De dolda dokumenten

april 24, 2011 kl. 12:34 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Över halva påskhelgen har gått, och jag har ännu inte arbetat med min roman.

Exakt vad för slags fel är det på mig?

Var i min hjärnas irrgångar finns det ett rum där det sitter någon vid ett skrivbord och beslutar att det är strängeligen förbjudet för mig att arbeta med min roman? På vems order agerar denne beslutsfattare? Vad driver denne tjänsteman att så nitiskt fullgöra sin uppgift?

Är det möjligtvis någon vid den inre myndigheten för litteraturgranskning som har skummat igenom mina hittills skrivna sidor och dragit slutsatsen att det vore till skada för såväl mig själv som hela nationen om jag fick klart mitt manuskript och mot all förmodan lyckades få ut det på marknaden med stort genomslag?

Har jag verkligen skapat ett så undermåligt verk att min hjärna nu av självbevarelsedrift gör allt vad den kan för att stoppa mig från att slutföra uppdraget?

Exakt vad står det i de dolda dokumenten? Hur lyder de hemliga direktiven? Vad är det mitt okända ämbetsverk sysslar med på dagarna? Hur kan jag få det att dansa efter min pipa istället för att sätta käppar i hjulet för mig?

Jag hejdar en man i korridoren. Han är mycket blek, ser nästan grå ut i ansiktet och har på sig en sliten, beigefärgad kostym.

– Hallå, där! Arbetar Ni här?

– Ja, jag arbetar dygnet runt. Jag är nästan helt slut.

– Vad har Ni för arbetsuppgifter?

– Jag, eeh … hur skall man … det är inte alltid … men om jag bara fick … hurså?

– Låt mig gå rakt på sak: Är Ni involverad i Operation Stopthatwackofromrevealinghismediocrewritingtothewholewideworld?

– Ni känner alltså till det? Det var det jag visste. Jag sa det till de andra, men de ville inte lyssna. Jag sa att om vi tar i med hårdhandskarna, kommer han att ana oråd. Han kommer att inse att det inte bara rör sig om lite vanlig, hederlig, gammaldags skrivkramp, men de ville inte lyssna. Nejdå. Inte alls. De var som hökar. De sa att romanen måste stoppas med alla till buds stående medel; självförakt, livsleda, fantasilöshet, tvivel på den egna kapaciteten, känsla av banalitet, rädsla för framgång, rädsla för människorna, rädsla för jordelivet.

– Och Ni är hjälten då, förstår jag, som har försökt att hjälpa mig?

– Nej, jag … Ni måste tro mig … de andra … jag blev … det var tvunget att … helt utan … jag erkänner … förlåt!

Mannen sprang iväg bort genom den långa, gult upplysta korridoren. Hans ryggtavla blev allt mindre och mindre. Jag kunde inte skona honom, och han visste det. Jag höjde min hand, och hela bygget började att vibrera, lamporna blinkade, det ramlade ned anslagstavlor från väggarna. Tjänstemännen i de många rummen tog sig för kinderna och deras ansikten blev alldeles avlånga, utstötandes avgrundsvrål. Allt pulveriserades, allt utom källarvåningen. Jag slet upp luckan till den och klev ned i mörkret. Där, i skenet från elden i en öppen spis, satt en bockfotad, barbröstad, muskulös, karmosinröd herre i yogaställning och nynnade på Megadeth’s Symphony of Destruction. När han fick syn på mig, reste han sig hastigt från golvet och lutade sig mot källarväggen.

– Det är inte sant! Är du här redan? Så var det inte sagt!

– Jag är bara här på besök. Skall bara ge dig lite försmak på vad som väntar dig vid tidens ände.

– Du får inte komma hit. Det är mot reglerna.

– Är det du eller jag som är människa?

– Det är du.

– Då inser du ju också att det är jag som bestämmer reglerna här.

Med min vänstra hand tog jag ett strypgrepp på honom. Han tog upp sina båda händer och försökte frigöra sig från greppet, men han förmådde inte rubba vare sig min vilja eller mitt fasta grepp. Hans ögon blev svarta, hans mun sprutade eld, han stampade frustrerat med hovarna i källargolvet och öste svordomar över mig.

Jag körde in min högra hand genom hans bröstkorg och kände lite på hans hjärta. Det var gjort av diamant. Jag vred lite på det, och han skrek. Jag vred lite till och han knäade mig i magen med sitt håriga, muskulösa bocklår, men då blev jag förbannad och slängde in honom i den öppna spisen, tog upp en kulspruta och pumpade honom full med bly.

Han kröp ut ur elden på sina bara knän och kved och gnydde och tiggde om nåd och kysste mina fötter.

Med en yxa klöv jag då hans ryggrad.

Med sin svans drog han ut yxan ur ryggen och hånflinade mot mig.

– Du tror att bara för att du är människa så är det du som regerar. Jag bara leker med dig, fattar du inte det? Jag spelar svag, men är mäktigare än en monstervåg på Atlanten, hårdare än ett bergsmassiv i Asien, råare än rått kött från en Brontosaurus som gått ned sig i kvicksand och får halsen uppäten av en Tyrannosaurus.

Sakta backade jag och klev upp ur källaren, stängde luckan och täckte den med träd, gräs och stenar.

en novell av Håkan Tendell

 

Annonser

Kommentera »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: