Den oändliga staden

november 26, 2016 kl. 3:41 e m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

img_0651

Man är bara en, inte obetydlig, men i det närmaste försumbar, del av helheten.

En av kanske hundrafemtio på våning tjugonio. Blickandes ut över en orange konservburk med kanske tiotusen. I en stad där ingen kan säga hur många som existerar i det enskilda ögonblicket.

Människorna i tegelgrottorna. Trägrottorna. Betonggrottorna. Konstruktionerna av stål och glas. Själarna på gatorna. I parkerna. Under broarna. I tälten, husvagnarna, containrarna. De mantalsskrivna. De papperslösa. De bofasta. De tillresta. Affärsmännen. Turisterna. Pendlarna. Kropparna i spårvagnarna, bussarna, limosarna, volvoarna, mercorna, jänkarna, långtradarna, lastfartygen, färjorna, helikoptrarna, sopbilarna, utryckningsfordonen.

Myllret av livsöden som pratar, tuggar, skålar, kramar, kysser, skriver, läser, föreläser, stressar, softar, handlar, jagar, sitter i yogaställning. Andas in. Och så ut.

Tomflaskorna på borden, pappersbitarna på golven. De lyckliga ansiktena. Besvikna axlarna. Dansande fötterna. Tunga stegen. Vidare, vidare. Lämnandes det förflutnas virvel av tid och rum bakom sig. Genom hopplösheten. Hoppfullheten. En kapsel i stadsrymden.

 

Författande handlar lika mycket om att tänka som att skriva

november 19, 2016 kl. 12:33 e m | Publicerat i Okategoriserade | 3 kommentarer

gbg-17-nov-2016-b

Bortsett från ett romanprojekt där jag skriver för hand på engelska och fick ihop några sidor en natt i oktober och några sidor nu i morse, skriver jag inte alls. Inte på uppföljaren till Göteborg noir, och inte heller på pseudonymromanen som jag har ihop med en hemlig kvinna.

Jag behöver miljöombyte. Har bott i mitt penthouse i sexton år. Njutit av vin, kvinnor och sång. Skrivit himmelska dikter, mörka stycken och åtminstone en riktigt bra roman, om jag får säga det själv. Men leva på mitt författande kan jag ännu inte göra. Vad som saknas är det stora genombrottet.

Många författare genom historien har fått sitt genombrott efter att de flyttat.

Jag har haft vilda idéer om något inspirerande på landsbygden; en gammal skolbyggnad, en kyrka, en nedlagd järnvägsstation, en romantisk herrgård.

Kanske i framtiden. Än så länge är jag notorisk stadsmänniska. Behöver stadens puls. Tillgång till dess utbud för alla sinnen.

Så jag har dragit upp gränsen för hur långt bort jag kan tänka mig.

Västerut: Majorna, Kungsladugård, Sandarna.

Söderut: Guldheden, Mölndalsvägen.

Österut: Lunden, Olskroken, Strömmensberg, Gamlestan, Kviberg.

Norrut: Hisingen! (Kvillestan, Kvillebäcken, Lindholmen)

Vad man än byter gör det något med en. Byta jobb, byta bostad, byta partner. Man dyker ner i ett nytt hav. Får nya intryck. Vidgar sina vyer. Stimulerar tanken.

Just nu förmår jag inte tänka särskilt mycket på mina manuskript. Är sysselsatt med förberedelser inför det omvälvande.

Men bortsett från allt som har att göra med det: hur fungerar det i normala fall? Av allt det jag skrivit: hur många timmar gick det åt att fysiskt nedteckna och redigera meningar, och under hur många timmar bollades manusidéer fram och tillbaka genom mitt huvud medan jag promenerade nånstans, medan jag satt, medan jag låg, medan jag läste en bok, en tidning, såg en film, medan jag sov?

Jag hade en dröm i natt. Befann mig i en villa nära en palmbevuxen sandstrand. Såg människor fröjdas i vattnet. Hela landskapet badade i ett starkt solljus. Så kom en våg. Härlig för surfare. Jag tog ett fotografi. En ny våg. Surfare föll. Så försvann folk och det kom en ny slags våg, en sjudande vattenhöjning som sträckte sig långt in över sanden. Vattnet drog sig tillbaka. Så tog jag ett nytt fotografi. Palmer. Ljusblå himmel. Sand. Och en gigantisk vägg av vatten. Furiös. Detta är inte bra, tänkte jag. Greppade ett räcke inne i villan för att hålla den annalkande vågkraften stången. Inget vatten forsade in. Villan intakt. Jag förundrad. Ny scen. Jag befann mig i ett höghus. Tittade ned mot marken där jag parkerat en mörkblå Volvo. Det började regna. Såg hur parkeringsbiljetten som jag av oförklarlig anledning satt fast under vindrutetorkaren i stället för på insidan av vindrutan sköljdes bort av regnet. Jag rusade ut. Biljetten seglade mot en gallerförsedd brunn. Jag fick tag i biljetten precis när den var på väg att sväljas av brunnen. En pistolförsedd rånare i grå rock dök upp. Ville ha bilen. Jag avväpnade honom och gav honom en tillrättavisning. THE END. Vad betydde den här drömmen? Kanske inget. Kanske mycket. I vart fall var det en slags film som utspelade sig inom mig. Och eftersom jag minns den kommer den att påverka mitt skrivande vare sig jag vill eller inte. Det gör ju i och för sig även sånt som man inte aktivt minns, men som finns lagrat i ens undermedvetna. Uppenbarligen har jag i vart fall nyss skrivit ned drömmen, varför den till och med i originalskick blev en del av mitt författarskap. Slut på meddelandet.

gbg-17-nov-2016-a

 

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.