på fjärilen, ty den som stadigt stirrar på stocken stupar till sist av hjärtats gråt.

Håkan Tendell

Skrivarstugan

april 14, 2010 kl. 10:41 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Djupt in i skogen i glesbygdens land

står en nedsotad stuga vid vatten.

Där sätter en diktare världen i brand

när han plågar sin själ inför natten.

Björkveden brinner i trästugans spis

tillsammans med diktarbravader.

Skrivbordet har han huggit till flis,

det gör sällskap med diktarens rader.

Det brinner en eld uti diktarens hjärta

som blott är att se som banal.

Hans rimkonst är ägnad att stärka hans smärta,

han åtrår mest den sortens kval.

Följande dag och med yxan i näven

han går för att trädstammar fälla.

Ett skrivbord skall byggas och pappersark även

på vilka han rader skall ställa.

Dikter och bordet och stugan skall brännas,

det är målet för hans poesi.

Med svärta skall dikten i blodet kännas,

det var just hans filosofi.

en dikt av Håkan Tendell

Innan solen går ner

april 11, 2010 kl. 10:49 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Vid det heliga templet på det heliga berget samlar jag kraft.

Jag borde komma upp oftare. En gång vart eller vartannat år är inte nog.

Kraften: jag behöver den.

Mer än någonsin, ty kraftlösheten hotar mig från alla håll.

Måste. Ta emot. Kraften.

Låt det ske

innan solen går ner.

Håkan Tendell

En sista gång

april 9, 2010 kl. 9:08 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

En sista gång

solen du ser

en sista gång

sen inget mer

en sista gång

mot världen du ler

en sista sång

du tystnar och ber

det finns en värld

där ingen sig bryr

det finns en värld

dit själar sig tyr

stark eller svag

känslan är vag

en sista dag

ett sista slag

en sista gång

du bjuder och ger

en sista gång

det blir inga fler

avgrundsvrålet

inom dig

som du har burit

som du har burit

det finns ingen chans

ingen chans

det finns ingen chans

ingen chans

att förgöra

att förstöra

destruera

bombardera

den där känslan

som du har burit

du har kämpat

du har svurit

världen är plågsam

alltför plågsam

världen är smutsig

det finns inget rent kvar

folk som attackerar

folk som håller dig fast

och krossar din ande

krossar din tillit

krossar din lycka

krossar ditt inre

de sätter kniven

i din rygg

och du är mördad

du vet om det

du är mördad

ja du vet om det

du är alltid

för alltid

död

när du lever

du blir aldrig

som de andra

de som är glada

även där inne

där inne i hjärtat

där anden är krossad

du försöker bli Jesus

och det är din svaghet

folk föraktar de svaga

folk föraktar de svaga

de skall ha det

bara ha det

sådan är lotten

det är din lott den

att du aldrig mer

aldrig mer

mer kan få bli

som du en gång var

varför stanna kvar

i tusentals dar

av ständig plåga

var är hoppets låga

finns det någon för dig

som kan värma sig

i din tysta famn

i en storstadshamn 

i en stad i en natt

där allting blir svart

varje gång du vill det

Håkan Tendell

Paris, 2029

april 5, 2010 kl. 2:17 f m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

 

HÅKAN TENDELL

 

presenterar

 

 

en novell

 

eller kortare pjäs

 

för scenen.

 

 

I huvudrollerna:

 

JACQUELINE

 

och

 

JEAN-LUC

 

 

 

* * * * *

 

 

PARIS, 2029

 

 

Lägenheten såg ut som en lägenhet bör göra efter en riktig fest: flaskor och glas överallt, med eller utan slattar, stearinljusstumpar i välpolerade silverljusstakar, skålar med lite snacks i botten, bord och stolar i oordning, en uppslagen bok, serpentiner, trasiga ballonger, hela ballonger, en tavla på sned, partyhattar i regnbågens alla färger och en svart spetsbehå i soffan.

