Den oändliga staden

november 26, 2016 kl. 3:41 e m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

img_0651

Man är bara en, inte obetydlig, men i det närmaste försumbar, del av helheten.

En av kanske hundrafemtio på våning tjugonio. Blickandes ut över en orange konservburk med kanske tiotusen. I en stad där ingen kan säga hur många som existerar i det enskilda ögonblicket.

Människorna i tegelgrottorna. Trägrottorna. Betonggrottorna. Konstruktionerna av stål och glas. Själarna på gatorna. I parkerna. Under broarna. I tälten, husvagnarna, containrarna. De mantalsskrivna. De papperslösa. De bofasta. De tillresta. Affärsmännen. Turisterna. Pendlarna. Kropparna i spårvagnarna, bussarna, limosarna, volvoarna, mercorna, jänkarna, långtradarna, lastfartygen, färjorna, helikoptrarna, sopbilarna, utryckningsfordonen.

Myllret av livsöden som pratar, tuggar, skålar, kramar, kysser, knarkar, rånar, smugglar, langar, skjuter, skriver, läser, föreläser, stressar, softar, handlar, jagar, sitter i yogaställning. Andas in. Och så ut.

Tomflaskorna på borden, pappersbitarna på golven. De lyckliga ansiktena. Besvikna axlarna. Dansande fötterna. Tunga stegen. Vidare, vidare. Lämnandes det förflutnas virvel av tid och rum bakom sig. Genom hopplösheten. Hoppfullheten. En kapsel i stadsrymden.

 

Författande handlar lika mycket om att tänka som att skriva

november 19, 2016 kl. 12:33 e m | Publicerat i Okategoriserade | 3 kommentarer

gbg-17-nov-2016-b

Bortsett från ett romanprojekt där jag skriver för hand på engelska och fick ihop några sidor en natt i oktober och några sidor nu i morse, skriver jag inte alls. Inte på uppföljaren till Göteborg noir, och inte heller på pseudonymromanen som jag har ihop med en hemlig kvinna.

Jag behöver miljöombyte. Har bott i mitt penthouse i sexton år. Njutit av vin, kvinnor och sång. Skrivit himmelska dikter, mörka stycken och åtminstone en riktigt bra roman, om jag får säga det själv. Men leva på mitt författande kan jag ännu inte göra. Vad som saknas är det stora genombrottet.

Många författare genom historien har fått sitt genombrott efter att de flyttat.

Jag har haft vilda idéer om något inspirerande på landsbygden; en gammal skolbyggnad, en kyrka, en nedlagd järnvägsstation, en romantisk herrgård.

Kanske i framtiden. Än så länge är jag notorisk stadsmänniska. Behöver stadens puls. Tillgång till dess utbud för alla sinnen.

Så jag har dragit upp gränsen för hur långt bort jag kan tänka mig.

Västerut: Majorna, Kungsladugård, Sandarna.

Söderut: Guldheden, Mölndalsvägen.

Österut: Lunden, Olskroken, Strömmensberg, Gamlestan, Kviberg.

Norrut: Hisingen! (Kvillestan, Kvillebäcken, Lindholmen)

Vad man än byter gör det något med en. Byta jobb, byta bostad, byta partner. Man dyker ner i ett nytt hav. Får nya intryck. Vidgar sina vyer. Stimulerar tanken.

Just nu förmår jag inte tänka särskilt mycket på mina manuskript. Är sysselsatt med förberedelser inför det omvälvande.

Men bortsett från allt som har att göra med det: hur fungerar det i normala fall? Av allt det jag skrivit: hur många timmar gick det åt att fysiskt nedteckna och redigera meningar, och under hur många timmar bollades manusidéer fram och tillbaka genom mitt huvud medan jag promenerade nånstans, medan jag satt, medan jag låg, medan jag läste en bok, en tidning, såg en film, medan jag sov?

Jag hade en dröm i natt. Befann mig i en villa nära en palmbevuxen sandstrand. Såg människor fröjdas i vattnet. Hela landskapet badade i ett starkt solljus. Så kom en våg. Härlig för surfare. Jag tog ett fotografi. En ny våg. Surfare föll. Så försvann folk och det kom en ny slags våg, en sjudande vattenhöjning som sträckte sig långt in över sanden. Vattnet drog sig tillbaka. Så tog jag ett nytt fotografi. Palmer. Ljusblå himmel. Sand. Och en gigantisk vägg av vatten. Furiös. Detta är inte bra, tänkte jag. Greppade ett räcke inne i villan för att hålla den annalkande vågkraften stången. Inget vatten forsade in. Villan intakt. Jag förundrad. Ny scen. Jag befann mig i ett höghus. Tittade ned mot marken där jag parkerat en mörkblå Volvo. Det började regna. Såg hur parkeringsbiljetten som jag av oförklarlig anledning satt fast under vindrutetorkaren i stället för på insidan av vindrutan sköljdes bort av regnet. Jag rusade ut. Biljetten seglade mot en gallerförsedd brunn. Jag fick tag i biljetten precis när den var på väg att sväljas av brunnen. En pistolförsedd rånare i grå rock dök upp. Ville ha bilen. Jag avväpnade honom och gav honom en tillrättavisning. THE END. Vad betydde den här drömmen? Kanske inget. Kanske mycket. I vart fall var det en slags film som utspelade sig inom mig. Och eftersom jag minns den kommer den att påverka mitt skrivande vare sig jag vill eller inte. Det gör ju i och för sig även sånt som man inte aktivt minns, men som finns lagrat i ens undermedvetna. Uppenbarligen har jag i vart fall nyss skrivit ned drömmen, varför den till och med i originalskick blev en del av mitt författarskap. Slut på meddelandet.

gbg-17-nov-2016-a

 

Trädgårdsföreningen – Den oslipade diamanten

oktober 21, 2016 kl. 8:45 e m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

gbg-21-oktober-2016

Jag ser framför mig ett småskaligt rutnät sakta lägga sig över parken som ett fallande perforerat löv. Gamla byggnader bevaras som hörnstenar i nybyggda stadsmässiga kvarter. Väl utvalda träd och rosenrabatter lever vidare som pocketparker. På de smala gatorna längs det nygrävda kanalsystemet, som här och var når fram till den boulevardiserade allén, strosar människor in från de många nylagda broarna över Vallgraven och befolkar stadsdelen: bär upp chiffonjéer och schäslonger till lägenheterna, låser upp butiker och restauranger i bottenvåningarna, tänder kontorslampor på andra våningen, tappar upp varmt vatten i ett badkar på vindsvåningen under ateljéfönstret, lutar sig mot balkongräcket och vinkar till väninnan där nere vid blomsteraffären på hörnet.

 

Inspiration

oktober 3, 2016 kl. 11:55 e m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

tendell-stenpiren-gbg-oktober-2016

Det var på hemväg från jobbet.

Hade läst ungefär första hälften av Springsteens självbiografi. Valde att ta en linje mot Stenpiren i stället för Domkyrkan. Klev av spårvagnen samtidigt som Sandy ljöd i hörlurarna. Möttes av denna vy.

Den känslan, liksom.

Sandy.

Och det inspirerade mig till att komma till den slutsatsen att del två i trilogin efter den nyss publicerade Göteborg noir ska handla om Candy. Enbart henne. Inget om Frank. Jag hade tidigare tänkt att han och hon skulle återförenas i tvåan, men nej, i del två ska det vara fokus på hjältinnan rakt igenom.

Men hur mycket sex och våld ska det vara den här gången?

Kanske lite sparsamt i början.

Och sedan en enda stor orgie.

Jag kan riktigt se det framför mig.

En våldsorgie alltså.

I en lyxvilla i Göteborgs utkanter.

Gräddan av maffian samlad. Näringslivstoppar, politiker, kommunala bolagschefer och andra eko-brottslingar.

Detta rör sig alltså om fiktion.

Fiktion.

Och för övrigt alltså inte så mycket rensa på gatorna längre.

Nu är det de fina salongerna som måste genomgå reningsbadet.

Ja, det är så det måste göras.

En skarp kontrast till ettan.

Frånsett att Candys första faktiskt var på en lyxjakt.

Resten av det hon gjorde var fel. Mycket fel. Hon själv måste renas på något sätt.

Det där på lyxjakten var en blinkning riktad mot tvåan kommer man kanske att säga.

I framtiden när nästan ingen hittar den här bloggen bland de tiotusentals träffarna.

Men det här är guldgruvan för litteraturvetaren, för fanzineskaparen, för hardcorefansen, för den initierade läsaren.

Precis som en del av världens befolkning just nu tar sig igenom Springsteens biografi, och får inblick i en himla massa.

  1. Att han hade det tamejtusan inte lätt där han växte upp som en kuf. Och i social misär.
  2. Fy sjutton hur mycket han sedan kämpade med att försöka lära sig spela gitarr, försöka överleva på de få dollar musiken kunde inbringa, hur han kontinuerligt bytte ut bandmedlemmar allt eftersom de ballade ur, hur nära han var att stryka med i livsfarliga situationer av olika slag, hur han körde coast to coast utan vare sig körkort eller körkunnande (men han fick försöka lära sig under resans gång) (hur meningslöst det var att han bytte av den andre föraren när denne ändå inte vågade somna medan Bruce framförde fordonet), hur det vimlade av artister i Kalifornien som var bättre än han själv,  hur hopplöst det var att inse att åratal av kämpande och utveckling inte tycktes leda till något mer än att för alltid vara en lokal attraktion på barerna och i gymnastiksalarna i New Jersey och Richmond där publikhavet allt som oftast resulterade i drängfullhet, slagsmål, polisingripanden och avbrutna konserter.
  3. Hur krånglig, hård och orättvis musikbranschen kan vara även när man lyckats ge ut ett album.
  4. Och att förvandlingen från nästan nobody till somebody kan vara skrämmande för en (men det är sånt man får leva med).

Vad hände på bokmässan?

september 28, 2016 kl. 11:10 e m | Publicerat i Okategoriserade | 5 kommentarer

tendell-gothia-towers-september-2016

Svepandet av ett antal Gin & Tonic.

Det är väl ungefär vad jag kan säga i nuläget.

Förhoppningvis kan jag berätta mer om en månad eller kanske tidigare.

Två olika grejer.

Hyfsat realistiska scenarier som kan komma att träda i kraft.

Men det är som i roulette. Det kan bli rött. Det kan bli svart. Men det kan också bli grönt.

Samma faktor som spelade in då.

Det oväntade.

Det man inte föreställde sig.

Skulle kunna hända.

Men viktigt att minnas.

Större delen av rymden består av tomhet.

Om mörk materia kan sägas vara det.

Oaktat om den utgör ett parallellt universum som existerar inflätat i vårt.

Genom oss.

Det är så lite vi vet om något.

Mycket bara gissningar, antaganden, förhoppningar.

Bokmässan är avslutad.

Inga fler insatser.

Kulan saktar in.

Studsar över numren.

Nånstans ska den finna sin plats.

Smakprov ur Göteborg noir

september 23, 2016 kl. 1:01 f m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Göteborg noir - Håkan Tendell

Diverse stycken ur de fyra första kapitlen av Göteborg noir.

1

Frank Nguyen körde förbi Järntorget i sitt tillfälliga skal av trygghet: vinterdäck, bilbälte och en stålbur tillverkad på Hisingen.

Göteborg, sista helgen i mars. År 2021. Söndagen snart tre timmar gammal.

Gatorna torra under molnen. Gråa, brandgula, brunskiftande.

… Gled in på Parkgatan. Passerade smutsiga stenfasader från la belle époque.

… Knäppte igen sin marinblå duffel. Gick bort mot korsningen Vasagatan/Avenyn.

Neonljus, limousiner, höga klackar. Avenyns breda trottoarer som välfyllda catwalks för alla helgkvällars flickmode: kort, tajt, svart.

… Basgångarnas ljudmatta letade sig ut genom dansgolvens fönster. Människor ryckte i varandra, omfamnade varandra, vinglade och brölade.

Franks svarta lugg fladdrade. På hans ärrade högerkind kom något vått. Regndroppe eller ölskvätt. Han brydde sig inte. Ville bara hitta sin Veronica. Ta henne hem.

På en trottoar brottade två dörrvakter ned en kille. Fick i sin tur sparkar och slag av killens kompisar. Andra krogars vakter anslöt för att röja upp i röran. Hundrakilosknän pressade kaxiga gossar mot granitplattor och gjutjärn. Från andra sidan gatan hördes ljudet av en flaska som krossades mot en paviljong.

Sju minuter över den avtalade tiden. Frank släppte greppet om bilnycklarna i duffelfickan och drog upp sin iPhone 9.

… Hans nyputsade skor tog sikte mot hamburgerhakets mörkgröna flagga. Kryssade fram mellan sakta rullande sjuttiotalsjänkare.

2

En stulen Audi flöt ut ur Marieholmstunnelns korallblekröda gap. Avancerade sydväst i laglig hastighet. In på E6:an. Svängde av vid Ullevimotet. Stannade för rött mellan Vagnhallen Gårda och fyrtiovåningsskrapan City Gate.

I vänsterfilen bromsade en bepansrad polisbil in.

… Audins förare sneglade på polisen. Blickar möttes. Polisen tog upp en ficklampa och lyste genom rutorna på Audins förare. Ansiktet då i profil. Orörligt.

… Lastbilsföraren varvade dieselmotorn.

Ut ur Gårda brandstation femtio meter längre fram forsade en armada av brandbilar och ambulanser. Blåljus och sirener slogs på.

Grönt. Pansarstyrkan hakade på i slutet av kolonnen.

Audin accelererade. Föraren sa till polaren, ”Okej, när vi närmar oss Lorensbergsgatan är det upp med hooden som gäller. Du måste kolla ordentligt. Är det bara en eller två på gatan, tar vi dem. Om det är fler eller noll, kör vi runt och börjar om på nytt. När jag stannar måste du hoppa ut direkt. Du måste öppna dörren redan när jag bromsar. Repetera.”

”Jag hoppar ut innan du har stannat. Flashar kniven.”

3

Frank letade bland borden på bottenvåningen. Tonårsbrudar med rosa tuggummimunnar. Smack. Tre grabbar i läderbrallor.

… ”Noll McFeast!” ljöd i sorlet.

Uppe på övervåningen stod en kille och tryckte på en pump. ”Fan, är det slut i den här också?”.

Ett lysrör blinkade.

… Två klonade modeslavar med lyster av ansiktskräm gled upp bredvid Frank och trängde undan honom. ”Där är ni ju! Hallå, eller!” sa den ene och lade en arm om Emelies hals. ”Här har ni liraren jag pratade om. Pokerkungen!”

”Vem av er är min biatch?”

”Nej, mannen. Det här är fina brudar. De kräver lite stil.”

Pokerkungen rapade. Bjöd på doften av grillad chorizo med senap och rostad lök.

… Hon trippade efter och vred på överkroppen. ”Hejdå, Emelie!”

De passerade det blinkande lysröret och gick ned för trappan. Veronica klängde på Frank, delvis för att hålla balansen.

Det fanns två utgångar att välja på: åt höger mot Avenyn, åt vänster mot en parallellgata.

Veronica ville åt höger. Frank höll emot. ”Den här vägen blir närmast. Jag ställde mig på Heden.”

… Veronica såg en katt sitta på ett elskåp. ”Nämen, hej, sötnos, sitter du här alldeles ensam?” Sträckte fram fingrar med glittrigt nagellack. Hennes högklackade hängde inte med i svängen.

Frank fångade henne i fallet.

Katten hoppade ned från skåpet.

Veronica gav ifrån sig ett litet tjut av lika delar glädje och överraskning.

”Nu får vi ta det lite försiktigt, älskling.”

… Bildäck skrek till bakom Veronicas rygg. Dörrar på en Audi fläktes upp. En kille i mörkblå huvjacka hoppade ur. Drog kniv. Föraren också. Han i grå huvjacka.

Frank ville inte tro att deras ord riktade sig mot honom och hans älskade.

”Hoppa in i baksätet”, upprepade föraren.

Både Frank och Veronica tittade ned i trottoaren. Försökte gå utmed husväggen.

Med kniven höjd blockerade passageraren dem. ”In i bilen.”

Veronica försökte smita åt andra hållet. Fick en knytnäve mot kinden av föraren. Vacklade till och skrapade sin svarta kappa mot husets fasad. Föraren slet tag i hennes arm så att hennes huvud kastades bakåt och den lilla hatten föll av.

”Nej!” sa Frank. ”Vad håller ni på med?” Han trycktes ned mot motorhuven. Slog i hakan. Ett knivblad hölls framför hans ögon. ”Vi ger oss! … Veronica, gör som de säger!”

”Frank!”

Killen i den mörkblå huvjackan tog över Veronica. Knuffade in henne i baksätet. Kniven mot hennes mage. Frank placerades på vänster sida om henne. Spjärnade emot lite grann. Föraren gav Frank en snyting i ansiktet och sa åt honom att passa sig, annars skulle de knivhugga bruden.

Bilen rullade iväg. Svängde höger i korsningen. Passerade en man som fällde upp ett paraply. Svängde höger igen. Ut på Södra Vägen. Föraren tittade i backspegeln. Ingen pratade.

Audin bromsade in i korsningen mot Engelbrektsgatan. Övergångsstället tyngt av två däck. Föraren slog på bilradion. Petra Marklunds Händerna mot himlen. Han höjde volymen. Trummade takten mot bildörrens armstöd. Vilade andra handen mot växelspaken. Lät motorn mullra lite grann.

Park Avenue Hotel snett framför dem kontrasterade mot natthimlen med skymten av gaveln på sin cremefärgade huskropp.

… Ett begynnande ösregn smattrade mot plåten.

Inför rondellen bredvid Gothia Towers fyra hotellskrapor saktade bilen in igen.

Frank försökte sortera sina tankar. Vad är det egentligen som pågår här? Allt är lugnt, och jag ska se till att det förblir lugnt. De här killarna ska få våra pengar, om det är det de vill ha, bli nöjda och sen dra.

Veronica kramade Franks hand.

Han sneglade på knivbladet framför hennes mage och på hennes fylliga kinder. Men ingen ska få skada min Veronica. Ingen.

Veronica stirrade ned mot kniven. Vände sitt ansikte mot Frank och såg honom i ögonen.

Han försökte se lugn ut, som om han hade situationen under kontroll. Tyckte sig se hennes ögonvitor växa sig allt större. Att hennes blick flackade mer och mer. Att hennes läppar darrade. Sa lågmält till henne, ”Allt kommer att bli bra.”

”Nej, Frank, det kommer det inte.”

”Håll käften där bak!” ropade föraren. ”Inget snack!”. Sänkte volymen ytterligare, så att vindrutetorkarna hördes.

En spårvagn skar av trafikflödet från vänster.

Föraren lättade på kopplingen, gled iväg och växlade upp till tvåan, trean. En satellit i låg bana över jordskorpans rundning. Stannade på Mölndalsvägen en bit från en bankomat.

… 7567 var fel. 7657 var också fel. Frank skakade på huvudet och slog ut med armarna. ”Jag lovar. Jag försöker inte luras. Jag blandar ihop siffrorna. Jag är så himla stressad. Kommer du ihåg vad hon sa? … Inte? Vi kan i och för sig bara gå tillbaka till bilen och fråga.”

Killen snittade Franks släta vänsterhalva. Kallt stål. Mjuk kind. ”Jobba nu, för helvete. Du måste göra rätt. Annars tuggar den kortet.”

Frank tittade på kniven. ”Ta det lugnt. Ta det lugnt. Jag vill göra som du säger, men om vi inte går tillbaka och frågar om den rätta koden, kommer jag garanterat att misslyckas. Jag måste få höra siffrorna igen.”

”Sa hon inte, typ, 5676?”

”Nej, det var nåt annat. Nåt krångligare.”

”Inga tricks, bara. Du vet, han kommer sätta den i henne. Jag skojar inte. Han har gjort sånt förut.”

”Släpper ni oss sen?”

”Vi går till bilen nu. Inga tricks.”

Frank kände hur det rann utmed kinden. Visste inte hur mycket som var blod och hur mycket som var regn. Vågade inte lyfta handen.

Bilen stod halvt uppe på trottoaren, belyst av en svajande lampa som färgade karossen gul.

Veronica satt och skakade. Blödde näsblod.

Frank ryckte i henne. ”Du måste säga koden igen! Jag har glömt den.”

”Du blör!”

”Ge mig koden!”

”Hjälp mig! Jag vill inte vara här!”

Den mörkblå knuffade undan Frank, sträckte in armen i bilen och drog Veronica i håret så att hon började skrika.

Föraren sa till sin kamrat, ”Det här funkar inte. Hoppa in så drar vi!”

”Älskling, du kan komma ut nu. Vi ska hem.”

Frank fick en karatespark i magen av den mörkblå. Lutade sig mot bakluckan. Fick spark mot höften. Föll till marken. Spark i huvudet. Blev liggandes på asfalten. Alltmedan bilen med Veronica försvann längre och längre bort i regnet.

Rännilar från molnen störtade ned mot Franks halvöppna mun. Mot hans öra. Mot hans svarta strumpor och skor.

Handflatan mot trottoaren. Armbågen. Upp på knä. Rätade på benen. Den långa, svarta luggen kastad bakåt i ett vrål.

Frank försökte stoppa en förbipasserande bil för att få hjälp med att slå larm. Bilen susade förbi.

Nästa också.

Vid ett övergångsställe knackade Frank på rutan till en bil som stannat för rött. Den drog i väg medan det röda ännu skymtade i förarens ansikte.

4

Emelie följde med sitt ragg på efterfest hemma hos Pokerkungen. Penthouse på tjugotredje våningen i Eriksberg: ett av flera gamla varvsområden i Göteborg omvandlade till enklaver för bättre bemedlade. Exklusiva bostadsrätter. Segelbåtar sida vid sida med stora motorbåtar.

Hon behöll sina rödsulade svarta Louboutins på. Hamnade i en mörkröd skinnsoffa modell vintage.

Flaskor, burkar och tomma glas på soffbordet. Tomma skålar. Champagneflaska med ådror av stearin. Emelie smekte den. Fingertopparna mot det stelnade. Sedan handflatan mot skinnsoffan. Kramade en kudde. Doft av män. Suddig utsikt över älven, bockkranen och Älvsborgsbron. Regnvatten mot fönstren. En NATO-drönare i skyn cirklandes över området där den brittiska fregatten HMS Lancaster och amerikanska jagaren USS Zumwalt låg för kaj.

UV-ljus i lägenheten. Prince i högtalarna. Från köket hördes pokerkungen sjunga med i refrängen, ”Tonight we´re gonna party like it’s 1999.”

Vid ett flipper: ragget. Vältränad bak i Dieseljeans.

Pokerkungen gav Emelie en grogg med häften Absolut, hälften Zingo. Hans ögon som spotlights. En tredje kille, på vippen att däcka, halvlåg mot Emelie och smekte hennes bröst.

En tordönsröst från flippret, ”Gorgar got you”. Demonen röd. Pulserande.

Utmed en olivgrön fondvägg: ett terrarium. Emelie svepte groggen, lyfte undan bröstsmekaren och gick fram. Pussade mot rutan. Den kluvna tungan viftade.

Dörrklockan plingade till ett par gånger. Två ytterligare killar klev in. Spanade in Emelie. Gjorde high five med polarna. Nytt glas till henne. Ny musik. Shakira. Wyclef Jean. Hips don’t lie. Solodans. Händer som klappade. Händer som hjälpte henne. Av med allt.

”Ge henne ormen. Det blir läckert. Hundra lajks på Insta.”

”Runt hennes hals.”

