Håkan Tendell författare

Synd. En ypperlig uppföljare till Skam.

Det är oklart om det är Strindberg eller Antikrist som har tagit Warholm i besittning. Faktum är i vart fall att Synd är en djävulskt bra roman. Man kan emellertid inte utesluta att Robert Warholm utan hjälp av demoner har författat sin senaste bok. Att den är så bra kan då bara förklaras med att han är en spränglärd och skicklig hantverkare.

Uppföljaren Synd skiljer sig från föregångaren Skam på så sätt att den innehåller en himla massa kaffedrickande. Detta evinnerliga kaffe på fat med sockerbit i mun och mera etikettsenligt inmundigande överträffas bara av supandet. För att få plats med alla orala aktiviteter har, antar jag, antalet ekivoka scener i denna del två i den förmodade serien fått begränsas till en enda och den är dessutom så sedesam att den utan trigger warning här kan citeras: På kvällen älskar de mer passionerat än vanligt.

Den som införskaffar Synd i tron att den handlar om svenska folkets sexvanor är alltså ute i ogjort ärende. Romanen handlar om tunga grejer. Till exempel en tung yxa i skallbenet. Eller den icke ämbetsmannamässiga driften att stämpla personer som skyldiga bara för att de är misstänkta. Underklassen. Kvinnokampen. Oron för vart samhället är på väg. Just det där läser man med såväl ett leende på läpparna som med sorg i blicken. Skildringen av livet på artonhundratalet är, oaktat ojämlikheten, så rogivande. Så väsensskilt från tjugohundratalets krackelerade folkhem. De som minns var de befann sig när de fick höra att statsminister Olof Palme mördats på öppen gata minns kanske också den dåtida tesen om att den händelsen förändrade Sverige för alltid. Om folk 1986 hade kunnat skåda trettio år in i framtiden skulle de ha baxnat.

Nåväl, eftersom författaren är så läsvärd hoppas man att han snart ger ut en tredje bok om livet och döden i Frykeboda socken. Kanske kan han då väva in en omgjord variant av Palmemordet så att det får den häpnadsväckande upplösning nationen suktar efter.

Robert Warholm tycks ha gjort sig ett namn i Karlstad med omnejd. Baserat på verkshöjden i hans alster förtjänar han ett större genomslag än så. Och litteraturälskare landet runt förtjänar i sin tur att få reda på existensen av hans författarskap.

Oktober

Det var kvällen då regnet kom.

Ett nytt slags regn som hämtade sin kraft uppifrån och slog rakt nedåt.

Inget piskande från sidan. Bara fallande från ovan. Man kunde skydda sig från det om man ville. Det var enklare att låta bli.

Och damen i butiken gjorde i ordning allt så att jag kunde gå därifrån med ett skyddande tyg runt halsen. Det kanske värmde.

Varje droppe mot de av lyktor och granit bronsfärgade stenarna föll genom jorden utan stopp.

Det var inte det största regnet. Möjligtvis var det inte ens något nytt med det. Det var bara marken som tycktes instabil. Stenar på gungfly. Plattor på vatten. Asfalt av kvicksand. En känsla av att det regnade ute och att jag korsade Drottningtorget i olika riktningar under kvällen.

Begärets dunkla mål

Jublet från när bandet äntrade scenen kom när jag överlämnade min skinnrock för bricka 713. Det var en sån där kväll när man vet att nåt ska hända, eller också händer det för att man är inriktad på det.

Jag visste det när jag gick längs Vasagatan, jag trodde det när jag klev in på Pustervik, jag anade det i nyfikna blickar.

På scenen revs det av hit efter hit följda av vrål. Ridån gick ner och marken under fötterna förvandlades till dansgolv. Big in Japan. Sounds like a melody. Love song. Enjoy the silence. Blue Monday. Fullt med kvinnor som var med när det begav sig. Och några flickor till synes från själva åttiotalet. Så olika referensramar. Så lika i kläder, frisyrer och dans. Jag i syntlugg. Jacka, svart, glänsande tunn. Material okänt. Kolsvarta Levis 501. Blanksvarta boots. Som om det spelade nån roll. Det var en sån där kväll.

Sen satt vi där vid kajkanten, mein Fräulein och jag, och pratade tyska. Svala i natten, varma av vampyrkyssar. Drog oss österut mot en gotisk tegelvägg tillhörande Hagakyrkan. So romantisch! Ja.

Man vet hela tiden att det inte kan vara för evigt. Man vill vara fri. Det är i alla fall vad man tror är bra för en. Hennes skönhet lockar. Väldoftande hår. Glittrande ögon. Hennes kropp som söker min närhet.

Man vandrar Vasagatan åter. Södra Vägen. Mölndalsvägen. Som en man.

Lustans Lakejer