Sista sommaren i New York

januari 22, 2012 kl. 2:40 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Allt eftersom man lever, tynar drömmar bort och dör.

I många år ansåg jag det vara realistiskt att jag en dag skulle kunna bli en så framgångsrik författare att jag skulle kunna leva på mitt skrivande, och dessutom leva detta skrivarliv i New York.

Jag kommer nog aldrig att flytta dit. Och reser jag dit igen för en kortare visit, lär det bli en höst. Sommaren är för varm. I fjol spenderade jag tio nätter där i slutet av augusti. Utmattad av att ha legat sjuk i feber några dagar före avfärden anlände jag till staden en lördagkväll, gick på bio på 42:a gatan och somnade i slutet av filmen. På söndagen flanerade jag omkring lite grann i Midtown och köpte två kilo New York Times, ja, så många bilagor har söndagstidningen att ingen människa skulle kunna läsa igenom hela tidningen under ett enda dygn. Jag släntrade in på en diner någonstans på Åttonde eller möjligtvis Nionde avenyn, beställde en köttbit, pommes frites och en Budweiser och bläddrade i tidningen utan att egentligen läsa vad som stod på sidorna. Jag var inte riktigt i form, petade i maten, tog en klunk öl, bläddrade på måfå, satt bara och kände mig kraftlös. Servitrisen kom fram och frågade: Are you ok, sweetie? Det var jag naturligtvis och beställde en ytterligare Bud.

När jag ätit färdigt begav jag mig till Central Park med blicken i marken, råkade gå in i en cykel som leddes av någon, bad om ursäkt, satte mig på en bänk i skuggan och försökte läsa, men var alldeles för dåsig, gav upp, försökte paketera alla bilagor snyggt, lämnade tidningen på bänken och drog mig tillbaka till mitt hotellrum.

Tacksamt nog försvann högsommarvärmen efter några dagar eftersom orkanen Irene närmade sig staden. Någon dag var det visst jordbävning också, men det märkte jag inte, eftersom jag just den dagen tillbringade mycket tid skranglandes fram och tillbaka i tunnelbanesystemet för att utforska The Bronx, Harlem, El Barrio och Brooklyn.

Orkanen beräknades nå Manhattan en lördagkväll och på torsdagen var paniken som allra störst. Tvåhundrasjuttiofemtusen människor evakuerades för att vissa delar av Manhattan sannolikt skulle översvämmas, och det fruktades att en del skyskrapor skulle komma att knäckas av det starka trycket från orkanen. Själv tog jag hela saken med ro. I mitt liv har jag skådat döden i vitögat så många gånger och i så många olika sammanhang att jag i princip känner mig odödlig. Dock avhöll inte detta mig från att bunkra upp med en massa mineralvatten och kexpaket för det fall att jag efter lördagen skulle tvingas överleva i ett postapokalyptiskt landskap.

När lördagen kom var tunnelbanan och New Yorks alla flygplatser avstängda, och många skyltfönster hade täckts för med plywoodskivor. Trots att det värsta hotet var över (orkanen hade både minskat i styrka och dragit sig längre ut till havs) var gatorna nästan tomma då jag på lördagkvällen gav mig ut på stan för att mäta mig med naturens krafter. Vid Times Square stod emellertid ett antal människor samlade för att gemensamt invänta undergången. Flera dagars katastroflöpsedlar och domedagspredikningar slutade dock bara med helt vanligt Göteborgsväder.

Vad hände mer den där sista sommaren? Ja, jag besökte det ställe som jag hade längtat efter att besöka alltsedan min första resa till New York i september / oktober 1997. Då var stadsbiblioteket på Femte avenyn stängt för renovering. Nu kunde jag utan besvär ta mig in i byggnaden, upp för trapporna till Rose Main Reading Room, North Hall. Jag slog mig ner på plats 761 och författade några rader i en liten Moleskine, som jag sedermera slängde eftersom det jag författat inte var av världsklass.

De heliga anteckningarna från plats 761 är alltså slängda: raderade från jordens yta som så många andra av mina texter. Men vad gör det? Det är bara så det är.

Drömtydning 2

januari 21, 2012 kl. 12:13 e m | Publicerat i Reflektioner | Lämna en kommentar

En mycket lång dröm kan jag erinra mig att det var, men jag kommer bara ihåg ett stycke i mitten samt slutscenen.

Jag befinner mig i en spelarkad, belägen i hörnet av Engelbrektsgatan / Aschebergsgatan, där den där blomsterbutiken ligger, om den nu finns kvar. Den brunmurriga inredningen påminner om restaurangen Golden Days på Södra Hamngatan, och i drömmen har jag för mig att arkaden tidigare har varit en restaurang, men nu är fylld av flipperspel och arkadspel. Jag letar efter ett särskilt spel, men hittar det inte. Många spel är nedsläckta och det finns bara gäster här och var som står och spelar. Lokalen är ett virrvarr av skrymslen, små trappor och stora salonger. Varje gång jag vänder åter in i ett rum har det fått ett annat utseende. Jag tappar intresset för att leta efter spelet, men jag känner mig inte orolig för att inte hitta ut ur lokalen. Jag vandrar bara planlöst omkring och känner inget särskilt.

Slutscenen: Jag befinner mig på någon slags flytande plattform ute till havs som ser ut ungefär som Gasklockan till både storlek, form och färg. Den håller på att falla isär och för att rädda alla människor ombord måste jag klättra på utsidan av konstruktionen och dra en tunn stålvajer runt den. Till en början går det smidigt: det finns små hakar varannan decimeter som jag lägger vajern i, och ungefär vid varje meter drar jag åt ordentligt och snurrar vajern ett varv runt en hake, och så fortsätter jag arbetet genom att i sidled balansera på en liten avsats som ger stöd åt ca en tredjedel av mina skors längd. Arbetet sker nära toppen av konstruktionen och därför kan jag då och då vila en arm i taget genom att hålla mig fast i någon slags kant med den ena handen samt låta den andra handen, som håller fast i vajern, hänga någorlunda fritt. Efter ett tag konstaterar jag att det går en bokhylla runt hela konstruktionen just där jag drar vajern. Det är mycket praktiskt för jag kan då verkligen se att jag spänner vajern hårt när böckerna trycks ihop mot varandra. Men så kommer jag till Tolstojs Krig och Fred, ett verk i tre röda band, och där stöter jag på problem. Jag stannar till och börjar tänka, och blir matt. Vajern börjar slacka, böckerna glider isär. Jag tittar ner på mina fötter som nu längtar efter att få stå på något helt plant underlag. Jag bestämmer mig för att stå still och vila ett bra tag, växlar mellan att hålla mig fast med vänster respektive höger arm. De blågröna vågorna där nere skummar. Det börjar gå upp för mig att jag kanske inte längre har någon chans att rädda människorna, men jag ger inte upp. Jag försöker spänna den där vajern. Jag gör inga framsteg, men jag försöker.

 

Desolation Boulevard

januari 15, 2012 kl. 10:26 e m | Publicerat i Reflektioner | Lämna en kommentar

Det började ganska bra när jag kom utanför dörren. Inom mig upprepade jag några gånger det där som Woody Allen säger i introt till filmen Manhattan: He was as tough and romantic as the city he loved. Och så hörde jag liksom George Gershwins Rhapsody in Blue, och föreställde mig se vita fyrverkerier detonera över den svarta himlen. Sedan blev allt som vanligt igen.

Steg lades till steg. Asfalten, gatstenarna, övergångsställenas slitna färg. Skornas sulor slets ytterligare en bit närmare undergången.

Jag hade tänkt kliva uppför trapporna vid Konstmuseet, men ångrade mig när jag kom fram. Vad fanns det att se därifrån som jag inte redan sett? Konserthuset. Stadsteatern. Stadsbiblioteket. Statyns nakna rygg. Avenyn. Allt var mig bekant. Luften stod stilla. Staden låg öde.

