Retrospektivt collage

februari 11, 2018 kl. 2:32 f m | Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

 

På måndag är det 10-årsjubileum för den här bloggen. 

Tillåt mig bjuda in till en resa i det förgångna.

 

12 februari 2008

Har man väl en gång insett att det är författare man borde bli, att det är författare man måste bli, som vore det en naturlag det inte gick att bryta mot, kan man inte göra mycket annat än att ägna en stor del av sin fritid åt läsande och skrivande.

Det finns så många böcker jag ännu inte har skrivit, så mycket glädje jag ännu inte har spridit, så mycket tänkvärt jag ännu inte har förmedlat, så många lyckostunder jag ännu inte har upplevt. Men allt detta väntar där ute bortom fönstret, bortom molnen, bortom den dragningskraft som hellre låter mig sjunka ned i träsket än spränga gränser och erövra okänd rymd.

Nu är tid att resa sig ur ruinerna och borsta av allt damm, läka sina sår och gå vägen fram, greppa med handen skrivandets svärd och delta på riktigt i denna vår värld.

 

9 juni 2008

Första kapitlet avslutat om än slankt till sin form: 1560 ord. Min avsikt var från början att låta kapitlet innehålla ytterligare en scen, men ur följetongsperspektiv kändes det rätt att avsluta just där jag avslutade. Den aktuella scenen får istället inleda andra kapitlet och så får jag återkomma vid senare tillfälle till det första kapitlet och brodera ut texten, för även om tävlingsreglerna bara anger att varje kapitel får innehålla max 3 000 ord, kan man ju anta att det är bra om kapitlen innehåller åtminstone närmare 2 000 ord vardera.

När jag hade avslutat det första kapitlet, utbröt jag tyst för mig själv: She’s alive!

Det var en makalös upplevelse att känna att min kvinnliga huvudrollsinnehavare hade fått ett eget liv. Jag har läst om hur författare har umgåtts med sina karaktärer, men aldrig tidigare upplevt det själv. Det är en kvinna av kött och blod. Hon har ett känsloliv, och hon har en egen vilja, och jag är beredd att ge henne någorlunda fria tyglar, men inte så fria att hon spränger ramarna som jag har ställt upp för berättelsen. Det värsta är att jag vet så mycket om vad som skall hända henne, och hon vet ingenting. Men hon har väl också ett antal överraskningar åt mig, förmodar jag. Hon har ju redan gjort saker som jag inte alls hade planerat.

 

27 juni 2008

Fjärde kapitlet avslutat. Fast inte alls på det sätt jag hade tänkt. Det har varit så svårt att skriva det här kapitlet. Det gick bra till en början, men så kom jag till det ställe där den medelålders kvinnan skall träffa den unge mannen. Sedan fick jag prestationsångest eller brist på idéer eller jag vet inte vad. Jag vet ju egentligen precis hur scenen ser ut, men jag har kanske varit rädd för att det skall bli här, i just den scenen, som det lyser igenom hur medioker jag är som författare. Och jag vill inte att världen skall veta det. Men det lär den ju inte göra heller om jag är så medioker som jag tror. All publicering kommer att lysa med sin frånvaro, och i skydd av mörkret kan jag fortsätta att utvecklas långsamt.

 

31 augusti 2008

Första utkastet till manuset i romantävlingen är klart. Nu återstår bara att läsa igenom det från början till slut och kanske finslipa en del formuleringar. Men inte just nu. Det är morgonen den 31 augusti. Jag har suttit uppe hela natten för att nå mitt mål. Jag ville bli klar med första utkastet före 1 september. Senare idag får jag väl börja på finslipningen. Målet är att finslipningen skall vara klar senast fredag. På lördag har jag tänkt att printa ut manuset på nytt och korrekturläsa det. Därefter skall det postas. Det finns ingen anledning att gräva sig ner i detaljer ända fram till slutet av september. Jag vill få iväg det här manuset i fullgott skick så snart som möjligt. Sedan kan jag slappna av.

 

9 september 2008

När jag nu bläddrar i manuset slås jag av hur långt ifrån ett mästerverk det är. Längre än så har jag alltså inte kommit 2008. Och jag som siktar på att få mitt stora genombrott senast 2010 …

Detta mitt manus är alldeles för actionspäckat. Som läsare av mitt verk ges man sällan någon chans att sjunka in i miljön och känna sig ett med hjältinnans liv. Scenerna avlöser varandra i rask takt. Det enda som går långsamt är den handfull inre monologer som bekräftar hjältinnans sköra psyke. Jag är så usel på att författa att jag överväger att sluta kalla mig författare och inte börja göra det igen förrän jag har en segerpokal eller ett påskrivet kontrakt i näven. Nej. Författare kommer jag alltid att vara. Det är blott fyra bokstäver som skiljer en misslyckad författare från en lyckad författare, men författare är man likväl.

 

4 oktober 2008

MINOLTA DIGITAL CAMERA

Trapped within my self-made crypt,

writing on the manuscript

that’s gonna change the world …

Well, haven’t you heard?

I haven’t called myself a slob

since writing became my second job.

I belong to this profession.

Yes, this is my true obsession.

There was a time when I stood in the lobby

and figured this was only my hobby.

I’m proud to say that I’ve come this far,

that I’m heading for the hotel sky bar.

Still, I must make this reflection:

I’ve only got letters of rejection.

Regarding those earlier failures, I have no remorse.

Just gotta keep on writing and unleash the freaking force.

 

 

9 maj 2009

MINOLTA DIGITAL CAMERA

Allt jag ville göra har jag gjort. Och jag är tacksam för det. Bitarna föll på plats.

Jag är ett med naturen, jag är i harmoni med kosmos, jag känner himlakropparnas rörelser som smekningar på min hud. Jag är friare än någonsin förr.

 

8 juni 2009

MINOLTA DIGITAL CAMERA

Någon gång i sommar har jag väl slitit ut mina jeans tillräckligt. I stället för att slänga dem borde jag kanske lotta ut dem på något sätt. Jag får se om jag anordnar något lotteri eller om helt enkelt bästa motiveringen till varför man skulle vilja ha mina jeans avgör vem som skall få dem.

 

31 juli 2009

MINOLTA DIGITAL CAMERA

Håll fast vid din dröm. Och du skall se. Att en dag. Kommer allt kännas bra. Infriad dröm eller ej. Verkligheten bor inom dig.

 

15 augusti 2009

MINOLTA DIGITAL CAMERA

 

30 augusti 2009

Nu har jag slängt mina visitkort eller vad man skall kalla det på vilka det stod att jag hade skrivit en roman. Närapå tusen kort. Det är nämligen så att jag håller på och läser Brott och straff av Fjodor Dostojevskij. Jag är på sidan 385. Under de senaste hundratals sidorna har det slagit mig hur skamlöst och missvisande det är av mig att kalla mig författare.

Jag vill inte göra någon uppdelning av samtliga levande svenskar som har för vana att kalla sig författare, det överlåter jag åt andra om intresse finnes, men jag skall sluta upp med att själv titulera mig på detta vis. Jag är icke värdig.

Snart är det dags för bokmässan. Där ville jag gå rakryggad och stolt och svara på frågor och glädja människor med att skriva autografer. Varför skulle en människa vilja ha min autograf? Det är slöseri med jordens förråd av bläck.

Ofta har jag intalat mig att jag kan skriva, men så läser jag då den här boken, och fastän jag ännu inte är klar med den vill jag bara gråta av glädje över att det har funnits en människa som har kunnat göra en historia så levande och fantastisk på alla sätt och vis.

 

1 september 2009

MINOLTA DIGITAL CAMERA

När jag kom hem från jobbet lyssnade jag av telefonsvararen. En vänlig kvinnoröst förklarade för mig att det var snällt att jag hade skänkt tre exemplar av min roman till biblioteket, men att de inte kunde ta emot böckerna på det sättet. Hon föreslog istället att jag skulle hämta mina böcker vid informationsdisken på avdelning 5 och därefter skicka en ansökan till något som hette Bibliotekstjänst för att boken skulle ha en chans att komma in på biblioteken, i hela landet till på köpet. Det lät lockande. Jag traskade till avdelning 5. En vänlig kvinna med ett annat namn än den första kvinnan stod där vid disken. Jag förklarade mitt ärende och fick tillbaka mina exemplar. Sedan gick hon in på Bibliotekstjänsts sajt och tryckte ut den korrekta blanketten. Jag tackade för den och gick iväg. Enligt blanketten skulle man skicka två exemplar av boken till Bibliotekstjänst och svara på en massa frågor som snarare tycktes vända sig till mitt självpubliceringsförlag än till mig som privatperson. Om jag hade tagit reda på det jag behövde och postat två böcker tillsammans med blanketten hade det ändå inte funnits någon garanti för att min bok skulle bli tillgänglig på biblioteken. Världen var så komplicerad. Jag knycklade ihop visitkortet som jag fick i retur tillsammans med böckerna.

Jag satte mig på en bänk utanför stadsbibliotekets entré och sjönk sakta ihop i mitt vemod. Med ena benet utsträckt, huvudet framåtböjt med en desillusionerad min och en plastpåse i handen, sneglade jag efter en stund upp bakom mina solglasögon och fann mig bli filmad av en turist som gjorde en panorerande rörelse med kameran. Äntligen en filmroll! Jag hade fullkomligt gått in i rollen som en av de utslagna människorna i välfärdslandet Sverige och levererade verkligen. Synd bara att jag inte hade någon replik.

Jag försökte gaska upp mig lite. Sedan tänkte jag på stadens riktiga uteliggare. Göteborg har hemlösa. Så är det. Jag tog upp en bok ur plastpåsen, lade den på bänken och gick därifrån. Det kändes jättebra ända tills jag hade gått några meter och insett att även uteliggare har möjlighet att som alla andra knalla in på biblioteket och läsa böcker. De är inte hänvisade till litteratur av refuserade som de hittar på parkbänkar. Fast man kan inte säga att just min kärleksroman var refuserad. Jag gjorde ju ett antal förändringar innan jag kom på att jag inte hade lust att vänta på omvärldens funderingar. Boken skulle ut.

 

12 september 2009

MINOLTA DIGITAL CAMERA

Romanen ”Brott och straff” av Fjodor Dostojevskij slutar, efter dess sista mening, med angivande av årtalet för berättelsens färdigställande: 1866. Hundra år senare föddes jag, och idag, ytterligare fyrtiotre år och två dagar senare, läste jag klart romanen. Det var verkligen på tiden.

 

26 september 2009

MINOLTA DIGITAL CAMERA

Det får lov att dröja till år 2019 innan mina böcker ligger i staplar på bokmässan. Det får lov att dröja, och det kommer förmodligen också att göra det. Att lära sig skriva är en långsam process. Min skräckroman kommer dock att bli bra. Jag skall ge den så mycket tid den behöver. Det är gott om tid. 2019 ligger tio år bort.

 

10 oktober 2009   Slaves of the World

MINOLTA DIGITAL CAMERA

Slaves of the World,

hear my call.
When the time has come,
I will free you all.

Those of you who captured are
in cellars cold and dark,
I will heal your deepest scar
and light your inner spark.

Those of you who often feel
that you need to hide,
I will bring my swords of steel
and stand there by your side.

Those of you who seldom find
a place where you belong,
I will help you ease your mind
and sing a little song.

All you people everywhere,
break your chains and rise.
Another world awaits out there,
Earth is Paradise.

a poem by Håkan Tendell

MINOLTA DIGITAL CAMERA

 

1 november 2009   The Oceans of Time

I’m nothing but a wave

in the oceans of time.

I am weak, I am brave

and I fall and I climb.

This message I send

while my heart still can pour:

Our waves will not end

when they once reach the shore.

a poem by Håkan Tendell

 

1 januari 2010

MINOLTA DIGITAL CAMERA

Solen reser sig över Europas städer, byar, skogar och slätter. Än ligger månget folk till sängs, utmattade av dryckenskap, utpumpade av samlag, utbrända som fyrverkeripjäser.

Utspridda på stolar, i soffor och på golv ligger klänningar, blusar, kjolar, behåar, trosor och nylonstrumpor, det mesta i svart.

Redan nu sitter kvinnor i Asien vid symaskinerna och syr nya plagg åt västvärldens dekadens. Fler blusar skall slitas upp, fler trosor skall lirkas av, mer av allt skall slitas och slängas på vår väg mot antingen undergången eller den nya renässansen.

 

5 januari 2010

I kväll gick jag genom snöstormen till stadsbiblioteket för att bläddra i August Strindbergs ockulta dagbok och få mig lite kraft till livs.

Det slog mig när jag gjorde entré på våningsplanet för skönlitteratur att jag före seansen med den ockulta dagboken borde titta i hyllorna för T. Först såg jag ingenting. Jag befann mig kanske i en annan dimension. Men sedan. Där stod den. Snett ovanför Tolstojs tegelstenar. En vit, slank rygg med svart text: ”Mörker över Manhattan”. Reglementsenligt dekorerad. Hur jag än försökte misstänka att det inte var sant, så var det sant. Nu kunde jag dö i frid.

 

20 februari 2010

MINOLTA DIGITAL CAMERA

När verkligheten känns tuff

och växthuseffekten tycks vara en bluff,

när statistikens alla rader

enbart visar minusgrader,

när du drömmer om slask och tö

på Sveriges söderhavsö,

föreställ dig då att våren alleredan

är här och att du springer barfota ut alltmedan

gräset gror och solen skiner

på fjärilsvingar och blomstergardiner.

Det är vår, det är vår,

hör flodbottnars klagan

i Viskan, Ätran, Nissan och Lagan.

Nu strömmar livet som aldrig förr

och sommaren knackar på vårens dörr.

Ack, min vision, den är blott en chimär:

vare sig Allsvenskan eller Liseberg har haft premiär.

Vi är fångar i vinterns brutala grepp,

men jag hoppas och ber med darrande läpp

att den blomstertid nu kommer och andra psalmer

och att tallar och granar förvandlas till palmer,

att isiga trottoarer förvandlas till guld

och att varje människa blir fri ifrån skuld.

 

14 april 2010

Djupt in i skogen i glesbygdens land

står en nedsotad stuga vid vatten.

Där sätter en diktare världen i brand

när han plågar sin själ inför natten.

Björkveden brinner i trästugans spis

tillsammans med diktarbravader.

Skrivbordet har han huggit till flis,

det gör sällskap med diktarens rader.

Det brinner en eld uti diktarens hjärta

som blott är att se som banal.

Hans rimkonst är ägnad att stärka hans smärta,

han åtrår mest den sortens kval.

Följande dag och med yxan i näven

han går för att trädstammar fälla.

Ett skrivbord skall byggas och pappersark även

på vilka han rader skall ställa.

Dikter och bordet och stugan skall brännas,

det är målet för hans poesi.

Med svärta skall dikten i blodet kännas,

det var just hans filosofi.

 

12 juli 2010

MINOLTA DIGITAL CAMERA

Det lätta sommarregn

som nyss ljuvt föll

i del av stadens hägn

ej löftet höll

om svalka för den själ

i vindskupans urvärme

där konstens sämste träl

suktar efter vatten

såsom i Amazonas

där fördämningar utplånas

av flodens himla krafter

Neptuns vilda safter

Himlens gudar jag förlåter

Ljuva regnet det kom åter

nu med ökad styrka

Gudarna jag dyrka

Så blev religioner till

Var själ tillber vad den vill

Skaparkraft i eld och lågor

trippel denna kväll fullborda

Konsten bars fram av tre vågor

när den glömde tog till orda

Sannerligen denna kväll

levde diktaren Tendell

 

25 september 2010

x 25 september 2010

Vandrade genom staden för att besöka bokmässan. Stannade upp. Klarade inte av att gå in där igen. Inte en gång till. Inte som förlorare.

Tog mig istället till stadsbiblioteket, slog mig ned i en fåtölj och tittade ut mot Lorensbergsparken.

Jag har kämpat så länge, men inte tillräckligt hårt eller inte tillräckligt bra. Eller så är det helt enkelt ödesbestämt att jag aldrig skall nå fram. Den plats jag drömde om kommer att tas av någon annan: kanske rentav av någon som förtjänar den bättre.

Ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden.

Mig skall intet fattas: varken motgång eller svårmod.

Dock hade jag en kort stund av genuin livsglädje för några veckor sedan. Det var i Rom, i kvarlämningarna av Circus Maximus, hästkapplöpningsarenan som jag blev bekant med när jag i min barndom såg filmen ”Ben Hur”.

Jag strosade omkring där. Det var mitt på dagen och folktomt. För säkerhets skull såg jag mig ändå omkring. Så tog jag sats mot den västra kurvan och avslutade rusningen med en tvärsladd så att gruset sprutade och ett tunt lager damm lade sig tillrätta ovanpå mina skor. Det sprakade i mig av livslust. Sedan lämnade jag arenan, och livet återgick till det normala.

Ett annat speciellt minne av Rom är Pantheon. När jag hade stått där och blickat uppåt ett tag, tänkte jag: Jaha, här står jag och stirrar upp i världens mest berömda hål. Sedan lutade jag mig mot en pelare och skrev en liten dikt, vilken jag tillsammans med alla andra små dikter jag skrev på allehanda ställen i staden, slängde i papperskorgen i badrummet på mitt hotellrum. Vid min avresa fick städerskan således ett antal mynt, som jag hade lagt på skrivbordet, och en mängd dikter av en av Sveriges mest misslyckade poeter. Det här är skräp, tänkte hon nog när hon såg papperslapparna. Ack, hur rätt hade hon inte? Som väl är har jag förträngt innehållet i dikterna, så att jag inte kan återge dem här. De tillhör en försvunnen del av den romerska historien.

Den enda dikten jag var någorlunda nöjd med, var en jag skrev uppe på Palatinen. Jag satt på en bänk i trädens skugga, med utsikt mot sydväst. Duvor gick omkring i sakta mak vid mina fötter. Dikten var på rim. De två första raderna minns jag nu.

Vilade bland fredens duvor på Palatinen

Det var en solig dag, en fin en

 

5 januari 2011

x 5 januari 2011

Varför duvorna flockas nedanför la semeuse (såningskvinnan) har kanske mindre att göra med att de väntar på att mat skall komma från hennes hand och mer att göra med att några meter därifrån skakar spårvagnar fram i skytteltrafik över räls och slask och stadens puls. Brunnsparken blir för duvorna en liten oas där de kan umgås med varandra i lugn och ro. Sedan 1883 har fontänen med den lilla damen varit en av många välkända mötesplatser för stadens invånare. Det är både lätt och svårt att tänka sig att här på artonhundratalet samlades män i höga hattar och kvinnor i galanta huvudbonader liknandes blandningar av fruktkorgar, påfåglar och blomsterrabatter. Var är de nu? Inte bara hattarna, utan också människorna? I Berlin, i Paris, i London och i Göteborg spankulerade människor omkring i de allra grannaste klädesplagg och blankputsade kängor och skor på väg till och från konditorier, postkontor, kiosker, boklådor och viktorianska lägenheter med tre rum i fil och separata trapphus för köksor och annat tjänstefolk. Vid sidan av livets alla glädjeämnen hade de också var och en stundtals säkerligen sina bekymmer: affärer av såväl ekonomisk art som av kärleksnatur. De åkte hästdroskor i skymningen, steg in genom dörrar de inte skulle, skrev under papper de inte borde, älskade på orientaliska mattor i skenet från stearinljus i kandelabrar, köpte aktiebrev i såväl stabila industrier som i luftslott, byggde upp förmögenheter, slösade bort arv, läste osedlig litteratur, studerade naket på oljemålningar, luktade på saffran, kanel och vanilj, lät choklad smälta i munnen och sköljde ned nybakta frallor med rödvin, champagne, gyllene punsch och grön absint. De omgav sig med siden, juveler, cigarrer och diamanter, skålade för kungligheter, grevar och baroner på lördagarna, gick i kyrkan på söndagarna och rullade runt i dunbolster på måndagarna. De njöt av stråkkvartetter och plågades av trånga korsetter i azurblått, gredelint och annat fint. De levde, de trivdes, våndades och grät samt hoppades innerligt att Gud dem förlät. De sydde och broderade, drack kaffe och konjak, spydde och orerade om välgörenhet för fattiga människor och herrelösa djur, skrev poesi om synd och skam och Europas natur, lade så till sist kärleksbrev, vykort och dikter i eldstadens glöd. Hon som förälskad väntade vid foten av la semeuse är nu död.

 

6 juni 2011

x 6 juni 2011 a

Säg, finns det en äng av ros och viol

som inte har blivit omskriven?

Säg, har du sett älvorna spela fiol

utan att bli sönderriven?

Bland taggar och törnen i ängens kant

du träder fram elegant

och sänker dig halvt uti bäcken.

x 6 juni 2011 b

 

3 januari 2012

x 3 januari 2012

Året är 2033.

Det regnar konstant i Göteborg.

Den nerdekade fabriksarbetaren Glenn N. står lutad mot en lyktstople och läser en för Göteborgsmarknaden specialtillverkad sida-för-sida-inplastad utgåva av memoarerna tillhörande cabaretartisten Lola Lubricola. Tjugofem år gammal klev hon av scenen, gifte sig med en av stadens näringslivsmoguler och ärvde sju år senare ett imperium. Två år efter det var allt borta; företagen, lustjakten, villan i Onsala, sportbilarna samt övernattnings-etagelägenheten på våning 50 och 51 på Karl Johansgatan.

Glenn hör skottlossning runt hörnet. Jag får läsa om det när jag kommer hem, tänker han och fortsätter att läsa ett kapitel om hur Lola Lubricola endast iförd parfym, högklackade skor och ett diamanthalsband steg in i styrelserummet och presenterade sig som koncernens nye ägare.

En bil tar kurvan i gatukorsningen i hög hastighet, voltar och mejar ner skyltfönstret till en tobaksaffär. En kvinna klättrar ur bilvraket, tar upp en diamantprydd revolver ur sin Louis Vitton-väska och avlossar sex skott.

Hon rusar fram mot Glenn. Hjälp mig härifrån, jag tror de får förstärkning snart.

Glenn tittar på kvinnan, sedan på bokens omslag, därefter på kvinnan igen.

Hon tittar tillbaka, greppar boken och slänger den på den våta asfalten. Stå inte bara där, du måste hjälpa mig att gömma mig. Bor du i närheten?

 

4 januari 2012

Det finns flera vägar att gå som författare. Alla leder kanske framåt. Dock, bara en är den optimala för den enskilde.

Man kan gräva ner sig i litteraturvetenskapliga teorier, analysera diskursen, studera intertextualiteten, beakta kontexten, dekonstruera texten, men, nej: Det är ingenting för mig. Jag vill bara göra min grej.

Alla de timmar jag lagt ner under kvällar och helger i åratal, och alla de timmar som komma skall: Det är arbete i underhållningsbranschen.

Hårt och skönt arbete.

 

22 januari 2012

Allt eftersom man lever, tynar drömmar bort och dör.

I många år ansåg jag det vara realistiskt att jag en dag skulle kunna bli en så framgångsrik författare att jag skulle kunna leva på mitt skrivande, och dessutom leva detta skrivarliv i New York.

Jag kommer nog aldrig att flytta dit. Och reser jag dit igen för en kortare visit, lär det bli en höst. Sommaren är för varm. I fjol spenderade jag tio nätter där i slutet av augusti. Utmattad av att ha legat sjuk i feber några dagar före avfärden anlände jag till staden en lördagkväll, gick på bio på 42:a gatan och somnade i slutet av filmen. På söndagen flanerade jag omkring lite grann i Midtown och köpte två kilo New York Times, ja, så många bilagor har söndagstidningen att ingen människa skulle kunna läsa igenom hela tidningen under ett enda dygn. Jag släntrade in på en diner någonstans på Åttonde eller möjligtvis Nionde avenyn, beställde en köttbit, pommes frites och en Budweiser och bläddrade i tidningen utan att egentligen läsa vad som stod på sidorna. Jag var inte riktigt i form, petade i maten, tog en klunk öl, bläddrade på måfå, satt bara och kände mig kraftlös. Servitrisen kom fram och frågade: Are you ok, sweetie? Det var jag naturligtvis och beställde en ytterligare Bud.

När jag ätit färdigt begav jag mig till Central Park med blicken i marken, råkade gå in i en cykel som leddes av någon, bad om ursäkt, satte mig på en bänk i skuggan och försökte läsa, men var alldeles för dåsig, gav upp, försökte paketera alla bilagor snyggt, lämnade tidningen på bänken och drog mig tillbaka till mitt hotellrum.

Tacksamt nog försvann högsommarvärmen efter några dagar eftersom orkanen Irene närmade sig staden. Någon dag var det visst jordbävning också, men det märkte jag inte, eftersom jag just den dagen tillbringade mycket tid skranglandes fram och tillbaka i tunnelbanesystemet för att utforska The Bronx, Harlem, El Barrio och Brooklyn.

Orkanen beräknades nå Manhattan en lördagkväll och på torsdagen var paniken som allra störst. Tvåhundrasjuttiofemtusen människor evakuerades för att vissa delar av Manhattan sannolikt skulle översvämmas, och det fruktades att en del skyskrapor skulle komma att knäckas av det starka trycket från orkanen. Själv tog jag hela saken med ro. I mitt liv har jag skådat döden i vitögat så många gånger och i så många olika sammanhang att jag i princip känner mig odödlig. Dock avhöll inte detta mig från att bunkra upp med en massa mineralvatten och kexpaket för det fall att jag efter lördagen skulle tvingas överleva i ett postapokalyptiskt landskap.

När lördagen kom var tunnelbanan och New Yorks alla flygplatser avstängda, och många skyltfönster hade täckts för med plywoodskivor. Trots att det värsta hotet var över (orkanen hade både minskat i styrka och dragit sig längre ut till havs) var gatorna nästan tomma då jag på lördagkvällen gav mig ut på stan för att mäta mig med naturens krafter. Vid Times Square stod emellertid ett antal människor samlade för att gemensamt invänta undergången. Flera dagars katastroflöpsedlar och domedagspredikningar slutade dock bara med helt vanligt Göteborgsväder.

Vad hände mer den där sista sommaren? Ja, jag besökte det ställe som jag hade längtat efter att besöka alltsedan min första resa till New York i september / oktober 1997. Då var stadsbiblioteket på Femte avenyn stängt för renovering. Nu kunde jag utan besvär ta mig in i byggnaden, upp för trapporna till Rose Main Reading Room, North Hall. Jag slog mig ner på plats 761 och författade några rader i en liten Moleskine, som jag sedermera slängde eftersom det jag författat inte var av världsklass.

 

27 februari 2012

x 27 februari 2012

Kafkas Processen har jag nu läst färdigt. Det är ett sådant år i år när jag skall läsa färdigt böcker istället för att avbryta när jag hamnar i sega partier, för att sedan gång på gång börja läsa och avbryta. Kafka hittade tillbaka till mig igen, och jag förstod mer och mer vad det var han ville säga, även om det är svårt att beskriva. Det kan också vara så att jag inte har en aning om vad han ville säga, men att jag på ett känslomässigt plan tog till mig att det var någonting med den där berättelsen som stämde överens med min syn på världens komplexitet, hur allting är så sammanflätat och beroende av vartannat genom tid och rum, hur atomer påverkar atomer, hur atomer påverkar idéer, hur idéer påverkar idéer, hur idéer påverkar atomer. Hur allt som hänt under fjorton miljarder år har resulterat i exakt detta nu, vilket redan nu är något helt annorlunda, och nu och nu och nu, och vattenfloderna och människofloderna och tankefloderna och champagnesprut och fyrverkerier och ett tåg kör av ett spår och allt som kunde ha hänt, men som tog slut där och i stället lät allt annat hända och hur varje enskild, nej, jag vet inte om det var det han ville säga, men bara det att litteratur föder associationer är lika mycket värt som att varje läsare förstår det som skulle förstås.

 

8 mars 2012   Erica Jong: en kvinnlig Charles Bukowski

x 8 mars 2012

Till att börja med måste det ifrågasättas varför jag väljer rubriken Erica Jong: en kvinnlig Charles Bukowski. Kunde jag inte lika gärna ha skrivit Charles Bukowski: en manlig Erica Jong? Det hade nog inte passat så bra, dels för att det huvudsakligen skall handla om Erica Jong, och då bör hennes namn nämnas först, dels för att det är brukligt att kopian liknas vid originalet i stället för tvärtom. Det är därför man oftare kallar Vänersborg för Nordens Paris i stället för att man kallar Paris för Frankrikes Vänersborg. Det är dock väldigt synd att titulera människor som original respektive kopior. Kanske kan man göra det i en snar framtid när mänsklig kloning har slagit igenom ordentligt, men kloner blir i och för sig aldrig rena kopior ändå: det kan ju bland annat uppstå mutationer och sedan påverkar den fysiska och sociala miljön enormt och … ja, det var inte detta vi skulle prata om, utan vad man skulle kunna säga i stället. Erica Jong: en kvinnlig efterföljare till Charles Bukowski? Tveksamt. Det känns som att det skulle behöva skilja fler år mellan deras respektive genombrott för att en sådan rubrik skulle vara klockren. Bukowski skrev en massa poesi i ett par decennier innan han slog igenom med romanen Postverket 1971. Jong skrev en del poesi innan hon slog igenom med romanen Rädd att flyga 1973. Det bästa vore kanske att säga: Erica Jong och Charles Bukowski: Två livsöden, levandes med samma recept mot deppighet: Supa, knulla och skriva ganska ocensurerat.

Emedan Bukowskis Hollywood (1990) huvudsakligen handlar om allt kring filmatiseringen av hans person, avhandlar Jong i Förföra Demonen (2006) bara då och då turerna kring det misslyckade försöket till filmatisering av hennes genombrottsroman. Mest handlar det om kärleksaffärer, idoldyrkan, såväl hennes dyrkan av andra (hon drack sig redlös av nervositet när hon placerades bredvid Robert Redford på en middag, hon meddelar offentligt till Bill Clinton att hon vill ligga med honom) som andras dyrkan av henne: hur fans och författarkollegor föreslår både det ena och det andra, samt kritik mot USA:s militära närvaro i Irak. Dessutom handlar det mycket om skrivande: vad det egentligen är, hur man behöver skrivandet, hur historierna eller orden kommer till en. Hon nämner ordet musa, men även demonen, vilket då förklaras som enstaka attraktiva män hon ännu inte legat med. Hon beskriver hur hon tycker om att ligga med kvinnor, men att hon helst vill ha män eftersom det kan bli lite för mysigt med kvinnor ibland, och därmed tråkigt. Överlag presenteras dock män som icke så högt stående varelser. En dråplig scen är bland annat när … nej, jag skall väl lämna lite stoff åt den som ännu inte läst Förföra demonen: en härligt skriven självbiografi slash litteraturfilosofi, i vilken man kastas fram och tillbaka mellan diverse ämnen.

 

19 mars 2012

Jag vet inte om ni känner likadant som jag, men var det inte något med jordens gravitation i dag som gjorde att varje steg blev tungt på vägen hem?

Vid sextiden kom jag in på Kungsgatan, varvid klockorna började slå. Jag funderade på vilka klocktorns dånande som nådde dit jag var. Domkyrkans och Tyska kyrkans, garanterat, och så kanske Vasakyrkans och Katolska kyrkans vid Heden.

Det var vår i luften, och jag såg, trots gravitationen, många glada människor. Jag gladde mig i mitt eget svårmod åt deras lycka. Glädje är villkoret för människans existens. Utan den stannar allt.

Kungsgatans stenbeläggning är vid en första anblick grå, men när man går sakta med huvudet sänkt ser man att där är fragment av grafitgrått och ljusgrått mot en yta av väldigt svag rosa. Varje platta är unik på sitt sätt, men utgör en del av en noga genomtänkt helhet: som en liggande gallerivägg full med konstverk.

Kanske var det kloroform som sipprade ut genom ett sinnrikt system i lyktstolparna. Svagheten sög i alla fall musten ur mig, och i höjd med Domkyrkan övervägde jag att lägga mig på gågatan med ansiktet mot marken och armarna utsträckta, och så skulle folk få välja om de ville trampa på mig eller inte.

Men det är ju så där med längtan att man hela tiden måste analysera vad konsekvenserna kan bli om man helt plötsligt skulle råka göra som man kände.

Till exempel bör man fråga sig hur bra ett manus verkligen är innan man skickar iväg det.

Ett tag måste jag ha varit en av Sveriges sämsta författare. Detta är ingen överdrift, för handen på hjärtat, alla ni som då och då har skickat in manus till förlag, har ni någon gång, till exempel år 2007, fått ett refuseringsbrev med texten: Vi vill inte att du skickar några fler manus till oss.

Har ni det?

Minns ni hur det kändes när ni fick det?

Kände ni också en sådan där revanschlust: att jag skall tamejfan visa dem? att jag skall fanimej bli den den störste här i landet sedan Strindberg?

Jag insåg dock hur långt ifrån jag faktiskt var från att uppnå det där.

Jag gjorde det.

Men jag har kämpat med mitt skrivande. Jag har inte gett upp. Jag har stålsatt mig. Jag har bestämt mig för att en dag lyckas. Kanske kan jag inte bli den störste, men i vart fall skall jag en dag slå igenom, få ett genombrott, få ett erkännande.

Viss progress har skett. I höstas fick jag det vackraste refuseringsbrev jag någonsin sett. Det var från ett stort förlag i huvudstaden. Det innehöll förvisso en refus, men vad gjorde väl det, för brevet avslutades med texten: Skriver du något nytt, så skicka det till oss.

Det var en seger.

Min största någonsin.

Det stärkte mig i min tro att jag var på rätt väg.

Min roman är färdigskriven och ivägskickad i helgen till ett självpubliceringsförlag. Tack gode gud för att dessa finns! Ibland tar det ju hundra år innan någon litteraturvetare upptäcker ett verk i ett bibliotek och finner det vara strålande. Så skall det kanske bli med min roman, och jag skall i och för sig försöka få den att hitta läsare även under min livstid, men tiden är också kommen för att lägga en del av kraften på den nya romanen, till vilken jag än så länge bara har skrivit en inledning.

Varje gång jag kommer hem, öppnar dörren till min lägenhet och segnar ner på stolen i hallen, måste jag fortsätta framkalla viljestyrka inom mig. Det är ok att sitta där ett tag, att reflektera över eländet på jorden, att se sig själv som en värdelös människa i en meningslös värld, men efter en halvtimme eller så måste man fortsätta marschera, studera de gamla mästarna, studera de samtida succéerna, slå sig ned vid bordet och våga skriva, våga befria sitt språk, våga bli läsarnas vän.

 

28 mars 2012

x 28 mars 2012

Håkan Tendell
har nöjet att presentera

Själarna på 86:e

en actionfylld samtidsskildring
en historia om kärlek, svek och död
råa skivor av Göteborg och New York

 

7 april 2012

Solen, denna stjärna som håller sina planeter i ett fast grepp, som sprutar värme och såväl livgivande som dödsbringande strålning över dem, och som om några miljarder år kommer att svälla och sluka dem i ett gigantiskt hav av eld. Vad är väl min roman mot den? Inget kan mäta sig med dess krafter.

Min roman kommer att glömmas bort.

Inte ens i tusen år skall mitt verk stå sig.

Förmodligen inte ens i hundra.

Får man inte sin roman utgiven av ett traditionellt förlag, utan måste ge ut den själv för egna pengar, står man i enorm uppförsbacke redan från start. Varför skall tidningarna bry sig om mitt verk? Varför skall en eventuell sågning eller hyllning av mitt verk anses relevant för läsarna när det ständigt pumpas ut en uppsjö av romaner som sprids över landet den vanliga vägen? Inte ens alla dessa vanliga romaner kan ju förvänta sig någon större uppmärksamhet. Blott ett fåtal kommer upp till ytan och blir allmängods, och därav föremål för dissektion och diskussion.

Det gäller att hitta anledningar till att vilja uppleva ännu en dag och ännu en dag und so weiter.

Det är tydligen påskafton i kväll: en sådan där kväll som förr var en angelägenhet för mig. Nu är den bara en kväll bland andra.

Inga eldar, inga fyrverkerier, inga flaskor, inga kvinnor: en kväll som alla andra.

Det där projektet Göteborg 2021 håller mig i vart fall kvar. Jag vill läsa på framsidan av en tidning att det är 2021.

Men kommer staden verkligen att bli den där blandningen av Blade Runner och Moulin Rouge så som jag propagerat?

Kan här växa fram en färgsprakande, dynamisk världsmetropol, ett kraftcentrum och en fest för ögat?

Kanske borde jag fira påskafton nästa år.

Inte bara vandra omkring på gatorna som en zombie: som en skugga av mitt forna jag.

Längtan efter skyskrapor. Ja. Över tio års propagerande i tidningar och annat där jag förespråkat att varje central ödemark skall fyllas med art deco eller futuristiska skyskrapor i fyrtiovåningsklassen.

 

8 april 2012

x 8 april 2012

Iväg, gamla idéer. In med någonting nytt.

Det förväntas att jag skall skriva något enastående.

För mitt senaste manus, som jag slutligen fann mig tvungen att ge ut själv, blev jag tackad av ett stort förlag för att jag vände mig till dem med det. Ett annat stort förlag uppmanade mig till och med, efter läsningen av det, att om jag skulle skriva någonting nytt, skulle jag skicka det till dem.

Det finns alltså en förhoppning om att jag skall skriva något som heter duga.

Kapaciteten: jag har den.

Nu gäller det att komma på just vad för slags roman jag skall skriva. Kanske kan det hjälpa mig att komma på något om jag förtydligar för mig själv inom vilka ramar jag skall hålla mig.

Genre: Än så länge obestämd.

Stil: Realism.

Tid och plats: Nuet. Någonstans i Sverige.

Synvinkel: Första alternativt tredje person.

Detta är sålunda ramarna. Ganska vagt. Å andra sidan utesluter det också en stor mängd manusidéer jag hädanefter inte behöver befatta mig med.

 

13 april 2012

Vad är det för roman jag har skrivit? Egentligen?

Säger den något mer allmänt än vad den gör specifikt?

Är den mer en frukt av vår tid än ett verk av en enstaka man?

Hur fri var jag i mitt skrivande? Varför valde jag att skapa vissa karaktärer, vissa scener, vissa dialoger?

Inspirerad av fröken Lundblads litteraturvetenskapliga essä, i vilken många för mig nya sätt att se på litteratur presenteras, skall jag försöka tänka i dessa termer, inte bara vad gäller det jag har skrivit, utan också det jag kommer att skriva. Kanske kan mitt skrivande uppnå nya dimensioner om jag inte bara funderar ut en intressant handling, utan också ser berättelsen i ett större sammanhang och formar verket utefter den medvetenheten. Lättare sagt än gjort. När det handlar om litteraturvetenskap är jag en novis. Det är bara att erkänna, och bara för att jag kan läsa en teori betyder det inte att jag omedelbart kan tillämpa den, men någonstans måste jag ju börja.

Nu jag tror inte att min roman har blivit mindre genialisk bara för att jag har blivit varse min stora okunskap på vetenskapens område. Sannolikt är jag en sådan där som omedvetet har skapat något riktigt stort, naturligtvis inte helt omedveten om vad olika scener och sammmanhang kan ha betytt, men kanske inte riktigt på vilket sätt de kan ha betytt något.

Först kan jag fråga mig: I rollen som författare, är jag en del av ett samtida kollektiv, ett dåtida kollektiv eller är jag före min tid? Eller är jag helt sonika en udda figur, utan litterär samhörighet med någon annan levande, död eller kommande författare eller ism? Och hur skall mitt skrivande i så fall betecknas? Tendellesque?

För det andra: Varför växlar min syn på mitt eget skrivande? Hur kan en och samma text ena dagen vara världsklass för att nästa dag vara värdelös? Beror det på min personliga dagsform, eller beror det på en ständigt pågående intellektuell verksamhet där fragment av texter bearbetas fram och tillbaka, och mätt med olika måttstockar ena dagen befinns i den ena änden och andra dagen i den andra, och för all del inte bara i svart och vitt, utan också i nyanser av grått och beige?

För det tredje: Har jag någon koll på vilka meningar eller stycken jag har skrivit för att jag verkligen ville ha med dem, och vilka jag har skrivit för att jag har trott mig veta att det är vad läsarna vill ha? Det är lätt med sådant jag har raderat, för det har ju skett under påverkan av förmodan av vad en läsare i allmänhet skulle anse uselt om texten, varför orden som sagt har utplånats, men de som blev kvar, vad var det för ord? Alla såklart mina, men i vilken grad mina, och i vilken grad fiktiva önskemål från fiktiva läsare?

Och för det fjärde: Det här rödtjutet jag dricker är riktigt gott. Faustino V heter det. Säkert något spanskt eller chilenskt eller italienskt. Varför bry sig om det finstilta på etiketten? Det viktiga var att få upp korken och hälla drycken i glaset. Nu undrar kanske vän av ordning om jag har blivit en sådan där jag aldrig skulle bli: en rödvinspoet. Det undrar jag också. Inte för att jag är där än, men tänk om detta är början. Ja. Nej. Början. Vad är början? Under mina glada dagar var jag en sådan där som kunde beställa tre gin & tonic alldeles innan happy hour tog slut. Så vad är detta? En flaska. Det är ju nonsens.

Punkt nr 5. Litteratur. Vad är litteratur? Nej. Tråkig fråga. Kom med något mer intressant. Något som kan roa Sverige. Det är väl därför du skriver? För att roa svenska folket? Är det inte det? Va? Roa dem bara. Ge dem en rolig halvtimma! Punkt nr 5. Var går gränsen mellan en långnovell och en kortroman? Är glaset halvfullt eller halvtomt? Var slutar stranden och var börjar havet? Det är svårt att säga. Gränsen är flytande!

Var går gränsen mellan geni och galenskap? Varför är det mestadels krigsherrar som får fredspriset? Varför inga krigsdamer?

Punkt nr 6. Litteratur m m. Vem uppfann litteraturen? Moses? Homeros? Kineserna? Kanske de. De var först med det mesta; sedlar, fyrverkerier, siden, porslin, sötsur sås et cetera. Indierna uppfann talet noll. Det var också en bedrift. Hur många gånger har man inte haft noll sedlar i plånboken? Vad skulle man ha sagt annars? Jag har mindre än en sedel i plånboken?

Sjunde punkten. Litteratur. På djupet. Zweihundert Meter! Du måste tillbringa ett år i en forskningsstation på kontinentalsockeln. Du får ta med dig max fem böcker. Vilka väljer du? Din brödranson ligger på 400 gram om dagen. Vilken brödsort väljer du?

Åtta. Acht. Nummer acht! Litteraturkunskap! Vem skrev Frankenstein? Var det a/ Schiller, b/ Shelley eller var det c/ Frankenstein?

Neun. Numero nio. Litteraturvetenskap! Varför skrevs Frankenstein? Var det a/ För att det i början av artonhundratalet fanns ett sug på marknaden efter böcker i gränslandet science ficition / skräck, b/ för att det utlystes en novelltävling i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning eller var det c/ för att ett vulkanutbrott i Indonesien påverkade klimatet i Schweiz, varvid blixtar mellan alpmassiven lockade fyra människor i en sommarstuga, bland annat Lord Byron, att tävla om att skriva den bästa skräckhistorien?

För det tionde: Varför heter personerna i Själarna på 86:e som de heter? Varför vistas de på de platser de vistas? Varför gör de som de gör? Varför säger de som de säger? Är Melissa Melissa på grund av Melissa i Falcon Crest? Är Luciano Luciano på grund av Lucky Luciano? Varför strider två män om ratten i en Scania Vabis LS76:a på en motortrafikled i The Bronx? Vad har de lågt flygande Black Hawk-helikoptrarna med handlingen att göra? Varför spelas Talking Heads ”Psycho Killer” i bilradion? Uppenbart! Men varför ströks Marilyn Mansons låt ”The Last Day On Earth” från bergsprängaren utanför Madison Square Garden ur handlingen? För att det var för uppenbart! Varför bär Hedvig en citronfjärilsgul klänning? Varför inte? Varför har Dragan gröna ögon och ett ärr på kinden? Varför är Yvette bisexuell? Hur har Traci råd att så ofta bo på Hotel Chelsea? Varför flyttades en scen från Palace till Posthotellet? Varför funderar Dragan över de färska blommorna i handen på Karin Boyes staty? Vilken roll spelar den långa scenen inne på institutet ”Foot Massage & Psycho Analysis”? Vad gör tarotkorten i skyltfönstret? Vad var det med kvinnan från Duluth? Den unge prästen från Des Moines? Discjockeyn i Harlem, DJ Gorgar? Abigail i Atlantic City: var hon en kliché eller Djävulens lakej? Den gamle marinsoldaten från Koreakriget på bänken i Battery Park: var det Gud?

 

3 maj 2012

x 3 maj 2012

Korallröda lyktor i ring, ormar som ringlar runt tälten, långsamt klättrar värmen in.

Sjunker genom brunnen, ser gudarna brottas om deras själar.

Shivas fyra karatearmar mot Isis horn.

Pölen ger vika för träsket. Först ålning sedan gång.

Fiskar, ödlor, råttor, apor. Gröna, gula, azurblå.

Avenyns uteserveringar, Britanniens pubar, Germaniens ölhallar: grogrund för djupa tankar.

 

29 maj 2012

x 29 maj 2012

Det var en sådan där kväll det kan bli ibland: Jag jobbade över, stämplade ut, hjälpte på min väg hem en turist från U.K. hitta från Radisson till Royal (hotellet, inte biografen), släntrade utmed Kungsgatan, filosoferade kring den uteblivna succén med min roman, och så kom jag hem och hittade ett kuvert på hallgolvet.

Med en kniv öppnade jag försiktigt kuvertet, tog ut ett brev och vecklade ut det.

En av landets stora författare hade i sin skrivande stund nyss kommit till kapitel fjorton, och så skrev hon mig ett brev och gav mig lovord som verkligen värmde.

Vissa kvällar är inte som andra. Det är därför man alltid kommer att minnas dem.

 

27 juni 2012

x 27 juni 2012

Storstadens alla möjligheter: dess dekadens: dess frihet: dess inbjudan till både tacksam anonymitet och efterlängtat strålkastarljus.

Människorna som flockas i storstäderna: de bär många på en dröm.

Vägen kan vara lång från servitris eller dansös till namnet på affischen, på ljusskylten, på tidningens framsida.

Mitt första riktiga jobb var som diskare, men inte på restaurang, utan i en charkuterifabrik. Jag började arbeta där i juni 1985. Två månader senare var jag i Los Angeles. Vad hade jag för dröm? Om jag hade någon, var den vag, splittrad, diffus. Kalifornien var en attraktion i sig. Det var på så sätt en dröm bara att vara där. Bortsett från vykort, skrev jag en enda grej i L. A. Det var en raplåt som handlade om breakdance. Bara text, ingen musik, även om jag i och för sig kunde sjunga den för mig själv. Jag hamnade på omslaget till musiktidningen Rolling Stone. Eller rättare sagt: på den fejkade versionen av Rolling Stone, tillverkad på något av stadens nöjesfält: jag besökte dem alla och minns därför inte på vilket. På omslaget såg jag ut som en syntare, vilket inte var konstigt eftersom jag var syntare. Det som är märkligt är varför jag skrev en raplåt, men det är ju möjligt att den lokala kulturen influerade mig, vilket också det är anmärkningsvärt eftersom det bara spelades disco, pop och rock på radion, MTV och de diskotek jag besökte. Särskilt minns jag fyra låtar som vevades om och om igen på radiokanalerna: Weird Science med Oingo Boingo, Shout med Tears For Fears, Take On Me med A-Ha och We Don’t Need Another Hero med Tina Turner.

Ett besök på TV-kanalen NBC och framförallt på Universal Studios filminspelningsområde gjorde stort intryck på mig. Att arbeta med film; skriva manus, regissera, skådespela, var verkligen något för mig, men så efter ett tag flög jag hem och återgick till det där som kallas livet, och det var förvisso ett i stora drag mycket bra liv det också.

På 2020-talet kommer Göteborg att vara en skandinavisk mix av London, Los Angeles och New York. Göteborg är en fantastisk stad och den blir bara bättre med åren. Det är skönt att jag redan är på plats. Kanske kommer det att dröja till det glada tjugotalet innan jag själv slår igenom med det jag har funnit passar mig bäst på kulturens digra smörgåsbord: skrivande. Jag har för övrigt redan hunnit skriva några kapitel på min nya roman.

 

7 juli 2012

Ernest Hemingways genombrottsroman, The Sun Also Rises, överraskade mig med sin delvis fiktiva skildring av livet i Paris på tjugotalet. Jag trodde inte att man skulle kunna skriva så uppriktigt om utsvävande liv på den tiden, men faktum kvarstår att boken existerar alltsedan 1926.

Genast känner man att det här är bra skrivet: det här är en som vet vad den gör, och känslan håller i sig genom boken. Nivån höjs dock senare. Vi befinner oss i Pamplona. De två sista meningarna i kapitel fjorton lyder: You could not be upset about anything on a day like that. That was the last day before the fiesta.

När man läser det där hajar man till: någonting är på väg att hända, och i kapitel femton till sjutton är handlingen intensiv: det är män mot tjurar, män mot alkohol, män mot män och män mot sig själva. Och berättartekniken är av världsklass. Jag fick hjärtklappning. Det går inte att säga exakt från vilken scen. Jag bara noterade att jag nog hade haft hjärtklappning ett tag. Självklart är det så att hjärtklappningen inte hade kunnat uppstå enbart ur dessa kapitel. Man måste ha läst från kapitel ett. Det handlar om setup och payoff. Det är något jag måste bli bättre på i mitt skrivande: att tidigt plantera förutsättningar för händelser längre fram.

 

28 juli 2012

Igår kväll trodde jag att jag idag kväll skulle gå på bio och se The Dark Knight Rises. Jag satt med två eleganta damer på uteserveringen till Svarta oliver, ett grekiskt ställe på Kristinelundsgatan, åt lamm och drack rosé, och diskuterade de kapitel jag redan raderat ur mitt pågående romanbygge, det vill säga alla kapitel. Sammanfattningsvis fick jag reda på att det var en god idé att ha strukit dem eftersom manuset helt igenom var trist och icke trovärdigt. Vidare avslöjade jag att jag funderar på att flytta från Kungshöjd till Masthugget för att hamna i en mer bohemisk miljö, som kanske kan gynna mitt skrivande. De föreslog att jag borde bosätta mig på Brännö, en ö som tydligen vimlar av bohemer. Jag beskrev då min öskräck som gäller för alla öar som är mer glesbefolkade än öar som Manhattan och Hisingen, eftersom jag behöver ett visst mått av civilisation på en ö för att inte känna mig totalt frihetsberövad.

I veckan läste jag klart Imperial Bedrooms av Bret Easton Ellis. Det är kanske så jag borde skriva. Många karaktärer och mycket mysterier samt detaljer ur mänsklighetens krassa leverne.

 

31 augusti 2012

Femtusen ord har jag skrivit på mitt romanmanus. Det blir en thriller. Så mycket kan jag säga utan att tappa magin. Ja, jag kanske inte ens behöver bekymra mig om att den där magin kan försvinna eftersom jag redan har hela storyn klar för mig, från början till slut. Det blir en thriller som utspelar sig i Göteborg. I nutid.

 

23 september 2012

x 23 september 2012

Bokmässan, fredag, kl. 17 – 19, monter A04:51. Håkan Tendell

Unikt tillfälle att träffa författaren till romanen Själarna på 86:e.

Undvik kö. Kom i god tid. Portarna öppnar kl. 14.

 

13 november 2012

Vad är den klassiska vampyren om inte annat än en eldigare variant av alla de välbärgade, välbildade, välklädda gentlemän som befolkar Europas slott och herresäten? Vampyren är den älskvärde greven som inte förlorat förmågan att recitera uråldriga dikter och föra iväg sin partner i en följsam och kraftfull tango.

Men vad med den kvinnliga vampyren eller vampen, såsom Vampirella? Ja, där har vi den självständiga kvinnan som gillar vad hon ser och tar vad hon vill ha, fjärran från femtiotalets kuvade hemmafru.

Handlar alltså fascinationen inför vampyrer om dyrkan av den fria människan? Alla vet att inga samhällen kan byggas på sådana människoideal: människans förmåga att underkasta sig lagar och regler, seder och normer, är själva grundvalen för att vi överhuvudtaget har samhällen som skänker oss ett visst mått av välfärd istället för att vi var för sig skulle tvingas jaga rådjur med spjut och övernatta varje regnig och kylig natt i egenhändigt konstruerade vindskydd i skogen. Varje människa har emellertid ett behov av att få drömma både realistiska och orealistiska drömmar. Och inte bara drömma, utan också då och då få prova på det lilla extra som livet har att erbjuda. En och samma människa kan, utan att det ter sig märkligt, klä sig utmanande på lördagskvällen, dansa förföriskt med främmande människor för att att nästa dag sätta sig gråklädd i kyrkbänken och be. Och inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo.

Varje människa är inte bara en dubbelnatur utan en hel multinatur. Alla känslor kan rymmas från tid till annan i en och samma människa. Alla känslor. Alla dygder. Alla dödssynder. Det är det som gör oss till människor, och det är kanske därför vampyrer med sådan framgång kan utöva sin dragningskraft på oss. De åskådliggör med all tydlighet ett brett spektrum av verkligheten: att ingen människa är endimensionell, utan rymmer ett hav av möjliga tankar och handlingar.

Men åter igen. Om alla gick omkring och drack varandras blod skulle vi snart inte ha någon mänsklighet kvar. Gräset skulle växa över järnvägsspåren. Husen skulle förfalla. Träden skulle resa sig upp genom gatornas asfalt och torgens stenbeläggningar. Det skulle bli apornas planet. Vi människor måste ta hänsyn till varandra och hålla ihop. Vi kan gärna vila våra hörntänder lätt mot varandras nakna halsar om vi vill det för att känna pulsen slå, men sedan måste vi överlåta resten åt tungan och läpparna. Behandla varandra varsamt. Krama varann. Hjälpa varann. I nöd och lust.

 

26 november 2012

x 26 november 2012

På söndagen satte jag nytt svenskt rekord i romanskrivande: 6 000 ord på en dag.

Hur gick detta till?

Nämnda söndag hade jag ingen annan tanke än att ändra på en endaste mening som jag hade gått och grunnat på i veckan. Jag tänkte rätta till den och sedan ta en promenad på stan. Men det blev ingen promenad. På kvällen tittade jag på mätarställningen och häpnade. Jag hade skrivit i sådan trans, och varken ätit eller druckit under hela dagen, att jag inte ens hade koll på vilken mängd ord som forsat genom mina ådror, eller rättare sagt: nervbanor. Jag hade varit totalt inne i mina karaktärer; jag hade levt deras liv, jag hade känt deras känslor, jag hade skapat deras öden.

Men återigen: Hur gick detta till? Vad var det som hände? Vad var det som låg bakom denna kreativa explosion?

Vi backar till lördagen. Hur såg den ut?

Lördagen var trivsam. Jag lyssnade för första gången på Frank Sinatras album In The Wee Small Hours från 1955. (Jag har nyligen köpt på mig en del gamla album för att vidga mina vyer, t ex med artister som Nancy Sinatra, James Last och till och med en svartorange bossanovaskiva med Stan Getz och Joao Gilberto. Frankies turkosblå skiva från -55 var den första i raden av lyssningar ur denna trave plattor. Den handlade bara om olycklig kärlek och gjorde mig glad eftersom jag inte kände mig det minsta olycklig själv. Tvärtom mindes jag en massa kärleksäventyr från nittiotalet som liksom legat i de bortre arkiven, inte de bortglömda, utan i de bortre: där man sällan går, kanske bara vart tredje år.

Därefter satte jag på mig hörlurar och letade fram ett skönt syntbasljud på min synt (Jag köpte synten i somras, spelade lite Depeche Mode, lite Ultravox, drog ur sladden, men nu har jag satt i den igen) och spelade i kanske en halvtimme, timme, vad vet jag, den där basslingan i Join In The Chant med Nitzer Ebb som löper genom låten, och jag minns att jag tänkte att det här är en sån himla skön rytm att man skulle kunna njuta en hel konsert med endast denna låt i en megalång version.

Kulturlivet fortsatte med Tolstojs Krig och Fred (den tar aldrig slut) (och ändå känner jag, nu när jag är ungefär i mitten (Natasja har dumpat furst Andrej, varit nära att bli gift med och bortrövad av en lycksökare, och polska kavallerister har drunknat med sina hästar i en flod i ett försök att imponerna med sitt mod på Napoleon, trots att han inte kunde bry sig mindre om deras förehavanden då hans tankar var fyllda med planläggningen av invasionen av Moskva.) att jag vill läsa den en gång till. Det tycks mig som att den innehåller så mycken insikt om socialpsykologi att jag behöver läsa den en gång till för kunna ta till mig insikterna på ett ordentligt sätt. Jag läste en gång att Condoleezza Rice läst Krig och Fred fem gånger. På ryska dessutom. Men där går gränsen för min förmåga).

Det var alltså lördagen. Men var lördagen verkligen den stora bidragande faktorn till min framgång?

Själv tror jag på fredagen, för det var ingen vanlig dag.

Den började med att jag tog en taxi till Svenska Mässan, gav rikligt med dricks och möttes med lika mycket medmänsklighet när jag steg ur taxin och tappade min mössa på trottoaren då jag slet upp halsduken ur duffelfickan, varvid en man som stod lutad mot husväggen påpekade detta för mig och jag tackade. Klockan 07:45 steg jag så in på Gothia Towers och blev guidad en trappa upp och bort mot J Lounge och sal H1 där jag senare höll ett bejublat framträdande inför nästan tvåhundra personer. Det var en slags dramatiserad föreläsning jag framförde och för detta fick jag i pauser under resten av konferensdagen positiv feedback av alla de slag; kramar, klappar på axeln, lovord, att jag var värd en Oscar och liknande. Och vid midnatt kysste jag en kvinna samtidigt som en annan kvinna pussade mig på kinden och en tredje slickade mig i örat. Ja, detta var i och för sig inte på Gothia utan på Oakley’s på Tredje Långgatan, en nattklubb med burleskuppträdanden till tonerna av David Bowie och annat i den stilen. Ja, jag kan verkligen rekommendera detta ställe där man som människa inte kan bli annat än uppsluppen. En otroligt skön och vild atmosfär rymdes i denna värld av tegel och stål. Och jag minns att jag tänkte i min färgglada Desigual-skjorta: Varför är inte alla dagar som den här?

 

16 december 2012

x 16 december 2012 a

Hade jag väntat till tiden för bokrean 2013 hade det alltså tagit mig tio år.

Men nu är det klart: de ettusentvåhundrasjuttioåtta sidorna är genomlästa. Med njutning.

Jag hade ägt det där verket i ett år när jag redan tyckte mig ha dröjt för länge med att läsa det, och det sa jag ju också till henne att, Se här: Shakespeares samlade verk, Romerska rikets nedgång och fall, Krig och fred: när skall man hinna läsa dem alla?