   Klockan var halv tre på natten. Från köksbalkongen, som vette åt väster, syntes inte längre några nyårsfyrverkerier vid Eiffeltornet. Diskhon var full av disk, diskbänken var full av disk, köksbordet var fullt av disk. Där stod också ett glas champagne som bara var urdrucket till hälften. Jag hjälpte det på traven och bredde mig sedan ett kex med rumstemperatursmält ost. Det smakade lite märkligt och jag böjde mig över diskhon för att skölja munnen med kallt, friskt kranvatten.

   När jag skulle kolla att jag verkligen låst ytterdörren efter att de sista gästerna lämnat partyt, noterade att jag att det hängde en vit päls på en galge bland mina egna kläder. Jag mindes ägaren till pälsen väl. Hon kom med tjejgänget som var de första gästerna att anlända till festen. Jag kände bara två av tjejerna i gänget och hade i samband med inbjudan frågat dem om de kunde locka med sig några extra tjejer, eftersom det var överskott på grabbar. Just den här tjejen med pälsen var bara en flyktig bekant för dem, men de hade i alla fall bjudit med henne, för att hon var så himla sprallig och rolig. Det var hon verkligen. Hon älskade att stå i centrum, att dansa, skämta och flörta med alla. Eftersom jag hade sett henne hångla med en av gästerna i slutet av festen, utgick jag från att hon hade smugit iväg med honom sedan. Jag hade ingen riktig koll på vilka jag hade sagt adjö till och inte.

   När jag i början av kvällen tog av henne pälsen skojade jag om att det var en av de vackraste fuskpälsar jag någonsin sett. Då sa hon att den minsann inte alls var fusk, utan äkta, och att den var en gåva från en beundrare. Med tanke på pälsens värde och inte minst vilken skandal den skulle kunna väcka i en så politiskt korrekt stad som den vi bodde i, erbjöd jag mig att gömma pälsen hjälpligt genom att klämma in den mellan mina egna kläder i hallen istället för att lägga den på sängen i sovrummet. Hon tackade för omtanken, gav mig en puss på kinden och frågade sedan var välkomstdrinken fanns någonstans.

   Kunde hon verkligen ha glömt sin päls? Det var ju bara ett fåtal plusgrader ute och någon måste väl ändå ha kommenterat att hon inte kunde gå ut i kylan iförd bara en tunn klänning? Hade hon kanske lagt sig för att vila i sovrummet? Det hade hon inte. Var hon i badrummet? Nej. I kontorsrummet? Nej.

   Jag fann henne ute på vardagsrumsbalkongen, som vette åt söder. Hon stod på en stol med en champagneflaska i handen. Hennes storlockiga, blonda hår, som nästan nådde till axlarna, och hennes tunna, klarblå klänning fladdrade lätt i vinden.

   Jag öppnade balkongdörren försiktigt, kände kylan komma mot mig, eftersom mitt skjortbröst var nästan helt uppknäppt, och sa: – Skall du inte komma in och värma dig lite?

   – Kom inte närmare, för då hoppar jag, fick jag till svar.

   Hennes högklackade skor stod prydligt uppställda vid balkongräcket. Hennes fötter och ben var klädda i bruna strumpbyxor. Det hade gått en maska på dem, högt upp på baksidan av låret.

   – Det har gått en maska på din strumpa, sa jag, och kände mig som en idiot i samma ögonblick som jag sa det.

   – Vad gör väl det? Jag skall hoppa nu.

   – Nä, men det är nog inte så bra. Vi är på fyrtiosjätte våningen.

   – Det vet jag väl! Det är därför jag står här.

   – Huh, vad kallt det är. Skall vi inte gå in och värma oss?

   – Sluta tjata! Jag måste tänka.

   Jag visste inte vad jag skulle göra. Vad jag än skulle kunna tänkas hitta på kunde bli ödesdigert. Jag var full, men nyktrade till lika snabbt som när man står i en krogkö och skall spela nykter inför dörrvakterna, fast nu var det inte bara ett spel för galleriet. Jag ansträngde mig för att skärpa till mig och inte säga eller göra någonting oöverlagt. Hon befann sig två meter från mig. Om jag skulle kasta mig mot henne, för att brotta ner henne, skulle hon kunna ramla över räcket. Jag övervägde att ringa polisen, men bestämde mig för att det bara var jag, där och då, som skulle kunna rädda hennes liv.

