Vandrar in i dimman

februari 28, 2010 kl. 3:30 f m | Publicerat i Reflektioner, Skrivande | Lämna en kommentar

Vi har grönt ljus.

Människan kan skåda in i forntiden.

Med tillräckligt antal tecken bildas ett mönster.

Det finns en tid för att leva i nuet.

Det finns en tid för att sia om tider som komma skall.

Det finns en tid för att återuppväcka det gamla.

En flintyxa som användes för femtusen år sedan och sedan tappades bort, och som hamnade allt djupare ner under lager av jord, är fortfarande en flintyxa när vi gräver upp den. Den har inte förlorat sin funktion. Och om femtusen år är den fortfarande en flintyxa.

År 7010 är stenålderns redskap lika giltiga som förr, men hur blir det med det svenska språket? Kan någon då läsa och förstå våra bokstavskombinationer?

Kommer resterna av det svenska textarvet att förvaras på Biblioteket för utdöda språk i Chongqing?

Framtiden kommer att bry sig om oss precis som vi bryr oss om forntiden.

För att kunna återskapa forntiden måste vi se på varje tecken med klara ögon. Se vad det är: inte vad vi lockas tro att det är.

Människan älskar Månen och dess sken, men vad vi ser är Solens strålar reflekterade mot ett svävande berg. Det är ett berg utan upp eller ned. Det har bara ett in och ett ut. Det är mörkt till sin natur. Solen ger det liv.

När vi tittar på Månen ser vi alltså Solen.

Ett metallföremål hittas i en plöjd åker. Det är från folkvandringstiden. Vi föreställer oss vad föremålet har använts till utefter våra egna seder, våra egna ideal. Men vi kan aldrig så noga veta förrän texten kommer i dager: texten som beskriver vad föremålet användes till.

Vi måste dock inte bara ha texten: vi måste tolka den rätt. Ordens innebörd kan skifta genom åren och från region till region.

Vi måste förstå vad som är skrivet som fakta och vad som är skrivet som fiktion, och vi måste vara uppmärksamma när författaren medvetet eller omedvetet börjar slira åt det ena eller det andra hållet.

Jag är hungrig som en varg, säger någon. Det är inte sant. Personen kommer inte att kasta sig över ett får och slita köttstycken ur det med sina bara tänder.

Han är stark som en björn, säger någon. Det är falskt. Jag har ännu inte sett en människa vid sunda vätskor frivilligt gå upp i gladiatorkamp mot en björn.

Vad hade Muhammad Ali i sina bästa dagar kunnat göra mot en grizzlybjörn? Vad hade Bruce Lee kunnat göra mot en tiger?

Men om Muhammad Ali, Bruce Lee och Dolph Lundgren gick upp tillsammans mot ett lejon, då skulle människan ha en chans att gå segrande ur striden.

Man säger att Alexander den store gjorde stora erövringar. Gjorde han? Det var hans armé som gjorde det. Om Alexander ensam hade ridit in med draget svärd i Asien på sin Bukefalos hade han knappast åstadkommit några fler storverk än att lösa den gordiska knuten. Och som han löste den! Löste han den verkligen? Räknas det? Alexander den store var stor, men hur stor?

För härskare gäller andra lagar än för undersåtar. En dödad man på en gata är mord. Tiotusen dödade män på ett slagfält är politik.

Ett glas är halvfullt och halvtomt på en och samma gång.

Hur skall vi någonsin kunna återskapa något ur historien när till och med tydligt skrivna ord kan föra oss på villospår?

Kan vi lita på att kameran inte ljuger?

Efter kravallerna på Avenyn i samband med EU-toppmötet 2001 spankulerade jag utmed denna gata för att inspektera skadorna. När jag hade kommit upp till Konstmuseet slog jag mig ner på dess väldiga trappa och försökte smälta intrycken. Under tiden byggdes murar på varje tvärgata till Avenyn: murar av containrar staplade på varandra i två våningars höjd.

Ett, som det verkade, amerikanskt TV-team stod nedanför mig och höll på att förbereda ett inslag. Rester av vandalism låg på marken, men det var uppenbarligen inte tillräckligt TV-mässigt, så reportern böjde sig ner och samlade ihop lite grejer till ett fräckt arrangemang, och strax därefter började han rapportera in i kameran med arrangemanget i bakgrunden.

Var det fråga om nyheter eller var det elever från Konstfack som var ute på grupparbete?

Var det en installation eller en performance? Gränserna suddas ut.

Man kan tycka att tilltaget var oskyldigt. Bråten låg där som ett resultat av det som reportern ville rapportera om. Bråtens inbördes placering förändrade inte det faktum att ligister hade stulit de fredliga demonstranternas chans till att nå ut med sina budskap till omvärlden.

Om en intellektuell demonstrant har slipat på sitt manifest i månader och sedan skall läsa upp detta inför massmedierna och en bakfull demonstrant samtidigt häller bensin på en flagga och tänder på, är det bensindemonstrantens slagord som kommer att citeras och bevaras.

Redan i urvalsprocessen görs en gallring där det tråkiga får ge vika för det eldiga.

Det finns över en miljard muslimer i världen: de flesta säkert av fredlig natur, men TV-kanaler har för vana att visa aggressiva muslimer med automatkarbiner i händerna. Hur påverkar urvalet av fakta vår verklighetsuppfattning, vår bild av världen? Hur påverkar det våra attityder, våra handlingar?

Samtidigt har vi själva ett val att göra: Från vilka källor vill vi hämta vår information?

Det bästa är naturligtvis att hämta information från så många källor som möjligt och sedan bedöma trovärdigheten hos respektive källa, och därefter lägga pussel, skåda mönster.

Ibland har jag funderat på om jag skulle ta och koncentrera mig på vissa årtal och lära mig allt om vad som hände då.

Jag är född 1966.

Jag skulle till exempel, för det irrationella intressets skull, kunna försöka ta reda på så mycket som möjligt om 1666, 1766 och 1866.

Jag läste en gång om en historiker som försökte koncentrera sig på allt om 1600-talet, men han gav till slut upp. Källmaterialet var alltför omfattande.

Tre årtal: 1666, 1766, 1866. Det borde räcka för att hålla mig sysselsatt till dagarnas slut.

Men allvarligt talat: Hur mycket dokumentation finns det inte beträffande dessa tre år i form av brev och kyrkböcker och romaner och diktsamlingar och avhandlingar och protokoll och tidningar? Jag ger upp.

Det får räcka med ett årtal. Jag skulle kunna bli ett vandrande lexikon för ett specifikt år, en tidsmaskin av kött och blod.

Någon skulle kunna fråga mig: Vad hände 1866?

Och jag skulle svara: Vad hände inte 1866!

Men ingen kommer någonsin att fråga mig: Vad hände 1866?

Delad glädje är dubbel glädje, och delad kunskap är grunden för människans utveckling, men historiskt sett har det varit viktigare att lära sig hur man gör upp eld och vilka växter som är människoföda, läkemedel eller gift än att lära sig vad som hände 1866.

Historia behöver inte kretsa kring ett tidsintervall, utan kan lika gärna kretsa kring en geografisk enhet: Göteborgs historia. Europas historia. Universums historia.

Men man kan lika gärna följa en mer rörlig företeelse: Det etruskiska språkets historia, handeldvapnets historia, Emanuel Swedenborgs historia, gruvarbetarnas historia, järnvägens historia, absintens historia.

Men man måste inte alltid sträcka sig så himla långt bak i tiden. Nutidshistoria kan också vara intressant.

Minns ni hur det var för en stund sedan?

Ni läste: ”Vi har grönt ljus. Människan kan skåda in i forntiden.”

Åh, det var tider det! Vad ljuvligt det var att börja läsa en alldeles ny text, så fräsch, så oförstörd, som en paradisö där ingen människa satt sin fot.

Sedan blev allt så grumligt på något vis. Den rena tanken, den röda tråden sjönk i havets djup, och havet förvandlades till dimma. Man kunde andas hela vägen, men målet för resan blev mer och mer diffust.

Till slut hamnade allt på bottnen, som en skattkista fylld av mynt av guld, stakar av silver, pärlhalsband, tiaror prydda med diamanter, kungakronor prydda med smaragder, rubiner och safirer till ingen nytta för hajar och stingrockor.

All oupptäckt historia finns bara på fem ställen: I den enskilde människans minne, på havsbottnen, i jorden under våra fötter, i bergsskrevor och i bortglömda fack. Söken, och I skolen finna.

Vad som huggs i sten består.

Det finns mängder av gömda spår.

Vi talar om Dolorosas år.

Gräven där I står.

Håkan Tendell

Annonser

Extramaterial

februari 27, 2010 kl. 4:14 e m | Publicerat i Skrivande | 2 kommentarer

Ja, ni som läste Aftonbladet igår lade kanske märke till att denna min nuna solkade ner tidningen tillsammans med följande bildtext: Håkan Tendell, 43, Göteborg, listar de bästa konserterna.

Därefter följde fem av mina konsertminnen. Utrymmet var högst begränsat, varför det är på sin plats att jag här ger lite förklaringar till varje text, så att inte historien för alltid skall ha missförstått mig.

Men vi börjar med texterna så som jag skrev dem i sin publicerade form:

1. THE SWEET

Scandinavium, Göteborg, 1974

Tjejer gallskrek. Grabbar slog sönder stolar. Jag fattade inte ett smack.

2. ANC-GALAN

Scandinavium, Göteborg, 1985

Grymmaste versionen av Imperiets ”Fred”. Jag spydde efteråt. Oklart varför.

3. SANTANA

Nya Ullevi, Göteborg, 1984

Santana pausade i ett gitarrsolo för att vinka tillbaka till mig, den vinkande dåren.

4. DEPECHE MODE

Globen, Stockholm, 2001

Svartabörsbiljetter till VIP-sektionen. Dansade loss bland stela stockholmare.

5. JOHNNY THUNDERS

Banana Boat, Göteborg, 1984

Han pallade en låt och stapplade sedan av scenen. Också en spelning.

—————————————————————————–

Ok, då tar vi och utvecklar texterna en efter en:

1. Att jag inte fattade ett smack beskriver min dåtida undran inför att folk blev som galna. Det var på hösten -74 och jag var åtta år. Musiken älskade jag, men det var min första rockkonsert och jag hade aldrig sett något liknande.

Våren -75 var Sweet på besök i Scandinavium igen. Då jag var redo och kunde njuta än mer.

2. ANC-galan – Svensk rock mot Apartheid (ANC = African National Congress) utgjordes av två i det närmaste likadana konserter den 29 och 30 november 1985. Den första kvällen sändes på SVT (fast det hette inte så, utan bara TV1 och TV2. Sverige var en diktatur och det var förbjudet för andra än staten att sända TV eller radio) och den andra kvällen var jag där (om jag såg konserten först på TV minns jag inte).

Den som läser att jag spydde efteråt kan förledas att tro att jag gjorde det under publikens jubel. Så var det inte. Jag spydde efter konserten, utanför Scandinavium, i ett asfaltshörn.

Om du vill få en överblick över Imperiet kan jag rekommendera att du köper livealbumet ”2:a augusti 1985”. Det heter så. En magisk konsert. Jag var inte på just den, men samma sommar såg jag Imperiet på Himlabacken, en liten park bredvid Landsarkivet i Göteborg.

Här är förresten ett klipp från ANC-galan:

Jag köpte ANC-galans dubbel-LP efteråt. Mitt exemplar hade sidan 1, sidan 2, sidan 3, men ingen sidan 4 (där ”Fred” var). En av plattorna hade alltså sidan 3 tryckt på båda sidorna. Först blev jag besviken. Sedan insåg jag att jag hade kommit över en raritet. Kanske skulle skivan en dag bli lika mycket värd som en feltryckt tre skilling banco. Jag har aldrig försökt att sälja den. Tvärtom lyssnar jag på den just nu, (Py Bäckman. ”Concordelia”).

3. Kvällen före hade jag varit på Liseberg och efter det besöket köpte jag ett grönt, självlysande plastband av en gatuförsäljare. Dagen efter knöt jag detta runt min handled, och när Santana, som var förband till Bob Dylan, spelade ett av sina grymma solon blev jag så exalterad att jag vinkade som en dåre med min självlysande arm. Antingen är det svårt att koncentrera sig på ett gitarrsolo när man ser det här gröna viftandet i ögonvrån eller också var han bara en människovän som återgäldade en vinkning. Han stannade upp, tittade upp, vinkade till mig, fortsatte spela, och jag tog ner handen.

4. Depeche gjorde inget stopp i Göteborg på den turnén, så jag och en polare tog oss upp till Stockholm på vinst och förlust. Vi hade inga biljetter, men träffade på en gubbe utanför Globen som hade två biljetter till salu. För att bevisa för oss att de inte var falska eldade han lite på den ena biljetten, och att den bara blev lite brunsvart var beviset. Vi kom in i det stora ägget och fann att våra platser var på VIP-sektionen eller hedersläktaren eller vad det nu kan kallas. Alla (förmodade) stockholmare var dock inte stela. En kvinna med långt, blont hår bredvid oss, gick också loss totalt. Vi skymde i alla fall inte sikten för några pretentiösa stillasittare eftersom vi hade platserna längst in på sektionen, mot en röd vägg. Jag vill minnas att väggen var målad röd, jag vill minnas att kvinnan var klädd i svart.

5. När jag skickade in mina minnen till Bladet skrev jag Banana Boat, Göteborg, 198X eftersom jag var osäker på årtalet. Detta föranledde en korrespondens mellan redaktionen och mig, varav mina svar var dessa:

# Banana Boat låg förvisso i den lilla stadsdelen Pustervik, men inte i den
lokal på andra sidan kvarteret som idag kallas Pustervik. Den lokalen
innehades av biografen Prisma på 80-talet, så om det står Pustervik 1985 är
det med stor sannolikhet Banana Boat som avses även om klubben bytte namn till Nirvana (före Nirvana) ett tag har jag för mig. Det var en sjaskig
vindsvåningsklubb ovanpå strippklubben Baby Doll.

