Kreativitetens källa

november 26, 2012 kl. 11:57 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

På söndagen satte jag nytt svenskt rekord i romanskrivande: 6 000 ord på en dag.

(Dock, om ni har uppgifter om ännu bättre prestationer, vänligen kontakta redaktionen)

Hur gick detta till?

Nämnda söndag hade jag ingen annan tanke än att ändra på en endaste mening som jag hade gått och grunnat på i veckan. Jag tänkte rätta till den och sedan ta en promenad på stan. Men det blev ingen promenad. På kvällen tittade jag på mätarställningen och häpnade. Jag hade skrivit i sådan trans, och varken ätit eller druckit under hela dagen, att jag inte ens hade koll på vilken mängd ord som forsat genom mina ådror, eller rättare sagt: nervbanor. Jag hade varit totalt inne i mina karaktärer; jag hade levt deras liv, jag hade känt deras känslor, jag hade skapat deras öden.

Men återigen: Hur gick detta till? Vad var det som hände? Vad var det som låg bakom denna kreativa explosion?

Vi backar till lördagen. Hur såg den ut?

Lördagen var trivsam. Jag lyssnade för första gången på Frank Sinatras album In The Wee Small Hours från 1955. (Jag har nyligen köpt på mig en del gamla album för att vidga mina vyer, t ex med artister som Nancy Sinatra, James Last och till och med en svartorange bossanovaskiva med Stan Getz och Joao Gilberto. Frankies turkosblå skiva från -55 var den första i raden av lyssningar ur denna trave plattor. Den handlade bara om olycklig kärlek och gjorde mig glad eftersom jag inte kände mig det minsta olycklig själv. Tvärtom mindes jag en massa kärleksäventyr från nittiotalet som liksom legat i de bortre arkiven, inte de bortglömda, utan i de bortre: där man sällan går, kanske bara vart tredje år.

Därefter satte jag på mig hörlurar och letade fram ett skönt syntbasljud på min synt (Jag köpte synten i somras, spelade lite Depeche Mode, lite Ultravox, drog ur sladden, men nu har jag satt i den igen) och spelade i kanske en halvtimme, timme, vad vet jag, den där basslingan i Join In The Chant med Nitzer Ebb som löper genom låten, och jag minns att jag tänkte att det här är en sån himla skön rytm att man skulle kunna njuta en hel konsert med endast denna låt i en megalång version.

Kulturlivet fortsatte med Tolstojs Krig och Fred (den tar aldrig slut) (och ändå känner jag, nu när jag är ungefär i mitten (Natasja har dumpat furst Andrej, varit nära att bli gift med och bortrövad av en lycksökare, och polska kavallerister har drunknat med sina hästar i en flod i ett försök att imponerna med sitt mod på Napoleon, trots att han inte kunde bry sig mindre om deras förehavanden då hans tankar var fyllda med planläggningen av invasionen av Moskva.) att jag vill läsa den en gång till. Det tycks mig som att den innehåller så mycken insikt om socialpsykologi att jag behöver läsa den en gång till för kunna ta till mig insikterna på ett ordentligt sätt. Jag läste en gång att Condoleezza Rice läst Krig och Fred fem gånger. På ryska dessutom. Men där går gränsen för min förmåga).

Det var alltså lördagen. Men var lördagen verkligen den stora bidragande faktorn till min framgång?

Själv tror jag på fredagen, för det var ingen vanlig dag.

Den började med att jag tog en taxi till Svenska Mässan, gav rikligt med dricks och möttes med lika mycket medmänsklighet när jag steg ur taxin och tappade min mössa på trottoaren då jag slet upp halsduken ur duffelfickan, varvid en man som stod lutad mot husväggen påpekade detta för mig och jag tackade. Klockan 07:45 steg jag så in på Gothia Towers och blev guidad en trappa upp och bort mot J Lounge och sal H1 där jag senare höll ett bejublat framträdande inför nästan tvåhundra personer. Det var en slags dramatiserad föreläsning jag framförde och för detta fick jag i pauser under resten av konferensdagen positiv feedback av alla de slag; kramar, klappar på axeln, lovord, att jag var värd en Oscar och liknande. Och vid midnatt kysste jag en kvinna samtidigt som en annan kvinna pussade mig på kinden och en tredje slickade mig i örat. Ja, detta var i och för sig inte på Gothia utan på Oakley’s på Tredje Långgatan, en nattklubb med burleskuppträdanden till tonerna av David Bowie och annat i den stilen. Ja, jag kan verkligen rekommendera detta ställe där man som människa inte kan bli annat än uppsluppen. En otroligt skön och vild atmosfär rymdes i denna värld av tegel och stål. Och jag minns att jag tänkte i min färgglada Desigual-skjorta: Varför är inte alla dagar som den här?

Men alla dagar kan inte vara som den där dagen, och de bör inte vara det heller. Det behövs lördagar då man kan varva ner och bara smälta intrycken och söndagar då man bara släpper loss sitt fulltankade kreativa jag och producerar storartad litteratur. Alla slags dagar behövs. Åtminstone om man är författare. Alla böcker, alla tidningar, alla bloggar, alla fotografier, tavlor, filmer, melodier och alla upplevelser ur ens eget liv spelar roll för ens skapande.

Destination Göteborg

november 17, 2012 kl. 3:10 e m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Alla städer är unika på sitt sätt. Staden Göteborg är unik bland annat på det sättet att det är den enda av jordens storstäder som har haft en ökning i antal hotellnätter tjugo år i rad. Hur länge kan detta rekord utökas? Än ett tag kanske. New York Times gjorde ett specialreportage om Göteborg för några år sedan och noterade att staden hade en viss hippfaktor. I år gjorde New York Times ett uppföljande reportage och konstaterade att den förra bedömningen inte var en tillfällighet. Och nyligen rankade Lonely Planet Göteborg som världens mest prisvärda resmål efter Rio de Janeiro.

I början av året invigdes Hotel Post vid Drottningtorget med sina 500 rum. Det har gått bra. Och Gothia Towers har byggt på ett av sina två torn med ett antal våningar och dessutom i dagarna uppfört ett 96 meter högt hisschakt till det tredje. Sammanlagt skall Gothia få 1 200 rum vilket innebär att det kommer att bli ett av Europas största hotell. Till och med på Hisingen kommer det snart att invigas ett storhotell, och filmfestivalens huvudhotell, Riverton, tänker bygga en ny skybar två våningar ovanpå den gamla skybaren för att komma upp sig lite grann, och lite längre bort, nära Järntorget skall det om några år byggas ett tjugovåningshotell med 300 rum.

Det går framåt. Det går bra. Det är en långsiktig strategi för att Göteborg skall kunna etablera sig som en betydande världsmetropol.

Går det lika bra med mitt romanskrivande? Ja, man kan väl säga att jämfört med när jag startade den här bloggen för några år sedan, har jag mycket större inblick i vad som krävs för att lyckas. Förr var jag naiv och litade till stor del på den gudomliga inspirationen. Nu vet jag bättre. Det är bara hårt arbete och hantverksskicklighet som kan hjälpa en att komma i närheten av att slå igenom som författare.

Att skriva en roman är lika komplicerat som att bygga ett hotell, men en dag skall min nya roman stå färdig och skänka glädje åt litteraturälskare världen över.

Håkan Tendell

 

 

Vampyrens attraktionskraft

november 13, 2012 kl. 11:13 e m | Publicerat i Reflektioner | Lämna en kommentar

Utdrag ur Bram Stokers Dracula. 1897.

I över hundra år har historier om vampyrer sålt som smör. Från ovanstående verk och via filmer med Bela Lugosi och Christopher Lee till moderna berättelser som Blade, Underworld, True Blood och Twilight.

Ja, till och med Tom Cruise och Gary Oldman har gjort succé som passionerade halskyssare.

Vad är det i konceptet som lockar massorna till bokhandeln och biograferna?

Under den viktorianska eran måste naturligtvis de sexuella undertonerna haft en inte oansenlig betydelse, men idag? Ja, kanske är det så att vampyrer ännu utövar stark påverkan på krafterna i människors hjärtan eller rentav i deras höftpartier.

Vad är den klassiska vampyren om inte annat än en eldigare variant av alla de välbärgade, välbildade, välklädda gentlemän som befolkar Europas slott och herresäten? Vampyren är den älskvärde greven som inte förlorat förmågan att recitera uråldriga dikter och föra iväg sin partner i en följsam och kraftfull tango.

Men vad med den kvinnliga vampyren eller vampen, såsom Vampirella? Ja, där har vi den självständiga kvinnan som gillar vad hon ser och tar vad hon vill ha, fjärran från femtiotalets kuvade hemmafru.

Handlar alltså fascinationen inför vampyrer om dyrkan av den fria människan? Alla vet att inga samhällen kan byggas på sådana människoideal: människans förmåga att underkasta sig lagar och regler, seder och normer, är själva grundvalen för att vi överhuvudtaget har samhällen som skänker oss ett visst mått av välfärd istället för att vi var för sig skulle tvingas jaga rådjur med spjut och övernatta varje regnig och kylig natt i egenhändigt konstruerade vindskydd i skogen. Varje människa har emellertid ett behov av att få drömma både realistiska och orealistiska drömmar. Och inte bara drömma, utan också då och då få prova på det lilla extra som livet har att erbjuda. En och samma människa kan, utan att det ter sig märkligt, klä sig utmanande på lördagskvällen, dansa förföriskt med främmande människor för att att nästa dag sätta sig gråklädd i kyrkbänken och be. Och inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo.

Varje människa är inte bara en dubbelnatur utan en hel multinatur. Alla känslor kan rymmas från tid till annan i en och samma människa. Alla känslor. Alla dygder. Alla dödssynder. Det är det som gör oss till människor, och det är kanske därför vampyrer med sådan framgång kan utöva sin dragningskraft på oss. De åskådliggör med all tydlighet ett brett spektrum av verkligheten: att ingen människa är endimensionell, utan rymmer ett hav av möjliga tankar och handlingar.

Men åter igen. Om alla gick omkring och drack varandras blod skulle vi snart inte ha någon mänsklighet kvar. Gräset skulle växa över järnvägsspåren. Husen skulle förfalla. Träden skulle resa sig upp genom gatornas asfalt och torgens stenbeläggningar. Det skulle bli apornas planet. Vi människor måste ta hänsyn till varandra och hålla ihop. Vi kan gärna vila våra hörntänder lätt mot varandras nakna halsar om vi vill det för att känna pulsen slå, men sedan måste vi överlåta resten åt tungan och läpparna. Behandla varandra varsamt. Krama varann. Hjälpa varann. I nöd och lust.

Håkan Tendell

Säg vad som står kvar år 3000

november 12, 2012 kl. 11:59 e m | Publicerat i Skrivande | 4 kommentarer

   

   

Tre hör ihop. En skall bort. Vilken?

Själarna på 86:e skall bort.

Varför då?

De andra hör ihop för att de har en titel som består av ett enda ord. Själarna har tre.

Men det är ju egentligen inte det som är den stora frågan, utan vad som står kvar år 3000.

Inledningsvis kan man konstatera att antika texter som har stått sig i tvåtusen år nog kommer att överleva tusen år till. Men hur skall det gå för alla klassiker som har blott sisådär 100 – 200 år på nacken? Är det rimligt att anta att de flesta av dem kommer att tryckas i nya upplagor eller åtminstone ha en stor spridning som ljudböcker eller e-böcker eller annat just nu okänt format år 3000?

När upphör en klassiker att vara en klassiker? Har det någonsin hänt? Hur går det till när böcker, en gång i tiden beryktade, sakta glöms bort? Kan någon känna på sig att den avhandling den skriver sannolikt är det sista dokumentet på århundraden som kommer att avhandla en viss bok?

Efter hur lång tid från ett verks första upplaga kan man med fog börja misstänka att detta verk kommer att bli en klassiker? (Om vi definierar klassiker som en bok som läses av massorna mer än femtio år efter dess release-party. Notera att denna definition är min nyss egenhändigt tillyxade definition, inte något som med garanterad framgång kan användas som svar i någon quiz).

Hur stor påverkan, om någon, har initiala försäljningsframgångar på klassikerpotentialen?

Vilken betydelse, om någon, får det om någon välrennomerad recensent skriver, Det här kommer att bli en klassiker?

Hur många klassiker står ännu och väntar i bibliotekarkivens gångar på att upptäckas och upphöjas till just klassiker?

I hur många länder måste en klassiker vara en klassiker för att kunna räknas som en internationell klassiker? Om en gammal bok är känd av minst hundra miljoner människor i minst tio länder, men är så gott som okänd för europeiska caféers stamgäster, är det då en klassiker? Är Europa fortfarande världens kulturella centrum?

Finns det en kinesisk Strindberg vi (vi i Europa) knappt känner till? (Hur skall frågan förresten kunna besvaras om vi inte känner till denne?) (Hur länge kan för övrigt en kinesisk Strindberg överleva i Kina innan denne belönas med ett nackskott?) Hur långt sträcker sig yttrandefriheten i fristäderna Hong Kong och Macau? Finns det en koreansk Kafka? En japansk Dostojevskij? En filippinsk Edith Södergran? Finns det en kambodjansk förmåga vars like inte skådats i Europa och därför inte kan jämföras med europeiska författare och poeter? Lika lite som man i Tibet känner till min roman eller mina dikter (detta är ett antagande), lika okunnig är jag om de höga bergsmassivens skrivarsjälar och deras texter.

Vad om jag har en dubbelgångare i Indien? Någon i Indien måste vara den indier som har ett ansikte mest likt mitt, men hur slående är likheten? Någon i Indien måste just nu ha den bäst överensstämmande sinnesstämningen som jag befinner mig i, men hur länge håller det i sig? Vem ändrar sig först? Hen eller jag? Vem i Indien skriver om sådant här idag?

Överallt på jorden finns det skrivna saker som är helt fantastiska, men som jag aldrig kommer att njuta av, dels på grund av informationsfloden, dels på grund av språkförbistring. Visa mig en tavla med en dikt på persiska målad i rött och guld. Allt jag kommer att se är vacker, snirklig text. Innehållet kommer inte att kunna beröra mig.

Japan har varit en inflytelserik nation under hela min levnad, men jag har inte ansträngt mig för att känna igen ett enda skrivet ord på japanska. Varför? Varför denna nonchalans?

Jag känner blott några få japanska ord. Karate. Karaoke. Kamikaze. Banzai. Samuraj. Harakiri. Haiku. Sudoku. Sushi. Sake. Bonsai. Förmodligen några ord till som jag inte kommer på just nu. Hasseludden Yasuragi. Jag kan namnen på några motorcyklar och HiFi-apparater. Jag kan namnen på några städer. Jag kan inte namnge en endaste japansk författare eller poet. Hur skall jag med den ignoransen någonsin kunna bli Big in Japan?

Kina kommer förr eller senare att bli jordens största supermakt. Hur tänker jag förhålla mig till det?

Varför fundera på Kina när jag aldrig ens har varit i närheten av att slå igenom i Sverige? Eller skulle jag ha större chans om jag flyttade till Shanghai och försökte slå igenom där? Vad skulle jag hanka mig fram på tills det stora genombrottet? Filmroller i de filmer de behöver någon som biobesökarna skulle kunna kategorisera som europé, typ den onde tysken eller den onde ryssen eller den onde svensken? Ja, varför inte? Det görs väl massvis med filmer i Kina och de vill säkert ha nya ansikten på biodukarna. Men som statist skulle jag nog behöva extraknäcka som så många andra med skådespelardrömmar i till exempel Los Angeles, det vill säga till exempel dansa runt en stång till skön musik. Ja, om man verkligen vill lyckas med sitt skrivande, då måste man vara beredd att tänka utanför boxen.

Alla drömmar till trots: att bara få vara den jag är, att få leva det liv jag lever idag, det är också värt något, kanske till och med mer än vad jag till vardags inser.

Och framför allt: År 3000 kommer mina skönlitterära försök och mina tankar om livet och rymden och skrivandet knappast finnas kvar.

Ingen förlust i det. Tjugo miljarder människor lär ändå ha att läsa så att det både räcker och blir över.

Jordens salt

november 11, 2012 kl. 11:46 e m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Det svävande molnet. Kvällens sköna fukt. Stålbalkar genom berget.

Vågornas symfoni. Klänningar bland näckrosor. Karaffer av kristall.

Strålkastare. Mörker. Patronhylsor i luften. Kulsprutornas sång.

En trasig flagga. Skuggor i sanddyner. Eld är blå.

Arkader och boulevarder. Hennes läppar. I gatans hörn.

Mot hennes läppar. Sammet. Silke. Siden. Spets.

Stridsvagnskolonner på gatorna. Blinkande skyltar av neon.

Läppstift på spegel. Ljudet av fingrar mot en persienn.

Bombplan över staden. Ubåtar över vattnet. Neptunus blöta skuldror i månens sken.

Stöveltramp på gatorna. Höga klackar. Svart nylon. Suktandes efter seger.

 

Håkan Tendell will return

november 10, 2012 kl. 2:34 f m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

I’m with you in Cyberland

where all has been said

in so many ways

Once again I must travel through space

and space must travel through me

through the red, brown, yellow bricks of Gothenburg

who touched the skin of trembling hands

through the blue and white trams from here to there

who carried all the suits and the factory workers

through asphalt covered with oil and broken dreams

who shone on glittering shoes worn by women without names

through the valleys of rain and long, wet hair

I’m out in the street

with all my senses

with all the traffic lights of my heart

with all the memories of rockstars

half naked on stage

glamorous transvestites in bars

smiling salesmen, smiling politicians, smoking hookers

and the beggars downtown

saying Hail Mary full of grace

on their knees

I see the upcoming events

a tank platoon crossing a frozen lake

a librarian riding a black panther

fifty thousand people marching towards a mountain

a super volcano getting ready to burst

NASDAQ up

Frankfurt down

burning motorcyclists falling from the sky

a new world order

robots in silver uniforms

fighter pilots in Victoria’s secret

a trombonist with gloves of gold

mine workers on the moon of Titan abducted by aliens

subway trains running under the floor of the Atlantic

moviestars charging a billion dollars per minute

nuclear fireworks over the Namib desert

blue bananas, pink oranges

apples the size of melons

melons the size of Jupiter

hotel guests taking showers

drinking varm champagne

leaning their heads against soft pillows

falling asleep

with the television set

showing forecasts of tomorrow

 

 

In hoc signo vinces

november 8, 2012 kl. 11:16 e m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Göteborg. Trappa vid kanal.

Igår var jag på hälsokontroll.

Idag inser jag allvaret.

Vissa värden var ok. Andra var dåliga.

Blodtrycket testades med två olika manschetter för att säkerställa att siffrorna stämde.

Dessutom skall blodtrycket testas igen om några veckor för att se efter huruvida resultatet var en tillfällighet eller ej.

150/90 har jag. Det är tydligen osunt. Mycket osunt.

Varför ser min livsstil ut som den gör?

Var började det gå snett?

På universitetstiden löptränade jag då och då och åt hyfsat hälsosamt. Jag lagade mat på min gasspis på Viktoriagatan 26 A. Jag skalade potatis. Bara en sån sak. Helt otänkbart idag.

Jag var mycket uthållig. En dag älskade jag med en flickvän i över en timme, åt några smörgåsar, cyklade till Slottsskogsvallen, deltog i en friidrottstävling, slog personligt rekord på 400 m med tiden 59,6. Det där var Håkan Tendell. Inte den vi ser idag. Blott skuggan av sitt forna jag.

1996 blev jag läkemedelskonsulent, satt mycket bakom tjänstebilsratten och avlöste bilkörningspassen med att bjuda folk på luncher, fikabröd och inte sällan middag på dyra krogar. Själv åt jag också av maten. Dessutom fick jag rikskuponger. Vad skulle jag göra med dem? Jag skänkte bort en del, men började även äta nästan i onödan på hamburgerhak bara för att utnyttja rikskupongförmånen. Som om jag skulle behöva utnyttja förmånen! Herregud, jag hade ju bra betalt. När jag hoppade av branschen 2002 tjänade jag 30.000. Började jobba för staten och belönades med 18.500. Idag, tio år senare, har jag kämpat mig upp till 25.600, men det kan jag ju säga att jag skulle inte behöva rikskuponger idag.

Nä, överhuvudtaget borde jag undvika att spendera betalningsmedel på mat. Jag lever ju nästan uteslutande på skräpmat nuförtiden. Det är hamburgare och pommes frites och ostbågar och jordnötsringar och chokladkakor. Går jag på bio, vilket jag gör ofta, blir det alltid cola och popcorn. My God, what have I become? Trailer trash!

På dagarna strävar jag efter att vara en Übermensch: jag vill alltid göra så bra ifrån mig som möjligt när det gäller noggrannhet, effektivitet, hjälpsamhet, flexibilitet, verksamhetsutveckling. Jag behöver inte ens tänka på att vara sådan. När jag träder in på arbetsplatsen förvandlas jag till en högpresterare, något annat hade heller aldrig varit möjligt med tanke på arbetsmängden och alla deadlines. Alla kämpar hårt och när man lämnar stället är man mör i huvudet och dränerad på energi. I vart fall brukar jag vara det. Min hjärna skriker efter kolhydrater och rast och vila. Och det får den. På bara några minuter förvandlas jag från en Übermensch till en slacker. Frågan är: Sker detta mot min vilja, eller är det mitt inre som vill att jag skall sluta upp med att vara den perfektionssökande människan och bara slappna av och vara som folk? Hur ser det ut på mina semestrar? Ja, kolhydratbehovet försvinner inte, men det minskar lite grann, och när det gäller mitt skönlitterära skrivande ökar prestationen markant. Plötsligt har min hjärna massor av energi till att skapa, inte bara sådan här självbiografisk automatskrift, utan verkligen skapa. Från grunden. Riktig skönlitteratur.

Jobbet ser ut som det gör. Det är ett hårt jobb, men arbetskamraterna är fantastiska, strapatser svetsar samman, och överlag trivs jag med att uträtta viktiga saker för samhället.

Återstår alltså att komma till rätta med den person jag brukar förvandlas till på kvällarna: den där värdelösa zombien som delar kropp med den andre killen som otacksamt nog får lida för de där dåliga testvärdena.

I grunden är jag en hjälpsam människa. De flesta som ber om min hjälp får hjälp. Ibland behöver de inte ens be om den.

Mig själv hjälper jag dock inte så ofta. Det är inte så konstigt egentligen. I många år tillbringade jag kvällarna med att vilja ta livet av mig. Den som vill ta livet av sig struntar ganska högaktningsfullt i att äta rätt och motionera rätt. Varför bry sig om sin kropp när den helst av allt borde ligga i älven eller kanalen så att själen blev fri från sitt lidande?

Så var det i alla fall för mig.

Sedan två och ett halvt år tillbaka har jag ingen påtaglig dödsdrift. Därmed inte sagt att jag inte under de åren ibland känt att det inte skulle spela så värst stor roll om jag levde vidare eller ej. Och bara häromdan gjorde jag något som jag ofta gjort genom åren. I jobbposten kom det något som teoretiskt sett skulle kunna vara en brevbomb. Jag sa ungefär som jag brukar: Jag öppnar den. Det är bättre att jag dör än att någon annan gör det. Jag är soldat. Det är min uppgift att dö.

När jag var i New York i fjol gick jag genom en del av The Bronx. Jag ville se om jag skulle bli nedslagen eller inte. Jag tänkte att om jag blir rånmördad, så låt så ske, och om jag inte blir det, så är också det positivt, kanske till och med än mer positivt än det första alternativet. Jag gick på gatorna i The Bronx, tog mig ner i underjorden på en helt öde tunnelbaneperrong. Kände mig stark. Kände mig fri. Kände att det var en underbar värld.

Om jag någon gång skall kunna återvända dit i rollen som lyckad romanförfattare måste jag överleva åtminstone några år till. Den där romanförfattaren ber om min hjälp. Och jag säger: Ja, jag skall hjälpa dig. Jag skall bekämpa den där zombien. Jag vet inte riktigt hur, men jag skall göra det. En dag skall jag göra det.

E 143rd Street. The Bronx.

Friheten

november 4, 2012 kl. 7:16 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Vad om man skulle ta och skaffa sig en båt, fylla den med vattendunkar och konserver, dra ut till havs, ut på Kattegatt, ut på Skagerrak, över Nordsjön och genom Engelska kanalen för att sedan styra rakt ut på Atlanten?

Gunga rofyllt över den översvämmade dalgången, låta vindarna och strömmarna föra en till slumpens land.

Låta båten krossas mot klipporna och låta sig själv sköljas upp på sandig strand.

Bli buren till enslig stuga, bli omplåstrad av främmande kvinnor och bli utfrågad om vem man var, men inte minnas något.

På dagarna skulle jag gå omkring barbröstad och hugga ved och knåda bröddeg, på kvällarna skulle jag elda upp de knastrande vedträna medan kvinnorna i flammornas sken berättade för mig allt de visste om världen och på morgnarna skulle jag serveras nybakt bröd på sängen, slå upp fönsterluckorna, blicka ut över nejden, låta skjortan än en gång hänga kvar på kroken, fatta yxan och gå ut i skogen, brotta ner vargar och fälla träd.

Med tiden skulle jag genom kvinnornas försorg ha lärt mig så mycket om mänskligheten att jag skulle kunna författa en duglig roman, bli påklädd en tunn och ljus sommarkostym, vinka farväl till kvinnorna och vandra längs stigar och grusvägar tills jag kom till en stad, leta efter den rätta skylten, stiga in genom dörren, säga goddag och lägga pappersbunten på bordet.

Några år senare skulle jag återvända till kvinnornas stuga med häst och vagn, och vagnen skulle vara fylld med pärlor och diamanter som kvinnorna skulle kunna bada i, men stugan skulle vara tom och den glittrande lasten skulle inte få chansen att glädja ett endaste kvinnoöga. Den fuxröda hästen skulle jag befria från vagnen, ge den en klapp och se den trava bort ur mitt synfält. Vagnen skulle stå kvar och det skulle börja växa bärbuskar och lövträd omkring den.

Jag skulle söka efter kvinnorna, fråga väggspeglarna, fråga vargarna, fråga sandstränderna, men allt skulle förbli oklart.

Vissa dagar skulle jag sätta färska blommor i en vas, öppna kvinnornas parfymflaskor en stund, njuta av dofterna och titta på det stora svartvita fotografiet där väninnorna stod i långklänningar framför en marmorpelare på ett hotell. Jag skulle minnas deras berättelser från Berlin, Moskva, Champs-Élysées, Portofino, San Remo, Saint-Tropez.

Om höstarna skulle jag ta långa promenader, lyfta upp fallna löv från marken och beskåda naturens prakt.

Igår hade jag med en liten text i GT. Det var nog den kortaste text jag haft med i en tidning. Det var fjärran från den månghundraordiga artikel jag hade med i GP när jag debuterade som riktig debattartikelförfattare för arton år sedan och som handlade om att Göteborg borde satsa på att bli Nordens huvudstad. Igår handlade det återigen om staden. Kanske hälften av allt som gått i tryck har handlat om just staden. Till och med i Aftonbladet har jag skrivit om Göteborg. Ja, varför skulle det vara så märkligt egentligen? Göteborgs utveckling är ju en riksangelägenhet. Kanske inte lika stor angelägenhet som Slussen, den där gamla rondellen i landets östra delar, men ändå.

Nåväl, det blev alltså en liten text som löd som följer:

New Yorks problem aktualiserar Göteborgs behov av luftburen spårtaxi. Vi måste kunna färdas genom stan dygnet runt, även då skyfall dränker gatorna. Det bör vara smäcker räls, ungefär som Super-8:an på 1970-talets Liseberg.

Här kan jag ju tillägga att det inte nödvändigtvis behöver vara ett system med vagnar som rullar ovanpå en räls. Det kan lika gärna vara vagnar som tar sig fram hängandes under en räls. Det spelar ingen roll. Bara det blir snyggt. Detta med tanke på att rälsen bör gå även genom de magnifika stenstadskvarteren i Vasastan, Linnéstan och Lorensberg. Rälsen skall alltid finnas i närheten, och de små, förarlösa vagnarna skall kunna ta en vart man vill, när man vill: det är ju själva fördelen med systemet: tillgängligheten och friheten i tid och rum.

Allt jag fick tryckt i tidningarna under nittonhundratalet har jag slängt. Även en del saker jag skrev på tjugohundratalet. Själv borde jag kanske forslas upp av vågorna på en strand. En man utan minne. En man utan bakgrund. En man som inledningsvis bara kan göra kvinnor glada genom kroppsarbete.

Sedan, och först sedan, skriva något som kan göra succé i stad efter stad efter stad.

Vad existerar?

november 2, 2012 kl. 8:22 e m | Publicerat i Reflektioner | Lämna en kommentar

Universum. Ett visst ögonblick. En viss vinkel. Ett visst avstånd. Från vad?

De här händerna jag har framför mig, vad är de?

Gripklor, vapen, känslospröt, allt i ett?

Denna sandfärgade vävnad som omger dem, varför ser jag först och främst den?

För att förstå mina händer måste jag dekonstruera mitt DNA till den tid då jag var en amfibisk ödla i mangroveträsket. För att smidigt ta mig fram mellan de dränkta rötterna gynnades varje mutation som steg för steg ledde från fenspetsar till framfötter. De mindre smidiga kopiorna av mig fick inte tag i tillräckligt med bytesdjur eller blev själva på tidigt stadium offer för andra rovdjur. Mina framfötter smeker tangentbordet. De har verkligen kommit långt bort från det där träsket. De hjälpte mig klättra upp i träden, de klängde i grenar, de lyfte påkar, stenar, facklor, spjut. De har krigat sig fram mot varelser och mot naturen med svärd och yxor, släggor och spadar. Här är de idag. Mina händer. Mina framfötter. Jag har ödlans blod i mina ådror. Det är ödlans muskler, ödlans skelett som skriver dessa rader.

Tio generationer tillbaka var jag maximalt ettusentjugofyra män och kvinnor födda huvudsakligen på sjuttonhundratalet, några säkert födda sent 1600-tal och några tidigt 1800-tal beroende på hur många tonårsgraviditeter och hur många biologiska-klockan-börjar-ticka-graviditeter och allt däremellan jag har i mitt DNA:s historia. Maximalt 1024 eftersom mitt stamträds grenar på vissa ställen sannolikt har samma ursprung. Ju längre tillbaka i tiden man går, desto fler källor har man som smälter samman. Vore det inte så skulle en nu levande människa anses ha över trettiofyra miljarder separata anfäder och anmödrar endast tjugofem generationer tillbaka i tiden. Sanningen är ju snarare den att vi alla härstammar från en liten människoskara Homo sapiens sapiens uppblandat med lite gener från de Homo sapiens neanderthalensishannar som fick lov, eller som utan lov tog sig rätten, att sprida sin säd i kvinnor från vår flock. Naturligtvis kan också det omvända ha skett: att sapienshannar trängde in i neanderthalensishonor. Vad neanderthalensishannar och sapienshannar för övrigt hade för sig tillsammans skulle säkerligen utgöra underlag för intressanta grottmålningar, men ur DNA-härstamningssynpunkt är det av mindre intresse. What happens in Vegas, stays in Vegas.

Människor hit och människor dit. Vi var apor. Och innan det, på dinosauriernas tid, var vi en slags råttor, och innan det, ödlor, och innan det fiskar, men ödlan i oss är den intressanta bakgrunden, för det är på ödletiden vi utvecklar de här framfötterna som sedermera lät just vår gren av ödleträdet ta planeten i besittning och härska över den. Andra ödlegrenar blev dinosaurier eller delfiner eller gråsparvar eller pumor, men det är vi som blev vi och som är så lika varann att alla vi nästan är en enda varelse. Låt oss se oss omkring. Överallt möter vi i det närmaste identiska DNA-formationer. Vi är så gott som klonade hela högen. Om vi tar av oss våra kläder och flår vårt skinn, kan man inte längre se vem som är vem. Man kan förvisso se vem som inte är vem, men inte vem som är vem av de som skulle kunna vara vem som helst.

De här plåtburkarna jag har framför mig. Tvätta bort deras färger. Då går det knappt att skilja dem från andra tvättade plåtburkar. De är alla individer med individuella skråmor och historier om hur de hamnade där de hamnade, men de är alla sprungna ur samma grundformel: den silvriga plåtburken. Fyll dem med vad ni vill. De är i grunden av samma skrot och korn. De är ett kött.

Den där amerikanska sångerskan som nu sjunger My pussy tastes like Pepsi-Cola. Vad är det hon säger? Egentligen? Vi vet alla hur svårt det är att dricka ur de omärkta glasen och gissa vilket som innehåller Pepsi och vilket som innehåller Coke. Det är svårt för att det nästan är samma slags läsk. Sångerskan låter oss inte veta om hon smakar Pepsi till vardags eller bara när hon lägger en öppnad flaska på sin mage och låter drycken leta sig fram över hennes hud, men det är kanske detta hon vill säga: att hon smakar likadant som varje kvinna, att alla kvinnor världen över borde ha samma friheter som den amerikanska: inte bara rätten att få sjunga om sin pussy, utan att också låta vem som helst få smaka den oavsett om det är hennes man eller kvinna eller väninna.

Det är inte i alla länder man ostraffat kan vara så frispråkig och frigjord som i USA eller Sverige eller övriga delar av västvärlden. Varför är det sådan skillnad om nu alla människor nästan är oskiljbara kopior av en enda DNA-kombination? Varför tycker vi inte likadant i de flesta frågor? Varför har vi inte liknande värderingar?

Nationer har nått olika långt i utvecklingen. Sådana lagar och sedvänjor som svenskar anklagar andra stater för att ha, det hade vi till stor del själva för hundra år sedan. Så vad är det som säger att inte demokrati och miljötänk och jämställdhet kan sprida sig till alla delar av jorden inom en hundraårsperiod? När får Iran sin första kvinnliga regent? När river Israel muren runt Palestina? När får nordkoreaner hälsa på sina släktingar i Sydkorea? När får afghanska kvinnor börja plugga på universitetet? När får Kinas folk lov att läsa vad jag har skrivit?

Vad är Kina? Existerar det? Jag kan se i kartboken att där finns ett land som heter Kina, och jag har hört talas om att det finns på riktigt. Jag har sett bilder och filmer som sägs vara tagna på plats. Jag har varit i Chinatown i New York, Chinatown i San Francisco, Chinatown i Los Angeles och på en kinakrog i Skövde, men har jag varit i Kina för det? Nej, man måste passera den utstakade gränsen, men räcker det alltid med att passera en gräns?

Om jag köper en kamel och rider längs Sidenvägen, när kommer jag då till Kina? Först måste jag fråga mig: Var går Sidenvägen? Det finns ju många rutter som gör anspråk på titeln. Jag får helt enkelt studera kartboken, topografin och göra en egen bedömning var jag lättast skulle kunna ta mig fram med kamel. Låt oss säga att jag börjar min färd i Samarkand. Kamelen vill ta närmsta vägen via Dusjanbe och in i Kina, genom staden Kashi och sedan traska mellan bergen och Takla-Makan-öknen. Det vill inte jag. Om kamelen får ett spel och galopperar ut i den där öknen är jag körd. Med tyglarna i min fasta ödlehand styr jag istället stegen mot Almaty (som vi alla sedan Sovjettiden känner som Alma-Ata) för att därifrån korsa kinesiska gränsen och rida in i Yining. Är jag då i Kina? Här gäller kinesisk lag på pappret, men är det något som befolkningen inklusive de lokala tjänstemännen fäster någon större vikt vid? Lever de kanske inte efter egna lagar som inte högdjuren i Peking, långt där borta i fjärran, skall lägga sig i? Talar man ens Pekingmandarinska som huvudspråk? Om man blott tiotals mil från Stockholm talar gotländska och skånska, och om man blott tiotals mil från Madrid talar katalanska och baskiska, vad skall man då inte tala i Yining? Behövs det kanske tolk när någon budbärare från huvudstaden läser upp en kungörelse på stora torget?

Var börjar det egentliga Kina och vad menar jag med det? Menar jag ett ställe där man pratar rikskinesiska eller där man klär sig i kinesiska folkdräkter och äter klassisk kinesisk mat och citerar Konfucius? Hur kan man säga vad som är klassisk kinesisk mat och inte bara mat? Hur ofta citerar medelkinesen Konfucius? Vem är medelkinesen? Vad är en kinesisk folkdräkt? Är inte en folkdräkt till sin natur regional och därmed icke-nationell och följaktligen icke-kinesisk? Ölandsdräkten kommer alltid att vara öländsk även om Öland i framtiden annekteras av danskarna eller tyskarna.

Wuwei ligger vid muren, fast på fel sida om den. Rider jag vidare kommer jag till Lanzhou, en stad vid Gula floden, söder om murens ände. Det känns som en inkörsport till Kina, men då är jag väl ändå inte i Kina, utan snarare just i inkörsporten till Mittens rike. Xian, däremot, det är garanterat kinesiskt, ja, det var väl till och med där stormakten Kinas historia började om jag inte minns fel. Hövdingen av Xian beslutade att alla småstater runt omkring hanses skulle dansa efter hans pipa, och det gjorde de också efter att motståndsmännen segnat ner på slagfälten och de övriga låtit sig övertygas om att livet var dem kärare än att med dåliga framtidsutsikter slåss för sin rätt.

Så började staten Kina precis som Sverige och många andra stater: Ett rövarband kuvade dels fredliga människor dels andra rövarband och så växte staten sig så stor att dess invånare inte ens på ett dygn kunde rida från den ena änden av territoriet till den andra.

I det gamla Aten resonerades det bland vissa tänkare annorlunda. Stadsstaten var idealet. En politisk organism skulle inte vara större än att dess röstberättigade befolkning skulle kunna samlas på stora torget och genom demokratiska omröstningar komma fram till hur organismen från tid till annan skulle finansieras, användas och försvaras.

Alla dessa ödlehänder som har sträckts upp i luften genom årtusendena i alla byar och städer för att begära ordet eller för att signalera att den här ödlan röstar på det nyss nämnda förslaget. Alla dessa ödlehänder som har kapat ödlehalsar med svärd, styrt kameler, vävt mattor och drejat krukor för spannmålsförvaring. Ja, sannerligen, vi är en intressant kvist på evolutionens gigantiska ekträd.

Just den här ödlan åstadkom kanske inte så mycket i eftermiddag. Den flöt fram mellan träskrötterna genom ålning medelst hasning, rotade i dyn efter filosofiskt guld, men fann blott att Solen än en gång glidit ner i havet. Den här ödlan skulle stanna i sitt krypin under kvällen och för sitt inre se hur miljontals människoliknande ödlor över hela klotet skulle resa sig på bakbenen, fylla grottornas bardiskar, dricka sig snygga, oa hela natten och tillsammans dansa sig ned för DNA-trappan, steg för steg under allt mer djuriska läten och rörelser.

 

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.