The star always dies in our eyes

januari 23, 2011 kl. 8:51 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Those plasma eruptions, these iron clusters embraced by lava, ice and neural networks.

Those burning forests in Lake Nightsky, exploding in the hearts of poets from here and Andromeda to deeper, outer Space.

These white rivers, white stones, blue tulips and black roses in the garden of fighter pilots, mine workers, exotic dancers and starving artists all over France trying to catch the hills of Provence, the streets of Paris and patronage from smokers of cuban cigars.

These hands that made and packed and unpacked and sold all this fabric on you, this silk, this satin, this lace, this nylon, worn by fans of high heels.

Those asteroids that could have formed planets, those dolphins that could have told us something we would understand, those buildings that didn’t survive floods and storms and wars, these glossy magazines with pictures of pillows in sofas.

Those lizards, snakes and sharks, tigers, bats and wolves, those quicksand spots, long-tentacled jellyfish and flesh-eating flowers, those giant octopuses, scorpions and crabs, longing to take tango lessons, crash-courses in motorcycle driving and German grammar.

These underground trains, black ties and portfolios, these space shuttles in Tokyo and supermarkets, platinum-blonde gunmen and croupiers from Tijuana, these glowing roulette tables in the penthouses of Zurich Airport and central Milan.

These candles in wine bottles, brown and purple and green, these young butlers in shiny shoes and old maids with pink lipstick standing on luxurious balconies kissing in the moonlight to the sounds of birds and distant discotheques while the filthy rich attend opera houses and bank vaults in masquerade gowns stealing wallets containing euros, dollars and phone numbers to nineteen members of secret societies.

These headlights of airbrushed trucks rolling coast to coast driven by former stock brokers and anthropologists of trailer trash on their way to enlightment and the bars of L.A.

These vending machines, these slot machines, these gray drinks with umbrellas, these yellow fire trucks and experienced cab drivers on patrol in no man’s land.

Those drunken galaxies, these crowded apartments and restaurants, those sandy beaches and no bikinis under palm trees, these sinking sailboats on neon wave oceans, these black and red watchtowers of bricks and steel, every night.

The star always dies in our eyes.

a poem by Håkan Tendell

Annonser

Video poem: Love me like you never loved before

januari 22, 2011 kl. 10:00 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

written and performed by Håkan Tendell

Morgonstund

januari 15, 2011 kl. 2:35 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Lördag morgon. En fartygsvissla från älven signalerar till min dvala att övergå till fullt vaket tillstånd.

Nu ser jag klart.

”Mörker över Manhattan” skall inte vidarearbetas om till en kort roman i förhoppning om att omvärlden skall nöja sig med dess omfång. Istället skall den förädlas till en mycket lång novell, vilken jag tillsammans med allehanda noveller och novelliknade alster jag skrivit de senaste åren skall finslipa och paketera snyggt i en novellsamling, på vilken det inte alls kommer att ställas samma krav på 80.000 – 100.000 ord som det faktiskt gör för debutantromaner, vilket jag i mitt klärvoajanta tillstånd de facto inser.

Novellsamlingar lyder under samma regler som diktsamlingar och presentböcker med lustiga citat om män och kvinnor vilka säljer särskilt bra i detta land där enligt lag män och kvinnor har identiska hjärnor, varför påtalanden om biologiska skillnader kittlar läsare lika starkt som samizdatlitteratur en gång gjorde i det gamla Sovjet. Nu tror ni kanske att jag som man tänker påtala än det ena, än det andra, men jag är inte bara man, utan också vetenskapsman, och jag vet att kvinnor generellt sett (det vill säga oaktat skillnader på miljardtals individer) är överlägsna, eftersom de har större förmåga än män att vid ett och samma tillfälle involvera en mängd delar av såväl vänster som höger hjärnhalva. Ni ser det själva: allt fler intellektuella och icke muskelbergkrävande arbeten, som tidigare var förbehållna män, tas över av kvinnor. Detta är till nytta för samhället, då vi behöver befolka de viktigaste positionerna med de bästa kandidaterna. En och annan man kommer naturligtvis även framledes att lyckas kvalificera sig, men hela den här planeten kommer sakta men säkert att omvandlas från ett patriarkat till ett matriarkat. Se Hillary Clinton och Margot Wallström, Sarah Palin och Filippa Reinfeldt, Robyn, Rihanna och Lady Gaga: där har ni några av världens härskare.

För att återknyta till ämnet, skall jag nämna att den där regeln som novellsamlingar lyder under består av att textmassan inte behöver vara så omfattande. En novellsamling, en diktsamling, en skojig presentbok kan med fördel vara tunn till formatet, då den inte sällan används för högläsning och runtskickning på middagar med uppklätt folk. Just novelluppläsning kanske i och för sig inte någon vågar plåga andra gäster med efter att ha klingat i glaset, men ni förstår väl min poäng?

Ja, vem är det egentligen jag pratar med? Mestadels pratar jag nog bara med mig själv. Det har blivit en vana, eller en ovana. Igår fick jag in en liten text i Aftonbladet. Jag tror inte att så värst många tidningsläsare läste den. Själv läste jag den flera gånger, kanske fler gånger än vad alla de andra gjorde tillsammans. Nu ligger en miljon tidningar i papperskassar för återvinning. Några exemplar räddades säkert dock genom att personer med blöta skor rev ur sidan med min text och knycklade ihop den. Någon tog kanske ett par sidor och slog in fisk med dem. Nu skådar möjligtvis en liten insjöfisk, upphämtad till de högre sfärerna genom ett hål i isen, min text med rubriken ”Ge August Strindberg Nobelpriset 2012”. Det är så lite man vet om vem som läser det man har skrivit.

I vilket fall måste Akademiens ledamöter ha tagit del av min text. Någon av dem satt säkert och lunchade med tidningen uppslagen jämte matbrickan, blev eld och lågor, och kontaktade sina kollegor med orden: ”Hör här vilket dravel en viss Håkan Tendell har känt sig kallad att sätta på pränt. Han måste svartlistas å det omedelbaraste.”

Så nu befinner jag mig i den sitsen att mina chanser till ett eventuellt framtida Nobelpris och en eventuell framtida plats i Akademien har spolierats. Inför detta känner jag ingen som helst ånger. Att rättrådigt reagera när en större sparkar på en svagare kan ibland vara ett smutsigt jobb, men någon måste göra det. Dessutom finns det säkert någon annan som mer än jag kommer att förtjäna både det pris och den numrerade stol jag eventuellt skulle ha lagt beslag på.

Med vänlig hälsning

Håkan Tendell

Sverige

januari 11, 2011 kl. 11:13 e m | Publicerat i Reflektioner | Lämna en kommentar

När man ställer sig i en ordinär gatukorsning har man allt som oftast fyra möjliga vägar att vandra (om man inte väljer att stiga in i byggnader eller gå in i väggen). Ponera att vi ställer oss i korsningen Vasagatan / Viktoriagatan i Göteborg. Väljer vi att dra oss västerut kan vi från vår position under trädkronor njuta av stenstadens härliga stadsrum och ljuset från det lilla runda fönstret i 7:ans gatukök. Vi når så fram till en punkt där vi omgärdas av ett modernt bibliotek i vitt och ett gammalt bibliotek i nyanser av orange och grått samt en slags röd tegelmur, rakt framför oss, innehållande lokaler tillhörande Universitetet. Vi sneddar då lite grann till höger, glider in på Haga Nygata i den pittoreska stadselen Haga med dess blandning av nyrika gammelkommunister, pacificerade anarkister, bohemiska kontorister, svårmodiga konstnärer och amerikanska turister. Vandringen i västerled övergår efter korsandet av Linnégatan till Andra Långgatan där äldre män bjuder ut antikviteter i butiker och unga kvinnor bjuder ut sig till äldre män på porrklubbar. Vi passerar det av fyllbultar hemkära Masthuggstorget, vilket har ”en fulhet av bibliska mått” som en i staden besökande journalist en gång skrev, kommer ut i backen upp mot Stigbergstorget där vi bland annat passerar en bowlinghall, kommer upp på krönet, skådar Bengans berömda skivbutik i original till höger, blickar åt vänster och skådar sjörövaren Lasse i Gatans residens, varpå vi blickar åt höger igen, mot Sjöfartsmuseet och dess kampanil med sjömanshustrun (till minne av de många svenska sjömän som dog under det första världskriget och orosåren närmast därefter). Så blickar vi hastigt till vänster igen och ser en gammal nedlagd gulmålad biograf (dödad av videobandspelaren), omvandlad till postkontor, som också lades ned (dödat av snabel-a:et). Vi befinner oss nu på den del av Karl Johansgatan som kallas ”Hängmattan”. Efter hängmatteavsnittet fortsätter gatan, förbi Chapmans torg, förbi Jaegersdorffsplatsen, bensinstationer, systembolag (I Göteborg finns det bara tre lag, som en fotbollsälskande alkis en gång sa: ”Bolaget, samlaget och IFK Göteborg”), landshövdingehus och skramlande spårvagnar, gnisslandes mot de kurviga skenorna in i Vagnhallen Majorna. Vi får möjlighet att vika upp mot Älvsborgsbron, men vi drar snett åt vänster och hamnar så småningom i Långedrag, där vi blir inbjudna till samkväm i en redarvilla där det doftar av nytvättat parkettgolv och svart arbetskraft. Sittandes i en oxblodsfärgad skinnsoffa serveras vi av det oklanderligt klädda tjänstefolket hummer, rykande färskpotatis, riktigt färska räkor (endast halvdöa, med rommen kvar, nyfikna ögon och långa, viftande antenner) och diskuterar möjligheten till ökad utflaggning av vår handelsflotta. Något ostadiga av brunfärgad sprit lullar vi ut på en nyslipad träbrygga, där vi snavar på en tamp, faller i en marinblå segelbåt, befolkad av ungdomar, alla i Henri Lloyd-jackor. Färden i det saltdoftande grönblåvitbrusande havet går till Marstrand, där vi kliver i land, trampar på DNA-rester från Oscar II:s talrika säd och saliv samt glider in på Societetshuset, där vi alla försvinner in i Lütziansk dimma till Etypiansk eurodisco.

Nu backar vi bandet. Återigen står vi i korsningen Vasagatan / Viktoriagatan. Vi väljer denna gång att gå norrut. Viktoriagatan omvandlas vid Viktoriabron över vattendraget Vallgraven till Magasinsgatan där rockklubben ”Errols / Rockbox / Grottan” låg på den tiden det begav sig. Nästa vattendrag att passera är Hamnkanalen. Så går vi förbi arbetarfiket Smedjecaféet på Smedjegatan i Västra Nordstan, kliver upp på en gångbro i blått och rosa över den av Götatunnelns tillkomst kraftigt uttunnade trafiken, kilar raskt förbi den intetsägande baksidan av operahuset, tar en en lov runt den lilla rödvitrandiga skyskrapan ”Läppstiftet”, flanerar utmed Drömmarnas kaj i Gullbergsvass och insuper atmosfären av olja, ruttnat trä, rostiga motorer, kättingar och svettiga hjältar. En ekande tom gasklocka i murrigt mörkbrunlila passeras. Vi rör oss utmed älven i Marieholms industriområde. Genom idogt vandrande åser vi historiska platser såsom Lödöse, Husaby kyrka, S:t Sigfrids källa, där Sverige kristnades år 1008, Kinnekulle, Arns fotspår, och när väl Tivedens urskog tar slut med dess gamla mossa och svarta tjärn är vi inne i ack Värmeland du sköna, där vi ser en flock vargar slita gulliga lamm och sällskapshundar i stycken. Så stöter vi på dalkarlar med brinnande facklor och högafflar i högsta hugg. Vi stannar till en stund vid det västjämtska vattenfallet Tännforsen och lyssnar på naturens livsvilja och vrede, fortsätter sedan genom Strömsund, Dorotea, Vilhelmina, Storuman, Sorsele, Arvidsjaur, gör halt vid Polcirkeln, där vi äter becquerelsmittad renskav, varefter vi får ny livskraft i Jokkmokk till tonerna av Jokkmokks-Jokkes ”Gulli-Gullan koko som en gök. Koko!” Efter vår långa vandring är vi dock helt slut när vi når Treriksröset. Vi rätar på ryggarna i de arktiska vindpustarna och blickar under norrskenets regnbågsvalv ut över de länder som höga herrar i Stockholm en gång i tiden regerade över: Norge, Finland och Norrbotten.