1985 kan stämma. Jag hade bara för mig att det var några år senare. Det är
ju inte omöjligt att han var på klubben i Pustervik kvällen före eller efter
eller samma kväll som 1988-spelningen på Kåren. Jag minns nämligen inte om det var förannonserat att han skulle komma. Något som talar för 1988 var att jag var där och såg Sator när de slog igenom våren 1988 och även
Stonefunkers vid samma tidsperiod vilka jag i och för sig kände till sedan
tidigare, men det är ju inte omöjligt att jag besökte det där stället såpass
tidigt som 1985. 1984/85 började jag gå ut på klubbar.

För säkerhets skull är det kanske bäst att skriva 198X, och för säkerhets
skull är det kanske bäst att kalla klubben för Pustervik eftersom den kan ha
hetat Banana Boat 1985 och Nirvana 1988. (Vid koll på nätet ser jag nu att
Sator spelade den 27 maj 1988 på Nirvana Club)

Bara inte folk förväxlar dåtidens Pustervik med dagens Pustervik som vetter
ut mot Järntorget. Där var ju som sagt en biograf förut. Kanske kan man
kalla stället ”Dåtidens Pustervik” eller ”I Pustervikkvarteren”. Det är som
sagt en väldigt liten stadsdel bestående av tre kvarter insprängda mellan
Järntorget, Allén och Vallgraven.

Man vill ju att det skall stå rätt i tidningen eller i vilket fall som helst
inte helt galet.

Nåväl, bättre svar än så här kan jag inte ge.

# När jag söker på nätet ser jag att Pusterviksgatan 7 ligger exakt där
klubben i det numera rivna huset låg. Octagon = Banana Boat = Nirvana, med allra största sannolikhet således.

Att jag skulle ha varit där sommaren 1984 är dock inte så troligt, men det
går inte att utesluta att den väldigt korta spelningen jag var på följde
direkt efter Kårenspelningen i November 1984. Min känsla är dock den att jag såg honom något senare (1985 – 1988). Jag har den här minnesbilden att det har utlovats (antingen på plats eller i förväg) en konsert med Johnny
Thunders. Jag står nära scenen. Han kommer upp och gör en låt. Sedan liksom stapplar / raglar / ramlar han ut genom en ridå baktill på scenen. Ett par arrangörer, som det ser ut som, rusar efter, och sedan, efter ett tag, får
man höra att han inte är i skick att fortsätta.

——————————————————-

Så! Nu är allt förklarat! Alla eventuella missförstånd utraderade från Jordens yta. Är det inte härligt?

Ju mer utförlig historieskrivning är, desto färre missförstånd leder den till.

Slaget vid Ulm, slaget vid Trafalgar, slaget vid Austerlitz, slaget vid Jena, slaget vid Wagram, slaget vid Borodino, slaget vid Leipzig, slaget vid Waterloo: hur kan vi någonsin få reda på sanningen om dessa slag?

Ponera att varje överlevare förevigade sina minnen. Hade det hjälpt? Vad med alla de stupades minnen? Plutoner i närkamp där varje man strök med: vem kan berätta deras historia annat än soldater eller civila som bevittnade det fasansfulla på avstånd blott?

Vi vet så lite.

Slaget vid Kadesh 1274 f. Kr.

Slaget vid Megiddo 1457 f. Kr.

Så lite bevarat av människors öden.

Kärleksstunderna mellan Caesar och Kleopatra, mellan John F Kennedy och Marilyn Monroe, mellan någon av er och någon som ni kanske bara minns som i ett töcken.

Alla dessa stunder av passion som bara går förlorade i glömskans flod.

Måste vi minnas? Nyttan är enorm, men finns det någon glädje av att vi minns våra egna och andras liv?

Tänk om vi bara vaknade upp varje dag, med alla erfarenheter för vår överlevnads skull inbakade i ryggmärgen, men inget minne av vad som hände igår?

Allt som skall hända ikväll, alla förälskade par som skall mysa framför melodifestivalen, i grupp eller på tu man hand, alla trevande händer som skall söka hud, höja puls. Hur många bröst skall inte blottas i kväll, hur många tungor skall inte leka bland läppar? Inte bara i Svea rikes land, utan över hela vårt klot.

Det är natt över Japan. En företagsledare i uppknäppt kostym ligger på en madrass. Han blir riden av en geisha. Och en annan geisha grenslar hans mun. Vad har världen för glädje av att minnas denna stund? Måste världen få veta? Måste hans fru få veta? Är det så att det man inte vet har man inte ont av? Kanske grenslar hon själv en geishas mun i ett angränsande rum.

Det förs detaljrika protokoll från alla möten i nämnder, i styrelser, i arbetsgrupper och allsköns sammankomster där de flesta sitter still. Världens arkiv bågnar av alla dessa protokoll, men vad finns bevarat av alla baler i Paris, i Petersburg, i Palermo?

De frasande sidenklänningarna, de stiliga kavaljererna, de väldoftande parfymerna, kockarnas kryddning, tjänstefolkets dukning, de kvicka kommentarerna, de hastiga ögonkasten, det glada skålandet, skvallret bakom draperiet, affärsidéerna, affärsuppgörelserna, handslagen, famntagen, musikanternas toner, fingrarnas trummande, fötternas stampande, de etikettsmässiga uppbjudningarna, och sedan: lockelsen, jakten, spelet, hon och han, herregud, inte där, inte här, inte nu, tänk om nån ser, vad gör det, alla vet, inte han, spela roll, jag skall utmana honom på duell, i gryningen, men först, låt oss fylla våra glas, en sista gång, innan kusken tar oss bort, tar oss härifrån, tar oss till en annan värld.

Håkan Tendell

Ser du stjärnan

februari 24, 2010 kl. 11:06 e m | Publicerat i Skrivande | 2 kommentarer

Det outsagda, det outtalade

bildar länken mellan människor

ibland.

Den ena tar sats,

den andre fyller i,

och då uppstår genast ett vi.

Du blundar och öppnar din mun,

det är tecknet för den framför dig

att du säger mer ja än ett nej.

För varje år som går blir det allt mer omöjligt

för musiker att komponera låtar som inte bär spår

av något man hört förut.

Gitarrens strängar är sex, pianots tangenter en famn,

det finns gränser när man ror i hamn

en melodi.

För poeten, diktaren, författaren är det samma sak:

det som en gång har sagts måste sägas igen

om än på ett annat sätt

eller rentav som ett citat, rätt och slätt.

Geniet söker det nyskapande, det banbrytande inom sig,

men vad finns där

om ett inte ett livs samlande av ord

och kombinationer av ord

som redan skrivits, redan sagts?

Ja, inte ens denna poetiska filosofi

eller filosofiska poesi

är helt min egen.

Bortom havet, bortom slätten, bortom bergen

skaldar Linnéa Josefina

inspirerande

om allt som rör litteratur.

http://nothingbutperfection.blogspot.com/2009/06/summing-it-up.html

http://nothingbutperfection.blogspot.com/2010/01/what-it-feels-like-for-girl.html

http://nothingbutperfection.blogspot.com/2010/02/things-fall-apart.html

I jämförelse är jag en vilde, ett djur,

en kulturens barbar

som gräver och flyger och far

i jakten på den heliga graal

som skall ge mig gåvan

att skriva

som en gud.

I detta jag bryter det bud

där inga andra gudar får finnas jämte den

som skrev den gamla Bibelen.

I begynnelsen var ordet.

Jag känner det i blodet

att jag en vacker dag

skall få mitt genomslag

till mänskors välbehag.

Så kommer detta ske

och jag skall vördsamt be

om nåd

för det syndens dåd

att jag använde mitt förråd

av ord

för en sådan simpel sak

som att nå till himlens tak.

Håkan Tendell

Var är världen?

februari 21, 2010 kl. 8:03 e m | Publicerat i Reflektioner, Skrivande | Lämna en kommentar

Det går en gräns mellan värmen och kylan, mellan stiltjen och blåsten, den är ett stående isflak av sand.

Det sägs att världen är där ute, bortom gränsen, och om jag smyger mig närmare kan jag se den, och den se mig, men är det jag som vanligtvis gömmer mig för världen, eller är det världen som gömmer sig för mig?

När du är i London, är det du som är i London eller är det London som är i dig?

Är det du som behöver Paris för att leva upp, eller är det Paris som behöver dig?

Vad är staden utan människan?

Vad är Antarktis utan folk?

Vad var Australien innan människan upptäckte landmassan? Och vad blev den när västerlänningarna kom för några hundra år sedan och spred ryktet om dess existens till andra sidan jorden?

Blev Australien mer verkligt när en adelsdam i London kunde läsa om naturen och vildarna än när vildarna bosatte sig i Australien för 40 000 år sedan? 

Vad var England före adelns tid?

”När Adam grävde och Eva spann, vem var då en adelsman?” frågade någon en gång.

Stenar låg i terrängen. Människor grävde upp dem, släpade dem, reste dem. Och se! Där var Stonehenge. Utspridda, var för sig, var stenarna ingenting. Tillsammans blev de ett astronomiskt ur och ett tempel för hedniska riter.

Människan framställde järn, smidde balkar och fogade dem samman. Och se! Där var Eiffeltornet: symbolen för Paris. Men när människan står högst upp i detta torn, som mer än någon annan byggnadskonstruktion symboliserar staden, känner hon icke att hon är i Paris. Hon är ovanför Paris och blickar ut över staden. Där nere är den!

Vad målade man före tornets tillkomst för att ge sken av Paris? Ja, inte var det Sacré-Coeur och Moulin Rouge. Det måste ha varit Triumfbågen. Men före dess?

I flera hundra år måste det ha varit det Notre-Dame.

Målar man av ett alldagligt hus kan åskådaren inte så lätt veta i vilken stad motivet är beläget. Men man kan måla en bit av Eiffeltornet i bakgrunden.

Du kan sitta i ditt hem och måla Eiffeltornet, även om du aldrig har varit i närheten av det. Du kan visa målningen för någon som har smekt tornets järnbalkar med sina egna händer, och denne skall utbrista: ”Det är Eiffeltornet! Det är Paris!”

Tornet var i dig, du förde över det till en platt yta, vilken betraktaren åsåg och därmed framkallade minnet av att ha varit på den där platsen: ”Där har jag varit!”

Du var också där. I fantasin. Eller så var tornet verkligen i dig. För det är svårt att säga om det är du som är i världen eller om det är världen som är i dig.

Vad har London och Paris som inte Göteborg har? Det är en intressant fråga, men när du skall gestalta Göteborg måste du fråga dig: Vad har Göteborg som ingen annan stad har?

Du vill välja en förgrund eller bakgrund för att den allmänbildade betraktaren genast skall förstå vilken stad som är avbildad.

Du målar kanske en blåvit spårvagn.

Blåvita spårvagnar är bland det vackraste som någonsin skapats av människohand, och de finns i Göteborg.

Om de har tillverkats i Sverige, Italien eller annorstädes spelar ingen roll. Så fort du ser en blåvit spårvagn tänker du på Göteborg, såvida du inte har dina rötter i någon stad på kontinenten där möjligtvis blåvita spårvagnar gnisslar fram bland gatornas räls.

Du målar Poseidon: en havsgud i den grekiska mytologin.

När de gamla grekerna såg en avbildning av Poseidon tänkte de på havets gud, men när du ser en avbildning av Poseidon tänker du på Göteborg.

När du hör någon sjunga ”Snart skiner Poseidon” tänker du på Blåvitt. Gjorde du det inte förr, gör du det i alla fall nu, precis som Jeanne d’ Arc första gången hon såg en avbildning av Notre-Dame kanske fick förklarat för sig vad det var.

Ditt favoritlag, om du har ett sådant, kallar du laget i ditt hjärta. Du är sannolikt inte en spelare i laget, men laget är i dig, och som supporter är du en del av det som är ditt lag, för precis som Antarktis storhet inte är detsamma utan folk, är ett lags storhet inte detsamma utan fans.

Jeanne d’Arc var en fransk bondflicka på medeltiden, och den normala livsvandringen för franska bondflickor var att bli pigor eller bondmoror. Flickorna var i Frankrike, och Frankrike var i dem. Jeanne d’Arc hade dock mer Frankrike i sig än de flesta. Hon tog befälet över baguettebärarna och ledde dem i krig. Engelsmännen kunde hon besegra, men inte kyrkans män.

Hon brann för Frankrike med en glöd som för en man hade gjort honom till kung. Men henne fann man vara häxa och hon brändes på bål.

Nu är hon en av symbolerna för Frankrike. När du tänker på Jeanne d’Arc är du i henne, och hon i dig.

Världen är vad vi uppfattar den vara i nuet.

När du läser en bok, och om magin fungerar som det är tänkt, är du inte längre där du var innan magin började verka.

Var är du, i vetenskapens namn, just nu?

Du är i Universum.

Detta är ett väldigt vagt begrepp.

Du vet i vilket rum du sitter. Du ser väggarna. Du kan bedöma det ungefärliga avståndet till väggarna. Du kan i stora drag gissa dig till vad som finns bakom varje vägg.

Du sitter i Universum. Du ser inte väggarna. Du kan inte bedöma det ungefärliga avståndet till dem. Någon har sagt dig att det inte ens finns några väggar. Och om det inte finns några väggar kan det inte heller finnas något bakom dem. Universum kan möjligen vara så stort som ljusskenet från ursprunget just nu har nått. Men vad finns en meter längre bort i mörkret? Vad är mörkret? Finns mörkret? Är Universum allt och fyllt av ljus?

Ett svart hål är bara svart så länge du färdas mot dess centrum. Om du befinner dig längst inne i det svarta hålet ser du bara ljus från alla stjärnor som det svarta hålet drar till sig.

Om du står på sydpolen ser du inte sydpolen, utan en cirkelvärld runt om sydpolen. Befinner du dig i det du ser eller i det du står?

Om du står i Eiffeltornet ser du inte lika mycket av tornet som om du står snett nedanför tornet. Däremot ser du väldigt mycket av Paris, för Paris är inte tornet även om den största symbolen för Paris är just tornet.

Poseidon är inte Göteborg. Det är en staty, en fontän. Och tar du varje beståndsdel på Götaplatsen får du till exempel ett konstmuseum, en konsthall, ett konserthus, en stadsteater, och några meter längre bort: Ett stadsbibliotek. Håller du fast i Poseidons fontän vet du dock att du är i Göteborg.

Avenyn sägs sluta vid Götaplatsen. Men exakt var? Om du går längs Avenyn i den svaga uppförssluttningen söderut måste du förr eller senare passera en gräns där du inte längre kan hävda att du befinner dig på Avenyn. Är det när din sista fot lättar från marken även om den på ett flygfoto ser ut att befinna sig på Avenyn eller måste den ha kommit in i övergångsställets zon? Vem tillhör övergångsstället? Det västra övergångsstället tillhör Viktor Rydbergsgatan, det östra tillhör Berzeliigatan. Kan man då verkligen säga att Avenyn slutar vid Götaplatsen? Slutar den inte vid dessa gator som någonstans krockar med varandra framför Poseidons ögon? Exakt var krockar de? Är deras gräns lika diffus som Universums? På stadsbyggnadskontoret bevaras sannolikt ett exakt besked, precis som Vatikanen i sina hemliga arkiv förmodligen har en planritning över Universum.

Vi är i en spiralarm i Vintergatans galax. Vilken betydelse får det för vår lägesuppfattning om vi kallar vår hemgalax för Vintergatan eller för, som engelsmännen, Mjölkvägen? Det är ju skillnad på vinter och mjölk. Det är till och med skillnad på gata och väg.

Hur skiljer man på gata och väg? Förmodligen genom att en gata har trottoarer och vägen inte.

Vintergatan har dock inga trottoarer.

Vi är i solsystemet.

Redan de gamla grekerna, åtminstone Aristarchos, insåg att Jorden och de andra planeterna kretsade runt Solen. En annan grek, Eratosthenes, räknade ut Jordens storlek. Tvåtusen år senare har vi tillgång till all möjlig data om solsystemet. Ändå tänker vi sällan på att vi snurrar omkring i det.

Vi tänker att vi är i en viss byggnad, i en viss ort, i en viss region.

Om jag meddelar omvärlden att jag befinner mig i Skandinavien kan detta tolkas på olika sätt. Den mest snäva tolkningen är att jag befinner mig i antingen Sverige, Norge eller Danmark. Den mest vida tolkningen är att jag i övrigt eventuellt kan befinna mig i Finland, på Färöarna, på Island och till och med på Grönland.

Vad krävs det för att man med sanningen som rättesnöre skall kunna säga att man befinner sig i Göteborg? Kan man befinna sig i någon av kranskommunerna Kungsbacka, Mölndal, Härryda, Partille, Lerum, Ale, Kungälv, Öckerö, eller måste man befinna inom Göteborgs stads gränser?

Om man färdas söderut längs E6:an eller 45:an kommer man in i Göteborgs stad i höjd med Angeredsbron. Är man då i Göteborg? Var är spårvagnarna? Var är Kal å Ada å Beda å Osborn? Var är alla Glenn? Var är räkmackorna? Var är fiskmåsarna? Var är Feskekôrka?

Om man färdas västerut längs E20 kommer man in i Göteborgs stad i höjd med Sävenäs sopförbränningsstation. Där bränns det som göteborgarna en gång ägde. En stads historia och dess invånares levnadsöden bränns där varje dag. Kan man därför säga att man är i Göteborg när man passerar denna ugn? Det är i alla fall nära. Det bränns.

Om man färdas norrut längs E6:an kommer man in i Göteborgs stad när man till synes redan är inne i staden. Göteborg och Mölndal som en gång i tiden låg åtskilda av kohagar har utmed Mölndalsån växt samman genom stadsbebyggelse så att den oinvigde resenären inte kan skilja städerna åt.

Kommer man med lågbudgetflyg landar man sannolikt på Säve flygplats, Göteborg City Airport, på ön Hisingen som tillhör Göteborgs stad. För många hisingsbor och icke-hisingsbor är Hisingen dock att räkna som en egen värld. Hisingen är Göteborg, men ändå inte. Det är svårt att beskriva.

Förr i världen var Torslanda, på Hisingen, Göteborgs största flygplats. Den är historia. Står det GOT på biljetten hamnar man på Landvetter flygplats i samhället Landvetter i Härryda kommun där Mölnlycke är centralort. Då är man i Göteborg, åtminstone för en stund, tills man hamnar ute på riksväg 40. Sedan är det bara att fara västerut och då skall man snart officiellt komma in i staden och skåda den från ovan i den långa backen ner mot Kallebäcksmotet.

Men hur det var det med att skåda en stad från ovan? Ju mer man ser den, desto mindre befinner man sig i den?

Om man är på Liseberg är man verkligen i Göteborg, men på samma gång är Liseberg en oas, skapad för att man skall komma bort från den gråa vardagen, den bistra verkligheten, den faktiska världen. Därför får inte GP och GT säljas inne på nöjesfältet. Det är såvitt känt dock inte förbjudet att ta med sig en tidning in.

Åker man sedan upp i Lisebergstornet, som kontrastfullt nog är skapat för att Lisebergsbesökaren skall kunna se den faktiska världen, ser man Göteborg, men är man i Göteborg? Är man ens på Liseberg? Ja, just på Liseberg måste man kunna hävda att man är, för där är själva konceptet att man på olika sätt skall sväva och snurra i luften bland tyngdlöshet och G-krafter. 

Jag befinner mig på Jorden i ett skelett av väggar, tak, golv, rör och ledningar. Nedanför skelettet är berg. Rakt nedanför mig, genom skelettet, genom berget, går Götatunneln. Jag kan minnas känslan av att färdas genom tunneln, men jag har svårt för att se att det i detta nu passerar bilar och lastbilar under mig i en aldrig sinande ström. Då jag har svårt för att nu se det som jag tidigare har sett med egna ögon, hur svårt är det då inte för mig att se genom jordskorpan och inse att jag sitter på en glob av lava? Fruktar jag inte att jordskorpan skall ge vika, att lava börjar spruta upp mot mig eller att hela staden rasar ner i ett hav av lava?

Lika lite som jag blir rädd av att befinna mig i en plåtburk på tiotusen meters höjd där min överlevnad är beroende av att två motorer och två piloter inte är ur funktion, lika lite är jag rädd för det faktum att jag seglar omkring på en tunn kontinentalplatta i lavans hav under en tunn atmosfär där jag utanför inte kan andas.

Jag känner mig så trygg i min värld, i min lägenhet, på min jord.

Om Månen hade roterat kring sin axel såsom Jorden hade vi lättare kunnat förstå hur mycket vi snurrar här och nu. Världen känns så stilla, och när vi tittar på Månen känns hela rymden stilla.

Hastigheterna. Vi ser dem inte.

Vi bor på kanten av Jordens grammofonskiva, nära mitten av solsystemets grammofonskiva, i utkanten av Vintergatans grammofonskiva. Kosmos är ett enda stort Liseberg, men vi märker inte hur allt snurrar. Rymdens musik uppfattas inte av våra sinnen.

Utanför fönstret är det ganska stilla. Innanför fönstret är det än mer stilla.

Vi märker så lite av vad som pågår i vår värld, och ändå har vi förmågan att med ordens hjälp transportera oss genom tid och rum. Det är besynnerligt.

När man påbörjar skrivandet av en roman är det viktigt att så snart som möjligt ge läsaren vissa koordinater beträffande tid och rum. Det hjälper magin på traven.

