Ödmjukheten

augusti 30, 2009 kl. 2:39 f m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Nu har jag slängt mina visitkort eller vad man skall kalla det på vilka det stod att jag hade skrivit en roman. Närapå tusen kort. De ligger i små kartonger, inuti en lite större kartong, inuti en påse från Seven-Eleven.

Det är nämligen så att jag håller på och läser ”Brott och straff” av Fjodor Dostojevskij. Jag är på sidan 385. Under de senaste hundratals sidorna har det slagit mig hur skamlöst och missvisande det är av mig att kalla mig författare. Någon minns kanske mitt debattinlägg i Aftonbladet för ett par år sedan. Jag ger mig. Jag var naiv. Det finns ”författare”, och så finns det författare, och de förra, till vilka jag hör, borde inte klumpas ihop med de senare. Jag är inte värd att kalla mig författare. Jag vill inte göra någon uppdelning av samtliga levande svenskar som har för vana att kalla sig författare, det överlåter jag åt andra om intresse finnes, men jag skall sluta upp med att själv titulera mig på detta vis. Jag är icke värdig.

Snart är det dags för bokmässan. Där ville jag gå rakryggad och stolt och svara på frågor och glädja människor med att skriva autografer. Varför skulle en människa vilja ha min autograf? Det är slöseri med jordens förråd av bläck.

Ofta har jag intalat mig att jag kan skriva, men så läser jag då den här boken, och fastän jag ännu inte är klar med den vill jag bara gråta av glädje över att det har funnits en människa som har kunnat göra en historia så levande och fantastisk på alla sätt och vis. Och så vill jag gråta för att jag inte läste klart den första gången jag började läsa den för fem och ett halvt år sedan. Ja, så länge sedan är det.

Och hade det inte varit för det där brevet, jag minns än idag hur jag öppnade kuvertet och sedan hur hela detta innehåll så omedelbart och djupt vädjade till mig, hade jag kanske aldrig ens kommit mig för att införskaffa boken. Det ena ledde till det andra, allt hänger ihop, och allt blev så komplicerat, och jag borde vetat bättre, jag borde varit bättre, det borde jag, men jag var inte … fast med facit i hand skall man kanske inte ångra ett endaste steg, för varje steg var ju en del av det pussel som slutade med två så vackra tavlor, för det måste man ändå säga att det blev. Det fanns kanske en mening med allt.

Håkan Tendell

Vad är författarnas uppgift?

augusti 29, 2009 kl. 5:57 f m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

För att kunna ta reda på vad författarnas uppgift är måste man bortse från författarnas vitt skilda personliga anledningar till sitt skrivande. Och för att verkligen kunna bortse från dessa anledningar måste man förflytta sig såpass långt bort i tiden att resonemanget inte riskerar att grumlas av omedvetna tankebanor relaterade till omvärldens traditionella kommunikation med de ännu mottagliga författarna. Eller sagt på ett tydligare sätt: Eftersom människan inte kan bli mycket äldre än 120 år, och en del författare debuterar tidigt, måste vi ställa oss frågan: Vad kommer dagens författarskap att betyda för människorna om ca 120 år, det vill säga runt år 2130?

Det enklaste sättet att svara på frågan är nog att vända på det hela och se vad författarskapet runt år 1890 kan tänkas betyda för oss, de nu levande människorna.

Låt oss tänka på några av böckerna från den tiden, oavsett hur många av dem vi har läst ut eller bara bläddrat i eller bara kanske känner igen titlarna på.

 

1885   ”Bel-Ami” av Guy de Maupassant

1885   ”Den stora gruvstrejken” av Émile Zola

1886   ”Dr Jekyll och Mr Hyde” av Robert Louis Stevenson

1887   ”En studie i rött” av Arthur Conan Doyle

1887   ”Hemsöborna” av August Strindberg

1889   ”Tre män i en båt” av Jerome K Jerome

1890   ”Kreutzersonaten” av Leo Tolstoj

1890   ”I havsbandet” av August Strindberg

1890   ”Svält” av Knut Hamsun

1890   ”Dorian Grays porträtt” av Oscar Wilde

1891   ”Gösta Berlings saga” av Selma Lagerlöf

1894   ”Pan” av Knut Hamsun

1895   ”Förvillelser” av Hjalmar Söderberg

1895   ”Tidsmaskinen” av H G Wells

1897   ”Dracula” av Bram Stoker

 

Ja, det får räcka som exempel. Här har vi alltså femton verk av olika slag. Ponera att dessa verk var de enda som någonsin hade skrivits, att vi aldrig hade läst en enda skriven rad någonsin, men att vi ändå på något märkligt sätt kunde läsa dessa femton böcker. Vad skulle, förutom stunder av underhållning, innehållet ge oss?

1/ fördjupad insikt om människans tidlösa psykologi, eventuellt ledande till tröst

2/ upplysning om hur världen kunde se ut och fungera under olika tidsperioder, i synnerhet under 1800-talet

3/ spännande skildringar av saker som inte kan förekomma i den verkliga världen

Detta är alltså vad författare gör. Vi behöver förvisso ofta skriva saker ägnade att läsas av vår samtid för att kunna leva i den civilisation vi har skapat, men att förmedla innehållet i någon eller några av de tre ovanstående punkterna, med undantag för att vad man skriver inte alltid i synnerhet behöver belysa 1800-talet, är författarnas övergripande uppgift. Våra fysiska liv kan bara nå en viss längd, men vad vi gör i våra liv kan vara till glädje och nytta för evigt, och det avser inte bara romaner, utan också dikter, noveller, memoarer, facklitteratur, ja, allt vad bokstäver placerade i sinnrik ordning kan trolla fram.

Håkan Tendell

Människans sanna natur

augusti 28, 2009 kl. 10:00 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Egentligen vill jag prata om männens sanna natur, men jag var tvungen att skriva ”Människans sanna natur” i rubriken, annars hade varje läsare otvivelaktigt fått för sig att här skulle komma en militant feminist framdundrandes på krigsstigen, och det är inte bra att man kommer in i en situation med dobbarna före, så att säga, för då har man denna inställning med sig och så kan man inte inte ta till sig texten så som det är menat, utan man tolkar den helt galet. Det är väl som när jag hamnade med min inskickade dikt på kultursidorna och rubriken löd ”Det är min dikt som är bäst i världen”. Genast måste ju varje läsare ha bestämt sig för att här var ännu en dåre som hade något att framföra, och så läste de dikten ur helt fel perspektiv och avfärdade mig förmodligen inte bara som en dåre, utan också som en högfärdig sådan. Men jag har bearbetat det där, och det rör mig inte i ryggen längre, jag nämner det bara som en förklaring till varför jag var tvungen att ge min egen text en missvisande rubrik, inte beträffande den där dikten alltså, utan den här texten, och vad hela dikthistorien beträffar är jag fullt på det klara med att kulturarbetarna är fria från skuld eftersom det finns anställda som enbart har till jobb att hitta på så smaskiga eller fyndiga rubriker som möjligt, allt i syfte att läsarna skall dröja kvar på varje sida så länge som möjligt, och det här gynnade väl å ena sidan min dikt, eftersom den då blev läst, men hela syftet blev förfelat, då den lästes på fel sätt, för vad jag hade skrivit till kulturredaktionen var ju bara att jag ansåg mig ha skrivit en dikt som var bättre än den dikt en massa experter hade röstat fram som Sveriges bästa dikt, inte att jag ansåg att min egen dikt var Sveriges bästa dikt, absolut inte att den var världens bästa dikt, ja, jag framhöll inte ens att den var den bästa av mina egna dikter. Överhuvudtaget är jag en odåga som inte når upp till giganternas nivå, och hade tidningen bara publicerat samtliga Sveriges dikter hade jag lätt kunnat pekat ut massor som jag hade ansett vara bättre än min egen. Hur som helst, märkliga rubriker och att bli felciterad är något jag måste vänja mig vid om jag har för avsikt att skriva så bra romaner att de blir sålda i tusental, för då kommer det att uppstå ett behov av att intervjua författaren bakom dessa verk, och innan jag vet ordet av kommer allehanda rykten om mig att hamna i samma tidningar där berusade kvinnor utan trosor som stiger ut ur bilar hamnar.

Var var jag någonstans? Rubriken. Just det. Man har en tanke som man vill dela med sig till sina medmänniskor, och så sätter man en rubrik på denna tanke och börjar skriva. Och vad var då min tanke? Jag höll så när på att glömma bort den när jag velade mig in i lösnummerförsäljarnas ständiga och säkerligen betungande krav på att dagligen, veckoligen eller månatligen få sålt sina alster. Har man inga prenumeranter måste man fånga folk genom att vädja till deras lägsta instinkter. Jag respekterar deras arbetsinsatser. Tänk att ha en tidning med en massa anställda som har familjer att försörja med sina tidningslöner, och inte veta om någon människa där ute kommer att köpa nästa nummer eller nästa eller nästa. Förvisso finns det många människor som alltid köper och alltid kommer att köpa en viss tidning av gammal vana, kanske rentav av någon slags lojalitet, för att tidningen alltid har varit deras vän, precis som det finns människor som kan slänga ur sig att de alltid har röstat på x-partiet och alltid kommer att göra det. På sådana människors utnyttjande av sin rösträtt i de fria, demokratiska valen rår inga skandaler i partitoppen, märkliga utspel eller radikala förändringar av partiprogrammet. Partiet kommer i deras ögon alltid att stå för det som partiet gjorde i ungdomens dagar. Om partiet urartar är det bara att betrakta som en fnurra på tråden, ty en dag kommer en hederlig gräsrot inte längre att stå ut med att tvingas knyta näven i fickan och bita ihop, utan gräsroten kommer att slå näven i bordet och säga att nu får det vara nog, och så kommer det att påbörjas utrensningar av alla karriärinriktade, maktlystna, kohandlande och falskspelande politikerbroilers. Men nu ser ju världen ut som den gör och gamla tider kommer aldrig tillbaka, men det är en tröst att man ibland kan drömma så hårt att man aldrigt riktigt slutar hoppas.