Mitt eget skrivande gick under den perioden på lågvarv. Jag hade på flera månader inte skrivit något på mitt eget mastodontverk, Europas förflutna, som skulle belysa tiden från 776 f. Kr. till 1815 e. Kr. Det manusutkastet är sedan länge historia, men tack vare henne fick jag i alla fall inspiration nog att börja omarbeta ett gammalt filmmanus i försök att göra det till en roman. Jag läste upp den nya inledningsscenen varvid hon suckade när tjejen i manuset sa att hon frös och killen hon var med inte höll om henne, utan föreslog att de skulle gå ner till lägerelden för att värma sig. Det gladde mig att min scen hade den förväntade effekten. Det var första gången jag överhuvudtaget läste upp något skönlitterärt jag producerat för någon. Det manusutkastet är dock även det sedan länge historia.

Så vad blev det av den där märkliga idén som satte igång det hela? Varför uppstod situationen alls? Är det liksom Tolstoj beskriver att det inte var Napoleon som drev på utvecklingen i början av artonhundratalet utan att det var en slags kausalitet av vad miljoner människor sysslade med och längtade efter som skapade historiens våg på vilken Napoleon bara red i tron att han själv kunde styra utvecklingen? Var det så enkelt som att det i början av tjugohundratalet rådde en sådan stämning i samhället att någon av alla dessa skrivarsjälar som ibland fyller kvällarna med ord var tvungen att fråga och att några var tvungna att svara och att det var givet att bara en kunde vara den utvalda i just hans ögon, och att hon inte kunde vara vem som helst, utan att hon måste vara något alldeles speciellt, så att om han aldrig hade frågat och hon aldrig hade svarat hade en annan man och en annan kvinna i enlighet med den rådande tidsandan gjort något liknande, och om det nu var så, var det också av ödet bestämt att det i stora drag skulle bli som det blev.

Hade jag läst både Brott och straff och Krig och fred utan att genom henne bli sporrad till det? Kanske inte. Hade jag överlevt det? Ja. Hade jag velat vara utan det? Nej.

Hade jag stått i en monter på bokmässan i år med en egenhändigt skriven roman utan allt som var? Kanske inte. Sålde den mycket på mässan? Nej, inte ett skvatt. Var jag likväl glad för det? Ja. Åtminstone efter ett tag. Det var ett viktigt steg mot slutmålet.

Hade jag råkat skriva en dikt som jag hade råkat vilja skicka till kultursidorna i GT i min vilja att slå igenom? Förmodligen inte. Genom henne väcktes poesin i mig till liv. Och var det samhällsklimatet som gjorde att GT publicerade dikten på kultursidorna fredagen den 22 juni 2007? Ja, det eller att dikten i sig var bra, men snarare det förstnämnda, för det hör ju inte till vanligheterna att okända poeter kan få sina alster publicerade där normalt kulturskribenter skall få plats att upplysa världen om sakernas tillstånd.

Men nog om mig. Hur påverkade allting hennes skrivande? Fick hon något av det hon sökte i det hela? Kunde han göra något mer utöver korrekturläsning? Hade han läst båda de ryska tegelstenarna i förväg hade han aldrig med sådan emfas hävdat att ordet oavvänt inte existerade. Ja, en sådan dumbom han var, tänkte han några år senare när han väl läste böckerna. Hon som redan hade läst Krig och fred och Brott och straff. Vad kunde han egentligen göra för henne? Kanske fick hon oväntade uppslag till berättelser. I så fall fanns det trots allt någon mening med det hela.

x 16 december 2012 b

 

9 februari 2013

Under senare tid har jag arbetat med min kriminalroman på det sättet att jag har funderat på i vilken ordning vissa scener skall förekomma. Det återstår alltså mycket att skriva, men jag har inte varit beredd att skriva mer utan att vara säker på om en scen överhuvudtaget skall vara med och vad som i så fall försiggår den. Ikväll har jag bestämt mig för ett antal scener som kommer att ingå i totalt trettiotre kapitel.

Något som också är skönt är att jag ikväll har kommit fram till namnet på romanen.

Eftersom det skall bli den hårdaste roman som någonsin skrivits i Sverige var jag angelägen om att som en kontrast komma på en titel som inte har någon direkt anspelning på våld, men som ändå relaterar till innehållet.

Jag är mycket nöjd med titeln får jag säga, och jag är också nöjd med romanens dramatiska struktur i dess nya skick. Jag var tvungen att slakta en del, men det är ju en styrka att man kan vara tillräckligt hård mot sig själv genom att stryka sådant som är bra skrivet, men som inte passar in i den önskade ordningen.

 

3 juni 2013

x 1 juni 2013

Ny busslinje? Oxford Street – Hvitfeldtsgatan.

På eftermiddagen den 1 juni begav jag mig ut för att söka inspiration på Andra Långgatan. Gatufestivalen Andra Långdagen pågick där. En flod av öl, rockmusik, frigörande dans, rappare, hipsters, hippies, korv, kommers, tatueringar, frisyrer, folkfest från Järntorget till Masthuggstorget. Och när denna orgie av synd upprört Gud tillräckligt lät Hen ett mäktigt regn falla över staden. Jag sökte skydd i första bästa spårvagn, hoppade av vid Valand, satte mig på en bänk i hållplatskuren och studerade vattnet som liksom bildade en kanal framför mig, och jag såg även för mitt inre hur man om hundra år, efter havsnivåns höjning, skulle kunna sitta på samma bänk och fiska krabbor bland Vasagatans tångruskor.

När så regnet mattades av kände jag mig inspirerad att börja skriva på min roman igen. Jag var fylld av självförtroende.

Men när jag kommit så långt att jag påbörjade min vandring uppför Hvitfeldtsgatans långa backe tröt mitt självförtroende i takt med min fysiska ork. Vem var väl jag att kunna skriva något som skulle bli godkänt? Vad var sannolikheten för att mitt manus skulle bli ett sådant där ett på tusen, det vill säga, ett sådant där spontaninskickat manus som får förlagsarbetare att bli lyriska?

Vad var sannolikheten? Jag hann inte fundera ut dess exakta tal, för när jag höjde blicken såg jag en Londonbuss trona på krönet av gatan. Vad var sannolikheten för att skåda något sådant? I tretton år hade jag gått i den där backen utan att ha sett skymten av en endaste buss, vare sig blå eller röd, och när jag verkligen behövde få ett tecken från ovan att det osannolika kan inträffa, så inträffade det!

Jag halade upp kameran, tog ett kort, fortsatte hem och skrev på mitt manus. Det blev succé. I går kväll skrev jag på mitt manus igen. Succé! Och i kväll har jag också skrivit på det. Javisst! Succé!

Jag har ett manus jag tror på, och jag skriver på det: kväll efter kväll efter kväll. Tre kvällar i rad. Jag skall skriva klart det här manuset i sommar. Javisst. Det är bara att köra!

 

10 juni 2013

x 10 juni 2013

Det går bra nu.
Arbetet med mitt manus flyter på.
18 000 ord ligger det på just nu.
Bara 62 000 kvar.
I Berlin skall jag försöka skriva 10 000.
Och så får jag hoppas att den produktionstakten håller i sig.
Jag har arbetat mycket med manuset idag.
Men har raderat ungefär lika många ord som jag skrivit.
Gamla meningar bort.
Kvalitetsmeningar in.
Vill skriva mer fritt.
I Berlin skall jag försöka släppa kontrollen.
Bara vara konstnärssjälen, skaparen, författaren.
Ohejdad, hämningslös, gudomlig.

 

7 juli 2013

Det romanmanus jag skriver på ska inte bara bli Sveriges hårdaste kriminalroman, det ska också vara av modernt snitt. Därför har jag idag övervägt att ändra innehållet i ett av kapitlen.

Det aktuella kapitlets handling består av två kvinnor (rivaler) vars samtalsämne kretsar kring en gemensam bekant (en man). Det slutar med en catfight i nattlinnen.

Eftersom detta samtal (gräl) i princip är det enda långa samtalet som förs mellan kvinnor i min bok, inser jag att mitt verk inte skulle kunna klara Bechdeltestet: ett test som nyligen kommit till min kännedom, och som i princip går ut på att man studerar ett verk, till exempel en film eller en roman, och fastslår om det finns någon enda scen där två kvinnor pratar med varandra om något annat än män. Om de inte pratar om något annat än män, har filmskaparen eller författaren inte klarat testet.

Varför är det då viktigt för mig att klara detta test? Jo, för att jag inser hur gammalmodig jag skulle vara om jag inte klarade det. Testet har i och för sig några år på nacken, men eftersom det är nytt för mig, antar jag att det är nytt även för de flesta andra (god slutledning eller självcentrerad världsbild?).

Nåväl, frågan är också om mina kvinnor måste befinna sig i en situation där de båda bär nattlinnen (som lätt kan slitas sönder). Att hudexponering säljer är ingen nyhet. Hollywoodproduktioner och musikvideos badar i det. Och författaren till Fifty Shades visste väl vad hon gjorde när hon valde temat för sin trilogi, men vad tillför det just min roman att den där scenen äger rum under lättklädda former? Kan jag inte i stället låta kvinnorna stå och huttra utomhus, insvepta i kappor en blåsig, regnig sommarkväll?

Oavsett den fysiska miljön, vilken jag får fortsätta att fundera på, bör jag nog låta kvinnorna gräla om någon aktuell samhällsfråga, och så får läsaren bara ana att den alltmer intensiva debatten egentligen bottnar i deras rivalitet. Klarar jag testet då? Anledningen till grälet är ju ändå den man som är föremålet för deras åtrå.

Eller så kan jag tänka så här: Jag är inte bara man, jag är också författare till den hårdaste kriminalroman som någonsin kommer att ges ut i det här landet. Och när den väl kommer ut på marknaden får den utsättas för alla möjliga och omöjliga test. I don’t care.

 

8 juli 2013

25 000 ord består min roman för närvarande av.

73 sidor.

Sannolikt har jag passerat Dostojevskijs Vita Nätter, och jag är på god väg att passera Hemingways Den gamle och havet, men det är en bra bit kvar innan jag är i hamn.

För att ha så stor chans som möjligt att slå igenom som debutant bör man skicka in ett manus på ca 80 000 – 100 000 ord. Jag vet detta. Och ändå. Ändå försöker jag övertyga mig själv om att kan jag bara få ihop en tajt historia på 60 000 ord, kommer jag att lyckas. Och visst. Större under har skett. Men varför envisas jag med att förbereda mig på att medvetet lägga mig utanför standardmallen, eller vad man ska kalla det? Varför rättar jag inte bara in mig i ledet?

Förmodligen för att jag fortfarande är en sådan där som ägnar mångdubbelt mer tid åt att redigera skrivna meningar än vad det tog att skriva dem. Vad jag skapar på fem minuter kan jag hålla på med i en timme efteråt. Eller återkomma nästnästa dag för att ändra en endaste mening eller ett blott ett ord jag gått och tänkt på. Så där kan jag inte hålla på.

Produktion. Produktion. Produktion. Och mer produktion. Sedan redigering. Det är det enda sättet om jag ska hinna bli klar innan löven blir gula, röda och faller.

Den nästan ständigt påslagne nitiske granskaren inom mig är mitt sista kvarvarande hinder.

I övrigt är jag i toppskick. Jag har gjort allting rätt. Jag har under åratal tagit till mig tips på nätet, jag har studerat handböcker, jag har läst ett stort antal romaner och annat från de senaste fyratusen årens utgivning, från Gilgamesheposet till Fågelskrämman av Michael Connelly, och den bok jag läser för tillfället är The Long Goodbye av Raymond Chandler, och nästa bok blir kanske franskt artonhundratal eller svenskt nittonhundratal. Jag bara tar något ur mina välfyllda hyllor. Kryddar kanske sedan med något nyutgivet. Gör det emellanåt, även om jag för mitt författarskaps skull koncentrerar mig på att försöka beta av de flesta av jordens alla klassiker. Och jag är glad att jag har några kvar att bläddra i, för det är först när man har absorberat det fundamentala i romanskrivandets hantverk som man på ett meningsfullt sätt kan analysera vad andra författare gjort och lära sig något av det.

Måste lova mig själv nu. Från och med i morgon. Ingen mer redigering förrän det första utkastet är klart. Ingen mer redigering. Ingen mer. Man måste våga säga nej. Man måste våga säga nej. Säg nej till redigering. Stoppa den. Krossa den. Förgör demonen!

 

11 juli 2013

Två gånger i sommar har jag vandrat hemåt genom stan uppfylld av genuin harmoni.

Den ena gången var efter att jag i juni hade nöjet att få skjuta lite grann med skönheter som CZ 99, TT 33 och Colt Trooper. Ja, det var härligt att ladda, öppna eld och göra patron ur. Repetera kommandon. Utföra order. Hårt och precist. Som om jag vore tillbaka på 80-talet i armén.

Den andra gången var i kväll. World War Z. En sådan delikat film. Brutal och varm på en och samma gång. Och speedade zombier som man aldrig sett dem förr. Forsade fram och hoppade som impalor flyendes från geparder, fast med den skillnaden att de var geparderna.

Men jag gillar även berättelser med zombier som lunkar fram, som om de vore ett gäng på väg mot gatuköket efter en särdeles blöt krogrunda. Deras gång må vara svajig och stapplande, men de är oerhört målinriktade. De har druckit sina öl. De har misslyckats med sina förförelsekonster. Nu vill de bara tugga på kött och fläsk och bröd.

Det är viktigt att karaktärer i en berättelse är målinriktade. Både protagonisten / protagonisterna och antagonisten / antagonisterna. När de har motstridiga mål och kämpar för att uppnå dessa, uppstår spänning. Än mer spänning uppstår om de befinner sig på en plats eller i en situation som helt och hållet eller till viss grad begränsar karaktärernas frihet. Det kan vara i ett flygplan, på ett framrusande tåg, på ett sjunkande skepp, i en brinnande skyskrapa, på en liten ö, på ett mentalsjukhus, på en internatskola, på en forskningsstation i Antarktis, i ett gruvsamhälle på någon av Jupiters eller Saturnus månar.

Så varför utspelar sig min roman i Västsverige? Hade det inte varit bättre om den utspelat sig på t.ex. Island eller i det forna DDR?

Västsverige duger. Varför då? Därför att protagonisten är bunden till regionen genom kärleken till sin kidnappade fästmö och tron att någonstans i Göteborg med omnejd har han störst chans att hitta henne eller åtminstone snappa upp ledtrådar till var hon kan befinna sig. Eller få svar på om hon lever eller är död. Han vill hitta henne. Han vill få reda på vad som hänt henne. Han vill straffa de skyldiga, men eftersom han inte vet vilka de är, får han, för att stilla sin blodtörst, straffa alla möjliga kriminella som han stöter på under sina stadspatrulleringar på kvällar och nätter.

Att sadla om och bli vinprovare i Moseldalen är inget godtagbart alternativ för honom. Hans blod kokar av att ha förlorat sin älskade, av skam för att han inte kunde rädda henne och av sorg över se sin egen stad befläckas av de orättfärdiga. Men ganska snart passerar han själv gränsen för vad det civiliserade samhället anser är tillåtet. Det är det som gör hjälten i romanen. Hjälten gör det där vi andra vanliga medborgare aldrig själva skulle våga göra. Och han är gränslös även på andra sätt.

Jag läste en gång något i stil med att en hjälte i en roman bör vara funtad ungefär som alla vi andra, men slåss mer, dricka mer, och ha mer sex.

Utan att avslöja för mycket om min roman, kan jag avslöja, eftersom det ändå kommer att avslöjas tidigt i handlingen när romanen väl kommer ut, att en av huvudpersonens fästmös väninnor, som sedan tidigare varit lite förtjust i huvudpersonen, inte kan låta bli att komma honom närmare när han sörjer frånvaron av fästmön och hennes eventuella död. Jag berättade om just den grejen för en kvinnlig kollega när vi åt lunch häromdan på La Vacca. Hon blev upprörd. Jag älskade det. Det var skönt att känna att jag skapat en god intrig. Romanen är inte ens klar, men redan förmår den väcka känslor.

 

12 augusti 2013

Under söndagen läste jag klart en roman: The Killer Inside Me av Jim Thompson. Det var fruktansvärt. Fruktansvärt för att det där hemska hände som om det vore på riktigt. Jag som ändå numera vet en hel del om hur man skapar skönlitteratur, hur kunde jag påverkas så starkt? Men jag antar att det är det som är den välgjorda fiktionens styrka. Den kopplar ett grepp om en.

När jag för ett par dagar sedan så att säga stod bredvid och såg vad Lou Ford gjorde mot Joyce Lakeland, blev jag illa berörd. Hur kunde han göra så? Vad hade hon gjort honom för ont? Men det var ingenting mot vad han i söndags gjorde mot Amy Stanton. Den stackars varelsen. De skulle gifta sig. Hon trodde det. Och så … Nä, jag mår nästan dåligt igen nu när jag tänker på det. Och ändå har det aldrig hänt. En författare skrev detta på 50-talet. Det var längesen. Längesen det inte ens hände, mer att han fogade samman de bokstäver som mer än ett halvt sekel senare påverkade en läsare i en annan del av världen. Hade boken stått kvar oläst i min bokhylla hade varken Joyce eller Amy råkat illa ut. Förutom att de hundratusentals eller kanske miljontals gånger redan gjort det. Ja, nu är det som att jag återigen tror att de är några som har funnits. De har aldrig funnits. De är bara bokstäver. Och om jag skulle läsa boken på nytt, skulle de leva igen, för ett tag, om man nu kan säga så. Men de har ju aldrig levt. De har aldrig dött. Det är kulturens magi som har fått min hjärna att känna som om de en gång fanns. De rationella funktionerna i hjärnan vet fakta, men de emotionella vet det inte. Det är därför vi kan fängslas av uppdiktade människoöden i romaner. Det är en sådan stark kraft.

 

15 augusti 2013

Under natten till idag passerade jag 30 000-strecket. Antal ord i min roman. Ej levnadsår.

Om jag ändå bara visste hur lång tid jag har på mig att skriva.

Man behöver inte nå upp till åtminstone 80 000 ord för att komma ifråga för publicering. Detta hade jag naturligtvis kunnat konstatera om jag begrundat sidantalet i allt nyutgivet, men världen är full av distraktioner och ibland behövs det att beviset hamnar framför en för att man ska komma till insikt om eller bli påmind om verkligheten.

Om en del säger minst 80 000 och andra säger minst 40 000 och den bok jag läser just nu, The Day of the Locust av Nathanael West, är, låt säga, på ca 54 000, och med allt vi känner till om uttryck som Don’t count every word, but make every word count och liknande i den eviga frågan om hur lång en roman bör vara för att ha god chans att bli publicerad, hur många ord lång bör jag då se till att min roman blir?

Verkar inte 55 000 vara lämpligt?

Jag tycker också det.

Det innebär att jag redan har skrivit över hälften av manuset. (Bra jobbat!)

Det innebär att det är realistiskt att jag kan få manuset klart snart. (Javisst!)

Hur fort kan det gå?

1 000 ord per dag kräver 25 dagar.

1 500 ord per dag innebär 16 och en halv dag.

2 000 ord per dag 12 dagar.

3 000 ord per dag drygt en vecka.

Mitt rekord för en dag ligger på 6 000 ord. Mitt näst bästa resultat är 4 000 ord. På bronsplats vet jag inte, för jag har inte haft anledning att tre gånger i mitt liv fascineras av egna topprestationer inom skönlitteraturens område. Detta spelar ingen roll. Nu är det bara att blicka framåt.

 

25 augusti 2013

Lördag kväll. Över hela jorden känd som kvällen då en del män och kvinnor gör det de gillar allra bäst: skriver romaner.

För så är det, att när jag väl kommer igång, när jag väl äntrar världen i min roman och glömmer bort den verkliga, när jag träder in i karaktärerna och glömmer bort mig själv, då känns det himla skönt.

Vid niotiden började jag skriva, och nu är jag nöjd för i natt. Det är på helgerna det stora framåtskridandet ska ske. En vanlig vardagskväll kan det vara svårt att träda in i den andra världen. Ibland går det, ibland redigerar man bara någon mening, ibland låter man det vara helt och hållet.

Under det här passet skrev jag 1 300 ord på min roman. Det är 1 300 fler än vad jag skrev på min roman under hela veckan som gick. Det är på helgerna det ska ske. Och det får ta den tid det tar. De här 1 300 orden var av hög kvalité. Det var hårdkokt, det var humoristiskt, poetiskt och erotiskt. Ja, det var kanske rentav på bästsäljarnivå. Det kändes i alla fall så.

 

18 november 2013

x 17 november 2013

Jag ska berätta om vilken resa jag gjort.

Dock inte den långa versionen.

Bara vad som hände i helgen. Eller rättare sagt i går och i dag.

På söndagen äntrade jag Cinderella, ett kryssningsfartyg som låg förtöjt i en hamn på ostkusten.

Tillsammans med ca hundra andra skrivarsjälar ville jag lära sig mer om författaryrket.

Till vår hjälp hade arrangören, tidningen Skriva, anlitat ett antal föreläsare; några bästsäljarförfattare, en erfaren förläggare samt gräddan av rikets skrivarcoacher.

Mycket har jag lärt mig av mina amerikanska handböcker, men tack vare kompletterande visdomsord från branschens olika representanter, föll i princip alla pusselbitar på plats.

Det är möjligt att man aldrig kan bli fullärd, men jag känner mig fullärd, och det fyller mig med energi. Om jag blev ansluten till elnätet just nu skulle någon av reaktorerna på Ringhals kunna stängas ner utan att det skulle inverka menligt på Sveriges elproduktion.

 

26 december 2013

Om innehållet i de sista kapitlen i ens roman bygger på ett lågsannolikt sammanträffande för att la grande finale ska kunna uppstå spelar det ingen roll hur välskrivna dessa kapitel är eller hur mycket tid man lagt ned på att skapa dem.

De måste bort. Väck.

Skräp hör hemma i soporna.

Kapitlen har upphört att existera.

Enbart genom det draget har jag skalat bort en anledning till refus.

För det är ju så det är: den här romanen jag håller på med får inte refuseras.

Det kuvert jag nästa år ska klistra frimärken på ska innehålla en milstolpe i den svenska litteraturhistorien, inte en text som väcker avsmak hos mottagaren.

Jag har släpat mitt namn i smutsen, slösat bort min talang, stundtals framstått som en ickegud. Men en dag ska allt det där vara glömt, och jag ska kyssa kvinnors inre med mina ord och vara dem till behag.

Många har jag att tacka när jag väl når framgången.

Viktigare än försäljningen är dock att det blir en roman som gör avtryck i litteraturvärlden. Det är ingen dussinvara jag skapar. Min roman ska vara en klassiker från dag 1.

 

8 januari 2014

x 8 januari 2014 a

Vaknade på nyårsdagen upp i fjärran land.

Påbörjade slutredigeringen av romanen.

Vandrade en stund genom staden.

Blickade ut över den från Pnyx och Areopagen.

Fortsatte därefter arbetet.

Isolerad. Motiverad. Dedikerad.

Kände inga förbud. Skrev som en gud.

Och det blev kväll den första dagen.

x 8 januari 2014 c

 

27 mars 2014

Längtan efter feedback har varit stark.

Lektören svarade överraskande snabbt.

Fyra sidor.

Här några citat ur lektörsutlåtandet:

Genomgående finns ett tonfall och ett tilltal som hörs, håller i sig och tränger fram genom hela manuset, från första raden till den sista. Du är mycket sparsmakad i ditt uttryckssätt, och ditt sätt att beskriva rör sig hela tiden på ytan av skeendet. Tankarna går osökt till Hemingway och hans så kallade isbergsteknik. Du låter tydliga och konkreta detaljer belysa förloppet. Och det lyckas du med. Du beskriver skeendet, det yttre, det fysiska, och genom detta kommer läsaren i kontakt med berättelsens aktörer. Det blir mycket dramatiskt, nästan som scenanvisningar till ett skådespel. Och din berättelse, dess innehåll och budskap, är ju oerhört dramatiskt. Det är en rå och våldsam historia.

Du har en skarp blick för detaljer, en stark förmåga till iscensättande av handlingar. Som läsare känner man sig mycket delaktig och närvarande på en verklig plats, och i ett verkligt sammanhang.

Du har en säkerhet i språket som är mycket verkningsfull i de här våldsamma situationerna. I de mest förfärliga situationer besitter du också en förmåga till drastisk humor.

I inledningen på mitt utlåtande nämnde jag Hemingway. Det är din berättarstil som får mig att göra den associationen. Den lite kyliga tekniken, där varje mening är som en replik på scen som vibrerar av undertexter och det outtalade. Jag tycker egentligen inte att det här är en kriminalroman. Den har potential att bli något helt annat. En psykologisk thriller kanske.

Ditt språk och din stil har en hög potential att bli något annat än ren underhållning. För jag har en känsla av att du har något viktigt att förmedla. Något som kan skapa insikt hos en läsare.

 

2 juli 2014

Refuserad.

Ja, så kan det gå.

Man inbillar sig gärna att en författares liv ska följa schemat: refusering-refusering-refusering-refusering-refusering-genombrott-succé.

Men det är nog för att man i stort sett bara känner till de författaröden som blivit lyckosamma.

Sällan läser man om de diktare som blev refuserade, refuserade, refuserade och sedan dog.

Hur såg det ut för hundra år sedan? Fanns det tiotusentals svenskar som försökte och försökte, eller var det typ hundra som försökte varje år och tio som blev godkända som debutanter?

Vad spelar det för roll? Refusering är refusering, oavsett om man delar den olyckan med nittio själsfränder eller trettiotusen (det antal människor som läser ett genomsnittligt nummer av tidningen Skriva) (frågan är i och för sig om alla som läser Skriva ibland skickar manus till förlag eller om många aldrig kommer så långt, eller det omvända, att det finns många manusinskickare som inte läser Skriva).

Läser en bok just nu som heter The future of the mind. Skriven av Michio Kaku. Tänkte att om jag lär mig mer om hjärnan kommer jag att bli bättre på att nå in i andras. Jag tror dessvärre inte att boken har hjälpt mig så mycket i det avseendet. Däremot har jag lärt mig mycket om all slags spjutspetsforskning på området. Telepati och telekinesi med hjälp av datorer samt korrigering och uppgradering av hjärnfunktioner. Hur beslutsfattande sker, och en genetisk förklaring till varför många människor blir religiösa, samt lite grann om hjärntvätt och direktstyrning av andras hjärnor. En del handlar om sånt som forskningen och teknologin har lyckats uppnå, och annat handlar om sånt som kan bli verklighet inom några år eller de närmaste årtiondena. Michio, som är gammal fysiker, har som research intervjuat en massa folk. I början ägnas drygt sex sidor bara åt att spalta upp dem alla. Endast elva av dem är nobelpristagare. Resten är vanligt bös, typ folk från NASA, MIT, Harvard, Stanford, Princeton och så vidare.

Nåväl, vill man inte veta hur framtiden kan komma att te sig ska man inte läsa boken. The future of the mind. Av Michio Kaku. Till och med för en sådan framtidsfantast som jag känns världen lite mer skrämmande nu. Bland annat vet jag att man redan i dag kan filma delar av hjärnans tankeverksamhet, om än med dålig grafik. Tekniken går ut på att man visar en massa bilder för en försöksperson samtidigt som en dator mäter var i hjärnan neuroner aktiveras för respektive bild. Personen får därefter fritt tänka på en massa saker; bilar, ansikten et cetera, och datorn visar då upp dessa inre visualiseringar på en skärm. Grafiken är som sagt dålig, men målet är att man i framtiden ska kunna spela in sina egna drömmar på video så att man kan se dem i efterhand och kanske lägga upp dem på YouTube i stället för att bara berätta om vad man drömt om. Detta låter ju trevligt, men mindre trevligt är till exempel att någon mot sin vilja får sin tankeverksamhet scannad. Särskilt i diktaturer skulle det kunna leda till både det ena och det andra. Eller som Thåström sjöng på Ebba Grön-tiden, Mina tankar är det sista som ni tar!

Mänskligheten kan delas upp i två delar: de som har läst The future of the mind, och de som inte har läst den.

Likadant är det med mitt manus. Jag har läst det. En lektör har läst det. Sju miljarder människor har inte läst det. Jag tror nämligen att refuseringarna beror på att mitt manus har haft en rörig början. Växlande perspektiv kapitel för kapitel, korta kapitel. Sannolikt har det lett till att mitt manus inte överlevde fem-första-sidorna-läsningen. De kvaliteter mitt manus har i övrigt har kanske helt enkelt inte upptäckts (ett annat alternativ kan i och för sig vara att förlagen visst har läst hela mitt manus, men att de ändå inte upptäckte några kvaliteter).

Nåja. Den här romanen ska ges ut. Någon gång i en nära framtid.

Jag har justerat början av manuset och jag har dessutom lagt till en nyskriven scen på slutet. En riktig pulshöjare. Nu kommer jag att lyckas!

 

13 augusti 2014

Det var i går jag fick post.

Kände direkt att kuvertet innehöll mer än bara ett stycke A4-ark.

Struntade i att jag inte hade någon champagne hemma.

Tänkte först sprätta upp kuvertet med fingret.

Tog i stället fram ett redskap och sprättade. Försiktigt, försiktigt.

Var i någon form av positivt upplösningstillstånd.

Innehåll: Ett brev med ett standardavslag och tips om att söka professionell skrivhjälp.

Och så i övrigt reklamblad för förlagets böcker.

Det blev kast med liten boll. Till andra änden av rummet.

Tittade ned på skrivbordet. Där låg själva kuvertet kvar.

Kast med liten boll. Igen.

Och så satt jag uppe till halv fem i natt.

Beslutsam.

Inget mer finlir. Bara ösa på med samhällets brutala verklighet. Mindre bullshit. Mer Hollywood.

Sprängde in rader överallt där det passade att spränga.

Utökade mitt manus med 5 000 ord.

 

7 mars 2015

Utdrag ur lektörsutlåtande avseende min roman:

Det är inte helt enkelt att genrebestämma denna roman – litterär hard core är nog det närmaste eller en cross over mellan deckare, socialreportage och pornografi.

Det finns ett driv och en frenetisk framåtrörelse i texten som gör det svårt att lägga ifrån sig manuset. Inledningen är stark och redan på första sidorna är tempot högt. Replikerna är välfunna och skickligt återgivna.

Språket flyter på utan knappt några grammatiska eller stilistiska hack, något som är mycket ovanligt bland dagens skribenter. Det märks tydligt att författaren har mycket goda språkkunskaper och en osviklig känsla för ordens valörer och meningsbyggnadens möjlighet till variation.

 

1 juli 2015

Manuset till romanen har fått sin bästa refusering hittills. Förlaget diskuterade utgivning, men det landade i att de dessvärre valde att tacka nej. Detta har gett mig nya krafter. Jag är med i matchen. Jag har anat det tidigare. Nu vet jag det. Gött!

 

10 januari 2016

x 10 januari 2015 a

På nyårsaftonen anlände jag till fyrverkerikalabaliken vid Frankfurts Hauptbahnhof för att granska 76 000 ord utskrivna i typsnittet Courier New till skillnad från originalmanusets Cambria. Detta resulterade i en fräsch blick på vad jag skrivit. Och många justeringar för hand.

Ibland har jag undrat hur länge man kan arbeta med ett manus. Snart behöver jag inte undra mer. Nu, efter hemkomsten, handlar det bara om att föra in de där ändringarna elektroniskt.

Som avkoppling hade jag tysk teve och romaner av Raymond Chandler, Jim Thompson och Richard Stark.

Vad sägs förresten om följande öppningsmening? (ur Slayground av Richard Stark):

Parker jumped out of the Ford with a gun in one hand and the packet of explosive in the other.

Man blir lycklig (som läsare) och knäckt (som författare) av att läsa en sån romanöppning som bara suger tag i en och liksom sveper med en in medias res.

Men jag kommer i mitt romanmanus behålla den öppningsmening jag under lång tid karvat fram ur möjligheternas oändliga marmorblock:

Frank Nguyen körde förbi Järntorget i sitt tillfälliga skal av trygghet: vinterdäck, bilbälte och en stålbur tillverkad på Hisingen.

Den berättar två saker: Frank vill ha trygghet. Tryggheten kommer att upphöra.

Det blir bra.

 

29 juni 2016

x 29 juni 2016

Tillbaka från Birmingham. Snart sker lanseringen.

En vecka i tvåmiljonersstaden gjorde mig ödmjuk inför tillvaron. Jag hade avstått från att läsa på om resmålet och jag avstod även från att begagna mig av någon karta. I stället tog jag dag för dag nya utflykter längre och längre bort från hotellet i olika riktningar och byggde på så sätt sakta upp en mental bild av centrala Birminghams gatunät. Det blev en labyrint med många barriärer och stora höjdskillnader i gatunivå. En styck spårvagnslinje observerade jag. När vagnen lämnade ändstationen vid tågstationen Grand Central lyste det Wolverhampton med brandgula digitalbokstäver mot den svarta displayen uppe på vagnens front. Jag visste såpass att för att kunna ta sig dit måste man passera West Bromwich och jag planerade att vandra längs rälsen åtminstone dit, men avspärrningar för reparation av kanten av en spårvägsbro omkullkastade min plan. En annan dag hamnade jag utmed en kanal som här och var under tunnlar sökte sig sydvästerut från stadsbebyggelsen. Det kändes som att jag hade krafter att kunna gå till Wales, om kanalen skulle leda mig dit, men ett stilla regnväder dämpade min upptäckarlust. Jag hade nämligen köpt ett värdelöst paraply för 9 pund och 99 pence. Det ville inte stanna i uppfällt läge, utan sjönk halvt ihop så att det var som att ha en plisserad lampskärm ovanför huvudet. Nu vet jag inte om detta var brittisk standard eller ej, men som EU-medborgare svor jag över den bristfälliga skiten. Britterna hade två dagar innan beslutat sig för att hoppa av EU, så jag gjorde ingen stor affär av saken, utan drog på mig en förkylning och låg sista kvällen glödhet av feber i sängen och lyssnade på, som jag gjort då och då under veckan, telefonsamtal som ägde rum i hotellrummen bredvid mitt. Det var nämligen så lyhört att man inte bara hörde vad hotellgästerna sa, utan även hur folk i andra änden av luren pratade på. De orden gick förvisso inte att urskilja, men jag kunde i alla fall konstatera att britterna, av dialekten att döma var alla gäster som byttes av på vardera sidan av mina hotellväggar under min veckolånga vistelse britter, ett rätt så hyggligt folk. De konverserade i omtänksamma ordalag och avslutade ofta sina samtal med I miss you eller I love you, I love you, bye. Som reselektyr hade jag bland annat ett lexikon. Försökte nöta in hälsningsfraser och dylikt på tyska, italienska och franska för framtida bruk, då min roman förhoppningsvis kommer att lanseras internationellt och jag då bör åka land och riken runt för att fraternisera med bokslukare. Själv slukade jag Slaves of New York av Tama Janowitz. En roande och eventuellt halvbiografisk skildring av diverse kämpande konstnärssjälars öden på åttiotalet. Och så ett antal engelska tabloider för att beskåda turbulensen. Mitt under dessa dagar, när världshistoria skrevs, insåg jag mer och mer min obetydlighet i de stora sammanhangen. I England var jag en i mängden. Och åter på svensk mark, även efter lanseringen av min roman, skulle jag vara samma slags del av mängden. Av tio tidningar skulle kanske max ett par av dem få för sig att recensera min roman, nej även ens ett par tycktes allt för otroligt. Men låt säga att ryktet om min roman skulle spridas från mun till mun. Vad vore rimligt? Ett par tusen läsare? När jag låg där och vred mig av frossa eller överhettning eller både och bland febervåta lakan och inte visste om jag borde ta av mig T-shirten eller inte, jag behöll den länge på, men jag har för mig att jag när telefonväckningen aktiverades klev upp naken och drog isär de långa vinröda draperierna så att bara en tunn, vit och skir gardin skiljde mig och innergårdens fönster åt samtidigt som jag inte brydde mig om huruvida kvinnfolk skulle råka se mig eller inte. Jag var på väg ut ur landet för att fullfölja mitt uppdrag. Så när jag kom hem till Sverige nästföljande natt efter en lång mellanlandning såg jag att självpubliceringsförlaget hade underrättat mig om att korrigeringar av manuset hade utförts i enlighet med mina önskemål. Därefter beställde jag ett nytt provtryck för att kunna kolla att allt är utfört så som jag tänkt. Jag antar att jag får det provtrycket inom en vecka. Kontrollen kommer att ta max tjugo minuter och så får jag meddela förlaget att jag önskar att boken, i dess slutliga form, går i tryck. Kanske tar det sedan ytterligare någon vecka eller så innan boken finns tillgänglig på nätet, och det är då jag får börja lansera härligheten. Börja gå in i den efterlängtade rollen av att vara en författare som har skrivit något, med egna mått mätt, jäkligt bra. Ja, det är ju otvivelaktigt så att det är den bästa bok jag skrivit, men hur kommer den att stå sig i konkurrensen? Kanske är den på svensk elitnivå, men jag är helt enkelt för oerfaren för att göra en solid bedömning om det verkligen förhåller sig så, och jag måste också inse att jag är praktiskt taget okänd, inte bara i Sverige som helhet, utan faktiskt även i det lilla landet Litteratursverige, som, vad vet jag, kanske bara består av hundratusen invånare som till vardags jobbar med litteratur på ett eller annat sätt. Eller som varken författar, förlägger, säljer, lånar ut, recenserar, et cetera, men som läser väldigt mycket och har hyfsad koll på vem som är vem. Och skulle man nämna för tio slumpvist utvalda personer i det landet att Håkan Tendell har kommit ut med en ny roman skulle sannolikt alla säga, Vad hette han, sa du? Och om man skulle göra det experimentet tio gånger till skulle det kanske vid ett par tillfällen vara någon som sa, Jaha, har han skrivit en bok? Det namnet känner jag igen, men jag vet inte riktigt vad han skriver för något. Vad handlar den om? Det är alltså där jag befinner mig just nu. Jag har ännu inte gjort mig ett namn. Och det som ska hända vid lanseringen är inget experiment. Det är verkligheten som ska äga rum. Jag ska ge ut en roman och jag är praktiskt taget okänd för de tusentals, tiotusentals, hundratusentals människor jag vill ge en stimulerande läsupplevelse utöver det vanliga. Alla de andra ska också läsa den. Det är därför jag har skrivit den så underhållande. En bok för massorna. En miljon människor. Det är målet. Som jag längtar efter att min bok ska existera! Jag vill att den ska hamna i händerna på folket nu! Om det ändå kunde ske i natt! I natt!

 

15 juli 2016

x 15 juli 2016

Göteborg noir. En dystopisk, psykologisk thriller av Håkan Tendell.

 

Annonser

Bättre än någonsin

januari 21, 2018 kl. 3:09 f m | Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Tendell in Rio

Pusslade om en hel del bland kapitlen. Slaktade även ett gäng. Skoningslöst. Adderade en karaktär. En antagonist. Förändrade ödet för Candy. Skrev lite nytt stoff.

Världsklass.

copacabana

Inledningen av Göteborg rouge

januari 10, 2018 kl. 5:31 e m | Publicerat i Okategoriserade | 4 kommentarer

blue

Romanen Göteborg rouge beräknas bli klar i år

 

 

1

November 2021.

Lamborghinins däck touchade i tångruskor på bottnen. Undervattensvågor sög tag i de uppfällda dörrarna och förflyttade bilen stötvis.

Storm över Kattegatt. Havet i uppror. Strax nedanför fästningspiren i Varberg gled Frank Nguyen ut ur bilen. Tumlade runt i det dunkla blöta. I mörkret och skummet kunde han knappt urskilja något. Tappade kontrollen på vad som var upp och ned. Kände hur plåtschabraket knuffade till honom samtidigt som han kastades runt och skrapade bakhuvudet i sand och sten. En plattfisk sprattlade till vid hans hals. Frank försökte balansera sig upp på knä för att sedan ta spjärn och forsa upp mot ytan. Den svarta bilen ställde sig på högkant framför honom. Lutade.

Fasttryckt mellan havsbottnen och bilens tak var det bara de uppfällda dörrarna på bilen som hindrade bilen från att pressa ut innehållet ur Franks lungor. En del av honom ville inget hellre. Alveolerna sprängfyllda med koldioxid. Nervtrådar skickade order till hjärnan att öppna munnen. Andra delar av hjärnan gav kontraorder. Det var knappt att han noterade havsvattnets köld. Allt fokus kretsade kring de två motstridiga intressena.

Där han låg fastklämd med den långa luggen svajande fram och tillbaka och bara hade en arm fri försökte han gräva sig loss. Så slutade han det meningslösa och kände en enorm frid skölja genom själen. Det är alltså så här det slutar. Jag är redo.

En krabba kröp över Franks ansikte. Han slet bort den. Tryckte mot bilen med alla tillgängliga muskler. Så kom en mäktig våg och rullade bort bilen från honom. Själv drogs han uppåt av samma vågrörelse och bröt havsytan. Den mörkgrå himlens ljus omfamnade hans ögon. Vinden ruskade tag i hans lugg. Koldioxid strömmade ur hans öppna gap. Vid inandningen tog han emot Västkustens friska syre.

Han flöt omkring och guppade i vågorna. Vitt skum sprutade då och då i hans ansikte. Varbergs fästning kunde han bara skönja konturerna av. Pirens ände syntes desto tydligare. Blåljus skymtade längre bort. Två bilar. Kanske tre. I vart fall rörde sig de blå ljusen mot piren. Och några ut på den.

Frank vände sig om. På andra sidan vattnet låg Getteröns halvö. Om jag bara kunde ta mig till den där strandkanten. Är det en pir där också? Ingen mening att försöka krångla av mig några kläder. Bara total målmedvetenhet nu. Jag ska nå dit. Nu. Nu. Nu.

Stadiga simtag. Bröstsim. Växlade då och då till ryggsim. Fick en kallsup. Tappade tempo. Fortsätt, bara fortsätt.

Mot Getterön slog bränningar. Frank krockades blodig i dem. Kravlade upp på fast mark. Tittade bort mot Varbergshållet. Blått ljus smetades ut i den regnfyllda luften.

Han sprang hopfälld in bland husen på halvön. Det lyste från en del fönster. Han övergick till normal gång, så normalt det kunde se ut i spöregn i november. Huttrade. Skakade tänder. Vad ska jag göra? Jag kan inte söka hjälp hos nån härute. Spärrar polisen av den här lilla byn är jag körd. Måste lämna det här stället. Måste ha tag i ett fordon.

Vid en redskapsbod stod en blekröd damcykel lutad mot väggen. Olåst. Den där cykeln är kanske min bästa eller rentav enda chans att klara mig. Varför står jag ens och tvekar?

Inget av däcken hade pumpats på ett tag. Dynamon var fastrostad i påslaget läge, men eftersom framdäcket var pafft skulle dynamon i vart fall inte ha någon bromsande effekt. Frank satte sig tillrätta på sadeln. Greppade styret och trampade till på vänsterpedalen. Kedjan segade igång. Vinden blåste på ifrån sydväst.

Efter ett par hundra meter kom en skäggig gubbe i regnställ gående längs vägen. Frank höjde högerhanden till hälsning. Gubben bara stannade upp och följde honom med blicken.

Frank tog i hårdare med pedaltrampandet. Antingen hälsar folk inte på varann här ute eller så såg han direkt att jag är en sån där som är på rymmen.

Halvannan minut förflöt. En polisbil närmade sig genom regntöcknet. Frank styrde ut i dött ängsgräs. Hoppade av cykeln. Tryckte sig mot marken. Ansiktet i jorden. Hörde bilen passera. Ledde upp cykeln mot asfalten och sprang i gång de paffa däcken. Det kan ju omöjligt vara så att gubben hann larma och att samtalet sen kopplades till rätt enhet så fort. De måste ha varit på väg redan innan han såg mig. Antingen såg de mig kliva i land, eller så bara de antar att det kan ha skett. Och om de inte har sett mig simma kan ett av deras alternativ vara att de utgår från att jag har drunknat. Det kommer dröja innan nån dykare konstaterar att jag inte sitter kvar i bilen. Men jag kan ju ha drunknat i alla fall. Svepts iväg död ur bilen eller medvetet tagit mig ut ur bilen, men sen drunknat. Ja, fan, vad nära det var.

