Håkan Tendell författare

Kvinnorna runt omkring

Utmed väggen av speglar med instuckna svartvita fotografier och kolorerade vykort, inramade av glödlampors vita ljus, stod ett långt bord, grått av många års mjuka fragment av mascara, ögonskugga, puder, rouge och läppstift.

Slitna stolar, sexton stycken, en del med detaljer av mörkgrönt eller vinrött läder, stod längs bordet. En del prydligt placerade kloss an mot bordskanten, andra lite snett, och en av dessa med ett par nylonstrumpor hängandes över stolsryggen.

Mitt i det stora rummet, under en väldig kristallkrona med levande ljus, stod ett runt bord av ek. Ovanpå hade någon lagt en vit nymanglad duk och slätat ut vecken med rentvättade händer. En annan hade ställt fram silverfat med snittar och salta kex. En tredje hade diskat glas, torkat dem för hand och burit ut dem fyra och fyra från köket.

Husets ägarinna, en flerspråkig dam av okänd ålder och med djupt dekolletage, gick in i sovsalen, sträckte täckena på de åtta dubbelsängarna och drog för gardinerna något så att månskenet målade tre pelare över bäddarna och det bonade golvet. Hon stängde även dörrarna till de fyra klädkamrarna samt dörren som ledde ner till vinkällaren, lektionssalen och träningslokalen. Därutöver öppnade hon dörren till spiraltrappan som ledde upp till gästrummet. Hon hade gjort det så många gånger förut, men var gång var hon lika spänd på vem gästen skulle vara: kanske en optimistisk nybörjare eller en som kört fast utan att någonsin ha lyckats eller kanske en som tidigare lyckats men som nu sjangserat.

Vid det runda bordet i det stora rummet stod de femton inneboende och rättade till varandras utstyrslar och berömde varandras skönhet. Pendeluret på väggen slog åtta slag. Sorlet tystnade. Endast spraket från björkvedsbrasan i den öppna spisen hördes. Ägarinnan stegade fram till det avlånga sminkbordet och sköt in stolarna, höll upp nylonstrumporna, nämnde ett namn och hötte lite grann med fingret, rullade ihop nylonet och gömde det bakom ett smyckeskrin.

Så hördes hästar gnägga från gårdsplanen. Ägarinnan gjorde ett tecken till de för kvällen inhyrda underhållarna, som satte igång med Beethovens Ode an die Freude. Där var en mager pianist klädd i vit frack och med sitt mörka bruna hår uppsatt i en knut. Hon blundade samtidigt som hon spelade. De övriga underhållarna utgjordes av en kör på tre damer i korta svarta klänningar. Den ena damens renrakade bronsfärgade huvud glänste lika mycket som hennes kollegas svarta pagefrisyr. Den tredje unga damen hade blont lössläppt hår ner till midjan.

Ägarinnan klev ut i hallen och öppnade ytterdörren. Nedanför terrassen stod ett fyrspann av blanksvarta hingstar och en svart vagn. Kusken i sin höga hatt satt kvar vid tömmarna, medan en betjänt hoppade ur vagnen och höll upp dörren för sin herre.

– Så, det är alltså Ni, sa ägarinnan. Välkommen till min enkla boning. Hoppas att Ni kommer att trivas eller våndas, det som bäst kan tjäna Ert syfte!

– Tackar, tackar! Får jag alltså komma in?

– Ja. Kom in så som många före Er kommit in.

Herren följde efter ägarinnan, som i det stora rummet ställde sig bland sina inneboende. Herren tog och kysste deras händer medan de log och neg.

Damerna i kören hälsade han på med små nickningar. De blinkade till svar samtidigt som de fortsatte sjunga. Den blundande pianisten fick han dock ingen kontakt med. Han ställde sig bakom henne, smekte hennes kinder, luktade på hennes parfym och kysste hennes hals. Inget av detta hindrade henne från att även då framföra stycket klanderfritt.

Så gick herren i riktning mot hallen, tog av sig sin vita vänsterhandske och knäppte med fingrarna. In trädde hans betjänt med en koffert i famnen. Herren öppnade kofferten, plockade upp små presenter och lade dem en och en i höjd med varje stol längs sminkbordet.

Herren sade: – Betjänt, gå ut till stugan vid stallet. Där sitter redan kusken och kalasar på gröt och bröd och öl. Gör honom sällskap vid bordet och håll elden i kakelugnen vid liv fram till midnatt.

Betjänten bugade, vände på klacken och bar ut den tomma kofferten.

Ägarinnan bad så herren slå sig ned i en fåtölj bredvid den öppna spisen.

– Sitt här nu ett tag och se oss äta, dansa och dricka. När tiden är inne, när Ni känner att det är dags, ska jag visa Er vägen till gästrummet.

Herren betraktade allt som spelades upp framför hans ögon. Efter någon timme, när en kvinna i hans knä matade honom med rostbiff, kände han att han var redo.

Han fattade tag om kvinnan, lyfte upp henne samtidigt som han reste sig, ställde henne på golvet och utbrast med hög röst, – Jag är redo!

Ägarinnan, som legat på flygeln och sjungit med i Édith Piafs La Vie en rose, gled ner från flygeln och vinkade in sin gäst till sovsalen. Månskenets tre pelare hade börjat söka sig mot ena väggen och belyste de nedre stegen av spiraltrappan.

– Det här är sovsalen, men Er säng, Er stol och Ert skrivbord ligger på nästa våning. Gå uppför trappan där.

Herren gjorde som han blivit tillsagd.

– Vill Ni ha dörren lite på glänt?

– Ja, tack, det blir alldeles utmärkt, ropade han uppifrån gästrummet.

Där var lågt i tak och luktade instängt. Ett litet fönster vette mot en äng och en näckrosdamm. Han öppnade fönstret på vid gavel och en svag varm bris sköljde över hans ansikte. Vid horisonten såg han ljusen från staden. På skrivbordet låg mängder av pennor och rejäla buntar med vita ark, flankerade av ett par fotogenlampor. I hörnet stod en jordglob vars nationsgränser antydde att den var tillverkad strax efter Wienkongressen 1815. Det fanns en bokhylla i rummet fylld av uppslagsverk och annan facklitteratur; Encyclopaedia Britannica, Nordisk familjebok, tyska verk av Kant, Fichte, Hegel, Schopenhauer och en massa annat. På rummets gulnade tapeter och vita snedtak över sängen fanns rikligt med klotter i såväl bläck som blyerts. Någon hade med ryska bokstäver skrivit, Polina Polina Polina! En annan hade ritat ett hjärta och i det skrivit, Fräulein Bürstner. En harang deklarerade, D. H. Lawrence was here. Och nästan nere vid golvlisten hade någon skrivit på snedden, Det är synd om människorna.

Herren satte jordgloben i snurrning, slog sig ned vid skrivbordet och valde ut en penna.

Drygt tusen ord senare hängde han av sig kavajen på en krok, knäppte upp skjortan, tog av sig skor och strumpor, lade sig att vila på sängen och föll i sömn.

Vid tvåtiden på natten väcktes han av skratt nerifrån sovsalen.

Han tog en fotogenlampa i näven och klev barfota ned för de kalla trappstegen av sten.

Sängtäckena låg orörda. Skratten kom från en av klädkamrarna. Där inne befann sig två av körsångerskorna. De provade hattar och gick med överdrivna mannekängrörelser i klädkammarens långa gång. När de fick se herren tystnade de. Men så satte de en stor hatt på hans huvud. Det var en ganska vidbrättad hatt fylld av påfågelfjädrar och hallonbuskar. Ja, det var helt enkelt ingen hatt för en karl som han. Damerna slog sig på låren av skratt och lutade sig glädjegråtandes till höger och vänster. En av dem vinglade till, grep tag i några klänningar som hängde på galgar och lyckades riva ner en drös med kläder över sig. Hennes kamrat skrattade, rev ner ännu fler kläder över kamraten och kastade sig på högen.

Herren stängde dörren till klädkammaren och gick ut i det stora rummet.

Pianisten låg med ansiktet över pianotangenterna i kvällens sista ackord. Under pianostolen låg två tomma champagneflaskor.

Den blonda körsångerskan satt grensle över en sminkstol och slumrade med en vinflaska löst hängandes i handen.

– Var är resten? undrade herren, stoppade ett salt kex i munnen och sköljde ner det med en slatt rosévin.

Så gick han upp till sitt rum igen och hörde röster genom fönstret. Han lutade sig över skrivbordet och tittade ut. Två och två satt kvinnor nakna och red barbacka på de svarta hingstarna som galopperade fram och tillbaka över ängen. Husets ägarinna stod på en stenbumling iklädd ett björnskinn och såg ut att åkalla högre makter. Runt stenen dansade de övriga sju kvinnorna ringdans i nattlinnen. Kusken och betjänten sprang också de omkring. Till en början jagade de hästarna, men när de insåg det meningslösa i det hela, bankade de ner en påle i ängen och lekte irländsk julafton. Den förste sprang i vägen för hästarna och blev ihjältrampad. Den andre ville inte vara sämre och sprang ner i näckrosdammen och drunknade.

Herren stängde fönstret och tog sig åter an skrivandet.

När gryningsljuset bredde ut sig över nejden var ängen tom, men på skrivbordet låg papper fyllda av text.

Så klädde herren på sig ordentligt, stoppade manuset i kavajen och tog trappan ner till sovsalen. Några av kvinnorna låg och sov. Andra satt i det stora rummet och åt frukost.

Ekbordet dignade av ostfrallor, frukter och nygräddade våfflor. Herren plockade en tallrik full och tog även med sig en karaff apelsinjuice till fåtöljen.

In i rummet kom en ung man som sålde tidningar. Herren köpte Göteborgs-Posten, The Times, Die Welt och Le Monde, vecklade ut dem i knät och spillde brödsmulor i dem.

Den långhåriga blondinen som suttit grensle över sminkstolen vaknade till liv, vände sig om, satte sig tillrätta mot spegeln och började fläta sitt hår.

Så trädde kvinnan i björnskinnet in i rummet och hällde en hink vatten över pianisten, som då satte igång att spela samtliga kompositioner av Chopin.

En av de inneboende som kände att hon inte gett tillräckligt med inspiration till husets gäst, demonterade huset tegelsten för tegelsten, möbel för möbel så att bara grund och bjälkar, piano och pianostol stod kvar. Herren bjöd då upp henne till dans.

– Ska vi?

Hon svarade inte, men lät sig följa med i hans famn. De andra kvinnorna makade på sig så att de bildade en ring av åskådare runt det långsamt dansande paret.

En efter en gled manussidorna upp ur herrens kavaj och virvlade som bleka höstlöv i skyn.

Kusken reste sig ur ängens jord. Betjänten kravlade upp ur näckrosornas damm. De spände hästarna för vagnen och körde tillbaka till staden.

Mannen och kvinnan hörde pianots musik, melodi för melodi, men när solen stod som högst på den grådisiga himlen fanns varken piano eller åskådare i närheten. Paret förde sina bara fötter på en liten gläntas låga gräs i en skog som växte sig allt närmre dem. Och tonerna, de ljöd kraftigare och kraftigare i denna trädpelarnas sal.

En novell av Håkan Tendell

Den dagen då hon kom

En dikt en kväll av Håkan Tendell

Stadens himmel försökte själv behärska sig.

Små fuktsamlingar snarare än riktiga droppar.

Han hade sett henne sväva länge.

Till havs är en flotte en ö.

På fjället är en stuga en borg.

I tomheten betyder handtaget allt.

Hon ömsade skinn för att bli fri.

Frihet. Ensamhet. Stillhet.

Livets historia.

Skriven på hennes kropp.

Hennes kinder

bar med sig livets värme

den dagen då hon kom.