”Nej, ingen orm.”

”Klart du ska ha en orm. Den är inte giftig.”

”Den kan strypa mig.”

”Nej, nej. Vi räddar dig. En anakonda mot fem män. Den har inte en chans.”

”Tjejen, om du får problem med den där ormen, sliter jag av hôvvet på den. Kolla in mina nävar.”

”Lyft inte upp den. Jag vill inte ha den … Nej, inte i ansiktet! Ta bort den!”

 

 

http://www.adlibris.com/se/bok/goteborg-noir-9789188329899

http://www.bokus.com/bok/9789188329899/goteborg-noir/

http://cdon.se/b%C3%B6cker/h%C3%A5kan_tendell/g%C3%B6teborg_noir-38540214

https://shop.books-on-demand.com/skonlitteratur/goteborg-noir/

 

Jag kommer att skriva uppföljare till Gbg noir

september 21, 2016 kl. 11:59 e m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

tendell-rue-de-cannes-le-cannet

Det märkliga i sammanhanget var att kreativiteten tycktes slå till enbart tiotusen meter upp i luften.

På flyget söderut bestämde jag mig för att skriva två uppföljare till Göteborg noir.

Jag gick sedan ner för landning på Schiphol. Motorerna hade kämpat sig fram genom kompakta moln. Låg efter schemat. En flygvärdinna böjde sig fram mot mig.

– You are going to Nice.

– Yes.

– Your gate is Bravo 26.

– Bravo 26.

– When we land, you must go directly to that gate. They’ll be waiting for you.

– Bravo 26. I will go there directly.

Skrev ned Bravo 26 i det block jag döpt uppföljarna till Göteborg noir. Mindes att det fanns en karta över flygplatsen i KLM-magasinet jag läst. Slet upp magasinet. Hittade sidan med kartan. Rev loss sidan. Studerade kartan. Vek ihop den och stoppade ned den i bröstfickan på kavajen. Klev in i terminalbyggnaden. Gick några steg tills jag orienterat mig. Började sedan springa. Först vid sidan av rullbandet. Nästa rullband hoppade jag på. Sprang slalom. Arbetade mig fram. Klev med svett i antågande på planet till Nice.

Vid inflygningen till Nice låg staden upplyst i det sena kvällsmörkret. Landningsbanan kantad av röda lampor omgivna av svart hav.

Bagagebandet i Nice tömdes på väskor. Jag stod kvar. En kvinna i klarblå uniform kom fram till mig. Hon verkade förstå situationen instinktivt. Jag var inte hennes första.

– Come with me.

Jag kom med henne.

Hon hjälpte mig fylla i ett formulär. Gav mig ett överlevnadspaket.

Jag gick till en annan kvinna.

– How do I get to Cannes from here?

– You can take bus 200, but it has just left. Next bus will arrive at one o’clock.

Det var en halvtimme kvar till midnatt. Nittio minuter mitt i ingenstans var för mycket med tanke på att bussfärden skulle ta cirka en timme, och att jag sedan ändå inte skulle vara framme vid mitt hotell.

– How much do you think a taxi will cost?

– 90 Euro.

– Good.

– But that is so expensive compared to the bus.

– It’s fine with me. Thank you for the information.

Jag haffade en taxi.

– How much for a trip to Cannes?

– 90 Euro.

– Alright. I’m going to Park and Suites Elegance Le Cannet. It’s on cinq Rue de Cannes.

Fick rum 317. Packade upp mitt överlevnadspaket. En inplastad vit T-shirt. En necessär med en tandborste och en rakhyvel. En deodorantservett. Och en liten tub med en massa fransk text. Det gick inte att utläsa om det var tandkräm eller raklödder. Jag öppnade tuben och luktade på innehållet. Kanske var det mangodoftande hudkräm. Tuben förpassades till papperskorgen.

Nästa dag fönstershoppade jag på Rue d’Antibes. Bara en massa lyxbutiker. Till slut var jag tvungen att ta mig in i nån av dem. Det kostar att ligga på topp. Två medelålders damer överföll mig med kläder när jag berättade att mitt bagage var försvunnet.