   – Har du tänkt på det, att det i år är hundra år sedan kraschen på Wall Street? sa jag.

   – Jaha? Och?

   – Tydligen var det många som hoppade ut genom fönstren då. Man undrar hur de tänkte.

   – De hade väl förlorat allt.

   – Ja, men eeh …

   – Kan du inte bara gå härifrån? Jag vill vara för mig själv.

   – Om du bara kliver ner från stolen, skulle jag bli lite lugnare. Du vet, ibland kan det komma kastvindar här, och då kanske du ramlar.

   – Kan du inte bara gå? Snälla!

   Jag backade och drog sakta igen balkongdörren efter mig. Min hjärna kokade av tankar samtidigt som jag på något sätt kände mig oerhört samlad. Jag hämtade min mobil, gick tillbaka till balkongdörren och började filma henne genom rutan. Hon hade en väldigt snygg figur. Det störde mig att jag ens kunde tänka på det just då. Jag fortsatte att filma samtidigt som jag öppnade balkongdörren. Hon sneglade mot mig.

   – Jaha, skall du filma när jag hoppar och lägga ut det på nätet eller?

   – Nej. Det här är något jag måste göra, för att inte få livstids fängelse.

   – Va?

   – Om folk hittar dig med krossad skalle på marken nedanför min balkong, och om vittnen bekräftar att du var på min fest, skulle jag fällas för dråp. Man skulle utgå från att jag hade velat ha sex med dig, att du hade vägrat, och att jag då i vredesmod hade kastat dig över balkongräcket. Men nu filmar jag, så att jag har bevis.

   – Tänker du filma mig när jag hoppar?

   – Ja.

   – Skall du inte försöka rädda mig istället?

   – Jag försöker ju.

   – Hurdå?

   – Jag vet inte.

   Hon tog en stor klunk champagne ur flaskan, så att det började bubbla i näsan, varefter hon snörvlade och sa: – Ser du ljusen från bron där borta?

   – Ja.

   – Där var jag för två år sedan. Det var mitt i natten och ingen trafik. Jag satt på broräcket och var helt inställd på att göra det. Det var inte som nu att jag kan resonera om det. Då var jag inne i något slags svart hål av plågsamma tankar, och det kändes som att det enda som skulle kunna befria mig från tankarna, var att hoppa från bron. Jag såg det inte som något hemskt, jag såg det som en befrielse, som ett löfte om evig frid.

   – Är det annorlunda nu?

   – Ja, nu är det mer som att jag har planerat det i lugn och ro.

   Hon tittade inte på mig, men jag gjorde ändå en besvärad grimas.

   – Hade du bestämt dig redan innan du kom hem till mig att du skulle ta livet av dig här?

   – Nej, men under en längre tid har jag känt mig redo, och när jag gick ut på den här balkongen, efter att jag hade druckit välkomstdrinken, kände jag att det här skulle vara rätt ställe att göra det på, när festen var över.

   – Tack för det, liksom.

   – Nej, men det har ingenting med dig att göra.

   – Nej, just det. Förutom det att jag aldrig mer kommer att klara av att gå ut på den här balkongen, förutom det att jag nog kommer att bli tvungen att flytta härifrån, för att inte ständigt bli påmind, förutom det att jag, efter att du har hoppat, kommer att ta din päls i hallen och krama om den och bryta ihop och sedan hoppa jag också, för att jag är så jävla värdelös, eftersom jag inte kunde hindra dig från att hoppa.

   – Först jag. Och sedan du efter mig. Det är nästan lite romantiskt. Men först skall jag bara tömma den här flaskan, sa hon, och vinglade till lite grann.

   – Du mår inte bra.

   – Nej, vem fan mår bra! … Jag skall berätta någonting för dig … något som jag aldrig har berättat för någon förut …

   – Ja?

   – Eller nej, det skall jag inte. Jag tar med mig min historia in i döden.

   – Nej, vadå? Berätta. Vad är det som har hänt?

   – Nej, jag vill bara försöka glömma allt, och eftersom jag aldrig kommer att kunna glömma allt, finns det bara ett sätt att få slut på det hela.

