Litteraturen i futuren

februari 12, 2010 kl. 12:58 f m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Håkan Tendell, er vän i världsrymden, er vägledare i framtiden, säger att litteraturen kommer att förändras.

Men på vad sätt?

Det kompakta kommer att vinna terräng på det utsvävandes bekostnad.

Ponera att följande scen skrivs idag:

”Från Atlasbergen svepte en kall vind som fläktade skönt över den svettige Zyndbads kropp. Han hade fått gå till fots en lång sträcka, men nu låg han ner i ökensanden som hade börjat svalna i kvällssolen. Runt hans vänstra handled var knutet ett rep som i andra änden var fäst vid en kamel. På samma sätt var hans högra handled förbunden med en annan kamel. Likaså var hans vrister förankrade i varsin kamel. Han borde inte ha gått in i tältet överhuvudtaget, utan bara lagt säcken utanför tältöppningen och ropat att säcken var levererad. Men gjort var gjort. Han hade klivit in i det av rökelser väldoftande tältet och sett på kalifens halvnakna favorithustru med begär i blicken. Och så gick det som det gick. En av kalifens livvakter gick nu runt och daskade till kamelerna. De började röra på sig åt varsitt håll. Repen sträcktes. Zyndbad lättade något från marken. Mängder av sandkorn satt kvar på hans bronsfärgade, klibbiga bröstkorg och lår. Med sorg i blicken studerade han sina muskulösa armar. Snart skulle skelettdelar hoppa ur led, senor slitas av, och värre än så. Han ville knappt föreställa sig det. Istället fokuserade han på att kalifen förhoppningsvis skulle benåda honom. Kunde han bara undvika att skrika svordomar i den värsta av stunder skulle kalifen kanske se på honom med respekt och skänka honom livet åter. Livvakten gick runt och manade på kamelerna med daskar och tillsägelser. Kamelerna försökte gå, men eftersom det var sådant motstånd ville de inte kämpa alltför mycket. Livvakten tog upp piskan och gick lös på en av kamelerna. Den försökte komma iväg, men motståndet var ändock alltför starkt, så den gick ner på knä. Livvakten blev vansinnig och började piska kamelen varhelst han kom åt, även mot kamelens huvud. Hans kollegor tyckte att han skulle vara rädd om kamelen, men till svar fick de att de skulle hålla tyst annars skulle de få smaka på piskan, de också. Kollegorna flinade och viskade. Den piskande livvakten visste att om han inte skulle lyckas lösa uppgiften i enlighet med reglementet skulle han bli till allmänt åtlöje i hela karavanen. Han struntade i den kamel han piskat blodig och gav sig på nästa med en blandning av desperation och entusiasm. Zyndbad skulle slitas i stycken om så en kamel eller två skulle stryka med på köpet. Det var livvaktens inställning. Karavanens förtvivlan över lastdjurens öde skulle ändå snart därefter förbytas i brännoffersfest och vällustigt smaskande på kött.”

I framtiden, när merparten av folket kommer att ha avsevärt mer bråttom än vad de har idag, måste författarna komprimera scenen på följande vis om de vill bli lästa av massorna:

”I Saharas kvällssol låg Zyndbad i luften med lemmarna utsträckta i alla väderstreck, där kameler hade till uppgift att medelst rep slita honom i stycken. Zyndbad hade lägrat kalifens favorithustru. Brottet var detta. Straffet var döden. Bödeln for med piskan över de lata kamelerna.”

Eller också blir det så att 3D tar över kulturutbudet nästan helt och hållet. Folk kommer att fängslas av 3D-filmer framför bioduken, TV-skärmen eller datorskärmen, och de kommer att spela in egna 3D-filmer och lägga ut dem på nätet. Visst kommer böcker fortfarande att läsas, men en värld i 3D kommer att utgöra den största konkurrenten någonsin till det skrivna ordet. Därför finns det anledning att försöka utveckla den skrivna berättarkonsten.

Utvecklingen av den skrivna berättarkonsten har förvisso pågått konstant. Det är som allt annat i stora drag en evolution i huvudsak baserad på tillgång och efterfrågan på en konkurrensutsatt marknad.

Man kanske tror, när jag talar som jag gör, att jag sedan länge har underkastat mig marknadens krav. Det har jag inte. Jag är snarast en motpol till nutidens framgångssagor. Jag finner ett nöje, om än inte alltid ett harmoniskt sådant, att gå min egen väg, att experimentera mig fram, att bevara det unika med just mig och mitt skrivande och ändå göra framsteg.

Ja, Weltschmerzen väller nu över mig igen, jag som just var i färd med att skriva att det är mig egalt om jag får mitt genombrott om två år, tjugo år eller tvåhundra år. Det är mig tacksamt, men inte egalt, men jag klandrar ingen annan än mig själv för frånvaron av framgång. Vill man vinna olympiaden måste man behärska de olika momenten till fulländning: icke som jag kasta mig fram och tillbaka på den hala isen. Vore jag konståkare skulle jag få betygen 0,0 och 0,0 för mitt märkliga program.

Skicka mig inte till de olympiska spelen. Inte än. Jag vet inte i vilken gren jag har störst chans att ta guld.

Med vänlig hälsning

Håkan Tendell

Annonser

Kommentera »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: