Var är världen?

februari 21, 2010 kl. 8:03 e m | Publicerat i Reflektioner, Skrivande | Lämna en kommentar

Det går en gräns mellan värmen och kylan, mellan stiltjen och blåsten, den är ett stående isflak av sand.

Det sägs att världen är där ute, bortom gränsen, och om jag smyger mig närmare kan jag se den, och den se mig, men är det jag som vanligtvis gömmer mig för världen, eller är det världen som gömmer sig för mig?

När du är i London, är det du som är i London eller är det London som är i dig?

Är det du som behöver Paris för att leva upp, eller är det Paris som behöver dig?

Vad är staden utan människan?

Vad är Antarktis utan folk?

Vad var Australien innan människan upptäckte landmassan? Och vad blev den när västerlänningarna kom för några hundra år sedan och spred ryktet om dess existens till andra sidan jorden?

Blev Australien mer verkligt när en adelsdam i London kunde läsa om naturen och vildarna än när vildarna bosatte sig i Australien för 40 000 år sedan? 

Vad var England före adelns tid?

”När Adam grävde och Eva spann, vem var då en adelsman?” frågade någon en gång.

Stenar låg i terrängen. Människor grävde upp dem, släpade dem, reste dem. Och se! Där var Stonehenge. Utspridda, var för sig, var stenarna ingenting. Tillsammans blev de ett astronomiskt ur och ett tempel för hedniska riter.

Människan framställde järn, smidde balkar och fogade dem samman. Och se! Där var Eiffeltornet: symbolen för Paris. Men när människan står högst upp i detta torn, som mer än någon annan byggnadskonstruktion symboliserar staden, känner hon icke att hon är i Paris. Hon är ovanför Paris och blickar ut över staden. Där nere är den!

Vad målade man före tornets tillkomst för att ge sken av Paris? Ja, inte var det Sacré-Coeur och Moulin Rouge. Det måste ha varit Triumfbågen. Men före dess?

I flera hundra år måste det ha varit det Notre-Dame.

Målar man av ett alldagligt hus kan åskådaren inte så lätt veta i vilken stad motivet är beläget. Men man kan måla en bit av Eiffeltornet i bakgrunden.

Du kan sitta i ditt hem och måla Eiffeltornet, även om du aldrig har varit i närheten av det. Du kan visa målningen för någon som har smekt tornets järnbalkar med sina egna händer, och denne skall utbrista: ”Det är Eiffeltornet! Det är Paris!”

Tornet var i dig, du förde över det till en platt yta, vilken betraktaren åsåg och därmed framkallade minnet av att ha varit på den där platsen: ”Där har jag varit!”

Du var också där. I fantasin. Eller så var tornet verkligen i dig. För det är svårt att säga om det är du som är i världen eller om det är världen som är i dig.

Vad har London och Paris som inte Göteborg har? Det är en intressant fråga, men när du skall gestalta Göteborg måste du fråga dig: Vad har Göteborg som ingen annan stad har?

Du vill välja en förgrund eller bakgrund för att den allmänbildade betraktaren genast skall förstå vilken stad som är avbildad.

Du målar kanske en blåvit spårvagn.

Blåvita spårvagnar är bland det vackraste som någonsin skapats av människohand, och de finns i Göteborg.

Om de har tillverkats i Sverige, Italien eller annorstädes spelar ingen roll. Så fort du ser en blåvit spårvagn tänker du på Göteborg, såvida du inte har dina rötter i någon stad på kontinenten där möjligtvis blåvita spårvagnar gnisslar fram bland gatornas räls.

Du målar Poseidon: en havsgud i den grekiska mytologin.

När de gamla grekerna såg en avbildning av Poseidon tänkte de på havets gud, men när du ser en avbildning av Poseidon tänker du på Göteborg.

När du hör någon sjunga ”Snart skiner Poseidon” tänker du på Blåvitt. Gjorde du det inte förr, gör du det i alla fall nu, precis som Jeanne d’ Arc första gången hon såg en avbildning av Notre-Dame kanske fick förklarat för sig vad det var.

Ditt favoritlag, om du har ett sådant, kallar du laget i ditt hjärta. Du är sannolikt inte en spelare i laget, men laget är i dig, och som supporter är du en del av det som är ditt lag, för precis som Antarktis storhet inte är detsamma utan folk, är ett lags storhet inte detsamma utan fans.

Jeanne d’Arc var en fransk bondflicka på medeltiden, och den normala livsvandringen för franska bondflickor var att bli pigor eller bondmoror. Flickorna var i Frankrike, och Frankrike var i dem. Jeanne d’Arc hade dock mer Frankrike i sig än de flesta. Hon tog befälet över baguettebärarna och ledde dem i krig. Engelsmännen kunde hon besegra, men inte kyrkans män.

Hon brann för Frankrike med en glöd som för en man hade gjort honom till kung. Men henne fann man vara häxa och hon brändes på bål.

Nu är hon en av symbolerna för Frankrike. När du tänker på Jeanne d’Arc är du i henne, och hon i dig.

Världen är vad vi uppfattar den vara i nuet.

När du läser en bok, och om magin fungerar som det är tänkt, är du inte längre där du var innan magin började verka.

Var är du, i vetenskapens namn, just nu?

Du är i Universum.

Detta är ett väldigt vagt begrepp.

Du vet i vilket rum du sitter. Du ser väggarna. Du kan bedöma det ungefärliga avståndet till väggarna. Du kan i stora drag gissa dig till vad som finns bakom varje vägg.

Du sitter i Universum. Du ser inte väggarna. Du kan inte bedöma det ungefärliga avståndet till dem. Någon har sagt dig att det inte ens finns några väggar. Och om det inte finns några väggar kan det inte heller finnas något bakom dem. Universum kan möjligen vara så stort som ljusskenet från ursprunget just nu har nått. Men vad finns en meter längre bort i mörkret? Vad är mörkret? Finns mörkret? Är Universum allt och fyllt av ljus?

Ett svart hål är bara svart så länge du färdas mot dess centrum. Om du befinner dig längst inne i det svarta hålet ser du bara ljus från alla stjärnor som det svarta hålet drar till sig.

Om du står på sydpolen ser du inte sydpolen, utan en cirkelvärld runt om sydpolen. Befinner du dig i det du ser eller i det du står?

Om du står i Eiffeltornet ser du inte lika mycket av tornet som om du står snett nedanför tornet. Däremot ser du väldigt mycket av Paris, för Paris är inte tornet även om den största symbolen för Paris är just tornet.

Poseidon är inte Göteborg. Det är en staty, en fontän. Och tar du varje beståndsdel på Götaplatsen får du till exempel ett konstmuseum, en konsthall, ett konserthus, en stadsteater, och några meter längre bort: Ett stadsbibliotek. Håller du fast i Poseidons fontän vet du dock att du är i Göteborg.

Avenyn sägs sluta vid Götaplatsen. Men exakt var? Om du går längs Avenyn i den svaga uppförssluttningen söderut måste du förr eller senare passera en gräns där du inte längre kan hävda att du befinner dig på Avenyn. Är det när din sista fot lättar från marken även om den på ett flygfoto ser ut att befinna sig på Avenyn eller måste den ha kommit in i övergångsställets zon? Vem tillhör övergångsstället? Det västra övergångsstället tillhör Viktor Rydbergsgatan, det östra tillhör Berzeliigatan. Kan man då verkligen säga att Avenyn slutar vid Götaplatsen? Slutar den inte vid dessa gator som någonstans krockar med varandra framför Poseidons ögon? Exakt var krockar de? Är deras gräns lika diffus som Universums? På stadsbyggnadskontoret bevaras sannolikt ett exakt besked, precis som Vatikanen i sina hemliga arkiv förmodligen har en planritning över Universum.

Vi är i en spiralarm i Vintergatans galax. Vilken betydelse får det för vår lägesuppfattning om vi kallar vår hemgalax för Vintergatan eller för, som engelsmännen, Mjölkvägen? Det är ju skillnad på vinter och mjölk. Det är till och med skillnad på gata och väg.

Hur skiljer man på gata och väg? Förmodligen genom att en gata har trottoarer och vägen inte.

Vintergatan har dock inga trottoarer.

Vi är i solsystemet.

Redan de gamla grekerna, åtminstone Aristarchos, insåg att Jorden och de andra planeterna kretsade runt Solen. En annan grek, Eratosthenes, räknade ut Jordens storlek. Tvåtusen år senare har vi tillgång till all möjlig data om solsystemet. Ändå tänker vi sällan på att vi snurrar omkring i det.

Vi tänker att vi är i en viss byggnad, i en viss ort, i en viss region.

Om jag meddelar omvärlden att jag befinner mig i Skandinavien kan detta tolkas på olika sätt. Den mest snäva tolkningen är att jag befinner mig i antingen Sverige, Norge eller Danmark. Den mest vida tolkningen är att jag i övrigt eventuellt kan befinna mig i Finland, på Färöarna, på Island och till och med på Grönland.

Vad krävs det för att man med sanningen som rättesnöre skall kunna säga att man befinner sig i Göteborg? Kan man befinna sig i någon av kranskommunerna Kungsbacka, Mölndal, Härryda, Partille, Lerum, Ale, Kungälv, Öckerö, eller måste man befinna inom Göteborgs stads gränser?

Om man färdas söderut längs E6:an eller 45:an kommer man in i Göteborgs stad i höjd med Angeredsbron. Är man då i Göteborg? Var är spårvagnarna? Var är Kal å Ada å Beda å Osborn? Var är alla Glenn? Var är räkmackorna? Var är fiskmåsarna? Var är Feskekôrka?

Om man färdas västerut längs E20 kommer man in i Göteborgs stad i höjd med Sävenäs sopförbränningsstation. Där bränns det som göteborgarna en gång ägde. En stads historia och dess invånares levnadsöden bränns där varje dag. Kan man därför säga att man är i Göteborg när man passerar denna ugn? Det är i alla fall nära. Det bränns.

Om man färdas norrut längs E6:an kommer man in i Göteborgs stad när man till synes redan är inne i staden. Göteborg och Mölndal som en gång i tiden låg åtskilda av kohagar har utmed Mölndalsån växt samman genom stadsbebyggelse så att den oinvigde resenären inte kan skilja städerna åt.

Kommer man med lågbudgetflyg landar man sannolikt på Säve flygplats, Göteborg City Airport, på ön Hisingen som tillhör Göteborgs stad. För många hisingsbor och icke-hisingsbor är Hisingen dock att räkna som en egen värld. Hisingen är Göteborg, men ändå inte. Det är svårt att beskriva.

Förr i världen var Torslanda, på Hisingen, Göteborgs största flygplats. Den är historia. Står det GOT på biljetten hamnar man på Landvetter flygplats i samhället Landvetter i Härryda kommun där Mölnlycke är centralort. Då är man i Göteborg, åtminstone för en stund, tills man hamnar ute på riksväg 40. Sedan är det bara att fara västerut och då skall man snart officiellt komma in i staden och skåda den från ovan i den långa backen ner mot Kallebäcksmotet.

Men hur det var det med att skåda en stad från ovan? Ju mer man ser den, desto mindre befinner man sig i den?

Om man är på Liseberg är man verkligen i Göteborg, men på samma gång är Liseberg en oas, skapad för att man skall komma bort från den gråa vardagen, den bistra verkligheten, den faktiska världen. Därför får inte GP och GT säljas inne på nöjesfältet. Det är såvitt känt dock inte förbjudet att ta med sig en tidning in.

Åker man sedan upp i Lisebergstornet, som kontrastfullt nog är skapat för att Lisebergsbesökaren skall kunna se den faktiska världen, ser man Göteborg, men är man i Göteborg? Är man ens på Liseberg? Ja, just på Liseberg måste man kunna hävda att man är, för där är själva konceptet att man på olika sätt skall sväva och snurra i luften bland tyngdlöshet och G-krafter. 

Jag befinner mig på Jorden i ett skelett av väggar, tak, golv, rör och ledningar. Nedanför skelettet är berg. Rakt nedanför mig, genom skelettet, genom berget, går Götatunneln. Jag kan minnas känslan av att färdas genom tunneln, men jag har svårt för att se att det i detta nu passerar bilar och lastbilar under mig i en aldrig sinande ström. Då jag har svårt för att nu se det som jag tidigare har sett med egna ögon, hur svårt är det då inte för mig att se genom jordskorpan och inse att jag sitter på en glob av lava? Fruktar jag inte att jordskorpan skall ge vika, att lava börjar spruta upp mot mig eller att hela staden rasar ner i ett hav av lava?

Lika lite som jag blir rädd av att befinna mig i en plåtburk på tiotusen meters höjd där min överlevnad är beroende av att två motorer och två piloter inte är ur funktion, lika lite är jag rädd för det faktum att jag seglar omkring på en tunn kontinentalplatta i lavans hav under en tunn atmosfär där jag utanför inte kan andas.

Jag känner mig så trygg i min värld, i min lägenhet, på min jord.

