Läppar, klackar, stål och glas

december 27, 2011 kl. 11:46 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

I en värld där det går att skicka astronauter till Månen och godståg genom Hallandsåsen, faller det sig naturligt att min roman skulle kunna bli publicerad. Jag har ju trots allt ändå arbetat med manuset i över tre års tid. Det vore snarare märkligt om det hela skulle sluta i fiasko efter en sådan kämpainsats.

Ponera att det går vägen: Bör jag då satsa vidare i samma genre? Svar ja. Kanske till och med skruva till det, löpa linan ut och späcka det nya verket med kvinnor fyllda av hunger efter män, makt och liv i lyx.

Tanken lockar.

Annonser

Det glada tjugotalet

december 26, 2011 kl. 11:16 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Oavsett vilka litterära framgångar eller fortsatta motgångar jag kommer att skörda under tiotalet, känns det som att tjugotalet kommer att bli det skönaste årtiondet. Mina bästa texter har jag framför mig.

De ännu oskrivna romanerna: Vad kommer de att innehålla? Jag vet knappt ens hur mitt nästa verk skall se ut. Jag har velat så mycket fram och tillbaka. Ena stunden utspelar sig berättelsen 1866, i nästa stund 1927, och i tredje stund i framtiden. Ena stunden består den av diskbänksrealism, i nästa stund av zombies, och i tredje stund av genmanipulerade rovdjur. För att inte tala om vampyrer, konstnärssjälar, robotar samt ståtliga uniformer och frasande sidenklänningar på bal.

Jag funderar på att se mig om i världen och fråga om någon kan tänka sig att bli min musa; någon som kan hjälpa mig att hitta de rätta stigarna i mina tankars djungel, eller åtminstone få mig att undvika att trampa rakt ut i kvicksanden. Helt enkelt någon som bryr sig. Kanske någon som jag i gengäld kan bry mig lika mycket om.

Men är det inte för mycket begärt av livet att allt skall bli som man tänkt sig?

Borde man inte vara lycklig över den lott ödet gav och inte sukta efter mer?

 

Det postapokalyptiska landskapet

december 26, 2011 kl. 2:20 f m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Ännu levererar kraftverken.

Ännu finns diesel och bensin.

Ännu kommer ström ur väggarna, vatten ur kranarna, ljus från gatlyktorna.

Under brunnslocken i asfalten vistas bara fåtalet.

Inga datorskärmar är svarta. Inga telefoner är tysta. Ingen radio sänder brus.

I parkerna odlas ingen potatis. I gathörnen brinner inga eldar i oljefat.

Ännu kan man höra sirener från polisbilar, brandbilar och ambulanser.

Fasadernas tegelstenar sitter på plats. Tågen och långtradarna rostar inte.

Det växer varken maskrosor eller hallonbuskar på Friggagatan.

Det rider inga kvinnor med automatkarbiner längs Vasagatans allé.

I Domkyrkan har inte de fromma förskansat sig mot världen utanför.

Modebutikernas skyltfönster är hela. Skyltdockorna bär kläder.

Närbutikernas hyllor är fyllda av Ballerinakex, Colgatetuber och sexpack öl.

I lägenheter här och var försöker människor skilja sig från djuren genom att måla, skriva, komponera musik, göra konstverk av lera. Så har de gjort i tusentals år. Vad skulle stoppa dem om det högteknologiska samhället bröt samman? Den som en gång har fått det sanna skapargiftet i sig: kan den någonsin sluta, kan den någonsin ge upp?

Den ofullbordade

december 25, 2011 kl. 2:58 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Diktarens lott är att skapa, våndas och stundtals förgöra.

Brist på självförtroende har utplånat fler rader än all världens bokbål.

Av ödets nyck ser ni här min senaste dikt.

 

Ur

Den tändande gnistan

Det växande ägget

Kvarkar och gluoner

Gener och stamceller

Atomernas dans i protogalaxerna

Embryots färd genom evolutionen

Solens och planeternas samspelande gravitation

Moderns förnimmelse av små fötter

Jordens slätter, berg och hav

Barnets specifika drag

Lugnet i universums ocean

Kvinnans rofyllda promenad

Blixtar mot molekyler i miljontals år

Varseblivning om att vattnet går

Så uppstår jordens liv i dyn

och späda barnet höjs mot skyn

 

Det svenska litteraturåret 2012

december 23, 2011 kl. 11:54 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

1970 lärde jag mig läsa. 1972 lärde jag mig skriva. Detta har inte varit tillräckligt. Därför skall jag 2012 lära mig lite grann om branschen. Kanske kan det vara ett sätt att komma närmare den efterlängtade publiceringen. Vad är hett och vad är njet? Typ, såna grejer. Vem är vad och vem gör vad med vem? Allt sånt.

Målet är att jag på bokmässan i höst skall kunna vara ett vandrande lexikon i dylika frågor. Man skall kunna väcka mig när jag ligger över en bardisk och fråga mig om allt, och jag skall då svara klart och redigt, högt och tydligt.

