Skönt

juli 9, 2017 kl. 4:16 f m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

x

Manuset kändes så trassligt, men i natt har jag rett ut scenernas ordning.

Och till råga på allt har jag kommit upp i över 10 000 ord.

Göteborg rouge.

Gött!

Efter midnatt

juli 5, 2017 kl. 2:53 f m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Skrev 600 ord på Göteborg rouge.

Stort framsteg att kunna skriva igen. Och med två viktiga vändningar för storyn. Kanske var det värt en veckas smålidande och oskrivande bara för att komma på vändningarna.

Hur kom jag på dem?

Jag kollade på Scorceses Goodfellas på teve. Har nog inte sett den sen den gick på bio. Efter några reklamavbrott började jag skriva under avbrotten. Inget av det jag skrev liknade något av det jag såg i filmen. Men likväl föddes idéerna. Ibland undrar man. Hur sjutton går det till? Är det nån form av associationskedjor som drar igång? Var det grejer som växt fram under veckan som gått och som nu, tack vare de många intrycken som filmen bombarderade mig med, plötsligt fick synapserna att fyra av några fyrverkerier? Jag läste klart Raymond Chandlers Farewell, my lovely förrförra veckan. Vad innebar det?

Vid närmare eftertanke har den ena vändningen gjort återkommande besök i mitt huvud under väldigt lång tid. Nu kom den på pränt.

Den andra vändningen har också figurerat fram och tillbaka.

Det tål att påminna sig om hur mycket man egentligen arbetar med sitt manus när man varken har penna eller tangentbord till hands. Scenernas degbitar knådas i huvudet. Mjuka brödkavlar masserar karaktärerna. Så en dag öppnar man laptopen och trycker på knapparna tills man med förvåning genom ugnsluckan kan skymta gyllenbruna kanelbullar med pärlsocker på.

Intervju med Sveriges hårdaste författare Håkan Tendell

juli 3, 2017 kl. 11:16 e m | Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Du ser ovanligt fräsch ut. De senaste femton åren har du mestadels varit likblek. Nu är du knallbrun. Vad är det som har hänt?

Det är väl uppenbart. Jag tog en resa söderut och bestämde mig för att låta solens dödsstrålar måla min kropp.

Blev det nånting skrivet på resan?

Tusentals ord. Jag är som bäst när jag är iväg och verkligen kan glida in i författarrollen.

Du har varit hemma i Sverige en vecka efter det, fortfarande på semester. Har du kunnat skriva bra även då?

Inte ett smack. Den där resan slutade med att jag var helt dehydrerad. Du vet, min hud var som ett påslaget element dygnet runt. Sen dess har jag försökt återhämta mig, men inledningsvis hade jag så ont i halsen att det tog emot att dricka vatten, och så har jag dragits med hosta också. Jag är inte längre utmattad, men långt ifrån normal form. Än så länge har jag ingen panik. Det återstår en vecka av min semester. Kan jag bara så snart som möjligt, helst i natt, nå upp till åttio procent av min standardenerginivå, kommer jag att börja producera igen.

Du kanske festade lite för hårt där du var?

Tvärtom. På hela veckan drack jag tre Gin & Tonic, en halv flaska vitt vin, en burk cider och en burk öl. Jag till och med hällde ut resten av vinflaskan och en hel burk cider.

Varför då? Kändes det som att det var för mycket?

Dygnsgamla, rumsvarma grejer. Inget för mig. Dessutom var jag inte på Ibiza för att festa. Jag var där för att skriva.

Så du växlade i princip bara mellan beachen och skrivbordet?

Nej, jag var tvungen att göra nåt annat också. Hotellrumsväggar i all ära. Ibland behöver man gå ut på stan. Jag gick på ett par rejvställen. Riktigt häftiga lokaler. Futuristiska. Labyrintartade.

Inspirerade detta dig i ditt skrivande?

Det där kan man aldrig veta. Okej om man tar intryck av en konkret händelse bland människor och bakar in det i en scen, men det händer sällan. Mestadels tar man bara in en massa stimuli och så sker det saker undermedvetet som man inte har nån aning om hur det går till, mer än att det finns en känsla av att om man utsätter sig för nya intryck, dels från sin levande omgivning, dels från böcker, filmer, tidningar, konstverk, musik och sånt, gynnar det ens kreativitet mer än om man inte utsätter sig för nånting nytt.