Om Månen hade roterat kring sin axel såsom Jorden hade vi lättare kunnat förstå hur mycket vi snurrar här och nu. Världen känns så stilla, och när vi tittar på Månen känns hela rymden stilla.

Hastigheterna. Vi ser dem inte.

Vi bor på kanten av Jordens grammofonskiva, nära mitten av solsystemets grammofonskiva, i utkanten av Vintergatans grammofonskiva. Kosmos är ett enda stort Liseberg, men vi märker inte hur allt snurrar. Rymdens musik uppfattas inte av våra sinnen.

Utanför fönstret är det ganska stilla. Innanför fönstret är det än mer stilla.

Vi märker så lite av vad som pågår i vår värld, och ändå har vi förmågan att med ordens hjälp transportera oss genom tid och rum. Det är besynnerligt.

När man påbörjar skrivandet av en roman är det viktigt att så snart som möjligt ge läsaren vissa koordinater beträffande tid och rum. Det hjälper magin på traven.

Hur gjorde Strindberg? Hur väl lyckades han? Kan hans verk tjäna som goda exempel? Kan de inspirera till lyckade öppningar? Låt oss studera några exempel (ibland med diverse företal överhoppade):

”Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke …” ur Röda Rummet

”Var det verkligen varmare på första maj för tjugo år sen eller förefaller det oss blott så, därför att vi voro yngre! Den ljusa breda Storgatan …” ur Det nya riket

”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen. Clara och Lotten voro inne med sköt-ekan att hämta honom på Dalarö brygga …” ur Hemsöborna

Augustimånen stod över Västra Storgatan i Trosa en afton på 50-talet …” ur Skärkarlsliv

”En skötöka låg en majafton för bidevind ute på Gåsstensfjärden.” ur I havsbandet

”Det var den trettonde maj 1875 i Stockholm.” ur En dåres försvarstal

Det är mycket maj och det är mycket afton i Strindbergs inledningar.

En fängslande inledning är annars den till hans ”Inferno”. I väntan på en annan författares spridda högläsningar ur dennes senaste verk inne på stadsbiblioteket i Göteborg en gång slog jag mig ner på en stol bland publiken och började läsa ur ”Inferno”. Jag kom rätt långt eftersom författarens tåg var försenat. Några månader senare läste jag hela boken från pärm till pärm.

”Det var med en känsla av vild glädje jag återvände från Nordbanans station, sedan jag där avlämnat min lilla hustru, vilken skulle fara till vårt barn, som insjuknat i fjärran land. Fullbordat var alltså offret av mitt hjärta! Våra avskedsord: När ses vi igen? – Snart! återljödo ännu såsom osanningar; vilkas bedräglighet man icke vill tillstå för sig; en aning sade mig, att det var för alltid vi nu hade skilts. Detta farväl, som vi utbytte i november månad 1894, blev verkligen också det sista, ty till denna stund, i maj 1897, har jag ännu icke återsett min kära hustru.

När jag hunnit till Café de la Régence, slog jag mig ned vid det bord, där jag förut brukat sitta med min hustru, min vackra fångvaktarinna, som dag och natt spionerade på min själ, gissade sig till mina hemliga tankar, bevakade mina idéers lopp, svartsjukt iakttog min andes strävan mot det okända.

Återskänkt åt friheten, erfar jag med ens en expansion av själens innestängda kraft och lyftes upp över småaktigheterna i storstaden, denna skådeplats för intellektuella strider, där jag nyss vunnit en seger, i sig själv futtig, men för mig oerhört stor, då den utgjorde uppfyllelsen av en ungdomsdröm, som drömts av alla samtida skriftställare i mitt hemland, men förverkligats allenast av mig – nämligen att bliva spelad på en Paris-scen. Teatern ingav mig nu avsmak liksom allt vad man har ernått, och vetenskapen lockade mig. Ställd i valet mellan kärlek och vetande, hade jag bestämt mig för att söka nå kunskapens höjder, och i det jag brände å båle min tillgivenhet, glömde jag det oskyldiga offret för min ärelystnad eller min kallelse.

Väl anländ till mitt eländiga studentrum i Quartier Latin, grävde jag i min koffert och drog fram ur deras gömställe sex deglar av fint porslin, i förväg köpta för pengar som jag hade stulit från mig själv. En eldtång och ett paket rent svavel fullbordade laboratoriets inredning. Sedan var det bara att göra upp en smältugnseld i kaminen, stänga dörren och fälla ner gardinerna, ty tre månader efter Caserios avrättning var det farligt att syssla med kemiska redskap i Paris.

