Stunder av passion

augusti 25, 2013 kl. 2:52 f m | Publicerat i Skrivande | 3 kommentarer

Inspirationsbild

Lördag kväll. Över hela jorden känd som kvällen då en del män och kvinnor gör det de gillar allra bäst: skriver romaner.

För så är det, att när jag väl kommer igång, när jag väl äntrar världen i min roman och glömmer bort den verkliga, när jag träder in i karaktärerna och glömmer bort mig själv, då känns det himla skönt.

Vid niotiden började jag skriva, och nu är jag nöjd för i natt. Det är på helgerna det stora framåtskridandet ska ske. En vanlig vardagskväll kan det vara svårt att träda in i den andra världen. Ibland går det, ibland redigerar man bara någon mening, ibland låter man det vara helt och hållet.

Under det här passet skrev jag 1 300 ord på min roman. Det är 1 300 fler än vad jag skrev på min roman under hela veckan som gick. Det är på helgerna det ska ske. Och det får ta den tid det tar. De här 1 300 orden var av hög kvalité. Det var hårdkokt, det var humoristiskt, poetiskt och erotiskt. Ja, det var kanske rentav på bästsäljarnivå. Det kändes i alla fall så.

 

Annonser

Architects of the world, get ready to rumble! Draw the heaviest skyscraper in Gothenburg: Karlavagnstornet. 60 floors.

augusti 22, 2013 kl. 11:54 e m | Publicerat i Okategoriserade | 14 kommentarer

Gothia Towers 22 August 2013

Tallest in the city right now. Gothia Towers: East Tower. 100 metres.

Karlavagnstornet in Gothenburg is going to be the highest skyscraper in Gothenburg and Sweden and Scandinavia.

60 floors. 201 metres.

Construction will begin in a few years. Before that, there will be an architectural design competition open for contestants from all over the world.

Why don’t you have a go?

Leave your mark of futuristic brilliance on Northern European soil.

The competition will most likely be announced here http://www.arkitekt.se/english

Here is the press release http://www.sefa.se/press/nyheter/2013/karlavagnsplatsen/

Want to catch a glimpse of the city?

Check out my other blog http://gothenburgconstructionupdate.wordpress.com/

Want to do some advanced research on location?

Go to http://www.goteborg.com/en/ to find out all about travel alternatives, hotels and nightclubbing.

Welcome to the city of dreams.

Lyckholms 22 August 2013 b

 

 

 

 

Uppenbarelsen i Palmhuset: Den bibliska skapelseberättelsen skrevs av en kvinna

augusti 18, 2013 kl. 7:34 e m | Publicerat i Skrivande | 3 kommentarer

Palmhuset - Göteborg 18 augusti 2013

Egypten brinner. Syrien brinner. Där människor vistas lurar den onde i grönskan.

Den bara kom till mig. Från ovan, från fjärran, från var som helst: uppenbarelsen.

Jag stod i Palmhuset i Göteborg och blickade ut över paradisets skönhet när jag insåg att det var en kvinna som diktat raderna i skapelseberättelsen.

Världens tillblivande beskrivs inte i naturvetenskapliga termer. Det är poesi från en kvinna som suttit på sitt rum i skenet från en fackla. Med kilskriftens verktyg i sin hand har hon genom det glaslösa fönstret studerat månens vandring över himlavalvet och tryckt tecken i sina lertavlor.

Hon är kär i en man. Men det är förbjuden kärlek. Föremålet för hennes längtan är inte densamme som hennes fader valt ut åt henne. Hon är kär i en man som saknar både resurser och makt. Hon har umgåtts med mannen, studerat honom i smyg, kan inte sluta tänka på honom. Om de ska få en framtid tillsammans måste de rymma, fly till skogen, leva på kärlek och luft och vad naturen har att ge. Hon vill göra allt för honom, men det rådande samhället och de rådande gudarna upplever hon inget stöd från. Hon önskar att det fanns en gud som var mäktigare än alla de andra, och att den guden var på hennes sida. Hon önskar sig den guden och ser för sitt inre hur den mäktige guden skapar en värld där hon och hennes älskade kan få leva lyckliga.

”Herren Gud sade: ”Det är inte bra att mannen är ensam. Jag skall ge honom någon som kan vara honom till hjälp.”

Samtidigt som kvinnan skapar en drömvärld till sin egen hjälp för att våga ta det avgörande steget är hon realist och inser att livet i skogen inte skulle bli så paradislikt. Hon vill skaffa barn med sin älskade men fruktar förlossningen som hon hört så mycket historier om. Ja, hon har inte bara hört historierna, utan även skriken. Utan barnmorskor till hjälp, vilka svåra stunder väntar henne inte där ute? Hennes drömvärld faller till marken, men hon plockar upp den igen och gör den trovärdig så att hon skulle kunna klamra sig fast vid den i nya stunder av tvekan och tvivel.

För att hon och mannen kommer att trotsa samhällets normer ska de straffas av Gud.

”Till kvinnan sade han: ”Stor skall jag göra din möda när du är havande, med smärta skall du föda dina barn.”

