Kanske sommarkrönikör eller följetongsförfattare

maj 29, 2008 kl. 8:17 e m | Publicerat i Skrivande | 4 kommentarer

Det har förflutit en stund sedan jag mejlade mitt bidrag till tävlingen där man kan bli sommarkrönikör för Expressen / GT / Kvällsposten. Fortfarande befinner jag mig i det harmoniska tillstånd där jag upplever att mitt tävlingsbidrag är bland det bästa jag någonsin har skrivit. Tävlingsreglerna var enkla: En krönika på högst 3 000 tecken inskickad senast 3 juni. Nu är det gjort.

Vad som inte riktigt framgår är exakt hur det vinnande bidraget skall utses. Läsarna skall få rösta och det finns en jury på tre etablerade krönikörer. Men hur skall det gå till i praktiken? Det är sånt jag vill veta. Kommer samtliga bidrag att publiceras på nätet och / eller i tidningen så att läsarna kan rösta fram de fem bästa bidragen av vilka juryn sedan bestämmer sig för ett, eller kommer juryn att vaska fram tre heta kandidater som folket sedan får rösta på? Ingen vet. Jo, Expressen vet, men inte jag. Min okunskap har i och för sig inte påverkat mitt bidrags innehåll. Jag gjorde mitt bästa och nu får vi se vad som händer.

En annan tävling som har dykt upp är Hemmets Journals nordiska romanpristävling. Deadline 1 oktober. Jag behöver inte berätta vad förstapriset är. Det räcker med att säga att tredjepriset ligger på 100 000 riksdaler. Då fattar man att detta är en tävling som man inte skall anse sig vara för upptagen för att hinna delta i. Hundratusen spänn! Det är ju en ren förmögenhet! Bara för att man är fattig, tror man att man är buddhist när man lyckas uthärda sin icke-materiella vardag, men när möjligheten ges att man blott genom skickligt skrivande i sitt anletes svett kan hamna på grön kvist, då är det som om man vaknar upp ur sin buddhistiska koma och inser att författardrömmen inte skall bestå av refuserade manus tills man dör, utan att om viljan att i framtiden kunna försörja sig på sitt författarskap är tillräckligt stark kan den också bli en självuppfyllande profetia. Och då har jag plötsligt svaret på det dilemma som tills alldeles nyligen bekymrade mig, nämligen det att jag hade planerat att under junisemestern komma igång ordentligt med min första professionellt utförda roman och inte visste om jag borde vänta med den och ta tävlingsromanen först istället för att skriva min planerade roman först och sedan försöka hinna med tävlingsromanen före 1 oktober. Då är det alltså klart! Tävlingsromanen går före det planerade mästerverket. Ingenting hindrar att också tävlingsromanen blir ett mästerverk, men jag har ju inte fria tyglar och därför kan jag inte för mig själv garantera att det blir ett mästerverk som går till historien. Enligt reglerna skall det vara en spännande underhållningsroman med en kvinnlig huvudperson. Hur lätt blir det? Jag tror mig veta mycket om kvinnorna, men en man kan aldrig fullt förstå en kvinnas inre. Å andra sidan står det inte att man skall gräva djupt i kvinnans psyke, utan det räcker med att resultatet blir spännande underhållning. 8 – 10 kapitel. Max 3 000 ord per kapitel. Juni, juli, augusti, september. Tre veckors semester i juni (i och för sig samtidigt som fotbolls-EM). Tre veckors semester i augusti (i och för sig samtidigt som sommar-OS). Teoretiskt sett krävs en produktion på ca 250 ord per dag, men i den beräkningen har jag varken avsatt tid för planering eller korrekturläsning. Men ändå. 250 ord per dag. Det blir en lätt match. Svårigheten ligger i att komma på grundstoryn. Och jag måste veta hur målgruppen ser ut. Det torde vara kvinnor i 40-, 50-, 60- och 70-årsåldern. Vad vill de läsa om? Arabiska prinsar som rövar bort suktande kvinnor, binder fast dem på sina kameler och rider ut till det lyxiga tältet i öknen? Eller tappra kvinnor som lyckas ta sig ur förhållanden präglade av grov kvinnofridskränkning. Nej, det var ju spännande underhållning det skulle vara. Jag började läsa när jag var fyra år gammal och gick igenom allt jag kom över, bland annat många exemplar av Hemmets Veckotidning. Kärlekshistorierna i den tidningen gick så gott som alltid till på följande vis: Kvinnan levde i ett förhållande som hade sett sina bästa dar. Då träffade hon den snygge läkaren / advokaten / arkitekten / piloten (de hade uteslutande dessa jobb). Han var charmig och hon blev förälskad. Hon vänstrade lite med snyggingen och var inställd på att lämna sin tråkige man. Då upptäckte hon att snyggingen inte älskade henne på riktigt. Hon intresserade sig på nytt för den man hon levde ihop med. Då upptäckte hon alla hans goda sidor som hon hade glömt bort med åren och så blev hon kär i honom igen. Slutet gott, allting gott. Men de historierna var noveller. Håller en sådan handling för tio kapitel? Knappast. Det måste till något mer. Min hjältinna skall kanske hångla med både läkare och advokater, arkitekter och piloter, för att sedan avsluta det hela med en affär med en bisexuell popsångerska eller filmstjärna. Ja, nu känns det nästan som att jag har någonting på gång och att det kanske är dumt att jag avslöjar allting här så att andra kan kopiera min story. Men det är en risk jag får ta. Följetongsromanen skall bestå av ca 30 000 ord och vad jag här har beskrivit är endast ett smakprov på en plötslig idé som lika gärna kan råka bli ersatt av en annan idé i morgon. Min flyktiga fantasi är kanske både en svaghet och en styrka. Av resultatet att döma från mina manusförsök genom åren har min fantasi mest varit en svaghet, men nu kan det kanske bli ändring på det. Sommarkrönikör eller följetongsförfattare. Eller sommarkrönikör och följetongsförfattare. Det ena behöver inte utesluta det andra.