Tror du att det är realistiskt att du kommer att skriva nånting på romanen i natt?

Nej.

Men kan du inte stålsätta dig? Trotsa de svåra omständigheterna och bara skriva? Du är väl Sveriges hårdaste författare?

Det är du som säger det.

Nej, det är du som säger det. Du gav ut en bok för några år sen som du döpte till Sveriges hårdaste författare.

Jag ska säga dig hur hård jag är. En kväll på den där ön satt jag nära vattenbrynet i skymningen och utövade mindfulness. Det var glest med folk. Ingen solnedgång att skåda. Stranden vette åt ostsydost, nåt i den stilen. Där satt jag alltså fridfullt och tittade på de små vågorna som sköljde in samtidigt som jag lyssnade på musik i min iPhone. I ögonvrån såg jag ett vitt djur komma rusande mot mig från sidan. Jag kastade ett öga mot djuret och konstaterade att det var en hund. Jag tänkte att det var en himla glad hund som med en sån hastighet ville rusa fram till mig för att hälsa på mig. Och jag liksom såg framför mig hur hunden strax skulle bromsa in och vifta på svansen och vilja bli klappad. Men den där rackarn var ute efter nåt annat. Den bara dunkade på mig i full karriär med hela sin kroppstyngd. Hoppet var i axelhöjd, så jag välte till lite grann, men när jag rätat upp mig, jag satt fortfarande ned, såg jag vildjuret vid mina fötter. Ilskna tänder. Sataniska ögon. En pitbull terrier. Inte fullvuxen, men heller ingen dununge. Den började bita på mitt smalben här och var. Instinktivt bestämde jag mig för att ignorera dess aggressivitet och behandla den med kärlek, så som alla djur förtjänar att behandlas. Jag började klappa den på ryggen och tala vänligt till den. Då bet den tag i min hand. Och så bet den mig i benet igen. Och i mina händer. Om vartannat. Inte kraftigt som för att slita loss köttstycken, utan mer som för att markera att den inte gillade mig. Min kärlek till den började väl också svalna något så jag fick in ett fint och mjukt strypgrepp på den bara för att hålla den på armlängds avstånd. När den biffige ägaren kom fram tog han ett ordentligt strypgrepp på sin hund och tryckte ned dess huvud i sanden och skällde på spanska tills hunden hade förstått alla meningarnas innebörd och intagit en blickstilla position. Så lyfte ägaren hunden i riktning bort från mig och kastade i väg en pinne som hunden satte fart efter. Själv försökte jag samla tankarna och bestämde mig för att sitta kvar. Ingen hund skulle bestämma var jag skulle sitta nånstans och utöva mindfulness. Men självklart borde jag ha räknat ut att om hunden skulle få springa utmed den där strandremsan, skulle den så småningom komma tillbaka samma väg. Det insåg jag först när hundägaren kom joggande med sin hund efter sig. Och när hunden fick syn på mig på nytt, galopperade den fram och satte käkarna i mitt smalben igen. Och i händerna. Och inte nog med det. Den var uppe i mitt ansikte och slet åt sig hörlurarna så att både de och iPhonen for ut i sanden. Då blev jag förbannad, men innan jag hann resa mig upp hade både hunden och hundägaren rusat vidare utmed stranden. Jag kände inte minsta mindfulness längre. Lämnade stranden muttrandes, svärandes. Bara lite blödandes. Skråmor här och var. Halva plåsterpaketet räckte gott och väl. Denna incident skulle senare visa sig ha en avgörande betydelse för botandet av min hajskräck. Jag hade inte badat i havet sen 1999, men då kände jag inte nån skräck, utan det var egentligen i början på 2000-talet som jag började reflektera över hur jag 1985 paddlat långt ut från land på en minisurfbräda, kan man kalla det, och att det var där ute i Stilla Havet, utanför Kaliforniens kust som jag blev varse att den stora vita hajen kunde vara rakt under mig, bakom mig eller var som helst i min närhet, hur jag greps av fullständig målmedvetenhet att ta mig in till land, men att detta inte fick gå så fort att plaskande uppstod, vilket hajar dras till, utan att jag med jämna armtag metodiskt skulle närma mig land. Efter Kalifornientrippen havsbadade jag alltså i ett och halvt årtionde till, men sedermera förstod jag hur vansinnigt det var att frivilligt vistas i samma naturbassäng som miljontals hajar. Nu häromveckan hade emellertid jordklotet snurrat runt solen så många gånger att mätarn visade 2017. Jag var på solsemester på nytt. Men bad ansåg jag vara uteslutet. Tills den där incidenten med pitbull terriern och ett nyhetsinslag påföljande dag som visade en tremeters blåhaj simmandes mitt bland panikslagna människor på grannön Mallorca. Nu får det vara nog, tänkte jag. Inga hajar ska bestämma om jag ska bada eller inte, och om de attackerar mig ska jag brotta ned dem och släpa upp dem på land. I morgon ska jag banne mej bada.

Gjorde du det?

Jag gick i vattnet till midjan. Dök framåt. Simmade under ytan. Kom upp med huvudet. Andades. Njöt. Underbar frihetskänsla.

Och ingen skräck?

Inte det minsta.

Du blev av med din fobi bara sådär?

Bara sådär.

Du borde ju åka runt och föreläsa om detta. Hur man botar fobier i ett nafs.

Nafs är ordet. Tack vare den där hundrackarns ihärdiga nafsande på min kropp väcktes nånting inom mig. Nånting som sedan kunde tillämpas på min relation till hajar. Frågan är bara om jag hade tur som upplevde hundattackerna och hajfilmklippet inom 24 timmar. Hade det kanske avgörande betydelse för att jag nu kan bada i havet igen utan fruktan? Alla kan förmodligen bota sina fobier, men kanske inte så lätt som jag kunde just den här gången.

I det militära kallades du Mannen utan fruktan.

Ja.

Kan du kallas det igen nu?

Egentligen skiter jag fullständigt i om jag kallas Mannen utan fruktan eller Sveriges hårdaste författare eller nånting annat. Mitt enda mål är att skriva bra grejer som folk kan ha nån behållning av.

Lycka till då. Hoppas att du kommer igång med romanskrivandet snart igen.

Tack.

 

Social media strategy plan

juni 30, 2017 kl. 12:50 f m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Ibiza

Okey, I don’t have one.

But spending some time on a little island at least made me start an Instagram account.

www.instagram.com/shonuff2021

I will only write in English there.

Och här på bloggen ska jag fortsättningsvis nog bara skriva på svenska.

Wow, nu har jag ju en plan.

Pre-lansering av Göteborg rouge

juni 3, 2017 kl. 9:44 e m | Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

010203040506070809101112

28+

maj 10, 2017 kl. 11:15 e m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

IMG_1015Champagnehinken Krug. Kvällens mest fascinerande objekt. Bakom skymtar 24-sorters-ostar-hyllan.

Vi fick en guidning i vinkällaren också av den unge helt fantastiske hovmästaren. Service i världsklass. Mycket trevlig personal överlag.

28+. Worth a detour.

Och en vinbar som det bara är att slinka in i. Maybe next time.

Turnépremiär för Depeche Mode.

maj 6, 2017 kl. 1:55 f m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

IMG_1013

Dave Gahan gör här en finstämd version av David Bowie’s Heroes nära slutet av den långa konserten. 

Konserten öppnade något svagt för att sedan tillta i styrka. Inte utan tvekan godkänt. Samtidigt får man ju konstatera att det rörde sig om en premiär. För egen del var det min tionde konsert med Depeche. Jag gjorde också en svagare insats än normalt. Jag sjöng lågmält och stundtals falskt. Jag applåderade oftast bara pliktskyldigt. Jag stod aldrig upp och dansade loss. Arenan, som låg mitt ute på landsbygden i Solna kommun, var heller ingen höjdare. Påminde mest om parkeringshuset i Nordstan. DDR-feeling samt akustik som i en skokartong. På plussidan hamnade emellertid trevliga kamrater och soligt väder.

IMG_1014

Osterspaziergang

april 18, 2017 kl. 10:17 e m | Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Tendell Frankfurt 1

Producerade en hel del i påskas.

Har kommit gång hyfsat bra med uppföljaren till Gbg noir.

Första kapitlet börjar med en Lamborghini som touchar havsbotten.

Alla förstår ju vad det innebär.

Tendell Frankfurt 2

 

Sveriges nye deckarkung Robert Warholm imponerar med romanen Skam

april 7, 2017 kl. 10:52 e m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Skam

Robert Warholms roman Skam på besök på Göteborgs stadsbibliotek.

Varje författare som i dessa tidevarv kommer ut med en roman med titeln Skam har ett stort berg att bestiga. Att marknadsföra en roman är svårt redan med vilka andra titlar som helst, och, ja, nämn ordet Skam på nästa fikarast eller middag och flertalet svenskar kommer att börja prata om jäntorna Eva och Noora med flera i den norska TV-serien Skam. Rentav lyriskt börja prata norska. Hooka! Hooka! En och annan kanske drar sig till minnes en halvgammal svensk roman med samma namn. Men väldigt få kommer att referera till en alldeles färsk bok. Inget konstigt med det. TV-serien Skam gjorde succé, och Warholms roman Skam har alltså nyss publicerats. Den är emellertid en bok som så småningom lär komma att börja tala om sig i eget namn. Kvalitet når oftast ut.

Skam är en riktig kvalitetsprodukt. Det är en spännande deckare. En page-turner. De misstänkta blir fler och fler allteftersom bokens kapitel kastar sig fram och tillbaka i det sena artonhundratalet. När jag i la grande finale ställs inför faktumet att läser jag en sida till kommer jag att få reda på hur stackars Olga bragtes om livet vill jag först pausa i hopp om att den sköna känslan av högspänning ska bestå för evigt, men till slut ger jag vika för andra krafter inom mig som kräver att få veta svaret. Läs! Läs!

Boken är som sagt spännande, men som författare blir jag särskilt glad över att ha fått tag i en bok av en samtida svensk författare som kan skriva. Språket är mycket effektivt. Utan att kladda ner sidorna med miljöbeskrivningar i det oändliga färdas man hela tiden som en kamera monterad på en flygande drönare genom sovrum, lagårdar, skogar och fält. Man upplever sig vara närvarande på landsbygden. Livet där är kärvt. Människorna är kärva. Samlagen likaså. Det är bara av med kläderna, kött mot kött och sedan sprutar det. Precis som när kon Kulla blir påsatt. Berättarstilen är också kärv. Tillsammans bildar detta en gedigen känsla från pärm till pärm. Språket är även skickligt utformat på det viset att i stället för att återge det som det förmodligen talades vid den tiden i Värmlands socknar, vilket sannolikt hade varit svårförståeligt för i vart fall storstadsbor i det tredje årtusendet, gör Robert Warholm som den brittiske författaren Walter Scott (Waverley, 1814, The Heart of Midlothian, 1818, Ivanhoe, 1819). Han uppfinner ett språk som vi förstår utan att blinka, men som ändå känns som att det var så de språkade med varann på kyrkbackar där ute i det vilda någonstans i det förflutna.

Utöver vad som tidigare nämnts om Skam är den drygt tvåhundrasidiga romanens kärlekstrassel till viss del av den komplicerade art som man finner i till exempel Tolstojs mästerverk Krig och fred. Det är min övertygelse att Warholm med sin kunskapsrikedom och författarådra har kapacitet att i framtiden skriva ett verk av samma dignitet.

 

Den som söker, hen ska finna.

mars 25, 2017 kl. 5:07 e m | Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

skiv6

Det var dags att inhandla den senaste plattan av Depeche.

Tog rulltrappan ned till källarvåningen i Åhléns Nordstan. Till min förvåning hade skiv- och bokhandeln bytts ut mot en massa krimskrams. Ingen fara, tänkte jag. Det är bara att vandra vidare till källaren i Femmanhuset. Men där var skivbutiken igenbommad.

Skivfyndet vid Domus Avenyn gav upp för längesen. Likaså Skivhugget vid Masthuggstorget. Så som många andra ställen. Waidele och Grammoforum försvann till exempel redan i det förra årtusendet.

Men inne på Bengans är världen fortfarande som den ska.

skiv7

 

Nästa sida »

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.