De nya tiotalisterna

december 21, 2009 kl. 11:45 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

När folk tio år fram i tiden kommer att reflektera över 2010-talet lär det diskuteras om det fanns några ur litterär synpunkt intressanta gemensamma nämnare hos de svenska författarskap som var tongivande under perioden.

Hur skall det gå för alla skrivarsjälar som trevar sig fram? Kommer 2010-talet att domineras av de redan etablerade namnen eller kommer en stor mängd nya förmågor att göra entré på scenen?

Vem har kristallkulan i sin besittning?

Än är kulan kanske grumlig.

Än finns det kanske hopp för var och en som famlar i mörkret.

Försök att aldrig ge upp. Och om du ger upp, försök att komma igen.

Vad är väl en dröm till för om man inte skall sträva efter att se den gå i uppfyllelse?

Ett närapå hopplöst fall som jag själv har de senaste åren utvecklats i stadig takt på samma sätt som en flerstegsraket besegrar dragningskraften på sin färd mot den fria rymden.

Det tycks mig inte finnas några gränser för hur långt jag kan nå.

Emellertid ser man mig inte i teleskopen. Jag befinner mig än så länge bara ett par meter upp i luften. Människor kan ännu greppa mina fötter och dra mig ner till marken.

Jag är kött och blod.

Jag är stoft.

I detta nu kan jag inte övertyga mig själv om att jag hann skapa något väsentligt, att jag hann bidra med något betydelsefullt.

Dock minns jag att jag stundtals var människorna till glädje.

Och jag minns att jag ofta försökte göra det rätta.

Dödssynder och drivkraft

december 20, 2009 kl. 8:34 e m | Publicerat i Skrivande | 2 kommentarer

Det har kommit till min kännedom att en novelltävling pågår vars deadline är nyårsafton 2009.

Tävlingens tema är de sju dödssynderna; högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede och lättja.

När jag såg prissumman, 30 000 kr, sken jag upp, men blev strax beklämd när jag kom till insikt om att mitt uppskinande berodde på just en av synderna, och ju mer jag studerade listan över synder och jämförde den med min egen lista över utförda synder, desto mer fann jag mig vara en usel människa och ville inte längre deltaga i tävlingen.

Senare kom jag till sans och funderade på om det överhuvudtaget finns någon människa som inte har åtminstone någon dödssynd i sitt belastningsregister. De flesta människor har väl till och med en hel del kan man förmoda, men sådana tankebanor skall man undvika, för ens egen synd blir inte mindre av att många andra individer begår liknande synder.

Genom årtusendena har stora tänkare tolkat heliga urkunder på olika sätt i syfte att de skall passa in på deras egen redan förda livsstil, varmed tänkarna med lätthet har kunnat förklaras heliga och rena samtidigt som alla som inte har velat leva som dem har klassats som otrogna hundar som måste slås i bojor, landsförvisas eller helt sonika tas av daga. Jag vill inte vara sämre och skall därför göra min egen tolkning av hur man bör förhålla sig till de sju dödssynderna, dock med det tillägget att jag inte har för avsikt att betrakta eventuella meningsmotståndare som otrogna hundar. Det är tillåtet att ha andra gudar jämte mig. Jag räds inte konkurrensen. Tvärtom, jag välkomnar den. Må bäste man eller kvinna vinna i den ädla kampen om människornas själar. (Här såg vi alltså ett exempel på högmod. Håkan Tendell ansåg sig ha rätt att bunta ihop historiens alla högreligiösa herrar och damer och göra dem, om inte till åtlöje, så åtminstone försöka förminska det anseende de vunnit hos de månghövdade massorna. Vi måste se upp med honom. Han är ett hot mot den rådande samhällsordningen och kommer att ställa till med stor oreda om han tillåts fortsätta på den inslagna vägen med att släpa i smutsen sådant som av hävd anses vackert och värdigt. I honom finns mer än en Marius.) (Här såg vi ytterligare ett exempel på högmod).

