Hälften människa hälften maskin

mars 30, 2009 kl. 10:51 e m | Publicerat i Skrivande | 3 kommentarer

 

  Allt levande har en sak gemensamt: det skall en gång dö. Den vackra blomman vissnar, det ståtliga trädet faller. Alla växter, alla djur, alla människor, de blir till och de blir från, sådan är historiens gång. Döden nalkas alla och envar, det är bara en fråga om hur och varför, när och var.

   En gång skall också Jorden dö. Om fem miljarder år kommer Solen i sina dödsryckningar att expandera och svälja Jorden i eld och lågor. Men långt innan dess har de flesta spåren av mänskligheten försvunnit. Egyptens pyramider, kinesiska muren och Empire State Building, de har alla vittrat bort. Kontinenterna har bildat nya formationer. Evolutionen har format nya märkliga varelser. Istider har kommit och gått, liksom kometnedslag, orkaner och vulkanutbrott.

   Futtig är vår existens, vår planet blott ett plankton i Universums väldiga hav, men ändå kämpar nya blommor varje år för att växa upp och blomma ut i all sin prakt även om de så växer på en öde äng där ingen människa någonsin kommer att se dem. De blev till och de blev från utan att någon ens visste att de fanns. Men några blommor blev plockade och ställda i en vas, sedan kanske avmålade eller lagda i en bok. Döda levde de vidare för sin prakt och av en slump.

 

 

 

 

Diktarnas kamp

mars 26, 2009 kl. 10:46 e m | Publicerat i Skrivande | 4 kommentarer

Mycket välkomna skall ni vara till ”Diktarnas kamp” och det första avsnittet i denna spännande tävling där diktare av olika slag möts i googling, det vill säga deras namn googlas inom ”citationstecken” och på så sätt avgörs det vem som är bäst.

Vi värmer upp med en liten match mellan Verner von Heidenstam och Marcus Birro. 

Verner von Heidenstam får …

38 000 träffar.

Marcus Birro får …

227 000 träffar.

Segrare: Marcus Birro på knockout i första ronden. Vilken härlig start!

Nästa match.

Carl Snoilsky mot Horace Engdahl.

Carl Snoilsky får …

8 000 träffar.

Horace Engdahl får …

123 000 träffar.

Kul för Horace.

Vad har vi sedan?

Erik Johan Stagnelius mot Camilla Läckberg.

Det här kan bli spännande.

Erik Johan Stagnelius får …

13 000 träffar.

Camilla Läckberg får …

209 000 träffar.

Vilken utklassning! Grattis Camilla!

Nu skall vi se.

Carl Michael Bellman mot Jan Guillou.

Kan det bli mera ovisst än såhär? Vem skall vinna?

Carl Michael Bellman får …

71 000 träffar.

Det där var minsann en överraskning. En svag insats för att vara Bellman.

Nu har Janne chansen. Den här kan han bara inte missa.

Jan Guillou får …

577 000 träffar.

Oj, oj, oj! Jag säger bara en sak: Världsklass!

Nu är det dags för Hedvig Charlotta Nordenflycht mot Björn Ranelid.

Två virtuoser i slingrande närkamp. Hur skall det gå?

Hedvig Charlotta Nordenflycht får …

2 000 träffar.

Björn Ranelid får …

64 000 träffar.

Ännu en prestigefull seger för Björn Ranelid.

Vad har vi här?

Monica Antonsson mot Liza Marklund.

Jag säger bara: Catfight!

Monica Antonsson får …

66 000 träffar.

Liza Marklund får …

447 000 träffar.

Marklund tvingar ner sin motståndare i brygga och avgör matchen!

Titta på reprisen! Vilket fighting face hon har! Underbart.

Nu drar vi ner lite på tempot och sjunker in i punschens götiska dimmor.

Esaias Tegnér mot Erik Gustaf Geijer.

Esaias Tegnér får …

41 000 träffar.

Erik Gustaf Geijer får …

37 000 träffar.

En något avslagen match som det ofta blir gentlemen emellan.

Nu till något mer fräscht.

Johanne Hildebrandt mot Ronnie Sandahl.

Johanne Hildebrandt får …

72 000 träffar.

Ronnie Sandahl får …

25 000 träffar.

Ja, det där var ju ganska väntat. En krigsreporter mot en Berlinpoet, liksom.

Det kunde bara sluta på ett sätt.

Johanne är sugen på lite tuffare motstånd. Hon går upp i ringen igen.

Motståndare: Liam Norberg.

Liam Norberg får …

33 000 träffar.

Johanne käkar pojkslynglar till frukost.

Nu kommer Runar Sögaard in i ringen. Har han diktat något? Det är oklart, men han sätter i alla fall igång med att tala i tungor och får …

16 000 träffar.

Johanne regerar.

Nästa match.

Gustaf Fröding mot Hjalmar Söderberg.

Gustaf Fröding får …

56 000 träffar.

Hjalmar Söderberg får …

50 000 träffar.

En hård och jämn match.

Men nu till det som vi alla har väntat på.

August Strindberg mot Selma Lagerlöf.

Det här är inte bara en kamp mellan två giganter, det är en kamp mellan Mars och Venus.

August står i sin ringhörna och skjuter blixtar med sina stirrande ögon mot Selma, som i sin tur vilar sin blick på en graciös kvinna i publiken. Båda kombattanterna är hetare än lava.

För att psyka Selma håller August upp ett exemplar av Röda rummet.

Röda rummet får …

70 000 träffar.

Selma plockar fram Gösta Berlings saga ur sin hatt.

Gösta Berlings saga får …

67 000 träffar.

Augusts psykning fick inte det genomslag han hade hoppats på. Nu skälver han, ty nu handlar det inte om enstaka alster mot varandra, utan hela det samlade författarskapet, hela diktargärningen. Det är frågan om vem som skall ta den svenska tronen i sin besittning – vem som skall anses som den största svenska författaren någonsin. August eller Selma? Selma eller August?

Nu är matchen igång.

August Strindberg får …

689 000 träffar.

Det går ett sorl genom publiken.

Selma hör den inte längre. Hon är helt fokuserad på August. Hon stirrar in i hans lika stirrande ögon. Deras blickar fräter hål på varandras hornhinnor. Det är nu det skall avgöras.

Och jag får nu höra att vi har ett resultat.

Selma biter sig i sin darrande underläpp, men viker likväl icke med blicken från Augusts diaboliska pupiller.

Selma Lagerlöf får …

744 000 träffar.

Vi har en vinnare, och det är Selma Lagerlöf!!!

Jubel. Strålkastare. Konfetti. Segermusik.

Selmas ansikte lyser av glädje och hennes fans stormar scenen.

August tar på sig sin höga hatt och tränger sig ut genom den larmande folkhopen.

Med nedsänkt huvud tar han en vandring längs stadens gator. ”Otack är världens lön. Jag trodde att folket var på min sida. Folket. Skrev jag kanske inte för dem? Stred jag kanske inte för deras sak? Eller var det bara så att jag skrev för mig själv, för mitt eget brinnande hat inför överklassfasoner och irrläror? Folket. De kanske missförstod mig? Läser man mina verk ordentligt ser man att jag icke var en kvinnohatare, utan en kvinnoälskare, eller rättare sagt människoälskare, ty allt jag ville var att människor skulle ha lika rättigheter. Jag vurmade för arbetarkvinnan. Det var blott överklassens arbetsskygga lösdrivare jag visade mitt förakt. Men nu har historien en gång dömt mig till kvinnohatare och då får jag stå ut med det. Något straff skall jag väl ändå ha för att jag behandlade Siri så illa. Jag kunde ha gjort så mycket annorlunda. Eller också inte. Vad som är människans fria val och vad som styrs av inre drifter och yttre omständigheter kommer att förbli mig en gåta. Jag försökte mig på måleri. Jag försökte mig på alkemi. Men bara det skrivna ordet lät mig skänka något beständigt till min omvärld. Folket. Det svenska folket. De läste mina böcker. De såg mina pjäser. Helt och fullt kan de i alla fall icke ha avskytt mig.”

August Strindberg genom Håkan Tendell

The first poem on Mars

mars 24, 2009 kl. 11:00 e m | Publicerat i Skrivande | 3 kommentarer

How can they sleep on a night like this,

when we’ve finally made it through?

My comrades, so tired, so awfully tired.

Hello, what is wrong with you?

Am I the only one with energy left

after this historic day?

Tomorrow, who cares about tomorrow?

It is now that we are alive.

I look out the window and speak to myself.

Nobody gives a shit.

They’re asleep

and Houston is out for lunch.

I’ve got sand on my boots,

red sand,

red sand.

I’m on Mars

and I ain’t got nuthin’ to drink

but water and juice.

It’s a joke.

They should have allowed us to bring alcohol.

Security risks, my ass.

It’s not like we’re teenagers in space or sumthin’.

We could’ve handled it. We are reliable, we are responsible.

They trusted us to deal with the gazillion-dollar spaceship and this multi-million-dollar tin can cabin that we from now on call home, but they couldn’t, they just wouldn’t, let us bring one bottle of champagne to celebrate with.

Fuck Earth people!

We Mars people rule!

Yeah!

This is our planet.

Well, I’m the only one awake, so I could even call it my planet.

Right now, I’m the most intelligent creature on Mars. I fuckin’ rule. Yeah.

Maybe I should go to bed too.

It’s been a hard day.

Or maybe I should wait until sunrise.

We all watched the sunset.

Now, I can be the first human to watch a sunrise on Mars.

I could write a poem about it.

Then, I would become the first poet on Mars.

Isn’t dawn coming already?

Yes it is.

I’d better hurry.

Space suit. Check.

Space helmet. Check.

Non-approved behavior. Check.

Air lock. Check.

This sand.

This red sand.

It’s all mine.

This is my planet.

It’s my planet.

You’ve come a long way, baby.

If they could all see me now, huh?

I don’t even know which direction Earth is right now.

I couldn’t care less.

What matters now is me, Mars and the Sun.

Come on, Sun.

I haven’t got all day.

I gotta get some sleep before breakfast.

The first breakfast on Mars.

I would love to have pancakes.

Me, Mars and pancakes.

That would be nice.

The Sun.

Holy mother of God.

Come to me.

This.

I couldn’t have imagined.

It’s so beautiful.

Shine on, baby.

Shine on.

You.

I love you.

Please, shine on me.

Yes, shine on me.

I salute you

and I stand before you

naked

soon,

just a minute,

hang in there,

yes,

naked I stand

before you.

It’s so cold

and the air is so thin

I can hardly breathe,

so I must kneel

before you

and write you my poem

with my finger

in the sand

F R E E

A T

L A S T

 

Håkan Tendell

Through those eyes

mars 23, 2009 kl. 10:56 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Perhaps it is true

that where I’ll find you

is in all these things that I do.

And you’ll find yourself

on a purple bookshelf

in my mind every time I feel blue.

Someday you’ll find a way to put it all down

in words and paint a strange, but familiar town

with people like us

and all that you knew,

lots of characters,

but keep heroes few.

The United States 1985

mars 22, 2009 kl. 11:05 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

watchmen

Watchmen

Baserad på serien av Alan Moore (text) och Dave Gibbons (bild)

Screenplay: David Hayter och Alex Tse

Regi: Zack Snyder

Filmen ”Watchmen” är en fest för alla sinnen, samtidigt som den tvingar en att tänka djupa tankar, och personligen blir jag nostalgisk på köpet då handlingen huvudsakligen utspelar sig 1985.

1985 – jag minns det som igår:

Jag tittar ut genom ett flygplansfönster och ser den gråa och gröna omgivningen komma allt mer och mer i jämnhöjd.

”California, here I come,” tänker jag.

Planets hjul slår ner på landningsbanan och bromsar in på Los Angeles International Airport.

tendell-in-los-angeles-1985

I fem veckor skall jag vistas i Kalifornien. Det blir fyra veckor i Los Angeles, en dagstripp söderut till San Diego, en bussresa norrut utmed kusten och några dagar i San Francisco.

los-angeles-memorial-coliseum-1985

På fyra veckor i Los Angeles hinner man med att se och göra en hel del. En dag agerar jag publik under inspelningen av ett avsnitt av ”Wheel of Fortune”. Vanna White är showens kvinnliga stjärna. Helt plötsligt ser jag mitt ansikte inzoomat på de TV-skärmar som är vända åt publiken. Det är mina fem sekunder av berömdhet. Amerika glömmer mig när Vanna White tar över rutan igen.

tendell-at-universal-studios-1985

Jag besöker de stora film- och TV-bolagen för att se mig omkring (idag hade jag inte besökt dem utan att ha en väska fylld med manus att dela ut). På Universal Studios hamnar jag vid en bil, en DeLorean. Den säger mig ingenting. Inte heller säger mig filmtiteln ”Back to the Future” någonting. Det är ännu några månader kvar innan filmen har premiär i Sverige.  

manns-chinese-theatre-1985

Mann’s Chinese Theatre. Den stora premiärbiografen i Hollywood. Jag köper en filmaffisch med Madonna och Rosanna Arquette från filmen ”Desperately Seeking Susan” (2009 har jag inte längre kvar affischen. Jag har slängt så mycket. Det är synd. Även planschen med fotot av människan på månen som jag köpte på Griffith Observatory – planetariet utanför vilket inledningsscenen i Terminator spelades in, ni vet den där scenen där Arnold Schwarzenegger går omkring naken och tar sina första trevande kontakter med lokalbefolkningen).

hearst-castle-1985

Hearst Castle. Den store mogulens palats. William Randolph Hearst var mannen som Orson Welles film ”Citizen Kane” handlar om. En lysande film. Gå och se den.

Kalifornien har många inbjudande stränder. Vid ett av mina bad lånar jag en body surfboard, en sorts platta av hårdplast som man lägger sin överkropp på när man vill simma långt utan större ansträngning. Det är skönt att simma på detta vis och jag kör på rakt ut i Stilla havet. Det är jätteskönt ända tills jag får för mig att vända om och ta mig in i land. Kalifornien ligger väldigt långt bort. Det är då tankarna på hajen dyker upp. Den stora, vita hajen. En haj som kanske just nu är på väg mot mig, redo att sätta käftarna i min försvarslösa kropp. Hajar dras till vilt plaskande, så jag försöker paddla med armarna på ett långsamt och rytmiskt sätt för att väcka minsta lilla uppmärksamhet hos den blodtörstiga besten. Att vilja ta sig i land så fort som möjligt, men för överlevnadens skull göra det långsamt är oerhört nervpressande, speciellt när man hela tiden tror att det finns något därnere i havsdjupet, något som snart skall närma sig havsytan och förvandla en till köttslamsor.

Det är inte bra att bada i havet. Man är inte i sin naturliga miljö. Man är ett lättfångat bytesdjur.

golden-gate-1985

Halvvägs ut på Golden Gate Bridge. Jag bedömer att jag inte kommer att hinna gå över hela bron och sedan vända tillbaka, gå in till stan och hinna med flygbussen som avgår från downtown San Francisco. Jag beslutar mig för att avverkandet av den andra halvan av bron får bli en anledning för mig att återvända till staden någon gång i framtiden.

Ett par dagar tidigare håller jag på att hamna i klorna på en religiös sekt. Jag går omkring på stan och stöter på ett bokbord med glada människor och banderollen ”International Youth Student Center” eller något i den stilen. De lockar en med gratis middag om man återkommer klockan sex på kvällen. Då skall man få bli ivägskjutsad till ett ställe där man kan få umgås med glada ungdomar från hela världen. Jag tackar ja. Gratis mat är aldrig fel. Klockan sex är vi ett antal personer som får hoppa in i några skåpbilar och bli ivägskjutsade (Man skall inte bada i havet. Man skall inte hoppa in i okända skåpbilar). Gratismiddagen består av en tallrik kall gröt och ett par salladsblad. Till detta serveras kranvatten. Men gott om glada ungdomar från hela världen är det i alla fall. Vi får lyssna på en guru som pratar om fred på jorden och vilka fina saker vi kan åstadkomma, alla vi, tillsammans. Vi håller varandra i händerna och sjunger ”We are the World”. Därefter placeras vi runt små bord i mindre grupper med en från organisationen vid varje bord. Då börjar det jobbiga. Jag erbjuds att följa med till deras kursgård på en otroligt givande upplevelse, jag säger att jag snart skall resa hem till Sverige, de tar på sig att boka om min flygbiljett och sköta allt det praktiska, de vill så gärna att jag skall få uppleva det fina, och jag är en så fin människa själv som kan ge så mycket fint till andra och allt är så himla trevligt och snällt och man känner sig nästan dum som inte tackar ja till deras erbjudande, men jag står på mig och efter en stund ersätts den jag pratat med av självaste gurun i egen hög person. Han är om möjligt ännu trevligare än den förre snubben, och hans tunga är än mer slipad, men efter mycket om och men lyckas jag tacka för mig och ta mig därifrån. När jag kommer ut på gatan har jag ingen aning om var jag är någonstans, men jag skyndar mig bort från kvarteret och känner mig strax lugn och fri.

