Kvinnorna runt omkring

oktober 26, 2013 kl. 6:02 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Göteborg 26 oktober 2013

Utmed väggen av speglar med instuckna svartvita fotografier och kolorerade vykort, inramade av glödlampors vita ljus, stod ett långt bord, grått av många års mjuka fragment av mascara, ögonskugga, puder, rouge och läppstift.

Slitna stolar, sexton stycken, en del med detaljer av mörkgrönt eller vinrött läder, stod längs bordet. En del prydligt placerade kloss an mot bordskanten, andra lite snett, och en av dessa med ett par nylonstrumpor hängandes över stolsryggen.

Mitt i det stora rummet, under en väldig kristallkrona med levande ljus, stod ett runt bord av ek. Ovanpå hade någon lagt en vit nymanglad duk och slätat ut vecken med rentvättade händer. En annan hade ställt fram silverfat med snittar och salta kex. En tredje hade diskat glas, torkat dem för hand och burit ut dem fyra och fyra från köket.

Husets ägarinna, en flerspråkig dam av okänd ålder och med djupt dekolletage, gick in i sovsalen, sträckte täckena på de åtta dubbelsängarna och drog för gardinerna något så att månskenet målade tre pelare över bäddarna och det bonade golvet. Hon stängde även dörrarna till de fyra klädkamrarna samt dörren som ledde ner till vinkällaren, lektionssalen och träningslokalen. Därutöver öppnade hon dörren till spiraltrappan som ledde upp till gästrummet. Hon hade gjort det så många gånger förut, men var gång var hon lika spänd på vem gästen skulle vara: kanske en optimistisk nybörjare eller en som kört fast utan att någonsin ha lyckats eller kanske en som tidigare lyckats men som nu sjangserat.

Vid det runda bordet i det stora rummet stod de femton inneboende och rättade till varandras utstyrslar och berömde varandras skönhet. Pendeluret på väggen slog åtta slag. Sorlet tystnade. Endast spraket från björkvedsbrasan i den öppna spisen hördes. Ägarinnan stegade fram till det avlånga sminkbordet och sköt in stolarna, höll upp nylonstrumporna, nämnde ett namn och hötte lite grann med fingret, rullade ihop nylonet och gömde det bakom ett smyckeskrin.

Så hördes hästar gnägga från gårdsplanen. Ägarinnan gjorde ett tecken till de för kvällen inhyrda underhållarna, som satte igång med Beethovens Ode an die Freude. Där var en mager pianist klädd i vit frack och med sitt mörka bruna hår uppsatt i en knut. Hon blundade samtidigt som hon spelade. De övriga underhållarna utgjordes av en kör på tre damer i korta svarta klänningar. Den ena damens renrakade bronsfärgade huvud glänste lika mycket som hennes kollegas svarta pagefrisyr. Den tredje unga damen hade blont lössläppt hår ner till midjan.

Ägarinnan klev ut i hallen och öppnade ytterdörren. Nedanför terrassen stod ett fyrspann av blanksvarta hingstar och en svart vagn. Kusken i sin höga hatt satt kvar vid tömmarna, medan en betjänt hoppade ur vagnen och höll upp dörren för sin herre.

– Så, det är alltså Ni, sa ägarinnan. Välkommen till min enkla boning. Hoppas att Ni kommer att trivas eller våndas, det som bäst kan tjäna Ert syfte!

– Tackar, tackar! Får jag alltså komma in?

– Ja. Kom in så som många före Er kommit in.

Herren följde efter ägarinnan, som i det stora rummet ställde sig bland sina inneboende. Herren tog och kysste deras händer medan de log och neg.

Damerna i kören hälsade han på med små nickningar. De blinkade till svar samtidigt som de fortsatte sjunga. Den blundande pianisten fick han dock ingen kontakt med. Han ställde sig bakom henne, smekte hennes kinder, luktade på hennes parfym och kysste hennes hals. Inget av detta hindrade henne från att även då framföra stycket klanderfritt.

Så gick herren i riktning mot hallen, tog av sig sin vita vänsterhandske och knäppte med fingrarna. In trädde hans betjänt med en koffert i famnen. Herren öppnade kofferten, plockade upp små presenter och lade dem en och en i höjd med varje stol längs sminkbordet.

Herren sade: – Betjänt, gå ut till stugan vid stallet. Där sitter redan kusken och kalasar på gröt och bröd och öl. Gör honom sällskap vid bordet och håll elden i kakelugnen vid liv fram till midnatt.

Betjänten bugade, vände på klacken och bar ut den tomma kofferten.

Ägarinnan bad så herren slå sig ned i en fåtölj bredvid den öppna spisen.

– Sitt här nu ett tag och se oss äta, dansa och dricka. När tiden är inne, när Ni känner att det är dags, ska jag visa Er vägen till gästrummet.

Herren betraktade allt som spelades upp framför hans ögon. Efter någon timme, när en kvinna i hans knä matade honom med rostbiff, kände han att han var redo.

Han fattade tag om kvinnan, lyfte upp henne samtidigt som han reste sig, ställde henne på golvet och utbrast med hög röst, – Jag är redo!

Ägarinnan, som legat på flygeln och sjungit med i Édith Piafs La Vie en rose, gled ner från flygeln och vinkade in sin gäst till sovsalen. Månskenets tre pelare hade börjat söka sig mot ena väggen och belyste de nedre stegen av spiraltrappan.

– Det här är sovsalen, men Er säng, Er stol och Ert skrivbord ligger på nästa våning. Gå uppför trappan där.

Herren gjorde som han blivit tillsagd.

– Vill Ni ha dörren lite på glänt?

– Ja, tack, det blir alldeles utmärkt, ropade han uppifrån gästrummet.

Där var lågt i tak och luktade instängt. Ett litet fönster vette mot en äng och en näckrosdamm. Han öppnade fönstret på vid gavel och en svag varm bris sköljde över hans ansikte. Vid horisonten såg han ljusen från staden. På skrivbordet låg mängder av pennor och rejäla buntar med vita ark, flankerade av ett par fotogenlampor. I hörnet stod en jordglob vars nationsgränser antydde att den var tillverkad strax efter Wienkongressen 1815. Det fanns en bokhylla i rummet fylld av uppslagsverk och annan facklitteratur; Encyclopaedia Britannica, Nordisk familjebok, tyska verk av Kant, Fichte, Hegel, Schopenhauer och en massa annat. På rummets gulnade tapeter och vita snedtak över sängen fanns rikligt med klotter i såväl bläck som blyerts. Någon hade med ryska bokstäver skrivit, Polina Polina Polina! En annan hade ritat ett hjärta och i det skrivit, Fräulein Bürstner. En harang deklarerade, D. H. Lawrence was here. Och nästan nere vid golvlisten hade någon skrivit på snedden, Det är synd om människorna.

Herren satte jordgloben i snurrning, slog sig ned vid skrivbordet och valde ut en penna.

Drygt tusen ord senare hängde han av sig kavajen på en krok, knäppte upp skjortan, tog av sig skor och strumpor, lade sig att vila på sängen och föll i sömn.

Vid tvåtiden på natten väcktes han av skratt nerifrån sovsalen.

Han tog en fotogenlampa i näven och klev barfota ned för de kalla trappstegen av sten.

Sängtäckena låg orörda. Skratten kom från en av klädkamrarna. Där inne befann sig två av körsångerskorna. De provade hattar och gick med överdrivna mannekängrörelser i klädkammarens långa gång. När de fick se herren tystnade de. Men så satte de en stor hatt på hans huvud. Det var en ganska vidbrättad hatt fylld av påfågelfjädrar och hallonbuskar. Ja, det var helt enkelt ingen hatt för en karl som han. Damerna slog sig på låren av skratt och lutade sig glädjegråtandes till höger och vänster. En av dem vinglade till, grep tag i några klänningar som hängde på galgar och lyckades riva ner en drös med kläder över sig. Hennes kamrat skrattade, rev ner ännu fler kläder över kamraten och kastade sig på högen.

Herren stängde dörren till klädkammaren och gick ut i det stora rummet.

Pianisten låg med ansiktet över pianotangenterna i kvällens sista ackord. Under pianostolen låg två tomma champagneflaskor.

Den blonda körsångerskan satt grensle över en sminkstol och slumrade med en vinflaska löst hängandes i handen.

– Var är resten? undrade herren, stoppade ett salt kex i munnen och sköljde ner det med en slatt rosévin.

Så gick han upp till sitt rum igen och hörde röster genom fönstret. Han lutade sig över skrivbordet och tittade ut. Två och två satt kvinnor nakna och red barbacka på de svarta hingstarna som galopperade fram och tillbaka över ängen. Husets ägarinna stod på en stenbumling iklädd ett björnskinn och såg ut att åkalla högre makter. Runt stenen dansade de övriga sju kvinnorna ringdans i nattlinnen. Kusken och betjänten sprang också de omkring. Till en början jagade de hästarna, men när de insåg det meningslösa i det hela, bankade de ner en påle i ängen och lekte irländsk julafton. Den förste sprang i vägen för hästarna och blev ihjältrampad. Den andre ville inte vara sämre och sprang ner i näckrosdammen och drunknade.

Herren stängde fönstret och tog sig åter an skrivandet.

När gryningsljuset bredde ut sig över nejden var ängen tom, men på skrivbordet låg papper fyllda av text.

Så klädde herren på sig ordentligt, stoppade manuset i kavajen och tog trappan ner till sovsalen. Några av kvinnorna låg och sov. Andra satt i det stora rummet och åt frukost.

Ekbordet dignade av ostfrallor, frukter och nygräddade våfflor. Herren plockade en tallrik full och tog även med sig en karaff apelsinjuice till fåtöljen.

In i rummet kom en ung man som sålde tidningar. Herren köpte Göteborgs-Posten, The Times, Die Welt och Le Monde, vecklade ut dem i knät och spillde brödsmulor i dem.

Den långhåriga blondinen som suttit grensle över sminkstolen vaknade till liv, vände sig om, satte sig tillrätta mot spegeln och började fläta sitt hår.

Så trädde kvinnan i björnskinnet in i rummet och hällde en hink vatten över pianisten, som då satte igång att spela samtliga kompositioner av Chopin.

En av de inneboende som kände att hon inte gett tillräckligt med inspiration till husets gäst, demonterade huset tegelsten för tegelsten, möbel för möbel så att bara grund och bjälkar, piano och pianostol stod kvar. Herren bjöd då upp henne till dans.

– Ska vi?

Hon svarade inte, men lät sig följa med i hans famn. De andra kvinnorna makade på sig så att de bildade en ring av åskådare runt det långsamt dansande paret.

En efter en gled manussidorna upp ur herrens kavaj och virvlade som bleka höstlöv i skyn.

Kusken reste sig ur ängens jord. Betjänten kravlade upp ur näckrosornas damm. De spände hästarna för vagnen och körde tillbaka till staden.

Mannen och kvinnan hörde pianots musik, melodi för melodi, men när solen stod som högst på den grådisiga himlen fanns varken piano eller åskådare i närheten. Paret förde sina bara fötter på en liten gläntas låga gräs i en skog som växte sig allt närmre dem. Och tonerna, de ljöd kraftigare och kraftigare i denna trädpelarnas sal.

En novell av Håkan Tendell

 

Den dagen då hon kom

oktober 25, 2013 kl. 11:24 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

001

En dikt en kväll av Håkan Tendell

Stadens himmel försökte själv behärska sig.

Små fuktsamlingar snarare än riktiga droppar.

Han hade sett henne sväva länge.

Till havs är en flotte en ö.

På fjället är en stuga en borg.

I tomheten betyder handtaget allt.

Hon ömsade skinn för att bli fri.

Frihet. Ensamhet. Stillhet.

Livets historia.

Skriven på hennes kropp.

Hennes kinder

bar med sig livets värme

den dagen då hon kom.

 

Perspectives on our history

oktober 19, 2013 kl. 1:49 e m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Gothenburg 19 October 2013

Stardust. Everything and everyone.

13.8 billion years ago: Night of the gigantic fireworks.

*

*

*

*

*

*

*

*

4.6 billion years ago: A molecular cloud in the Orion-Cygnus arm of our spiral galaxy collapses due to gravitation and forms our Solar system.

3.9 billion years ago: Life on Earth begins.

*

*

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _

480 million years ago: Our ancestor Placoderm

370 million years ago: Our ancestor Ichthyostega

220 million years ago: Our ancestor Cynognathus

*

55 million years ago: Our ancestor Plesiadapis

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _

25 million years ago: Our ancestor Proconsul

*

*

*

*

*

*

*

*

*

15 million years ago: Our ancestors separate from those who will become Gibbons.

*

13 million years ago: Our ancestors separate from those who will become Orangutans.

*

*

10 million years ago: Our ancestors separate from those who will become Gorillas.

*

*

7 million years ago: Our ancestors separate from those who will become Chimpanzees.

*

*

4.4 million years ago: Our ancestor Ardipithecus

3.6 million years ago: Our ancestor Australopithecus afarensis

*

1.8 million years ago: Our ancestor Homo erectus

0.2 million years ago: We the people.

The rise of Y-chromosomal Adam: Between 120.000 and 338.000 years ago.

The rise of Mitochondrial Eve: Between 140.000 and 200.000 years ago.

Vår begränsade bild av alltet

oktober 13, 2013 kl. 1:40 e m | Publicerat i Reflektioner | Lämna en kommentar

Göteborg 12 oktober 2013

Kungshöjd, Göteborg i gårdagens eftermiddagssol.

Stadens djungel består inte bara av gator och torg, gränder, broar och tunnlar mellan huskropparna, utan också av vattendrag och vegetation.

Vilka växter och djur frodas i denna stad? Hade ens Linné och hans lärjungar under en livstid hunnit identifiera dem alla?

I de naturligt uppkomna grönområdena är det säkert lätträknat. Där vistas sedan århundradena björk och tall och gran och ek och lönn och alm, hare, räv och rådjur. Vildsvinen är tillbaka sedan en kortare frånvaro, och även vargar hälsar på ibland.

Skärgårdsöarna omringas av krabbor, räkor, måsar, sillar, snäckor, sjögräs och tång.

Längs trottoarerna vandrar katter och råttor, duvor, hundar och människor.

Men i parker som Botaniska trädgården och Trädgårdsföreningen växer en uppsjö av exotiska blommor, buskar och träd som planterats av människohand. Och i Slottsskogen, på Sjöfartsmuseet och på Universeum samlas allt från pingviner till giftgrodor.

Detta är dock inte allt, för hemma hos folk står växthus, balkonglådor, fågelburar, akvarier och terrarier med ytterligare tillskott till stadens flora och fauna.

Paradiset skulle rentav återuppstå om alla djurägare släppte sina djur fria vid ett givet klockslag, till exempel klockan tre på midsommarafton nästa år. Om alla akvariefiskar då fick hamna i Göteborgs kanaler, om alla ormar släpptes ut på Ramberget, om alla fågelburar öppnades på Götaplatsen, om alla bondgårdar och häststallar i Göteborgstrakten öppnade sina portar och hagar och släppte fångarna loss, om alla hundar och katter, illrar och kaniner släpptes lösa på Heden, vilket liv det skulle bli. Stadens djungel med än större betoning på djungel. Sakta men säkert skulle respektive djurslag spridas över staden, de enskilda individerna, antingen ensamma, i par eller i små flockar, finna sig ett passande habitat och både kämpa och fröjdas i friheten, så som det var i begynnelsen.

Livet i Göteborg skulle vara fullkomligt oöverskådligt. Men det är det redan i dag. I Stor-Göteborg bor det ungefär en miljon människor. Hur många av dem har jag någonsin träffat? Och av dem jag har skakat hand med, hur mycket vet jag om deras liv? Alla kvinnor jag kysst, jag minns inte ens namnet på dem alla.

Ta en kvinna. Jag minns kanske var jag träffade henne. Jag har en vag uppfattning om hennes utseende. Jag kan minnas om vi bara sågs för en kväll eller mer. Men vad jag minns jag i övrigt? Vad hon arbetade med just då? Vad hon pluggade just då? Var hon bodde? Vad hon hade arbetat med? Vad hon hade pluggat? Var hon hade bott? Vad hennes planer eller drömmar var. Vad hon gjorde på fritiden. Vilken musik hon gillade. Hur hennes hem var inrett.

Är det inte märkligt att en man kan följa en kvinna hem och i stora drag bara vara intresserad av enda sak, men ändå ibland gå husesyn när han tagit av sig sina skor eller boots. Det tyder ju ändå på att en man även i det stadiet kan vara intresserad av kvinnan på ett djupare plan.

Visa mig din bokhylla, och jag ska säga dig vem du är, som det gamla talesättet lyder.

Jag tittar i en kvinnas bokhyllor, men sedan kommer hon kanske och omfamnar mig, kysser min hals, och då glömmer jag det där med böckerna.

En gång fick en kvinna nästan dra mig upp ur en fåtölj för jag hade börjat bläddra i en bok och försökte diskutera innehållet med henne. Hon ville bara en sak, och när hon fysiskt påminde mig om det, ville jag det lika mycket som jag halvtimmen tidigare på nattklubben ville det. Jag minns inte i dag vare sig vad nattklubben eller boken hette. Inte heller minns jag kvinnans namn, bara händelsen som sådan.

Min kunskap om världen är i ständig förändring.

Det lilla jag vet är så oerhört begränsat i förhållande till den kunskapsmängd jag skulle besitta om jag dels fick reda på allt, dels kunde komma ihåg allt.

En del kan räkna upp Roms alla kejsare, Sveriges alla regenter eller Amerikas alla presidenter. Men vem kan dessutom säga vilka stora beslut dessa människor fattade? De tre viktigaste besluten per härskare? Eller om så många fakta är för svåra att lära sig utantill, åtminstone blott det största beslutet per härskare? Det beslut som fick störst verkan på samhället? Ett beslut om att stifta en lag. Ett beslut om att skriva under ett internationellt avtal. Ett beslut om att sätta igång ett stort projekt. Ett beslut om att gå i krig.

För att uppnå någorlunda omfattande insikt i en sådan genre får man kanske koncentrera sig på en enda eller ett fåtal personer och deras livsgärningar. Lära sig allt om Heliogabalus, Drottning Kristina och Richard Nixon. Men inte ens då kan man komma i närheten av verklig kunskap.

Inte ens hela sitt eget liv kan en människa i normala fall komma ihåg och på eget eller andras initiativ berätta om.

Mycket bara händer och så glömmer vi det mesta.

När vi vet så lite om oss själva, hur lite vet vi då inte om världen i stort? Om de sju miljarder människor som lever i dag? Om de hundra miljarder människor som någonsin levt? Om vad som just nu händer på andra planeter eller i Venezuela och Bulgarien?

Vad hände i mitt liv i går? Skulle jag vilja dokumentera någonting?

Kanske. Kanske inte.

Kanske.

Ok.

Jag hade en grå skjorta med vit krage. Ljus kavaj. Höll ett par föredrag för allmänheten. Hade planer på att sedan gå till det efterföljande minglet i en lokal på Stora Nygatan. Var där för tidigt. Porten låst. Tänkte att jag skulle strunta i minglet. Kände närvaron av ödet. Här hade jag alltså anmält mig till en aktivitet, var redo att delta i den, men kunde också välja att gå någon annanstans och på så sätt drastiskt förändra i första hand min egen framtid, i viss mån de andra deltagarnas framtid, och i princip, om än kanske bara marginellt, världens framtid.

Jag gick hemåt, såg uteserveringar fyllda av glada människor på och omkring Kungsportsplatsen. Vid Västra Hamngatan pågick ett vägarbete med därtill hörande avspärrningar. Detta väckte mig till att på nytt pröva frågan om jag skulle gå på minglet eller ej. Jag bestämde mig för att vända tillbaka. Satt på en bänk vid kanalen och inväntade klockslaget. Gjorde sedan entré. Två flasköl senare klädde jag mig i min tunna grå kappa och tog farväl. Folk undrade varför jag redan skulle gå. Det visste jag inte. Släntrade genom stan. Möttes av den lågt stående solens ljus mot röda höstlöv. Hade ingen kamera med mig. Tog hissen till min lägenhet och hämtade kameran. Åkte ner. Tog ett fotografi. Åkte upp. Tänkte visa fotografiet för hela världen. Struntade i det.

Vaknade så i dag, och beslutade mig för att trots allt sprida den där bilden över jordklotet och skriva några rader i samband med det.

Blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.