Så är vi tillbaka i gatukorsningen. Vår vandring går nu österut, förbi Avenyn, över Heden, förbi Ullevi, där alla de stora giganterna spelat: Rolling Stones, David Bowie, Bob Dylan, Tina Turner, Bruce Springsteen, Michael Jackson, Pink Floyd, Iron Maiden, AC/DC, Madonna, U2 och Gyllene Tider, men också Barcelona, Real Madrid, Valencia, Inter, Milan, Roma, Bayern München, Hamburg, Arsenal, Tottenham, Liverpool och Man United. Alla av dem utom Real (som bara mötte en blanding av IFK, GAIS, ÖIS, kallad Göteborgsalliansen) mötte Blåvitt och fick stundom bita hårt i Ullevis gröna gräs när Änglarna tryckte på. Nästa anhalt: Landvetter flygplats. Så går vandringen genom tygrikets huvudstad, Borås, genom Guds rikes huvudstad, Jönköping, genom Knohult och Mariannelund. Promenaden avslutas med ett fotbad i Östersjöns hälsogörande alger.

Tillbaka på ruta ett. Nu snabbar vi på. Söderut, genom Landala, Chalmers, Mölndal, Kungsbacka, över Viskan, Ätran, Nissan, Lagan och Hallandsåsen, genom Helsingborg, Landskrona och Lund. Vi stannar till på en uteservering vid en landsväg. På ett runt litet bord står flaskor med pilsner och sockerdricka och till detta kan vi avnjuta spettekaka och svartsoppa med krås. På uteserveringen sitter en trind herre med trekantig hatt glatt samspråkandes med en bollspelare, tunn som en rögad ål. I fjärran ser vi en enorm, vit lem, skruva sig upp mot himlen. Så är vår resa genom Sverige slut.

Håkan Tendell

Have you seen her dressed in blue?

januari 9, 2011 kl. 11:59 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Vid foten av la semeuse

januari 5, 2011 kl. 9:02 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Brunnsparken, Göteborg, 5 januari 2011

Varför duvorna flockas nedanför la semeuse (såningskvinnan) har kanske mindre att göra med att de väntar på att mat skall komma från hennes hand och mer att göra med att några meter därifrån skakar spårvagnar fram i skytteltrafik över räls och slask och stadens puls. Brunnsparken blir för duvorna en liten oas där de kan umgås med varandra i lugn och ro. Sedan 1883 har fontänen med den lilla damen varit en av många välkända mötesplatser för stadens invånare. Det är både lätt och svårt att tänka sig att här på artonhundratalet samlades män i höga hattar och kvinnor i galanta huvudbonader liknandes blandningar av fruktkorgar, påfåglar och blomsterrabatter. Var är de nu? Inte bara hattarna, utan också människorna? I Berlin, i Paris, i London och i Göteborg spankulerade människor omkring i de allra grannaste klädesplagg och blankputsade kängor och skor på väg till och från konditorier, postkontor, kiosker, boklådor och viktorianska lägenheter med tre rum i fil och separata trapphus för köksor och annat tjänstefolk. Vid sidan av livets alla glädjeämnen hade de också var och en stundtals säkerligen sina bekymmer: affärer av såväl ekonomisk art som av kärleksnatur. De åkte hästdroskor i skymningen, steg in genom dörrar de inte skulle, skrev under papper de inte borde, älskade på orientaliska mattor i skenet från stearinljus i kandelabrar, köpte aktiebrev i såväl stabila industrier som i luftslott, byggde upp förmögenheter, slösade bort arv, läste osedlig litteratur, studerade naket på oljemålningar, luktade på saffran, kanel och vanilj, lät choklad smälta i munnen och sköljde ned nybakta frallor med rödvin, champagne, gyllene punsch och grön absint. De omgav sig med siden, juveler, cigarrer och diamanter, skålade för kungligheter, grevar och baroner på lördagarna, gick i kyrkan på söndagarna och rullade runt i dunbolster på måndagarna. De njöt av stråkkvartetter och plågades av trånga korsetter i azurblått, gredelint och annat fint. De levde, de trivdes, våndades och grät samt hoppades innerligt att Gud dem förlät. De sydde och broderade, drack kaffe och konjak, spydde och orerade om välgörenhet för fattiga människor och herrelösa djur, skrev poesi om synd och skam och Europas natur, lade så till sist kärleksbrev, vykort och dikter i eldstadens glöd. Hon som förälskad väntade vid foten av la semeuse är nu död.

en dikt av Håkan Tendell

 

Flesh and blood and skeletons of steel

januari 3, 2011 kl. 7:47 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Behold the metal

the way we shape it

the way it shapes us

its ability to kill, crush and destroy

as well as bring people

up in elevators

to make love

in skyscrapers of steel

and in love trains and love boats

on cruises

to the thousand pleasures

of the World

 

a poem by Håkan Tendell

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.