”Till mannen sade han: ”Du som lyssnade till din hustru och åt av trädet som jag förbjöd dig att äta av, förbannad skall marken vara för din skull. Med möda skall du hämta din näring från den så länge du lever, törne och tistel skall den ge dig. Du skall äta av växterna på marken, du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett tills du vänder åter till jorden.”

För var kväll som gick utan att kvinnan vågade ta steget skrev hon i frustration på sin berättelse. Lät den bli mer och mer detaljerad. Lånade lite stoff från Gilgamesh-eposet,  avsnittet om syndafloden. Hon våndades, krossade sina lertavlor, men samlade sig och skrev nästföljande kvällar rent berättelsen, från skapelsen till Adam och Eva, vidare över Guds vrede och utplånande av världen till Noa och den nya världen. Så packade hon ett par väskor, lade lertavlorna på sängen, klättrade upp på bordet, ut genom fönstret och skyndade bort till sin älskades enkla boning.

Morgonen därpå fann en tjänare lertavlorna på hennes säng. Det blev allmän uppståndelse i staden, man gick skallgång för att hitta kvinnan. Mannen struntade man i. Men hittade man honom skulle han naturligtvis halshuggas. Hon skulle få en mildare påföljd. Spöstraff. Femtio rapp. Fadern ville inte sänka hennes värde på giftasmarknaden alltför mycket. Samtidigt ville han statuera ett exempel så att inte hans andra döttrar skulle få för sig att de utan konsekvenser kunde följa sitt hjärtas röst. Det var en fråga om släktens heder.

När man gett upp sökandet efter kvinnan var fadern beredd att slänga bevismaterialet, men en rik köpman och litteraturälskare vid namn Abram köpte den gripande historien för en summa av trettio getter. Han inspirerades så av dels det monoteistiska tänkandet, dels tanken på att lämna staden Ur, att han bestämde sig för att söka sig ett bördigt stycke land och bli grundaren av en ny religion. Sedermera ändrade han sitt namn till Abraham.

Detta var fyratusen år sedan. I dag gick jag hem från Palmhuset, sneddade över Kungstorget, stannade till vid en scen där musiker från Rajasthan uppträdde. Dokumenterade dem en stund och lämnade sedan torget. Hörde hur trummorna blev vildare och publikens jubel allt högre. Ångrade att jag inte stannat kvar, men ville samtidigt hem för att nedteckna min revolutionerande insikt om att det var en kvinna som skrev de första kapitlen i Bibeln.

Högaktningsfullt

Er tillgivne

Håkan Tendell

Att ge det mening

augusti 18, 2013 kl. 3:58 f m | Publicerat i Reflektioner | Lämna en kommentar

The Wall - Ullevi Stadium Gothenburg 2013

Natten mellan fredag och lördag skrev jag ytterligare tusen ord på min roman. I dag strök jag ett par hundra. C’est la vie.

När jag vaknade vid lunchtid i dag, lördag, (oaktat att det nu är söndag) kände jag att det var läge att få perspektiv på tillvaron. Jag gick systematiskt tillväga och föreställde mig hur Universum såg ut för tio miljarder år sedan. Det var lugnt och stilla. Protogalaxer och stora moln av grundämnen. En miljard år sedan. Supernovor. Svarta hål. Vår planets yta täcktes av vulkaner, lavaströmmar och iskometnedslag med vatten till våra oceaner. Hundra miljoner år sedan. Människans förfäder, ekorrliknande varelser, klättrade i träd på behörigt avstånd från fjäderprydda dinosaurier. Tio miljoner år sedan. Apornas planet. En miljon år sedan. Grymtande erectus med flintasten och eldfacklor i händerna. Hundratusen år sedan. En grotta i Sydafrika. Den förste konstnärssjälen.

Öh, kolla, jag har ristat rutmönster här.

Ok, vad är det bra för?

Bra och bra: vad tänker du på när du ser mönstret?

Öööh … rutor.

Aaaarrrggghhh! Ingen förstår mig.

Tiotusen år sedan. Jordbruk i Mellanöstern. Handel. Kulturutbyte.

Tusen år sedan. Medeltida mörker i Skandinavien. Lera. Trälar.

Hundra år sedan. Spårvagnar i Europas städer. Stumfilm. Hattviftande miljontals män, ännu ej stupade eller krigsinvalidiserade.

Atomerna som bygger den nuvarande konstnärssjälen har funnits i miljarder år. Konstnärssjälen har dem bara till låns. Om tusen år vet man inte var atomerna är. Kanske någorlunda samlade, kanske spridda vind för våg.

En konstnärssjäl kan inte bevaras när neuronernas nätverk slocknat. Bara informationen själen gav uttryck för, ristad, ritad, huggen, byggd, målad, skriven. Ibland kopierad från ett förgängligt material till ett annat. För framtidens folk kan den bevarade informationen ge mening, men vilken mening kan den ge konstnärssjälen själv under dennes levnad? Alltifrån intet till bekräftelse och belöningar.

Vilken mening gav och fick jag idag?

Jag gick på Tyska bron och uppmanades att skriva ett förslag på vad jag vill se i eller vid Hamnkanalen framöver. Jag vet sedan tidigare att kommunens planer är att göra Hamnkanalen till ett nytt Nyhavn, och jag gillar det, men för att tillföra något som sannolikt ingen annan föreslagit skrev jag, En futuristiskt utformad ubåt, ovanför vattenlinjen i läcker design, under vattenlinjen med väggar av glas och innehållandes ett diskotek öppet från lunch till midnatt.

Vad är oddsen? Inte stora. Jag misstänker att i Hamnkanalen kommer bara figurera objekt som kan härröras till den ostindiska eller viktorianska eran. Därmed är mitt förslag inte ett förslag, utan konst. En dikt, en installation, en performance eller vad som helst. Dess huvudsakliga funktion är att skapa en känsla hos läsaren. En läsare kan bli upphetsad över möjligheten att få gå på det där diskot, en annan kan tycka att det är löjeväckande, en tredje att det är upprörande och en fjärde kan bli inspirerad till att bygga en egen ubåt och korsa Nordsjön. Med disko, disko, disko. Tvåhundra meter under ytan. Subwoofer. Disko, disko, disko.

På Gustaf Adolfs torg såldes det mat från Europas alla hörn. Bland annat paella, souvlaki, Strudel och så waffle. I ett av tälten såldes det enbart Bratwurst, Currywurst och någon annan Wurst. Säljarna talade tyska. Jag kunde ha sagt, En Bratwurst, tack, och det hade funkat alldeles utmärkt, men jag sa, Ein Bratwurst, bitte. Varför då? För att det gav mig illusionen av att vara i Tyskland för ett ögonblick. Berlin tur och retur på en halv minut. Det kändes skönt. Bratwursten var god, den också. Det gav mig mening utöver den praktiska nyttan att prata tyska.

Jag hade läst att det skulle äga rum en entimmes programpunkt på Röhsska museet kallad Fashion Day Event. Vad skulle jag göra? Jag hade redan applåderat akrobater som klängde i stolpar vid Kungsportsplatsen. Jag gled in på Röhsska. Där pågick en utställning som hette Ond Evil Design. Det märkliga, eller rättare sagt det mycket märkliga, var bara det att utställningsmontrarna kantades av kvinnliga fotomodeller, en del i glamorösa klänningar, en del halvnakna. Kvinnorna stod bara ett par decimeter från varandra, så för att kunna titta i montrarna fick man liksom ställa sig mot kvinnorna nästan som om man skulle dansa med dem. Det kändes jättenaturligt. Inte. Monterinnehållet var inte objekten. Kvinnorna var inte objekten. Det var jag som var objektet. Det var jag som hade förföriska blickar riktade mot mig. Jag klarade inte av det. I ett monterglas såg jag en spegelbild av min panna fylld av svettdroppar. Nästa rum innehöll också fotomodeller, och trångt att ta sig förbi. Totalt tre rum. Kanske fyrtio modeller totalt. Jag minns bara ansiktet på en som jag tittade på två gånger. Eller kanske tre. Sedan kom jag till ett rum som var organiserat på ett mer traditionellt sätt: enstaka besökare som glodde på konstverk och begrundade. Om min analys var korrekt var utställningens budskap att nästan all produktion av kläder och andra föremål på jorden bidrar till orättvisor och miljöförstöring. I det sista rummet stod det en glasbur i mitten innehållandes en machete. På väggen hängde en stor hakkorsflagga. Den gav nästan mer obehag att titta på än att bli uttittad av kvinnorna. Det kom därför väl till pass att man vid utgången serverades förfriskningar. Det som såg ut som rosa champagne visade sig dock vara hallonsoda eller något i den stilen, men det smakade gott.

Jag var på Göteborgs Konsthall också, men innan jag kommer till det kan jag nämna att jag avrundade dagen med ett besök på Ullevi. Det var en konsert baserad på Pink Floyd’s dubbel-LP The Wall. En udda konsert, men stundtals grym. Högtalare var placerade runt om på läktarna så att upplevelsen av bomber och kulsprutor, folkmassors skanderande, helikopterljud och annat blev oerhört påtagligt, som om man var mitt i allt det som hände. För att inte tala om den där fullsizemodellen av en störtbombare som plötsligt flög tvärs över Ullevi längs en vajer och kraschlandade i ett hav av eld bredvid scenen. Maffigt! Applåder, visslingar och rop.

Ja, innan dess drog jag alltså till Göteborgs konsthall. Utställningen där hette Love Explosion. Varför förstod jag inte, men så är jag inte heller någon stor konstkännare. Det bästa var ett mörkt rum där det förevisades en kortfilm om och om igen. Jag satt ensam i rummet och tittade på resväskor som guppade på havets vågor. Först tänkte jag att det skulle symbolisera båtflyktningar på väg mot Sydeuropa. Sedan tänkte jag att det kanske skulle föreställa att ett plan hade kraschat i havet och de att omkomnas väskor var det enda som inte hade sjunkit till botten. Därefter kom jag på svaret: Att alla tolkningar är rätt. Konstens syfte är att ge mottagaren en eller flera slags tankar och upplevelser som på ett eller annat sätt kan få mottagaren att reflektera över sin egen eller andras tillvaro, vare sig det leder till nyttiga handlingar eller bara tjänstgör som tillfredsställande underhållning, vilket i sig är en anledning lika god som någon annan.

Efter konsthallen förpassade jag mig till en träbänk i solskenet utanför universitetsbiblioteket vid Näckrosdammen. Hur många timmar hade jag inte lagt ned på pluggande i den där byggnaden, och vad hade det gett mig? Studiebidrag och studielån att leva på när jag var ung. Ja, så kan man se det då jag inte blev det jag under fem års tid studerade till, trots att jag till slut kämpade mig till den åtråvärda akademiska titeln.

Men vadå blev och blev? Jag är bara en samling atomer, för tillfället utgörande medborgaren Håkan Tendell, no more, no less.

Min samling atomer är min samling atomer oavsett vad jag gör.

Vad är syftet med dessa atomer? Det finns inget syfte. Vad man kan åstadkomma är att finna mening och att sprida möjligheter till mening.

Hur fort kan man skriva en roman?

augusti 15, 2013 kl. 6:49 e m | Publicerat i Skrivande | 2 kommentarer

Stenpiren Göteborg 15 augusti 2013
Renovering av Stenpiren. Gbg.

Under natten till idag passerade jag 30 000-strecket. Antal ord i min roman. Ej levnadsår.

I förmiddags såg jag för övrigt ett inslag på BBC News om världens äldsta människa. Man har hittat honom levandes i en bergsby i Sydamerika. Blott 123 år gammal knallar han omkring i sin hipsterlook och andas frisk luft, dricker rent vatten och äter vilda djur.

Om jag ändå bara visste hur lång tid jag har på mig att skriva.

Igår tog jag ett glas vin i Kristallsalongen på Stora Teatern och diskuterade manusskrivande med ett par författare; Emma Nordlander (nyss debuterad med Kattbarnen) och Louise Halvardsson (slog igenom för några år sedan med Punkindustriell hårdrockare med attityd). By the way, Louise, your hair is beautiful. Ok, så jag frågade Emma hur många ord hennes roman var på, men detta var henne obekant. Sidantalet uppgick emellertid till 173. Om vi antar att en sida i snitt innehåller 300 ord innebär det att den färska romanen ligger på ca 52 000 ord. Det är ju strålande nyheter. Man behöver inte nå upp till åtminstone 80 000 ord för att komma ifråga för publicering. Detta hade jag naturligtvis kunnat konstatera om jag begrundat sidantalet i allt nyutgivet, men världen är full av distraktioner och ibland behövs det att beviset hamnar framför en för att man ska komma till insikt om eller bli påmind om verkligheten.

Om en del säger minst 80 000 och andra säger minst 40 000 och den bok jag läser just nu, The Day of the Locust av Nathanael West, är, låt säga, på ca 54 000, och med allt vi känner till om uttryck som don’t count every word, but make every word count och liknande i den eviga frågan om hur lång en roman bör vara för att ha god chans att bli publicerad, hur många ord lång bör jag då se till att min roman blir?

Verkar inte 55 000 vara lämpligt?

Jag tycker också det.

Det innebär att jag redan har skrivit över hälften av manuset. (Bra jobbat!)

Det innebär att det är realistiskt att jag kan få manuset klart snart. (Javisst!)

Hur fort kan det gå?

1 000 ord per dag kräver 25 dagar.

1 500 ord per dag innebär 16 och en halv dag.

2 000 ord per dag 12 dagar.

3 000 ord per dag drygt en vecka.

Mitt rekord för en dag ligger på 6 000 ord. Mitt näst bästa resultat är 4 000 ord. På bronsplats vet jag inte, för jag har inte haft anledning att tre gånger i mitt liv fascineras av egna topprestationer inom skönlitteraturens område. Detta spelar ingen roll. Nu är det bara att blicka framåt.

 

Vad kulturen gör med oss

augusti 12, 2013 kl. 3:10 f m | Publicerat i Reflektioner | Lämna en kommentar

Göteborg 12 augusti 2013

Under söndagen läste jag klart en roman: The Killer Inside Me av Jim Thompson. Det var fruktansvärt. Fruktansvärt för att det där hemska hände som om det vore på riktigt. Jag som ändå numera vet en hel del om hur man skapar skönlitteratur, hur kunde jag påverkas så starkt? Men jag antar att det är det som är den välgjorda fiktionens styrka. Den kopplar ett grepp om en.

När jag för ett par dagar sedan så att säga stod bredvid och såg vad Lou Ford gjorde mot Joyce Lakeland, blev jag illa berörd. Hur kunde han göra så? Vad hade hon gjort honom för ont? Men det var ingenting mot vad han i söndags gjorde mot Amy Stanton. Den stackars varelsen. De skulle gifta sig. Hon trodde det. Och så … Nä, jag mår nästan dåligt igen nu när jag tänker på det. Och ändå har det aldrig hänt. En författare skrev detta på 50-talet. Det var längesen. Längesen det inte ens hände, mer att han fogade samman de bokstäver som mer än ett halvt sekel senare påverkade en läsare i en annan del av världen. Hade boken stått kvar oläst i min bokhylla hade varken Joyce eller Amy råkat illa ut. Förutom att de hundratusentals eller kanske miljontals gånger redan gjort det. Ja, nu är det som att jag återigen tror att de är några som har funnits. De har aldrig funnits. De är bara bokstäver. Och om jag skulle läsa boken på nytt, skulle de leva igen, för ett tag, om man nu kan säga så. Men de har ju aldrig levt. De har aldrig dött. Det är kulturens magi som har fått min hjärna att känna som om de en gång fanns. De rationella funktionerna i hjärnan vet fakta, men de emotionella vet det inte. Det är därför vi kan fängslas av uppdiktade människoöden i romaner. Det är en sådan stark kraft.

Likadant med film, men till skillnad från hur romanen enbart med hjälp av bokstäver bygger scener i huvudet på folk, tar filmen hjälp av verkliga människor och verkliga miljöer, förutom t.ex. i Elysium som jag såg i söndags kväll där en stor del av miljöerna utan tvekan var gjorda i dator. Robotarna likaså. Det var en må-dåligt-film. Jag satt och tänkte på hur jäkligt hela det jordiska samhället är beskaffat. Och varför jag mådde dåligt var nog också för att jag insåg att jag de facto är betjänt av att tillhöra de privilegierade på jorden. Å ena sidan vill jag rädda världen. Å andra sidan är jag kanske inte redo att betala priset för diverse åtgärder, särskilt som det inte finns några garantier för att världen verkligen skulle räddas, utan tvärtom kanske det bara skulle bli så att det blev lika jäkligt precis överallt. Ungefär som de överlevande i en livbåt kan reagera. Ena minuten är deras människokärlek oändlig. De plockar upp människa efter människa, men när de nästa minut märker att hela livbåten skulle sjunka om de tog upp en enda människa till, skulle de slå med årorna mot hjälpsökandes händer som klamrade sig fast mot båtens kant, där när som helst vattnet skulle kunna skölja in och förvandla alla i båten till havets offer. Till och med den som sist blev räddad skulle kanske glömma hur utsatt han själv nyss var och bara kämpa hårt för den chans till överlevnad han vunnit genom livets lotteri.

På den tiden när alla var jägare, samlare, fiskare, var saker och ting kanske inte lika problematiska. Man levde i små flockar. Delade maten mellan sig. Nåja. Det fanns kanske översittare som sparkade till de svaga i flocken när de försökte få sig en bit mat. Sannolikt fanns det en ledare som bestämde, antingen genom talets gåva eller genom muskelkraft: sin egen och/eller sina underhuggares, vilka han såg till fick njuta så pass mycket att de gladeligen fortsatte upprätthålla den rådande ordningen.

Människan lärde sig odla spannmål och tämja boskap. Man byggde förråd av mat. Stora reserver för dåliga tider. Och när dåliga tider kom, ville de flockar som inte varit lika företagsamma eller förutseende eller som haft extra otur kanske be om en bit mat hos de välbärgade. Och kanske fick de det. Och en annan gång kanske de inte fick det. Och så blev det kanske lite bråk kring det hela. Handgemäng och ordväxling. Och det stannade inte där, för en man måste äta. Och om tusen hungriga män omringar ett läger med hundra mätta män som bevakar matreserven för sig och sina kvinnor och barn, vad kommer att hända? Då träder filosofen från de mättas läger fram, och han säger, Ge en människa en fisk, och han blir mätt för en dag. Lär en människa fiska, och han blir mätt för livet. Men de hungriga männen hungrar inte efter visdomsord. De vill ha mat. Nu. Så ledaren för de hungriga kör ett spjut genom bröstkorgen på filosofen, trycker till med foten så att filosofen lossnar från spjutet, höjer den blodiga käppen i skyn, och ropar, Attack!

Och de mätta männen blir attackerade med spjut och stenar, hammare och yxor. Och de nya herrarna i byn festar loss på byns goda. Nästföljande dag börjar de bygga en mur runt byn, för de inser att vad de har gjort mot andra män, det kan också andra män göra mot dem.

Så byggdes Jerikos murar och kinesiska muren, och idag har vi muren mellan Israel och Palestina, och stängslet mellan USA och Mexiko. USA är ett land med mestadels kristna invånare. Mexiko är ett land med mestadels kristna invånare, men i vilka av Bibelbältets kyrkor predikar prästerna för att stängslet mellan USA och Mexiko ska rivas och att Guds förlovade land ska glädja sina medmänniskor mexikanerna med bröd och fisk och god sjukvård? Säg mig den präst som skulle våga yppa dessa ord. Det skulle hen nog aldrig våga, för hens dagliga bröd är ju i sin tur beroende av att församlingen är beredd att betala uppehället för prästen, och församlingens medlemmar är de som i slutändan skulle få betala dyrt för den kristna välgärningen. Men om de i Amerika är hycklare, är då inte också vi i Europa ena riktiga hycklare? Vi försöker göra gott världen över, och vi tar emot en hel del hjälpsökande, men vi håller samtidigt stenhård koll på våra gränser.

Schengenområdet är vårt Elysium.

Nutida författares dilemma

augusti 5, 2013 kl. 11:59 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Heineken 2013

Ni har kanske redan hört talas om det: de utvalda människorna som just nu traskar omkring på jorden iförda röststyrda glasögon, med vilka de kan fotografera eller filma just det som deras ögon registrerar, och i realtid sprida foto och film till andra människor på jorden.

Vi kan bara ana oss till hur dessa behändiga apparater, Google Glass, kommer att användas framöver.

Föreställ dig OS-finalen på 3 000 m hinder i Montreal 1976. Och föreställ dig att du hade kunnat välja att se loppet genom Gärderuds ögon: sista varvet, den röda tartanen, de svartvita hindren, inför sista kurvan går du upp i ledning, vallgraven där framme, spikskon mot hindret vid vallgraven, luftfärden över vattnet, plasket vid fotisättningen, funktionärerna, vakterna, det exalterade folkhavet, vyn över upploppsrakan, det sista hindret, vägen ligger öppen för OS-guld.

Och föreställ dig att se samma situation som om du vore Baumgartl: hur du kommer närmare och närmare svensken, som inte tycks lägga märke till att hans ledning är hotad. Snart är du ikapp. Med den här farten har du stor chans att ro hem guldet. Sista hindret nu. Ni är jämsides. Men vad i helskotta? Röd tartan, huvet på sned. Och där är polacken förbi också. Nedrans!

Och i Malinowskis ögon: Guldstriden tycks vara över för din del. Det handlar bara om att ta sig i mål och inkassera en bronsmedalj. Svensken och östtysken får göra upp om guldet. Strax sista hindret. Men vad händer? Baumgartl faller! Bara inte trampa på honom nu och snubbla själv! Nej, det gick bra. Tack, gud! Och det kommer att bli silver! Jösses!

Ja, lita på att vi snart kommer att få se helt nya vinklar från hinderlopp, stavhopp och diskus med mera.

Och med en mer robust apparat tror jag att vi snart även kan följa Lotta Schelin hela vägen från ruschen i slutet av en viktig match, blicken mot krysset, blicken mot bollen, följandet av bollbanan och nätets rasslande, fansens vilda jubel, och hur hon trycks ned i gräset borta vid hörnflaggan av anstormade medspelare som kastar sig över henne.

TV-sport kommer aldrig mer att bli sig likt, men jag spår också utveckling av andra genrer. Att kunna följa andras upplevelser i detalj blir det nya svarta. I stället för att bara se en bild på någons lunch, kan man se hur lunchätaren beställer den, äter den, konverserar med lunchsällskapet och spanar in denna där som just träder in på restaurangen. Men vem vill se detta? Ja, det finns nog ingen hejd på vad folk kan vilja se. Vem kunde för tio år sedan ana att det skulle bli så populärt att läsa varandras dagboksanteckningar, att vilja skylta med att dessa kläder har jag på mig idag, denna lunch äter jag idag, detta filosofiska spörsmål grubblar jag på idag? Om tio år kanske man kan få följa med i folks sängkammare i realtid. Integritet, någon? Från 2003 till 2013 har världen förändrats. Förr ville folk knappt bli avslöjade med detaljer om sina privatliv. Idag försöker folk själva nå ut med en massa detaljer i mediabruset. Syns man inte, finns man inte, och år 2023 kommer gränserna att ha tänjts ordentligt för vad en del kan tänka sig att göra för att finnas till. Hur långt kommer jag själv att gå 2023? Det vill jag inte veta. Men 2023 kommer jag kanske tycka att det känns naturligt att mina läsare / tittare ska få se mig knäppa upp en kvinnas behå. Och vad ska bibliotekarien säga? Eller är hennes väninnor närvarande genom hennes ögon för att följa hur väninnan knyter upp slipsen och knäpper upp skjortan på mig, den äntligen debuterade romanförfattaren? Vad ska jag säga till henne?

– Är det bara du och jag här och nu eller har du gett access till hela svenska folket?

– Du har låtit dig raggas upp av en kvinna med glasögon. Du vet vad du har gett dig in på. Men om det bara är jag eller jag och utvalda vänner eller jag och hela planeten just nu, det vet du inte, och det kan du inte styra över. Frågan är bara: Gillar du läget eller vill du att jag ska gå?

– Stanna kvar.

– Ställ dig vid fönstret. Vrid lite på dig. Såja. Perfekt. Och så tar du av dig skjortan. Sakta. Såja. Och så kommer du hit till sängen. Mina följare föreslår annan musik. 23 % vill att du går ner på mig till This City Never Sleeps med Eurythmics. Är det ok med dig?

– Och 72 % av mina följare vill att du ska dansa för mig till Slave To Love med Bryan Ferry. Så så får det bli.

2023. En framtidsvison. Men vad vill jag säga med allt detta?

Jo, att det är lite komplicerat att skriva en roman år 2013 som kanske kommer ut på marknaden först år 2015. Hur kan jag veta hur stort genomslag glasögon som dessa kommer att få även i det vardagliga livet? Kommer 10 % eller 90 % av alla twentyandthirtysomethings att gå omkring med såna där år 2015? Om 90 %, hur kommer det i så fall att påverka folks vardagsliv? Och om jag inte kan räkna ut det och låta romanen präglas av den teknikutvecklingen, kommer min roman inte att vara fräsch. Det var lättare för forna tiders författare. Visst kom det uppfinningar i strid ström även då, men inte så himla ofta som idag.

Redan idag existerar det 3D-skrivare. Jag behöver få med sådana i romanen eftersom de år 2015 kommer att vara lika vanliga i svenska hem som mikrovågsugnar. Det är inte fakta, men det är min välgrundade gissning. Sedan har vi drönare. Genomslag för privatbruk kommer kanske att dröja, men när och i vilken omfattning kommer polisen att ha tillgång till sådana? Min gissning kommer att ha stor betydelse för realismen i min roman. Jag skriver trots allt en kriminalroman. Ponera att jag inte har med en enda drönare. Ponera att det i det svenska luftrummet år 2015 vimlar av drönare med uppgift att bevaka områden och förfölja misstänkta, kanske rentav attackera de misstänkta genom att spruta färg på dem så att de blir lätta att identifiera vid gripande i fall man tillfälligt skulle ha råkat tappa bort dem mellan platsen för gärningen och platsen för gripandet.

Den tekniska utvecklingen går oerhört fort just nu. Snart kommer material som kan göra soldater eller stridsvagnar nästan osynliga genom att ljuset från bakgrundsmönstret leds runt soldaten slash stridsvagnen som vatten leds runt en sten i en fors.

Alla romaner som är tänkta att vara samtidsromaner kommer kanske snart att betraktas som historiska romaner, för vem ska kunna förutspå allt som är på väg att ske?

Propaganda som poesi

augusti 2, 2013 kl. 10:59 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Göteborg New York 2 aug 2013 a
Göteborg New York 2 aug 2013 b
Göteborg New York 2 aug 2013 c
Göteborg New York 2 aug 2013 d
Ur dagens Göteborgs-Posten

Det var väntat att mitt inlägg i GP för ett par veckor sedan skulle leda till oro i delar av lägret. Och det var i princip tvunget att jag skulle behöva utveckla min talan. Så jag skrev en text till, och idag gick den i tryck. Det är något alldeles särskilt med trycksvärta på tunt tidningspapper. Särskilt om man gillar vad man läser. Får se vad jag får för respons denna gång. Blir det kanske medhåll eller möjligtvis massakrering av mina åsikter?

Nåväl, mina idéer tål att ifrågasättas. Jag vet ändå att jag har rätt. De två texter jag haft med i GP i sommar är så att säga de två stentavlorna.

Gott så, men nu till något annat. Vilket poetiskt värde har texterna? Är det lågt? Hur kan det då förbättras? Vad kan klipp och klistra göra för upplevelsen?

Låt oss först göra en rekapitulation, nej en fullständig repris, av originalen:

* * * * *

En del göteborgare är oroade över att Malmö är på väg att knuffa ned Göteborg från positionen som rikets andra stad.

Vi ska inte bry oss om Malmös expansion. I stället bör vårt fokus ligga på vad vi kan göra för att gå om Stockholm och bli nummer ett. Varje år missar vi en massa företagsetableringar, arbetstillfällen och turistintäkter för att vi är nummer två. Varför ska vi nöja oss med det? Göteborg ska ligga i topp.

Vår stad har unika förutsättningar för att växa rekordsnabbt. Detta tack vare de många ödetomterna mitt inne i den befintliga infrastrukturen. Det är bara att fylla tomterna med skyskrapor i alla höjder, färger och former för bostäder, hotellrum och kontor: alla med butiker, restauranger och salonger med mera i gatuplanet så att stadsmiljön i kvarteren blir levande, pulserande och dynamisk: en grogrund för den framtida världsmetropolen Göteborg.

* * * * *

Det har framförts en tes om att staden Göteborg är bra som den är och att en rejäl befolkningstillväxt skulle vara av ondo.

Dagens Göteborg är förvisso en härlig stad för många. Den är mestadels vacker både på vykort och i verkligheten. Men vi ska inte blunda för att vår stad även präglas av omfattande kriminalitet och utbredd social misär. Här finns mycket elände per capita.

Jag vill gjuta framtidstro i den här stan. Jag vill göra Göteborg till en ständigt växande världsmetropol som gynnar stadens ungdomar, som attraherar affärsmän, studenter, konferensdeltagare, konstnärssjälar och turister från hela jordklotet. Vi skulle kunna åstadkomma detta genom att satsa på att skapa levande stadsmiljöer i blandstadskvarter med fullt av läckra skyskrapor i city och ett smidigt kollektivtrafiksystem för såväl spårvagnar som tåg både i underjorden och på pelare i luften.

Eller ska vi stå på tomgång i vägkorsningen och låtsas att vi lever i en värld utan konkurrens?

Står vi still riskerar Göteborg att bli ett nytt Detroit. Hand upp alla som hellre ser att Göteborg blir ett nytt New York.

* * * * *

Vad händer nu om man blandar och ger: kör ihop meningar växelvis enligt kugghjulsprincipen?

Det här blir resultatet:

En del göteborgare är oroade över att Malmö är på väg att knuffa ned Göteborg från positionen som rikets andra stad. Det har framförts en tes om att staden Göteborg är bra som den är och att en rejäl befolkningstillväxt skulle vara av ondo. Vi ska inte bry oss om Malmös expansion. Dagens Göteborg är förvisso en härlig stad för många. I stället bör vårt fokus ligga på vad vi kan göra för att gå om Stockholm och bli nummer ett. Den är mestadels vacker både på vykort och i verkligheten. Varje år missar vi en massa företagsetableringar, arbetstillfällen och turistintäkter för att vi är nummer två. Men vi ska inte blunda för att vår stad även präglas av omfattande kriminalitet och utbredd social misär. Varför ska vi nöja oss med det? Här finns mycket elände per capita. Göteborg ska ligga i topp. Jag vill gjuta framtidstro i den här stan. Vår stad har unika förutsättningar för att växa rekordsnabbt. Jag vill göra Göteborg till en ständigt växande världsmetropol som gynnar stadens ungdomar, som attraherar affärsmän, studenter, konferensdeltagare, konstnärssjälar och turister från hela jordklotet. Detta tack vare de många ödetomterna mitt inne i den befintliga infrastrukturen. Vi skulle kunna åstadkomma detta genom att satsa på att skapa levande stadsmiljöer i blandstadskvarter med fullt av läckra skyskrapor i city och ett smidigt kollektivtrafiksystem för såväl spårvagnar som tåg både i underjorden och på pelare i luften. Det är bara att fylla tomterna med skyskrapor i alla höjder, färger och former för bostäder, hotellrum och kontor: alla med butiker, restauranger och salonger med mera i gatuplanet så att stadsmiljön i kvarteren blir levande, pulserande och dynamisk: en grogrund för den framtida världsmetropolen Göteborg. Eller ska vi stå på tomgång i vägkorsningen och låtsas att vi lever i en värld utan konkurrens? Står vi still riskerar Göteborg att bli ett nytt Detroit. Hand upp alla som hellre ser att Göteborg blir ett nytt New York.

322 ord i en förvånansvärt sammanhängande textmassa. Är det slumpen, eller är det snarare jag som skriver så kort och torrt att alla meningar skulle kunna fungera hyfsat ihop i vilken ordning som helst?

Är det poesi? Ja.
Är det poetiskt? Nej.

Ibland låter saker och ting bättre på engelska. Vi testar hur det ser ut (och tackar teknikens under för översättningen).

Nej, det vill vi inte se något mer av. I stället tar vi bara text nr 2 och översätter den.

It has been a theory that the city of Gothenburg is fine as it is and that a substantial population growth would be a bad thing.

Today Gothenburg is indeed a lovely city for many. It is mostly beautiful both on postcards and in reality. But we should not overlook the fact that our city also is characterized by widespread criminality and widespread poverty. There is much misery per capita.

I want to inject belief in the future in this city. I want to make Gothenburg a growing world metropolis that benefit the city’s youth, which attracts businessmen, students, conference attendees, artists and tourists from across the globe. We could accomplish this by focusing on creating living urban environments of blocks full of delicious skyscrapers in the city and a convenient public transportation system for both trams and trains both underground and on pillars in the air.

Or shall we stand idle in the intersection and pretend that we live in a world without competition?

If we stand still, Gothenburg might be a new Detroit. Hand up all those who would rather see that Gothenburg will be a new New York.

Inte ens det hjälpte.

Alicia Keys har gjort det bättre. Mycket bättre. Ren poesi:

Grew up in a town that is famous as the place of movie scenes
Noise was always loud, there are sirens all around and the streets are mean
If I can make it here, I can make it anywhere, that’s what they say
Seeing my face in lights or my name on marquees found down on Broadway

Even if it ain’t all it seems, I got a pocketful of dreams
Baby, I’m from New York
Concrete jungle where dreams are made of
There’s nothing you can’t do
Now you’re in New York
These streets will make you feel brand new
Big lights will inspire you
Hear it for New York, New York, New York!

On the avenue, there ain’t never a curfew, ladies work so hard
Such a melting pot, on the corner selling rock, preachers pray to God
Hail a gypsy-cab, takes me down from Harlem to the Brooklyn Bridge
Some will sleep tonight with a hunger far more than an empty fridge

I’m gonna make it by any means, I got a pocketful of dreams
Baby, I’m from New York
Concrete jungle where dreams are made of
There’s nothing you can’t do
Now you’re in New York
These streets will make you feel brand new
Big lights will inspire you
Hear it for New York, New York, New York!

One hand in the air for the big city,
Street lights, big dreams all looking pretty
No place in the world that can compare
Put your lighters in the air, everybody say yeah, yeah, yeah, yeah

In New York
Concrete jungle where dreams are made of
There’s nothing you can’t do
Now you’re in New York
These streets will make you feel brand new
Big lights will inspire you
Now you’re in New York
Concrete jungle where dreams are made of
There’s nothing you can’t do
Now you’re in New York
These streets will make you feel brand new
Big lights will inspire you
Hear it for New York.

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.