   – Vadå? Nej! Stå still! Ta ner foten! Ta ner foten från räcket! Nu!

   – Det är allt vad män vill: bestämma över kvinnor.

   – Nej! Sluta! Förlåt! Jag bara ber dig. Snälla! Ta ner foten! Såja! Ååh! Tack!

   – Tycker du om att jag gör som du vill? frågade hon, och tittade på mig med en blick som om det var väldigt viktigt hur jag skulle svara på just den frågan: som om mitt kommande svar skulle vara avgörande för i vilket fack hon skulle stoppa mig.

   Jag valde att inte svara. Jag vände bort min blick och tittade ömsom på skyskrapan mittemot, ömsom på hennes kropp.

   – Alla män är likadana, sa hon. När de ser mig, vill de ligga med mig. Det är allt de vill. För dem betyder jag ingenting annat.

   – Alla män är inte likadana, sa jag, och såg henne i ögonen igen.

   – Nej, just det. Du är speciell. Eller hur? Du är den ende mannen i världen som inte vill ligga med mig, sa hon, och tittade på mig med en hånfull min.

   – Det är väl klart att … men, alltså … missförstå mig inte nu … för … i alla fall … människor är inte bara … man vill, det är klart … viktigt dock … det får man inte glömma … i första hand är vi människor.

   – Du bara babblar. Säg som det är: Vad var det första du tänkte på när du såg mig?

   – Nu är du lite orättvis här, tycker jag, för jag … jag är verkligen inte den som bara är ute efter att … jag vill att man skall kunna prata, det är viktigt att ha roligt tillsammans, och man kan till exempel … gå på teater.

   – Gud, vad tråkigt! Teater! Nej, nu är det lika bra att jag hoppar, sa hon, och satte upp ena foten på balkongräcket igen.

   – Nej, vänta! Vänta. Vänta. Jag skall vara helt ärlig. Kan du ta att jag är helt ärlig?

   – Jag kan ta vad som helst.

   – Jag vill ligga med dig. Jag vill ligga med dig nu. Jag vill att du kliver ner från stolen, kommer in i värmen, klär av dig naken, klär på dig pälsen och lägger dig i min säng. Sedan skall jag hälla champagne över dig.

   – Så du vill helt enkelt passa på att ligga med mig innan jag hoppar?

   – Nej, nej. Jag vill att du skall leva.

   – Men om jag ger dig ett val: Antingen hoppar jag nu, eller så får du ligga med mig först, och så hoppar jag sedan.

   – Nej, jag vill inte att du skall hoppa.

   – Du måste välja något av alternativen.

   – Nej, det tänker jag inte göra.

   – Vad synd att du inte valde att ligga med mig först. Då får jag väl hoppa nu på direkten.

   – Nej, gör det inte!

   – Vill du ligga med mig först?

   – Ja! Ja!

   – Och sedan efteråt, då? Tänker du hindra mig från att hoppa då?

   – Det vet jag inte.

   – Det kanske inte är så noga för dig. Bara du får ligga med mig, så bryr du dig inte om mig efteråt, är det så?

   – Så är det inte alls, jag sa bara att jag inte visste, för att jag inte ville ställa till det på något vis.

   – Så du har alltså någon slug plan för att hindra mig från att hoppa efteråt?

   – Nej, det har jag inte.

   – Har du funderat på att binda fast mig i sängen?

   – Nej.

   – Skulle du vilja binda fast mig i sängen?

   – Nej.

   – Inte ens om det skulle vara det enda som skulle kunna hindra mig från att hoppa?

   – Ja, ok, då skulle jag vilja det.

   – Vad väntar du på?

   – Vad menar du?

   – Ska du ta tag i mig och bära mig till sängen någon gång?

   – Det är bättre om du kliver ner från stolen själv. Annars kanske du ramlar.

   – Äsch, var inte en sådan mes! Ta tag om mig nu och bär mig till sängen.

   Jag stoppade mobilen i byxfickan och närmade mig henne långsamt. Det var en fröjd i dubbel bemärkelse att få hålla om hennes kropp. Jag hatade mitt djuriska jag. Jag ville vara den ädle riddaren: karaktärsfast, godhjärtad, modig, och befriad från låga lustar.

   Hon kastade champagneflaskan rätt ut i luften. Kraschen mot asfalten hördes ända upp till balkongen. Jag bar in henne i lägenheten. Hon bad att få bli fri, och tog en snabb sväng in i badrummet. När hon kom ut igen, slet jag av henne kläderna och band fast henne i sängen. Sedan gick jag och stängde balkongdörren, hämtade hennes päls och lade den över henne som ett täcke. Jag gick ut till vardagsrummet, hämtade en bok i bokhyllan, gick in i köket, öppnade en ny flaska champagne, hällde upp ett glas till mig själv, smuttade på det, och så gick jag in i sovrummet med boken och glaset.

   – Nu skall jag bevisa två saker för dig: dels att alla män inte är likadana, dels att teater inte alls är tråkigt. Jag skall läsa ett gammalt teaterstycke för dig. Det heter ”Mäster Olof”. När jag har läst klart det, skall jag fråga dig om du vet vad författaren heter. Om du svarar rätt, får du gå hem. Om du svarar fel, får du ligga kvar fastbunden och höra några andra av hans verk tills du har gissat rätt. Nå, då sätter vi igång …

   Tidigt på förmiddagen gissade hon rätt på ”Fröken Julie”. Jag gav henne mitt telefonnummer, men hon hörde aldrig av sig och jag visste inte mer om henne än vad hon hette i förnamn, att hon var tjugo år och att hon bodde i Montmartre.

   En av mina kvinnliga vänner påstod några månader senare att den där tjejen hade flyttat till Milano. En annan trodde sig veta att flytten hade gått till Hong Kong. Men så efter några år, jag tror det var i september 2032, var jag i Los Angeles på semester. Jag besökte bland annat Santa Anita Racetrack för att se på hästkapplöpningar. Jag hade slagit mig ner på min plats och väntade på första loppet, när ett stort sällskap kom gående längs bänkraden där jag satt. Jag reste mig upp, för att släppa förbi sällskapet, men någonstans körde de fast, och den sista kvinnan i ledet blev ståendes just framför mig. Hon bar en svart, ärmlös klänning, långa, svarta handskar och stora, svarta solglasögon. Det var något som kändes bekant med henne. Kanske var det frisyren. Hon tittade på mig och log, men så stelnade hennes leende, bara för att i nästa sekund stråla glatt. Därefter verkade det som att hon medvetet lyfte sin hand, för att jag skulle upptäcka den stora diamanten hon hade på sitt finger, och när hon tycktes ha konstaterat att jag hade lagt märke till den, lutade hon sig mot mig och viskade parfymdoftande: – Du hade rätt. Alla män är inte likadana. Men säg mig en sak: Skulle du vilja ha mig nu, eller rättare sagt i morgon kväll? Min man flyger bort och är inte hemma igen förrän på torsdag. Visst vill du ha mig? Svara ärligt.

   Jag valde att inte svara. Jag vände bort min blick och tittade på hästarna som började göra sig klara för start. Sedan fortsatte hon och hennes sällskap längre bort i bänkraden.

   När hästkraken, som jag hade satsat femtio dollar på, kommit näst sist i sitt lopp, lämnade jag arenan och tog en taxi till Santa Monica Beach. Jag gick ut i vattnet, klädd i skor och byxor, skjorta och slips så att vattnet nådde mig upp till midjan. Vågornas skum blötte dock ner hela mig. Havet doftade salt och smakade salt. Folk kom fram och frågade hur det var med mig, men jag bara log mot dem. Till slut kom det två badvakter i röda baddräkter och eskorterade mig till ett trevligt rum, där det sedan dök upp två män i vita dräkter som eskorterade mig till en trevlig bil.

   – Jag är inte som andra, sa jag till kvinnorna i de röda baddräkterna som stod bredvid bilen för att vinka mig farväl. De log mot mig, lite sådär både vänligt och förtvivlat, som om de verkligen brydde sig om mig och undrade hur det skulle gå för mig.

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.