Natten faller på, svavlet brinner med avgrundslågor, och mot morgonsidan har jag konstaterat närvaron av kolämne i denna för enkel ansedda kropp, som kallas svavel, och därmed tror jag mig ha löst det stora problemet, kullkastat den härskande kemin och vunnit den odödlighet, som är de dödliga medgiven.”

Nåväl, det var inte detta jag skulle göra, utan ge exempel på inledningar, varför jag kvickt lägger ”Inferno” åt sidan och kastar mig över Émile Zola.

”I slutet av rue Guénégaud, när man kommer från kajerna, träffar man på passage du Pont-Neuf, ett slags smal, mörk korridor, som går från rue Mazarine till rue de Seine. Passagen är nittio fot lång och högst sex fot bred; den är belagd med gulaktiga, utnötta, i fogningarna lossnade stenhällar, som alltid utsvettas en stark fuktighet. Det skurna glastaket, som i räta vinklar täcker passagen är svart av smuts.” ur Thérèse Raquin

”Gervaise hade väntat på Lantier ända till klockan två på natten. Feberhet och med kinderna våta av tårar hade hon kastat sig tvärs över sängen och somnat in huttrande av köld efter att ha stått i bara linnet i den kalla nattluften framme vid fönstret.” ur Krogen

Nog med Frankrike. Här en romanöppning, skriven av en engelska, Mary Shelley, i Schweiz:

”Till mrs Salville, England

Sankt Petersburg, den 11 december 17…

Det kommer att glädja dig att få höra att inga katastrofer har drabbat inledningen av det företag som du hade sådana onda aningar om. Jag kom hit igår, och min första uppgift måste bli att försäkra min kära syster om att allt är väl, och att min tilltro till expeditionen har stärkts.

Jag är redan långt norr om London, och när jag går längs Petersburgs gator känner jag en kall nordlig bris som leker på mina kinder, vilket stärker mina nerver och fyller mig med välbehag. Förstår du denna känsla? Denna bris, som kommer från de regioner jag är på väg emot, ger mig en försmak av de isiga vidderna. När jag livas upp av denna löftesrika vind blir mina dagdrömmar intensivare och mer levande. Jag försöker förgäves övertyga mig själv om att polen är frostig och ödslig. Den framstår alltid i min fantasi som en vacker och behaglig region. Där är solen alltid synlig, Margaret. Dess breda skiva kretsar precis över horisonten, och sprider en evig glans. Där – för om du tillåter, min syster, vill jag gärna tro de resenärer som har kommit före mig – där upphör snön och frosten, och när vi seglar över det lugna havet kan vi föras av vinden till ett land som är vackrare och skönare än alla andra regioner som hittills har upptäckts på de beboeliga delarna av jordklotet. Nordpolens särdrag kan sakna motstycke och de fenomen himlakropparna orsakar i dessa oupptäckta ödemarker är unika. Vad kan man inte förvänta sig i ett land med evigt ljus? Jag kanske där upptäcker den makalösa kraft som drar till sig kompassnålen, och kan kanske bringa ordning i tusentals observationer av himlakroppar under den här resan och för alltid sammanjämka de skenbara avvikelserna. Jag ska stilla min glödande nyfikenhet genom att betrakta en del av världen som ingen tidigare har besökt, och ska kanske beträda ett land som aldrig tidigare har fått avtryck av en människas fot.” ur Frankenstein

Att gå där ingen människa tidigare har gått: På Månens yta finns ännu månget ogånget grus, men även på Jorden måste det vimla av sådana platser, även när vi räknar bort isarna kring nordpolen och sydpolen.

Finns det kanske en skog i din närhet där du kan bana dig en stig där ingen människa tidigare har tagit sig fram? Finns där en klippa, en sten som ingen tidigare har stått på? Kanske stod där en varg för femtusen år sedan. Kanske stod där en björn för femhundra år sedan. Kanske stod där ett vildsvin för fem minuter sedan. Och kanske är du den första människan någonsin att ställa sig på just den stenen. Eller så stod där en grottmänniska en gång, och en viking, och en bockstensman, och en 1700-talets naturutforskare, och en 1800-talets bonde, och en vilsen 1900-talspoet.

Historiens vingslag känner du när du går längs gången i Husaby kyrka där människor har gått i tusen år före dig. Och du går ut ur kyrkan, rundar byggnaden, går nedför trappan i dungen mot Sankt Sigfrids källa. Du böjer dig över vattnet där Olof Skötkonung lät sig döpas år 1008, varmed Sverige kristnades för gott. Du skådar ditt anletes konturer i Svea Rikes vagga.

På den tiden hade Sverige blott en landtunga mot Västerhavet: trakten kring Göta Älvs mynning. Norr därom: Norrmännens land. Söder därom: Danskarnas land. I det forntida skandinaviska gränslandet ligger idag staden Göteborg, nu med svenska domäner mer än tjugo mil i vardera nord och sydlig riktning.

Om man hittar ett 1800-talsredskap i Hallandsskogarna och håller det i sin hand är det svensk historia man greppar. Om man strax bredvid hittar ett vikingasvärd är det dansk historia. Om man ytterligare strax bredvid hittar en stenåldersxa är det skandinavisk historia.

I mitt knä ligger nu boken ”Soldatinstruktion för Infanteriet”, 1939 års fjärde upplaga. Den har tillhört en soldat Johansson född 1921. Efter den 1 september 1939 torde alla svenska soldater ha läst extra noggrant i sina instruktioner, för kunde tyskarna gå in i Polen skulle de nog kunna gå in i Sverige också.

På första uppslaget i boken ser man ett foto av Gustav V med dennes tryckta autograf undertill. På nästa uppslag kommer KRIGSMANNAERINRAN:

”Krigsman skall frukta Gud och vara Konungen huld och trogen. Han skall med nit och trohet uppfylla alla de plikter, honom i tjänsten åläggas, samvetsgrant och efter bästa förmåga verkställa mottagna befallningar och föreskrifter samt vid alla tillfällen iakttaga ett värdigt och rättskaffens uppförande. Hans oavlåtliga strävan skall vara att väl bereda sig till krigets värv. Vid ofred skall han mot rikets fiender sig städse manligen och väl förhålla samt med liv och blod Konung och Fädernesland försvara.”

De 324 sidorna innehåller allt man behöver veta om taktik, vapenanvändning, vapenvård, transporter, fältarbeten och sjukvård m m. På baksidan är till och med tryckt en 15 centimeters linjal om man vill mäta vad som är kortare, lika med eller längre än 15 centimeter. Det görs inte sådana här böcker idag. Det är synd.

Till skillnad från soldatens 324-sidiga instruktioner behöver en krigsfånge enligt boken bara hålla reda på en enda instruktion: ”Fångarna underrättas om att den, som försöker fly, skjutes.”

Instruktioner för matlagning fyller en sida, där man bland annat kan lära sig att ”Skall konservdosan användas lösgöres icke locket fullständigt utan vikes åt sidan för att tjäna som handtag eller formas såsom hylsa för en pinne som tjänar till skaft. Under stekningen beströs fläsket med bröd- eller kexsmulor. Lök förhöjer smaken.”

Man kan tänka på lökar eller citroner, och då vattnas det i munnen.

Läran om ord och vad de kan göra med oss kan ta en livslängd att fullständigt komma underfund med.

Har jag varit i Paris idag?

Jag lämnade inte lägenheten, men ändå känns det som att jag har varit i Paris.

En gång var jag köttsligen närvarande i Pamplona, men kan jag säga att jag har varit där? Jag reste med buss från Zaragoza till San Sebastian. Bussen gjorde ett stopp i Pamplona. Jag steg ur bussen, stod på Pamplonas mark i några sekunder och gick sedan in i bussen igen, allt för att jag skulle kunna känna att jag hade varit i Pamplona. Det känns inte så.

Vad krävs för att man skall kunna känna att man har varit i en stad?

Måste man ha övernattat där och vaknat upp till dess ljus?

Räcker det att ha ätit lunch?

På väg från Barcelona till Monte Carlo åkte jag tåg genom Nice. Jag har med andra ord aldrig varit i Nice.

Var har jag varit? Var är jag?

Rymden snurrar runt Jorden där allting tycks vara stilla.

Men jag skall ge mig ut nu. Det är tretton minusgrader. Det kunde vara Antarktis, men det är det glada Göteborg, och innan jag söker upp något matställe skall jag gå längs Avenyn, passera den diffusa gränsen till Götaplatsen och gripa tag i kanten av Poseidons fontän. Skall det då uppenbara sig för mig var jag är?

Metallens hårdhet skall tala.

Håkan Tendell

Annonser

Kommentera »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: