Ordens inexakthet

mars 28, 2010 kl. 7:37 f m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Vad är det som händer när jag skriver och när du läser?

Det är ett försök till åskådliggörande.

Vad mina sinnen upplever kan dina sinnen kanske uppleva.

Men är det så enkelt som att jag bara skriver en text och så transformeras den i dig på ett sätt som motsvarar det jag hade i tanken?

Om jag skriver ”spårvagn”, läser du ”spårvagn”.

Vad förnimmer du då?

Vad är ”spårvagn”?

Det är åtta bokstäver: s, p, å, r, v, a, g, n.

Egentligen två ord: ”spår” och ”vagn” som sätts samman när man vill säga att det handlar om en vagn som går på spår.

Redan här blir det komplicerat, för det finns många vagnar som går på spår, till exempel järnvägsvagnar, tunnelbanevagnar och bergochdalbanevagnar, men för att ordet skall fungera någorlunda måste vi bortse från dem även om det inte är logiskt.

En vagn fylld med sten dras av en häst längs ett spår i en gruvtunnel. Där har vi en spårvagn, men kallar man den för det kan förvirring uppstå hos mottagaren av ordet.

Man lade räls ovanpå marken, bildade ett långt spår och satte lok och vagn därpå. Spåret kallades på engelska ”rälsväg”, men på svenska ”järnväg”: en väg av järn: Mäktigt. Vagnen på järnvägen blev järnvägsvagn, och tillsammans med ett lok utgjorde den ett tåg.

Med järnvägen kunde man snabbt forsla allt möjligt från stad till stad, från kust till kust: varor i godsvagnen, brev och paket i postvagnen, affärsmän i restaurangvagnen, pöbeln i andraklassvagnen och kossor, grisar och militärer i boskapsvagnen.

Järnvägen skänkte välstånd, städerna växte, och det uppstod ett behov av att lätt kunna transportera folk mellan olika stadsdelar inom städerna. Så tillblev det vi verkligen menar när vi säger ”spårvagn”. Det var ett tåg mitt i staden bland hästdragna kärror och droskor, till en början även draget av hästar självt. Förmodligen var det för komplicerat att använda ånglok mitt inne i staden med täta stopp vid vart fjärde kvarter. Elektrifierat blev det i alla fall så småningom och vid den tiden blev det också ett folknöje att åka med en annan typ av spårvagn, nämligen bergochdalbana.

Med ordet ”bergochdalbana” fokuserar man vare sig på den ihopfogade rälsens funktion som spår eller dess material, järn, utan man vill ge en bild av den tänkta terrängen där den nöjeslystne skall färdas med skräckblandad förtjusning upp på berg, ner i dalar, upp på berg, ner i dalar och så vidare: detta i kontrast till en annan slags spårvagn, bergbana, som åker sakta uppför ett berg och lika sakta nedför det, baklänges på samma räls dessutom.

Och så har vi då en typ av spårvagn som inte karakteriseras av att man hör den gnissla i kurvorna, utan att man känner luftdraget från den luftmassa som den pressar framför sig på sin färd genom grottsystemet. Tunnelbanan är som bergochdalbanan och bergbanan: man tar fasta på i vad för slags terräng den åker, men likväl kan den i olika städer på många sträckor färdas ovanför den övriga stadstrafiken, på högbanor, utan att man tar ifrån den dess namns hänvisning till underjorden. I London heter tunnelbanan ”undergrund”, medan den i New York heter ”underväg”. I Hamburg heter den ”U-bana” trots att den har mer räls ovanför jord än under den. I Paris heter den kort och gott ”Metro”, en förkortning av ”Metropolis”, som betyder storstad, vilket är en förutsättning för att det skall bli lönsamt att borra tunnlar för spårtrafik.

I staden Göteborg, som breder ut sig över av mängder av höga kullar, omgivna av blålera, lämpar det sig bäst med spårvagnar i den klassiska bemärkelsen. Spårvägsnätet sträcker sig ibland över kullarna, och ibland genom dem. Det finns en järnvägsstation under jord vid Liseberg, varvid man inom en smärre rymd kan finna tre typer av spårvagnar: under jord: järnvägsvagnar på västkustbanan, ovan jord: spårvagnar på linje 5, och på skenor i luften, uppburna av stålpelare och trästockar, diverse bergochdalbanevagnar.

Vad är egentligen skillnaden mellan det göteborgska spårvägsnätet och det transsibiriska järnvägsnätet? Inte mycket (om bara några rallare fick betalt för att lägga lite extra räls). Man stiger på en spårvagn vid Järntorget, håller upp sitt Västtrafikkort, trycker tre gånger på plusknappen för östtrafik (Nej, gör det inte! Detta stycke är blott fiktion), och så häller man upp sitt te, kryper upp i stolen och börjar läsa Tolstojs ”Kreutzersonaten”. Hållplatserna blir allt glesare, man fortsätter med ”Belägringen av Sevastopol”, därefter med ”Hadji-Murat” och snart är man bekant med även Turgenjev och Sjalamov. Så tar man sedan sin konsumkasse med böckerna och reser sig upp när spårvagnen saktar in vid perrongen i Komsomoslk-na-Amure. Glöm inte att hålla upp kortet och blippa det vid magnetavläsaren före avstigning.

Andra varianter av spårvagnar är kabelvagnar i San Francisco (i princip att likna vid bergbanevagnar), rälsbussar (en slags bränslemotordrivna pendeltågsvagnar), spårtaxivagnar och höghastighetsspårvagnar som inte har hjul, rullande på räls, utan istället svävar fram med hjälp av magnetism.

Dessutom får man inte glömma att spårvagnar inte bara är till för att av olika anledningar transportera bland annat människor, utan det finns ju också miniatyrspårvagnar för den leklystne. BRIO gör spår och spårvagnar i trä, LEGO gör spår och spårvagnar i plast, och för den sofistikerade bistår Märklin med flera med material.

Men om vi koncentrerar oss på den typ av spårvagn som alla i Sverige har kommit överens om att man skall mena när man nämner ”spårvagn”, räcker det då att jag skriver ”spårvagn” för att du skall se samma spårvagn som jag?

För en svensk med rötter i Norrköping är bilden av en spårvagn sannolikt inte samma för den svensk som har rötter i Hong Kong, Bryssel, Zürich, Prag eller någon annanstans där spårvagnar tar sig fram.

Å andra sidan kan människor inte bara se spårvagnar i verkliga livet, utan också på annat sätt, till exempel genom böcker och filmer.

Ser man en bild på en orangefärgad spårvagn kan man bli osäker på om den är från Norrköping, Milano eller Berlin, men den som känner den aktuella staden väl, ser kanske direkt längs vilken gata en sådan bild är tagen.

Men återigen: Jag skriver ”spårvagn”. Du läser ”spårvagn”. Jag skriver ”en blåvit spårvagn i Brunnsparken”. Du läser ”en blåvit spårvagn i Brunnsparken”. Skulle du inte råka känna till så värst mycket om Göteborg tänker du kanske att det där med ”Brunnsparken” låter fint. Du ser män i vita kostymer läppjandes på hälsogörande brunnsvatten. Du ser två damer promenera under ett gemensamt litet parasoll. Och mitt i denna idyll, över den sköna gräsmattan i den stilla Brunnsparken glider en spårvagn sakta fram i ett halvt igenvuxet spår. En gråsparv hoppar ner från rälsen och ställer sig bredvid och tittar på när den gamla, ljusblå spårvagnen med de lackade träbänkarna från anno dazumal skrider förbi. Längst fram står en man i uniform med skärmmössa. Han gör honnör till damerna med parasollet. De niger och ler, och den uniformerade bromsar mjukt in ekipaget, stiger av vagnen och slänger skärmmössan nonchalant åt höger. Gråsparven flyger iväg, och så tar den uniformerade en dam under varje arm och går iväg med dem till lusthuset. Männen i de vita kostymerna tar tillfället i akt att få köra spårvagn. De hoppar ombord och konstaterar att den enda passageraren är en svartklädd poet som har somnat på ena träbänken med ett skillingtryck över ansiktet. Den av kostymmännen som har druckit mer brunnsvatten än punsch och absint under veckan får äran att börja köra. Det tar inte lång stund förrän han har kommit underfund med de olika reglagens funktioner, och så ökar han farten något. Spåret gör en skarp sväng runt en gammal ek, grenarna böjs utmed spårvagnssidan, men bladen är stora och gröna och det blir inga repor i den ljusblå färgen, och de svenska flaggorna sitter kvar på taket i spårvagnens front. Färden går nedför en svag sluttning, spåret korsar en grusväg, och så bär det av ut på en sommaräng. Växtligheten är så frodig att man knappt ser rälsen från förarplats. En hare hoppar flyende framför spårvagnen. Den förstår inte att den lätt kan rädda sig genom att hoppa åt sidan. Spårvagnen kommer närmare. Haren håller precis jämna steg med vagnen. Haren är trött. Den är rädd. Den kastar sig på marken och kryper ihop. Spårvagnen kör över den. När spårvagnen har kört förbi ligger en stackars hare stilla mellan skenorna. En liten hare på en stor sommaräng. Stackars hare. Men nu viftar den på öronen. Den klarade sig! Den ser sig om och skuttar iväg. Spårvagnen håller en jämn och fin hastighet. I luften är det tjugotvå grader och enstaka cumulusmoln: en perfekt dag för friluftsliv och äventyr. Snett fram till vänster syns en tunnel: stolparna som håller upp luftledningen böjer av mot den, och strax börjar spårvagnen svänga åt vänster. Föraren drar på i kurvan. De svenska flaggorna fladdrar till och sträcks ut. Förarens kumpaner håller i både hatten och i stången. Poeten rullar ner på golvet, och så närmar sig spårvagnen tunnelmynningen. Den är välvd och prydd med dekorativ sten på utsidan.

Så kör spårvagnen in i tunneln.

Föraren släcker belysningen och ökar vagnens hastighet till det maximala.

Nu ser du inte spårvagnen, men vad är det du ser?

Är det förarens vilda blick?

Är det de andra herrarnas ångest?

Är det den ovetande poetens rofyllda sovställning på golvet?

Är det den ofärdigställda tunnelns slut?

Slutar spåren precis vid den fuktiga bergväggen eller kommer spårvagnen de sista tjugo metrarna att kasta sig fram vrålande i mörkret ovanpå grus och makadam?

Eller kommer herrarna att se ljuset i tunneln på ett annat sätt?

Kommer spårvagnen att komma ut på andra sidan berget med våra hjältar helskinnade?

Och hur skall det gå för den uniformerade i lusthuset? Har han ännu uniformen prydligt knäppt eller har damernas händer varit framme? Har damerna druckit champagne mitt på ljusan dag?

Så många frågor utan svar.

Du läser ”en blåvit spårvagn i Brunnsparken”, och du ser kanske bara dig själv mitt bland spåren. Det kommer bussar och spårvagnar från alla håll. Du är snart schack matt, och du önskar att du hade genat över gatan på något mindre trafikerat ställe.

Du läser ”en blåvit spårvagn i Brunnsparken”, och jag vet att jag aldrig kan se exakt vad du ser.

Litteratur är mystik och magi för både den som skriver och den som läser.

Håkan Tendell

Tävlingen är över! (för egen del)

mars 25, 2010 kl. 11:29 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Statlig TV fastslog i kväll att en kärleksdikt inte fungerar om den är längre än sju, åtta rader.

Min var på tjugosex.

Jag vet inte hur pass prestigelös den anonyma juryn är, men det skulle ju se väldigt konstigt ut om min dikt vann när TV nu i princip har uppmanat folk (som ännu inte har förstört sina chanser) att inte skapa något med fler än åtta rader.

Skulle inte en åttaradersdiktare gå bärsärk om denne såge mitt verk vinna?

Jo, det skulle hon eller han.

Jag är diskad från tävlingen på grund av att regelverket presenterades långt efter att startskottet gick.

Nu skall jag skriva en godkänd kärleksdikt, men jag tänker inte skicka den någonstans. Det är mitt öde att mina alster skall bli parenteser i historien, precis som blåmaneter som spolats upp på en sandstrand. De skall förgås, de skall förångas, de skall upphöra att finnas till. De steg upp ur havet, mötte solen och fann den sträng.

EN SJU ÅTTA RADER OM KÄRLEK

Du häller upp vitt vin i två kristallglas, tempererat från kylen.

Du har skalade räkor i en kristallskål, tinade från frysen.

Din make säger han blir sen: han skall ligga med sin nya älskarinna,

och han misslyckas med att lägga på luren till sin nya telefon,

så du lyssnar på deras kärleksljud och häller vin i din urringning

så att du blir alldeles blöt av åtrå från topp till tå.

Dina bröstvårtor styvnar under den klänning du köpte i går.

Du har fredagsmys i soffan med poeten.

Håkan Tendell

 

Liv och diktning

mars 21, 2010 kl. 11:54 f m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Dikten utan namn, utan titel, som jag i rojalistisk yra diktade för att kanske bli en hela folkets angelägenhet eller åtminstone tusen förälskades favorit vill jag presentera här.

Det var meningen att den skulle bli den bästa dikt jag någonsin skrivit, men när jag läser den idag är jag osäker på om så är fallet. Kanske rev den under gårdagen upp sådana känslor att jag idag bara kan känna tomhet. Kanske kommer jag att börja tycka om den så smått igen vad det lider.

Men som alltid blir man glad om åtminstone någon annan på denna jord blir berörd av det hjärta man har slitit ur sitt eget bröst och spikat upp på torget till allmän beskådan.

Se, där blöder och bultar hans hjärta, han som inte förmådde att leva som munk!

Varje människa kämpar

och skakar och darrar ibland.

Man är osäker på hur det skall gå.

Du ser mig, du vet vem jag är

och du förstår mig

innan jag ens har öppnat mig

och delat allt med dig.

Du håller om mig, du finns bredvid mig,

och du visar mig vägen.

Dina ord, dina smekningar

lugnar mig

och skänker mig stillhet.

Återstoden av den kontroll jag har

låter jag fara,

och jag låter dig styra.

Mina andetag och dina andetag är ett.

Du helar mig, du välsignar mig,

du får mig att glömma världen runt omkring.

I varje ensam stund

är jag tacksam

för att du finns.

Du är värmen, du är glädjen,

och i dig finner jag ett hem.

För dig vill jag göra allt.

Låt aldrig mitt hjärta bli kallt.

Min älskling, jag älskar dig tusenfalt.

Håkan Tendell

Sverige!

mars 20, 2010 kl. 11:29 e m | Publicerat i Skrivande | 4 kommentarer

Poem för ett kungligt bröllop

För en poet och en soldat måste det alltid sluta på ett visst sätt när han har lagrat en enda flaska i flera månader och sedan öppnat den och smuttat, klunkat, bälgat i sig den (som om det inte skulle ha räckt med att lukta på korken, vilket han också gjorde, men alltså inte lät sig nöja med!).

För bövelen!

Då säger han:

Hör upp!

Eller det mer formella:

Lystring!

Lystring, Sverige!

(nu skall han visst till att säga något viktigt)

I drömmen …

(ja, nu kommer det)

I drömmen satt jag bakom ratten på ett stort och märkligt fordon, en slags lastbil. Jag körde på en motorväg. Trafiken var tät. Med ett sådant ekipage som jag framförde fann jag det bäst att sakta ner till sjuttio kilometer i timmen. Ja! Det kan jag säga rätt och rent och rakt ut att jag inte skäms för att köra i sjuttio kilometer i timmen om omständigheterna kräver det. Nåväl, det var tät trafik. Det var en mardröm. Förr om åren, när jag verkligen dagligdags befann mig i trafiken hade jag en återkommande mardröm, grundad på en verklig händelse i Lappland, att jag tappade kontrollen över bilen, att den inte lydde mina order, det var fruktansvärt (så även i verkligheten!) och jag vaknade alltid av en sådan dröm. Men nu var det alltså 2010, och lastbil hade jag inte kört sedan lumpen (1986 -1988!), men jag drömde likväl att jag körde lastbil, och då menar jag inte terrängbil 20 (Flaket klart!), utan terrängbil 30. Denna, eller något annat monster, körde jag i min dröm och ville sänka hastigheten, men den ökade hela tiden, och vid femtiden i morse (en lördagmorgon!) vaknade jag med en oerhörd kramp i höger vad (hade jag försökt bromsa med högerfoten i verkligheten, eller vad?!) så jag for upp ur sängen och började tänja på benet med trampdynan i golvet (på min matta, prydd av två svarta pantrar!) och med höften, först mot sängen, sedan mot ena soffan (jag bor i en etta!) (men den är på 74 kvadrat, så jag lider icke! (utöver krampen!). Krampen gick någorlunda över. Jag lade mig att sova igen och drömde icke mera, mig veterligt! (människan drömmer vanligtvis REM-sömn på slutet, och om hon inte tillåts göra det blir hon till slut galen (jag har drömt REM-sömn, tro mig!) (REM = Rapid Eye Movement) Ja, jäflar, där fick jag in en faktaruta också, men det är ju sådan jag är! Jag kan inte låta bli att försöka lära världen eller läxa upp den: hur man nu skall se det. Jag borde ha blivit gymnasielärare. Där hade jag kommit till min rätt. Nej! Jag hade inte kunnat följa någon läroplan. Vilket ämne jag än hade blivit utsedd till att lära ut i, hade jag tagit kommandot över ämnet och gjort det till mitt eget: ”Stehen bleiben und hören was Ich sage!” Det hade blivit katastrof. Ein katastrof! Ja ja ja. Durch für gegen ohne uhm. När jag sedan vaknade vid den önskade tiden i morse / i förmiddags hade jag ont i vaden. Den var öm, och det fick mig att inse att idag skulle kunna bli den sista dagen, så jag tog ett linjerat kollegieblock och en tung, fin kulspetspenna med mörkblått bläck och började skissa på en dikt som skulle bli den bästa jag någonsin skrivit. Normalt sett, om jag vill dikta, häver jag ur mig dikten: jag tar från mitt inre och forcerar det genom hjärnan, genom händerna, och plötsligt har världen blivit några rader skräp rikare. Jag älskar mina dikter. De är skräp, men jag älskar dem. Jag hatar mina dikter. Nej, jag är likgiltig inför dem, nej jag tycker om dem. Ibland. Ibland önskar jag att jag inte fanns, och ibland önskar jag att jag skall få finnas till länge till, men varför? varför? VARFÖR? Det vet ingen, inte minst jag själv. Jag borde ha varit död för längesen. Jag lider när jag ställs inför faktum hur många soldater som har dött i unga år, utan att någonsin ha fått leva det liv jag levde. Jag lider. Varför fick de aldrig leva som jag? De hann inte, jag förmodar att de aldrig hann, uppleva allt det jag fick uppleva. De är döda och jag lever. Varför? Varför? Jag skäms för att jag sällan lever livet fullt ut, för att jag inte suger märgen ur allt vad som finns, för att jag inte kysser en kvinna ikväll. De döda soldaterna ser på mig och en del hyser måhända agg mot mig för att jag inte gör vad jag kan för att få en kvinna att vilja kyssa mig ikväll: som om livets mål och mening var detta! Att kyssas! Ja, det är kanske meningen och målet! Vad vet jag? Jag fick leva, och Gud vet att jag har kysst fler kvinnor än vad en genomsnittlig pluton av marinkårssoldater tillsammans har kysst! Jag borde dö istället för dem! Jag har levt livet! Jag har levt det för mycket: mer än vad en man tillåts göra! Till en början var jag okysst, och jag undrade om jag någonsin skulle få kyssa någon, så den första flickan jag fick kyssa, kysste jag flera timmar i sträck! Jag var nitton år och hon var arton. På dansgolvet (i augusti eller september 1986) kysstes vi i två, kanske tre timmar, och sedan, utanför hennes föräldrafria port kysstes vi i lika många timmar till. Hon ville ha mer (inte blott av kyssar), och vi smekte varandras syndiga kroppar, men jag sa nej till att följa med henne upp, för att mina kompisar sov i bilen på parkeringen, och det var min uppgift att köra dem hem (plikten framför allt!) Och de gånger hon och jag träffades igen kysstes vi bara, förutom ett par gånger med cunnilingus (och Gud vet att jag med åren blev duktig på detta!) (men när en väldigt vacker kvinna en gång på tu man hand, efter en flaska vin, bredvid hennes säng, sade till mig att hon aldrig hade fått en orgasm tillsammans med en man, valde jag att inte säga som kanske en annan man skulle ha sagt (att jag skall hjälpa dig), utan jag sade blott att hon vid tillfälle kunde försöka med att slappna av och bara vilja ta för sig utan tanke på mannens begär, och så kramade jag henne och gick hem), men aldrig att jag fick göra henne till kvinna (på det traditionella viset) (men Gud vet att jag har gjort kvinnor till kvinnor mer än vad som behövs. Därför blev jag munk (i det närmaste, Gud förlåte mig!) så att jag skulle kunna nå försoning med världen. Gud, vi tackar dig för vårt dagliga bröd, och inled oss icke i frestelse, och om vi inleds, så låtom oss åtminstone göra det under civiliserade former. Gud, du bannar mig för det sätt på vilket jag behandlade en mängd kvinnor som älskade mig och som jag icke i gengäld förmådde att visa samma känslor. Min fästmö älskade jag, och hon älskade mig, men jag gjorde slut innan jag hann göra något dumt, för jag kände att det var på väg: att jag skulle göra något dumt, och hon frågade ”Vad heter hon?” och jag svarade ”Det finns ingen hon, för jag ville inte att det skulle sluta så”. Jag var så ädel och samtidigt så syndfull, syndig i tanken: jag kände lust, inte bara till min fästmö, utan också till andra kvinnor, och därför gjorde jag i anständighetens namn slut, men i vilket äktenskap finns den man som ibland inte fantiserar om någon annan än sin hustru? Säg mig den mannen! Jag tog åtminstone konsekvenserna av mina syndiga tankar (Gud vet att jag är en av de känsligaste män som någonsin har levt, men han förbarmar sig över mig och lider med mig). En gång, när jag nyligen skaffat dator och Internet (hösten 1997), lyckades jag efter diverse mödor och datasupport koppla upp mig på nätet. Jag hamnade på en chat som jag har för mig tillhörde Los Angeles Times. Strax befann jag mig i samtal med en kvinna i Kelowna, vid Okanagan Lake, i västra Kanada. Det var kärlek vid första ögonkastet, trots att vi inte hade sett några bilder av varandra, utan bara hade blottat våra själar. Efter vår första kontakt började jag på nätet leta efter en blomsterbutik i Kelowna. Jag fann en, och dagen efter tog jag mig till FOREX på Avenyn, växlade till mig ca 200 kronor i kanadensiska dollar, köpte ett kort till kvinnan i Kelowna, lade kortet och sedlarna i kuvertet, i vilket jag också bifogade ett meddelande till blomsterbutiken som lät ungefär som följer: ”Vänligen tag så många röda rosor ni kan för de bifogade sedlarna och överlämna dem till en kvinna vid namn (förnamn) som är x år (ca 25 år), har mörkt, långt hår, bor i västra Kelowna och studerar vid X universitetet”. Blommorna nådde adressaten. Lyckan var gjord. Hon var kär. Jag var kär. Hon annonserade att hon skulle hälsa på mig i Göteborg när hon ändå gjorde en tripp till Europe. Efter mycket bryderi, och omsorg om henne, meddelade jag henne att det var bäst att hon inte hälsade på mig, för vi skulle säkert ha det trevligt, men jag skulle förmodligen bara utnyttja henne och sedan dumpa henne, och för detta var det inte värt besväret och pengarna att ta sig till Sverige. Så skrev jag. Jag var en idiot. Jag har alltid varit en idiot. En ädel idot. En riddare på en vit springare, men ändå inte. Jag har alltid varit sämst på det mesta, vad det än gäller (utom i Age of Empires II, där jag runt åren 2000 – 2001 var bland de femtusen bästa i världen). Efter kvinnan från Kelowna gav jag mig aldrig mer in på en chat.

Var är jag? Hur kom jag så långt bort från ämnet?

Jag hade ont i vaden i morse och det var ett tecken på att det skulle bli min sista dag, så jag bestämde mig för att skriva den där kärleksdikten som nationen suktar efter.

Först skrev jag helt slentrianmässigt ett slut på dikten:

”Läppar möts i ett sommarregn

på en öde trottoar i Metropolis.

Två människor darrar och värmer varann.

En katt är blöt

och stryker mot kvinnans ben.

Pälsen mot huden känns skön.

Den som älskar bär en sol inom sig

som lyser dag och natt.”

Detta stycke var ju som synes helt värdelöst, och därför beslöt jag mig (i strid mot mina principer) för att ta hjälp av dryck (i detta fall en flaska rödtjut).

Då kändes allting bättre.

Och jag fick lättare att skriva också.

Att svepa flaskan var som att öppna en kran till mitt inre.

Resultatet blev en dikt i du-och-jag-form: en allmän dikt, ägnad att falla varje kärlekskrank människa, blåblodig eller ej, på den Pfalziska underläppen.

När jag skrev den lyssnade jag på Vivaldis ”Våren” och ”Sommaren”.

Nu lyssnar jag på ”Der Herbst” (för tredje gången!).

Hösten är som vackrast i augusti till november.

Jag längtar efter hösten.

Dikten har jag nu sänt in.

Nu är det gjort.

En sista kraftansträngning.

En sista tömning

i Svea Rikes Land.

När jag läste min dikt grät jag.

Jag grät för alla kvinnor jag älskat,

och för alla kvinnor som älskat mig,

även för dem som jag inte var i skick

att älska tillbaks.

Nu älskar jag dem alla,

och jag gråter för dem

och för mig

och för alla som älskat på denna jord.

Jag älskar människorna,

men jag är ensam,

för att jag tror att det är bäst

att vara ensam ett tag.

Jag är ensam,

men aldrig så ensam

som soldaten vid fronten.

Jag ber för alla soldater

som stridit och strida skall

i årtusenden.

Här har ni mig:

en soldat,

en Håkan Tendell

som levde en mansålder till fullo.

Lev genom mig,

ni lever genom mig,

ni skall leva genom mig,

jag levde för er,

soldater med ädla hjärtan,

ni som dog i strid

och aldrig hann leva

som ni längtat.

Lev genom mig

och ni skall leva för evigt.

autodidactus poet laureate inofficialis

Håkan Tendell

Play

mars 14, 2010 kl. 8:48 e m | Publicerat i Skrivande | 3 kommentarer

En slingrig gata i San Francisco, september 1985: Lombard Street – The crookedest street in the World, som den kallas.

Varför väljer man på stadsbyggnadskontoret att rita en sådan gata? Svaret måste vara: Lekfullhet.

Mitt i all strävan efter att skapa något, vad det än månde vara, får man inte glömma bort lekfullheten. Vad vore världen utan den?

Jag gick uppför den där gatan, eller rättare sagt uppför trapporna bredvid den. Och bilförarna som körde nedför gatan: inte hade de bråttom till jobbet, de körde på gatan för att det var roligt, precis som det kan vara roligt att köra i Burmabacken i Göteborg.

Burmabacken är en folklig benämning på Tideräkningsgatan i Kortedala, Göteborg. Namnet är icke fastställt. Den är en brant väg, 13% lutning, en av Göteborgs brantaste större backar.

På 1600-talet kallades vägen Mölnebacken (Mjölnarebacken). Det var då en hålväg för torparna i Kortedala som skulle bege sig till kvarnen i Lärje. I backen fanns skvaltkvarnar och karpdammar och här bodde franciskanermunkar som kom från hospitalet i Nylöse.

Under andra världskriget byggde de allierade en 1100 km lång väg i Burma som gick genom svår terräng och höga bergstrakter, Burmavägen. Skanska som byggde denna väg i Kortedala på samma sätt gav därför vägen namnet Burmavägen eller Burmabacken.” (källa: Wikipedia)

Jag växte upp i Kortedala, på Kalendervägen 28, 6:e våningen, till sommaren 1974, därefter i Hammarkullen, och även om trogna läsare har funnit min barndom särskilt svår i den stadsdelen har jag också oerhört många glada minnen därifrån. Jag själv och merparten av jordens människor är odiskutabelt positivt formade av familj, släkt och vänner, men också många lärare under en människas livstid sätter sin prägel på individen: det är ju vad läraren är till för: att med pedagogiska metoder forma eleven.

Grundskolans goda inflytande på mig har jag länge försummat att påminna mig själv och världen om. Den lovande talang jag är idag har jag många att tacka för, inte minst min mellanstadiefröken Ingrid Sollenby på Nytorpsskolan, och på högstadiet i Hammarkullsskolan, min klassföreståndare och geografilärare Gudmund Aronsson, min svenska- och historielärare Arne Fransson, min engelskalärare Audrey, och dessutom, vilket jag först idag inser kan ha bidragit till den författare jag en dag skall bli, gymnastikläraren William Thoresson. Det är nämligen hans ord jag tänker på idag. När nervdaller och närkamp vibrerade i gymnastiksalen som om varje match var en VM-final, kunde han ibland ropa: ”Ha roligt, pojkar! Ha roligt!” Det är viktiga ord, inte bara för att livet skall vara roligt, utan för att man också presterar bättre om man har roligt. Det hör man ju elitidrottare ofta säga efter en seger att de inför matchen/tävlingen kände att nu skall de gå ut där och bara ha roligt. Idrottsutövande och kulturskapande är kanske inte så väsensskilda former av mänskliga aktiviteter när allt kommer omkring.  

Jag har haft för mig att man vid de första olympiska spelen, 776 f. Kr., förutom i diverse idrottsgrenar även tävlade i poetry slam, men när jag alldeles nyss snabbt skulle kolla upp denna ”fakta” fann jag den inte. Jag orkade emellertid inte göra någon alltför stor undersökning, utan låter tills vidare lagra denna min kunskap i facket för ”antingen dröm eller myt eller kalla fakta”.

I vilket fall som helst: Anledningen till att jag befinner mig på lekfullt humör är även att jag snart äntligen skall slå igenom som poet. Det är nämligen så att, ja ni känner väl alla till historien om de utsedda poeterna som på beställning skulle skriva kärleksdikter för sommarens brudpar och hur de flesta av dessa poeter ridikulöst vägrade att medverka, ja, det har i alla fall basunerats ut på nationell TV att nu skall istället det svenska folket (till vilket jag räknas mer än till poeterna) bidra med sitt skapande för att på bästa sätt försöka gjuta glöd i den kungliga sängkammaren, eller hur man nu skall uttrycka det (tronföljden måste säkras). Detta har ställt mig inför två frågor: 1/ Har jag potential att skriva just den kärleksdikt som skall läsas upp för brudparet? och 2/ hur kan jag, med rykte om att vara den reinkarnerade Strindberg, ställa upp på detta arrangemang som mer etablerade poeter (i förmodad Strindbergsk anda!) har ratat?

Vad ansåg Strindberg egentligen om kungahuset? Många tror sig veta, men här kommer ändå ett exempel, en liten repris, två brottstycken ur ”Det nya riket”:

”Folket hurrar hela gatan efter, det rör sig som i en myrstack, fönsterna fyllas, halsar och kikare sträckas fram; en trupp livgardister utklädda till Karl XII:s bussar rida fram och se något brydda ut över den roll de fått sig ålagd; folket hurrar men ser icke ut att vara överväldigat; så kommer kungen; han ser icke heller överväldigad ut, ty han skrattar högt, öppet, hjärtligt, med den upplyste skeptikerns skratt, som vet huru litet kan roa barn, och han låter så gärna andra roa sig, ty han vill ha roligt själv. Skall han hälsa uppåt fönsterna? Ja visst! Han hälsar alla fruntimmer, unga och gamla, höga och låga, och vad den ensamma officeren icke vågade, det vågar han; han nickar bekant upp till det där fönstret och för samtidigt handen till mössan; han är större statsman än den där med vita håret som åkte i vagnen, ty han vet hur folket vill ha det, och den nya tidens statskonst har han genast antagit: uppriktighet, brutal uppriktighet. ‘Folket tror inte på humbugen längre, nåväl, vi kungar visa folket, att vi inte heller äro så dumma att tro på den; vi måste nu en gång finnas, efter ni vill så ha det; se här har ni oss sådana vi äro. Vad mer? Här ni Karl XII:s drabanter! Inte tror jag på dem och inte ni heller, men de äro roliga att se på! Se på dem då! Här han I mina goda vänner, rikets herrar! De förstå sig på en god middag och säga inte nej för ett glas!”

och längre ned

”Ni hurrar åt mig, därför att ni tror att jag skall skänka er en ny fri författning, men jag kan inte skänka er någon frihet, och sannerligen jag ville det heller, åt ett sådant sällskap som hurrar åt min piprensare, och äro så okunniga i rikets grundlagar att de tro jag har makt att skänka något; ni hurrar åt kungen, därför att ni ser han inte är dum, utan kan skratta med åt kungligheten då han låter spela Menelaus på nationalteatern. Bröd och skådespel! Bröd har jag inte, men skådespel ger jag som ni får betala själva. Ni vill ha humbug! Här har ni den!”

Vad är allt detta om inte en öm skildring av en plikttrogen tjänare, en självuppoffrande själ, en man som gör sitt jobb för fosterlandet?

Det skulle kunna vara jag, om jag hade befunnit mig i den situationen. Jag hade sannerligen gett vad folket ville ha: inte raserat deras dröm om det sagolika konungariket.

Bröllopet är inte bara en stor angelägenhet för Sveriges folk, utan också för Tysklands folk. Över hela tysklandet finner vi hem där människor i IKEA-möbler lyssnar på ABBA-musik samtidigt som de vilar sina ögon på inramade porträtt av Königin Silvia.

Tyskland och Sverige har varit ett enda rike sedan Biskop Ansgars dagar. Det ser vi inte minst i alla de svenska låneord som i ren eller oren form har hamnat i den tyska dialekten, till exempel ”Volkswagen” (från svenskans ”folkvagn”). Varför tyskarna framhärdar i att mestadels transportera sig i lokala produkter såsom BMW, Mercedes, Audi, Opel och Volkswagen istället för Volvo och SAAB är inte konstigare än att det i Hamburg är vanligare att man tar sig en bratwurst istället för en halv special. Det är mångfalden i det svensk-tyska riket som gör allt så härligt. Dessutom har väl ändå de flesta tyska bilarna göteborgska kullager från SKF i sina hjul, får man förmoda, om nu någon skulle tvivla på att Tyskland är att betrakta som svenskt. 

Förutom den tyska dialektens tydliga ursprung från ärans och hjältarnas språk har vi ett modernt bevis för det svensk-tyska rikets existens. Först måste vi dock slå fast att den epok som den galne korpralen startade i Sveriges sydligaste storstad, München, utgjorde den mörkaste tiden i vårt lands historia. Man får kanske skylla på att idiotins grogrund var att arbetslösheten var hög och att tågen inte gick i rätt tid. Låt det dock inte hända igen! Nåväl, tyska soldater invaderade Danmark och Norge, men icke Sverige! Varför? För att Tyskland tillhörde Sverige! Så enkelt var det och är det.

När jag nu skall skriva en dikt är det alltså bland annat till Königin Silvias Tochter, Kronprinzessin Victoria, ein direkt angelägenhet für volket i vårt avlånga land, från Karesuando till Garmisch-Partenkirchen.

Vill du också delta i diktandet? Använd det yttersta av din talang för att förgylla tillställningen och skänka evenemanget kunglig glans.

Läs mer här (före den 20 maj):

http://svt.se/2.129287/1.1914978/din_basta_karleksdikt?lid=puff_1906983&lpos=lasMer

När jag för övrigt var och handlade på Billhälls idag gick jag förbi en korg skyltad med ”Pocketrea 29:-”. Jag vände mig om, grävde lite och fick tag i Catarina Hurtigs ”Prinsessor”. Det var ett omen. För att kunna skriva en så träffsäker dikt som möjligt måste jag sätta mig in de blåblodigas liv. Nu har jag chansen. På omslaget står det ”Följ med bakom de glamourösa kulisserna till de europeiska kungahusen” och så är det en stor bild av prinsessans Madeleines dekolletage. På baksidan är det ett gruppfoto av en massa prinsar och prinsessor. Alla prinsarna är klädda i frack. Alla prinsessorna visar mycket hud. Alla utom Mette-Marit. Hon har en klänning knäppt nästan ända upp i halsen. Varför vet jag inte. Sex säljer kanske inte i Norge. Eller också är de bara mer jämställda där.

Visst är det märkligt det där att utomhus är det ok för män att gå barbröstade, medan kvinnor bör skyla bysten, utom möjligtvis på topless-stränder, medan på inomhusfester skall män ha fluga eller slips runt halsen medan kvinnor kan visa ganska mycket klyfta utan att det uppfattas som opassande? Det är som om rollerna byts när man passerar över tröskeln.

Dock: När en manlig fotbollsspelare gör mål eller en manlig sprinter vinner ett lopp tar han ibland av sig tröjan och visar upp sin bringa för en miljard tittare. Man noterar att han ser vältränad ut.

När såg man senast en kvinnlig idrottare göra motsvarande, och då menar jag inte som hon amerikanskan som behöll behån på, utan när såg man senast en idrottskvinna blotta behagen fullt ut i glädje och stolthet för en miljard tittare? Har det någonsin hänt? Kommer det någonsin att hända?

Många manliga sångare i rockband framför sina låtar blott i jeans och boots. Ingen tycker att detta är märkligt. När såg man senast en kvinnlig sångare sjunga barbröstad? Det händer inte. Varför? För att de inte vill eller för att det skulle vara en skandalernas skandal. Det är mer accepterat att Madonna och Britney tungkysser varandra på scenen än att någon av dem gör vad som bara är rutin för deras manliga kollegor.

Men så i den finaste av kulturens alla förgreningar, bokvärlden, tillåts det att man fokuserar på skapelsens kronor. Vad som på ett bokomslag är ok hade på ett skivomslag varit skandal. Allt är märkligt. Särskilt detta.

När män skall pryda bokomslag är det oftast påklätt som gäller, och dessutom med mer fokus på ansiktet.

Skulle jag själv hamna på ett boksomslag vet jag inte riktigt hur jag skulle vilja vara klädd, men sådant vet säkert proffsen. Det är därför de är anställda i branschen. För att de är proffs.

I kulturbranschen räknas jag väl som en amatör, kanske från och med i dag till och med som en glad amatör, eftersom jag har kommit till insikt om att man skall ha roligt här i livet.

Grundskolan formade mig, men också gymnasiet

och militärtjänstgöringen

och livet i det civila

Genom hela livet formas man, än till det ena, än till det andra, och ändå är man densamme på något sätt. Livet är bland det märkligaste som finns.

