Håkan Tendell författare

Nederlag är inget alternativ

Forna tiders Valborgsfirande fyller mig med lust och hopp. Tiden är kommen att ta min nuvarande tillvaro och förvandla den till något härligt.

När jag går ut genom porten skall jag vara en ny människa, kanske till och med en övermänniska, och om inte det är möjligt, skall jag åtminstone försöka överträffa mig själv. I världen skall jag träda ut som en man med kraft och elegans, förkroppsligande alla döda mäns längtan om att än en gång få beskåda och deltaga i jordelivet.

Min roman får också bli klar snart. Alltför länge har den legat i ofullbordat skick. Vin, kvinnor och sång är mången mans dröm. I många år levde jag den drömmen. Men sedan kände jag tomheten och blev i det närmaste munk, ägnade delar av mina lediga stunder åt diktande och författande.

Man kan inte festa sig odödlig, men man kan skriva sig, och sedan festa rejält, eller under tiden: bara man skriver.

Senast den 6 juni skall jag ha blivit klar med min roman. Det är ingen målsättning. Det är ett konstaterande. Det är så jag måste se det, för i en målsättning finns en passus om att nederlag kan inträffa. Nederlag är inget alternativ. Det är ingenting för mig. Jag går för seger.

Håkan Tendell

De dolda dokumenten

Över halva påskhelgen har gått, och jag har ännu inte arbetat med min roman.

Exakt vad för slags fel är det på mig?

Var i min hjärnas irrgångar finns det ett rum där det sitter någon vid ett skrivbord och beslutar att det är strängeligen förbjudet för mig att arbeta med min roman? På vems order agerar denne beslutsfattare? Vad driver denne tjänsteman att så nitiskt fullgöra sin uppgift?

Är det möjligtvis någon vid den inre myndigheten för litteraturgranskning som har skummat igenom mina hittills skrivna sidor och dragit slutsatsen att det vore till skada för såväl mig själv som hela nationen om jag fick klart mitt manuskript och mot all förmodan lyckades få ut det på marknaden med stort genomslag?

Har jag verkligen skapat ett så undermåligt verk att min hjärna nu av självbevarelsedrift gör allt vad den kan för att stoppa mig från att slutföra uppdraget?

Exakt vad står det i de dolda dokumenten? Hur lyder de hemliga direktiven? Vad är det mitt okända ämbetsverk sysslar med på dagarna? Hur kan jag få det att dansa efter min pipa istället för att sätta käppar i hjulet för mig?

Jag hejdar en man i korridoren. Han är mycket blek, ser nästan grå ut i ansiktet och har på sig en sliten, beigefärgad kostym.

– Hallå, där! Arbetar Ni här?

– Ja, jag arbetar dygnet runt. Jag är nästan helt slut.

– Vad har Ni för arbetsuppgifter?

– Jag, eeh … hur skall man … det är inte alltid … men om jag bara fick … hurså?

– Låt mig gå rakt på sak: Är Ni involverad i Operation Stopthatwackofromrevealinghismediocrewritingtothewholewideworld?

– Ni känner alltså till det? Det var det jag visste. Jag sa det till de andra, men de ville inte lyssna. Jag sa att om vi tar i med hårdhandskarna, kommer han att ana oråd. Han kommer att inse att det inte bara rör sig om lite vanlig, hederlig, gammaldags skrivkramp, men de ville inte lyssna. Nejdå. Inte alls. De var som hökar. De sa att romanen måste stoppas med alla till buds stående medel; självförakt, livsleda, fantasilöshet, tvivel på den egna kapaciteten, känsla av banalitet, rädsla för framgång, rädsla för människorna, rädsla för jordelivet.

– Och Ni är hjälten då, förstår jag, som har försökt att hjälpa mig?

– Nej, jag … Ni måste tro mig … de andra … jag blev … det var tvunget att … helt utan … jag erkänner … förlåt!

Mannen sprang iväg bort genom den långa, gult upplysta korridoren. Hans ryggtavla blev allt mindre och mindre. Jag kunde inte skona honom, och han visste det. Jag höjde min hand, och hela bygget började att vibrera, lamporna blinkade, det ramlade ned anslagstavlor från väggarna. Tjänstemännen i de många rummen tog sig för kinderna och deras ansikten blev alldeles avlånga, utstötandes avgrundsvrål. Allt pulveriserades, allt utom källarvåningen. Jag slet upp luckan till den och klev ned i mörkret. Där, i skenet från elden i en öppen spis, satt en bockfotad, barbröstad, muskulös, karmosinröd herre i yogaställning och nynnade på Megadeth’s Symphony of Destruction. När han fick syn på mig, reste han sig hastigt från golvet och lutade sig mot källarväggen.

– Det är inte sant! Är du här redan? Så var det inte sagt!

– Jag är bara här på besök. Skall bara ge dig lite försmak på vad som väntar dig vid tidens ände.

– Du får inte komma hit. Det är mot reglerna.

– Är det du eller jag som är människa?

– Det är du.

– Då inser du ju också att det är jag som bestämmer reglerna här.

Med min vänstra hand tog jag ett strypgrepp på honom. Han tog upp sina båda händer och försökte frigöra sig från greppet, men han förmådde inte rubba vare sig min vilja eller mitt fasta grepp. Hans ögon blev svarta, hans mun sprutade eld, han stampade frustrerat med hovarna i källargolvet och öste svordomar över mig.

Jag körde in min högra hand genom hans bröstkorg och kände lite på hans hjärta. Det var gjort av diamant. Jag vred lite på det, och han skrek. Jag vred lite till och han knäade mig i magen med sitt håriga, muskulösa bocklår, men då blev jag förbannad och slängde in honom i den öppna spisen, tog upp en kulspruta och pumpade honom full med bly.

Han kröp ut ur elden på sina bara knän och kved och gnydde och tiggde om nåd och kysste mina fötter.

Med en yxa klöv jag då hans ryggrad.

Med sin svans drog han ut yxan ur ryggen och hånflinade mot mig.

– Du tror att bara för att du är människa så är det du som regerar. Jag bara leker med dig, fattar du inte det? Jag spelar svag, men är mäktigare än en monstervåg på Atlanten, hårdare än ett bergsmassiv i Asien, råare än rått kött från en Brontosaurus som gått ned sig i kvicksand och får halsen uppäten av en Tyrannosaurus.

Sakta backade jag och klev upp ur källaren, stängde luckan och täckte den med träd, gräs och stenar.

en novell av Håkan Tendell

Intervju med arbetarförfattaren Håkan Tendell

Ni är i färd med att sammanställa en roman av det smalare slaget, åtminstone sett till sidantalet …

Ja, jag är av den uppfattningen att en god roman skall kunna avnjutas i sin helhet under en enda kväll, precis som en god film på bio.

Finns det inte samtidigt en risk med detta? Jag menar att en kortare textmassa kan resultera i att romanen slängs i soporna efter läsning, medan en tegelsten blir mer vördsamt behandlad i det att läsaren lägger ifrån sig boken och längtar till nästa dag då han eller hon skall fortsätta att läsa på sidan 451, och sedan, efter färdigläsning, spar boken i såväl bokhyllan som i hjärtat?

Har Ni läst Truman Capotes Frukost på Tiffany’s?

Nej, men jag har sett filmen. Audrey Hepburn var ljuvlig.

Visst var hon, men filmen och boken skiljer sig åt på många punkter, och om Ni läser boken kommer Ni att minnas även boken med glädje. Man sveper den med lätthet på en kväll.

Innebär denna Er inställning till romankonsten att Ni har strävat efter lätthet i den roman Ni själv har författat?

Med lätthet avser jag lättlästhet. Det betyder inte att romanen inte består av en delikat blandning av såväl lättsamheter som djupsinnigheter. Man kan inte ta sig igenom min roman utan att förändras som människa.

Så kan man väl i och för sig säga om vilken bok som helst. Nämn en bok som Ni har läst och som inte har förändrat Er som människa, oavsett om det har handlat om till det bättre eller till det sämre.

Jag kan inte ange någon på rak arm. Det spelar i och för sig ingen roll. Jag har inte kommit för att sätta mig till doms över levande och döda författare. Jag önskar blott erbjuda människor en dos flykt från vardagen, en matsked upplysning och en säck sensualism, allt skildrat i naturalistisk anda.

Ni tycks mig präglas inte bara av falsk blygsamhet, utan också av ambitioner. Eller misstar jag mig? Hur är det egentligen? Är Ni kompetitiv?

Det är en kompetitiv värld.

Jo, men hur pass viktigt är det för just Er att hamna på topplistorna?

Jag ser det såhär: Majoriteten av dagens unga män koketterar med att de inte läser romaner. Skönlitteratur är ingenting för dem, säger de, men vet Ni vad? Min roman skall få dem att fastna för den stundtals välgörande drogen.

Riktar Er roman sig alltså i första hand till unga män?

Huvudsakligen män, 16 – 33 år, och kvinnor, 40 – 65 år, men jag förmodar att även ett antal bokälskare utanför dessa kategorier kommer att våga kasta sig över min story. På det hela taget ser jag liksom framför mig byggjobbare med ett vältummat exemplar av min roman i benfickan, jag ser kvinnor i karriären och negligéer bläddra i min roman på sina hotellrum, jag ser svårmodiga gymnasiekillar i dufflar och baskrar stå lutade mot husfasader med min roman i handen, jag ser kvinnor i bokcirklar rodna när de läser upp duschscenen för varandra.

En duschscen … Ok, jag tror vi stannar där. Det låter som snusk och snask och arbetarlitteratur.

Arbetarlitteratur, vad är det för fel med det?

Det intresserar ingen nuförtiden. Arbetare skriver för dåligt.

Nonsens! För övrigt kan jag meddela att jag tänker bli den förste arbetarförfattaren vars roman säljer i över en miljon exemplar i det här landet.

Jaså, det vågar Ni påstå? Men säg mig då: Har ni verkligen arbetarbakgrund eller är det bara något Ni svänger Er med?

Jag växte upp i betongen i nordöstra Göteborg; i Kortedala och Hammarkullen. Mitt första riktiga jobb, sommaren 1985, var på en charkuterifabrik i Gamlestan. När lastbilarna kom tillbaka från butikerna staplades stora, grå plastbackar på lastkajen. De bar jag in i ett diskrum och körde in dem i en maskin som spolade dem rena. Det var ofta blod i dem. Grisblod och dylikt. En dag såg jag något vitt, decimeterstort, i botten på en plastback. När jag böjde ned huvudet såg jag att hela dess yta rörde sig. Det var en kotlett eller filé eller något som kryllade av likmaskar. Det vita var alltså färgen på dessa hundratals små krabater som frenetiskt tuggade i sig av den där kvarglömda läckerbiten som likväl kunde ha hamnat på en guldpläterad tallrik i en salong någonstans hos överklassen. Sedan ryckte jag in i lumpen, och efter att den var genomförd fick jag jobb som truckförare i ett stort fryslager på Hisingen. Där inne var det tjugo grader kallt, och så fanns det en extra hall längst in i lagret där det var trettio grader kallt. Ja, den sommaren seglade väl bortskämda sprättar omkring vid Societetshuset på Marstrand, medan en annan var påpälsad som en lägervakt i GULAG. Efter fyra månader i frysen började jag jobba på en firma i Gårda som tillverkade någon slags färgglad massa för badrumsgolv. Varje dag när jag kom hem från jobbet stank jag målarfärg. Jag sa upp mig efter en vecka och fick anställning som vaktmästare på Sjömansskattekontoret, en liten myndighet belägen mitt på det stora prostitutionsstråket i Rosenlund, men när jag skulle till att börja arbeta där, hade en av deras kontorister just sagt upp sig, och då fick jag hans arbete. Lönen var låg, men verksamheten genomsyrades av en angenäm artonhundratalsatmosfär, så jag stannade där i nästan ett år.

Nåväl, jag får väl placera Er i facket arbetarförfattare, men det skall Ni ha klart för Er, att om romanen är så dålig som jag föreställer mig, kommer jag inte att tveka att ta fram min bronsglänsande bågsåg och fullständigt massakrera Ert verk.

Jag är villig att ta den risken. Ni vet, när man är på botten har man inget att förlora, och jag är stark i tron att Ni kommer att ge mig en rättvis bedömning efter att ha läst min roman från början till slut innan Ni övergår till nedtecknandet av en eventuellt dräpande recension. En riktig konstkännare begrundar ju i lugn och ro en oljemålning i dess helhet innan han eller hon lägger armarna i kors, tar sig för hakan och muttrar pastös krapplack eller liknande, och på liknande vis kan jag tänka mig att riktiga litteraturkännare går till väga innan de yttrar sig, så om Ni bara ger min roman en ärlig chans, tror jag nog, eller hoppas jag åtminstone att Ni skall finna att den har något att ge.

Ja, det återstår väl att se.