Månsken

juni 28, 2008 kl. 4:27 f m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

En lång stund hade jag suttit försjunken över skrivbordet, allting stängt, allting släckt.

Detta efter det långa brevet, som så ofta med den stil som fängslade mig så oerhört, fastän jag endast ett fåtal gånger tillåtit mig att läsa dem efter det att jag lät åren som existerat upphöra att existera, precis som om det skulle avhjälpa resultatet av vad jag i oförstånd, missförstånd och gränslös kärlek kvävde så till den grad att det jag ville skänka som behag istället blev till besvär för den som jag ville mer väl än mig själv. Men var det verkligen så att det var mig själv jag brydde mig minst om och inte det omvända? Förvisso hade jag skäl att vilja bli älskad, men än större skäl såg jag mig ha att ge min kärlek till den som jag ville skulle få den, och så blev jag en del av bekymren och inte som jag trodde och önskade hjälpen på vägen.

Och egentligen borde jag inte mer fundera på saken då det var många år sedan vi kysste varandra farväl och all tid som därefter varit upphört att existera.

Nyss satt jag försjunken över skrivbordet, ögonen mot mörkret, minnet bland minnen som aldrig funnits, och jag såg ljustrålar leta sig in och dansa över bordet. Månsken trodde jag det var. Min blick drogs mot fönstren. Persiennerna neddragna, hållandes en ljusgrå himmel på avstånd. Ingen måne, ingen sol fanns därute.

Håkan Tendell

 

Annonser

Fjärde kapitlet avslutat

juni 27, 2008 kl. 7:55 e m | Publicerat i Skrivande | 2 kommentarer

Fast inte alls på det sätt jag hade tänkt. Det har varit så svårt att skriva det här kapitlet. Det gick bra till en början, men så kom jag till det ställe där den medelålders kvinnan skall träffa den unge mannen. Sedan fick jag prestationsångest eller brist på idéer eller jag vet inte vad. Jag vet ju egentligen precis hur scenen ser ut, men jag har kanske varit rädd för att det skall bli här, i just den scenen, som det lyser igenom hur medioker jag är som författare. Och jag vill inte att världen skall veta det. Men det lär den ju inte göra heller om jag är så medioker som jag tror. All publicering kommer att lysa med sin frånvaro, och i skydd av mörkret kan jag fortsätta att utvecklas långsamt.

Jag kommer nog att byta metod för tillverkningen av följetongsromanen, oklart bara till vilken slags.

Håkan Tendell

 

Var med mig nu

juni 17, 2008 kl. 3:51 e m | Publicerat i Skrivande | 2 kommentarer

Håkan Tendell 17 juni 2008

Nu,

när marken under fötterna tycks svikta,

när orosmolnen hopar sig vid horisonten,

när det plötsligt hörs ett avgrundsvrål och ljudet av tusentals hovar,

när himlen förmörkas av sylvassa pilar och stenblock i riktning mot oss.

Stå fast vid min sida med skölden som skydd och svärdet i högsta hugg.

Håll blicken rakt fram, var beredd på att kämpa hur mäktigt än motståndet är.

Hela ditt liv har du slipats för

den stund du nu står inför.

Det är nu som det avgörs

om allt var förgäves

eller om det blir till din favör.

Röken förblindar ditt öga

och stridslarmet dövar dig helt.

Att nu ta till flykt båtar föga,

ej heller att ligga ner stelt.

Var med mig nu,

vi skyddar varandra

när striden är i full gång.

Min hjälp det är du

när vi ensamma vandra

in i vår hjältesång.

________________

Håkan Tendell

 

 

FRA och skyddandet av manus

juni 16, 2008 kl. 2:11 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Paranoia skall man akta sig för och det är lätt hänt att måla Stasi på väggen när DDR skall återuppstå genom FRA-lagen. Läs bland annat här om Sveriges eget Stasi.

Samtidigt är det inte helt utan bekymmer det här med att en stor del av vår elektroniska kommunikation kan hamna i andra händer än vad avsändaren hade för avsikt. Hur kan man till exempel garantera att ett manus inte hamnar i orätta händer? Om jag skulle få för mig att mejla en första version av ett manus till någon eller några som jag vill skall kommentera det, hur vet jag då att manusidén inte stjäls av en mutbar FRA-anställd?

Nej, jag kan nog ha överdrivna farhågor ibland, även om mitt mål från tid till annan är att sträva efter det stoiska lugnet. Men det var alltså så härförleden att när filmen 10,000 B C hade haft premiär kom jag ut ur biografen med en känsla av att min manusidé var stulen. 1998 skickade jag iväg filmmanuset ”Luna Tribe” till ett bolag i Hollywood (ja, det låg väl inte exakt i Hollywood, men i stor-Los Angeles i alla fall). De svarade aldrig. År 2000 skickade jag iväg manuset till ett annat bolag i Kalifornien. De svarade inte heller.

Det fanns så mycket i filmen som liknade mitt manus. Mitt utspelade sig 4 000 f. Kr. (sextusen år hit eller dit, vad spelade det för roll på den tiden?). En fredlig stam blev överfallen av en mer krigisk sådan. Den fredliga stammen splittrades. Snubbar från Atlantis dök upp, och allting slutade i ett blodbad. Det var storyn i mitt 90-sidiga manus, och när jag kom ut ur bion sa jag tyst för mig själv att ”I’m gonna sue their asses”. 

Så begränsad var min syn att jag bara såg till likheterna i filmen och inte till olikheterna, och jag blandade ihop det faktum att det där med att hjälten lyckades tämja ett stort kattdjur, det var någonting som jag år 2006 eller 2007 hade hittat på i en ofullbordad och tämligen annorlunda bokversion av manuset, vilket alltså Hollywood inte kunde känna till. Och jag bemödade mig inte ens om att kolla vilket bolag som hade gjort filmen. Eller är skurkarna så sluga att de först säljer manuset till ett annat bolag som sedan väntar i tio år på att skörda frukterna av stölden, allt för sopa undan spåren?

Ja, ni hör ju själva. Ibland är man i ett sådant tillstånd att man bara ser det man vill se och blundar för allt som tyder på motsatsen. För om man skulle ta tio människor och ge dem i uppdrag att författa ett stenåldersäventyr, hur många av dessa författare skulle då inte låta hela härligheten sluta i ett blodbad? Och hur många skulle inte lyckas få med folk från Atlantis på ett eller annat sätt?

På samma sätt är det väl med FRA-lagen att det är lätt som medborgare att dras med i vågen om spekulationer kring vilka hemskheter som kan följa av dess ikraftträdande. Kommer man att bli oskyldigt anklagad och sedan arkebuserad på torget för att man skrivit ord som Engelbrekt, Dacke och Anckarström? Eller krävs det att man skriver Allahu Akbar, Osama Bin Laden, Usama Bin Ladin, Mohammed Atta och Ashadu an-la ilaha illa-llahu wa ashadu anna muhammadan rasulullah? Därom tvista de lärde. Nu fick jag plötsligt för mig att som motpol till den islamiska trosbekännelsen rita en komprometterande teckning av Muhammed så att FRA inte finner anledning att förfölja mig, men då skulle jag väl bli förföljd av militanta muslimer istället, vilka i och för sig FRA från och med den 17 juni effektivt kommer att skydda mig ifrån. Det är en enda stor soppa det här med politik, religion och kommunikation. Det är svårt att vara konstnärssjäl i det tredje årtusendet. Eller det har det väl alltid varit, förmodar jag.

Håkan Tendell

 

Regn av is

juni 15, 2008 kl. 10:02 e m | Publicerat i Skrivande | 2 kommentarer

Liksom kvällen före började det att hagla. Gudarna gjorde kanske sitt bästa för att muntra upp honom och försätta honom i trans, men till det hade det möjligen krävts oavbrutet åskande följt av ett rejält ösregn. Han öppnade fönstret mot bakgården och njöt av det stilla hagelregnet, men något fattades honom. Han visste bara inte vad.

Den där kärleksromanen med den medelålders kvinnan i huvudrollen, han hade så svårt för att skriva den. Han tänkte att det kanske hade att göra med hans ädelmod, att det bar honom emot att skriva i jakt på världsliga rikedomar. Han var förvisso någorlunda ädel, men ändå inget föredöme, ty han var mer människa än munk. Problemet var kanske av så enkel art att han aldrig tidigare hade levt sig in i en medelålders kvinnas värld, eller någon kvinnas värld överhuvudtaget. Visst hade han under årens lopp hunnit med att fundera en hel del på kvinnorna, men aldrig hade han gjort detta enkla att stanna upp för en stund och leva sig in i en specifik kvinnas värld för att försöka se vad hon såg, för att försöka känna vad hon kände. Allt för mycket hade kretsat kring honom själv för att han skulle kunna se världen med en viss kvinnas ögon, och av den anledningen var det nog så att det var svårt för honom att skriva romanen. Men han lovade bot och bättring, även om han inte råkade ha någon särskild att lova det till.

Det skulle säkert gå bra med kärleksromanen. Denna kväll var det framförallt en annan roman som belägrade hans tankar. I tjugo år hade han funderat på att skriva om den sovjetiska / ryska invasionen av Sverige under det tredje världskriget. Det hade dock inte varit ständiga funderingar, utan funderingarna brukade dyka upp vid olika tillfällen med några års mellanrum. Denna kväll var ett sådant tillfälle. Den plötsliga funderingen gav honom två saker att tänka på: Dels varför han aldrig under tjugo års tid hade börjat skriva på just ett sådant manus, dels om det denna kväll var rätt tillfälle att börja.

Varför hade han aldrig börjat skriva? Hade han alltid varit tveksam till sin förmåga att göra den mäktiga skildringen rättvisa? Eller var det frågan om det gamla vanliga kaoset av manusidéer som flödade fram genom hans huvud vilka sällan fick tillräckligt med fast grepp för att hålla emot när nästa idé kom farande?

Var det rätt tillfälle att börja i en tid som denna när han redan hade påbörjat en roman till en romantävling och dessutom hade en annan genomtänkt roman på lager? Hade han inte försökt styra upp sitt liv så att han skulle kunna koncentrera sig på en sak i taget istället för att ta itu med allt möjligt på en och samma gång? Varför var han som han var och varför tyckte han sig så ofta bara se fällda bommar över alla de vägar som ledde till den gränslösa världen?

Han fann inga svar.

Håkan Tendell

 

Andra kapitlet avslutat

juni 13, 2008 kl. 10:21 e m | Publicerat i Skrivande | 3 kommentarer

Ungefär lika slankt som det första. Manuset innehåller nu 3 260 ord.

Tanken slog mig att jag kanske skulle kapa drygt 260 ord och slå ihop de båda kapitlen till ett enda, men jag tror det är rätt att fortsätta som jag har börjat, det vill säga att jag när hela storyn är klar får gå tillbaka och komplettera med mer av miljöbeskrivningar med mera. Jag är väldigt dålig på att göra sådant där medan jag skriver handlingen och dialogen. Med automatik blir det så när jag ger mig i kast att skriva ren skönlitteratur att det mer liknar ett filmmanus än skönlitteratur. Manuset innehåller väldigt mycket dialog. Jag älskar att skriva dialog. Allt blir så levande då. Och jag har tagit till mig böckernas råd om att dialogen skall spegla en hel del så att det inte behöver förklaras separat och det har jag nog lyckats med ganska bra i det här manuset. Men faktum kvarstår att det är väldigt mycket dialog. För omväxlings skull behöver jag nog flika in lite mer av annan text mellan raderna. Jag antar att det är så i alla fall. Såvitt jag vet har jag inte läst någonstans om att det skulle vara skadligt att manus består av 90 procent dialog eller vad det nu kan röra sig om i det här fallet, men en allmän regel är ju att det är bra med variation.

Håkan Tendell

 

Första kapitlet avslutat

juni 9, 2008 kl. 10:17 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

om än slankt till sin form: 1560 ord. Min avsikt var från början att låta kapitlet innehålla ytterligare en scen, men ur följetongsperspektiv kändes det rätt att avsluta just där jag avslutade. Den aktuella scenen får istället inleda andra kapitlet och så får jag återkomma vid senare tillfälle till det första kapitlet och brodera ut texten, för även om tävlingsreglerna bara anger att varje kapitel får innehålla max 3 000 ord, kan man ju anta att det är bra om kapitlen innehåller åtminstone närmare 2 000 ord vardera.

När jag hade avslutat det första kapitlet, utbröt jag tyst för mig själv: ”She’s alive!”

Det var en makalös upplevelse att känna att min kvinnliga huvudrollsinnehavare hade fått ett eget liv. Jag har läst om hur författare har umgåtts med sina karaktärer, men aldrig tidigare upplevt det själv. Det är en kvinna av kött och blod. Hon har ett känsloliv, och hon har en egen vilja, och jag är beredd att ge henne någorlunda fria tyglar, men inte så fria att hon spränger ramarna som jag har ställt upp för berättelsen. Det värsta är att jag vet så mycket om vad som skall hända henne, och hon vet ingenting. Men hon har väl också ett antal överraskningar åt mig, förmodar jag. Hon har ju redan gjort saker som jag inte alls hade planerat.

Håkan Tendell

 

Mörkblå junihimmel

juni 8, 2008 kl. 11:55 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Sommarnattens fönster står på glänt.

Vinden svalkar min varma hud.

Och jag förlorar mig allt längre ned

i YouTubeklippens skimrande värld

bland filmer och låtar från ett åttiotal

som aldrig kommer igen.

Allt min kropp vill ha

är himlavalvets kalla syre

och nattmörkrets välkomnande famn,

men tomheten växer för varje minut

i det hjärta som aldrig fann ro,

och allt jag förmår

är att bli eftertänksam

när jag egentligen borde bryta ihop.

Jag är så samlad,

jag är så hård,

som om jag vore en staty

tvåhundra år längre fram

i tiden,

och jag undrar

om det verkligen är bra.

———-

Håkan Tendell

Sjätte juni

juni 6, 2008 kl. 7:57 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

 

Iförd slitna, blå jeans och slitna, bruna boots gick han med bar överkropp omkring i sin lägenhet hållandes en rentvättad, vit bomullsskjorta i sin hand, funderandes över om han skulle tukta det stackars tygstycket med det hårda, heta järnet eller om han skulle låta sig omslutas av plagget i dess naturliga skick. Han valde det senare.

Värmen i vindsvåningen uppgick till tjugosju grader. Han steg ut i svalen, låste dörren bakom sig och släntrade nedför trapporna och ut på Carolus Rex, den gamla fästningsdelen på vilken hyreshuset som han bodde i stod fastpålat. Han begav sig ytterligare nedåt och passerade den nyrenoverade Esperantoplatsen som ett stort antal skateboardåkare hade tagit i besittning. Strax nådde han Göta Älv och Stenpiren. Där ställde han sig och lät solen ge ytterligare bränsle åt det glödande hjärta som pumpade flytande stål genom hans ådror. Promenaden återupptogs och fortsatte runt kasinot vid Packhuskajen och runt operan vid Lilla bommen. Östra Hamngatan tog honom in mot Gustav Adolfs torg och Brunnsparken mellan vilka han slog sig ned på Lejontrappan och blickade ut över Hamnkanalen. Där framför honom låg Tyska bron, den bro som han så många gånger gått över för att ta sig till sin arbetsplats i Rådhuset. Han satt där på Lejontrappan och beskådade fönstret till sitt arbetsrum i Rådhusets fasad. Så sent som under gårdagen hade han svettats i det där rummet, men nu satt han alltså utomhus som en fri man med havsbrisen från Kattegatt lekandes i sitt hår, och han fann livet en smula trevligt, på gränsen till harmoniskt. Sedan reste han på sig och lät Östra Hamngatan ta honom längre söderut där gatan så småningom övergick till Kungsportsavenyn och han följde den gatan till dess ände vid Götaplatsen där han besteg trapporna upp mot Konstmuseet, slog sig ned och begrundade fontänstrålen som blötte ned Poseidons rygg. För en stund ville han göra Poseidon sällskap i fontänens förmodat behagliga vatten, men han kom till sans och gick istället nedför Avenyn, vek in på Vasagatan, passerade sin gamla läroanstalt, Schillerska gymnasiet, gled in på 7:ans gatukök, tryckte i sig en måltid medan han läste en kvällstidning, fortsatte sedan vandra bort mot Haga Nygata och Järntorget för att sedan återigen betrakta skateboardåkarnas konster vid Esperantoplatsen varefter han besegrade lutningen uppför Carolus Rex och äntrade porten till Hvitfeldtsgatan 2 A.

Väl inne i lägenheten var han på gång med att påbörja ett manus till en kärleksroman när han oväntat och brutalt drabbades av svår skrivkramp. Han hade längtat i flera dagar efter att få lugn och ro att börja producera. Nu stod allting still. Han förmådde inte ens komma på en inledande mening. Allt skulle hänga på denna mening. Den skulle sätta prägel på romanens form och lägga ribban för dess nivå. Men det var kört. Allting stod still. Om manuset skulle bli riktigt bra hade han chans till minst hundratusen kronor i prispengar för det, och på grund av skrivkrampen tyckte han sig nu se de hundratusen kronorna rinna ut i sanden. Han övervägde att öppna kylen för att blanda och svepa en drink. Men han trodde inte på drinkar, åtminstone inte i samband med författande. Vid ett par, tre tillfällen under det som han betecknade som sin författarkarriär, trots att han aldrig någonsin hade skrivit kontrakt med något förlag, hade han i och för sig kombinerat drinkar och skrivande i rent experimentellt syfte. Resultatet hade blivit mer lustigt än genialt och även om han, åtminstone initialt, alltid gladdes över alla verk han åstadkom, ville han komma åt geniet inom sig, locka ut det ur sitt gömsle och låta det få blomma ut i all sin rikedom. Ju mer han tänkte på detta, desto mer ökade hans benägenhet till att vilja utföra ett nytt experiment. Han skulle göra en drink på vodka och läsk, och detta skulle möjligen råda bot på skrivkrampen.

Kylen öppnades, korkar skruvades av, porlande drycker fyllde ett glas. Han höll upp glaset och studerade det. Därinne i vätskan fanns kanske det som skulle locka fram geniet. Han tog en klunk, sedan en klunk till, och så svepte han resten av härligheten varefter han ställde ned glaset på diskbänken. Nu var han redo!

Han skrev och skrev och skrev och det blev kväll den första dagen. Det ofullbordade första kapitlet i kärleksromanen innehöll då 961 ord. Nu återstod max ca 29 000 ord innan hela följetongsromanen skulle vara klar. Detta faktum skänkte honom hopp. Och samtidigt som hoppet fyllde hans själ växte också ett leende på hans läppar. Han kanske inte var så himla värdelös, trots allt. Den sjätte juni hade han gjort vad han skulle göra. Inte mer, men inte heller mindre. Om han fortsatte så var chansen stor att hans dröm förr eller senare skulle gå i uppfyllelse.

Håkan Tendell

Uppvaknandet

juni 6, 2008 kl. 11:31 f m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Skrivbordet på jobbet nästan rensat. En ”Semester Ut” på den elektroniska stämpelklockan. En natts sömn. Och nu: Ett uppvaknande. En längre ledighet. Frihet att ägna sig åt författarskapet på allvar. Samt läsandet. Hittills idag: Första kapitlet av Augustinus ”Bekännelser”. En bra start. Men idag har jag också ställt krav på mig själv att inte bara njuta frihetens sötma, utan också att ta itu med författandet av den stora romanen. Romanen med stort R, manuset med stort M, vägen till livet som författare på heltid. Ja, om den dagen ändå kunde komma snart! Och medan jag suckar måste jag ändå förstå att jag är herre över mitt eget öde. Ingen annan kommer att skriva mästerverket åt mig, utan det är jag själv som får lägga bokstav till bokstav, ord till ord, mening till mening, stycke till stycke, kapitel till kapitel, varefter mästerverket kommer att stå färdigt att sändas ut i världen för granskning och efterlängtad publicering. Men innan manuset sänds ut i världen måste jag sända mig själv ut i världen, för även om jag trivs bäst i mörker, behöver såväl min kropp som själ rikligt med solljus. Om mina verk skall klara sig ända fram till strålkastarljuset, är det en närapå nödvändighet att jag själv underkastar mig det dagliga solljuset. De allra flesta människor verkar älska solens sken, själv älskar jag molnens regn, gärna ackompanjerat av blixtar och åskans dån. Då lever jag upp. Men sådan är naturen funtad att den behöver både sol och regn, så även jag, och därför skall jag börja försöka att glädjas åt den klarblå himlen med dess strålande sol, åt blommor och blader, ros och viol, åt gräsmattor gröna och trädkronors prakt, åt allt detta sköna som jorden frambragt.

Håkan Tendell

 

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.