Ett år senare läser jag i en tidning i Sverige om den här sekten. En far har rest över till San Francisco och kidnappat hem sin dotter från en religiös sekt där hon i stort sett har fungerat som slav. I Sverige får hon professionell hjälp med att bli av med hjärntvättningen. Sedan berättar hon om hur hon blev uppraggad av sekten, och det är samma sekt och tillvägagångssätt som jag råkade ut för, och jag är tacksam för att jag hade själsstyrka nog att stå emot sektens metoder.

Håkan Tendell

Tidsmaskinen 2001

mars 21, 2009 kl. 2:22 f m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Rotade djupt nere i arkivet på IMDb och hittade följande (observera att e-mailadressen för länge sedan har tagits ur bruk):

New perspectives on the WW2, 12 April 2001
9/10
Author: Håkan Tendell (tendell@newyorkcity.com) from Gothenburg, Sweden

Most films I’ve ever seen about the world war 2 has been either from a jolly good Englishman’s or a flag wrapped Yankee’s eyes. Two exceptions from the past – Das Boot and a movie about the battle of Suomossalmi. Til now. Enemy at the gates shows more than any other film the soldiers destiny – to die from a random bullet. A bullet with no address, just hitting a lung, a heart, a part of someones brain. Just like that. And that in a film which was meant to tell a story about snipers. Furthermore, the film presents Russians as humans, not beasts or machines, and it makes you think. Not that I didn’t know before that they really were humans, but I’ve never had that feeling before that Russians, has suffered just as much as any other people and that we in the west owe them a great deal of respect for helping mankind end the world war 2.

Om jag hade vetat då vad jag vet idag…

Det har egentligen ingenting med filmen att göra, utan mer det här med att det är ett fotografi från min hjärna för åtta år sedan. Blott en kort stund i det långa perspektivet – ändå finns där en ocean som skiljer min existens våren 2001 från våren 2009.

Våren 2001: Jag vet ingenting om EU-kravaller i Göteborg till sommaren, inte heller någonting om att World Trade Center skall rasa på hösten. Om någon säger ”nine-eleven”, ”ground zero” eller ”al-Qaida” kommer det inte att ge mig några som helst associationer.

Jag tjänar trettiotusen. Jag byter tjänstebil till Volvo S60 guldmetallic. Jag vinner GT:s tävling angående smeknamnet på Gothia Towers tvillingtorn och får en gratis middag för två uppe på 23:e våningen. Min urtjusiga date dyker upp i min lägenhet med håret färgat i flertalet av regnbågens färger. Jag bjuder på Moët Chandon och Noblesse. Vi färdas i stans längsta limousine, en dröm i vitt med neonbelysning nertill, till Gothia Towers, inväntar det jämna klockslaget, folk flockas runt limon och försöker se in genom de tonade rutorna. Klockan slår jämnt. Chauffören öppnar dörren. Min date och jag stiger ur limon. Liseberg sätter igång sitt premiärfyrverkeri ovanför våra huvuden. Vi tar hissen upp till toppen av Gothia Towers. Och efter middagen följer en krogrunda där rouletteutgifterna endast överträffas av drinkutgifterna, och det är så jag vill ha det. Jag är pojken med guldbyxorna.

Ett år senare överväger jag att hoppa från Älvsborgsbron.

Mitt liv… Efter sex år på fältet som läkemedelskonsulent har jag inte längre något liv.

I ett försök att skaffa mig ett liv säger jag upp mig från branschen utan att ha ett nytt jobb att gå till. Jag planerar att resa till Egypten, vandra rakt ut i öknen och inte vända om förrän jag har funnit meningen eller sanningen.

