Greetings from Gothenburg

juni 29, 2009 kl. 3:49 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Tendell - near the end of June 2009

Här i Göteborg är det varmt som vanligt, 30,3 grader utomhus, men bara 28,7 grader inomhus, tack vare att jag har ställt en bordsfläkt på golvet. Genom persiennerna ser jag att det är lite grådisigt ute, vilket passar mig bra, eftersom jag snart tänker ge mig ut på stan och inte i alltför hög grad vill attackeras av Solens dödsstrålar. I natt, eller i förmiddags, hur man vill se det, hade jag en uppenbarelse. Jag tyckte mig sväva bort från Jorden och fick insikt i Solsystemets urverk. Och jag såg de fysikaliska processerna i Solens inre. Och jag såg livets uppkomst på Jorden tack vare Solen. Fullständig harmoni.

Häromdagen beställde jag några böcker. Egentligen borde jag prioritera att uppdatera mitt sko- och klädförråd, men böckerna kändes helt enkelt viktigare att införskaffa. Det blev Fjodor Dostojevskijs ”Fattigt folk” och ”Vita nätter”, Émile Zolas ”Krogen”, Knut Hamsuns ”Pan” och Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”. Men hädanefter skall jag försöka koncentrera mig på tjugohundratalets litteratur. Jag måste börja leva i min samtid.

När jag för övrigt för en stund sedan funderade på ur vilken persons perspektiv mitt senast påbörjade alster borde berättas ur för att bäst skildra det som jag vill skildra, om jag nu överhuvudtaget är säker på vad det egentligen är jag vill skildra, hörde jag hur någonting tungt damp ner på hallgolvet genom brevinkastet. Förvånansvärt nog misstänkte jag inte till en början att det var något manus som hade sänts i retur, fast å andra sidan är ju det vanliga ändå bara att man får hem ett nätt och trevligt formulerat refuseringsbrev. Istället fick jag för mig att det var en bok i ett kuvert, men inte vilken bok som helst, utan en bok som inte fanns i den verkliga världen, men som skulle kunna finnas där om jag skrev den, och jag började fundera på hur en sådan bok skulle se ut. Hur skulle den boken se ut? Jag koncentrerade mig på omslaget till boken. Jag såg framför mig att det var ett tecknat, kolorerat omslag. Man ser en man i röd dräkt snett bakifrån. Han springer mot en rymdraket / ett rymdskepp. Ena stunden är det svagt eleverat. Nästa stund lutar det uppåt i ca 45 graders vinkel. Visionen växlar. Man vet inte varför mannen springer. Man ser bara att han springer i sin röda dräkt. Han har blont, vågigt hår och ser allmänt atletisk ut. Rymdskeppet är rödfärgat. Marken är gul. Himlen är blå. Det är de tre dominerade färgerna. Rött, gult och blått. Jag funderar på varför han springer. Är han jagad? Eller har han bråttom för att han vill undsätta någon på en annan planet? Man anar att han är en god människa som antingen jagas av onda eller vill jaga onda.

Jag går till hallen och ser att det inte finns något kuvert. Bara en massa reklam. Förmodligen var det brevinkastets igenstängning som lät mer som en duns än vad gravitationsekot från pappersmassan gjorde. Men det är inte bara reklam jag har fått. Jag har även fått ett vykort. Det är maskinskrivet och börjar såhär:

”Hej igen!

För ett tag sedan ringde vi upp och hälsade dig välkommen till DinEl. Vi erbjöd dig då att teckna ett avtal med Fast elpris eftersom det är billigare än ditt nuvarande tillsvidarepris. Just då var du inte intresserad och nu vill vi bara påminna om att du när som helst kan höra av dig och teckna om till ett förmånligare avtal.”

Sedan avslöjas numret till kundservice och så önskar de trevlig sommar.

Ingen har skrivit under vykortet. Det framgår inte i vilken stad de befinner sig i eller hur varmt där är i vattnet eller i skuggan eller om resan gick bra. Ett så tråkigt vykort, men ändå så trevligt på något vis. Jag har uppenbarligen vänligt, men bestämt, nobbat dem tidigare i mitt liv och de skickar ändå vykort till mig med förslag på hur mitt liv skall bli bättre eller åtminstone billigare. De är precis som jag. Om människor är ovänliga mot mig försöker jag vara vänlig tillbaks, för människor är i grund och botten goda även om de kan ha dåliga dagar. Fast jag är aldrig ovänlig mot telefonförsäljare. Ibland försöker jag säga tack, men nej tack. Ibland, om det är någon som är riktigt gåpåig, brukar jag erbjuda mig att tacka ja till det fantastiska erbjudandet om det kostar mig noll kronor för tre månader, för ett år, ja, för all framtid. Då börjar de bli tveksamma till om upplägget är lönsamt för dem, för på något sätt tycks det handla om att de vill tjäna pengar på mig fastän de utstrålar sådan altruism. Ja, alla måste vi få ihop till vårt dagliga bröd på något sätt och inget sätt är sämre än något annat, förutom om man är knarklangare, hallick, torped, girig direktör eller skrupellös politiker eller fackpamp, bara för att nämna några yrken som SYO-konsulenten aldrig föreslog att man skulle satsa på.

Att satsa på författandet. Jag skulle aldrig våga säga upp mig för att bli litteratör på heltid. Till det är bokbranschen alldeles för tuff. Hur många promille av alla insända manus tar förlagen sig an? Och hur många av de manus som trycks säljer i så många exemplar att författarna kan hanka sig fram på blott intäkterna från dessa?

En del människor är UFO-spanare på sina lediga stunder. En del, såsom jag, försöker slå igenom som författare. Den ena fritidssysselsättingen är inte sämre än den andra.

Håkan Tendell

Annonser

Marilyn Manson genom mitt fönster

juni 27, 2009 kl. 11:24 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

En stilla kväll i kulturens tecken, Marilyn Manson står på en scen i Frihamnen och sjunger. Kvällsbrisen för rösten, musiken och massornas vrål över älven, över staden och in genom mitt öppna fönster. I lägenheten är det tjugofem grader varmt och utomhus tjugotvå grader svalt. Jag läser Jonas Thentes bokblogg och noterar att en författare vid namn Willy Kyrklund är död, och konstaterar än en gång att det finns stora författare vars namn jag inte lär känna förrän det meddelas att döden deras har inträtt.

Så lite jag vet om denna värld, om litteraturens värld, och jag skäms en smula för att jag inte är tillräckligt insatt.

Håkan Tendell

Skrivarkurs, del 1

juni 27, 2009 kl. 2:29 f m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Hej allihopa!

Håkan heter jag, och jag skall vara er lärare här på skrivarkursen. Innan vi sätter igång kanske vi skall ta och presentera oss för varandra. Jag kan ju börja och sedan kan vi gå laget runt och börja med dig där, yes, du, ja, just det, efter att jag har presenterat mig då.

