Den besynnerliga

februari 27, 2012 kl. 11:34 e m | Publicerat i Reflektioner | Lämna en kommentar

Kafkas Processen har jag nu läst färdigt. Det är ett sådant år i år när jag skall läsa färdigt böcker istället för att avbryta när jag hamnar i sega partier, för att sedan gång på gång börja läsa och avbryta. Kafka hittade tillbaka till mig igen, och jag förstod mer och mer vad det var han ville säga, även om det är svårt att beskriva. Det kan också vara så att jag inte har en aning om vad han ville säga, men att jag på ett känslomässigt plan tog till mig att det var någonting med den där berättelsen som stämde överens med min syn på världens komplexitet, hur allting är så sammanflätat och beroende av vartannat genom tid och rum, hur atomer påverkar atomer, hur atomer påverkar idéer, hur idéer påverkar idéer, hur idéer påverkar atomer. Hur allt som hänt under fjorton miljarder år har resulterat i exakt detta nu, vilket redan nu är något helt annorlunda, och nu och nu och nu, och vattenfloderna och människofloderna och tankefloderna och champagnesprut och fyrverkerier och ett tåg kör av ett spår och allt som kunde ha hänt, men som tog slut där och istället lät allt annat hända och hur varje enskild, nej, jag vet inte om det var det han ville säga, men bara det att litteratur föder associationer är lika mycket värt som att varje läsare förstår det som skulle förstås. När jag låg i pansartrupperna betydde RSV riktad sprängverkan, när jag arbetade på sjömansskattekontoret betydde RSV riksskatteverket, eller rättare sagt: det betydde hela tiden både och, men vi är till vardags så begränsade i vår perception att vi bara kan tänka på en apelsinklyfta av världen i taget, men det är mitt mål att jag skall bli allseende, att jag i en och samma stund skall se världen runt omkring mig, inte i detalj, men som en rörlig ritning över maskinen, hur blodet i mina fötter cirklar över golvet, hur tvättstugan i bottenplanet står tyst och tom, hur längre ner i urberget Götatunneln fylls av bilar, bussar och långtradare, hur den eurasiska kontinentalplatten vilar på infernot, hur värmen stiger mot jordytan, hur hisschaktet leder till avsatsen utanför min dörr, hur mina ryggkotor länkas samman, hur den fuktiga luften fyller kvällshimlen, hur en helikopter färdas över staden, hur syremolekylerna svävar allt glesare, hur satelliter rusar fram långt däruppe, hur månen då och passerar mina tankar, hur de färdas genom Kuiperbältet, genom Heliopausen och sedan är jag inte längre hemma, och i Pyongyang vattnar en kvinna demokratins krukväxt med en till synes sansad fråga som skall komma att växa till en stormvind som fäller regimen, men bortsett från detta: Vad har jag mer läst i år? Gogols Kappan. Igen! Nu får det dock vara bra för ett tag. Andra författares verk vill också bli lästa. Solzjenitsyns En dag i Ivan Denisovitjs liv. Strålande. Sartres Äcklet. Magnifik. Engdahls Cigaretten efteråt. Bra. Just nu håller jag på med Erica Jongs Förföra demonen. Den lovar gott.

 

Annonser

Staden vid älven

februari 25, 2012 kl. 8:56 e m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Göteborg idag: en stad, svårt belastad av tung kriminalitet och utbredd social misär.

Varje år växer staden med tusentals invånare. Folk söker sig hit i hopp om en bättre framtid.

Framtidstro är för övrigt inget som det råder brist på. Göteborg har som målsättning att bli världens bästa stad år 2021, lagom till 400-årsjubileet. Följ utvecklingen på Göteborg 2021.

Själv är jag inte oskyldig till att ha drivit på denna utveckling. Läs min debattartikel på GT:s ledarsida från 2009.

Det pågår nuförtiden en frispråkig och offentlig debatt på nätet om hur Göteborg bör utvecklas i fråga om stadsplanering och arkitektur. För att deltaga i diskussionen, gå in på Yimby Gbg.

För egen del anser jag att den framtida stadsutvecklingen bör präglas av blandstad, d v s att det huvudsakligen byggs levande kvarter med butiker och restauranger i bottenplan och sedan lägenheter eller kontor eller hotell ovanpå i stället för funktionsseparerade stadsdelar där folk bor i renodlade sovstäder och sedan tar bilen och handlar i stora köpcentra. Dessutom anser jag att det framtida stadsbyggandet måste bli mer tredimensionellt. Många människor vill bo i city, men får inte plats för att stadsbyggnadskontoret inte har utnyttjat det fria luftrummet. Göteborg är en stad med trevåningshus, sexvåningshus och niovåningshus. Enstaka landmärken höjer sig över femton våningar, men här finns överhuvudtaget inga trettiovåningshus, sextiovåningshus eller nittiovåningshus. Staden har enbart brett ut sig i sidled, och kollektivtrafiken har man inte satsat tillräckligt på, varför stora motortrafikleder har varit tvungna att skära genom staden, och på så sätt stycka upp staden i olika öar. För att ta sig mellan Gårda och Olskroken måste man passera E6. För att ta sig från Olskroken till Gamlestan måste man passera E20. Det saknas också lågbroar mellan fastlandet och Hisingen. London har dem. Paris har dem. Rom har dem. Göteborg saknar dem. Två upphöjda broar, Älvsborgsbron och Göta Älvbron, med flera kilometer mellan sig, är vad som erbjuds flanören. Det blir en stärkande promenad för den som har en ledig dag, men det befrämjar inte direkt folklivets spridning från city och ut i stadens alla riktningar. Enligt projektet COINCO North kommer Göteborg i framtiden att med hjälp av höghastighetståg bli kärnan i en skandinavisk mångmiljonstad som sträcker sig från Köpenhamn till Oslo. Då vill det till att man tillåter skyskrapor att blomma ut för att möta det ökade tryck som kommer av att många vill bo mitt i smeten. Mycket positivt är det i alla fall med visionen Viking Green City: ett förslag om att omvandla ödemarken i Frihamnen till en stadsdel med bland annat kanaler och skyskrapor.

Göteborg är för det mesta en härlig stad, en underbar plats på denna planet, en sliten, men skön pärla i solsystemet. Och bättre skall det bli.

Håkan Tendell tackar för sällskapet under promenaden genom staden.

 

 

Horace Engdahl överraskar

februari 24, 2012 kl. 12:33 f m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Det finns dagar då jag går på gatorna som en vanlig man och köper något ur den samtida bokutgivningen. I kväll var en sådan dag.

Något visste jag om Horace sedan tidigare. Att han lett Akademin. Att han kan tala franska. Att han varit i Berlin. Så jag tänkte att den där boken nog var en resumé över författarens tyska orgier. Inte för att jag var särskilt intresserad av att ta del av detaljerna, nej, jag var mer nyfiken på hur det skulle beskrivas: det var det stilistiska jag ville studera.

Nu såhär efteråt konstaterar jag att verket var en sällsynt ödmjuk rannsakan av litteraturkritiken i allmänhet och författaren i synnerhet. Det hade jag inte kunnat tro.

Den intellektuella nivån är hög, i paritet med Olof Lagercrantz hemliga arkiv om nittonhundratalets svenska litteraturvärld, Vid sidan av, som kom i fjol. En sak reagerar jag dock på. Engdahl hävdar att Montaigne (1533-1592) var den förste bloggaren. Den minnesgode läsaren av Världsrymden väntar vet ju att jag för länge sedan slog fast att Augustinus (354-430) var den förste bloggaren. Nåväl, det skall inte göras någon större affär av denna malör. Boken som helhet övertygar och, som sagt, överraskar. För övrigt är boken att likna vid en samling twitterinlägg och blogginlägg: ett grepp som blivt populärt under senare tid, men då främst kanske av författare som ännu inte slagit igenom som vad man i högre kretsar kallar riktiga författare, det vill säga författare som inte behöver betala för att ge ut böcker, utan som istället själva får betalt. Horace Engdahls luftiga och lättlästa alster Cigaretten efteråt ingår inte i bokrean. På f.d. Wettergrens på Västra Hamngatan fick jag punga ut med 229 kr för den. Var den värd pengarna? Ja, det får jag faktiskt påstå.