– Feel the quality.

– Yes. Very good. Very good.

Jag minns inte om det var badhandduken eller den ljusblå skjortan som hade sån fin kvalitet. Jag bara tog för mig. Men när de ville sälja mig exklusiva flip flops för 40 Euro var det nog för mig.

– I have what I need now.

– Are you sure? Look at this. Or this.

– I’m fine, thank you.

Stranden i Cannes ockuperas huvudsakligen av gästerna på storhotellen utmed Boulevard de la Croisette. Längst västerut, närmast Palais des Festivals et des Congrès, finns dock en sträcka på cirka femtio meter där pöbeln får visa upp sina kroppar. Jag visade upp min vampyrkropp. Efter några dagar glödde den.

Sista kvällen i Cannes tillbringade jag på casinot i festivalpalatset. En snubbe, säkert från en av lyxjakterna vid kajen där utanför, strösslade gång på gång gula marker över den gröna roulettefilten. Håvade in berg ibland. Stönade ibland. Grävde upp nya sedlar ur guldbyxorna och slängde dem på bordet. Själv körde jag en mer reserverad stil. Analyserade. Spelade lite då och då. Förlorade ibland. Vann ibland. Förlorade lite till. Äh, vad fan, nu får det hända nåt, tänkte jag, och så satte jag ett stort antal av mina röda marker på rött fastän det nyss varit rött. Vinst. Medan jag räknade mina marker hamnade nästa kula på svart. Så inför nästa kula satte jag en massa marker på svart. Det blev svart. Jag växlade in mina marker till jetonger. Totalt gick jag femhundra spänn plus. Lämnade Cannes som en vinnare.

På hemresan mellanlandade jag på Orly. Jag hade fyra timmar på mig att ta mig till Charles de Gaulle. Skulle jag tråka ut mig eller skulle jag leva livet?

Jag tog en buss till Champs-Élysées. Köpte en baguette. Ost och skinka. Tungbrännarvarm. Tuggade i mig härligheten. Skänkte smulorna till duvorna och lämnade stan i taxi. Nästan hela vägen ut ur tätorten blev vi omkörda av motorcyklister som forsade fram i kolonner mellan bilarna. Fascinerande. En i princip aldrig sinande ström av svarta läderdräkter som susade förbi. Ingen blev påkörd. Ingen välte. Ingen bilist bytte ovarsamt fil. Fransk precision ut i fingerspetsarna.

Och så då på flyget till Landvetter öppnade sig ymnighetshornet och kreativiteten flödade. Jag skrev synopsis till både tvåan och trean. Göteborg noir har förvandlats från en enaktare till början på en trilogi.

tendell-palm-dor-cannes

tendell-palais-des-festivals-et-des-congres-de-cannes

tendell-boulevard-de-la-croisette-cannes

Romanen Göteborg noir med på listorna

september 21, 2016 kl. 8:30 e m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Budskapet sprider sig över stad och land.

http://hannelesbibliotek.blogspot.se/2016/09/goteborg-tematrio.html

http://skrivrobert.blogspot.se/2016/09/tematrio-goteborg_20.html

Göteborg noir. I en nätbokhandel nära dig.

 

 

Kreativa tips från Carol Petersen

september 12, 2016 kl. 7:32 e m | Publicerat i Okategoriserade | 3 kommentarer

Carol Petersen ger här en note to self and others vad man skulle kunna göra för att, förutom att ha roligt själv, öka på hypen kring en roman man författat.

http://www.carolpetersen.se/blogg/tips-till-mitt-eventuella-framtida-jag

Hon tipsar också om Wattpad. (The next big thing?)

http://www.carolpetersen.se/blogg/forfattartips

Jag är försiktigt nyfiken på båda varianterna.

Eller så skulle jag kanske be 86 olika personer läsa in varsitt kapitel av Göteborg Noir medan jag filmar och lägger upp på YouTube. Jag får nog ragga på bokmässan.

Ibland vill man bara vandra i mörkret

augusti 31, 2016 kl. 11:13 e m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Nästa sida »

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.