Håkan heter jag, som sagt, är fyrtiotvå år och kommer från Göteborg. Några av er kanske känner igen mig från poeter.se och har läst mina dikter? Ni skakar på huvudet. Ok … Det spelar egentligen ingen roll, för ni har ju inte kommit hit för att lära er att skriva dikter, utan för att lära er att skriva romaner, eller hur? Ja, nu ser jag att några av er nickar. Det är bra. För er som inte känner till det var det jag som skrev den där kärleksromanen ”Mörker över Manhattan”, den har ni kanske hört talas om? Kanske lite, sådär, ok … Ja, det är inte lätt att hålla reda på alla böcker som kommer ut. Men målet med den här skrivarkursen, det kan jag säga redan nu, det är att ni skall kunna skriva så bra att när ni släpper er första roman skall ingen kunna undgå att höra talas om den. Ja, finns det något mer att säga om mig själv? Jo, det kan jag väl nämna att jag vid sidan av lärarjobbet här på skrivarkursen håller på med en ny roman. Jag kan inte avslöja vad den handlar om, för jag är rädd att magin försvinner då, jag skall förklara lite längre fram under kursens lopp vad jag menar med ”magin”, men i alla fall, jag håller på med en ny roman och har egentligen inte kommit så långt med den, fast egentligen har jag kommit jättelångt. Det beror på hur man ser det. Inte långt med skriven text dock, utan det handlar mer om att jag har grubblat väldigt mycket på olika scener i manuset, och det kan jag säga med en gång, att självbiografiskt material eller facklitterärt material, som ju handlar om att beskriva någonting som redan existerar eller har existerat är ingen match att skriva. Det kan vem som helst göra. Men att skriva romaner, att hitta på en lång och intressant historia ur ingenting, det kräver någonting utöver det vanliga, för, och det här kanske ni känner igen, man kan ha väldigt många manusidéer som flyger omkring i huvudet, men oftast är de väldigt vaga eller så är de oerhört detaljrika, men utgörs då bara av en enda scen, och det räcker ju liksom inte. För att skriva skönlitteratur, som alltså då inte är av den typen att den mer eller mindre baserar sig på händelser ur ens eget liv, fast så kan man inte säga heller, för alla scener kommer ju någonstans ifrån, och hur lätt är det egentligen att veta om scenerna har inspirerats av ens eget liv eller något som man har läst i en roman eller sett i en film eller kanske något som man har hört på fikarasten på jobbet? Inte ens om man tror sig veta var inspirationen kommer ifrån kan man vara riktigt säker på ursprunget, för ända sedan den dag ni kom till har ni fullständigt bombarderats av berättelser på ett eller annat sätt. Ni har ingen aning om hur många berättelser ni hann ta del av innan ni fyllde tio år ens. Och lägg som exempel på tio år till. Då är vi uppe i en sådan mängd berättelser att det skulle ta flera dagar bara att nämna titlarna på alla berättelser ni har tagit del av. Tänk på innehållet i alla böcker, alla serietidningar, alla morgontidningar, kvällstidningar, glättiga magasin, skolböcker, radioprogram, TV-program, filmer, teaterpjäser, alla små berättelser i poplåtar och rocklåtar, countrylåtar, och alla dessa valser och snapsvisor som ni har sjungit ur sånghäften, fast nu skall jag inte propagera för att man skall dricka snaps, det går ju att sjunga även om man bara har druckit Zingo, och … var var jag någonstans … jo, sist men inte minst alla berättelser där ni själva har deltagit i samtalen eller bara avlyssnat samtalen, i hemmet, i skolan, i väntrummet, på jobbet, i bussen, på krogen. Ja, jag blir alldeles matt bara jag tänker på hur många berättelser det finns, och ändå skall det vara så förbaskat svårt att komma på en hållbar historia till en roman, eller också är