Lite synd är det emellertid att den i övrigt vältalige författaren känner sig tvingad att här och var använda ord som knulla, fittor och kuk, kanske i tron att detta skall locka den erkänt svårflörtade målgruppen unga män. Alla vet förvisso att sex säljer lika bra hos unga män som hos medelålders kvinnor. Hollywood vet det. Aftonbladet vet det. Expressen vet det. Alla vet det. Igår såg jag första avsnittet av en serie som heter Game of Thrones. Detta första avsnitt på SVT innehöll tre sexscener: en ormgrop och två bakifrån. Ja, sedan var det naturligtvis en del våld också. Bland annat två scener med huvuden som höggs av med svärd. Sex och våld: det är uppenbarligen det som säljer. Den dag jag verkligen kommer att förstå det, ja, den dagen, är den möjligtvis idag?

Jag noterar för övrigt att jag i Världsrymden väntar inte kan hitta mitt påstående om att Augustinus var den förste bloggaren. Det försvann nog i den stora redigeringen. Det var nämligen så att jag för ett bra tag sedan raderade en massa inlägg så att varje enskild månad max skulle innehålla tio inlägg: detta för att en lässugen läsare under en långhelg skulle kunna stå på startsidan och sedan någorlunda raskt kunna klicka sig ända tillbaka till februari 2008 för att därefter metodiskt och i lugn och ro kunna klicka och läsa sig framåt som om allt detta vore en enda stor bok.

Men i vilken kategori hör en sådan bok hemma? Den är ju späckad av biografiskt, profetiskt, poetiskt och facklitterärt innehåll. Vad skulle man kunna likna den vid?

Med vänlig hälsning

Håkan Tendell

 

Biosfären

februari 21, 2012 kl. 12:06 f m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Jag måste sluta upp med att betrakta Jorden som en paradisplanet.

När jag gick hem ikväll drev blåsten in det snöblandade regnet eller snarare den regnblandade snön djupt in i mitt ansikte, ända in i reptilhjärnan varvid jag åkallade mörkrets makter.

Jorden är Mars, och Göteborg är en Marsbas nära planetens polcirkel. Går man utan rymddräkt på stadens gator får man det tufft.

Nu är jag tillbaka på basen, biosfären, inne i min spatiösa hytt, inne i den kontrollerade värld där jag själv råder över värme och kyla, mörker och ljus. Här råder frid. Här är jag fri. Här svär jag inte, utan skriver poesi. Det är den biosfär jag föredrar att leva i.

 

Människor på Manhattan

februari 16, 2012 kl. 11:58 e m | Publicerat i Reflektioner | Lämna en kommentar

Hur många människor möter man i genomsnitt på Manhattan under tio dygn?

Vad är ett mänskligt möte?

Är det att mötas på en trottoar och smidigt väja för varandras framryckning?

Är det att båda försöker passera varandra på samma sida, sedan reflexmässigt och synkroniserat byta till att försöka passera varandra på den andra sidan, stanna till och se varandra i ögonen och le åt den uppkomna situationen? Det hände mig idag, men det märkliga är att jag inte kan minnas var. Det var inte på Manhattan, dock, utan någonstans i Göteborg. Allt jag minns är den där kvinnans leende och blick, hennes blonda hår och små rynkor som antydde att hon var ungefär i min ålder (hur det nu är möjligt att egentligen säga, hon kan i princip ha varit allt från 37 till 55). Men var någonstans skedde det? Var det kanske vid övergångsstället i korsningen Kungsgatan / Västra Hamngatan eller någonstans vid gamla Sheraton eller, ja, jag minns det helt enkelt inte.

Tillbaka till Manhattan.

Vad är ett mänskligt möte? Någon form av icke obetydlig kommunikation behövs nog. En ordväxling utan kram eller en kram utan ord. Ett samtal med en taxichaffis, med en servitris, eller följande lilla episod: Jag hade tagit tunnelbanan ner till stadsdelen Chelsea för att undersöka var man kunde kliva upp på The High Line Park (en nedlagd, gräs- och buskbeväxt högbana för tåg som på ett par ställen går rakt genom byggnader och här och var är prydd med modern konst). Av en slump upptäckte jag Chelsea Market, en saluhall intryckt i gamla fabrikslokaler.

Jag släntrar omkring där inne, känner för att köpa något, går fram till en liten kiosk, tar en Raider (eller Twix som den heter nuförtiden) och lägger den framför snubben i kassan. Han blir alldeles exalterad. Han börjar prata på svåruttydbar newyorkdialekt om att han har sett mig på TV eller något i den stilen. Ja, han upprepar det flera gånger.

I saw you on TV, I saw you on TV, man, and now you’re here!

I beg you pardon?

On TV, man. I saw you on TV!

What? Could you say that again?

I saw you on TV! And now you’re here!

I’m sorry. I don’t understand what you’re saying. Are you telling me you have seen me on TV?

Nooo, I saw you on the E, and now you’re here. Isn’t that amazing?

Yeah, it’s a small world, sa jag efter att ha fattat att han menade tunnelbanelinjen E.

Jag kan inte utesluta att han hade spanat in mig på tunnelbanan och tyckte att jag var den coolaste katten i stan med min slitna, svarta skinnjacka, min depraverade uppsyn och allt, och, ja, det är möjligt att jag var den där katten som fick New York att koka varhelst jag styrde mina steg, det kan jag inte förneka, men i alla fall, jag tror jag tar och katalogiserar detta minne som ett möte med en filosof som bara blev uppspelt av att människor till och med på Manhattan inte alltid slukas upp av folkvimlet, utan har möjlighet att dyka upp senare under dagen inför en och samma observatör.

Hur påverkar en människa världen genom att bara förflytta sig genom en stad? Jag kan nästan svära på att om den där kvinnan jag mötte tidigare idag fullständigt hade stannat upp framför mig och bara sett mig i ögonen en längre stund hade vi börjat kyssas.

Jag är en slav under mina begär. Och kvinnor slavar under sina. Tillsammans är vi en lustig samling djur. Vi fällde träden och reste städer i vilka vi utför olika uppgifter, den ena mer märklig än den andra i syfte att överleva och leva, söka trygghet, harmoni, spänning och äventyr.

Människorna på Manhattan: jag undrar vad de gör nu. Eller varför undra? De gör detsamma som i Skövde, Hong Kong och Berlin. Ändå spelar New York en särkild roll i människornas medvetanden. New York är smältdegeln, världens huvudstad, frihetens centrum, kreativitetens ymninghetshorn.

Jag stod lutad mot en husvägg i Harlem. En snubbe ville kränga en CD till mig. Först avböjde jag, men han gav sig inte. Han berättade om bandet han var med i, Harlem 6, hur de kämpade med att sprida sin musik, han frågade varifrån jag kom. Han var bara trevlig och trevlig och till slut halade jag upp plånkan och gav honom en tiodollarsedel. Det lustiga är att detta var i augusti, och först i kväll är första gången jag lyssnar på den där CD:n (Harlem Musik) (ja, de har stavat det med k). Den är helt ok. Det är hip hop. Påminner lite grann om 50 cent. Skön att lyssna på. Den har rullat några varv nu.

Det är sådär det kan fungera. Nu tittar jag på Wikipedia, och jag känner igen snubben på gruppfotot. Det var han. Han bär det blygsamma namnet Black Jesus.

I met Jesus in Harlem.

Nattens stillhet

februari 13, 2012 kl. 11:39 e m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

80-talet kommer aldrig mer tillbaka.

Hon dansade på festen

tog sig till hotellrummet

lade sig i badkaret

och gled långsamt bort från allt.

Det är över nu.

Hela tidsandan, all optimism trots kalla kriget, känslan av att allt var på väg uppåt.

Jag klamrade mig fast vid denna epok så länge.

Men den kommer aldrig tillbaks.

Vad man då trodde att 2000-talet skulle innebära.

Och hur ser världen ut idag?

Vad är det för värld?

 

En sista chans

februari 13, 2012 kl. 12:39 f m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Jag kan inte lura mig själv längre. Om inte världen är stadd i allmänt förfall, är åtminstone jag det. De där handdukarna jag kom upp med från tvättstugan för nästan en vecka sedan hänger över de där lakanen jag kom upp med från tvättstugan för nästan två veckor sedan. De hänger där över några stolsryggar, klara att vikas ihop och läggas in i lådor och skåp. Ja, om man nu har det där brinnande intresset för sortering av textilier.

Min kropp är inte vad den en gång var. Jag är inte tjugofem längre. Inte ens trettiofem. Jag är fyrtiofem. Det är ingen ålder för en författare, kan man invända. Nej, precis: inte om man redan vore publicerad och erkänd och allt det där, men det spelar egentligen ingen roll om det är egalt för de stora massorna huruvida författare debuterar med gråa tinningar eller ej. Vad det handlar om är hur länge jag kan hålla mig vid liv. Hur många år till har jag på mig att bekämpa mina tankars irrfärder och samtidigt försöka få ihop dugliga texter?

Kommer jag att tappa förståndet innan jag lyckas skriva min genombrottsroman eller kommer jag bara att upphöra att existera utan att ha åstadkommit något storartat i detta liv?

Inte ens en fru lämnar jag efter mig. Bara en massa kvinnor jag passionerat kysste och smekte. Kanske är det inte att förakta att jag skänkte kvinnor njutning där de kunde njuta som allra mest. Men det där är inget man reser statyer över. Hur skulle förresten det se ut? C-lingus: Ett monumentalverk i förgylld brons i korsningen Vasagatan / Avenyn. Nej, varför skulle jag sträva efter att bli en staty? Jag är inte ens säker på om det viktigaste för mig som författare skulle vara att mitt namn blev mer ihågkommet än någon av mina texter.

Hellre att det står såhär i morgondagens uppslagsböcker:

xxx xxx xxxx xx xxxx xxx xxxxxx xxxxxx

xx xxxxxxxxx xxxxx xxxxxxx xx xxx

berömd strof, okänd författare

än

Tendell, Håkan, en populär författare, poet och debattör i Sverige på 2000-talet.

Inga av hans texter finns dessvärre bevarade.

En författare måste betrakta texten som större än honom själv. Varje författare blir till stoft, men många ord kan vara för evigt till glädje, till kunskap och till tröst för andra människor.

Jag måste skriva en sådan text innan det är för sent. Kanske har jag redan skrivit den, och att den ligger någonstans på nätet eller i bibliotekens tidningsarkiv. Bara det att ingen nu levande ännu har insett dess storhet. Det vore inte första gången i historien något sådant händer, men det skulle kännas skönare att sluta sin ögon om man visste att man hade skrivit något som hade en god chans att överleva och bli läst av framtida generationer.

Ibland undrar jag varför detta är så viktigt för mig. Och ibland blir jag trött på att undra över alla slags saker och ting som någon slags satans filosof. Varför kan jag inte bara vara mer likt en robot? Inte ifrågasätta så mycket, och framför allt inte mig själv, utan bara köra på? Ja, varför ens ifrågasätta varför jag ifrågasätter? På vilket sätt gagnar det världen att jag tänker och skriver allt det jag gör?

När uppstod dagens värld?

februari 9, 2012 kl. 10:33 e m | Publicerat i Reflektioner | 2 kommentarer

Håkan Tendell mättar de hungriga på berget.

Gibraltar 1992 e. Kr.

När vi reste oss på bakbenen mer än bara tillfälligt för att speja ut över savannen eller för att lyckas få tag i något åtråvärt föremål, kan man säga att dagens värld uppstod. Vi frigjorde våra händer och kunde därmed utan svårighet forsla vapen, verktyg och ihopsamlade förnödenheter under långa sträckor.

Ett annat sätt att se på saken är att dagens värld uppstod när de mest grundläggande kommunikationsmedlen var uppfunna. Jag talar här om den hjulförsedda, oxdragna kärran, den segelförsedda vassbåten samt kilskriftstecknen och hieroglyferna. Runt 1992 f. Kr. var allt detta standard. Livet i staterna i världens centrum flöt på med samhällsplanering, handelsutbyte och rättsskipning.

Ett tredje svar är tidpunkten för den stora humanistiska/kulturella explosionen när i Grekland under 400-talet och 300-talet f. Kr. litteratur, dramatik, konst, musik, arkitektur, vetenskap och filosofi nådde nya höjder.

Vad händer sedan? Romarrikets uppgång och fall. Världen sjunker in i den mörka medeltiden. Karl den store gör runt 800 e. Kr. ett försök att ena och utbilda alla europeér. Det misslyckas. Napoleon försöker ganska exakt tusen år senare endast med konststycket att ena alla européer. Det går inte så bra det heller, och under alla de tusen år som förflutit sedan Karl den store, har, bortsett från vissa tekniska framsteg och naturvetenskapliga upptäckter, inte mycket förändrats vad gäller livsvillkoren för människorna.

Men så sker en teknisk revolution: Det blir möjligt att förflytta sig snabbt över land med tåg, och stabilt över hav med ångbåt utan hänsyn till nyckfulla vindar. Man kan skicka morsemeddelanden till folk på avlägsna platser. Man kan ta fotografier och föreviga ögonblick ur verkligheten. Man kan göra både det ena och det andra, och i slutet av 1860-talet äger tre viktiga händelser rum: Den gamla, misslyckade atlantkabeln för morsemeddelanden mellan Europa och USA ersätts med en ny 1866, Suezkanalen öppnar 1869 en enorm genväg för handelsfartyg på rutten Europa – Asien, och i USA invigs 1869 en järnvägslinje som sträcker sig hela vägen från kust till kust. Denna tid kan därför med rätta anses som globaliseringens uppkomst: födelsetidpunkten för dagens värld: ett samhälle där människor kan transportera sig själva, föremål eller meddelanden över stora sträckor med hög hastighet. Det är ingen slump att Jules Verne 1873 ger ut romanen Jorden runt på 80 dagar.

Det har tagit mig ett halvt liv av filosofiska grubblerier för att fastställa vårt samhälles egentliga början, och här och nu slår jag alltså fast att startåret är 1869. Samma år ges för övrigt Leo Tolstojs massiva och episka roman Krig och fred ut. Det är nästan så att jag känner att jag borde läsa den snart. Jag börjar bli redo. Den har liksom legat på lagring i många år som en stor butelj champagne. Snart får jag öppna den och hälla i mig den. Det måste ju firas att alla dessa år av tänkande i min ensamhet ledde någon vart.

Kreationens under

februari 6, 2012 kl. 10:14 e m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Månen bland molnen. Mannen på gatan. Blåmaneten i Kattegatt. Hallonbusken i gläntan. Sälen i Slottsskogen. Kvinnan vid räcket. Havsörnen i skyn. Näckrosen i dammen. Den svarta pantern i djungeln på överarmen på mannen på forskningsstationen på Svalbard. Blåvalen i djupet. Zebraflocken på savannen. Lönnens löv om hösten. Liljorna om våren. Den porlande bäcken. Det spirande trädet. Det vajande fältet. De sammanbitna ryttarna över stäppen. Delfinens volter i luften. Fjärilens dans över handen. Det nyfödda fölet i spiltan. Kattungens lek med tofsen. Kycklingens upptäcktsfärd på gården. Kossans betande i gräset. Mossans växande på berget. Regnets smattrande mot plåttaket. Vitsippornas invasion av sluttningen. Snöflingornas fall över lovikavantarna. Vulkanernas lavaströmmar på Venus. Sommarbrisens smekning mot kinden. En dräng hugger ved, torkar svetten ur ansiktet med näven, fortsätter hugga i sin blöta, smutsiga skjorta, bär in en trave björkved i torpet, kastar ett öga mot henne där hon sitter och skriver i fotogenlampans sken. Och han såg att det var gott.

En post om post

februari 1, 2012 kl. 11:24 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Efter att i en månads tid aktivt ha funderat på vad min nya roman skall handla om, fastslog jag igår kväll innehållet. Och idag bestämde jag mig för i vilken postlåda jag i framtiden skall stoppa ner det tunga kuvertet med manuset. Det får bli här inne, i Posthotellet a.k.a. Clarion Hotel Post a.k.a. Post, närmare bestämt i den där röda postlådan som jag inte läst någonting om i förhandsskriverierna. Annat var man ju förberedd på att ta del av när man gjorde entré, t.ex. receptionsdiskeniorreforskristallförenmiljoneuro, denstyckadeochmangladepostbilenpåväggen och denlångaguldsoffaniettavhotelletsutskänkningsutrymmen, men den där klarröda, gedigna metallpjäsen hade alltså gått mig helt förbi, och nu är den redan kult, i alla fall för mig. Kanske kommer jag till och med att författa delar av manuset inne i den med bokhyllor prydda baren till vänster när man kommer in från Drottningtorget. Ja, så får det nog bli. För övrigt är jag mycket nöjd med att ha kommit fram till vad jag skall skriva om. Förvisso har jag inte känt någon press på att fort besluta mig för en idé, men samtidigt kan man inte komma ifrån att jag undrade lite om jag någonsin skulle hitta rätt. Nåväl, jag hittade rätt och nu är det bara att kavla upp ärmarna, elektrifiera neuronerna och börja skapa!

 

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.