Håkan Tendell författare

Nyskaparen

Det kändes som att det också behövdes något annat.

Inte något som ersatte, utan som kompletterade.

Ordet skaparlust dök upp.

Men skaparlust var målet, inte medlet.

Det var medlet jag ville åt.

Och nyss erinrade jag mig: Viljan att skapa något världen aldrig tidigare skådat: det skulle vara den rätta drivkraften för mig.

Tanken slog rot om mitt huvud och kramade åt.

Bara en kan vara skaparen, men varje människa kan bli nyskaparen: den som skapar nytt, den som bryter ny mark, den som banar väg, nyskaparen, banbrytaren, nykreatören.

Författaren som bjuder läsaren på friska, saftiga stycken: tidigare okända på vår planet.

Vad som måste göras

Ett romanmanus väntar på att vidarebearbetas. Bara en man på jorden kan utföra uppgiften.

Är jag redo? Vet jag allt jag behöver veta om hantverket romanskrivande?

Ja.

Har jag dessutom läst många romaner för att studera hur färdiga resultat kan se ut?

Javisst.

Har jag till råga på allt fastställt persongalleriet och händelseförloppet för romanen?

Jajamen.

Har jag utöver detta en idé om hur jag bör gå vidare för att få till ett hyfsat första utkast av romanen?

Ja, ja, ja. Det har jag haft sedan länge.

Är jag då helt från vettet eftersom jag med dessa fina förutsättningar inte redan har sett till att fullborda det där första utkastet?

Jag kan varken bekräfta eller dementera detta, men off the record kan jag väl säga att det lutar åt att det inte är en helt ovidkommande frågeställning.

Ponera att det stämmer, hur bör jag då tackla den uppkomna situationen?

Ja, hade det varit lätt att svara på, hade jag naturligtvis redan tagit tag i det hela och styrt upp det, men en inte så vild gissning är att jag har tappat glöden. Skrivandet handlar inte längre om liv och död för mig. Det har gått så långt att jag kan tänka mig att dö opublicerad: inte kanske för att det är en speciellt lockande tanke, utan mer för att den krassa verkligheten erbjuder mig detta alternativ sju dagar i veckan, medan det andra alternativet framstår som en utopi som historiskt sett bara har förgyllt ödet för enstaka lyckligt lottade.

Du påstår alltså att en eventuell publicering ligger utom din kontroll. Det har aldrig förespeglat dig att svaret på gåtan kanske är att du inte är av det rätta virket?

Jag kan visst skriva, det är inte det. Det är bara det att …

Bara det att?

Jag har … Jag vill helst inte säga det, för innerst inne vill jag inte tro att det är så, men det är en mening på fyra ord som slutar med upp.

Är det så?

Nej, det är det jag inte vill tro. Det är därför jag inte vill säga det.

Men du spekulerar i att det kan vara den verkliga orsaken?

Nej, jag vill inte tänka mer på det där, det gör mig bara ännu mer …

Ännu mer?

Nej, strunt i det också. Jag har biljetter till Berlin. Jag drar dit om några veckor. I Berlin kommer allt att bli bra. Där skall min känsla återuppväckas: känslan av vad skrivandet handlar om.

Det spontana talet

När jag satt i trappan i lokalen Älvrummet i kväll och lyssnade på debatten om Hedens framtid begrundade jag det faktum att vad man framför i tal och skrift ibland når fram dit man vill. Jag hade för någon vecka sedan på sajten Yimby Gbg skrivit att

Endast ca 130 000 invånare i Göteborgs innerstad är en absurt låg siffra. De flesta tycks överens om att ett botemedel mot detta är att bebygga de centrala ödemarkerna.

Vilka dynamiska effekter kan det få för Göteborg som stad?

Jag blev mäkta förvånad över att Göteborgs stadsarkitekt Björn Siesjö inledde sitt anförande i kväll med att föreslå just mitt förslag med bro över Vallgraven in i Trädgårdsföreningen och att öppna upp parken. Det är förvisso känt att både tjänstemän och politiker följer debattinläggen på den där ideella sajten, men ändå, liksom. Bara någon vecka efter att jag kom med en helt ny idé, lanserade stadsbyggnadskontorets talesman den som något de kan tänka sig att rekommendera för att förbättra tillgängligheten till bland annat Heden.