Nåväl, vill man studera människans inre kan man med fördel analysera i första hand kvällstidningarnas löpsedlar och förstasidor emedan dessa tidningar inte har några prenumeranter alls, och i andra hand veckotidningarna och månadsmagasinen, då dessa bland annat lever på en icke obetydlig skara lösnummerköpare.

Hur ser då människans inre ut? Ja, jag vet inte om jag skall orda så mycket om det just här, det är ju bara att gå till närmaste ställe där tidningar säljs och titta.

Men nu har jag återigen kört vilse i mitt huvud och irrar omkring på skogsvägar, långt borta från motorvägen. Jag hade ju en tanke som jag ville prata om. Jo, det är så här att jag idag var och handlade på Hemköp. För övrigt köpte jag en kvällstidning, och höll även på att köpa ett månadsmagasin. Jag hade redan köpt tre av dem sedan tidigare, så det var väl därför det inte blev något magasin den här gången. I alla fall, när jag var på väg hem började det att ösregna. Jag hade en fullproppad papperskasse som i detta ösregn eventuellt skulle kunna blötas upp och gå isär. Dessutom riskerade kvällstidningen att återgå till pappersmasssestadiet. I vanliga fall tycker jag om när det regnar, speciellt om jag är klädd för det eller om jag sitter inomhus, men med tanke på papperskassen och lite grann med tanke på min egen trivsel försökte jag rädda mig undan regnet. Jag befann mig på Hvitfeldtsgatans södra trottoar mellan Kungshöjdsgatan och de på motsatta sidan belägna trapporna ner till Luntantugatan, eller så är det väl så att trapporna räknas som en del av Luntantugatan, eftersom jag nu drar mig till minnes att jag har sett portuppgångar med siffror på vid båda sidorna av trappan. Det är för övrigt en oansenlig gata som förmodligen innehåller ungefär lika många meter i höjdskillnad som i längd, detta eftersom det bara är en liten gatstump och sedan en väldigt lång trappa, fast inte så lång som trappan till Övre Fogelbergsgatan eller den där trappan på tvären till Linnégatan, vad den nu heter. Ursprunget till Luntantugatans namn tvista de lärde om. En gång läste jag en teori om att det var en holländare från en by som hette Luntan eller något i den stilen som när han uppförde sitt hus ville kalla gatan vid huset för Luntan tu, det vill säga Luntan två, ungefär som folk, när de flyttade till Amerika, bildade byar och av någon slags hemlängtan gav byarna namn såsom Nieuw Amsterdam. Den där byn blev ju sedermera New York när engelsmännen tog över driften, och det kan som kuriosa nämnas i sammanhanget att Göteborg, New York och Jakarta på sätt och vis är systerstäder, eftersom holländarna byggde dessa tre städer ungefär samtidigt utefter en gemensam plan om hur holländska kolonier skulle byggas. Ja, det är kanske inte alla som känner till det där, men Gustav II Adolf, som ville etablera ett fäste på västkusten mellan det danska Halland och det danskstyrda norska Bohuslän för att skapa en svensk port mot Västerhavet och i förlängningen göra denna stad till Nordens huvudstad, lät holländarna grunda en koloni där vid Göta Älvs mynning för att genom holländarnas närvaro reducera danskarnas vilja att ställa till med problem i området. Samtidgt med holländarna slog sig också en mängd tyska och brittiska köpmän sig ner i staden, varför det från början stadgades att staden skulle ha fyra officiella språk. Kanske var det därför som ett gatunamnsförslag som Luntantugatan kunde vinna gehör.

Alltså, jag befann mig där på Hvitfeldtsgatan. Det spöregnade. Nej, det är inte rätt ord. Atlanten, Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt tömde sina vattendepåer över staden. Det var så det kändes, och det var också så det såg ut när jag hittade en port där jag kunde stå fullständigt fredad från himlens attacker. Snett mittemot mig till vänster kom en hantverkare ut genom en port och stannade kvar i dess någorlunda skydd. Efter en stund gav han upp, och gick in genom porten igen. Jag stod bra där jag stod och studerade vattenskådespelet. Stuprännornas övre öppningar hann inte ta emot allt vatten. Det riktigt yrde om dem och vatten forsade som i vattenfall utför stupen, men det blåste samtidigt så kraftigt och stötvis, att vattenfallens innehåll spreds vind för våg bara ett par våningar ned från taken räknat. När jag stod där och bara njöt, jag hade redan glömt bort att jag hade matvaror som borde läggas i frysen, och affärens fryspåsar brukar jag aldrig bemöda mig om att stoppa mat i, inte ens under riktigt heta sommardagar, öppnade en kvinna en dörr och tog ett kliv ut. Jag vill minnas att hon kom ut från den där skönhetssalongen med de vinröda markiserna. Hon stod snett mittemot mig till höger. Hon tittade inte rakt på mig, men hon log med hela ansiktet precis som om hon hade specialstuderat mig genom fönstret utan att jag hade lagt märke till det och ville titta lite närmare på hur jag och kanske också andra hade det som stod och tryckte i portarna. Kanske stod det någon på det där lite sämre stället som jag hade ratat, lite längre nedför på gatan. Det hade egentligen ingen betydelse. Faktum var att en vacker och okänd kvinna kunde notera att jag höll mig undan regnet som om jag vore den fegaste av stackare. Det dröjde därför inte mer än tio sekunder förrän jag traskade i full hastighet hemåt utmed trottoaren, ty så fungerar män. Det är förmodligen evolutionärt. När kvinnan var hungrig och ville ha lejonstek i munnen var det bara att följa med gänget som skulle ut på savannen och jaga lejon, annars hade man inte ens kommit i fråga att bli den utvalde som fick hångla med henne i grottan efter kvällsmålet vid lägerelden.

Håkan Tendell

 

Summary in English:

Hey. I know I said that I would try to write more in English, perhaps make a brief summary of what I have said in Swedish. I’m sorry to tell you that I can’t do it. I’m a man who writes from the heart, not from the brain. It would be to much to ask me to translate what I have written. So this is probably the first and the last time that I will try to give you any kind of summary. I’m sorry. I hope you’ll understand. Not understand Swedish, but understand why my heart can’t translate so good. Ok.

Today it rained in Gothenburg. That is no news. If it doesn’t rain in Gothenburg, then that is news.

I was out in the street and, like I said, it rained, so I took shelter, and I believe a beautiful woman, unknown to me, noticed that I was afraid of a little bit of water. Well, I wasn’t, let me tell you that, so I began to walk. In the rain. I got soaked, but most important of all, she no longer thinks I’m a coward. No one should think of me as a coward, ’cause I ain’t no coward. God damn it, when I was young and served in the military, I got the nickname ”The man without fear”. Yeah. That’s right. What do I care about rain? It’s just water, for God’s sake. I take showers. Naked. And I sing. That’s how afraid I am of water.

Well, I guess that would be all for tonight, and maybe for ever. I can’t really tell.

Anyway, If these are my last written words in English, I just wanna say to you: Take care out there, wherever you are.

Att göra det enda rätta

augusti 24, 2009 kl. 11:58 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Jag lade ner det hela.

Det var inte värt att satsa vidare på.

Jag gav det en ny chans, men när jag funderade på det insåg jag att det mest gav mig bekymmer.

Om inte viljan finns där är det ingen mening att fortsätta, oavsett om det eventuellt skulle kunna bli något hyfsat bra av det.

Ajöss kriminalroman.

Jag raderade den för en stund sedan.

Det största beviset för att jag inte ville ha med den att göra var att jag igår satt i flera timmar och gjorde en femtonsidig novell av materialet. På det viset skulle jag låsa mig till att inte ha anledning att fortsätta att arbeta med romanen förrän Umeås novelltävling skulle vara avklarad till våren.

Primärt var det ett sätt att snabbt få ihop en novell till tävlingen, vars deadline i och för sig inte är förrän den 31 oktober. Sekundärt skulle jag alltså frigöra min hjärna till att kunna tänka på någon av mina andra manusidéer.

Det var en relativt god idé.

Men att göra som jag gjorde nu var det enda rätta.

Bara radera hela skiten. Romanen och novellen.

Ja, vad skall man säga?

Att skriva manustext och sedan radera den är varken slöseri med tid eller energi: det är en av uppgifterna på det träningsläger vi kallar livet före genombrottet.

