Håkan Tendell författare

Kvinnor som värmer i denna istid

Varför naturen är skapad så att folket på norra Norra Halvklotet varje år måste straffas med vinter är oklart, och jag har ibland funderat på om man inte borde glasa in hela Göteborg för bekväma temperaturskiftningar mellan femton och tjugofem grader, och bara då och då låta det regna från sprinklers på tusen meters höjd för att livet skall kännas göteborgskt hemtrevligt.

Vi försöker ju kontrollera så mycket ändå av världen: älvens nivå via Trollhättefallen, tillgången på elektricitet via Ringhals, trafiksituationen genom särskilda busskörfält, trängselskattbetalstationer och förlängda pendeltågsperronger. Varför inte höja ribban och även ta makten över vädersituationen?

Det kommer att dröja, så just nu är det mysigare att vistas inomhus än på parkbänkarna och uteserveringarna, men uteserveringarna är ju som vanligt nedmonterade så här års. Det kunde ha stått ett par tallrikar med kött och stekt potatis på den av snö täckta, rutiga bordsduken. Det kunde ha stått två glas vin där, frusna till is, en flaska med frost på etiketten, två slocknade stearinljus, en korg med vitt bröd, uppätet av fåglar. Men det gör det inte. Trottoarerna dör. Människor som passerar förbi går med uppskjutna axlar för att minska avståndet mellan mössa och halsduk. Det blåser, det är kallt, man vill lyssna på varma, skönsjungande kvinnor.

Lovsång

Låt oss sjunga mångfaldens lov. Stadens dynamik. Festen för ögat.

Samtliga ovanstående bilder är från sommaren i city 2011.

OBS! New York City. Inte Gothenburg City. Inte än.

Göteborg år 2021

Göteborg. Den kommande världsmetropolen.

Det finns så många måttstockar, men bara en måttstock kan vara den största.

Världens måttstock.

Vad bör en stad sträva efter?

Vad bör en människa sträva efter?

Att bli en bättre människa på många olika plan.

Vad är realistiskt för en människa att uppnå?

Rent statistiskt, om allt kunde mätas, och allt hade mätts, hade man inom varje område kunnat identifiera vem som nått längst med något. Någon måste ha varit den mest schyssta människa som någon existerat, någon den mest hälsosamma, någon den mest intelligenta, någon den snabbaste. Ingen kan dock ha nått längst inom allt. I friidrottens värld kan ingen vara den snabbaste på såväl 100 som 10 000 m. Någon kan vara den snabbaste på 100 och 200, eller på 200 och 400, men inte på både 110 m häck och 3 000 m hinder. Våra kroppar begränsar oss. Man kan vara som gjord för något, man kan ha talang för något, man kan träna sig hårt till något, men inte bli bäst på allt. Man kan bli en bra tiokampare och vinna OS-guld i tiokamp, men inte vinna OS-guld i tiokampens samtliga individuella grenar, inte ens med god chans till återhämtning mellan grenarnas utförande.

Man kan vara en savant och vara bäst i världen på att minnas innehållet i telefonkataloger, eller vara världens bäste på huvudräkning med gigantiska tal, eller vara snabbast i världen på att kunna säga på vilken veckodag den 4 juni 2021 kommer infalla, men knappast samtidigt vara den som är bäst på att böja tyska verb, spela schack eller spela piano.

Den enskilda människan är blott en människa med alla sina fel och brister och svagheter och kan inte avhjälpa dem alla, inte ens om den vill och försöker.

Vad är den stora skillnaden mellan en pjäs på teatern och en film på bio? Teaterpjäsen balanserar alltid på slak lina då dess utövare är människor som under en och samma kväll behöver göra goda prestationer var för sig och tillsammans. Det finns inga omtagningar. Den skådespelare som glömmer repliken eller handlar fel, bryter mot det genomtänkta manuset. Det behöver förvisso inte betyda att resultatet inte blir bra ändå, men det betyder att det inte blev som man tänkte sig, ungefär som en människas liv: det blev kanske inte riktigt som man tänkte sig. Men filmen på bio ser likadan ut kväll efter kväll: i salong efter salong hela världen över, med undantag för eventuell dubbning och censurering. Att göra en film till ett mästerverk ligger alltid inom människans kontroll eftersom man kan göra tagning efter tagning tills man är nöjd (om budgeten tillåter), och man kan göra klippning efter klippning tills man är nöjd, och man kan lägga på ljud efter ljud tills man är nöjd. Alla inblandade kan kämpa i månader tills de, eller rättare sagt producenten, konstaterar att det äntligen är fullbordat.

Staden är en blandning av teater och film. Människolivet på trottoarerna utgör gatans teater, och skådespelarna: medborgare, turister, affärsmän et cetera, går in och ut genom dörrar och ställer till med både komedier och tragedier. Det som är filmen i det hela är att människorna i lugn och ro kan planera staden, skapa den slags stad som ger så goda förutsättningar som möjligt för att livet däri skall bli så bra som möjligt, oavsett om det handlar om att sätta upp både trygga gatlyktor och spännande neonljus, eller bygga en stadsbild med hög densitet och en härlig blandning av smäckra skyskrapor, eleganta stenhus och intima landshövdingekvarter: både de höga och låga husens bottenvåningar fyllda av butiker, restauranger, caféer, frisersalonger, bowlinghallar, cykelverkstäder, kemtvättar, secondhandaffärer, pubar, teatrar och biografer: allt sådant som ger staden sprudlande folkliv och puls, trubadurer, gatuartister, korvförsäljare, saxofonister, violinister, fruktstånd, människor i galna kreationer: allt som hjälper till att förvandla staden till en vibrerande smältdegel för folk från världens alla hörn.

Det är inte realistiskt att Göteborg år 2021 skulle kunna vara världens största stad.

Det är inte realistiskt att Göteborg år 2021 skulle kunna vara världens mest framgångsrika stad.

Men Göteborg skulle år 2021 kunna vara världens härligaste stad: den skönaste pärlan av världens metropoler.

Och kanske är det så att det är något man själv i stor utsträckning kan bidra med genom att helt enkelt leva efter mottot Livet är härligt.

Håkan Tendell

Vad någon kanske behöver

Författarens läsfåtölj.

Utanför blåser det kallt. Många har sökt skydd inne i värmen, tillsammans eller var för sig. Det finns andra som ger sig ut i kylan i kväll, in i någon lokal, kanske för att få glömma vardagen en stund, kanske för att söka efter en famn.

Det är så lite människan egentligen behöver för att må bra: få vara frisk, känna sig trygg, släcka sin hunger och törst, utföra ett givande arbete, upptäcka något, lära sig något, låta sig underhållas, umgås när man känner för det, få vara ensam när man känner för det, eller bara få vila ut i en behaglig temperatur.

Soldatlivet i fält: hur lätt var det inte i det att veta vad man behövde om kvällen och också uppnå det? Resa sextonmannatältet, få eld i kaminen, hälla kakaopulver i en kåsa hett vatten, äta ett stycke bröd, ta av sig kängorna, sträcka ut sig, vila sitt huvud mot det man hade till hands: ett ihopbyltat klädesplagg eller skyddsmaskväskan, sitta eldvakt någon timme i tältet, lyfta på kaminlocket med en vedklamp och kasta ner en annan träbit i det röda varma, hålla flammorna levande, kanske sitta vakt någon timme i utkanten av lägret, vadhelst som stod klottrat med blyerts på listorna, hålla utkik efter fientlig trupp, bli avlöst av näste man, gå tillbaka till tältet, lyfta tältduken i öppningen, huka sig, växla några ord med eldvakten, gå försiktigt bland utsträckta ben till sin plats, kränga av sig hjälmen, k-pisten, skyddsmaskväskan, uniformsrocken, knyta upp kängorna och inte vakna förrän den siste eldvakten på valfritt sätt meddelat att den nya dagen grytt.

Så övningsstred man på dagarna på Skövde övningsfält, vissa nätter fick man inte sova i tält, utan på sin plats i stridsvagnen (IKV91) med den röda innerbelysningen tänd istället för den vita så att inte skarpa ljusstrålar skulle reflekteras ut genom prismaperiskopen och röja vagnens position för fienden (detta var på åttiotalet då det inte var så vanligt förekommande med infraröda mörkersikten i de sovjetiska vagnar som skulle anfalla oss i händelse av en invasion. T-55:orna saknade sådana. Gjorde möjligtvis T-72:orna det också? Jag minns inte. I vart fall skulle det bli svårt att möta T-64:or och T-80:or i nattstrider. Vad hade vi att komma med? Ett antal lysraketer per vagn som kunde skickas upp i himlen och lysa upp slagfältet under femton sekunder eller så per styck. Nej, om nätterna var det bäst att hålla sig gömd: parkera vagnarna inne i skogen, täcka dem med granris för att minska IR-strålningen och dessutom spänna upp kamouflagenät över dem i skeva vinklar för att dölja vagnsprofilerna från att upptäckas med blotta ögat i morgonljuset.

Vissa veckor var vi förlagda till ett pansarskjutfält söder om Karlsborg, sköt ibland med fullbumpor, 90 mm, men mestadels med 20 mm-ammunition via en mindre kanon som monterades i det större eldröret för att inte förstöra målen alltför mycket, och så sköts det en hel del med den parallellmonterade kulsprutan också. Nåväl, där ute vid skjutfältet var det nästan lika lyxigt som att bo på kasernen på P4: man fick sova i riktiga sängar och äta tre mål mat per dag i en matsal.

Det lustiga nu, när jag tänker efter, är att det är mycket möjligt att det var så att jag en vecka i en av barackerna där ute vid skjutfältet för första gången läste något av Dostojevskij. Detta måste i så fall ha hänt någon gång mellan juni 1986 och april 1988, nej, det kan senast ha varit augusti 1987, för det sista året, när jag utbildade mig till reservofficer på Pansartruppernas Stridsskola, som också låg i Skövde, var vi ibland med värnpliktiga ut till Karlsborg för att instruera dem, och då behövde vi inte bo i barackerna, utan fick bo i officersvillorna. Det låter kanske flådigt. I själva verket rörde det sig om ett par sunkiga tvåvåningsvillor i trä. Men en natt fick jag i alla fall sova i Gula Villan, den minst sunkiga av dem. Jag var vakthavande befäl för en natt, kontrollerade i skymningen att alla lås som skulle vara låsta på området var låsta, och sov med kängorna på med tjänstepistolen under kudden.

Dostojevskij, ja, jag minns nu starkt att jag läste en roman från barackens bokhylla som handlade mycket om roulette, och att jag därefter på fritiden gärna spelade roulette och testade olika system för att ro hem storkovan. Helt säkert är i alla fall att jag läste Fjodor Dostojevskijs Spelaren blott för några år sedan. Läsningen avslutades med att jag satt på den stora trappan vid Konstmuseet vid Götaplatsen med ryggen mot en av de gula tegelpelarna och plöjde igenom de sista kapitlen. När jag var klar med boken och smällde igen pärmarna fick jag gåshud. Var det enbart för att boken var så bra eller var det något mer? Var det mitt undermedvetna som återupplevde ett kärt minne, som om jag skulle tappa minnet och därefter träffa en kvinna jag en gång känt utan att komma ihåg att jag känt henne, notera hennes ansiktsdrag, hennes ögon, känna hennes doft, lystra till hennes röst, få kyssa henne och känna något väckas inom mig, ett minne av att detta hänt förut, att mina och hennes läppar i en fjärran tid varit förenade av kärlek, att, nej, är det inte bara i romaner sådant händer? Men var det alltså så att jag läste Spelaren redan i det militära? Jag vet åtminstone att jag på den tiden hade noll koll på ryska författare och därför är det heller inte märkligt att jag inte skulle ha kommit ihåg namnet på författaren till en roman jag gillade skarpt. Det var innehållet i romanen som tog mig med storm: dels den litterära upplevelsen, dels drömmen om att bemästra roulettebordet. Men jag kan inte veta. Det får för evigt vara oklart om jag läste den boken som soldat.

Håkan Tendell

P3 Guld

Utsikt från köksfönstret.

År 2013 kommer jag förmodligen att vara med om både det ena och det andra. Det är ju så livet ser ut: varje år börjar som ett blankt blad och så fylls det stadigt på med mer och mer av mänsklighetens historia: vår nuvarande framtid.

Om framtidens 2013 vet jag inte mycket. Klart är i alla fall att popmusikgalan P3 Guld kommer att äga rum på Scandinavium i januari och att jag kommer att befinna mig på golvet i publiken. Jag vet också att jag knappt kommer att känna igen en enda låt av de som kommer att spelas, men det är därför jag går dit: för att jag vill vidga mina vyer, för att jag vill leva i min samtid.

I filmens värld har jag breddat mitt upptagningsområde, i litteraturens värld har jag breddat mitt upptagningsområde, nu skall jag också göra det i musikens, inte bara för att få ny inspiration till mitt konstnärsskap, mitt romanskrivande, mitt diktande, utan också för att leva ett rikare liv som människa.

2013 vill jag vara i fas med utvecklingen, jag vill vara med där det händer, jag vill vara en del av det som händer, jag tänker göra 2013 till året då jag förvandlas.