Men ämnet för kvällens debatt var alltså själva Hedens framtid och panelen bestod av ett antal människor som tillsammans representerade de flesta åsikter, även om det under debattens gång tycktes uppstå en konsensus hos de flesta att Heden är så stor att man kan bebygga delar av Heden och ändå bevara stora ytor för t.ex. Gothia Cup, korpfotboll och andra aktiviteter om man bygger ett stort underjordiskt garage och ovanpå det ett antal blandstadskvarter med lägenheter, kontor, hotell, restauranger, butiker och salonger.

Detta var i mina öron en förnämlig lösning, men i takt med att moderatorn lät folk i publiken få mikrofontid blev jag mer och mer uppeldad över att det framkom så mycket protester mot att det överhuvudtaget skulle byggas något på Heden. Jag ville göra min röst hörd, och det var så att säga i grevens tid, för efter att moderatorn hade nickat till mig att hon sett mitt vinkande berättade hon för församlingen att det bara fanns tid för ett par talare till och att mannen i den rutiga skjortan därborta (jag) skulle vara den siste talaren.

Vad skulle jag säga? Ja, jag hade ju inte förberett någonting, men jag hade en vision, en ambition, och jag tänkte att om jag börjar med att avslöja den ambitionen, får jag improvisera därefter.

Nu skall det ju sägas att jag inte var helt ovan vid situationen. Så sent som i fredags var jag toastmaster på en disputationsfest för ca 50 pers och skötte alltifrån välkomnande och ordningsföreskrifter, ledande av allsång och introduktioner av talare. Allt detta, huvudsakligen improviserat, flöt på bra. Jag hade ju bara druckit välkomstchampagne och sedan två eller tre glas vin under middagen, kanske fyra, jag vet inte. I vart fall skötte jag det galant, stundtals även på engelska och tyska för att alla tillresta gäster skulle känna sig inkluderade, och inför desserten tillät jag mig till och med att säga att nu är det dags för kaffe och tårta. Jetzt gibt es Kaffee und Torte. Yes, it’s time for coffee and tart! Då även gästerna voro uppsluppna fann de sig mycket tillfreds med ordvalet.

Så fick jag då mikrofonen i kväll. Och ingen champagne. Hur skulle det gå?

Tackar, tackar! Jag heter Håkan Tendell, och min ambition är att göra Göteborg till en mångmiljonstad!

Sedan framförde jag en i stunden nykläckt teori om att eftersom jordens befolkning ökar och världens storstäder växer måste vi hänga med, annars hamnar vi i det globala perspektivet på femtio, hundra års sikt i samma situation som småorterna i Skaraborg och i Norrlands inland idag befinner sig.

Därefter kom jag in på det här med att vi inte kan hålla på och smeta ut staden över hela kommunens yta, utan att befolkningsökningen måste äga rum mitt i smeten så att mångmiljonstaden kan fungera smidigt genom att de flesta då kan ta sig dit de behöver ta sig genom att gå, cykla eller att använda sig av kollektivtrafik.

Lite raljerande blev det också över alla försiktiga planer som innehåller uttryck i stil med att det här stadsområdet tål en hushöjd på sju våningar eller att man skulle kunna tänka sig ett enstaka höghus på sexton våningar.

Alltså, det där är bara trams! För att få plats med all den befolkning vi vill skall komma till Göteborg, måste vi bygga skyskrapor! Vi skall inte längre ha några maxhöjder: vi borde införa minimihöjder! Vi skall säga det att om någon vill bygga på Heden, måste de bygga minst trettio våningar, annars får de inte lov att bygga. Allt annat är slöseri med värdefull markyta! Tack för mig.

Det rev ner kvällens största applåd. Sedan gick jag hem.

Vad hade jag sagt om jag hade förberett mitt tal? Säkert något annat, kanske något torrare, något träigare, eller kanske rentav något bättre, vassare, giftigare: ett tal med bevingade ord. Det skadar ju aldrig att förbereda sig, men det känns skönt att det fungerar så att man bara kan prata på och det ibland slutar hyfsat ok ändå.