Innan jag hinner göra allvar av ökenplanen lyckas jag få ett lågbetalt (18 500), stressigt och komplicerat kontorsjobb. Det blev min räddning.

Men dyra vanor är inte lätta att ändra. Stålar förvandlades strax till skulder (Idag, 2009, har jag dock lyckats betala tillbaka allt till banken).

Kontorsjobbet innebar att jag kunde skilja på arbete och fritid. Varje eftermiddag eller kväll när gallergrinden stängdes bakom mig och jag släntrade hem, började min helt egna tid som var fri för mig att fylla med innehåll.

Jag hade alltid tyckt om att skriva. Då och då i mitt liv hade jag till och med skickat in olika slags manus till förlag. Ja, en gång även ett filmmanus till Hollywood (1998). Jag var så naiv. Min kunskap om hur branschen fungerade uppgick ungefär till noll på en skala. Min kunskap om teorier för framgångsrikt skönlitterärt skrivande var inte heller så stor. Det behövdes inte. Jag var en naturbegåvning. Tyckte jag.

December 2003: Jag läser ett nummer av Writer’s Digest och inser att jag måste göra något. Jag gör något. Men det hjälper inte.

Juni 2006: Jag bestämmer mig. Min fritid på kvällar och helger skall mer än någonsin inriktas på läsande och skrivande av dikter, noveller och romaner. Jag skall bli författare. Det är mitt mål. Det är mitt kall.

September 2006: Jag vågar kalla mig författare utan att skämmas. Inte för att jag har blivit så duktig på författande, utan mer för att jag vet att vad jag i övrigt kallas är oväsentligt. Skrivandet är inte min hobby. Jag skriver för att min kropp är programmerad att skriva, för att skrivandet är mitt naturliga tillstånd och för att jag har en vision om att kunna leva på mitt skrivande. Den framgångsrike författarens liv är det liv jag behöver leva.

Våren 2008: Jag är inte längre en naturbegåvning. Äntligen har jag insett fakta. Jag börjar läsa böcker om hur man skall skriva skönlitteratur. Som med alla vetenskaper finns det en djungel av parametrar och därtill är vetenskapens representanter ibland oense om saker och ting. Det viktiga är emellertid att jag har erkänt för mig själv att jag är i behov av hjälp och att jag bläddrar i böckerna då och då.

Våren 2009: Jag stiger ut ur tidsmaskinen. Världen har förändrats sedan våren 2001. Mina bokhyllor har förändrats. Min hjärna har förändrats. Mitt 2009-jag känner igen mitt 2001-jag, men om mitt 2001-jag studerade mig nu skulle det nog häpna. Hallå, liksom. Vad hände? Sitter du hemma nästan alla fredagskvällar och lördagskvällar och ägnar dig åt författardrömmen? Vad hände med festerna? Vad hände med brudarna? Skall du inte passa på och leva livet? Vi hinner ta en sväng på stan nu. Ställena stänger ju inte förrän klockan fem. I alla fall var det så 2001. Du vet inte när ställena stänger idag? Du vet inte ens vilka ställen du borde gå till? Hallå? Hur skoj har du egentligen? Trivs du med ditt liv? Jaha, du säger att du trivs. Men vad bra då. Då är det alltså det här jag skall se fram emot: Ett liv som munk. En skrivarmunk. Då kunde man ju lika gärna ha levt i ett kloster på medeltiden. Det hade ju liksom inte spelat någon roll. Vad skulle det vara för skillnad? Slippa rabbla en massa böner på latin? Ja, det skulle väl vara det i så fall.

Håkan Tendell

Att öppna ett kuvert

mars 20, 2009 kl. 10:35 e m | Publicerat i Skrivande | 2 kommentarer

Ett helt vanligt kuvert. Det är högst sannolikt, gränsande till visshet, att det innehåller ett vikt A4-papper.

I kuvertets övre vänstra hörn: En adress till ett förlag.

Jag vill inte öppna kuvertet än.

***

Ovissheten är alltid värst, men ofta är vissheten inte så upplyftande den heller.

***

Kuvertet ligger på mitt skrivbord.

Jag kanske borde slänga det, oöppnat.

Mitt namn är felstavat.

Kuvertet är skickat med B-post.

Undrar vad det kan innehålla?

Men jag skulle aldrig kunna slänga ett kuvert utan att först titta vad det var i det.

På jobbet är jag sådan att om någon tvekar inför att öppna ett paket eller ett jättetjockt kuvert med hänvisning till att det kanske är en brevbomb, erbjuder jag mig alltid att öppna det. ”Jag har ändå ingenting att leva för. Dessutom är jag soldat. Det är mitt jobb att offra mitt liv för att rädda andras,” brukar jag säga.

Fast kriget är över nu. Det tog slut när ryska ambassaden protesterade mot framförandet av den svenska melodifestivalunderhållningen Tingeling. Hade ryssarna haft lite stake i sig hade de tigit still. Att protestera mot en troschock i TV, det är under Rysslands värdighet. Vi snackar trots allt om en nation som offrade miljontals soldater för att befria Europa från Hitlers grepp. I väst är vi så påverkade av alla anglosaxiska filmer om andra världskriget att vi har lätt för att glömma bort vilket folk det var som faktiskt drog det tyngsta lasset när det gällde att krossa Nazityskland. Undantaget, såvitt jag vet, som bekräftar regeln är dock filmen Enemy at the Gates. Storyn är måhända hämtad ur luften, men bara genom skildringen av slaget vid Stalingrad påminns man ändå om vad ryssarna bidrog med. Detta ursäktar naturligtvis inte deras senare brott i Östeuropa, i Afghanistan, i Tjetjenien och i Georgien, men precis som en människa är också en stat fylld av såväl goda som dåliga egenskaper och beteenden.

Det ligger ett kuvert på mitt skrivbord. Jag glömde bort det. Ville jag möjligen glömma bort det? Förneka dess existens?

***

Nu skall jag öppna det.

***

Brevet ligger kvar i kuvertet, men andas numera luft. Vad är det på väg att säga mig? Jag skall ta upp brevet ur kuvertet, halvblunda och täcka för texten med kuvertet. Sedan läsa en rad i taget.

***

Men tänk om det inte är som det brukar? Tänk om min lycka är gjord? Skall jag då inte förbereda mig på något sätt? Klä upp mig ordentligt, hälla upp champagne, sätta på en skiva med klassisk musik?

***

Vad hjälper det att tro? Bokstäverna i brevet kan inte byta plats. Det finns inget att be för. Mitt öde beseglades den dag brevet skrevs. Sedan dess har brevet färdats mot mig. Det åkte säkert tåg. Låg i botten av en säck och passerade Töreboda, Skövde, Falköping, Herrljunga, Vårgårda, Alingsås. Hela tiden visste det vart det skulle och vad det skulle säga till mig. Nu väntar det på att få uppfylla sin resas mål. Det vill bli läst. ”Döda icke budbäraren,” vädjar det till mig. Det har hört rykten om hur brev kan behandlas. ”Hellre en snabb sönderrivningsdöd än att plågsamt knycklas ihop och kvävas till döds i en soppåse.”

Kära brev, jag vet ännu inte vad du har att säga mig, men du – du har vetat hela tiden. Våndades du när tåget gled in på postterminalen vid Göteborgs central? Eller var det med spänd förväntan som du lastades ur? Drömmer du nu om att snart få absorbera champagne som kanske kommer att spillas på dig? Eller fruktar du elden? Hur det än ligger till, kära brev, kan jag inte lova dig att jag skall behandla dig på det ena eller andra sättet. Det får bli som det blir.

***

Jag tog ut brevet ur kuvertet, och då föll ett visitkort ner i mitt knä.

Oh

my

God.

This

ain’t

happening.

***

Jag sitter och ler som ett fån.

***

Detta är sjukt.

***

Behärskning. Behärskning. Behärskning.

Tankarna får inte fara iväg.

Det är inte med nödvändighet ett ja.

Det kanske bara är en uppmuntran om att jobba vidare och försöka på nytt när manuset har omarbetats.

***

Skall jag läsa brevet någon gång eller?

Kom igen!

***

Varför kände jag på mig att just det här kuvertet kunde vara kuvertet med stort K?

Eller gjorde jag det?

Satt jag inte tidigare och drog en slutsats av felstavningen och B-poststämpeln?

Jo, det gjorde jag.

***

Hallå!!! Läs brevet någon gång! Jag pallar inte längre!

Ok

Ok

Jag skall göra det.

Vill bara suga på karamellen in i det sista.

Ladda för triumfens ögonblick.

Fast jag kan inte ladda. Min hjärna är i upplösningstillstånd. Den vet varken ut eller in. Den vågar inte läsa brevet. Så är det! Jag har vant mig så mycket vid att förlora att jag inte kan hantera en seger. Jag är rädd för att jag för alltid kommer att förändras, att den människa jag nyligen var inte längre skall finnas till. Att vara refuserad var en del av min identitet. Jag var Jesus på korset. Vem blir jag nu? Framgången kommer att döda mig inombords. Om jag segrar nu, då har jag visat världen att den inte kunde knäcka mig. Vad har jag då kvar att bevisa?

***

Läs. För Guds skull: Bara läs! Det är bara bokstäver på ett papper. Svart bläck på vit botten. Vad är det med dig? Är du en sådan där idrottsman som är bäst på träning, men sämst när det gäller? Längtar du efter OS-finalen eller får du stora skälvan när du kliver in på arenan?

Jag är ingen vekling. Jag härdades i betongen. Jag har gått igenom stålbadet. Jag är redo för livet. Jag är redo att ta det här steget. Och nu gör jag det.

***

”Bäste Håkan (det börjar bra)

***

Tack för ditt manus. (Oh, my God. Säg det bara. Säg det!)

***

Vad händer nu: Jo, vi läser ditt manus. Vi har ett antal lektörer som läser alla manus vi får. Alla har olika bakgrund och syfte med läsningen. Innehåll, möjligheter, marknader, idéer, redigeringar, tänkta målgrupper etc. Sedan samlar vi alla intryck och gör en bedömning.

Detta tar litet tid för att vi får många manus. Det att det tar litet tid gör inte så mycket, för ibland är det bara bra. Man kan ju komma på nått nytt.

Du får gärna höras av om du undrar över något eller så, men vi ville med dessa rader tala om att ditt manus kommit fram och att vi jobbar med det även om det är tyst.

Tack för ditt visade förtroende.

Bästa hälsningar …”

***

Ja, det var det det.

Jag ler inte längre som ett fån. Jag skrattar uppgivet.

Jo, nu ler jag som ett fån igen. Jag vet inte varför.

Jo, därför att för ett tag befann jag mig i drömmen på riktigt, eller hur man nu skall uttrycka det.

Det här var det längsta brev jag någonsin har fått från ett förlag. Helt klart också det allra mest glädjande. De skall verkligen analysera mitt manus. Det gör mig glad. Speciellt eftersom det är den renodlade kärleksromanen de har fått – den som jag är så himla nöjd med. Finslipningar kan säkert behövas, men min kärleksroman är i stort sett redo för marknaden.

Fortsättning lär följa. Jag känner på mig att detta kan sluta lyckligt. Åtminstone vill jag tro att jag känner det på mig. Jag fick provsmaka segerns sötma. Det var en för mig ovanlig smak, men jag skall nog kunna vänja mig vid den så småningom.

Gode Gud, låt mig nu inte förbliva opublicerad i resten av mitt liv. Det skulle verkligen vara försmädligt. Varför fick jag en skymt av paradiset om det inte var för att förbereda mig på inträdet i detsamma?

Hälsningar

Håkan Tendell

Den store syndaren och hädaren som icke förtjänar något annat än att kräla i smutsen som det simplaste av djur.

ABBA NEWS: Picture from ABBA concert 1973 found in old photo album

mars 15, 2009 kl. 10:58 e m | Publicerat i Skrivande | 4 kommentarer

abba

Previously unpublished picture of ABBA, now available for fans all over the world.

Photo taken by a Tendell family member at the ABBA concert at Allmogetinget in Fjärås (Kungsbacka county, south of Gothenburg, Europe) 22 July 1973.

Ain’t Anni-Frid’s pants just adorable? I want silver pockets to come into fashion again. Who will start the trend? I’m too shy. Maybe you can do it?  

Bonus Information: The day after this concert, ABBA recorded the Spanish version and the German version of ”Ring ring”.

This trip down memory lane was brought to you by Håkan Tendell.

Hope you liked it.

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.