Håkan Tendell

Bara 72 000 kvar

augusti 19, 2009 kl. 12:24 f m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Efter lunchen på 7:ans gatukök hjälpte jag en turist tillrätta. Hon befann sig vid Handels, men ville hellre befinna sig i Nordstan. Själv ville jag ta en siesta, så jag gick hem, satte på en CD med Mahler. Titansymfonin. Jag somnade och drömde en del otäcka saker, förmodligen för att jag har intresserat mig så mycket för kriminalgenren på sistone. När jag vaknade var klockan sex. Sedan dröjde det till klockan åtta innan jag tog itu med romanen. Jag körde på till strax efter midnatt och ändå lyckades jag bara få manuset att växa med ca 1 000 ord. Jag skrev en del nytt, men petade för mycket i det gamla och raderade en del. Det är bättre att jag bara skriver och skriver och så får jag redigera när skelettet är klart. Det måste inte bli bra från början.

Det är skönt i alla fall att ha ett tydligt och gångbart mål: 80 000 ord. Det innebär att jag bara har 72 000 ord kvar.

Det kommer att gå bra det här.

Jag skrev ju på min roman.

Ett ord i taget. En sida i taget. Och till slut har jag fått ihop mina 80 000 ord.

En vacker dag.

Håkan Tendell

Varför är vi här?

augusti 15, 2009 kl. 9:50 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Tendell - waiting for the night to fall

Det är mer sannolikt att universum existerar än att det inte gör det.

Det är mer sannolikt att parallella universum existerar än att de inte gör det.

Det är mer sannolikt att du och jag existerar än att vi inte gör det.

Men varför?

Varför är vi här?

Vad gör vi här?

Vad är syftet med mänskligheten?

Finns det något syfte?

Finns det någon kreatör?

Finns det någon observatör?

Vad händer med själar när kroppar dör?

Varje människa har sin vanföreställning om världen.

En kvinna på gatan.

Sex miljarder människor ser henne på sex miljarder sätt.

Ingen har kanske rätt.

Göteborg – donationernas stad

augusti 11, 2009 kl. 9:09 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Gothenburg in the past, the present & the future

Många gånger har jag funderat på vilka olika verksamheter jag skulle stötta eller initiera om jag hade en större summa pengar till mitt förfogande. Göteborg har skänkt mig så mycket lycka, och jag skulle så gärna vilja kunna återgälda detta på något sätt.

Idag påbörjade jag återgäldandet, om än i mycket liten skala. Det gick till så att jag begav mig till Stadsbiblioteket, tog kölapp 416 till receptionen, och när det var min tur att stiga fram förklarade jag att jag hade skrivit en roman och att jag ville skänka tre exemplar till biblioteket. Detta tillvägagångssätt verkade inte höra till vanligheterna, men den vänliga damen tog i alla fall mot böckerna och skrev en lapp att det var en gåva från författaren. Själv svamlade jag, tagen av stundens allvar, men fick på något sätt fram att jag inte hade några förväntningar, att biblioteket väl skulle göra något slags urval, ja, mina meningar var lågmälda och osammanhängande. Överlag måste jag ha gjort ett förbryllande intryck. Sedan lommade jag ut på gatan, utan att vara riktigt klar över vad jag hade åstadkommit. Nu kan jag i alla fall med emfas säga att, nej, det kan jag inte, för jag vet inte om det alls kommer att innebära, ja, om det skulle, går det väl några dagar innan böckerna har försetts med sådant som biblioteksböcker brukar förses med, om det nu alltså överhuvudtaget blir av, för det känns som att jag bara gör en massa fel hela tiden istället för att göra en massa rätt. De som gör rätt, de får kontrakt med förlag, och sedan ser förlagen till att böckerna hamnar i bokhandeln, på biblioteken, i kulturspalterna, och framförallt i läsarnas famn. Det är kanske inte menat att mitt liv skall levas på något annat sätt än i samklang med de olympiska spelens ideal: Det viktigaste är inte att segra, utan att kämpa väl.

Hälsningar

Håkan Tendell

Kulturrapporten

augusti 9, 2009 kl. 11:55 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Lost in the night - Gothenburg, August 2009

Utsikt från mitt ena fönster: Blå neon till vänster: SKF. Blå och röd neon till höger: GP.

 

Lördagsmorgonen började med att Woody Allen pratade till svartvita bakgrundsbilder:

”Chapter One: ‘He adored New York City. He idolized it all out of proportion’ – er, no, make that: he – ‘He romanticized it all out of proportion.’ – Yes. – ‘To him, no matter what the season was, this was still a town that existed in black and white and pulsated to the great tunes of George Gershwin.’ – Er, tsch, no, missed out something. – ‘Chapter One: He was too romantic about Manhattan, as he was about everything else. He thrived on the hustle bustle of the crowds and the traffic. To him, New York meant beautiful women and street-smart guys who seemed to know all the angles.’ – No, no, corny, too corny for a man of my taste. Can we … can we try and make it more profound? – ‘Chapter One: He adored New York City. To him, it was a metaphor for the decay of contemporary culture. The same lack of individual integrity that caused so many people to take the easy way out was rapidly turning the town of his dreams into …’ – no, that’s a little bit too preachy. I mean, you know, let’s face it, I want to sell some books here. ‘Chapter One: He adored New York City, although to him it was a metaphor for the decay of contemporary culture. How hard it was to exist in a society desensitized by drugs, loud music, television, crime, garbage’ – Too angry. I don’t want to be angry. – ‘Chapter One: He was as tough and romantic as the city he loved. Behind his black-rimmed glasses was the coiled sexual power of a jungle cat.’ – I love this. – ‘New York was his town, and it always would be…”

Det var en utmärkt start på en utmärkt dag. Woody Allens ”Manhattan” är en underbar romantisk komedi. Och Mariel Hemingway … I loved her in ”Star 80” too.

Dostojevskijs ”Vita nätter” är den bästa kärleksroman jag har läst. Jag har bara läst en annan och det var min egen, men Dostojevskij slår mig med hästlängder. Det är bara att erkänna.

Filmen ”1984” var det enda av lördagens kulturella alster som jag tidigare tagit del av. Närmare bestämt för snart tjugofem år sedan. Enligt IMDb hade filmen Sverigepremiär den 30 november 1984. Förmodligen var jag på premiären eller någon förhandsvisning. Jag tyckte alltid om att vara bland de första att se filmer. Nuförtiden kan det ta ett par veckor innan jag gör slag i saken. Noterbart var hjältens frisyr (den han hade innan myndigheterna tog hand om honom). Jag har med undantag för en del snaggningar och vildvuxningar haft den frisyren i snart tjugofem år. När jag nu såg filmen insåg jag att det var från den jag hade fått inspirationen. Hjälpte det kanske till att hjälten hade ett förhållande med en kvinna i mörkhårig page som starkt påminde om den tjej jag var platoniskt förälskad i på gymnasiet? Det är inte omöjligt. Orsak och verkan är en invecklad vetenskap.

Sedan gav jag mig på ”Främlingen” av Albert Camus, men fick göra paus efter ungefär halva boken eftersom jag skulle iväg till Ullevi och se Madonna.

Nu är det söndag kväll och hon kör hårt igen. Basen pumpar genom det öppna fönstret vid mitt skrivbord. För en stund sedan, när det hade slutat regna, tittade jag ut från fönstret i den andra änden av min lägenhet och då såg jag fotoblixtar från de övre delarna av Ullevis östra läktare. Oftast skådar jag ut över Haga, Skansen Kronan och Linnéstan från detta fönster, men ibland häver jag mig ut (det är ingen fara å färde då det är någon meter till sjäva stupet eftersom detta fönster sticker ut ur ett sluttande tak) och då kan jag mellan huskropparna se Ullevi till vänster. Tittar jag till höger ser jag hamnen och till med en bit av älven, fast det bereder mig ingen njutning eftersom jag för att se själva vattnet måste luta mig så mycket ut att jag krampaktigt håller mig fast på olika sätt så att jag hela tiden skall befinna mig utom risk. Frågan är varför jag gör på detta vis när jag likaväl skulle kunna ta på mig skorna och vara nere vid älven på tre minuter och då desutom få möjlighet att verkligen beskåda älven i dess härliga mäktighet. Människan är ett märkligt djur.

Madonna öppnade svagt, men kom igen desto starkare och gjorde så många bra nummer att helhetsintrycket blev mycket gott.

Basen pumpar på. Det går inte att höra vad det är för låt. Diskanten når inte fram. Och basgången är också oigenkännelig efter att ha studsat mellan så många väggar innan den nått mitt fönster. Jag undrar om de har haft det där numret ännu där Michael Jacksons unga ansikte syns på videoskärmarna samtidigt som en kopia av honom dansar runt på scenen. Alla bara skrek så att det skulle höras upp i himlen, och jag tror att han log en smula. Nu hörde jag faktiskt ett människohav jubla. Kanske var det för att jag lyssnade extra noga. Jag tror jag skall ta och ställa mig i fönsteröppningen ett tag.

Det går inte att förstå vilken låt det är som spelas. Hon har ju remixat dem allihop och när man inte hör sångtexten har man inte den blekaste aning om vad som pågår. Det är väl i alla fall ingen vild gissning att hon just nu särar på benen. Det danssteget är ju hennes signum. Och hon kysste till och med en av sina kvinnliga dansare igår som för övrigt var utklädd till den Madonna vi minns från omslaget till ”Like a Virgin”. Madonna kan dock inte längre chockera. Framför allt inte i det liberala och syndiga Sverige. Igår sa hon ju förresten till oss i publiken att hon älskar att arbeta med svenskar för att vi är så kreativa och för att vi är så sexuella och för att vi tycker om att partaja.

När jag gick hem från konserten och närmade mig mina hemkvarter blev jag tilltalad av en ung kvinna: ”Hey, mister, looking for a good time?”

”No”, sa jag och gick vidare. Hon fortsatte tala till mig. Jag ignorerade henne. Till slut trodde jag att hon skulle säga något spydigt efter mig, men hon fördubblade vänligheten och vädjandet i sin röst så att jag inte längre klarade av att ignorera henne. Hon var trots allt en ensam människa där i mörkret som sökte kontakt med en levande själ. Jag vände mig om.

Hon log mot mig. Och hon var söt, och hon sa: ”Don’t you wanna be with me?”

”No”, sa jag igen och gick vidare. Inte för ett ögonblick hade jag kunnat tänka mig att tacka ja till hennes erbjudande. Ändå skämdes jag något oerhört över att att jag hade behandlat henne med en sådan ogästvänlighet. Det hade varit bättre om hon hade svurit efter mig. Då hade jag kunnat avfärda henne som en falsksmilande försäljare. Men hon förblev vänlig och vädjande och därefter tyst. Det var så att jag kunde bryta ihop av det tunga samvete som plötsligt tyngde mig. Å ena sidan ville jag gå tillbaka till henne och be om ursäkt, å andra sidan insåg jag det surrealistiska i hela situationen. Hon ville ha en kund och inte ännu en rättfärdig typ som skulle försöka få henne på bättre tankar och lämna branschen och allt det där. Kanske var hon lite ledsen i alla fall för att jag inte pratade med henne. Ingen människa är till hundra procent sitt yrke när hon arbetar, utan också en själ med alla dess behov.

Idag läste jag färdigt ”Främlingen”. Den var väldigt bra.

Och jag skrev lite till på min nya roman. Nu är jag uppe i 7 000 ord.

Håkan Tendell

Schemat för morgondagen

augusti 7, 2009 kl. 11:59 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Too much is not enough

En fråga jag nyss ställde mig var: Hur dedikerad är jag?

Ja, hur dedikerad är jag egentligen på en skala?

Hur många gånger har jag ställt olika klockor för att forcera mig upp på morgonen och ta itu med mitt yrke?

Varje måndag till fredag gör jag det i min roll som domstolssekreterare, men hur ofta gör jag det i min roll som författare?

Svar: Såvitt jag minns har det aldrig hänt.

Ny fråga: Vad vilja jag med mitt liv?

Svar: Jag vilja kunna leva på mitt skrivande.

Fråga: Hur bra har jag lyckats hittills?

Svar: Icke så bra som jag hoppades för tre år sedan när jag stålsatte mig.

Fråga: Stålsatte mig?

Svar: Jämfört med mitt tidigare liv var det förvisso en stålsättning, men jag känner nu på mig att min användning av ordet är en skymf mot dess verkliga betydelse. Man skall inte förvränga ords innebörd. Därför ber jag att få ta tillbaka mitt vårdslösa uttryck.

Fråga: Vill jag ha det ogjort?

Svar: Ja tack, gärna. Och inte bara det förresten, men låt oss hålla oss till författarlivet. Det är bäst att inte fundera för mycket på annat.

Fråga: Vad tror jag krävs för att lyckas, om jag bortser från sådana världsliga ting såsom spelet bakom kulisserna, vilket jag ändå aldrig kommer att ge mig på, då jag anser mig för blyg eller för fin för att syssla med sådant, speciellt med tanke på att jag är det gudomliga, om än så länge missförstådda, geniet som vill bevisa för mig själv och resten av världen att jag kan åstadkomma någonting så bra på litteraturens område att jag inte skall behöva ta till metoder för att nå framgång. Det är mitt manus som skall slå världen med häpnad, ingenting annat. Men har jag inte redan trätt in i metodernas värld? Jag svettas ju över formuleringar i följebrev och jag låter trycka upp färgglada visitkort med reklam för min roman, och vore jag inte så blyg skulle jag stå utanför Ullevi i morgon och dela ut visitkorten till förbipasserande, för det är ju det jag vill, men jag törs inte. Varför vet jag inte. Vad var förresten frågan? Vad jag tror krävs för att jag skall lyckas? Ja, i mitt miserabla fall av blyghet, vilken jag dock oblygt koketterar med, vilket gör mig besviken, eftersom jag strävar efter att vara ett under av genuint goda egenskaper, vilket jag emellertid icke är då jag ännu räknas till människorna, handlar det helt enkelt om att jag måste skriva ett så bra manus som det bara är möjligt. Det måste vara så bra att folk njuter när de läser det. Då slipper jag kanske att fundera alltför mycket på det där sekundära som jag har förstått att man borde fundera på. Men har jag ännu svarat på frågan? Nej! Jag tror att jag slingrar mig. Ja, det gör jag. Det är ju uppenbart. Nu måste jag antingen svara på frågan eller tiga för evigt. Nå? Jo, så här är det: För att lyckas måste jag agera som om mitt liv hängde på det. Får jag inte ett manus antaget av ett traditionellt förlag före 2012 (ständigt dessa godtyckliga datum utan någon som helst förklaring till varför det anses nödvändigt eller realistiskt att målet uppnås senast just då!) kommer, ja, vad kommer att hända om jag inte når målet? Ingenting! Just det! Ingenting! Jag kommer bara att fortsätta att sätta upp nya mål, för livet hänger trots allt inte på det där gyllene manuset som dväljs i det stora töcknet. Och ändå vill jag ju ingenting annat än att lyckas! Det är ju detta jag lever för!

Fråga: Hur tänker jag gå tillväga för att lyckas? Och nu vill jag att jag är konkret när jag svarar.

Svar: Magistern! Jag tänker göra min hemläxa. Jag skall påbörja ett aldrig tidigare skådat studium av kultur i dess skiftande former, dock naturligtvis med tonvikt på ordrelaterad kultur såsom romaner, noveller, dikter, låtar och filmer.

Fråga: Det är ju oerhört! Bra initiativ! När tänker jag börja? Blir det redan i natt, eller blir det som vanligt när det gäller stora planer: en annan dag?

Svar: Redan i gryningen skall jag sätta igång mitt arbete, och jag skall banne mig, hör och häpna, sätta en klocka på väckning, ty nu är jag dedikerad. Att dagen skall sluta med en Madonnakonsert på Ullevi, det är redan skrivet i stjärnorna, men vad arbetsdagen skall börja med är ovisst. Kanske blir det så att Woody Allens film ”Manhattan” får inleda min storartade plan. Sedan blir det nog Fjodor Dostojevskijs roman ”Vita nätter” tätt följd av filmatiseringen av George Orwells ”1984” och vidare Albert Camus (eller säger man Camuses?) roman ”Främlingen”. Sedan alltså till Ullevi för att runda av det kulturspäckade dygnet med allas vår discodrottning.

Den 8 augusti kommer att gå till historien.

Håkan Tendell

Iakttagelsen

augusti 1, 2009 kl. 3:07 e m | Publicerat i Skrivande | 2 kommentarer

Längs Engelbrektsgatan utmed Vasaparken i västlig riktning gick jag idag när jag noterade att mina steg kändes mer stabila än vanligt. Det var som om mina fötters frånskjutande rörelser, armarnas pendling och jordgravitationen samverkade i ett noggrant utformat urverk. Då jag lät blicken glida utmed jordytan insåg jag också hur fullkomligt unik varje gatsten är. De var så unikt formade och hade så många skiftningar i färgen att de framstod som lika individuella som människorna här i staden. I ett rutformat men ändå avancerat mönster låg de placerade, och jag förstod då att stensättare är lika stora konstnärer som vilka andra konstnärer som helst. Det gäller att hitta den perfekta stenen med den mest perfekta av dess sex sidor att vända upp mot mänskligheten. Åh, om dessa gatstenar kunnat tala! Vad har de inte varit vittnen till under decenniernas lopp?

I höjd med Schillerska gymnasiet tog jag mig sedan an tegelstenarnas färg och form. Vid en första anblick tycktes de inte lika unika som gatstenar, men ändå var de naturligtvis fullständigt unika, var och en av dem. De hade alla ett personligt öde, och de var alla unika vittnen ur just sin synvinkel.

Plötsligt befann jag mig många kvarter längre bort: i början av Hvitfeldtsgatans långa stigning, och där fann jag att asfalt inte är svart. Den skiftar i alla möjliga färger, till och med i grönt. Det var helt enkelt så att jag vandrade på de förhistoriska tidernas förmultnade palmträd och dinosaurier. Ja, så var det. Palmträd och dinosaurier. Rakt under mina fötter.

Och jag gjorde den iakttagelsen att jag genom att studera världen med en mer naturtrogen blick skulle kunna beskriva densamma på ett bättre sätt i mina kommande romaner.

Håkan Tendell

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.