Nog om högmod. Jag vill tala om de sju dödssynderna i mer generella termer. Synderna är inte sällan den kraft som driver människorna framåt. De måste alltså inte undvikas till varje pris, men man skall ha dem i åtanke, så att man i sitt leverne inte går till överdrifter, utan tar sig tid att stanna till och tänka efter: Vad är det jag gör? Vad gör jag det för? Hur påverkar mina handlingar mina medmänniskor? Hur bör jag behandla mina medmänniskor för att kunna leva med mig själv? Jag är en besättningsman på rymdskeppet Jorden. Vad gör jag för att inte skeppet skall gå i kvav?

Håkan Tendell

Dialogen

december 19, 2009 kl. 5:52 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Länge har jag trott mig veta att dialogskrivande var det ämne av alla författarämnen som jag behärskade bäst av allt, kanske till och med till fulländning.

Efter att ytterligare ha fördjupat mig i skrivandets konst vet jag nu bättre: Jag behärskar icke ämnet alls, ty det är en hel vetenskap i sig.

Det är härmed ställt utom allt tvivel att jag inte kommer att vara i närheten av att ha uppnått den högsta upplysningen senast på nyårsafton.

Alla dessa timmar i skolan som man la ner på till exempel träslöjd. Varför?

Jag svarvade en skål, jag täljde en sked, jag sågade och hyvlade och spikade. Till vad nytta?

Kunde inte skolan ha kommit fram till följande? ”Håkan är ämnad för större uppgifter. Han måste ges inblick och utbildning i allt som rör författande. Han skall bli stadens store son. Hans böcker skall spridas och åtnjutas över hela världen och skänka glans åt staden Göteborg. Han är härmed befriad från ämnena träslöjd och syslöjd.”

Allting ställs på sin spets nu när man vid livets mitt kommer fram till att det man skulle vilja veta mest om, inte vet mycket om.

Och livet som man levde, var det bara bortkastad tid, eller fanns det en mening med att först leva ett liv som en annan människa?

En författare kan emellertid inte få nog av livserfarenhet. Jag har dansat wienervals på kadettbal i Blå hallen i Stockholms stadshus och jag har druckit hembränt och spytt på en trottoar längs Karl Johan i Oslo på den syttende mai. Jag har sett en konsert med Los Angeles Philharmonic på Hollywood Bowl och jag har gjort en stage dive från scenen på Valand i Göteborg. Jag har varit debattartikelförfattare för Sveriges nya EU-kommissionär och jag har dragit igång Tottenhamklacken på ett derby mot Arsenal på White Hart Lane.

På sätt och vis har jag genom hela livet ägnat mig åt kultur av olika slag. Det handlar alltså inte om att jag nu måste bli återfödd: det handlar snarare om att jag bör knyta ihop säcken och rikta mina lasersprutande ögon mot en och samma fläck i stålväggen tills jag har genomborrat den.

Håkan Tendell

First we take Manhattan

december 17, 2009 kl. 11:53 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

 

Från klarhet till klarhet går jag på min väg mot det hägrande.

Vad jag nu har lärt mig är att dagens läsare förväntar sig och förlagen kräver att man skall berätta ur en author-invisible, third-person, limited omniscient viewpoint. Man skall alltså inte bara redogöra för protagonistens inre, utan också för antagonistens inre och eventuellt för max ytterligare en till två personers inre.

När jag skrev ”Mörker över Manhattan” fick läsarna bara reda på huvudpersonen Solveigs inre, förutom vid ett enda tillfälle medan ösregn och tårar löste upp hennes mascara längs en promenad på Broadway under ett för litet paraply, då man fick reda på att Frank som gick bredvid funderade på hur uteliggaren, som de hade mött i en gränd tidigare under kvällen, möjligtvis skyddade sig mot regnet: om denne lade sig under stora kartongbitar eller fällde upp ett stort paraply eller kanske tog sig ner i tunnelbanan. Det var allt.

Hela berättelsen slutade på drygt 20 000 ord. Det slog mig idag att jag kanske skulle omarbeta berättelsen nu när jag vet hur saker och ting skall gå till: t ex att förlagen med största sannolikhet ratar alla debutantmanus som inte innehåller 80 000 – 100 000 ord. Och hela den här biten med de olika dramaturgiska greppen. Ja, jag borde verkligen skriva om ”Mörker över Manhattan”, och dessutom betala en oberoende lektör för att gå igenom det omarbetade manuset och ge synpunkter på det innan jag skickar iväg det till ett förlag. Och innan det bör jag återse Manhattan för att samla på mig verklighetstrogna detaljbeskrivningar av de scener som utspelar sig i New York.