Håkan Tendell

 

Annonser

Manuset utsänt på nytt

maj 26, 2008 kl. 11:06 e m | Publicerat i Skrivande | 2 kommentarer

Den nya versionen av den filosofiska romanen består av ca 17 000 ord.

Bättre disposition. Mer drama.

Ja, nu kan det bara bli succé…

Fast det är inte omöjligt att jag har rätt. Så mycket nytänkande och finslipningar som jag har tillfört storyn, måste bara ge resultat. Förhoppningsvis i önskad riktning. Men det är klart att manuset har mått bra av omarbetningarna. Det kan jag se med objektiva ögon. Det skulle andra också kunna se om jag gav dem möjligheten. Men det gör jag inte. Det räcker att förlagen refuserar mina alster. Resten av världen behöver inte få någon djupare insikt i min talanglöshet. Om ett förlag antar ett av mig författat manus, då är jag redo att presentera det även för resten av mänskligheten. Men jag är nöjd om boken bara blir en bästsäljare i Sverige.  Ja, jag är ju nöjd om den överhuvudtaget hamnar i bokhandeln, fast om jag känner mig själv rätt skulle jag nog inte nöja mig med att se blott 5 000 ex gå åt till bibliotek, litteraturkritiker och hardcore-fans. Fast jag har ju inte ens några hardcore-fans. Det är inte så konstigt. Jag har aldrig gett människor en anledning att tycka om mina böcker, dels för att jag har raderat så många texter innan de ens fick chansen att se dagens ljus, dels för att de manus jag tidigare har skickat till förlag inte har varit av det rätta virket. Jag litar på de lektörer som har tackat nej. Hade jag skrivit något läsbart och därmed säljbart hade lektörerna givetvis uppmanat sina chefer att skriva kontrakt med mig. Men nu är det väl alltså snart dags: Kontrakt, publicering, lansering, klättring på topplistorna, översättning till norska och danska, sedan engelska och tyska. Eller också ännu ett brev på hallgolvet när man kommer hem från jobbet: ”Tack, men nej tack!”

Jag skall börja spara på refuseringsbrev. Det gjorde Stephen King, och honom gick det ju bra för. Ett annat och säkrare alternativ å andra sidan borde väl vara att någon gång lära sig att skriva som Shakespeare, Goethe, Dostojevskij, Strindberg, Kafka och Hemingway med flera. Kanske är det bäst att tillämpa båda metoderna. Alla nya metoder är bra, för de jag har prövat hittills har uppenbarligen inte funkat. Med undantag då för allt det som resulterade i den senaste versionen av min filosofiska roman. Den är ett riktigt hantverk. Kvalitet rakt igenom. Den kommer att bli antagen. Jag känner det på mig. Ja, ett tag framöver kan jag i alla fall somna varje kväll i tron att jag en dag kommer att lyckas, och att den dagen inte alls är så avlägsen som tidigare motgångar har fått mig att känna.

Håkan Tendell

 

Sökandet efter en identitet

maj 10, 2008 kl. 3:24 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Var uppe vid Skansen Kronan idag.

Har utsett den bergstoppen till mitt heliga tempel

– ett ställe för kontemplation och inspiration.

Mitt hem.

Fönstret med de neddragna persiennerna. Fönstret som Feskekörkans spira pekar på. Där bor jag. Där är mitt hem. Vindsvåningen för den ensamme författaren.

Jag är ett lokomotiv på jakt efter räls.

Mitt författarskap måste hitta sin form.

Eller också måste jag förlika mig med tanken på att jag är en mångsysslare, en renässansmänniska, en allkonstnär.

Som ung teckande jag mycket vilket resulterade i femma i teckning i både högstadiet och gymnasiet. Under det sena 80-talet sökte jag till arkitektlinjen vid tre tillfällen för att göra det möjligt att senare pryda världen med mina futuristiska skyskrapor, men jag blev aldrig antagen, utan som bäst blev jag tjugonde reserv.

På 70-talet skolades jag i violin och piano. Under det tidiga 90-talet komponerade jag synt- och technolåtar och skrev låttexter. Och så fort jag ser en karaokemaskin fyllnar jag till och sjunger Bowie, Stones, U2 och Depeche.

Sommaren 1978 skrev jag en synopsis till en uppföljare till ”Stjärnornas krig”. George Lucas assistent Dorothy Alsup tackade för brevet, men lät mig förstå att Mr Lucas redan hade tänkt ut en fortsättning. 1982 regisserade, filmade och klippte jag ihop en 15 minuter lång actionfilm som hade världspremiär i Hammarkullsskolans aula. Filmen spelades upp på en projektor som gick i en annan takt än min egen varför det från en kassettbandspelare separat uppspelade ljudet hamnade i otakt med filmen. Sommaren 1998 skrev jag ett 90-sidors filmmanus med titeln ”Luna Tribe”, ett blodigt stenåldersdrama, och skickade det till det amerikanska filmbolaget Miramax. De hörde aldrig av sig. Två år senare skickade jag manuset till Full Moon Pictures. Även de lade tydligen manuset i runda arkivet. Själv brände jag väl upp det eller rev sönder det eller slängde det i Göta Älv, jag minns inte, jag har utplånat så många manus. Hur det än utplånades var det i alla fall synd, för det manuset var nog bland de bästa jag någonsin skrivit, men jag har svårt att ta motgångar. Jag har tagit så många motgångar och skulle gärna vilja ta några framgångar istället.

Under 90-talet och 2000-talet påbörjade jag ett okänt antal bokmanus i allehanda genrer. Väldigt många hann bli längre än 3 sidor, ganska många hann bli längre än 20 sidor och några av dem blev till och med fullbordade. Bara enstaka rester finns kvar. Men förra helgen gjorde jag en rejäl omarbetning av min filosofiska roman, skrev ut manuset och korrekturläste det noga, gjorde justeringar, skrev ut det på nytt och skickade det till ett förlag. Ca 12 000 ord. En tunn sak, men ett tungt verk. Vi får väl se hur det går.

Jag har faktiskt smakat på känslan av ha sett ett verk av mig i tryck. Det var diktsamlingen ”Dikter för de levande döda” som jag gav ut på självpubliceringsförlaget Vulkan. Dikterna var jag nöjd med, men boken innehöll även en lång epilog med mycket och djupt självutlämnande material. Efter ett tag kändes det inte alls bra att den fanns tillgänglig för världen så jag lät den utgå ur sortimentet. Således gick jag tillbaka till mitt vanliga jag igen – den opublicerade författaren.

Jag nämnde tidigare att jag är ett lokomotiv på jakt efter räls. Jag borde kanske inte alls söka mig någon räls, någon nisch. Se på Strindberg! Han skrev dramer, romaner, självbiografier, dikter och facklitteratur samt samhällskritiska artiklar. Vilken räls följde han? Inte någon! Efter vems pipa dansade han? Inte någons! Han skrev vad som föll honom in. Och uppenbarligen gick det bra. Jag skall inte heller fastna i någon nisch, utan det skrivna ordet skall jag klottra i alla slags sammanhang. Jag borde kanske sträva efter att bli en ny Strindberg. Inte nödvändigtvis skriva eller leva som Strindberg, men se till att bli lika spränglärd, lika upprorisk, lika produktiv och nyskapande. Och om kultursidornas rubriker sedan kommer att skrika ut att ”Håkan Tendell är den nye Strindberg”, ja då må det väl vara hänt…

Håkan Tendell

i egen hög person

 

 

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.