Kvinnor som värmer i denna istid

december 23, 2012 kl. 7:38 e m | Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Göteborg 23 december 2012 a

Varför naturen är skapad så att folket på norra Norra Halvklotet varje år måste straffas med vinter är oklart, och jag har ibland funderat på om man inte borde glasa in hela Göteborg för bekväma temperaturskiftningar mellan femton och tjugofem grader, och bara då och då låta det regna från sprinklers på tusen meters höjd för att livet skall kännas göteborgskt hemtrevligt.

Vi försöker ju kontrollera så mycket ändå av världen: älvens nivå via Trollhättefallen, tillgången på elektricitet via Ringhals, trafiksituationen genom särskilda busskörfält, trängselskattbetalstationer och förlängda pendeltågsperronger. Varför inte höja ribban och även ta makten över vädersituationen?

Det kommer att dröja, så just nu är det mysigare att vistas inomhus än på parkbänkarna och uteserveringarna, men uteserveringarna är ju som vanligt nedmonterade så här års. Det kunde ha stått ett par tallrikar med kött och stekt potatis på den av snö täckta, rutiga bordsduken. Det kunde ha stått två glas vin där, frusna till is, en flaska med frost på etiketten, två slocknade stearinljus, en korg med vitt bröd, uppätet av fåglar. Men det gör det inte. Trottoarerna dör. Människor som passerar förbi går med uppskjutna axlar för att minska avståndet mellan mössa och halsduk. Det blåser, det är kallt, man vill lyssna på varma, skönsjungande kvinnor.

Göteborg 23 december 2012 b

Annonser

Lovsång

december 19, 2012 kl. 10:46 e m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Manhattan by night 2011 a

Låt oss sjunga mångfaldens lov. Stadens dynamik. Festen för ögat.

View from Empire State Building 2011 d 86th floor

The New York Times Building 2011

The Bronx 2011 a

Manhattan 2011 n

Ghostbusters Station 2011

Harlem 2011

Downtown Manhattan 2011 d

Downtown Manhattan 2011 f

Manhattan 2011 g

Manhattan 2011 h

Bryant Park 2011

View from Empire State Building 2011 g 86th floor

View from Empire State Building 2011 j 86th floor

Central Park 2011 a

Empire State Building 2011 a

Wellington Hotel New York 2011 b

Samtliga ovanstående bilder är från sommaren i city 2011.

OBS! New York City. Inte Gothenburg City. Inte än.

Göteborg år 2021

december 19, 2012 kl. 12:32 f m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Göteborg 18 december 2012

Göteborg. Den kommande världsmetropolen.

Det finns så många måttstockar, men bara en måttstock kan vara den största.

Världens måttstock.

Vad bör en stad sträva efter?

Vad bör en människa sträva efter?

Att bli en bättre människa på många olika plan.

Vad är realistiskt för en människa att uppnå?

Rent statistiskt, om allt kunde mätas, och allt hade mätts, hade man inom varje område kunnat identifiera vem som nått längst med något. Någon måste ha varit den mest schyssta människa som någon existerat, någon den mest hälsosamma, någon den mest intelligenta, någon den snabbaste. Ingen kan dock ha nått längst inom allt. I friidrottens värld kan ingen vara den snabbaste på såväl 100 som 10 000 m. Någon kan vara den snabbaste på 100 och 200, eller på 200 och 400, men inte på både 110 m häck och 3 000 m hinder. Våra kroppar begränsar oss. Man kan vara som gjord för något, man kan ha talang för något, man kan träna sig hårt till något, men inte bli bäst på allt. Man kan bli en bra tiokampare och vinna OS-guld i tiokamp, men inte vinna OS-guld i tiokampens samtliga individuella grenar, inte ens med god chans till återhämtning mellan grenarnas utförande.

Man kan vara en savant och vara bäst i världen på att minnas innehållet i telefonkataloger, eller vara världens bäste på huvudräkning med gigantiska tal, eller vara snabbast i världen på att kunna säga på vilken veckodag den 4 juni 2021 kommer infalla, men knappast samtidigt vara den som är bäst på att böja tyska verb, spela schack eller spela piano.

Den enskilda människan är blott en människa med alla sina fel och brister och svagheter och kan inte avhjälpa dem alla, inte ens om den vill och försöker.

Vad är den stora skillnaden mellan en pjäs på teatern och en film på bio? Teaterpjäsen balanserar alltid på slak lina då dess utövare är människor som under en och samma kväll behöver göra goda prestationer var för sig och tillsammans. Det finns inga omtagningar. Den skådespelare som glömmer repliken eller handlar fel, bryter mot det genomtänkta manuset. Det behöver förvisso inte betyda att resultatet inte blir bra ändå, men det betyder att det inte blev som man tänkte sig, ungefär som en människas liv: det blev kanske inte riktigt som man tänkte sig. Men filmen på bio ser likadan ut kväll efter kväll: i salong efter salong hela världen över, med undantag för eventuell dubbning och censurering. Att göra en film till ett mästerverk ligger alltid inom människans kontroll eftersom man kan göra tagning efter tagning tills man är nöjd (om budgeten tillåter), och man kan göra klippning efter klippning tills man är nöjd, och man kan lägga på ljud efter ljud tills man är nöjd. Alla inblandade kan kämpa i månader tills de, eller rättare sagt producenten, konstaterar att det äntligen är fullbordat.

Staden är en blandning av teater och film. Människolivet på trottoarerna utgör gatans teater, och skådespelarna: medborgare, turister, affärsmän et cetera, går in och ut genom dörrar och ställer till med både komedier och tragedier. Det som är filmen i det hela är att människorna i lugn och ro kan planera staden, skapa den slags stad som ger så goda förutsättningar som möjligt för att livet däri skall bli så bra som möjligt, oavsett om det handlar om att sätta upp både trygga gatlyktor och spännande neonljus, eller bygga en stadsbild med hög densitet och en härlig blandning av smäckra skyskrapor, eleganta stenhus och intima landshövdingekvarter: både de höga och låga husens bottenvåningar fyllda av butiker, restauranger, caféer, frisersalonger, bowlinghallar, cykelverkstäder, kemtvättar, secondhandaffärer, pubar, teatrar och biografer: allt sådant som ger staden sprudlande folkliv och puls, trubadurer, gatuartister, korvförsäljare, saxofonister, violinister, fruktstånd, människor i galna kreationer: allt som hjälper till att förvandla staden till en vibrerande smältdegel för folk från världens alla hörn.

Det är inte realistiskt att Göteborg år 2021 skulle kunna vara världens största stad.

Det är inte realistiskt att Göteborg år 2021 skulle kunna vara världens mest framgångsrika stad.

Men Göteborg skulle år 2021 kunna vara världens härligaste stad: den skönaste pärlan av världens metropoler.

Och kanske är det så att det är något man själv i stor utsträckning kan bidra med genom att helt enkelt leva efter mottot Livet är härligt.

Håkan Tendell

Krig och fred

december 16, 2012 kl. 11:58 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Tolstojs Krig och fred

Hade jag väntat till tiden för bokrean 2013 hade det alltså tagit mig tio år.

Men nu är det klart: de ettusentvåhundrasjuttioåtta sidorna är genomlästa. Med njutning.

Jag hade ägt det där verket i ett år när jag redan tyckte mig ha dröjt för länge med att läsa det, och det sa jag ju också till henne att, Se här: Shakespeares samlade verk, Romerska rikets nedgång och fall, Krig och fred: när skall man hinna läsa dem alla?

Mitt eget skrivande gick under den perioden på lågvarv. Jag hade på flera månader inte skrivit något på mitt eget mastodontverk, Europas förflutna, som skulle belysa tiden från 776 f. Kr. till 1815 e. Kr. Det manusutkastet är sedan länge historia, men tack vare henne fick jag i alla fall inspiration nog att börja omarbeta ett gammalt filmmanus i försök att göra det till en roman. Jag läste upp den nya inledningsscenen varvid hon suckade när tjejen i manuset sa att hon frös och killen hon var med inte höll om henne, utan föreslog att de skulle gå ner till lägerelden för att värma sig. Det gladde mig att min scen hade den förväntade effekten. Det var första gången jag överhuvudtaget läste upp något skönlitterärt jag producerat för någon. Det manusutkastet är dock även det sedan länge historia.

Lost in the night

Så vad blev det av den där märkliga idén som satte igång det hela? Varför uppstod situationen alls? Är det liksom Tolstoj beskriver att det inte var Napoleon som drev på utvecklingen i början av artonhundratalet utan att det var en slags kausalitet av vad miljoner människor sysslade med och längtade efter som skapade historiens våg på vilken Napoleon bara red i tron att han själv kunde styra utvecklingen? Var det så enkelt som att det i början av tjugohundratalet rådde en sådan stämning i samhället att någon av alla dessa skrivarsjälar som ibland fyller kvällarna med ord var tvungen att fråga och att några var tvungna att svara och att det var givet att bara en kunde vara den utvalda i just hans ögon, och att hon inte kunde vara vem som helst, utan att hon måste vara något alldeles speciellt, så att om han aldrig hade frågat och hon aldrig hade svarat hade en annan man och en annan kvinna i enlighet med den rådande tidsandan gjort något liknande, och om det nu var så, var det också av ödet bestämt att det i stora drag skulle bli som det blev.

Hade jag läst både Brott och straff och Krig och fred utan att genom henne bli sporrad till det? Kanske inte. Hade jag överlevt det? Ja. Hade jag velat vara utan det? Nej.

Hade jag stått i en monter på bokmässan i år med en egenhändigt skriven roman utan allt som var? Kanske inte. Sålde den mycket på mässan? Nej, inte ett skvatt. Var jag likväl glad för det? Ja. Åtminstone efter ett tag. Det var ett viktigt steg mot slutmålet.

Hade jag råkat skriva en dikt som jag hade råkat vilja skicka till kultursidorna i GT i min vilja att slå igenom? Förmodligen inte. Genom henne väcktes poesin i mig till liv. Och var det samhällsklimatet som gjorde att GT publicerade dikten på kultursidorna fredagen den 22 juni 2007? Ja, det eller att dikten i sig var bra, men snarare det förstnämnda, för det hör ju inte till vanligheterna att okända poeter kan få sina alster publicerade där normalt kulturskribenter skall få plats att upplysa världen om sakernas tillstånd.

Men nog om mig. Hur påverkade allting hennes skrivande? Fick hon något av det hon sökte i det hela? Kunde han göra något mer utöver korrekturläsning? Hade han läst båda de ryska tegelstenarna i förväg hade han aldrig med sådan emfas hävdat att ordet oavvänt inte existerade. Ja, en sådan dumbom han var, tänkte han några år senare när han väl läste böckerna. Hon som redan hade läst Krig och fred och Brott och straff. Vad kunde han egentligen göra för henne? Kanske fick hon oväntade uppslag till berättelser. I så fall fanns det trots allt någon mening med det hela.

* * *

Tendells Var med mig nu

Vad någon kanske behöver

december 15, 2012 kl. 4:06 f m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Håkan Tendells läsfåtölj

Författarens läsfåtölj.

Utanför blåser det kallt. Många har sökt skydd inne i värmen, tillsammans eller var för sig. Det finns andra som ger sig ut i kylan i kväll, in i någon lokal, kanske för att få glömma vardagen en stund, kanske för att söka efter en famn.

Det är så lite människan egentligen behöver för att må bra: få vara frisk, känna sig trygg, släcka sin hunger och törst, utföra ett givande arbete, upptäcka något, lära sig något, låta sig underhållas, umgås när man känner för det, få vara ensam när man känner för det, eller bara få vila ut i en behaglig temperatur.

Soldatlivet i fält: hur lätt var det inte i det att veta vad man behövde om kvällen och också uppnå det? Resa sextonmannatältet, få eld i kaminen, hälla kakaopulver i en kåsa hett vatten, äta ett stycke bröd, ta av sig kängorna, sträcka ut sig, vila sitt huvud mot det man hade till hands: ett ihopbyltat klädesplagg eller skyddsmaskväskan, sitta eldvakt någon timme i tältet, lyfta på kaminlocket med en vedklamp och kasta ner en annan träbit i det röda varma, hålla flammorna levande, kanske sitta vakt någon timme i utkanten av lägret, vadhelst som stod klottrat med blyerts på listorna, hålla utkik efter fientlig trupp, bli avlöst av näste man, gå tillbaka till tältet, lyfta tältduken i öppningen, huka sig, växla några ord med eldvakten, gå försiktigt bland utsträckta ben till sin plats, kränga av sig hjälmen, k-pisten, skyddsmaskväskan, uniformsrocken, knyta upp kängorna och inte vakna förrän den siste eldvakten på valfritt sätt meddelat att den nya dagen grytt.

Så övningsstred man på dagarna på Skövde övningsfält, vissa nätter fick man inte sova i tält, utan på sin plats i stridsvagnen (IKV91) med den röda innerbelysningen tänd istället för den vita så att inte skarpa ljusstrålar skulle reflekteras ut genom prismaperiskopen och röja vagnens position för fienden (detta var på åttiotalet då det inte var så vanligt förekommande med infraröda mörkersikten i de sovjetiska vagnar som skulle anfalla oss i händelse av en invasion. T-55:orna saknade sådana. Gjorde möjligtvis T-72:orna det också? Jag minns inte. I vart fall skulle det bli svårt att möta T-64:or och T-80:or i nattstrider. Vad hade vi att komma med? Ett antal lysraketer per vagn som kunde skickas upp i himlen och lysa upp slagfältet under femton sekunder eller så per styck. Nej, om nätterna var det bäst att hålla sig gömd: parkera vagnarna inne i skogen, täcka dem med granris för att minska IR-strålningen och dessutom spänna upp kamouflagenät över dem i skeva vinklar för att dölja vagnsprofilerna från att upptäckas med blotta ögat i morgonljuset.

Vissa veckor var vi förlagda till ett pansarskjutfält söder om Karlsborg, sköt ibland med fullbumpor, 90 mm, men mestadels med 20 mm-ammunition via en mindre kanon som monterades i det större eldröret för att inte förstöra målen alltför mycket, och så sköts det en hel del med den parallellmonterade kulsprutan också. Nåväl, där ute vid skjutfältet var det nästan lika lyxigt som att bo på kasernen på P4: man fick sova i riktiga sängar och äta tre mål mat per dag i en matsal.

Det lustiga nu, när jag tänker efter, är att det är mycket möjligt att det var så att jag en vecka i en av barackerna där ute vid skjutfältet för första gången läste något av Dostojevskij. Detta måste i så fall ha hänt någon gång mellan juni 1986 och april 1988, nej, det kan senast ha varit augusti 1987, för det sista året, när jag utbildade mig till reservofficer på Pansartruppernas Stridsskola, som också låg i Skövde, var vi ibland med värnpliktiga ut till Karlsborg för att instruera dem, och då behövde vi inte bo i barackerna, utan fick bo i officersvillorna. Det låter kanske flådigt. I själva verket rörde det sig om ett par sunkiga tvåvåningsvillor i trä. Men en natt fick jag i alla fall sova i Gula Villan, den minst sunkiga av dem. Jag var vakthavande befäl för en natt, kontrollerade i skymningen att alla lås som skulle vara låsta på området var låsta, och sov med kängorna på med tjänstepistolen under kudden.

Dostojevskij, ja, jag minns nu starkt att jag läste en roman från barackens bokhylla som handlade mycket om roulette, och att jag därefter på fritiden gärna spelade roulette och testade olika system för att ro hem storkovan. Helt säkert är i alla fall att jag läste Fjodor Dostojevskijs Spelaren blott för några år sedan. Läsningen avslutades med att jag satt på den stora trappan vid Konstmuseet vid Götaplatsen med ryggen mot en av de gula tegelpelarna och plöjde igenom de sista kapitlen. När jag var klar med boken och smällde igen pärmarna fick jag gåshud. Var det enbart för att boken var så bra eller var det något mer? Var det mitt undermedvetna som återupplevde ett kärt minne, som om jag skulle tappa minnet och därefter träffa en kvinna jag en gång känt utan att komma ihåg att jag känt henne, notera hennes ansiktsdrag, hennes ögon, känna hennes doft, lystra till hennes röst, få kyssa henne och känna något väckas inom mig, ett minne av att detta hänt förut, att mina och hennes läppar i en fjärran tid varit förenade av kärlek, att, nej, är det inte bara i romaner sådant händer? Men var det alltså så att jag läste Spelaren redan i det militära? Jag vet åtminstone att jag på den tiden hade noll koll på ryska författare och därför är det heller inte märkligt att jag inte skulle ha kommit ihåg namnet på författaren till en roman jag gillade skarpt. Det var innehållet i romanen som tog mig med storm: dels den litterära upplevelsen, dels drömmen om att bemästra roulettebordet. Men jag kan inte veta. Det får för evigt vara oklart om jag läste den boken som soldat.

Håkan Tendell

Resa genom tid och rum

december 12, 2012 kl. 8:32 e m | Publicerat i Reflektioner | Lämna en kommentar

Göteborg 12 december 2012

Den frusna marken. Den kyliga luften. Spårvagnshjulen som rullar över rälsen, vagnarna som kränger i kurvorna. Stål mot stål. Kraftverkens ström som driver vagnarna fram. Människornas längtan och fruktan som driver dem åt alla håll. Spår av stövlar i snö. Alla dessa stövlar, kängor och skor på väg någonstans. Nästa år: samma fötter i nya stövlar. Eller om stövlarna är de samma: Är det samma fötter som vandrade en gång?

Mina fötter som gick barfota på grusvägarna, som gick i vattenbrynet: var det samma fötter som marscherade i det militära, som dansade på nattklubbarna? Är det samma fötter som förbrukat alla de svarta par lågskor som provades i affärer, passade bra, kändes lite ovana, gicks in, formades efter fötterna, och som blev som en del av mig själv för att en dag vara så trasiga att de inte längre ansågs duga och därför slängdes?

Var det samma armar som tog simborgarmärket på sjuttiotalet i bassängen i Hammarkullebadet som på åttiotalet simmade ut i Stilla Havet från Refugio State Beach väster om Santa Barbara?

Var det samma ögon som blickade ut över världen från Fjärås Bräcka och kullen vid Waterloo på sjuttiotalet, som blickade ut från Hastings kullar och Billingen på åttiotalet och som gjorde detsamma från klippan vid Gibraltar på nittiotalet? Vad såg de? Såg de delar av en och samma värld frusen i ett ögonblick av tidens gång?

Alla de hissar jag åkt i. Upp. Ned. Vart kom jag? Från hissen på Kalendervägen 28 till hissen på Hvitfeldtsgatan 2 A i samma stad. Alla de hotellhissar och arbetsplatshissar jag åkt i och tryckt på knappar för att jag ville någonstans. De hissar där jag bara ville färdas rakt upp genom byggnaden, upp till toppen av Empire State Building, World Trade Center, Rockefeller Center.

Vem var jag då? Vem är jag nu? Vem blir jag sedan?

Kvinnor jag råkat återse i olika sammanhang. En gång tillsammans i liderlig älskog. Sedan som om de heta nätterna aldrig ägt rum. För att kvinnorna förändrats, för att jag själv förändrats. Skulle jag ligga med dem igen skulle det vara som första gången. Som regndroppar som varit förenade i ett moln, åtskilda i regnet mot jorden, träffat en ruta och runnit i olika hastighet, närmat sig varandra och förenats på nytt.

Vem är den här mannen som sitter vid detta skrivbord?

Är det samme man som har färdats så fort i bilar, båtar och flygplan som nu sitter så stilla?

Är det samme man som har varit så nära döden i så många sammanhang som nu sitter här i fullständig säkerhet?

Är det samme man som har jagat, stressat och kämpat så mycket med studier och arbetsuppgifter som nu sitter här fullkomligt lugn?

Vad är detta för en man?

Hur kunde han överleva i så många år?

Vad är syftet med hans existens om så mycket som han varit med om inte gjort något större avtryck på världen eller ens i honom själv?

Hur hade världen sett ut utan alla hans gärningar? Hur kommer den att se ut i framtiden utan honom?

Vad var meningen?

 

P3 Guld

december 4, 2012 kl. 11:59 e m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Göteborg 4 december 2012

Utsikt från köksfönstret.

År 2013 kommer jag förmodligen att vara med om både det ena och det andra. Det är ju så livet ser ut: varje år börjar som ett blankt blad och så fylls det stadigt på med mer och mer av mänsklighetens historia: vår nuvarande framtid.

Om framtidens 2013 vet jag inte mycket. Klart är i alla fall att popmusikgalan P3 Guld kommer att äga rum på Scandinavium i januari och att jag kommer att befinna mig på golvet i publiken. Jag vet också att jag knappt kommer att känna igen en enda låt av de som kommer att spelas, men det är därför jag går dit: för att jag vill vidga mina vyer, för att jag vill leva i min samtid.

I filmens värld har jag breddat mitt upptagningsområde, i litteraturens värld har jag breddat mitt upptagningsområde, nu skall jag också göra det i musikens, inte bara för att få ny inspiration till mitt konstnärsskap, mitt romanskrivande, mitt diktande, utan också för att leva ett rikare liv som människa.

2013 vill jag vara i fas med utvecklingen, jag vill vara med där det händer, jag vill vara en del av det som händer, jag tänker göra 2013 till året då jag förvandlas.

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.