Det finns ingen natt ingen dag

september 30, 2010 kl. 8:51 e m | Publicerat i Reflektioner | Lämna en kommentar

På den del av jorden man är blir det bara mörkare och mörkare och ljusare så småningom. Himlaelden sveper obönhörligt över vårt klot alltmedan vi roterar för att antingen hamna djupare i skuggan eller tvärtom.

När du lyfter blicken, när du tar emot kaskader av stjärnglans som vandrat genom årmiljonerna för att träffa just ditt öga, din kind, din mjuka läpp, fylls du av kraften i kosmos vidsträckta hav.

Det finns ingen natt ingen dag

Diamanter varar för evigt

Så lyder naturens grundlag

Ett hjärta dock bara en stund

och slutar med ett sista slag

Tack för att livet finns kvar

alltsedan de andetag

de första människorna tog

här på jorden

 

Håkan Tendell

Annonser

I keep dancing on my own

september 25, 2010 kl. 5:01 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Vandrade genom staden för att besöka bokmässan.

Stannade upp.

Klarade inte av att gå in där igen.

Inte en gång till.

Inte som förlorare.

Tog mig istället till stadsbiblioteket, slog mig ned i en fåtölj och tittade ut mot Lorensbergsparken.

Jag har kämpat så länge, men inte tillräckligt hårt eller inte tillräckligt bra. Eller så är det helt enkelt ödesbestämt att jag aldrig skall nå fram. Den plats jag drömde om kommer att tas av någon annan: kanske rentav av någon som förtjänar den bättre.

Ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden.

Mig skall intet fattas: varken motgång eller svårmod.

Dock hade jag en kort stund av genuin livsglädje för några veckor sedan. Det var i Rom, i kvarlämningarna av Circus Maximus, hästkapplöpningsarenan som jag blev bekant med när jag i min barndom såg filmen ”Ben Hur”.

Jag strosade omkring där. Det var mitt på dagen och folktomt. För säkerhets skull såg jag mig ändå omkring. Så tog jag sats mot den västra kurvan och avslutade rusningen med en tvärsladd så att gruset sprutade och ett tunt lager damm lade sig tillrätta ovanpå mina skor. Det sprakade i mig av livslust. Sedan lämnade jag arenan, och livet återgick till det normala.

Ett annat speciellt minne av Rom är Pantheon. När jag hade stått där och blickat uppåt ett tag, tänkte jag: ”Jaha, här står jag och stirrar upp i världens mest berömda hål.” Sedan lutade jag mig mot en pelare och skrev en liten dikt, vilken jag tillsammans med alla andra små dikter jag skrev på allehanda ställen i staden, slängde i papperskorgen i badrummet på mitt hotellrum. Vid min avresa fick städerskan således ett antal mynt, som jag hade lagt på skrivbordet, och en mängd dikter av en av Sveriges mest misslyckade poeter. ”Det här är skräp”, tänkte hon nog när hon såg papperslapparna. Ack, hur rätt hade hon inte? Som väl är har jag förträngt innehållet i dikterna, så att jag inte kan återge dem här. De tillhör en försvunnen del av den romerska historien.

Den enda dikten jag var någorlunda nöjd med, var en jag skrev uppe på Palatinen. Jag satt på en bänk i trädens skugga, med utsikt mot sydväst. Duvor gick omkring i sakta mak vid mina fötter. Dikten var på rim. De två första raderna minns jag nu.

Vilade bland fredens duvor på Palatinen

Det var en solig dag, en fin en

Det var bara några veckor sedan, men känns redan så fjärran.

När jag idag satt på stadsbiblioteket med nattklubben Park Lane snett nedanför mig drog jag mig till minnes de kvinnor jag kysst där. Däremot kunde jag inte längre komma ihåg hur det känns att kyssas.

Tungkyssar är värme, passion och magi. Det vet jag, men jag kan inte längre återskapa känslan av dem. Värme, passion och magi är för mig nuförtiden bara gamla fakta, precis som jag vet att Magna Charta skrevs år 1215 eller att Monacos huvudstad heter Monte Carlo.

I tidningen läste jag idag att bokmässan innebär att en massa förlagsfolk och bibliotekarier kommer att dricka vin och ligga med poeter. Ja, det är ingenting jag känner till. Jag har aldrig haft sex vare sig på, i, under eller i anslutning till bokmässan.

Det här året, när jag inte ens dyker upp, kommer damerna säkert att dricka extra mycket vin. Jag kommer inte att stå i hörnet och se när de kysser andra eller varandra.

Fast för mig handlar bokmässan huvudsakligen om böcker, och i år särskilt om hur mitt författarskap har förstärkts i sitt utanförskap, hur längre ifrån drömmen jag kommer.

Jag är inte besviken på någon annan än mig själv. Var och en är sin egen lyckas smed. Möjligen slutar drömmen därmed.

Håkan Tendell

Ett foto en dikt en novell av författaren

september 23, 2010 kl. 10:58 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Paris 1992

 

Göteborg 2010 (diktad i kväll)

Höstlöv i neon

Spårvagnsspår ringlar

i asfalt så blöt

Saturnus gula klot i infraröd rymd

Det går en vind över gator och kanaler

Den smeker kinder, händer och lår

Se ängens gräs blekna om dagen

Det bultar hjärtan bakom murar av glas

Parfymen står på kylning

i en skorsten av tegel och is

Järnvägsräls fryser till sten

Det är stort

Det är skönt

Det är sent i september

 

Den gyllene staten 2019 (författad i tisdags, eventuellt som utkast till början på en ny roman)

Storstadsregn över öknen. Dammet på vindrutan sköljdes bort och motorhuven blev åter blank.

Jag hade lämnat Los Angeles för en dryg timme sedan. Trafiken hade glesats ut. Klockan var fyra på natten, eller på morgonen, hur man nu ser det. Jag hade i alla fall varit vaken i över tjugofyra timmar och ville bara komma hem. Det var tre timmars körning kvar.

Långt framför mig såg jag en kvinna stå utmed vägen. Jag sänkte hastigheten något och slog på helljuset.

Hon stod barfota i en grön klänning med en flaska i handen. Det var något märkligt med henne. Det såg inte ut som om hon liftade. Inte heller såg det ut som om hon tänkte korsa vägen. Hon bara stod där i regnet.

Jag passerade henne, men stannade till cirka hundra meter längre bort. Det gick inte att urskilja henne i backspegeln. Här ute i obygden var det totalt mörker.

”Åk bara hem”, sa jag till mig själv. ”Bry dig inte om henne. Vem hon än är, vad hon än gör här ute, betyder hon bara trubbel.”

Jag fortsatte min färd hem, slog på bilradion, men kunde inte släppa henne ur tankarna. Någon skulle kunna köra på henne.

Jag bestämde mig för att köra tillbaka och kolla hur det var med henne.

Hon stod kvar i samma position som förut: vred inte ens på huvudet när jag tilltalade henne.

Hennes klänning var trasig, hennes långa hår alldeles tovigt, och champagneflaskan i hennes hand sprucken.

Jag stängde av motorn. Det blev alldeles tyst sånär som på ljudet från det avtagande regnet.

Håkan Tendell

 

Lördag i litteraturen

september 18, 2010 kl. 9:21 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Ur bokhyllan tog jag fram en favorit i repris, ”Röda rummet”, och läste det första kapitlet, i vilket Strindberg sade åt mig att det är dags att leverera.

Emellertid behövde jag också inspiration från staden, varför jag drog mig ned mot Vallgraven, släntrade utmed den, sedan utmed Hamnkanalen och slutligen utmed en bit av älven.

Vad jag kom fram till var att min roman, som inte är färdig på långt när, behöver ett nytt slut jämfört med det lyckliga Hollywoodslut den just nu kröns med. Den där lyckliga scenen skall jag behålla, men jag skall lägga på en ytterligare scen, så att jag på sant europeiskt manér kan avsluta det hela i tragik, tomhet och ovisshet: precis som i fallet med min novell, vilken blev den jag valde att arbeta med när jag kom hem till min ensliga vindskammare. Romanen hade jag åtminstone arbetat med i huvudet.

Jag slog mig ned på stolen, sträckte ut mina armar och skakade loss fingrarna som en pianist inför en konsert, och så renskrev jag min novell.

Resultatet blev enastående och jag kunde knappt fatta att jag äntligen hade skrivit ett mästerverk: ett riktigt mästerverk: ett sådant som även andra skulle tycka om att läsa.

Med detta fann jag min dag fullbordad.

Världen tycktes mig angenäm.

It was a dark and stormy night

september 16, 2010 kl. 11:13 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

His heart so torn, his eyes so empty, his fear of failure, stronger than ever.

Autumn he loved, yet he knew that leafs in yellow, red and green eventually must fall.

Uppenbarelsen i Rom

september 10, 2010 kl. 2:29 f m | Publicerat i Reflektioner, Skrivande | Lämna en kommentar

(först dock några fotografier)

Onsdag 1 september 2010

Torsdag 2 september 2010

Fredag 3 september 2010

Lördag 4 september 2010

Lördag eftermiddag

Blickade återigen ut över Forum Romanum, denna gång från Tabularium på Capitolium. Länge ömsom stod jag och betraktade världshistorien framför mig, ömsom spankulerade i arkaden.

Fyra dygn i Rom återstod. Dem ville jag inte föreviga med det exakta kameraögat. Istället fann jag för gott att minnet av dessa dagar för all framtid skulle flyta ihop till en palett av färger, former, dofter och smaker. Jag köpte mig en engelsk tabloid, korsade Tibern, släntrade djupt in i Trastevere och slog mig ned på en uteservering.

Även om jag alltså inte hade för avsikt att komma ihåg så värst många fler detaljer, gjorde jag emellertid en minnesanteckning beträffande den 5 september. Det var en söndag, och jag besökte kyrkorna San Pietro in Vincoli och såg, huggna i sten, Moses med djävulshorn samt liemannen, sedan San Clemente med dess spiralformade stång, därefter San Giovanni in Laterano, där det pågick en mässa med en mängd äldre herrar i gröna kappor, sedan Scala Santa med, enligt uppgift, originaltrappan från Pontius Pilatus hus, där Jesus gick till sin rättegång. Alla riktigt fromma gick på knä uppför trappan, stannade till på varje trappsteg och bad en bön eller yttrade något dylikt. För hedningar fanns vanliga trappor vid sidan om. När jag kom upp på avsatsen såg jag en ung kvinna på knä gråtandes framför ett galler, bakom vilket en Jesusavbildning fanns. Detta gjorde starkt intryck på mig. Jag stannade upp i livet och förnam något obestämt, något jag bara kände betydde något. Jag följde med kvinnan in i ett angränsande kapell, lyssnade till församlingens ”Fader vår” på italienska, gick därefter ut, satte mig i ett skuggigt hörn på utsidan av kyrkan och filosoferade.

Vandringsfärden gick sedan till Santa Prassede där jag till skön orgelmusik granskade den trasiga marmorpelare som sades vara den pelare Jesus bands fast vid när han torterades före sin Golgatavandring.

Ett stenkast därifrån trädde jag in i Santa Maria Maggiore. Kanske hade där just avslutats en mässa. Det doftade rökelse.

Begav mig därefter till Peterskyrkan för att bestiga kupolen vilket jag inte hade ansett mig hinna med vid mitt besök ett par dagar tidigare. Kön var kompakt. Svetten rann längs min rygg. Bredvid mig skymtade paradiset: en källa med rinnande vatten och en ingång, fri från kö, till de svalkande påvliga gravkamrarna. Jag föll för paradisets lockelser, nedsteg i underjorden och såg, till vänster i Petrus gravkammare, bilden av ett gult kors mot en blå bakgrund. Var detta månne ett omen?

Senare, inne i Peterskyrkan, satte jag mig på en bänk vid ett litet sidoaltare i söder, rakt till vänster om den stora baldakinen, och fick en uppenbarelse. Raskt tog jag ur fickan fram penna och ett litet block och författade följande enkla rader

Om religionen

 

I alla välutsmyckade tempel har man svårt att skönja högre makter, ty man bländas av all grannlåt. Tankarna upptas huvudsakligen av konstverksdyrkan. Ändock är den mest grandiosa av guldkalvar, Vatikanens helgedom, dominerad av färgen grå. Man ser det först när man har slutat att begapa människornas futtiga försök att återge skapelsens prakt.

Hur vacker är inte en levande palm jämfört med en massiv pelare? Hur vacker är inte fjärilen och höstlövet jämfört med slipad marmor och stakar av guld? Hur vacker ter sig inte en ko som på landsbygden diar sina kalvar jämfört med vad människor kan måla och mejsla?

När det första templet i en region byggdes ville grannbyarna i regionen inte vara sämre. Med ett vackrare tempel ville de bräcka sina rivaler. När ambitiösa präster av den ena eller andra anledningen hindrades i sina karriärer, skapade de driftigt nya trosgrenar i vilka de kunde få blomma ut. Därför har vi nu dels myriader av tempel fyllda av allsköns prål: om än oförarglig och förvisso njutbar för ögat, dels ett oöverblickbart antal varianter av den enda sanna tron.

Vad skall man gå på när såväl källtexter som sektgrundare genom årtusendena tillsammans lämnar ett sammelsurium av besked?

Vem är bäst skickad att trovärdigt uttolka och sammanfatta den rätta läran?

Vad var profetens egentliga budskap? Hur kan man bäst uttrycka det viktigaste i en enda mening? Kan man det?

För att verkligen förstå profeten, måste man leva sig in i att vara som han, låta hans tankegångar skölja genom själen, våga låta ge sig hän och ta emot.

Man skall vara schysst mot sina medmänniskor. Det är budskapet.

Två gående som möts i en trång passage vinklar ofta sina kroppar så att de båda utan större besvär kan ta sig igenom passagen och nå sina respektive mål. Om det är riktigt trångt släpper ofta den ene artigt förbi den andre och väntar med att själv passera. Tänk dig nu en stark man som går rakt fram med bestämda steg utan hänsyn till sin omgivning. Denne man stöter i människors axlar, han trampar på deras hälar, på deras tår, han armbågar människor i magen. Vill du vara som han? Vill du möta någon som honom i en trång passage?

Livet är fullt av trånga passager.

Hur vill du bli behandlad av andra?

Hur vill du själv vara?

Nu gör människa annan människa illa genom prat eller handling. Omvärlden må ha sin syn på det hela: det skiljer sig ibland från land till land och från tid till annan. Riken bildas, riken störtas, jordiska lagar kommer och går, men man har att rätta sig efter dem där man är. Vad är dock det evigt gällande rådet till den drabbade för hur den skall hantera situationen i sitt hjärta?

Var det fråga om en olyckshändelse? Då bör man ta hand om sig och i övrigt lämna historien därhän.

Var det fråga om vårdslöshet eller oaktsamhet? Då bör man föreställa sig att man själv var den vårdslöse eller oaktsamme och överväga om det hade varit rimligt att man hade blivit förlåten, och om så vore fallet också handla därefter.

Var det fråga om ont uppsåt? Då bör man om saken var en ringa engångshändelse glömma det hela och vandra vidare, men om det var mer än så bör man söka upprättelse, ty i sådana fall vilar det på andra att möjligen förlåta.

Slutligen frågan om varför det behövs tempel när den enskilda människan har möjlighet att var som helst ty sig till den goda kraften.

Ett tempel är en samlingspunkt för människor, en oas, fjärran från vardagens oro och larm. Där har man också möjlighet, om man så vill, att glädjas åt och sörja livets och dödens milstolpar. Genom templet kan den som inte finner tillräcklig frid eller tröst på egen hand få hjälp att samla sig och helas.

 

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.