Ett kattdjur på savannen dras till sina begär. Jag gav tolv silvermynt för en kvällstidning och klev in på ett hamburgerhak.

Så satt jag där och gick igenom historien om skeppet som just nu ligger med ena sidan mot den italienska havsbottnen. Och jag insåg att vi människor aldrig kommer att kunna skydda oss från misstag, misslyckanden och motgångar. Det hjälper inte med modern teknik. Någonting kommer ändå gå fel. Det hjälper inte med Förenta Nationerna. Någonstans blir det ändå krig. Men det är klart att om vi inte hela tiden försökte lappa, laga och utveckla det samhällsmaskineri vi skapat, skulle det mesta av det vi uppnått falla samman. Medeltidens livsvillkor skulle kunna återuppstå inom loppet av några dygn.

När jag hade börjat tugga på min hamburgare noterade jag en tomatskiva som var röd i kanten, men som skiftade i gult och grönt i mitten. Och då, just då, förnam jag en känsla av nuet. Jag tänkte att allt jag har varit med om och allt den här tomaten har varit med om har resulterat i att jag just i detta nu på just denna plats sitter och tittar på denna naturens färgprakt som legat dold för omvärlden.

Och jag började analysera mig själv. Var jag verkligen den där munken jag trodde mig vara, eller var det möjligen så att jag var en riktig playboy? Hade jag kanske inte under 2011 kysst fyra attraktiva kvinnor? Detta kunde jag inte neka till, så då beslutade jag mig för att aldrig mer kalla mig munk. Dock beslöt jag mig för att vidhålla titeln ensamvarg, eftersom den var odiskutabel. Jag kunde spendera en kväll, en natt och en förmiddag med en kvinna, men sedan bultade min själ mot frihetens portar likt hammarslagen i ett stålverk.

Så släntrade jag hemåt längs Avenyn, Södra Larmgatan och Hvitfeldtsgatan, och allt var nästan som vanligt, men det kändes som att världen hade tillförts den smula mystik jag så länge saknat.

 

Att leva i nuet

januari 14, 2012 kl. 11:20 e m | Publicerat i Reflektioner | Lämna en kommentar

Jag tillbringar mycket tid i det förflutna. Och i framtiden. Sällan i nuet.

Vad är nuet?

På en järnvägsstation blir allt så tydligt. Där finns så många människor som siktar på att påbörja en resa ett visst klockslag eller möta upp resande människor som skall anlända med ett tåg som är tänkt att rulla in exakt klockan x, och om klockan blir mer än x, då räknas varje minut som en evighet. Det är ett sätt att leva i nuet.

Att göra upp en femårsplan, är det att leva i nuet? Kanske det. 2017 är närmare i tiden än 2029.

Att göra upp en femmånadersplan, vad är det? Har det någonsin gjorts? Förmodligen. För någon är det kanske en idrottssäsong, för en annan en världsturné, för en tredje en lagom tid för att ro ett projekt i hamn, bygga en båt, lära sig ett språk, komponera en symfoni.

Att göra en femveckorsplan och hålla sig strikt till den, är det att leva i nuet?

Fem dygn? Fem timmar? Fem minuter?

Eller är det något annat? Något som kanske inte handlar om att tankemässigt koncentrera sig på en avgränsad framtid.

När i Döda poeters sällskap läraren framställer det som att människorna på de gamla fotografierna av läroverksstudenter viskar carpe, carpe diem, seize the day, satte det en hel biobesökande värld i brand. Carpe diem blev massornas motto. Vad det bland annat handlade om var att man skulle göra det till sin filosofi att ta vara på livet och leva det fullt ut, helst genom att gå sin egen väg. Hur många av alla de som såg filmen och blev frälsta lever så här mer än tjugo år senare ett sådant liv? Hur många har inte redan blivit till fotografier blott? Och vad kan jag säga om mig själv när jag låter historien granska mig? Uträttade jag något extraordinärt?

Vi är så många som bara, ja, ni vet, man bara … en annan dag … en vacker dag … någon dag borde man … någon gång …

Carpe diem.

 

Kulturens funktion

januari 8, 2012 kl. 8:21 e m | Publicerat i Reflektioner, Skrivande | Lämna en kommentar

Aftonvy. Olja på elektronik.

Låt oss föreställa oss ett gammalt träd, t ex en tusenårig ek. Varför existerar den? Vad är dess syfte? Vad är dess vilja?

Det levande önskar överleva. Krukväxtens blad vrider sig mot solen. Den köttätande växten slår igen sina klaffar. Pytonormen kramar bytet till döds och sväljer det helt.

Vad skiljer människan från trädet, från ormen, från de tidiga människoaporna?

Här har vi DNA, inbäddat i en cell, fylld av allehanda maskiner. Redan nu är allting så avancerat att det övergår vårt förstånd. Varför ens fortsätta fundera? Varför söker vi? Det är en fråga i sig.

Här har vi kraniet från en människoapa. Därinne låg hjärnan: centrum för varseblivning och beslutsfattande. Livet var enkelt. Äta frukt. Softa. Umgås med andra människoapor. Se upp för leoparder, ormar och krokodiler. Det var allt. Kanske fundera lite över solen och månen, regn och hagel, åska och jordbävningar. Det var allt. Och så fundera lite över varför han den där snubben med de biffiga överarmarna fick alla brudarna. Det var allt. Bara ta den där sista frukten från trädet och föra den mot munnen. Men han med överarmarna ville också ha just den där frukten, så då var det väl ok om han fick den. Varför bråka över en liten frukt? Det var ju bara att leta upp ett nytt träd med saftiga frukter. Ja, så förflöt den där människoapans liv, och när han en dag gick ner till floden för att dricka vatten var han ouppmärksam, och så greppade en krokodil tag om hans hals och kastade honom fram och tillbaka vid ytan så att vattnet skummade, köttstycken slets loss och andra krokodiler kom fram och ville kalasa på hans muskler och inälvor.

Sittandes på stranden satt en annan människoapa och iakttog skådespelet. Det vore något att berätta för de andra, tänkte hon och begav sig tillbaka till flocken. Hon försökte förklara vad som hänt med hjälp av gester och läten, men folk fattade nada. En av dem fattade i alla fall så mycket att den där bruden försökte berätta om något hon sett, och då kom han på att han också skulle vilja berätta om något han sett, så han började också krumbukta sig och låta, men flocken tyckte bara att han var konstig, och kastade bananskal på honom för att få honom att sluta upp med dumheterna.

Ett antal miljoner år senare: Människor sitter i soffor och tittar på TV. Människor sitter i väntrum och läser glättiga magasin. Människor sitter i bilköer och byter kanaler på radion i hopp om att hitta något som kan skänka dem tillfredsställelse. Människor går på konstutställningar och uppfinner nya ord med vilka de kan förklara ett konstverk för sina medmänniskor, och de som aldrig hört dessa ord förut suger åt sig dem och gör dem till sina för att i sin tur berätta dem för andra som inte var där. Och alla gör vad de kan för att inte livets tomhet skall uppenbara sig för dem. De läser tidningar och böcker, lyssnar på musik och spelar spel på internet.

Det sägs att vi människor är stressade av alla stimuli i dagens samhälle och att vi därför längtar tillbaka till naturstadiet, men gör vi verkligen det? Ett år på en öde ö skulle bli outhärdligt om inte någon satt runt lägerelden och spelade gitarr och sjöng eller om inte några klädde ut sig och spelade upp en liten pjäs eller om inte någon hade med sig en kortlek. Herregud, om min roman drev i land på en liten planka till en sådan där ö skulle människorna slåss om att få läsa den, de skulle brottas, de skulle kanske riva sönder boken och dela ut ett kapitel till var och en så att ingen skulle behöva vänta på att någon annan skulle läsa klart. Det är ju så morgontidningar fungerar: de är delbara i minst två enheter så att mannen och hustrun kan fördjupa sig i varsin del istället för att den ene skall behöva titta in i väggen eller bordsduken när den andre läser.

En roman måste stå stadig i konkurrensen, inte bara från andra böcker, utan från all slags kultur. Samtidigt är ju människans behov av kultur enormt, och folk vill inte bara ta del av favoriter i repris: de vill även ha nytt, nytt, nytt. Det senaste från USA. Sista skriket i Paris. Nyutgåva, nu i blått skinnband och med förord av N N. Filmpremiär. Ny singel. Releaseparty. Allt detta sug efter nytt är skrivarsjälens största hopp.

 

Spårvagnsdröm

januari 8, 2012 kl. 2:46 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Inför 2012 hade jag funderingar på om jag skulle börja anteckna mina ur sömn framkallade drömmar i hopp om detta skulle kunna tjäna som en extra inspirationskälla att ösa ur för det nya romanmanus jag ännu inte riktigt har lyckats bestämma mig för vad det skall handla om. Drömt har jag säkert gjort varje natt, men kommit ihåg något har jag inte gjort, förutom enstaka fragment ett par gånger, vilka sedan tynade bort, eftersom jag inte brydde mig om dem. Nu har jag emellertid kommit ihåg en hel scen, ja, nästan en liten historia, och om det är ok med er tänkte jag presentera den här. Ni kanske tycker att det inte är er ensak att avgöra huruvida jag borde presentera den eller ej. Ja, ni är kanske rentav av den åsikten att ni inte kunde bry er mindre, och jag får väl å min sida då säga att jag förstår er fullkomligt, för enligt vetenskapen finns det få saker som är så ointressanta för människor som andra människors sömndrömmar. Det handlar ju trots allt bara om hjärnspöken: en salig blandning av intryckssortering, förhoppningar, farhågor och rena fantasier. Kort sagt: Flum.

Det finns i och för sig människor som hävdar att man skall ta drömmar på största allvar: att man kan tolka dem och på så sätt komma underfund med vad som bekymrar en, eller så kan drömmar till och med vägleda en att fatta rätt beslut i olika frågor. Kanske är det så. Drömforskning är emellertid ett lika vanskligt område som djuphavsforskning. Det kan finnas så mycket svåråtkomligt som döljer sig där nere, både i det fria vattnet och i den mörka dyn: oupptäckta sjöstjärnor, förlista fartyg och bombflygplan, romerska soldathjälmar, förbundsarken, den heliga graalen, Atlantis, jättebläckfiskar, sjöjungfrur och kärnvapenbestyckade ubåtar.

Nåväl, här kommer min dröm. Forska på, ni som vill forska.

Jag befann mig på Drottningtorget i Göteborg och hade för avsikt att resa med spårvagn till någon av stadens östra stadsdelar. Instinktivt visste jag att en grupp unga kvinnor visste vilken vagn som skulle föra mig rätt, men när jag frågade dessa kvinnor, hänvisade de mig till en grupp medelålders kvinnor som stod längre bort. De medelålders kvinnorna var anställda av Göteborgs spårvägar, höll upp skyltar som visade att de var där för att man skulle kunna fråga dem om allt som hade med spårvägen att göra, och de serverade kaffe och bullar, ja, de såg helt enkelt serviceinriktade ut. När jag ställde min fråga om vilken vagn jag skulle ta, sa en av kvinnorna att de inte kunde svara på några sådana frågor eftersom de var på väg att gå hem för dagen, men en av kvinnorna, som såg min besvikelse, frågade sin kollega vad det var jag ville, och så ingrep hon och gav mig svaret. Det var tvåan jag skulle åka med. Jag ställde mig vid kanalen med ryggen mot gamla Sheraton och inväntade vagnen. Först kom sjuan. När den sedan skulle lämna hållplatsen körde den så sakta att den blev påkörd bakifrån av åttan. Sjuan knuffades fram och rullade iväg en bit, men lade sedan i backen och tryckte till åttan så att den åkte bakåt. När sjuan sedan stod stilla med några meters mellanrum mellan sig och åttan, kom det en annan vagn som hade tröttnat på att stå i kö. Den körde av spåret på höger sida och försökte sedan gena genom att svänga in mellan sjuan och åttan, korsa spåret och komma ut på vänster sida. Det lyckades, men man hörde hur den krockade med en vagn som kom körande i motsatt riktning i det andra spåret. Efter denna incident kom den vagn jag skulle åka med: tvåan. Den krockade också på något sätt, men det var inte värre än att man kunde stiga på och åka med. Färden gick utmed kanalen. Sedan svängde den vänster in på Folkungagatan där det inte finns några spår. Kurvtagningen gick mycket lätt och tyst. Detta förbryllade mig. Jag steg av vagnen och undersökte den. Den hade på sig bildäck. Jag resonerade med en medpassagerare om att vagnen måste ha bytt till bildäck i anledning av krocken. Det lät logiskt. Sedan var vagnen tillbaka vid kanalen igen. Och sedan i kanalen. Vagnen började sjunka, men folk satt stilla som om det inte fanns någon anledning till oro. Jag räddade mig ur vagnen och försökte klättra upp för kanalens stenklädda vägg med hjälp av en trästege. Den var grå och alldeles murken. Så brast den, men jag fick tag i en stolpe till en trafikskylt och försökte häva mig upp ovanför kanten. Det gick inte. Jag försökte då greppa en trädstam med den andra armen. Det gick inte det heller. Passagerarna i den till hälften i vattnet nedsjunkna vagnen satt bara och tittade på mig. Jag kämpade och kämpade. Och vaknade.

Att ta den rätta

januari 4, 2012 kl. 11:16 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Det finns flera vägar att gå som författare.

Alla leder kanske framåt.

Dock, bara en är den optimala för den enskilde.

Man kan gräva ner sig i litteraturvetenskapliga teorier, analysera diskursen, studera intertextualiteten, beakta kontexten, dekonstruera texten, men, nej: Det är ingenting för mig. Jag vill bara göra min grej.

Alla de timmar jag lagt ner under kvällar och helger i åratal, och alla de timmar som komma skall: Det är arbete i underhållningsbranschen.

Hårt och skönt arbete.

Jag skriver för dig i den vita skjortan. För dig i den röda blusen. För dig i den slitna T-shirten. För dig i det tunna nattlinnet. För dig. För dig. Och för dig. Utan er skulle mitt skrivande vara meningslöst.

 

Allting klarnar

januari 3, 2012 kl. 8:55 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Året är 2033.

Det regnar konstant i Göteborg.

Den nerdekade fabriksarbetaren Glenn N. står lutad mot en lyktstople och läser en för Göteborgsmarknaden specialtillverkad sida-för-sida-inplastad utgåva av memoarerna tillhörande cabaretartisten Lola Lubricola. Tjugofem år gammal klev hon av scenen, gifte sig med en av stadens näringslivsmoguler och ärvde sju år senare ett imperium. Två år efter det var allt borta; företagen, lustjakten, villan i Onsala, sportbilarna samt övernattnings-etagelägenheten på våning 50 och 51 på Karl Johansgatan.

Glenn hör skottlossning runt hörnet. Jag får läsa om det när jag kommer hem, tänker han och fortsätter att läsa ett kapitel om hur Lola Lubricola endast iförd parfym, högklackade skor och ett diamanthalsband steg in i styrelserummet och presenterade sig som koncernens nye ägare.

En bil tar kurvan i gatukorsningen i hög hastighet, voltar och mejar ner skyltfönstret till en tobaksaffär. En kvinna klättrar ur bilvraket, tar upp en diamantprydd revolver ur sin Louis Vitton-väska och avlossar sex skott.

Hon rusar fram mot Glenn. Hjälp mig härifrån, jag tror de får förstärkning snart.

Glenn tittar på kvinnan, sedan på bokens omslag, därefter på kvinnan igen.

Hon tittar tillbaka, greppar boken och slänger den på den våta asfalten. Stå inte bara där, du måste hjälpa mig att gömma mig. Bor du i närheten?

Himmel över Göteborg

januari 3, 2012 kl. 2:13 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Göteborg 2027

En man på ett café

Kvinnan som också kommer dit

Varje dag

Låtsas aldrig iaktta honom

Han beställer det vanliga

Hon ett glas vatten

Och en fralla med skinka och ost

Hon samma bok

Läser den om och om igen

Kan inte få nog

Han med sina anteckningar

I kollegieblock

På servetter

Med blicken över hennes nylonklädda vader

Hennes bara axlar

Hennes ögonfransar

Och så de där tårarna som alltid kommer

När hon är på näst sista sidan

Så många gånger han varit inne på biblioteket

Låtit fingrarna glida långsamt över ryggen

En titel

Ett namn

En bok

Han har krampaktigt greppat den

Velat föra pärmarna åt sidan

Och tränga in där han aldrig varit förut

Komma in i hennes värld

Men han har låtit den vara

Ställt tillbaka den på dess plats

Klappat den

Och lämnat

Samtal i natten

januari 3, 2012 kl. 3:17 f m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Vad skall den handla om, den nya romanen?

Är det inte bättre att fråga sig vem den skall handla om?

Varför skulle det vara bättre?

Kanske för att människor hellre vill engagera sig i människor än i handling?

Men har inte alla romaner en handling?

I och för sig.

Du vet, du kan ta en man och sätta honom i ett rum. Spartanskt inrett. Nog sjutton kommer det att hända något till slut. Han kanske reser sig upp och tittar ut genom ett fönster.

Är det handling?

Det är ju en väldig handling, tycker jag. Man undrar en massa saker: Varför är han i det där rummet? Varför reste han sig till slut? Vad är det han tittar på? I vilken stad eller by befinner han sig? Vilken tidsepok är det?

Det ser man på detaljerna. Kläderna. Frisyren. Möblerna. Attiraljerna. Kanske en skymt ut genom fönstret, ner mot gatan. Fotgängare. Bilar. Designen på butikerns skyltar.

Och så ljudet av flyglarm.

Varför då?

För att störtbombarna är på väg. Och de låter, de också. För att inte tala om krevaderna från bomberna.

Står mannen fortfarande och tittar ut genom fönstret?

E du go i hövvet, eller? Han tar ju betäckning under sängen. Fönstret krossas av tryckvågen. En tavla ramlar ner från väggen. Kakelugnens övre del krossas av splitter. Ljudet från planen tonar ut. Det hörs skrik från gatan.

Ligger han kvar under sängen?

Nej, han kravlar sig fram utmed golvet. Skjortan och byxorna blir smutsiga. När han skall resa sig upp, skär han sig på en glasbit.

Är det allvarligt?

Nej han blöder lite från handen, men det är ingen fara. Han tar fram en flaska ur en byrålåda, häller lite i munnen, sedan lite på handen. Han grimaserar. Tar en klunk till. Stoppar tillbaka flaskan i lådan. Lossar sin slips och virar den runt handen.

Hur går det med de skrikande människorna nere på gatan?

Vet ej. Vår hjälte lyfter upp sängtäcket, skakar av damm och partiklar från det, lägger tillbaka det, och lägger sig på det.

Du skojar?

Nej, varför skulle jag skoja?

Men är han inte intresserad av att hjälpa skadade människor på gatan, bemanna en luftvärnskanon eller åtminstone titta ut genom fönstret för att betrakta förödelsen?

Nej, han är så blasé. Han känner inte att det är hans krig. Det angår honom inte.

Men nyss kastade han ju sig under sängen?

Ja, men det var bara för att klara livhanken. Nu är allt frid och fröjd igen.

Jamen, så kan han väl inte resonera?

Nähä, och vad tycker du att han borde göra då?

 

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.