Hur gjorde Strindberg? Hur väl lyckades han? Kan hans verk tjäna som goda exempel? Kan de inspirera till lyckade öppningar? Låt oss studera några exempel (ibland med diverse företal överhoppade):

”Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke …” ur Röda Rummet

”Var det verkligen varmare på första maj för tjugo år sen eller förefaller det oss blott så, därför att vi voro yngre! Den ljusa breda Storgatan …” ur Det nya riket

”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen. Clara och Lotten voro inne med sköt-ekan att hämta honom på Dalarö brygga …” ur Hemsöborna

Augustimånen stod över Västra Storgatan i Trosa en afton på 50-talet …” ur Skärkarlsliv

”En skötöka låg en majafton för bidevind ute på Gåsstensfjärden.” ur I havsbandet

”Det var den trettonde maj 1875 i Stockholm.” ur En dåres försvarstal

Det är mycket maj och det är mycket afton i Strindbergs inledningar.

En fängslande inledning är annars den till hans ”Inferno”. I väntan på en annan författares spridda högläsningar ur dennes senaste verk inne på stadsbiblioteket i Göteborg en gång slog jag mig ner på en stol bland publiken och började läsa ur ”Inferno”. Jag kom rätt långt eftersom författarens tåg var försenat. Några månader senare läste jag hela boken från pärm till pärm.

”Det var med en känsla av vild glädje jag återvände från Nordbanans station, sedan jag där avlämnat min lilla hustru, vilken skulle fara till vårt barn, som insjuknat i fjärran land. Fullbordat var alltså offret av mitt hjärta! Våra avskedsord: När ses vi igen? – Snart! återljödo ännu såsom osanningar; vilkas bedräglighet man icke vill tillstå för sig; en aning sade mig, att det var för alltid vi nu hade skilts. Detta farväl, som vi utbytte i november månad 1894, blev verkligen också det sista, ty till denna stund, i maj 1897, har jag ännu icke återsett min kära hustru.

När jag hunnit till Café de la Régence, slog jag mig ned vid det bord, där jag förut brukat sitta med min hustru, min vackra fångvaktarinna, som dag och natt spionerade på min själ, gissade sig till mina hemliga tankar, bevakade mina idéers lopp, svartsjukt iakttog min andes strävan mot det okända.

Återskänkt åt friheten, erfar jag med ens en expansion av själens innestängda kraft och lyftes upp över småaktigheterna i storstaden, denna skådeplats för intellektuella strider, där jag nyss vunnit en seger, i sig själv futtig, men för mig oerhört stor, då den utgjorde uppfyllelsen av en ungdomsdröm, som drömts av alla samtida skriftställare i mitt hemland, men förverkligats allenast av mig – nämligen att bliva spelad på en Paris-scen. Teatern ingav mig nu avsmak liksom allt vad man har ernått, och vetenskapen lockade mig. Ställd i valet mellan kärlek och vetande, hade jag bestämt mig för att söka nå kunskapens höjder, och i det jag brände å båle min tillgivenhet, glömde jag det oskyldiga offret för min ärelystnad eller min kallelse.

Väl anländ till mitt eländiga studentrum i Quartier Latin, grävde jag i min koffert och drog fram ur deras gömställe sex deglar av fint porslin, i förväg köpta för pengar som jag hade stulit från mig själv. En eldtång och ett paket rent svavel fullbordade laboratoriets inredning. Sedan var det bara att göra upp en smältugnseld i kaminen, stänga dörren och fälla ner gardinerna, ty tre månader efter Caserios avrättning var det farligt att syssla med kemiska redskap i Paris.

Natten faller på, svavlet brinner med avgrundslågor, och mot morgonsidan har jag konstaterat närvaron av kolämne i denna för enkel ansedda kropp, som kallas svavel, och därmed tror jag mig ha löst det stora problemet, kullkastat den härskande kemin och vunnit den odödlighet, som är de dödliga medgiven.”

Nåväl, det var inte detta jag skulle göra, utan ge exempel på inledningar, varför jag kvickt lägger ”Inferno” åt sidan och kastar mig över Émile Zola.

”I slutet av rue Guénégaud, när man kommer från kajerna, träffar man på passage du Pont-Neuf, ett slags smal, mörk korridor, som går från rue Mazarine till rue de Seine. Passagen är nittio fot lång och högst sex fot bred; den är belagd med gulaktiga, utnötta, i fogningarna lossnade stenhällar, som alltid utsvettas en stark fuktighet. Det skurna glastaket, som i räta vinklar täcker passagen är svart av smuts.” ur Thérèse Raquin

”Gervaise hade väntat på Lantier ända till klockan två på natten. Feberhet och med kinderna våta av tårar hade hon kastat sig tvärs över sängen och somnat in huttrande av köld efter att ha stått i bara linnet i den kalla nattluften framme vid fönstret.” ur Krogen

Nog med Frankrike. Här en romanöppning, skriven av en engelska, Mary Shelley, i Schweiz:

”Till mrs Salville, England

Sankt Petersburg, den 11 december 17…

Det kommer att glädja dig att få höra att inga katastrofer har drabbat inledningen av det företag som du hade sådana onda aningar om. Jag kom hit igår, och min första uppgift måste bli att försäkra min kära syster om att allt är väl, och att min tilltro till expeditionen har stärkts.

Jag är redan långt norr om London, och när jag går längs Petersburgs gator känner jag en kall nordlig bris som leker på mina kinder, vilket stärker mina nerver och fyller mig med välbehag. Förstår du denna känsla? Denna bris, som kommer från de regioner jag är på väg emot, ger mig en försmak av de isiga vidderna. När jag livas upp av denna löftesrika vind blir mina dagdrömmar intensivare och mer levande. Jag försöker förgäves övertyga mig själv om att polen är frostig och ödslig. Den framstår alltid i min fantasi som en vacker och behaglig region. Där är solen alltid synlig, Margaret. Dess breda skiva kretsar precis över horisonten, och sprider en evig glans. Där – för om du tillåter, min syster, vill jag gärna tro de resenärer som har kommit före mig – där upphör snön och frosten, och när vi seglar över det lugna havet kan vi föras av vinden till ett land som är vackrare och skönare än alla andra regioner som hittills har upptäckts på de beboeliga delarna av jordklotet. Nordpolens särdrag kan sakna motstycke och de fenomen himlakropparna orsakar i dessa oupptäckta ödemarker är unika. Vad kan man inte förvänta sig i ett land med evigt ljus? Jag kanske där upptäcker den makalösa kraft som drar till sig kompassnålen, och kan kanske bringa ordning i tusentals observationer av himlakroppar under den här resan och för alltid sammanjämka de skenbara avvikelserna. Jag ska stilla min glödande nyfikenhet genom att betrakta en del av världen som ingen tidigare har besökt, och ska kanske beträda ett land som aldrig tidigare har fått avtryck av en människas fot.” ur Frankenstein

Att gå där ingen människa tidigare har gått: På Månens yta finns ännu månget ogånget grus, men även på Jorden måste det vimla av sådana platser, även när vi räknar bort isarna kring nordpolen och sydpolen.

Finns det kanske en skog i din närhet där du kan bana dig en stig där ingen människa tidigare har tagit sig fram? Finns där en klippa, en sten som ingen tidigare har stått på? Kanske stod där en varg för femtusen år sedan. Kanske stod där en björn för femhundra år sedan. Kanske stod där ett vildsvin för fem minuter sedan. Och kanske är du den första människan någonsin att ställa sig på just den stenen. Eller så stod där en grottmänniska en gång, och en viking, och en bockstensman, och en 1700-talets naturutforskare, och en 1800-talets bonde, och en vilsen 1900-talspoet.

Historiens vingslag känner du när du går längs gången i Husaby kyrka där människor har gått i tusen år före dig. Och du går ut ur kyrkan, rundar byggnaden, går nedför trappan i dungen mot Sankt Sigfrids källa. Du böjer dig över vattnet där Olof Skötkonung lät sig döpas år 1008, varmed Sverige kristnades för gott. Du skådar ditt anletes konturer i Svea Rikes vagga.

På den tiden hade Sverige blott en landtunga mot Västerhavet: trakten kring Göta Älvs mynning. Norr därom: Norrmännens land. Söder därom: Danskarnas land. I det forntida skandinaviska gränslandet ligger idag staden Göteborg, nu med svenska domäner mer än tjugo mil i vardera nord och sydlig riktning.

Om man hittar ett 1800-talsredskap i Hallandsskogarna och håller det i sin hand är det svensk historia man greppar. Om man strax bredvid hittar ett vikingasvärd är det dansk historia. Om man ytterligare strax bredvid hittar en stenåldersxa är det skandinavisk historia.

I mitt knä ligger nu boken ”Soldatinstruktion för Infanteriet”, 1939 års fjärde upplaga. Den har tillhört en soldat Johansson född 1921. Efter den 1 september 1939 torde alla svenska soldater ha läst extra noggrant i sina instruktioner, för kunde tyskarna gå in i Polen skulle de nog kunna gå in i Sverige också.

På första uppslaget i boken ser man ett foto av Gustav V med dennes tryckta autograf undertill. På nästa uppslag kommer KRIGSMANNAERINRAN:

”Krigsman skall frukta Gud och vara Konungen huld och trogen. Han skall med nit och trohet uppfylla alla de plikter, honom i tjänsten åläggas, samvetsgrant och efter bästa förmåga verkställa mottagna befallningar och föreskrifter samt vid alla tillfällen iakttaga ett värdigt och rättskaffens uppförande. Hans oavlåtliga strävan skall vara att väl bereda sig till krigets värv. Vid ofred skall han mot rikets fiender sig städse manligen och väl förhålla samt med liv och blod Konung och Fädernesland försvara.”

De 324 sidorna innehåller allt man behöver veta om taktik, vapenanvändning, vapenvård, transporter, fältarbeten och sjukvård m m. På baksidan är till och med tryckt en 15 centimeters linjal om man vill mäta vad som är kortare, lika med eller längre än 15 centimeter. Det görs inte sådana här böcker idag. Det är synd.

Till skillnad från soldatens 324-sidiga instruktioner behöver en krigsfånge enligt boken bara hålla reda på en enda instruktion: ”Fångarna underrättas om att den, som försöker fly, skjutes.”

Instruktioner för matlagning fyller en sida, där man bland annat kan lära sig att ”Skall konservdosan användas lösgöres icke locket fullständigt utan vikes åt sidan för att tjäna som handtag eller formas såsom hylsa för en pinne som tjänar till skaft. Under stekningen beströs fläsket med bröd- eller kexsmulor. Lök förhöjer smaken.”

Man kan tänka på lökar eller citroner, och då vattnas det i munnen.

Läran om ord och vad de kan göra med oss kan ta en livslängd att fullständigt komma underfund med.

Har jag varit i Paris idag?

Jag lämnade inte lägenheten, men ändå känns det som att jag har varit i Paris.

En gång var jag köttsligen närvarande i Pamplona, men kan jag säga att jag har varit där? Jag reste med buss från Zaragoza till San Sebastian. Bussen gjorde ett stopp i Pamplona. Jag steg ur bussen, stod på Pamplonas mark i några sekunder och gick sedan in i bussen igen, allt för att jag skulle kunna känna att jag hade varit i Pamplona. Det känns inte så.

Vad krävs för att man skall kunna känna att man har varit i en stad?

Måste man ha övernattat där och vaknat upp till dess ljus?

Räcker det att ha ätit lunch?

På väg från Barcelona till Monte Carlo åkte jag tåg genom Nice. Jag har med andra ord aldrig varit i Nice.

Var har jag varit? Var är jag?

Rymden snurrar runt Jorden där allting tycks vara stilla.

Men jag skall ge mig ut nu. Det är tretton minusgrader. Det kunde vara Antarktis, men det är det glada Göteborg, och innan jag söker upp något matställe skall jag gå längs Avenyn, passera den diffusa gränsen till Götaplatsen och gripa tag i kanten av Poseidons fontän. Skall det då uppenbara sig för mig var jag är?

Metallens hårdhet skall tala.

Håkan Tendell

Våren är här

februari 20, 2010 kl. 3:42 e m | Publicerat i Skrivande | 4 kommentarer

När verkligheten känns tuff

och växthuseffekten tycks vara en bluff,

när statistikens alla rader

enbart visar minusgrader,

när du drömmer om slask och tö

på Sveriges söderhavsö,

föreställ dig då att våren alleredan

är här och att du springer barfota ut alltmedan

gräset gror och solen skiner

på fjärilsvingar och blomstergardiner.

Det är vår, det är vår,

hör flodbottnars klagan

i Viskan, Ätran, Nissan och Lagan.

Nu strömmar livet som aldrig förr

och sommaren knackar på vårens dörr.

Ack, min vision, den är blott en chimär:

vare sig Allsvenskan eller Liseberg har haft premiär.

Vi är fångar i vinterns brutala grepp,

men jag hoppas och ber med darrande läpp

att den blomstertid nu kommer och andra psalmer

och att tallar och granar förvandlas till palmer,

att isiga trottoarer förvandlas till guld

och att varje människa blir fri ifrån skuld.

Håkan Tendell

This day in history 2010

februari 12, 2010 kl. 11:57 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

A day, a year, a town in Northern Europe.

People have gathered in this room since 1672.

Magistraten at the town hall ”Rådhuset” of Gothenburg (i.e. not the nearby city hall ”Börsen”).

What we’ve been doing here for hundreds of years will we no longer do.

When Monday comes we will work at a brand new facility.

Today history was made.

If only the walls could speak …

They can’t.

Whoever we are, wherever we roam in this world, we must write, so that something remains.

When we read the words of ancient times there is magic going on.

People, long gone, communicate with us. And if we read their words out loud, those people come alive.

It’s magic.

”We are always doing something for posterity, but I should fain see posterity do something for us.” Joseph Addison, 1714

Well, there you have it, Jospeh. Almost three hundred years later you come alive again, first when I read you and now when another person (hey there, whisper your name) reads you.

”Though earth and man were gone, and suns and universes ceased to be, and Thou were left alone, every existence would exist in Thee.” Emily Brontë, 1800something

”The lyfe so short, the craft so long to lerne, Th’ assay so hard, so sharpe the conquering.” Geoffrey Chaucer, 1300something

”This world is a comedy to those who think, a tragedy to those that feel.” Horace Walpole, 1776

A comedy, and a tragedy. Then to me the world must be a tragicomedy.

When I’m alone, behind my own walls, I am free. Free to think, free to feel, free to write until eternity ends.

And someday it will all make sense.

Håkan Tendell

Litteraturen i futuren

februari 12, 2010 kl. 12:58 f m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Håkan Tendell, er vän i världsrymden, er vägledare i framtiden, säger att litteraturen kommer att förändras.

Men på vad sätt?

Det kompakta kommer att vinna terräng på det utsvävandes bekostnad.

Ponera att följande scen skrivs idag:

”Från Atlasbergen svepte en kall vind som fläktade skönt över den svettige Zyndbads kropp. Han hade fått gå till fots en lång sträcka, men nu låg han ner i ökensanden som hade börjat svalna i kvällssolen. Runt hans vänstra handled var knutet ett rep som i andra änden var fäst vid en kamel. På samma sätt var hans högra handled förbunden med en annan kamel. Likaså var hans vrister förankrade i varsin kamel. Han borde inte ha gått in i tältet överhuvudtaget, utan bara lagt säcken utanför tältöppningen och ropat att säcken var levererad. Men gjort var gjort. Han hade klivit in i det av rökelser väldoftande tältet och sett på kalifens halvnakna favorithustru med begär i blicken. Och så gick det som det gick. En av kalifens livvakter gick nu runt och daskade till kamelerna. De började röra på sig åt varsitt håll. Repen sträcktes. Zyndbad lättade något från marken. Mängder av sandkorn satt kvar på hans bronsfärgade, klibbiga bröstkorg och lår. Med sorg i blicken studerade han sina muskulösa armar. Snart skulle skelettdelar hoppa ur led, senor slitas av, och värre än så. Han ville knappt föreställa sig det. Istället fokuserade han på att kalifen förhoppningsvis skulle benåda honom. Kunde han bara undvika att skrika svordomar i den värsta av stunder skulle kalifen kanske se på honom med respekt och skänka honom livet åter. Livvakten gick runt och manade på kamelerna med daskar och tillsägelser. Kamelerna försökte gå, men eftersom det var sådant motstånd ville de inte kämpa alltför mycket. Livvakten tog upp piskan och gick lös på en av kamelerna. Den försökte komma iväg, men motståndet var ändock alltför starkt, så den gick ner på knä. Livvakten blev vansinnig och började piska kamelen varhelst han kom åt, även mot kamelens huvud. Hans kollegor tyckte att han skulle vara rädd om kamelen, men till svar fick de att de skulle hålla tyst annars skulle de få smaka på piskan, de också. Kollegorna flinade och viskade. Den piskande livvakten visste att om han inte skulle lyckas lösa uppgiften i enlighet med reglementet skulle han bli till allmänt åtlöje i hela karavanen. Han struntade i den kamel han piskat blodig och gav sig på nästa med en blandning av desperation och entusiasm. Zyndbad skulle slitas i stycken om så en kamel eller två skulle stryka med på köpet. Det var livvaktens inställning. Karavanens förtvivlan över lastdjurens öde skulle ändå snart därefter förbytas i brännoffersfest och vällustigt smaskande på kött.”

I framtiden, när merparten av folket kommer att ha avsevärt mer bråttom än vad de har idag, måste författarna komprimera scenen på följande vis om de vill bli lästa av massorna:

”I Saharas kvällssol låg Zyndbad i luften med lemmarna utsträckta i alla väderstreck, där kameler hade till uppgift att medelst rep slita honom i stycken. Zyndbad hade lägrat kalifens favorithustru. Brottet var detta. Straffet var döden. Bödeln for med piskan över de lata kamelerna.”

Eller också blir det så att 3D tar över kulturutbudet nästan helt och hållet. Folk kommer att fängslas av 3D-filmer framför bioduken, TV-skärmen eller datorskärmen, och de kommer att spela in egna 3D-filmer och lägga ut dem på nätet. Visst kommer böcker fortfarande att läsas, men en värld i 3D kommer att utgöra den största konkurrenten någonsin till det skrivna ordet. Därför finns det anledning att försöka utveckla den skrivna berättarkonsten.

Utvecklingen av den skrivna berättarkonsten har förvisso pågått konstant. Det är som allt annat i stora drag en evolution i huvudsak baserad på tillgång och efterfrågan på en konkurrensutsatt marknad.

Man kanske tror, när jag talar som jag gör, att jag sedan länge har underkastat mig marknadens krav. Det har jag inte. Jag är snarast en motpol till nutidens framgångssagor. Jag finner ett nöje, om än inte alltid ett harmoniskt sådant, att gå min egen väg, att experimentera mig fram, att bevara det unika med just mig och mitt skrivande och ändå göra framsteg.

Ja, Weltschmerzen väller nu över mig igen, jag som just var i färd med att skriva att det är mig egalt om jag får mitt genombrott om två år, tjugo år eller tvåhundra år. Det är mig tacksamt, men inte egalt, men jag klandrar ingen annan än mig själv för frånvaron av framgång. Vill man vinna olympiaden måste man behärska de olika momenten till fulländning: icke som jag kasta mig fram och tillbaka på den hala isen. Vore jag konståkare skulle jag få betygen 0,0 och 0,0 för mitt märkliga program.

Skicka mig inte till de olympiska spelen. Inte än. Jag vet inte i vilken gren jag har störst chans att ta guld.

Med vänlig hälsning

Håkan Tendell

Återuppståndelsen

februari 9, 2010 kl. 11:30 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Jag kom från det förgångna, en härlig, svunnen tid,

och greppar åter svärdet: jag längtar efter strid.

Förvandlingen är färdig, min kropp och själ är ett.

Nu kan jag tacksamt skriva om allt som jag har sett

i världen och i syner, se! Darrar min manschett?

Nej, den är trygg och stadig som vore den av stål.

Titanen är tillbaka. Hör folkets jubelvrål.

Black celebration

februari 8, 2010 kl. 11:49 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

300 new words today on my novel.

I’m with the flow. I’m in the zone.

Perhaps thanks to the album ”Black Celebration” by Depeche Mode.

I wasn’t in the right mood for opening my manuscript file, but when I put that music on, it made me wanna do it, so now I have reached a total of 22.255 words.

80.000 – 22.255 = 57.745

I’m getting closer.

Like an asteroid in outer space.

It cannot be seen, but it’s there.

And it’s coming.

Slowly.

Huge impact, though, I hope.

Håkan Tendell

Computer lights

februari 2, 2010 kl. 10:23 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Computer lights,

you temptresses,

you lure me in

where data flows

so far away from life in flesh.

My news hunger

it goes so deep,

I’m balancing

next to the steep

when searching for the news so fresh.

Tell me, what’s the latest news,

is there really life on Mars?

Any update will just do,

have you had another glass?

Tell me, show me everything

so that I can know much more

about the world and why I sing

my life is such a bore.

Once upon a time Tendell

wrote a lot of stuff.

Then he thought he couldn’t dwell

and said: I’ve had enough.

He gave the world a little gift

of words with simple rhyme.

Rhythm failed him at the end.

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.