Intervju med arbetarförfattaren Håkan Tendell

april 2, 2011 kl. 11:39 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

 

Ni är i färd med att sammanställa en roman av det smalare slaget, åtminstone sett till sidantalet …

Ja, jag är av den uppfattningen att en god roman skall kunna avnjutas i sin helhet under en enda kväll, precis som en god film på bio.

Finns det inte samtidigt en risk med detta? Jag menar att en kortare textmassa kan resultera i att romanen slängs i soporna efter läsning, medan en tegelsten blir mer vördsamt behandlad i det att läsaren lägger ifrån sig boken och längtar till nästa dag då han eller hon skall fortsätta att läsa på sidan 451, och sedan, efter färdigläsning, spar boken i såväl bokhyllan som i hjärtat?

Har Ni läst Truman Capotes Frukost på Tiffany’s?

Nej, men jag har sett filmen. Audrey Hepburn var ljuvlig.

Visst var hon, men filmen och boken skiljer sig åt på många punkter, och om Ni läser boken kommer Ni att minnas även boken med glädje. Man sveper den med lätthet på en kväll.

Innebär denna Er inställning till romankonsten att Ni har strävat efter lätthet i den roman Ni själv har författat?

Med lätthet avser jag lättlästhet. Det betyder inte att romanen inte består av en delikat blandning av såväl lättsamheter som djupsinnigheter. Man kan inte ta sig igenom min roman utan att förändras som människa.

Så kan man väl i och för sig säga om vilken bok som helst. Nämn en bok som Ni har läst och som inte har förändrat Er som människa, oavsett om det har handlat om till det bättre eller till det sämre.

Jag kan inte ange någon på rak arm. Det spelar i och för sig ingen roll. Jag har inte kommit för att sätta mig till doms över levande och döda författare. Jag önskar blott erbjuda människor en dos flykt från vardagen, en matsked upplysning och en säck sensualism, allt skildrat i naturalistisk anda.

Ni tycks mig präglas inte bara av falsk blygsamhet, utan också av ambitioner. Eller misstar jag mig? Hur är det egentligen? Är Ni kompetitiv?

Det är en kompetitiv värld.

Jo, men hur pass viktigt är det för just Er att hamna på topplistorna?

Jag ser det såhär: Majoriteten av dagens unga män koketterar med att de inte läser romaner. Skönlitteratur är ingenting för dem, säger de, men vet Ni vad? Min roman skall få dem att fastna för den stundtals välgörande drogen.

Riktar Er roman sig alltså i första hand till unga män?

Huvudsakligen män, 16 – 33 år, och kvinnor, 40 – 65 år, men jag förmodar att även ett antal bokälskare utanför dessa kategorier kommer att våga kasta sig över min story. På det hela taget ser jag liksom framför mig byggjobbare med ett vältummat exemplar av min roman i benfickan, jag ser kvinnor i karriären och negligéer bläddra i min roman på sina hotellrum, jag ser svårmodiga gymnasiekillar i dufflar och baskrar stå lutade mot husfasader med min roman i handen, jag ser kvinnor i bokcirklar rodna när de läser upp duschscenen för varandra.

En duschscen … Ok, jag tror vi stannar där. Det låter som snusk och snask och arbetarlitteratur.

Arbetarlitteratur, vad är det för fel med det?

Det intresserar ingen nuförtiden. Arbetare skriver för dåligt.

Nonsens! För övrigt kan jag meddela att jag tänker bli den förste arbetarförfattaren vars roman säljer i över en miljon exemplar i det här landet.

Jaså, det vågar Ni påstå? Men säg mig då: Har ni verkligen arbetarbakgrund eller är det bara något Ni svänger Er med?

Jag växte upp i betongen i nordöstra Göteborg; i Kortedala och Hammarkullen. Mitt första riktiga jobb, sommaren 1985, var på en charkuterifabrik i Gamlestan. När lastbilarna kom tillbaka från butikerna staplades stora, grå plastbackar på lastkajen. De bar jag in i ett diskrum och körde in dem i en maskin som spolade dem rena. Det var ofta blod i dem. Grisblod och dylikt. En dag såg jag något vitt, decimeterstort, i botten på en plastback. När jag böjde ned huvudet såg jag att hela dess yta rörde sig. Det var en kotlett eller filé eller något som kryllade av likmaskar. Det vita var alltså färgen på dessa hundratals små krabater som frenetiskt tuggade i sig av den där kvarglömda läckerbiten som likväl kunde ha hamnat på en guldpläterad tallrik i en salong någonstans hos överklassen. Sedan ryckte jag in i lumpen, och efter att den var genomförd fick jag jobb som truckförare i ett stort fryslager på Hisingen. Där inne var det tjugo grader kallt, och så fanns det en extra hall längst in i lagret där det var trettio grader kallt. Ja, den sommaren seglade väl bortskämda sprättar omkring vid Societetshuset på Marstrand, medan en annan var påpälsad som en lägervakt i GULAG. Efter fyra månader i frysen började jag jobba på en firma i Gårda som tillverkade någon slags färgglad massa för badrumsgolv. Varje dag när jag kom hem från jobbet stank jag målarfärg. Jag sa upp mig efter en vecka och fick anställning som vaktmästare på Sjömansskattekontoret, en liten myndighet belägen mitt på det stora prostitutionsstråket i Rosenlund, men när jag skulle till att börja arbeta där, hade en av deras kontorister just sagt upp sig, och då fick jag hans arbete. Lönen var låg, men verksamheten genomsyrades av en angenäm artonhundratalsatmosfär, så jag stannade där i nästan ett år.

Nåväl, jag får väl placera Er i facket arbetarförfattare, men det skall Ni ha klart för Er, att om romanen är så dålig som jag föreställer mig, kommer jag inte att tveka att ta fram min bronsglänsande bågsåg och fullständigt massakrera Ert verk.

Jag är villig att ta den risken. Ni vet, när man är på botten har man inget att förlora, och jag är stark i tron att Ni kommer att ge mig en rättvis bedömning efter att ha läst min roman från början till slut innan Ni övergår till nedtecknandet av en eventuellt dräpande recension. En riktig konstkännare begrundar ju i lugn och ro en oljemålning i dess helhet innan han eller hon lägger armarna i kors, tar sig för hakan och muttrar pastös krapplack eller liknande, och på liknande vis kan jag tänka mig att riktiga litteraturkännare går till väga innan de yttrar sig, så om Ni bara ger min roman en ärlig chans, tror jag nog, eller hoppas jag åtminstone att Ni skall finna att den har något att ge.

Ja, det återstår väl att se.

Annonser

Kommentera »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: