Nederlag är inget alternativ

april 30, 2011 kl. 2:09 e m | Publicerat i Skrivande | 4 kommentarer

Forna tiders Valborgsfirande fyller mig med lust och hopp. Tiden är kommen att ta min nuvarande tillvaro och förvandla den till något härligt.

När jag går ut genom porten skall jag vara en ny människa, kanske till och med en övermänniska, och om inte det är möjligt, skall jag åtminstone försöka överträffa mig själv. I världen skall jag träda ut som en man med kraft och elegans, förkroppsligande alla döda mäns längtan om att än en gång få beskåda och deltaga i jordelivet.

Min roman får också bli klar snart. Alltför länge har den legat i ofullbordat skick. Vin, kvinnor och sång är mången mans dröm. I många år levde jag den drömmen. Men sedan kände jag tomheten och blev i det närmaste munk, ägnade delar av mina lediga stunder åt diktande och författande.

Man kan inte festa sig odödlig, men man kan skriva sig, och sedan festa rejält, eller under tiden: bara man skriver.

Senast den 6 juni skall jag ha blivit klar med min roman. Det är ingen målsättning. Det är ett konstaterande. Det är så jag måste se det, för i en målsättning finns en passus om att nederlag kan inträffa. Nederlag är inget alternativ. Det är ingenting för mig. Jag går för seger.

Håkan Tendell

De dolda dokumenten

april 24, 2011 kl. 12:34 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Över halva påskhelgen har gått, och jag har ännu inte arbetat med min roman.

Exakt vad för slags fel är det på mig?

Var i min hjärnas irrgångar finns det ett rum där det sitter någon vid ett skrivbord och beslutar att det är strängeligen förbjudet för mig att arbeta med min roman? På vems order agerar denne beslutsfattare? Vad driver denne tjänsteman att så nitiskt fullgöra sin uppgift?

Är det möjligtvis någon vid den inre myndigheten för litteraturgranskning som har skummat igenom mina hittills skrivna sidor och dragit slutsatsen att det vore till skada för såväl mig själv som hela nationen om jag fick klart mitt manuskript och mot all förmodan lyckades få ut det på marknaden med stort genomslag?

Har jag verkligen skapat ett så undermåligt verk att min hjärna nu av självbevarelsedrift gör allt vad den kan för att stoppa mig från att slutföra uppdraget?

Exakt vad står det i de dolda dokumenten? Hur lyder de hemliga direktiven? Vad är det mitt okända ämbetsverk sysslar med på dagarna? Hur kan jag få det att dansa efter min pipa istället för att sätta käppar i hjulet för mig?

Jag hejdar en man i korridoren. Han är mycket blek, ser nästan grå ut i ansiktet och har på sig en sliten, beigefärgad kostym.

– Hallå, där! Arbetar Ni här?

– Ja, jag arbetar dygnet runt. Jag är nästan helt slut.

– Vad har Ni för arbetsuppgifter?

– Jag, eeh … hur skall man … det är inte alltid … men om jag bara fick … hurså?

– Låt mig gå rakt på sak: Är Ni involverad i Operation Stopthatwackofromrevealinghismediocrewritingtothewholewideworld?

– Ni känner alltså till det? Det var det jag visste. Jag sa det till de andra, men de ville inte lyssna. Jag sa att om vi tar i med hårdhandskarna, kommer han att ana oråd. Han kommer att inse att det inte bara rör sig om lite vanlig, hederlig, gammaldags skrivkramp, men de ville inte lyssna. Nejdå. Inte alls. De var som hökar. De sa att romanen måste stoppas med alla till buds stående medel; självförakt, livsleda, fantasilöshet, tvivel på den egna kapaciteten, känsla av banalitet, rädsla för framgång, rädsla för människorna, rädsla för jordelivet.

– Och Ni är hjälten då, förstår jag, som har försökt att hjälpa mig?

– Nej, jag … Ni måste tro mig … de andra … jag blev … det var tvunget att … helt utan … jag erkänner … förlåt!

Mannen sprang iväg bort genom den långa, gult upplysta korridoren. Hans ryggtavla blev allt mindre och mindre. Jag kunde inte skona honom, och han visste det. Jag höjde min hand, och hela bygget började att vibrera, lamporna blinkade, det ramlade ned anslagstavlor från väggarna. Tjänstemännen i de många rummen tog sig för kinderna och deras ansikten blev alldeles avlånga, utstötandes avgrundsvrål. Allt pulveriserades, allt utom källarvåningen. Jag slet upp luckan till den och klev ned i mörkret. Där, i skenet från elden i en öppen spis, satt en bockfotad, barbröstad, muskulös, karmosinröd herre i yogaställning och nynnade på Megadeth’s Symphony of Destruction. När han fick syn på mig, reste han sig hastigt från golvet och lutade sig mot källarväggen.

– Det är inte sant! Är du här redan? Så var det inte sagt!

– Jag är bara här på besök. Skall bara ge dig lite försmak på vad som väntar dig vid tidens ände.

– Du får inte komma hit. Det är mot reglerna.

– Är det du eller jag som är människa?

– Det är du.

– Då inser du ju också att det är jag som bestämmer reglerna här.

Med min vänstra hand tog jag ett strypgrepp på honom. Han tog upp sina båda händer och försökte frigöra sig från greppet, men han förmådde inte rubba vare sig min vilja eller mitt fasta grepp. Hans ögon blev svarta, hans mun sprutade eld, han stampade frustrerat med hovarna i källargolvet och öste svordomar över mig.

Jag körde in min högra hand genom hans bröstkorg och kände lite på hans hjärta. Det var gjort av diamant. Jag vred lite på det, och han skrek. Jag vred lite till och han knäade mig i magen med sitt håriga, muskulösa bocklår, men då blev jag förbannad och slängde in honom i den öppna spisen, tog upp en kulspruta och pumpade honom full med bly.

Han kröp ut ur elden på sina bara knän och kved och gnydde och tiggde om nåd och kysste mina fötter.

Med en yxa klöv jag då hans ryggrad.

Med sin svans drog han ut yxan ur ryggen och hånflinade mot mig.

– Du tror att bara för att du är människa så är det du som regerar. Jag bara leker med dig, fattar du inte det? Jag spelar svag, men är mäktigare än en monstervåg på Atlanten, hårdare än ett bergsmassiv i Asien, råare än rått kött från en Brontosaurus som gått ned sig i kvicksand och får halsen uppäten av en Tyrannosaurus.

Sakta backade jag och klev upp ur källaren, stängde luckan och täckte den med träd, gräs och stenar.

en novell av Håkan Tendell

 

Pascha (festum Christianum)

april 15, 2011 kl. 9:36 e m | Publicerat i Reflektioner, Skrivande | Lämna en kommentar

Påskliljorna har kanske slagit ut. Jag vet inte. Det är inget som en man av värld bekymrar sig om. Man ser dem helt enkelt inte, även om de skulle ha kravlat sig upp ur en rabatt någonstans. Jag tror inte att jag passerar några rabatter på mina vandringar genom staden. I vart fall gör de eventuella rabatterna uppenbarligen inget större intryck på mig. Jag är för upptagen med djupa filosofiska tankar. Till exempel det här med påsken: Varför firar de ortodoxa kristna inte påsk samma helg som katolikerna och protestanterna? Och varför inträffar påsken ibland i mars, och ibland, som i år, långt in i april? Vem hittade på det här galna schemat? Var vederbörande hög på röksvampar, eller vad? Alla vet att Caesar mördades den 15 mars, och denna dag firar man eller sörjer man eller struntar man i med samma regelbundenhet som folk äter Gustav Adolfsbakelser den 6 november. Till och med våfflor har en egen dag. Kan då inte nasaréen också få en? Och på vilket sätt kom för övrigt målade ägg och häxor, förbundna med Djävulen, in i den heliga påsken? Därom tvista möjligtvis inte de lärde: de har väl fullt upp med att diskutera annat än trivialiteter.

Staden är i förändring. Människorna likaså. Man kan fråga folk om de minns Cosmorama, Cinema, Palladium, Victoria, Spegeln, Aveny, Göta, Prisma, Flamman, Fyren och Kaparen. De kan undra var man har parkerat sitt rymdskepp.

Jag har knappt skrivit på min roman på flera dar. Kanske letar jag efter ett verktyg som hårt och bestämt kan ta itu med den oslipade diamanten.

Ibland fantiserar jag om att göra om min prydliga roman till ett sjok av sjaskig poesi: riktigt kvadda allt vad jag har skrivit. På så sätt behöver jag ju aldrig mer frukta att jag skall lyckas, för det är ju inte motgången jag egentligen är rädd för: den är jag så van vid: det är framgången.

Du såg dem komma mot dig

gasellerna, lövgrodorna, fredsduvorna

habilis, ergaster, erectus

sköldpaddorna, tvättbjörnarna, noshörningarna

jägare, fiskare, samlare

nomader, schamaner, månskensbönder

De forsade fram över den brinnande sommarängen

och passerade dig grymtandes, gnyendes, ylandes

vid sidan av din kropp

genom tomrummet i din själ

medan väggen av eld växte sig bredare och högre

bakom dem

i riktning mot dig

Stilla förblev du

Elden brände bort det mesta av din päls

Du stod naken

i det postapokalyptiska landskapet

och kände dig fri

Med dina bara händer

gjorde du verktyg av flinta

och skrapade huden ren

från de sista resterna av minnet

av din tid i träden

Du ville vara större än det där

inte utlämnad åt krafternas nycker

Du ville bygga din egen värld

så som du ville ha den

Du kramade din flintasten

och fällde tre träd

lade dem sedan tillrätta

över en bred bäck

Det doftade nygrillat kött

från andra sidan

och du korsade det porlande vattendraget

Där fann du den som kommit längre än du

Du imponerades

Du inspirerades

Du byggde en vedspis

ett lokomotiv

ett teleskop

en skiftnyckel, en skördetröska, ett art deco hotell

Det fanns inga gränser för vad du kunde bygga

flaskor med parfym, flaskor med champagne, flaskor med kloroform

men du kunde aldrig reparera känslan som gått förlorad

den där känslan av att vara ett med naturen

att vara en tjoande vilde bland vildar

klättrandes, hängandes, svängandes i trädens grenar

Du hade den som mycket ung

du fick den som en tillfällig gåva

en glimt av jordens paradis

men den dog när du byggde dina städer

dina hamnar, dina klockor, dina fabriker

dina konstverk av betong och glas

som om det var det du behövde

istället för det där mjuka, varma, sköna

Dina fästningsmurar bombarderades av andras katapulter

Du svarade med kokande olja

i angriparnas vrålande ansikten

i deras blinda hat

i deras raseri över att du hade saker

som de ansåg tillhörde dem

De ville ha dina bördiga åkrar, dina färgsprakande äppelträd

 dina smultronställen, dina fiskevatten

De ville dela din fru och allt ditt guld mellan sig

De bröt sig in och skadade dig

med armborst och svärd och spikförsedda klubbor

Du byggde kanoner och musköter

De byggde stridvagnsgranater med riktad sprängverkan

för att penetrera ditt pansar

Du svarade med vätebomber och psykologisk krigföring

De skickade förarlösa plan över din by och lemlästade ditt folk

Du byggde reservoarpennor och skrev under kapitulationer

med ena handen

och hemliga allianser

med den andra

Det var du som hade uppfunnit bläcket

Det var därför du inte riktigt litade på dess magi

För dig var det i princip bara mörk vätska på torkad massa

av de träd du visste aldrig skulle komma tillbaka

De placerade dig i en stol

Du trodde det var en tron

men så slog någon på strömmen

från ett av alla de kolkraftverk du byggt

Du såg horder av knutna, smutsiga gruvarbetarnävar sträcka sig mot skyn

Du såg brinnade gas i gatlyktor, du såg blinkande rör med gas av neon

du såg stelnade droppar utmed släckta stearinljus

 och gungande fotogenlampor inuti ett sjunkande skepp

Du såg en stuga i Schwarzwald

Du såg knotiga händer och skurgummeknän

en utmärglad tysk piga på alla fyra

med solkig kjol och svettig huvudduk

Det låg varmt, smutsigt vatten över slipade golvplankor

Det slutade koka i en mässingskittel

och började lukta bränt från det sista av soppan

Det föll glöd bland höbalarna

i lagården där korna och grisarna framlevde sina dagar

fängslade för din törst och hunger

Ute i hagen stampade en Lippizanerhingst med sin hov

på en huggorm som talade människornas språk

Det brann över sommarängen

Gråblå rök låg tät över nejden

Violer, tulpaner och hallonbuskar blev varma och svarta

och från himlen föll ett regn

av huggormar stora som spårvagnar

De letade sig fram mellan husen

stack in sina huvuden i banker, kyrkor och krogar

och väste åt de förtappade

Pigan nötte frenetiskt med en trasa mot en fläck på golvet och svor

som om det verkligen var viktigt att den just den där fläcken försvann

som om det skulle tjäna som en motvikt till den smutsiga världen utanför

och de smutsiga tankar hon själv bar på

hennes avund, hennes girighet

hennes längtan efter att få bo på ett gods på den engelska landsbygden

med egna pigor under sig

egna människor att förslava

betjänter, köksor, trädgårdsmästare

och chaufförer som frågade henne vart hon behagade åka

i sin gröna, glittrande klänning

som om det hade någon betydelse

om hon blev slickad av älskare nummer ett

på stranden i Brighton

med det ljumma havsvattnet rytmiskt sköljandes över hennes vader och lår

eller av älskare nummer tre på en skotsk hed med utsikt över Loch Ness

med bräkande får i bakgrunden

Hon föraktade alla dessa män

alla dessa älskare, alla dessa chaufförer

alla dessa tjänstehjon, fabriksarbetare, skeppsredare och direktörer

och särskilt den där unge, pilske drängen i leriga stövlar

som satt på en pall med mössan i hand och glodde som ett fån

när hon torkade bort fläcken från golvet.

Utan att säga ett ord till henne, reste han sig, spottade på golvet och lämnade stugan

Hon sprang efter honom, örfilade honom, ledde in honom i stugan och bjöd på saft och bulle

När gryningen kom började han att bygga ett järnvägsnät

När skymningen kom täckte det hela jordens yta

Han slog sönder vattenkraftverkens dammar med en slägga av stål

och styrde ett rödsvart lok över den blöta räls

som ledde mot undergången

 Solens slingrande floder

Vindruvorna på månkratrarnas sydsluttningar

Glödande cigarrer över öppna tanklock

Laviner av flytande stål utmed det lutande tornet

Den okorsade oceanens ovana att krossa skepp

Gröna moln i grottans stroboskopljus

Murar av tegel, våfflor och rutiga skjortor

Minnet av frost på ett höstlöv 1658

Brinnande luftballonger över Berlin

Ett helgon med en treudd och genomskinlig själ

Långa, svepande rörelser, böljande tygskynken, raserade skeletthögar, ösregn över Merkurius

Hammaren och städet och skäran och sågen och koraller på fem meters djup

Ångvältar, cementblandare, asfaltskokare, arkeologer och tio kilo smör

Palmblad i byrålådor, härdsmältor i radioapparater, vinstvarning varje kvartal

Det sjunkande rymdskeppet, de färgglada melodierna, en häftapparat utan häftklamrar, ett hålslag utan lava

Översvämmade städer, blöta böcker, våta bordsdukar, ett försenat brev

Isblockens röda nyanser

Brinnande glaciärer på gula äpplen

En svart slott utan tak i en glänta inrett i gult och rött

En bädd av halm och gråblommigt tyg

Stjärntecknens mönstertydare i mörkblå kappor

Diamanter och olja på Mars

Tvåtusen meter höga hotell

Tidningar av guld

Kulsprutor av silver

Sängar prydda av smaragder, rubiner, safirer och eterneller

Krafter som frigör den totala kapaciteten, gråtande flygödlor över Libyska öknen

Ändå ändå ändå så fullt av gränser, så fullt av hinder

Varje tryckning ett val

Utmaningar, utmananden, utmanandes allt det där, det där som är sådär

björk brännässla prästkrage

björnbär rönnbär

blå grå grön röd skär

bläck brännvin mjölk öl

brännmanet sjöstjärna tång

bröd fläsk kött lök mjöl smör ägg

bäck kärr sjö snö tjärn träsk å älv

fågel måne stjärna ängel

höger vänster

höst vår

kväll

 

en dikt av Håkan Tendell

The next big thing: Factory Brains

april 10, 2011 kl. 1:01 f m | Publicerat i Reflektioner | 3 kommentarer

Earlier tonight (yesterday), I was at this concert, you know, Sator, who played at Trädgårn in Göteborg (Gothenburg). They were great, and they’ve been great since I first saw them in May -88, but that’s not the thing really: the reason why I sit here and talk to you in this comfy room we call cyberspace is that I before that concert had a larger than life experience. Factory Brains (I didn’t even know the name of that band until I asked the singer after their concert) was a support act to Sator, and I had only had two beers, so my own brain was clear as a crystal clear day on Antarctica: I stood there, you know, with the guys in the front row, and was struck by these young rock n rollers: three guys in white shirts and black ties who seemed like a new version of The Who or The Kinks with a touch of Metallica (I know I’m not the right guy to analyze music, even though I’ve probably been to tons of rock concerts of any kind (5 Bowie, 3 Stones, 3 U2, 8 Depeche Mode et cetera), but what the hey?) and yes, ladies, I guess some of you will throw your panties when that energetic band comes to your town. I didn’t know anything about these guys before. Maybe they had their breakthrough tonight, right here in Gothenburg, because their show was swinging, rocking, exploding and absolutely freaking flawless. The singer told me they will release an EP this spring.

This was my first concert for more than a year. I should go to concerts more often. Well, I have already bought a ticket to a concert with Nina Hagen at Annedalskyrkan (a pretty huge church), September 24th. That will probably be weird and / or great. Nevertheless, it’s good that I take part of the cultural life. I should go out more often for all kinds of reasons: stop leading this monk life of mine, tear down the monastery wall and rejoice.

Håkan Tendell

Intervju med arbetarförfattaren Håkan Tendell

april 2, 2011 kl. 11:39 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

 

Ni är i färd med att sammanställa en roman av det smalare slaget, åtminstone sett till sidantalet …

Ja, jag är av den uppfattningen att en god roman skall kunna avnjutas i sin helhet under en enda kväll, precis som en god film på bio.

Finns det inte samtidigt en risk med detta? Jag menar att en kortare textmassa kan resultera i att romanen slängs i soporna efter läsning, medan en tegelsten blir mer vördsamt behandlad i det att läsaren lägger ifrån sig boken och längtar till nästa dag då han eller hon skall fortsätta att läsa på sidan 451, och sedan, efter färdigläsning, spar boken i såväl bokhyllan som i hjärtat?

Har Ni läst Truman Capotes Frukost på Tiffany’s?

Nej, men jag har sett filmen. Audrey Hepburn var ljuvlig.

Visst var hon, men filmen och boken skiljer sig åt på många punkter, och om Ni läser boken kommer Ni att minnas även boken med glädje. Man sveper den med lätthet på en kväll.

Innebär denna Er inställning till romankonsten att Ni har strävat efter lätthet i den roman Ni själv har författat?

Med lätthet avser jag lättlästhet. Det betyder inte att romanen inte består av en delikat blandning av såväl lättsamheter som djupsinnigheter. Man kan inte ta sig igenom min roman utan att förändras som människa.

Så kan man väl i och för sig säga om vilken bok som helst. Nämn en bok som Ni har läst och som inte har förändrat Er som människa, oavsett om det har handlat om till det bättre eller till det sämre.

Jag kan inte ange någon på rak arm. Det spelar i och för sig ingen roll. Jag har inte kommit för att sätta mig till doms över levande och döda författare. Jag önskar blott erbjuda människor en dos flykt från vardagen, en matsked upplysning och en säck sensualism, allt skildrat i naturalistisk anda.

Ni tycks mig präglas inte bara av falsk blygsamhet, utan också av ambitioner. Eller misstar jag mig? Hur är det egentligen? Är Ni kompetitiv?

Det är en kompetitiv värld.

Jo, men hur pass viktigt är det för just Er att hamna på topplistorna?

Jag ser det såhär: Majoriteten av dagens unga män koketterar med att de inte läser romaner. Skönlitteratur är ingenting för dem, säger de, men vet Ni vad? Min roman skall få dem att fastna för den stundtals välgörande drogen.

Riktar Er roman sig alltså i första hand till unga män?

Huvudsakligen män, 16 – 33 år, och kvinnor, 40 – 65 år, men jag förmodar att även ett antal bokälskare utanför dessa kategorier kommer att våga kasta sig över min story. På det hela taget ser jag liksom framför mig byggjobbare med ett vältummat exemplar av min roman i benfickan, jag ser kvinnor i karriären och negligéer bläddra i min roman på sina hotellrum, jag ser svårmodiga gymnasiekillar i dufflar och baskrar stå lutade mot husfasader med min roman i handen, jag ser kvinnor i bokcirklar rodna när de läser upp duschscenen för varandra.

En duschscen … Ok, jag tror vi stannar där. Det låter som snusk och snask och arbetarlitteratur.

Arbetarlitteratur, vad är det för fel med det?

Det intresserar ingen nuförtiden. Arbetare skriver för dåligt.

Nonsens! För övrigt kan jag meddela att jag tänker bli den förste arbetarförfattaren vars roman säljer i över en miljon exemplar i det här landet.

Jaså, det vågar Ni påstå? Men säg mig då: Har ni verkligen arbetarbakgrund eller är det bara något Ni svänger Er med?

Jag växte upp i betongen i nordöstra Göteborg; i Kortedala och Hammarkullen. Mitt första riktiga jobb, sommaren 1985, var på en charkuterifabrik i Gamlestan. När lastbilarna kom tillbaka från butikerna staplades stora, grå plastbackar på lastkajen. De bar jag in i ett diskrum och körde in dem i en maskin som spolade dem rena. Det var ofta blod i dem. Grisblod och dylikt. En dag såg jag något vitt, decimeterstort, i botten på en plastback. När jag böjde ned huvudet såg jag att hela dess yta rörde sig. Det var en kotlett eller filé eller något som kryllade av likmaskar. Det vita var alltså färgen på dessa hundratals små krabater som frenetiskt tuggade i sig av den där kvarglömda läckerbiten som likväl kunde ha hamnat på en guldpläterad tallrik i en salong någonstans hos överklassen. Sedan ryckte jag in i lumpen, och efter att den var genomförd fick jag jobb som truckförare i ett stort fryslager på Hisingen. Där inne var det tjugo grader kallt, och så fanns det en extra hall längst in i lagret där det var trettio grader kallt. Ja, den sommaren seglade väl bortskämda sprättar omkring vid Societetshuset på Marstrand, medan en annan var påpälsad som en lägervakt i GULAG. Efter fyra månader i frysen började jag jobba på en firma i Gårda som tillverkade någon slags färgglad massa för badrumsgolv. Varje dag när jag kom hem från jobbet stank jag målarfärg. Jag sa upp mig efter en vecka och fick anställning som vaktmästare på Sjömansskattekontoret, en liten myndighet belägen mitt på det stora prostitutionsstråket i Rosenlund, men när jag skulle till att börja arbeta där, hade en av deras kontorister just sagt upp sig, och då fick jag hans arbete. Lönen var låg, men verksamheten genomsyrades av en angenäm artonhundratalsatmosfär, så jag stannade där i nästan ett år.

Nåväl, jag får väl placera Er i facket arbetarförfattare, men det skall Ni ha klart för Er, att om romanen är så dålig som jag föreställer mig, kommer jag inte att tveka att ta fram min bronsglänsande bågsåg och fullständigt massakrera Ert verk.

Jag är villig att ta den risken. Ni vet, när man är på botten har man inget att förlora, och jag är stark i tron att Ni kommer att ge mig en rättvis bedömning efter att ha läst min roman från början till slut innan Ni övergår till nedtecknandet av en eventuellt dräpande recension. En riktig konstkännare begrundar ju i lugn och ro en oljemålning i dess helhet innan han eller hon lägger armarna i kors, tar sig för hakan och muttrar pastös krapplack eller liknande, och på liknande vis kan jag tänka mig att riktiga litteraturkännare går till väga innan de yttrar sig, så om Ni bara ger min roman en ärlig chans, tror jag nog, eller hoppas jag åtminstone att Ni skall finna att den har något att ge.

Ja, det återstår väl att se.

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.