Sensommarens stilla rytm

augusti 31, 2012 kl. 7:07 e m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Göteborg. Tyska bron.

Den korta semestern drar sig mot sitt slut.

Femtusen ord har jag skrivit på mitt romanmanus. Det blir en thriller. Så mycket kan jag säga utan att tappa magin. Ja, jag kanske inte ens behöver bekymra mig om att den där magin kan försvinna eftersom jag redan har hela storyn klar för mig, från början till slut. Det blir en thriller som utspelar sig i Göteborg. I nutid.

Och en kvarts tusen ord hade jag med i GT häromdagen. Det var bland annat om det jag brukar skriva om när jag i stadens tidningar vill lägga ett ord för en god sak: hur smäckra skyskrapor i city med butiker och restauranger i gatuplanet kan lösa såväl bostadsbristen som trafikproblemen samt främja folklivet.

Gamla fina byggnader skall naturligtvis behållas, men Göteborg har så mycket ödemarker i centrala stan att det finns utrymme både för pastellfärgade sexvåningars artonhundratalshus och för trettio- till fyrtiovåningars lägenhetsskyskrapor i till exempel art deco eller futuristisk stil, ja egentligen i vilken stil och färg som helst. Silver, svart, chockrosa, stål och glas, högt och lågt, variation, mångfald, en fest för ögat, och framför allt en möjlighet för alla bostadssökande som vill bo i city att faktiskt kunna bo där. Jag har just i det avseendet haft en väldig tur i livet: har bott i Vasastan, i Majorna och sedan tolv år tillbaka på Kungshöjd, men jag unnar också andra att kunna leva så med gångavstånd till det mesta.

Skyskrapor behövs byggas i många områden där det nu bara är gräs, grus och asfalt eller avvecklingsbar industrimark: Norra Masthugget, Skeppsbron, Heden, Gullbergsvass, Frihamnen. Jag var på väg att även säga Ringön, men jag har ändrat uppfattning när jag hörde talas om det där konceptet att Ringön skall få bli en oas för konstnärssjälar med begränsade resurser. Bland alla skrotupplag, fabriker och lagerlokaler är det tänkt att det skall byggas billiga bostäder och även utrymmen för olika kulturella verksamheter. På så sätt vill man hjälpa undergroundkulturlivet att blomstra, och slår det väl ut kan det bli tal om att göra liknande områden på fler platser i staden.

Från min vindsvåning vet jag inte om jag räknas till undergroundkulturlivet eller overground. I vart fall skall jag bege mig nedåt i kväll. Nedför trapporna i svalen, nedför Hvitfeldtsgatan, genom staden och bort mot södra Gårda och Brewhouse, där det hålls ett party för folk som gillar Depeche Mode. Jag är ett sådant folk.

För övrigt kan jag nämna att jag hittade mitt 80-talsfavoritmärke. På Åhléns i Nordstan. Lagerfelds rakvatten. Helt otroligt att det fanns kvar. Och synthbanden lär väl spela en del 80-tals-Depeche i kväll. Några kanske redan har börjat. Jag får nog dra nu. Byta till svart T-shirt, svart skinnjacka och bara njuta.

Håkan Tendell.

Annonser

Manuset påbörjat

augusti 25, 2012 kl. 8:37 e m | Publicerat i Skrivande | 3 kommentarer

Vissa framsteg görs.

Från och med idag kan jag gå utan att halta nämnvärt.

Jag tog en sväng genom stan.

Det betyder mycket för mig, det där att obehindrat kunna vandra omkring längs gatorna, på kajkanterna, utmed järnvägsspåren. Insupa atmosfären, meditera eller bara vara en del av folklivet.

Har börjat skriva på manuset nu också. Ett och ett halvt kapitel har det blivit. Känner mig trygg med att för första gången någonsin skriva helt och hållet efter en handling som jag redan har stakat ut. Här kommer inte att bli några psykedeliska sidospår som inte leder någon vart.

Vad gäller spåket, och särskilt då dialogen, känner jag mig inspirerad av stilen i The Hunter av Richard Stark (pseudonym för Donald E. Westlake), 1962 (som jag nyss har läst klart) och 52 Pickup av Elmore Leonard, 1974 (som jag läser just nu). Det jag skriver kommer naturligtvis att bli unikt, men jag gillar det där sättet hur karaktärerna ofta pratar förbi varandra istället för med varandra. Det kanske inte ens kan kallas dialog, utan dubbelmonolog, eller något liknande.

Planer för kommande vecka (den sista på semestern): Fortsätta läsa. Fortsätta skriva. Samt köpa en ny flaska rakvatten. Den gamla, en Old Spice, tog slut häromdan. Kanske skulle jag köpa en sådan där gin & tonic-färgad Armani som jag hade före min senaste. Eller en sådan där bronsfärgad, nästan brandgul Karl Lagerfeld som jag köpte på Stena-båten på 80-talet. Den var bra. Fast nu blir det ingen båtfärd. Jag kommer med största sannolikhet att släntra ned till Åhléns eller NK, men de har nog inte kvar några grejer från 80-talet på hyllorna. Jag får helt enkelt chansa på någon förpackning som ser intressant ut, och så får det bli bra med det.

Med min nya roman behöver jag dock inte chansa. Där vet jag vad jag vill ha.

Det känns skönt att ha hittat rätt.

Den hårdaste romanen

augusti 21, 2012 kl. 11:21 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Den här gången kommer jag att lyckas.

Med det synopsis jag nu skapat till den nya roman jag skall skriva, finns det inga tveksamheter.

Storyn är en vidareutveckling av den story jag skrev på tidigare i somras.

En renodlad story. Förädlad. Hård.

Så hård att den får min förra roman Själarna på 86:e att framstå som en silkeslen smekning.

Som en kärnstridsspets skall den fara fram på topplistorna världen över.

Beräknad byggtid: 2012 – 2013

Beräknad lansering: 2014

Bland all denna hårdhet är det dock viktigt att jag behåller min ödmjukhet.

Framgången skall inte få förändra mig.

Den eviga staden

augusti 19, 2012 kl. 8:08 e m | Publicerat i Reflektioner | Lämna en kommentar

Redan när Nya Lödöse grundades 1473 fanns det gamla försvarsborgar utmed älven.

Göta Älvs mynning var porten västerut.

Staden brändes dock av dansken 1507.

Det byggdes ny stad här som gavs namnet Älvsborgs stad 1547.

Staden förstördes av dansken 1563.

På Hisingssidan byggde man stad på nytt under namnet Göteborg 1603.

Staden brändes av dansken 1611.

Men nu hade Gud en gång för alla bestämt att det vid älvmynningen skulle ligga en stad, så med Gustav II Adolfs hjälp skapade han på fastlandssidan det som idag breder ut sig på båda sidor om älven, upp mot kullarna och in i dalgångarna.

Och här råder fred med dansken, och med holländarna, och med tyskarna, och med britterna och alla andra som genom århundradena har bidragit till att förbättra och försköna denna världsmetropol.

Snart är det norrmännens tur att utöver redan befintliga byggnadsverk såsom norska sjömanskyrkan och posthotellet sätta sin tydliga prägel på staden. Då Sveriges riksdag inte är överdrivet engagerad i att få hjulen i Göteborg att rulla så smidigt det bara går (det finns många djupa fickor i Mälardalen som måste fyllas först) blir det istället norska stortinget som kommer att satsa pengar på den allra första etappen av det västskandinaviska höghastighetsjärnvägsnätet, det vill säga sträckan Oslo – Göteborg.

Detta gör man naturligtvis inte enbart i en anda av brödrafolkens väl, utan också för att bra kommunikationer med Nordens största hamn, som råkar ligga i just Göteborg, är av avgörande betydelse för den norska exportindustrin. Idag går det långsamma karavaner av långtradare genom Bohuslän. Med höghastighetståg kan containrar och annat fraktas billigare, snabbare och miljövänligare, och det blir självklart också ett lyft för båda storstadsregionerna att tillgången på arbetsplatser respektive arbetstagare i princip dubbleras när man kan pendla på bara drygt en timme i båda riktningarna. Ökade möjligheter till diversifiering medger ökade möjligheter för företag att blomstra och expandera, varvid fler människor kan få jobb.

Det är strålande tider som väntar vid Skagerrak och Kattegatt. Och fler mackor med färska räkor kommer att kunna serveras högst upp i Gothia Towers när de har byggt färdigt de tre tornen till sitt hotell som kommer att bli ett av Europas största. Färdigställande är beräknat till år 2014. Och den nya Göta Älvbron, som kommer att heta Hisingsbron kommer att stå klar 2020 och då kommer också Marieholmstunneln att vara klar, och det nya Scandinavium, lika stort som Madison Square Garden i New York, kommer att vara färdigbyggt 2021 och det kommer att gå en linbana från fastlandet till Ramberget med utsikt över världsutställningen i Frihamnen. Det är sånt här som var helt omöjligt att förutspå på 70-talet när Göteborg gick från att vara världsledande i varvsindustrin till att se varven ett efter ett läggas ned i den hårdnande konkurrensen, och Göteborgs invånarantal minskade och det kunde ha slutat illa för staden, men den reste sig och är tillbaka med besked.

Den här stan kommer alltid att leva vidare. En del hus kommer att bli till ruiner. Nya hus kommer att byggas på eller bredvid dem. Och nya poeter, författare, konstnärer, designers, fotografer, filmare, skådespelare, dansare, sångare och musiker kommer att vandra på gatorna och muttra och skratta och frysa och svettas och kyssas och betrakta månens färd bakom flortunna, trasiga gardiner och dammiga, halvstängda persienner, höra åskan gå, höra regnet smattra mot fönster och plåttak, se neonljus glittra i asfalten och känna doften av rakvatten och parfym, pilsner och champagne.

Det här är Göteborg. Den eviga staden.

Människans vilja och förmåga

augusti 15, 2012 kl. 10:22 e m | Publicerat i Skrivande | 8 kommentarer

Det kändes som att idag är dagen. Idag skall det ske.

Jag lade tjugonio exemplar av min roman i en stor silvrig plastpåse.

Fastän det var varmt ute beslöt jag mig för att bära kavaj. Antingen berodde det på att jag är en belevad herre ut i fingerspetsarna eller så berodde det helt enkelt på att jag är dum i huvudet. Plastpåsen med böckerna var ganska tung och då jag dessutom sedan en tid tillbaka haltar med högerbenet (Det är något med knävecket. Jag hoppas att det skall vara övergående) var jag rätt svettig när jag nådde fram till Avenyn, delvis också beroende på att jag hade tagit en omväg för att osedd kunna komma från Götaplatsenhållet och liksom glida nedför Avenyn och dela ut min roman. Vid konserthuset tog jag paus, torkade mig i pannan med kavajärmen och sade till mig själv att det var nu det gällde, att det var nu jag måste göra det här. Anledningen till att jag peppade mig själv var att jag under vandringen med påsen hade börjat tvivla på om någon människa skulle vilja läsa min bok eller ens ta emot den. En tanke, som såhär i efterhand känns ologisk, slog mig att jag borde koncentrera mig på att dela ut romanen till en viss målgrupp, närmare bestämt personer som såg ut som romanens huvudperson. För det första var det ologiskt eftersom bokens innehåll skulle vara okänt för varje presumtiv mottagare, för det andra var det ologiskt för att personer ju inte fänglas av att en huvudperson ser ut som dem själva. Läsare fängslas i första hand för att de känner sympati för huvudpersonen oavsett kön, ålder eller utseende. Som en bonus kan läsare även fängslas på ett djupare plan om de känner igen sig i huvudpersonens psyke och därför kan känna att hon eller han är ju precis som jag. Nåväl, jag hann inte göra denna analys på plats. Jag var som sagt svettig, trött i armarna, haltade och kände mig allmänt nervös inför att behöva prata med främmande människor och erbjuda dem skräp. Nej, nu var jag onödigt hård mot mig själv. Den roman jag har skrivit är naturligtvis inte skräp, den är bara svår att få folk att läsa och tycka om.

Bakom husknuten bestämde jag mig, i enlighet med mitt ologiska resonemang, för att tilltala alla medelålders kvinnor med blont, lockigt hår. Genast när jag greppade plastpåsen, tog upp en bok, rundade husknuten och klev in på Avenyn, mötte jag en sådan. Jag var nära att tilltala henne, men så såg jag hennes handväska. Den var knappt större än min roman. Hur skulle hon kunna få in den däri? Hon skulle kanske nobba mig därför. På mindre än en sekund bestämde jag mig således för att bara tilltala medelålders kvinnor med blont, lockigt hår och stora handväskor. Dessvärre mötte jag inte någon sådan på min väg nedför Avenyn. De allra flesta människorna spatserade förstås på den soliga sidan av Avenyn och där skulle jag kanske ha hittat några som passade mig, men jag ville helst gå i skuggan där inte svetten lockades fram i samma mängd som den skulle ha gjort i solen.

Jag bar hem den där satans påsen och förbannade min dåraktighet, klädde av mig på överkroppen, lutade mig över handfatet i badrummet och vaskade mig ren med kallt vatten i ansiktet, över bröstkorgen och under armhålorna. Så stod jag där och funderade på om kvinnor kan älska denna kropp, och efter en stund kom jag fram till att, ja, det kan de. Jag var kanske inte någon fotomodell direkt, men ungefär en halv miljard kvinnor skulle nog vilja ha mig. I vart fall för en kväll. Är det något som jag som ogift har lärt mig om äktenskap så är det att många gifta kvinnor känner sig uttråkade av sina män. Samtidigt insåg jag att det ju inte var längtan efter sensuell beröring allt det här handlade om. Jag ville ju få uppskattning för mitt skrivande. Från kvinnor. Och från män. Jag ville att folk skulle säga att de hade läst både det ena och det andra, och det här, det var minsann minst lika bra som något som de riktiga författarna skrivit. Det var min självkänsla som behövde påfyllning.

Efter att ha tagit på mig ny deodorant och nytt rakvatten begav jag mig ut på stan igen. Jag ville se fotoutställningen på Galleri Viktoria för att få inspiration till mitt fortsatta arbete med min Fashion Blog Street Style Gothenburg. Utställningen bestod av en berömd fotografs bilder från sextiotalets swinging London. Lokalen var tom på folk sånär som på den trevliga flickan i receptionen. Hon undrade om jag ville ha ett häfte som förklarade innehållet på bilderna. Jag förklarade att det skulle jag nog inte behöva eftersom jag säkert skulle känna igen en hel del. Det tror jag säkert, sa hon, och menade förhoppningsvis med detta att jag såg initierad ut, och inte att jag tycktes tillhöra samma generation som folket på bilderna.

Initierad behövde man verkligen inte vara. Ungefär hälften av bilderna var gruppbilder på Rolling Stones som pojkslynglar. Twiggy dök upp på två bilder och så var det några kända ansikten till. De okända ansiktena var kanske också kända, dock inte av mig. Jag skrev min autograf i den glesa gästboken och tänkte att om detta är hur stort intresse bilder på celebriteter tilldrar sig, hur litet måste då inte intresset för min fashion blog vara?

Jag hade skapat den i en anda av att, som en kontrast till berömda modellers poserande, ge en bild av hur vanligt folk ser ut på gatorna i Sverige. Idag. Mitt i verkligheten. Det var tänkt att jag skulle hålla på från måndag till söndag. Nu är det över.

Det finns människor som har lätt för att starta projekt, men som har svårt för att fullfölja dem. Kanske är jag en av dem.

Om någon förresten undrar hur långt arbetet har fortskridit med min nya diktsamling, så kan det väl enklast sägas så här: Jag har raderat den.

 

 

Fashion Blog Street Style Gothenburg Tuesday

augusti 14, 2012 kl. 7:13 e m | Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Fashion Blog Street Style Gothenburg Monday

augusti 13, 2012 kl. 5:43 e m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

U2 – Where The Streets Have No Name (Cover by Håkan Tendell)

augusti 12, 2012 kl. 8:05 e m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

 

Total Recall

augusti 11, 2012 kl. 12:06 f m | Publicerat i Reflektioner | Lämna en kommentar

Det var något i den där filmen som fick mig att känna

att det är bättre

att leva

i nuet

och då menar jag inte

just i vår tid

utan i nuet

alltid

nu

och kanske sedan

alltid

i nuet

där historiens fasor

och framtidens farhågor

är stoft

och luft

inre filmer

hälften dokumentärer

hälften fritt utbytbara

visioner

i rött

och grönt

och blått

som en vajande flagga

på Mars

nu är den där

den har landat

livsökaren

själv är jag för närvarande

mest benägen

att utforska livet

på den planet jag befinner mig

här och nu

och också för närvarande

läser jag Steppenwolf

vilket gläder mig

Sveriges hårdaste

augusti 5, 2012 kl. 1:40 f m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Under lördagen började jag skriva på en ny diktsamling.

Femton dikter hann jag forma.

Några av dem kanske rentav av klass.

Jag vill förgöra den där samlingen.

Jag längtar efter det.

Men jag inser också varför jag så gärna förgör det jag skrivit.

Det är ett sätt att uppnå känsla av kontroll.

Inte en enda av dikterna skrev jag av skaparlust.

Ord lades till ord med hänsyn till att de skulle granskas och sågas av luttrade ögon.

Kanske älskar jag att plåga mig.

Jag är förmodligen den ende svenske författare och poet som har gått på glödande kol tre gånger i rad.

Jag är förmodligen den ende svenske författare och poet som har utstått både tårgas och beskjutning med lugnet i behåll.

Jag är förmodligen den ende svenske författare och poet som i samband med ett av sina tatuerarbesök inte ägnat den en timme långa processen en enda blick, utan bara stirrat rakt fram, vilket tatueraren sa var unikt bland alla kunder han någonsin haft. Detta var i och för sig på Södermalm där man nog inte är van vid hårda göteborgare.

Låt gå för att jag är Sveriges hårdaste författare och poet, men vad hjälper det? Det är det jag skriver som måste bli det hårdaste.

Det är natt nu. Öppnar min neddragna persienn för att låta månen se mig. Som om månen skulle kunna hjälpa mig. Den vill inte hjälpa mig mer än en roulettekula vill hjälpa mig.

Jag stänger persiennen, stänger ögonlocken och öppnar porten till en annan värld.

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.