Frank glömde av att trampa, men kom snabbt till sans och fortsatte kämpa, grubbla. Är det inte mer troligt att en kille i min situation skulle ha undvikit stormigt hav och sökt sig i land på Varbergssidan så fort som möjligt? Hann de ens se att min bil körde ut på fästningspiren och ner i vattnet? De kanske tror att jag rundade fästningen och försvann söderut eller lyckades undkomma dem norrut och sen körde mot Getterön för att fly med motorbåt eller nåt. De vet så lite om mina aktiviteter och jag lika lite om deras. Skit samma. Den här trakten kommer att vimla av snutar snart. Fyra av deras kollegor har mist livet. De sätter nog in folk som mer än gärna skjuter verkanseld. Jag är Sveriges mest jagade man. Och vad har jag för flyktfordon? En cykel från första världskriget.

Frank böjde ned huvudet och ökade tempot ytterligare. Det var inte jag som sköt poliserna, men de kommer inte tro mig om jag säger att det var Candy, om jag nu vill ge henne skulden. Det vill jag inte. Det ska jag inte. Det var jag som påverkade hennes livsöde genom att kidnappa henne. Det var jag som ledde henne i fördärvet. Låt mig aldrig säga att hon gjort sig skyldig till nåt. Hon var offret. Jag hennes förövare.

Strax utanför Varbergs innerstad lät Frank fornfyndet falla. Sprang över järnvägsräls på en bangård. Hoppade upp mellan två vagnar på ett godståg som rullade sakta norrut. Efter en halv minut bromsade det in och stannade till.

 

2

Sara Karlsson, a.k.a. Candy, sprang barfota mellan huskropparna klädd i bara trosor och en grå filt svept runt axlarna. Hon antog att polisen bara var ute efter killen i Lamborghinin och inte henne. Sprang gjorde hon ändå. Hon var polismördaren, oavsett vad polisen just nu kunde tänkas känna till om den saken. I stormens regn blev filten, blöt, tung och meningslös. Hon öppnade den hand som höll ändar knutna under hennes haka. Filten blev ett med asfalten.

Candy löptränade sällan, men allt dansande på strippklubben hade format hennes kropp för graciösa steg. De nakna fotsulorna daskade lättsamt utmed trottoarer, gator och vägar. Hon fick signalhorn och en och annan vissling från män i ovädret. Sprang på i jämn hastighet. Så närmade hon sig en påfart till E6:an. Gjorde halt. Fällde överkroppen framåt. Lutade händerna mot knäna.

En långtradare stannade till med dieselmotorn igång. Candy tittade upp. Chauffören undrade hur det var med henne. Hon frågade vilken stad han var på väg till. Skultorp. Hon också. Han föreslog att hon skulle värma sig i sovhytten. Han rättade till täcket över henne och rullade igång långtradaren. Candy lade sig på sidan och gosade in ansiktet i en kudde. Vibrationerna, värmen, motorns ljud och radions musik vaggade henne till sömns.

 

3

Frank hörde en pistol avfyras. Sedan tyst ett tag. Och så nya skott. Lägre ljud. Så tycktes även det magasinet ha tagit slut. En enda blyklump som touchat målet. Utkanten av Franks vänstra lår. Han höll en hand över skråman. Fortsatte över den leriga åkern. Mot havet.

Femton meter från stranden låg en eka med botten upp. Frank välte upp den. Kastade i årorna. Pressade hela fanskapet mot havet. Stormen hade ännu inte bedarrat. Tunga vågor. Årtagen kunde inte tävla med krafterna som ville spola upp Franks farkost på land. Han började ro längs med stranden. Hoppades komma in i någon ström som skulle dra honom utåt. En minut senare gav det verkan. Ekan sögs ut mot djupare vatten. Långt ut. Vatten sköljde då och då över kanten. Frank lade årorna i båten och började ösa med sina händer. Havets krafter hade honom i sitt grepp.

När kustbevakningen dök upp var vattenståndet i ekan nästan knädjupt. Trots att Frank belades med handfängsel tackade han sina räddare om och om igen. Gick helt och hållet in i den skeppsbrutnes roll. Frågor kopplade till polisjakten på en misstänkt mördare kontrade han med att han själv var jagad av mördaren. Var glad att ha undkommit med livhanken i behåll. Tanken på att han snart skulle kunna motbevisas och spärras in för gott fick honom att börja grimasera. Han hade blivit bojad med händerna framför sig. Tårar på redan blöta kinder. Snörvlade. En kvinna i personalen lade sin arm om hans axel och tog fram en näsduk. Han slet upp pistolen ur hennes hölster. ”Lås upp mina handbojor! Gör det nu. Ni vill inte sluta era liv som de där poliserna ni pratade om.”

Gapande munnar. Flackande blickar. Tveksamma djur.

”Kom igen, för helvete! Lås upp de här!”

Med fria händer avväpnade Frank hela besättningen. Kaptenen fick handfängsla sina kollegor och därefter låste Frank fast kaptenens ena hand vid kommandobryggan. Båten som närmat sig den lilla hamnen i Trönningenäs styrde ut till havs igen.

Efter en stund, då endast båtmotorn och det skummande, fräsande saltvattnet hördes, vädjade kaptenen till honom, ”Du riskerar inte bara våra liv, utan också ditt eget i det här vädret. Låt oss vända in mot land.”

”Fortsätt som hittills. Mot Danmark. Det är en order.”

”Ser du på skärmen där? Det där betyder att mitt ute på Kattegatt är det ännu värre än vad det är här.”

”Stäng av transpondern.”

”Det finns ingen att stänga av.”

”Den här båten är en flytande dator. Stäng av transpondern. Visa mig som om du skulle instruera en praktikant hur man gör. Om du inte är tillräckligt övertygande skjuter jag av dina fingrar en efter en tills du gjort det troligt att den är avstängd.”

”Det är för komplicerat för att du ska kunna lita på mig.”

Frank ställde sig bakom kaptenen och talade in i hans kortklippta, gråhåriga skalle. ”Du är en riktigt dålig lärare. Du har fel inställning till lärarjobbet. Du ska lära dina elever det du kan. Inte tro att de är för dumma i huvudet för att förstå.”

Kaptenen kämpade emot när Frank försökte bända ut hans vänstra lillfinger.

Frank skrek, ”Vill du att jag ska skjuta rätt in i handryggen i stället, va? Vill du det?”

Lillfingret tittade ut. Frank siktade. Båten steg brant och sjönk sedan djupt i en vågdal. Ett skott brände av i kaptenens skuldra. Frank tappade balansen och for in i vindrutan. Kaptenen blev halvliggande, hängandes i sin fjättrade handled. Frank tittade upp och såg underredet av en fiskebåt stiga ovanför sig. Den dunkade i taket på kustbevakningens båt. Kommandobryggan fick sig en knäck.

Kaptenen såg på Frank med fast blick.

Frank höll upp pistolen. Visade den för alla. Slängde ut den genom en sidoruta som krossats. Vatten strömmade in över däck. De övriga i besättningen skrek. Frank tittade på kaptenen. Sedan på vattnet. Därefter på de panikslagna människorna. Och så på kaptenen igen.

”Jag låser upp besättningens handbojor. Sen får ni göra vad ni vill med mig. Om vi överlever.”

”Raska på!” kommenderade kaptenen.

Båten klöv inte längre vågorna, men kaptenen, som blödde från skuldran, hade rest sig upp och lyckades styra tillräckligt för att inte skutan skulle kapsejsa. Kloss an låg fiskebåten och skavde. Ingen syntes till ombord. Frank fipplade med nyckeln.

Kustbevakningens mannar skrek och svor. Kvinnan sa åt männen att hålla tyst så att Frank skulle kunna koncentrera sig.

Frank tappade nyckeln. Såg den sköljas omkring i decimeterdjupt vatten. Han fick tag i nyckeln, men så kom en rejäl vågtopp. Frank välte bakåt. Slog i ryggen. Hörde kaptenen ropa åt honom att göra sitt jobb. Frank ställde sig på knä. Frigjorde kvinnan. Gav nyckeln till henne. Hon låste upp för de andra inklusive kaptenen. Frank tittade på när besättningen ordnade med livbåten medan kaptenen parerade vågor med sin illa tilltygade arbetsplats.

”Borda fiskebåten, medan den ännu är nära” sa kaptenen till Frank. ”Mitt skepp ska lägga sig till ro på botten, och livbåten är inte bra för dig. Just nu är mannarna tacksamma för att du räddade deras liv, men den känslan kommer snart att förbytas i ilska över att det trots allt var du som försatte dem i den livshotande situationen. Borda fiskebåten nu. Stå inte bara där. Rädda dig själv!”

Frank tog sig ut på däck. Bytte blickar med kvinnan. Lade ena handen på fiskebåtens reling. Slängde över ena benet. Hasade sig över relingen och landade på rygg. Gled omkring bland fiskar och redskap. Tog tag i en tamp och hävde sig upp. Såg livbåten stäva mot land.

Kustbevakningens båt låg ännu kloss an. De båda båtarna slog ideligen i varandra. Kaptenen stod med vatten till midjan. Såg inte längre ut att styra. Höll sig fast med en hand. Med den andra tog han av sig sin uniformsmössa. Höll den mot bröstet.

Frank vinkade farväl till kaptenen utan att denne såg honom. Den trasiga masten slank ner genom ytan.

Stormen mattades till styv kuling. Frank höll sig på sin fiskebåt. Vilade blicken på livbåten som bara syntes som en brandgul prick i fjärran nära svenska kusten.

 

 

Back in business

januari 6, 2018 kl. 7:22 f m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Light Factory 5 January 2018

Det var som att jag var helt övertygad när jag tog den där promenaden på kvällen att i natt kommer jag att skriva. Jag kommer att skriva. Jag kommer att skriva bra. Framför allt kommer jag att skriva utan hämningar.

Och redan vid halv tre var jag redo. Det blev ett mycket märkligt kapitel. Ett sånt där som man verkligen kan säga inte har något med den övriga handlingen att göra. Med andra ord blott resultatet av ren skaparglädje. Kanske kommer jag att ha med det där kapitlet i boken, kanske inte. Det har ingen betydelse. Jag skapade. Det är det viktiga. Fast om det inte kommer med i romanen var det bara som att skriva alfabetet på en lapp och sedan slänga den lappen. Ett tidsfördriv. Det här kapitlet ska alltså med. Yes. Så får det bli.

Självklart kommer jag i den framtida redigeringsfasen ta mig en närmare titt på vad jag nyss presterat. Förmodligen då förädla texten till en högre nivå.

Efter en höstsäsong med fokus på annat har jag nu landat i ett hav av energi och harmoni ledande till kreativitet.

Fortfarande råder mörkret där ute. 2018 har börjat bra.

Tändstickan 5 January 2018

Bloggturné: Intervju nr 3

november 3, 2017 kl. 4:18 e m | Publicerat i Okategoriserade | 3 kommentarer

G

http://lionslibrary.blogspot.se/2017/11/forfattarintervju-hakan-tendell.html

 

Bloggturné: Intervju nr 2

november 2, 2017 kl. 9:44 e m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

green

http://www.piaw.se/2017/11/02/intervju-med-hakan-tendell/

Göteborg noir fortsätter förbrylla

november 2, 2017 kl. 9:15 e m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

IMG_1255

H. T.

Ny recension:

http://lionslibrary.blogspot.se/2017/11/goteborg-noir-av-hakan-tendell.html

 

Bloggturné: Intervju nr 1

november 1, 2017 kl. 10:10 e m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Håkan Tendell

https://riktigare.com/2017/11/01/hakan-tendell-att-skriva-gorlanga-synopsis-ar-ingenting-for-mig/

 

Baksidestexten till Göteborg rouge

oktober 29, 2017 kl. 11:36 e m | Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Mars

November närmar sig och det börjar kännas som att det kommer att bli bra.

I kväll öppnade jag Göteborg rouge-dokumentet för första gången sedan slutet av augusti.

Och jag funderade på vad jag ska ha för baksidestext. Förmodligen fastställer jag den inte förrän manuset är klart, när det nu blir. 2019. Kanske redan 2018. Detta är i alla fall ett utkast:

Året är 2022. Antalet särskilt utsatta områden i Göteborg har minskat från ett tiotal till ett enda: hela staden. Gangsters attackerar fortfarande varandra, men i större utsträckning än tidigare även polisstationer, poliser och polisers familjemedlemmar. Styrande politiker vågar inte besluta om kraftåtgärder av rädsla för att själva råka illa ut. En halv miljon människor vid Göta Älvs mynning har fått nya herrar.

Frank kommer tillbaka. Sara, a.k.a. Candy, kommer tillbaka. Här, i uppföljaren till Göteborg noir: Göteborg rouge.

 

Synd. En ypperlig uppföljare till Skam.

oktober 28, 2017 kl. 9:27 e m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Robert Warholm Synd

Det är oklart om det är Strindberg eller Antikrist som har tagit Warholm i besittning. Faktum är i vart fall att Synd är en djävulskt bra roman. Man kan emellertid inte utesluta att Robert Warholm utan hjälp av demoner har författat sin senaste bok. Att den är så bra kan då bara förklaras med att han är en spränglärd och skicklig hantverkare.

Uppföljaren Synd skiljer sig från föregångaren Skam på så sätt att den innehåller en himla massa kaffedrickande. Detta evinnerliga kaffe på fat med sockerbit i mun och mera etikettsenligt inmundigande överträffas bara av supandet. För att få plats med alla orala aktiviteter har, antar jag, antalet ekivoka scener i denna del två i den förmodade serien fått begränsas till en enda och den är dessutom så sedesam att den utan trigger warning här kan citeras: På kvällen älskar de mer passionerat än vanligt.

Den som införskaffar Synd i tron att den handlar om svenska folkets sexvanor är alltså ute i ogjort ärende. Romanen handlar om tunga grejer. Till exempel en tung yxa i skallbenet. Eller den icke ämbetsmannamässiga driften att stämpla personer som skyldiga bara för att de är misstänkta. Underklassen. Kvinnokampen. Oron för vart samhället är på väg. Just det där läser man med såväl ett leende på läpparna som med sorg i blicken. Skildringen av livet på artonhundratalet är, oaktat ojämlikheten, så rogivande. Så väsensskilt från tjugohundratalets krackelerade folkhem. De som minns var de befann sig när de fick höra att statsminister Olof Palme mördats på öppen gata minns kanske också den dåtida tesen om att den händelsen förändrade Sverige för alltid. Om folk 1986 hade kunnat skåda trettio år in i framtiden skulle de ha baxnat.

Nåväl, eftersom författaren är så läsvärd hoppas man att han snart ger ut en tredje bok om livet och döden i Frykeboda socken. Kanske kan han då väva in en omgjord variant av Palmemordet så att det får den häpnadsväckande upplösning nationen suktar efter.

Robert Warholm tycks ha gjort sig ett namn i Karlstad med omnejd. Baserat på verkshöjden i hans alster förtjänar han ett större genomslag än så. Och litteraturälskare landet runt förtjänar i sin tur att få reda på existensen av hans författarskap.

Nästa sida »

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.