det därför det är så svårt, för att allt redan har sagts, och för att man vill komma på någonting nytt som världen aldrig tidigare har skådat. Och, ja, jag skall erkänna det, jag har på sätt och vis kört fast med min nya roman. Jag har nämligen satt upp som mål att den skall innehålla minst hundratusen ord, och jag är rädd att jag inte kan komma upp i den summan om jag inte kommer på avsevärt fler scener än de jag redan har kommit på, så i värsta fall får jag fylla tre fjärdedelar av manuset med miljöbeskrivningar, ni vet sådant där som … har ni läst öppningsscenen i ”Röda Rummet”? Jag är ju alltså en stor Strindberg-fan och så, men den där öppningsscenen som så många tycker om, den tycker jag är vedervärdig. Kom till saken liksom! Det var en afton i början av maj och det blåste lite grann. Det borde räcka. Jag vill veta vad som händer, vad folk säger och vad folk tänker, inte hur husfasaderna och takbeläggningarna i Stockholm ser ut. Alla tegeltak är brunröda, och alla plåttak i Stockholm är svarta och alla plåttak i Göteborg är gröna. Det vet varenda människa. Det behöver man inte läsa någon roman för att förstå. Det skall vara ”in medias res”, ”rakt in i handlingen”, och sedan skall action staplas på action och folk skall prata och folk skall ha inre monologer, många inre monologer, det är bra, för är det något vi inte redan i den verkliga världen kan skapa oss en uppfattning om genom att titta på det, lyssna på det, röra vid det eller slicka på det, så är det människans tankevärld, och alla människor tänker konstant, men ingen vet vad som stannar på andras tungor medan orden flödar ut. Det är detta som är det spännande med inre monologer, för där kan vi få reda på hur folk egentligen är, hur de egentligen mår. Alla vet vad Jesus sade, men är det någon som vet vad han tänkte? Nä, just det! Där ser ni hur viktigt det är med att redogöra för inre monolog! Monolog, monolog, monolog! Det kan inte nog påpekas hur viktigt det är med inre monolog! Människan skall genom romanen till fullo levandegöras, och hur gör man det? Just det! Genom inre monolog. Alldeles riktigt. Bra. Men nu till något ännu viktigare. Hur skall man bära sig åt för att kunna skriva de där inre monologerna, ja, romaner överhuvudtaget? Jag nämnde ju tidigare att det är lätt att ösa ur sig någonting som är känt, men svårt att få fram något som är okänt. Det vita arkets makt är stor, och det har många namn. Det vita bladet, det blanka bladet, det blanka pappret, det vita pappret, det blanka arket, det tomma bladet, det tomma arket, det tomma pappret. Det är så negativt laddat det där med vitt och blankt och tomt. Det får oss att känna oss som motståndare till det där tomma, blanka och vita, som om det vore ett brott att befläcka det med våra usla tecken. Då är det bättre att istället tala om ett nytt ark, ett nytt papper, ett nytt blad, för det inbjuder till skrivande, men det allra, allra bästa, det är ”ett oskrivet blad”. Hör ni liksom hur det vill att ni skriver på det? Det är oskrivet. Det vill bli skrivet. Ni kan hjälpa bladet. Det behöver er hjälp. Det längtar efter att bli skrivet på. Men känn ingen press för att det längtar. Det kan vänta. Den som väntar på något gott kan vänta länge. Bladet älskar er och vill bli skrivet, men av kärlek till er vill det inte stressa fram något, utan väntar trofast vid er sida tills ni är redo att ingå förening med det. Tänk på det. Bladet älskar er. Det älskar era ord på sin hud. När ni skriver är det som om ni med fingertopparna ritar bokstäver på bladets hud, och bladet känner vilka bokstäver det är och blir bara gladare och gladare ju fler bokstäver ni skriver. Och en dag skall ni se att ni sitter där med en hel roman.

Några frågor på den biten?

Nähä. Ok.

Då går vi över till dig. Berätta lite om dig själv och dina skrivardrömmar.

Tecken i skyn

juni 18, 2009 kl. 11:35 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Clouds over Gothenburg in June 2009

Friska vindar från Kattegatt blåser in över Göteborgs stad när aftonen nu arbetar sig allt närmare det klockslag från vilket ymnighetshornet skall flöda i veckorna tre.

I morse hade jag dock inga tankar på den magiska ledigheten, utan var fullt sysselsatt med att ge mig ut ur vindskupan för att göra en sista insats för samhället. Regnet smattrade mot taket och jag befann mig i ett tillstånd där jag vacklade mellan att vilja begagna mig av mitt paraply och att vilja ta regnet som en riktig man. Jag valde paraplyet. Att ta med sig det var dock inte så lätt eftersom det hade krånglat in sig i det inre av grenverket av mässingsdelar som min rockhängare består av. Jag ryckte och höll på, vilket fick till följd att ett antal femkronor och tiokronor började ramla ur en byxficka vars tillhörande byxa hängde på rockhängaren. Ljudet från mynten mot marmorgolvet eller vad för slags sten det är jag har i hallgolvet, jag är ingen kännare av stensorter, kryddade min milda upprördhet. Jag lyckades emellertid lugna ner mig, fick ut paraplyet ur dess fälla, plockade upp mynten och lade dem i en låda. Att jag lade dem i lådan förvånade mig eftersom jag nästan är nitisk på den punkten att de byxor jag till vardags använder skall innehålla ett antal mynt, så att jag aldrig skall behöva känna mig utfattig även om jag skulle få för mig att spendera samtliga sedlar i plånboken. Nåväl, jag tog mig ur lägenheten med mitt halvtrasiga paraply i hand. Det har varit halvtrasigt länge, men jag har inte kommit mig för att köpa något nytt. Ned för alla trapporna tog jag mig i rask takt och sedan ut på trottaren utmed Hvitfeldtsgatan. Då upptäckte jag att min vänstersko läckte in vatten genom sulan. Jag hade lagat denna sko i vintras med klister, men nu hade lagningen tydligen gått upp och jag grämde mig över att jag bara för några dagar sedan hade slängt ett par andra skor bara för att de båda läckte in vatten vid hälen. Varför jag grämde mig kan jag nu inte förstå eftersom dessa skor hade gjort mitt obehag dubbelt så stort, högerskon i morse höll ju sig torr, men det är väl så att det alltid finns något som man kan gräma sig över, hur bagatellartat eller ologiskt det än kan vara. När jag kom ut på Kungsgatan vid gamla Televerket mötte mig en kylig östanvind som försökte motarbeta min vandring. Jag fällde ner paraplyet i sned vinkel framför mig och bet ihop. Vänsterfoten var redan genomblöt fastän jag hade försökt undvika att trampa i vattenpölar och jag frös och Domkyrkans klockor klämtade. Där Kungsgatan övergår från vanlig gata till gågata såg jag att man hade grävt upp en stor del av gågatan. Jag retade mig på detta tilltag oaktat dess förmodat vällovliga syfte. Jag var så van vid att alltid gå precis i mitten av gågatan, och när jag då tvingades att stryka utmed en husvägg kände jag mig nästan frihetsberövad. Bättre blev det inte av att jag i följande ögonblick fann mig vara glömsk eftersom gropen hade tett sig som en överraskning för mig fastän jag så sent som under gårdagen, på väg hem från jobbet, hade hamnat i en återvändsgränd av avspärrningar eftersom jag läste en kvällstidning samtidigt som jag gick och inte höll något öga på vilken sida av den avlånga gropen jag borde gå. Nåväl, utmed Västra Hamngatan blev jag lite gladare till mods, för där är det nämligen så att det regnfria dagar klibbar fast en osynlig trädavsöndring som gör att det uppstår irriterande ljud från skosulorna när man går, speciellt om man går till höger i nordlig riktning längs den västra trottoaren. Det har fascinerat mig att jag ofta väljer att hellre gå på det vedervärdiga underlaget än att stryka utmed husväggen dit fiendens trupper inte når. Kanske gillar jag inte att stryka utmed husväggar eller också är det bara så att några träd minsann inte skall få bestämma över hur jag väljer min färdriktning längs en trottoar. Nåväl, i morse blev jag riktigt upplivad av att se trottoaren i vattenbad. Den lede fi hade garanterat redan sköljts ner i kloakerna och det var nästan som att jag njöt av att känna vattnets klafsande i vänsterskon. Jag kom ut i korsningen Västra Hamngatan / Södra Hamngatan där jag i vintras på ett nollgradigt underlag halkade våldsamt och höll på att slå ihjäl mig. Minnet av denna händelse spädde på mitt lyckotillstånd eftersom det var den nära-döden-upplevelsen som fick mig av avbryta min långa skrivarpaus och i desperation se till att en gång för alla ge ut en riktig roman. Och som om detta inte vore nog muntrade jag upp mig ytterligare genom att som brukligt först kontrollera hur mycket klockan var genom att titta på Tyska kyrkans urtavla och sedan vrida huvudet långt åt höger för att se vad urtavlan på det lilla tornet vid Arkaden i Brunnsparken visade. Någon noggrann mätning har jag aldrig gjort, men det tycks mig som om urtavlan vid Arkaden går cirka två minuter efter Tyska kyrkans. Detta är alltså något jag gläder mig åt om morgnarna, som om jag har fått tid till skänks eller något, och detta trots att jag skäligen misstänker att det är Tyska kyrkan som visar den korrekta tiden. Ibland önskar jag att jag vore normal, men vad innebär det egentligen att vara normal, och finns det någon enda människa som är normal eller som åtminstone upplever sig vara det?

The German Church in Gothenburg in June 2009

Tyska kyrkan betraktad genom ett köksfönster.

The Dome in Gothenburg in June 2009

Domkyrkan betraktad genom samma fönster.

Lovely clouds over Gothenburg in June 2009

Nära nu.

Genom decennierna har jag färdats.

Allt som gått mig emot skall nu bliva min lön.

Mina tankar, mina händer, de skola vägledas av kraften.

Jag är tacksam.

Håkan Tendell

Zombier & vampyrer

juni 16, 2009 kl. 12:08 f m | Publicerat i Skrivande | 2 kommentarer

Har starka funderingar på att parallellt med den stundande tegelstenen skriva en något mindre omfångsrik historia som inkluderar zombier eller vampyrer eller både och.

Kan det bli fel om man blandar in båda dessa slags varelser i en och samma historia, eller kan det bara bli helt rätt?

Det kan bli helt rätt.

I vilket fall som helst kan det bli kul. Som en slags avkoppling från tankekrävande tegelstensbyggande.

Så får det bli.

Semestern skall ägnas åt två olika manus.

Håkan Tendell

Ung göteborgska erövrar Ryssland

juni 14, 2009 kl. 10:36 f m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Linnéa Josefina Lundblad (f. 1985), poet, författare, krönikör, litteraturvetare, svenskalärarinna och skådespelerska, har efter några års flitiga studier i såväl Sibirien som i Uralbergen mer eller mindre blivit en expert på rysk litteratur och är på väg att göra sig ett namn i detta fjärran land.

Läs gärna detta underbara blogginlägg om skäggiga ryska mäns formande av den ryska litteraturvetenskapen:

http://nothingbutperfection.blogspot.com/2009/06/summing-it-up.html

Håkan Tendell

Lexikon

juni 9, 2009 kl. 11:20 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

lexikon

Det roar mig ibland att bläddra i lexikon. Det spelar egentligen ingen roll i vad för slags, så länge som de rör intressanta ämnen inom humaniora, naturvetenskap, de fria konsterna eller populärkultur. Jag är en allätare. Lexikon, encyklopedier, historiska atlaser, tabeller, listor. Jag gillar dem.

I det författarlexikon  jag har i min ägo händer det då och då att jag slår upp en sida på måfå och börjar läsa om en författare. Alla författare är unika har jag på så sätt kommit fram till. Även de som har skrivit så bra att de hamnar i ett lexikon. Om alla lyckade författare är unika innebär det att var och en av oss som bär på storslagna författardrömmar och samtidigt känner oss lite utanför, som att vi inte riktigt passar in i mallen, också kan lyckas. Läs den meningen igen. Den låter märklig, men den är grammatikaliskt korrekt. Rätta mig om jag har fel. Nåväl, att uppleva sig icke tillhöra det ordinarie författarskrået är kanske inget annat än ett gott tecken på att man faktiskt gör det. Om man nu är en sådan där som läser och skriver och drömmer.

Håkan Tendell

Vem vill ha mina jeans?

juni 8, 2009 kl. 11:20 e m | Publicerat i Skrivande | 3 kommentarer
Tendell's blue jeans

Tendell's blue jeans

Någon gång i sommar har jag väl slitit ut mina jeans tillräckligt.

Istället för att slänga dem borde jag kanske lotta ut dem på något sätt.

Jag får se om jag anordnar något lotteri eller om helt enkelt bästa motiveringen till varför man skulle vilja ha mina jeans avgör vem som skall få dem.

Håkan Tendell

 

Ovisshetens gränsland

juni 7, 2009 kl. 10:23 e m | Publicerat i Skrivande | 5 kommentarer

I morse, vid tolvsnåret, sysselsatte mig tanken att jag i sommar efter varje månadslön borde beställa hem ett stort antal exemplar av min roman och förutom i Göteborg åka till Stockholm, Oslo, Malmö och Köpenhamn för att lägga dem på diverse parkbänkar.

Vad tänkte jag på?

Jag äger två par jeans som håller på att gå sönder, men kommer inte att ha råd att köpa några nya förrän efter löningen, och så får jag då denna formidabla idé att jag hela sommaren skall leva utfattig och resa runt och skräpa ned Skandinaviens storstäder.

Har jag levt som en förlorare i så många år att jag nu, när jag äntligen är skuldfri, inte klarar av känslan av att inte befinna mig på ruinens brant? Var det därför jag i morse var beredd att försäkra mig om fattigdomens härliga självplågeri?

Eller trodde jag möjligen att det skulle vara en god investering? Att tusentals kronor omvandlade till pocketböcker i händerna på flanerande storstadsbor inom de närmaste månaderna skulle generera ett sådant rykte och därmed försäljning att min roman skulle gå med vinst? Förstod jag inte att detta projekt, med de utgifter som redan har intecknats i det, är en förlustaffär som heter duga? Såvida inte mitt manus är någonting utöver det vanliga. Och om det är det kommer det att räcka med alla de recensionsexemplar som jag skall skicka till tidningar och magasin.

Jag drömmer om att kunna leva på mitt skrivande. Jag har nyss gett ut min första roman. I min vildaste fantasi kommer den som film om några år. Och i den verkliga världen … den värld där jag betalar skatt och räkningar, där måste jag se till att hålla hårt i pengarna.

En adelsman kan kanske ge ut en bok och frikostigt dela ut exemplar till allmänheten. Men jag är ingen adelsman. Jag är arbetarklass. Jag har kämpat med mitt liv, med mitt jobb och med mitt manus. Frukten av mina ansträngningar är vad jag har idag. Denna frukt skall jag inte kasta bort på riskfyllda äventyr. Är min roman usel förtjänar den att glömmas bort. Är den fantastisk kanske den hamnar på någon kultursida och får beröm och som en följd av detta kanske den skänker glädje till läsare här och var ute i landet. Och själv kommer jag då kanske att få råd att resa till Skandinaviens städer i hela och rena kläder.

Jag gjorde vad jag skulle göra. Jag skrev en bok som blev klar. Men nu, vad händer nu? I gränslandet befinner jag mig. 

Håkan Tendell

En man betraktar månen

juni 7, 2009 kl. 3:10 f m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

moon in june 2009

När man minns tillbaka

mer än man skådar framåt

vet man

att man inte har

så många chanser till

att leva

som det var tänkt.

Samma måne

som lyste upp stigen

för Goethe och Schiller

och Byron och Shelley

lyser ock

i mina ögon,

men vem är jag

att handskas

med sådana krafter?

Vem är jag

att författa

vad ingen tidigare gjort?

Om tusen år

skall man finna mig

liggandes framstupa

över skrivbordet

och man skall fråga sig

vem jag var

och man skall finna ett stycke text

signerad

Håkan Tendell

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.