Till min hjälp har jag här gjort en slags portal, en ingång, en entré till parken där kunskapens träd dignar av saftiga frukter. Jag inser dock att detta inte räcker. Jag måste ha inside information. Jag måste träffa någon som vet vad som gäller, någon som kan säga att allt jag har skrivit är skräp och att jag istället skall låta mig inspireras av mina samtida, mer lyckosamma kollegor i författarskrået.

Jag gjorde för övrigt det i Nordstan idag: bläddrade i böcker som låg i travar. Inombords grät jag. Överallt såg jag flagranta brott mot de regler som mina handböcker har tutat i mig att man måste följa. Överallt dessa … Ja, jag vill inte ens presentera några citat av rädsla för att själv smittas av det dåliga språket, men det är väl som Cicero sa en gång i tiden: Adhuc neminem cognovi poetam qui sibi non optimus videretur (Ännu har jag inte känt en poet som inte ansett sig själv vara den bäste).

Icke desto mindre, måste jag alltså, som jag nämnt tidigare, söka upp och lyssna på någon som vet vad han eller hon talar om. Och som kan övertyga mig om det lagliga och gångbara i att skriva så som jag har lärt mig förakta. Fast frågan är om framgången är värd mitt självförakt? Skall man inte kunna vara stolt över sitt verk? Skall jag stå inför en församling bokälskare och läsa högt ur något som utger sig för att vara mitt språk, men som inte är det? Skall jag resa omkring som en kvacksalvare, en charlatan, en sol-och-vårare? Nej, jag förbjuder det! Jag har kanske inte talang nog att bli den mest bästsäljande svenske författaren i detta årtionde, men jag har min heder, och den har jag för avsikt att behålla! Jag får kämpa på, på mitt sätt, med mina metoder, med mitt språk, med de ord jag vill delge svenska folket.

Branschinformationen skall jag blott kika i som läsning för stunden, som tidsfördriv, som kvällslektyr när andan faller på.

* * * * * * * * * * * *

Kulturdepartementet

Kungliga Biblioteket

Strindberg 2012

August Strindbergs blogg

Bokmässan

Augustpriset

De Aderton

Svensk Bokhandel

 

 

De massiva klotens dimma

december 23, 2011 kl. 8:50 e m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Kan du se de stora kloten?

De massiva kloten.

Dimman de höljs i.

Solsystemets mjölk.

Den mörka materians funktion. Skogar av kristall. Oceaner av tyngd.

Allt detta som var hemligt i hundratusen år.

Allt detta stjärnstoff som var tetrapoder i hundra miljoner år.

Nu är det olja till bensin och asfalt och plast.

Till lustjakter med barfota människor på däck.

På kvällen glödlampor runt spegeln.

Puder på rokokobordet.

Fjädrar i en vas.

Ett foto av ett regn.

Tjänarens mjuka hand

som lossar hennes behå

i en enda långsam

rörelse.

Fuktiga väggar av sten.

Bohuslänsk granit.

Sexton trappsteg ned.

Minnen av kroppsarbetare.

Tjugo facklor i eldgrönt sken.

Vindstilla och kalt.

Handknutna mattor på väggar och golv.

Ljudlöst och svalt.

Män i kappor.

Gamla munkar från trakten.

Nunnor med ormar.

En trumma startar takten.

 

En dikt av Håkan Tendell

 

 

Tankens kraft

december 23, 2011 kl. 6:09 e m | Publicerat i Reflektioner, Skrivande | Lämna en kommentar

Jag lever i fyra världar.

# Den omedelbara fysiska verkligheten, tolkad av mina vakna sinnen.

# Den vakna drömmen, i form av minnen, framtidsvisioner och rena fantasier.

# Den sovande drömmen.

# Den fängslande berättelsen som framträder i tidningar, böcker, filmer, tavlor och sånger.

Alla dessa världar kan min hjärna hoppa in i och ut ur med eller utan hjälp av mitt medvetna val.

Jag kan sitta och titta ut genom ett fönster: se människorna, hustaken, fåglarna, bilarna, spårvagnarna, trafikljusen, träden, molnen. Jag kan titta ut genom det där fönstret och drömma mig bort, kanske till en annan stad eller ett annat slags liv. Jag kan falla i sömn och drömma det märkliga, det härliga, det skrämmande. Jag kan vakna, slå på radion och höra någon berätta om sin dag, om sitt liv, jag kan höra Bruce Springsteen sjunga The River, Mauro Scocco Sarah eller Eva Dahlgren Ängeln i rummet.

Jag kan resa mig upp, stirra med mina brinnande ögon mot horisonten, gå till skrivbordet och skriva en värld, en scen som aldrig tidigare existerat.

Detta är författarens uppgift: att sätta tankar på pränt och skapa fragment av den fjärde världen i vilken människor kan kliva in och sedan lämna med en känsla av att ha blivit tillfredsställda emotionellt och rentav även intellektuellt.

Kunskaper om den sovande drömmen har för övrigt nyligen väckt mitt intresse då jag läst att det finns något som kallas klardröm: en slags dröm där man är medveten om att man drömmer utan att man vaknar till följd av denna insikt, och därför kan regissera drömmens innehåll efter eget tycke. Klardröm har bara hänt mig två gånger i livet, och eftersom jag på den tiden inte visste att sådant kunde existera, trodde jag att jag hade drömt att jag var medveten om att jag hade drömt eller något i den stilen. Hur som helst, man kan tydligen öva upp sig i att falla i klardröm, vilket i så fall öppnar upp ytterligare en värld att leva i. Istället för att gneta och kämpa i åratal för att uppnå sitt livs dröm skulle man alltså kunna se sin dröm gå i uppfyllelse under en eftermiddagslur. Vad skulle vara skillnaden mellan att ha upplevt något på riktigt jämfört med att ha närvarat i en dröm och erhållit samma intensiva känslor som verkligheten skulle ha gett? På tal om detta: Vad är det egentligen för effekt man vill uppnå när man slår sig ned i favoritfåtöljen med en bok i knät eller går på bio? Man vill bli tagen till en annan värld. Man vill komma ut till månbaser eller ner i undervattensfarkoster eller tillbaka till andra världskriget eller in i maktens korridorer, bakom teaterkulisserna, ned i fånglägertunnlarna och upp i dekadensens sängkammare. Det är ju vad allt går ut på: att fly verkligheten, att drömma sig bort, att upptäcka sådant man annars kanske aldrig skulle komma i närheten av. Samtidigt som kulturen kan vara en brygga mellan den kända världen och den okända, kan den i och för sig ibland även vara en länk mellan nuet och det förflutna. Man kan med berättelsens hjälp få folk att återuppleva gamla händelser och miljöer. Man kan skriva om hur hjälten kör gamla bilmodeller, lyssnar på gamla låtar, umgås med människor i gamla klädmoden, i gamla lägenhetsinredningar och dricker gamla ölmärken och framför gamla åsikter med gammaldags språkbruk. Och så kommer hon den där med det långa mörka håret, ställer sitt rödvinsglas på soffbordet och kryper upp i hjältens knä. Och någon öppnar fönstret så att de orangebrungröna gardinerna fladdrar till, och ute i köket står Linda lutad mot skafferiet och hånglar med Lotta. Borta vid stereobänken i vardagsrummet står Börje, med den rutiga skjortan drypande av svett, chipsflott och cigarettrök, och tummar på ett skivfodral. Så lyfter han av pickupen från Led Zeppelins Stairway To Heaven och lägger en LP med Nationalteatern på skivtallriken. Det knastrar lite. Så kommer introt. Sedan sången: På fredagskvällen bubblar det i blodet …

Nä, nu har jag fått nog för idag. Kanske har ni också fått nog. I alla fall nog av mig. Det finns ju andra kulturleverantörer här i cyberrymden, och tur är väl det. Det är mångfalden som berikar samhället.

Jag vet inte vart ni tar vägen nu. Till andra sajter. Till TV:n. Till bokhyllan. Till det där halvfärdiga romanmanuset ni känner att ni borde arbeta med istället för att kasta bort tiden på annat. Men kanske var detta trots allt inte bortkastad tid. Kanske var detta något ni behövde för att få inspiration till någon liten scen eller dialog eller ett helt nytt manus: en utflippad roman om ett konstnärskollektiv som … Ja, vad vet jag? Själv kommer jag att fortsätta lite på musikspåret och njuta av U2. Where The Streets Have No Name. Sedan kanske jag skriver en rad.

Håkan Tendell

Gamla biografer i Götet

december 19, 2011 kl. 11:57 e m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Aveny på Avenyn

Filmer kommer, filmer går

Biografer likaså

Inget jordiskt kan bestå

för evigt.

Palladium vid Kungsportsplatsen

Alla de varma kvinnor

jag långsamt kysst

utanför biografer,

hur ser deras liv ut idag?

Är de lika lyckliga som jag?

Är allting till deras behag?

Drömmarna, var blev de av?

Draken vid Järntorget

Prisma vid Järntorget

Lorensberg vid Avenyn

Royal på Avenyn

Spegeln på Avenyn

Cosmorama på Östra Hamngatan

Cinema på Östra Hamngatan

Victoria på Kungsgatan

Capitol på Sprängkullsgatan

Fyren vid Stigbergstorget

Kaparen vid Stigbergstorget

Flamman på Redbergsvägen

Och alla de andra gamla nedlagda biograferna man varit på: Göta på Aveny med tre salonger, Klappan vid Sveaplan med tre salonger, Sandrew Nordstan med tre salonger och Downtown på Kungsgatan med sina sexton salonger.

Nuförtiden går jag på Biopalatset och Filmstaden Bergakungen.

Göteborg förändras. Världen förändras. Vi förändras allihop. Steg för steg byts hela tiden pusselbitar ut, vare sig det rör sig om muskelceller i kroppar, skyltar på fasader eller statsskick där revolutioner drar fram.

2011 förde med sig den arabiska våren, tsunamin mot Japan, ockupationen av Wall Street samt Greklands, Italiens, Eurons och Saabs turbulens.

Inget varar för evigt.

Inget blir som förr.

Varje möjlig framtid har en dörr.

Håkan Tendell

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.