Hur skall jag få råd till allt detta? Jo, idag fick jag reda på att jag i slutet av året sannolikt kommer att få löneförhöjning med åttahundra kronor. Trägen vinner.

Vad jag för övrigt bland annat måste ändra på i manuset är huvudpersonernas ålder. Solveig måste föryngras från femtionio till femtiotre år. Frank måste föråldras från tjugotre till tjugofem år. Då blir det en mer realistisk kärlekshistoria.

En annan fråga är om Yvette skall få en större roll i berättelsen. Där är jag ännu osäker.

Helt klart är i alla fall att ”Mörker över Manhattan” måste få företräde framför det manus som inte ens har ett arbetsnamn och som jag tänkte påbörja i januari 2010. Planen att ägna mig åt några kanotsemestrande människors mardrömsscenario läggs alltså åt sidan. Istället blir nu 2010 kärlekens år, eller rättare sagt den frustrerade kärlekens år, för det uppstår ju inget drama om x älskar y och y älskar x från sida ett till sida slut.

Strindberg fick ”Mäster Olof” refuserad och skrev om den. Honom gick det ju bra för.

Kanske borde jag nästa år förälska mig i en svåråtkomlig kvinna, så att jag får inspiration till min kärlekshistoria direkt från hjärtat eller reptilhjärnan eller vilken del det nu är som lider svårast av att man inte får krama och kyssa och leva med den man helst skulle vilja krama och kyssa och leva med.

Det allra enklaste vore ju att kära ner sig i någon lyckligt gift kvinna, fast när man tänker efter kan man fråga sig om blott den djupa nerkärelsen är tillräcklig. Måste man inte också ha haft ihop det med kvinnan, åtminstone litegrann, varefter hon förklarar att vi inte längre kan träffas på det här sättet? Det är väl när man har fått smak för någonting och det sedan tas ifrån en som man lider allra mest?

En livstidsstraffånge på ett arbetsläger i Norrland skulle kanske efter ett tag kunna finna sig i sitt öde och uthärda livet utan alltför stora plågor, men hur skulle det vara om han efter fem års straffarbete fick en veckas semester i frihet och en plånbok fylld med tiotusen kronor? Och om veckan i frihet upprepades en gång i kvartalet med löfte om att han varje kvartal skulle få ha det så, och så redan efter tre tillfällen skulle förmånen dras in för all framtid? Skulle hans liv därefter bli bättre för att han kunde njuta av de härliga minnena han hann samla på sig eller skulle hans liv bli avsevärt sämre för att han vistades i helvetet och fick en smak av paradiset?

För att ”Mörker över Manhattan” skall få riktig nerv måste det nog gå till så att Frank kysser Solveig innan en tredjedel av berättelsen har passerat. Därefter skall han dumpa henne, och då skall hon få lida så att det står härliga till, men så till slut … till slut … ja, hur vill ni ha det? Skall hon få återförenas med honom, eller vill ni se henne plågas intill tidens ände?

Eftersom jag önskar att alla mina romaner skall bli filmatiserade kan man ju fråga sig hur stor marknad det finns för kärleksfilmer med oromantiska slut. Meningen med en myskväll i soffan är ju att paret, när filmens eftertexter rullar, skall börja kyssa varandra tätt omslingrade: inte sitta och deppa i varsitt hörn.

Slutar ”Titanic” lyckligt? Nej.

Slutar ”Titanic” romantiskt? Ja.

Ordning

december 13, 2009 kl. 11:58 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Jag vet inte hur ni brukar göra med era skjortor eller blusar, men jag brukar sällan stryka flera i taget. Då menar jag alltså inte att man lägger flera plagg på strykbrädan samtidigt, utan att man tar flera i rad, så att man till exempel sedan har allt man behöver för arbetsveckan. Oftast blir det att jag stryker dagens skjorta på morgonen, eller så tillämpar jag ungkarlsmetoden, vilken jag konsekvent höll mig till i veckan som gick, det vill säga att man tar på sig en skrynklig skjorta och så är det bra med det. Det uppdämda behovet av att få se ordentlig ut var kanske den utlösande faktorn till att jag idag strök fem skjortor på raken. Dessutom är det ju ganska skönt att slippa se strykbrädan stå framme i lägenheten. Åsynen av den och det vardagslivets slaveri som den påminner om hämmar mitt tankearbete kring de stora världsproblemen. Diskmaskinen fick arbeta idag också. Och jag körde även diskfragmenteraren i datorn. Det är härligt med ordning.

När jag stod där och strök hade jag på TV:n för att inte plågas alltför mycket av vardagssysslans tristess. SVT sände körsång från en kyrka. Det var ljuvligt att lyssna på och harmonin i mitt sinne fördes över på strykningen där jag förde det heta järnet långsamt över plaggen. I kyrkan stod stjärngossar med tillhörande strutar på huvudet. Det kändes märkligt, men så funderade jag på om stjärngossarna verkligen skulle vara ett mindre kristet inslag än flickan med de brinnande ljusen på huvudet. I juletid har jag sett julgranar i kyrkan. Däremot inte några tomtar. Ockultism och nationellt präglade ceremonier i all ära, men vid tomten går nog ändå gränsen. Tomten är ju på sätt och vis Guds värste konkurrent. Gud säger: ”Var snäll i detta liv, så slipper du brinna i helvetet.” Tomten säger: ”Var snäll i år, så får du julklappar.” Båda är vita, medelålders, skäggiga män och har det allseende ögat. Men det är bara Gud som har det allhörande örat. Det är bara att knäppa händerna så hör Han vad man önskar sig. Tomten kan bara få reda på ens önskningar via brev. Gud och tomten har en liknande bakgrund. Bägge var de onda i sin ungdom. Gud utplånade i stort sett hela mänskligheten i affekt, och tomten var förr en ond liten djävul som sprang omkring mellan gårdarna och stal gröt eller hur det nu var, men när Coca-Cola skrev kontrakt med honom fick han en helt ny och mer gemytlig image. Tiger Woods kanske kan få en liknande makeover om han skriver kontrakt med dem. Han börjar ju få ont om sponsorer nu. Nåväl, jag stod där och strök skjortor och följde luciagudstjänsten när stjärngossarna började sjunga en strof ur Beatles ”Lucy in the sky with diamonds”. Det är ju som vi alla vet en låt som i förtäckta ordalag hyllar känslan av att bli hög på droger. Kanske var det en blinkning till Karl Marx ”Religion är folkets opium”. Man kan inte så noga veta nuförtiden. Alla flirtar med alla i jakten på nya målgrupper. Efter potpurriet applåderade publiken. Jag lyssnade noga för att höra efter om någon visslade av uppskattning. Det var det ingen som gjorde. Hade någon visslat i kyrkan hade jag blivit upprörd sådär som bara en stockkonservativ kan bli. Jag blev rädd för mig själv när jag tänkte sådär. Vart tog den där rockkonsert-Håkan vägen? Vart tog den där Blåvittklacken-Håkan vägen? Var jag fortfarande mannen på gatan eller hade jag nu förvandlats till en simpel skjortstrykare som var på väg att ringa TV:s klagomur? Jag funderade och kom fram till att jag fortfarande var densamme. Skönt. Jag stängde av strykjärnet och TV:n.

Jag är inställd på att mitt kommande manus skall innehålla tjugosju kapitel á tretusen ord vilket blir summa åttioentusen ord vilket uppfyller grundkravet för att ett debutantmanus skall vara av intresse för branschen.

Det är viktigt nu när jag är på väg att bli kommersiellt anpassad att jag inte tappar originaliteten. Var i manuset kommer Håkan Tendell att lysa igenom? För jag vill väl inte skriva något som följer recept 1 A så hårt att mitt verk bara blir en storsäljande dussinvara?

Det leder in på den viktigaste frågan: Varför vill jag bli publicerad?

Är det för pengarna?

Både ja och nej. Mest nej. Eller ja. Det är väl klart att jag vill bli ekonomiskt oberoende på mitt författarskap. Men pengarna är inte den största drivkraften.

Är det för publiciteten?

Kanske. Det finns säkert konstnärssjälar som utövar sin konst i smyg och hellre skulle bita i giftampullen än att synas på förstasidorna, men jag tillhör inte den kategorin. Jag skulle nog må bra av att bli lite uppmärksammad för mitt skrivande.

Är det för odödligheten?

Jag vet faktiskt inte. Vilken glädje har Dostojevskij av att jag läser honom? Han var säkert mest glad för att under sin levnad få umgås med kvinnor och spela bort pengar på roulette. Vilken glädje har Strindberg av att jag läser honom? Han vet inte om att jag existerar. Han vet ju inte ens om att han själv en gång existerade. Han har gått från en existens till en icke-existens, från ett vara till ett icke-vara, från ett tänkande till tomheten. Det är hans ord i böckerna som lever kvar. Orden inom honom dog ut 1912. Såvida inte … Ja, nu är jag inte inne på att bevisa att jag är den reinkarnerade, utan jag tänkte snarare föreställa mig att det finns ett annorlunda liv efter detta, kanske ett fluffigt moln med en gyllene harpa, eller en Edens lustgård där alla människor och djur bara kramas och äter frukt och grönt (nej, man får inte krama ormen, och man får inte äta äpplen, men det gör inget, för sedan tio år tillbaka lider jag av pollenallergi och det innebär att jag inte kan äta gröna äpplen utan att få besvär, så för säkerhets skull äter jag inte röda äpplen heller), eller kanske ett osynligt tillstånd där man svävar omkring på jorden och roar sig med att betrakta vad de levande har för sig.

Det där sista låter mest attraktivt. Får man välja? Eller är jag redan inbokad i de varma grottorna längst ner?

Håkan Tendell

Mina dikter i urval

december 12, 2009 kl. 9:23 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

 

*************************

Numro ett

Innan allt är över,

innan allt är försent,

skall jag vandra på ängars klöver

och rensa mitt sinne rent.

Smuts och skräp finns överallt,

även inom mig.

Mitt hjärta har ibland varit kallt,

tanken tynger mig.

Ingen klocka vridas kan

tillbaka till en svunnen tid.

Den chans man hade, den försvann

och vilar nu i stilla frid.

Jag flera gånger själviskt har

värjt mig ifrån kvinnors glöd.

Min frihet tog jag i försvar

de gånger kvinnor kärlek bjöd.

Än fler gånger var jag den

som kärlek lönlöst sökte.

Jag ville ha mitt hjärtas vän,

men föll när jag försökte.

Vem har tröstlöst liksom jag

fällt så många tårar

efter ett förlorat slag?

Kärlek är för dårar!

Lyckliga de som finner varann.

Jag undrar hur de gör.

Hur finner två själar kärlek sann?

Jag undrar tills jag dör.

*************************

Numro två

Det finns inga färger, ej himmel , ej sol.

Det finns inga blommor, ej ros, ej viol.

Det är här jag hör hemma, det är hit jag har gått.

Jag vill stanna för alltid bland svart, mörkt och grått.

*************************

Numro tre

Jordens livskraft sakta flyr,

varje timme tycks mig dyr.

Blomster vet ej världens plågor,

söker sig mot ljusets lågor.

Varje dag är liv på nytt,

gläds då åt den dag som grytt.

Som äpplet skiljs från grenen sin

och faller hårt mot mark,

som vatten skiljs från höga moln

och störtar ned mot jord,

som solen tycks försvinna bort

i kanten av vår värld,

så skall jag bli till nytt en gång

på livets vilsna färd.

*************************

Numro fyra

Hela ditt liv har du slipats för

den stund du nu står inför.

Det är nu som det avgörs

om allt var förgäves

eller om det blir till din favör.

Röken förblindar ditt öga

och stridslarmet dövar dig helt.

Att nu ta till flykt båtar föga,

ej heller att ligga ner stelt.

Var med mig nu,

vi skyddar varandra

när striden är i full gång.

Min hjälp det är du

när vi ensamma vandra

in i vår hjältesång.

*************************

Numro fem

Så vacker är den snö
på stadens alla tak
att jag ej mer vill dö,
ej längre bli ett vrak.

Så länge som mig benen bär,
vandrar jag på livets stig.
Vid alla gudars namn, jag svär:
Stupa skall jag blott i krig.

Jag har ett liv, ett liv jag har,
det skall jag vårda ömt.
Tids nog så kommer andra dar
när jorden mig har gömt.

Mitt liv har fyllts av sång och skratt,
det kan jag ej förneka.
Riklig är min minnesskatt.
Låt mörkret så förblekna!

*************************

Numro sex

Slaves of the World,

hear my call.
When the time has come,
I will free you all.

Those of you who captured are
in cellars cold and dark,
I will heal your deepest scar
and light your inner spark.

Those of you who often feel
that you need to hide,
I will bring my swords of steel
and stand there by your side.

Those of you who seldom find
a place where you belong,
I will help you ease your mind
and sing a little song.

All you people everywhere,
break your chains and rise.
Another world awaits out there,
Earth is Paradise.

*************************

Numro sju

You know, there are so many dreams that can come true

if you work and if you pray.

No matter then how hard it seems

for me or you,

dreams, they will come true one day.

*************************

Numro åtta

I’m nothing but a wave

in the oceans of time.

I am weak, I am brave

and I fall and I climb.

This message I send

while my heart still can pour:

Our waves will not end

when they once reach the shore.

* * *

all poems by Håkan Tendell

Plan

december 2, 2009 kl. 11:59 e m | Publicerat i Skrivande | 2 kommentarer

Man måste ha en plan.

Fram till början av 1970 saknade jag varje form av litterär målmedvetenhet. Kunde varken läsa eller skriva. Mina återkommande största kulturupplevelser var dels att lyssna på min speldosa som framförde ett härligt stycke ur ”Blommornas vals” ur ”Nötknäpparen” av Tjajkovskij, dels att lyssna på en grammofonskiva som spelade upp en berättelse om de tre små grisarna och den stora stygga vargen. Med grammofonskivan följde ett häfte med bilder (och text som jag ännu inte hade knäckt koden till) där den stora stygga vargen inte på något sätt var trevligt målad, utan tvärtom såg riktigt läskig ut med mörkgrå päls, gula ögon och ett stort gap med huggtänder. Varje morgon ”visste” jag att den stora stygga vargen låg under min säng, redo att gripa tag om mina fötter så fort jag satte ned dem på golvet. Därför hoppade jag alltid från sängkanten och sprang sedan ut ur rummet. Efter några sekunder måste vargen ha förintats på något sätt, för därefter var faran över, ända tills nästa morgon. I slutet av 1970 hade jag dock lärt mig att läsa lite grann.

Fram till början av 1980 hade jag provat på en hel del inom såväl läsande som skrivande. Bland annat hade jag provat på att göra serietidningar och vid ett tillfälle försökt skriva världens längsta mening. Jag visste inte hur lång den allra längsta var, men när min egentillverkade mening var uppe i drygt tusen ord nöjde jag mig och satte punkt. Sommaren 1978 skrev jag en synopsis på en uppföljare till filmen ”Stjärnornas krig” och skickade den till George Lucas. Hans assistent svarade:

”Dear Hakan:

Thank you for your letter to George Lucas. Unfortunately it is impossible for him to reply personally to the many letters this office receives.

The STAR WARS sequels will be entirely based on the original concepts of Mr. Lucas; therefore, no outside materials or ideas can be considered.

We greatly appreciate your enthusiasm for STAR WARS and thank you for taking the time to write.

Sincerely,

Dorothy Alsup

Assistant to the Producer”

I slutet av 1980 hade jag en filmkamera i min ägo med vilken jag gjorde diverse alster som aldrig nådde någon annan vit duk än den ihopfällbara på cirka två kvadratmeter.

Fram till början av 1990 hade jag inte kommit så mycket längre i min litterära utveckling än vad jag hade gjort 1980, i alla fall inte påtagligt längre, och detta gällde även i slutet av 1990.

Fram till början av 2000 hade jag påbörjat och även i vissa fall fullbordat ett antal manus, såväl skönlitterära som facklitterära. Dock var jag fortfarande en komplett nybörjare, utan varken mening eller mål. Vad jag skrev, skrev jag på impuls och det kunde gå väldigt många månader mellan varven. I slutet av 2000 såg läget ungefär ut som det gjorde i början.

En plan … Kan det vara något?

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.