En dag skall man kanske veta i Hollywood vem jag är, och man skall kanske gilla det, men vägen dit är lång och svår, eller också är den lätt och rak, det beror på om man brukar se hinder eller om man brukar se möjligheter.

När jag tog studenten kändes det som om hela världen låg för mina fötter, men frågan är om det var för att allt var möjligt eller om det bara var för att skolan var slut. Trodde man. Då.

Livets skola tar aldrig slut. Den tar aldrig slut. Vart man än reser tar man skolan med sig: vad man har lärt sig i den och vad man kan lära sig i den i nuet.

Hollywood, augusti 1985.

En ung man står i solen. I motljus.

Därför måste han cirka tjugofem år senare hålla upp fotografiet framför en lampa innan han fotograferar det, så att man kan se texten på T-shirten.

California

En dag skulle han återvända dit, liksom han en dag skulle återvända till New York, liksom han en dag skulle lyckas som …

Ja, en dag skulle …

En dag …

kanske

inte

alls

Håkan Tendell

Staden smälter

mars 10, 2010 kl. 10:57 e m | Publicerat i Reflektioner | Lämna en kommentar

Världen går mot en ny vår.

Fastfrusna skepp bryter sig loss ur isens grepp.

Det är en tid av möjligheter blott.

Asfalten lyser svart.

Luftfuktigheten är skön.

Neonljusen kan än en gång blänka i gatans blöta film.

Håkan Tendell

Dags för sortering av bokhyllornas böcker

mars 7, 2010 kl. 7:24 e m | Publicerat i Skrivande | 2 kommentarer

Igår påbörjade jag ett litteraturmanifest för 2020 – 2029. Fram till dess får jag försöka mäkta med att åstadkomma något av betydelse för det svenska kulturarvet. Varför är det en meningsfull sysselsättning? Jag vet inte. Har jag inte redan levt mitt liv? Har jag inte bevisat för mig själv och världen att jag är en litterär odåga? Vad tror jag skulle kunna förändras? Varför försöker jag lura mig själv?

   Jag är en drömmare, och det finns två typer av sådana: De som verkligen kämpar och sliter för att drömmen skall gå i uppfyllelse, och de som med halvdana försök bara hoppas att drömmen skall slå in, lite sådär av sig självt. Alltför länge har jag för mycket tillhört den senare kategorin. Lyckan knackar sällan på dörren. Man måste ge sig ut och söka efter den. Nu är tiden (återigen!) kommen för förändring. Allt det här som finns i mig: mitt kött, mitt blod, mitt skelett, mina minnen, mina erfarenheter, min kunskap, min visdom: allt detta skall vara en utgångspunkt, ett grundmaterial för min vidareutveckling, min blomstring och slutliga triumf.

   Vad är det jag ser framför mig? Vad är det jag vill se framför mig? Är det den där bilden av ett skyltfönster där det ligger travar av böcker med mitt namn? Är det skyltfönstret som är min dröm, eller vad är det? Nej, det är nog snarare bilden av en kvinna eller man på en spårvagn, på en buss, på ett tåg, på ett flyg, på en stol, på ett badlakan, på en parkbänk, i en fåtölj, i en soffa, i en hängmatta eller i en säng som håller min bok i sin hand. Som författare vill man i första hand bli läst. Allt annat är underordnat detta.

   Och hur skall jag då bli läst? Ja, först måste jag skriva något riktigt bra, och sedan måste jag lyckas berätta för omvärlden att min text existerar.

   Skriva något riktigt bra … Har jag tillräckligt inom mig för att kunna skriva något riktigt bra? Förmodligen inte. Vad är det som krävs för att uppnå det stadium där jag skulle kunna skriva något riktigt bra?

   Utan inbördes ordning är det tre saker jag måste göra: 1/ Läsa mycket, 2/ skriva mycket och 3/ ta till mig gamla mästares tips om vad man skall tänka på när det gäller dramaturgi, monologer, dialoger, personbeskrivningar, miljöbeskrivningar och så vidare.

   Om vi börjar med tvåan, har jag skrivit en väldig massa, mest skräp, men ändock en massa, så på det området är allt lugnt.

   Beträffande trean har jag nosat på tips som ges i allehanda böcker och bloggar. Bara för ett par år sedan var jag motståndare till att bry mig om sådant där. Jag var det missförstådda geniet med den gudomliga skaparkraften. När jag sedan vaknade upp ur min fantasi insåg jag att det finns hur mycket som helst som man bör tänka på för att magin mellan författaren och läsaren skall uppstå och bibehållas.

   Jag har som sagt nosat på en del, men jag behöver egentligen dyka ner med hela mitt ansikte och verkligen lapa i mig av alla de fantastiska källor som faktiskt erbjuds mig.

   Och så har vi då ettan … Vad läste jag igår? ”Historiens slagfält” av R. G. Grant. Vad var bra med den? Den innehöll många stridsskildringar från forna tiders soldater. Det gillade jag väldigt mycket. Och så gav boken mig ro att äntligen sätta mig in i hur luntlåsgevär, hjullåsgevär respektive flintlåsgevär fungerar. Tidigare har jag känt till termerna, men aldrig brytt mig om att undersöka vad de egentligen har stått för. Jag har liksom varit nöjd med att kunna ta isär och sätta ihop en k-pist m/45 B och en kulspruta m/39 (På stridsvagnen IKV 91 satt parallellt med kanonens eldrör en 39:a, och så fanns det en rörlig 39:a, monterad ovanpå tornet, så att laddaren skulle kunna bekämpa helikoptrar). Helikoptrar är mardrömmar för stridsvagnsbesättningar. De dyker upp från ingenstans, och har man tur smälter ens kött ihop med pansaret. Har man otur överlever man. Det är då den speciella m/69-uniformen kommer väl till pass. Fast nu finns den kanske inte längre. Jag tjänstgjorde i pansartrupperna från juni 1986 till april 1988 och vid mitt sista repmöte 1998 var mitt gamla förband nedlagt, och jag var förflyttad till ett pv-robotförband och bar en modern kamouflageuniform och såg ut som vem som helst. Jag minns inte ens om man fick ha på sig sin gamla pansarbasker. Nåväl, på m/69:an fanns det en tvärgående dragkedja på ryggen. Den skulle andra soldater kunna öppna, ta tag i en sele inuti den skadade besättningsmannens uniform och lyfta upp den skadade ur luckan. Det fanns tre luckor. En i chassiet ovanför föraren, och två i tornet; den vänstra luckan för laddaren, och den högra luckan för vagnschefen och för skytten, som satt nedanför vagnschefen. Det fanns, minns jag nu, också en reservlucka i botten på chassiet jämte föraren. Där skulle man kunna ta sig ut om vagnen hade vält upp och ned, fast det krävde, har jag för mig, att eldröret var riktat rakt bakåt eller rakt framåt. I alla andra lägen var det omöjligt att klättra från tornet till chassiet. Men, vänta nu … var det inte så att det i krig bara hade varit föraren som hade haft en rimlig chans att ta sig ut? Det hade ju sannolikt stått placerade en massa granater framför laddaren. Det fanns plats för 59 stycken granater, och så kunde man naturligtvis, nej, man var tvungen ha en placerad i loppet också, så att man kunde avge eld på momangen. De här granaterna var 9 cm breda, hylsan var väl ca 1,5 dm bred, och granaten och hylsan tillsammans utgjorde en längd på ca 70 – 80 cm. Det fanns två typer av granater: Spränggranater och pansarspränggranater. Spränggranaterna var helt vanliga granater som var till för att bekämpa fientlig trupp som färdades till fots eller i lastbilar, om inte fienden var så fåtalig att man kunde nöja sig med ksp:n (kulsprutan). Pansarspränggranaterna var till för att bekämpa stridsvagnar och pansarskyttefordon. Den typen av granater tillämpade en metod kallad ”RSV” (riktad sprängverkan), så att sprängmedlet inte spreds i alla riktningar, utan bildade en stråle som penetrerade pansaret varefter det kom in i fiendevagnen och förvandlade innanmätet till ett inferno.

    IKV 91 var en lätt stridsvagn, blott 16 ton, och dess styrka var dess goda framkomlighet i träsk och snö, och dess relativt låga höjd vilket gjorde att den hade stor chans att osedd smyga fram i sänkor. Man fick inte lov att försöka ta en duell med en T-64:a eller T-72:a, för att inte tala om en T-80. Då hade man garanterat varit körd. Dessa vagnar skulle bara tas från sidan eller bakifrån. Man hade full koll på de olika typerna av sovjetiska vagnar: deras maxhastighet, deras bepansring, deras beväpning, deras räckvidd för eldgivning och hur många skott de kunde avfyra per minut. Eftersom Sverige på den tiden, officiellt sett, var en neutral stat fick man ett litet pliktskyldigt häfte med information om några vagnar som användes i NATO-länderna. Och så fanns det då ett större häfte avseende det verkliga hotet. På samma vis fanns det en bok som hette ”Handbok stormakten”.  Den utgav sig för att beskriva ett exempel, ett genomsnitt av USA och Sovjet, men det fick man ju direkt reda på när man fick den i sin hand att den var en ingående beskrivning av Sovjetunionens krigsmakt: dess organisation och taktik. Sveriges uppgift var att hålla stånd mot ryssarna så länge som möjligt tills amerikanerna hann komma på plats. Vårt flygvapen skulle överleva i max en vecka, och sedan när Sovjetunionen innehade luftherraväldet över svenskt territorium skulle deras landstigningar på ostkusten kompletteras med luftlandsättningar längre in i landet, t ex på Västgötaslätten. Med markstrider skulle vi dock kunna hålla stånd i några veckor till. En gång fick vi se en film från en sovjetisk luftlandsättningsövning. Där kom en armada med Ilyusin-76:or och fällde inte bara personal med fallskärm, utan även lättare vagnar som hade bromsraketer undertill, så att de skulle klara av markkontakten utan större missöden. Jag kommer inte ihåg om det var BMD:er eller BMP:er. De var snarlika. Jag tror det var BMD:er, för jag har för mig att jag tänkte på D som i ”dalar ner från himlen”, för att kunna komma ihåg vilken vagn som var vilken. Ett förband av bataljons storlek kunde väl fällas på en yta av, nu minns jag inte exakt, men det kan ha rört sig om ett avlångt område på 400 x 2 000 meter, så det fanns ju ett antal platser där sådana bataljoner kunde fällas. Kravet var bara att det inte skulle finnas alltför många träd eller hus i ett sådant område. Oftast var det åker- eller ängsmark som skulle komma ifråga, och vid en sådan luftlandsättning var det bråttom för en bandpvpluton (4 st IKV:er) att komma på plats och börja meja ned till höger och vänster innan den lede fi hann organisera sig. I fred gjorde IKV:erna 70 km/h på landsväg, men i krig skulle de trimmas till 110 km/h. I terräng tog de sig fram nästan överallt och kunde även knäcka trädstammar av hyfsad tjocklek för att bana sig väg. På våra egna övningsfält i Skövde och i Karlsborg fick vi inte lov att träna på sådant, men när vi samövade med infanteriet på Mästocka övningsfält utanför Halmstad kände vi inga begränsningar. Ibland gällde reglementet och i andra sammanhang var det bara att ta egna initiativ, eller som ett befäl sa till mig i början av min utbildning, eftersom jag då var något av en paragrafryttare: ”Reglementet är till för dem som inte kan något”, och det var väl ungefär som med författande att reglementet är bra att hålla sig till när man är oerfaren, men när man vet vad man sysslar med, kan man, då omständigheterna kräver det, göra avstickare från den stelbenta manualen.

   Och så kom då en dag när Venezuelas arméchef var på besök, för att eventuellt göra en beställning på ett antal IKV:er till sin armé. Den svenska krigsmakten har under lång tid haft två uppgifter: Dels att se till att landet inte faller i fiendens händer, dels att se till att exportindustrin kan generera många arbetstillfällen. Arméchefen ville se vagnen i aktion, ja, till och med köra den själv, och detta krävde att någon instruerade honom. ”Tendell, du tar och hoppar upp på vagnen och sköter detta”, sa kaptenen. Arméchefen kröp ner genom förarluckan. Själv ställde jag mig på vagnchefsplatsen. Som vagnchef var det bara under eldgivning som man satt på sin stol för att kunna titta in i siktet eller de övriga prismaperiskopen. Under marsch stod man på sin stol med takpansaret i midjehöjd. Detta för att lättare kunna vägleda föraren i snåriga passager och på trafikerade vägar. Man hade ett kommunikationssystem i hjälmen, så att alla i vagnen kunde prata ledigt med varandra. Om man tryckte på en knapp hördes man ut i hela kompaniet (tolv vagnar plus den personal som hade radiopassning i övriga understödjande enheter; stab och tross och närskyddet: en skyttepluton.) Kompanichefen ledde ibland striden från en IKV, men oftast från en terrängbil. Det var viktigt med radiodisciplin, som det kallades, d v s att man inte i onödan skulle gå ut i etern, dels för att det mestadels var kompanichefen som skulle initiera kommunikation: för att ge order eller för att inhämta lägesrapporter, eller för att plutonchefer skulle dirigera sina vagnars eldgivning, dels för att ju längre man pratade i etern (alltså utanför vagnens interna nät), desto lättare var det för fiendens signalspanare att pejla in var man befann sig, och gick det riktigt illa skulle det inte dröja mer än en halvminut innan man hade artillerield över sig (detta var före den pejlingssäkra radioteknikens tid). Varför man stod på sin stol under marsch var också för att man lättare skulle kunna upptäcka fientlig trupp, och för det fall man var plutonchef också lättare hålla koll på att de andra vagnarna hängde med dit man körde. Med luckan stängd medgavs inte samma enkla överblick av läget. Dessutom hade man en kikare om halsen om det var något särskilt man ville spana in, så det var inte nödvändigt att stiga ner bara för den sakens skull.

   Ställföreträdande plutonchef var vagnchef i den sista vagnen i kolonnen. Man skulle hålla minst 50 m avstånd mellan vagnarna, för att inte fientligt flyg skulle kunna slå ut många vagnar i ett enda svep (jag har för mig att om man kände till att ett potentiellt flyganfall var nära förestående skulle man utöka luckan till 200 m). 50 meters lucka i sidled mellan vagnarna var rekommenderat när man hade rullat in i en position inför strid, men där uppstod ofta problemet att sluttningens utformning inte alltid möjliggjorde en sådan bredd. Det var viktigt att hitta en position för sin vagn där man sakta kunde glida upp i stridsställning, så att inget annat av vagnen än eldröret och toppen av tornet syntes: man fällde ner antennerna, steg ner från sin stol och stängde luckan ovanför sig och beordrade föraren ”Sakta framåt!” och sedan ”Gör halt!” när ens blick nådde över krönet. ”Halt” ropade man bara om det var nödvändigt för föraren att tvärnita, så att man inte skulle köra sönder något eller köra över någon. Under ”Väst-86”, den då största svenska militärövningen sedan andra världskriget, var det många parkbänkar och lyktstolpar som strök med, men såvitt jag vet kom inga civila till skada. Jag minns på Hisingen hur små pojkar sprang omkring bland vagnarna och samlade tomhylsor på marken från tornkulsprutorna där vi körde omkring bland höghusen och stred (dock med lös ammunition. Man markerade kanoneld med att bränna av några skott med ksp:n). Ibland var det oklart om stridsdomare ens fanns närvarande i området. Övningen var väl i första hand till för att kolla om den stora logistiken fungerade: att förband lyckades omgruppera till rätt plats i rätt tid, att tillräckligt med drivmedel och ammunition fanns tillgängligt vid TOLO (tanknings- och laddningsomgång) samt att utspisning, reparationer och sjukvård flöt på som det skulle.

   Jag minns förresten när vi en sen kväll under denna övning körde över Älvsborgsbron. Jag var ställföreträdande plutonchef. Det var mörkt. Det regnade. Det var imma på både mina och förarens motorglasögon. Civilister körde i sina finlackade personbilar tätt förbi våra vagnar utan vetskap om hur vagnarna ibland kunde kränga till. Det fanns ingen ratt i vagnen, utan föraren styrde med spakar. Ville man köra rakt fram, tryckte man på gaspedalen och lät händerna bara vila på spakarna Då drev båda banden (larvfötterna) framåt i den önskade hastigheten (ett band, bestående av sammanfogade, ledade, bandplattor, är trätt runt ett drivhjul baktill, ett spännhjul framtill, och däremellan ett antal bärhjul). Ville man svänga vänster drog man lätt i vänster spak. Då bromsades hastigheten på vagnens vänstra band. Att dra i någon spak med full kraft gjorde man bara i låga hastigheter eller om man stod helt still. Då tryckte man lätt på gasen och så vände vagnen på en femöring.

   På vagnchefsplats hade man möjlighet att vrida sitt eget sikte i förhållande till tornet. Skytten kunde alltså leta efter mål i en viss riktning, medan vagnchefen letade efter mål i en annan riktning. Skulle man som vagnchef upptäcka ett mål skulle man ange målets position för plutonen, t ex:”Dungen, höger, pansarskyttefordon!” Och om skytten angav att han inte hittade det, kunde man säga: ”Jag ensar!”, och så tryckte man på en knapp varvid tornet svängde och ställde sig i fas med vagnchefens sikte, så att skytten kunde se exakt samma vy som vagnchefen. Därefter skulle man invänta plutonchefens order om eldgivning (då kunde det t ex låta: ”Gula villan, hitom, stridsvagn! (men då fick det ju vara någon i fronten lättpenetrerad vagn såsom en T-55:a) och så fortsatte plutonchefen med ”Samtidigt eldöppnande … vänta … vänta … Eld!” och så for det under en rejäl smäll samtidigt iväg fyra projektiler mot fiendens vagn, eller rättare sagt den vagnsprofil av plåt eller plywood som övningsledaren hade fällt upp med sin sändare. Varför man ville öppna eld samtidigt med alla vagnarna var för att inte överraskningsmomentet skulle gå förlorat, och med fyra granater var det större chans att få in en fullträff direkt än med en. Det tog ju några sekunder att ladda om. Kanonen spottade ut hylsan bakåt, snett nedåt, laddaren stod redo med en ny pansarspräng i famnen, tryckte in den i kanonen med näven knuten, så att inte några fingrar skulle komma i kläm när bakstycket slog igen, ropade ”Laddning klar!” Skytten ropade ”Skott kommer!” och så Ka-boom!). Ibland var situationen sådan att plutonchefen inför en stundande drabbning meddelade ”Eld på egen order”. Då var det fritt fram att skjuta på allt som rörde sig. Skulle det vara fara å färde med många anfallande fiendevagnar, och ens egen skytt inte upptäckt något mål, kunde man skjuta själv från vagnchefsplats, men det bästa var om skytten sköt, för det var skytten som var bäst tränad på att skjuta, speciellt på rörliga mål, och det var också skytten som kunde mäta avståndet till målet med laser och läsa av luftens temperatur. Som vagnchef (vilket man alltid var på vagnchefsstolen även om man dessutom oftast hade rollen som plutonchef eller stf plutch) hade man naturligtvis tränat på att skjuta, men det var samtidigt mycket annat man skulle hålla reda på i stridens hetta. All personal var tränade på alla moment; att köra, att ladda, att skjuta, att hjälpligt laga och fixa med vagnen, till exempel vid bandkrängning, d v s att något av banden hade hoppat ur led.

   Nåväl, jag skulle hjälpa nationen att sälja stridsvagnar, varpå jag tog plats i IKV:ens torn. I den andra luckan stod den venezuelanske arméchefens tolk. Han kunde engelska: det kunde inte arméchefen. Instruktionerna nådde fram, men de var nog inte lätta att förstå. Hur komma på alla facktermer på engelska, och hur för tolken, som aldrig suttit på en förarplats i en IKV förklara vad föraren skulle göra? Uppdraget var omöjligt såvida jag inte var redo att bryta mot säkerhetsföreskrifterna genom att gå ner på utsidan av vagnen till den öppna förarluckan, lägga mig på frontpansaret, ta spjärn med ena foten mot en utskjutande metalldel och klamra mig fast i förarluckans ram, varvid jag med ena handen kunde peka på olika spakar och knappar och pedaler så att föraren fattade. Körningen påbörjades. Allt gick smort. Arméchefen körde lika försiktigt som en körskoleelev under fickparkering, men sedan fick han blodad tand och ville testa vad vagnen verkligen gick för. Det var ju därför han hade tagit sig ända från Sydamerika till Skövde. Så det var bara plattan i mattan på en träningsbana inne i skogen. Vore det inte för mitt balanssinne från mitt skateboardåkande på det sena 70-talet och det tidiga 80-talet, och min längtan efter att ännu en helg få kunna åka hem till Göteborg och gå med mina kompisar på Hunters Pub, Alexis eller Club Academ, hade jag studsat av frontpansaret i något gupp, hamnat under larvfötterna och blivit ett med Skaraborgsleran. Men som vanligt, när jag självförvållat eller av tillfälligheter spelat schack med liemannen gick jag segrande från bordet.

    Man fick aldrig reda på om det blev någon affär, men arméchefen log i alla fall med hela ansiktet när han klev upp från förarplats, så, ja, kanske.

    Jag minns att det för eventuell försäljning till Indien togs fram en specialvariant av IKV:n. Den hade en kanon för granater med kaliber på 10,5 cm och dessutom propellrar som fälldes ut från sidopansaret när man tryckte på en knapp. Rena rama James Bond-kärran. Den vanliga IKV:n kunde efter några minuters montering av amfibieutrustning köra över sjöar i 6 km/h, enbart med hjälp av skovelrörelserna från banden. Med propellrarna … jag minns inte vilken hastighet som nämndes, men det hade ju varit häftigt att … Ja, det spelar ingen roll. IKV 91 är historia. Det står en prototyp på Pansarmuseet i Axvall som till stor del ser ut så som den serietillverkade versionen gjorde. De hundratals stridsvagnar av modell IKV 91 som en gång i tiden i fristående kompanier utgjorde ”Brigadchefens klubba” i varje IB77 har väl smälts ner och återfinns nu någonstans i en metalldel nära dig.

   Det var glada dagar i det militära. Och lärorika. Man blev krigsplacerad som plutonchef, men större delen av reservofficersutbildningen (september -87 till april -88) gick ut på att träna sig i rollen som kompanichef, så att man skulle kunna hoppa in när chefen försvann. Vissa övningar gick ut på att man skulle sätta sig in i en bataljonschefs arbete. Man körde runt i terrängbilar, rekognoscerade olika områden och ritade på kartor hur olika förband skulle grupperas för anfall, försvar eller fördröjningsstrid mot fienden som var på väg från A till B.

   Men, till saken! Vi råkade glida lite ifrån ämnet. För att en författare skall kunna skriva något riktigt bra i skönlitterärt hänseende bör hon eller han läsa mycket, och då inte så mycket böcker om historiens slagfält, utan hellre romaner, såväl moderna som klassiska. Det är därför jag nu måste sortera om i mina bokhyllor och på ett så effektivt och pedagogiskt och för nöjets skull varierat sätt som möjligt läsa om det jag en gång har läst, och läsa nytt det jag aldrig har läst. Läsa, läsa, läsa, lära, lära, lära, skriva, skriva, skriva. Först manus, sedan omarbetning, sedan fängsla en läsare. I den ordningen.

Håkan Tendell

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.