Bättre än någonsin

januari 21, 2018 kl. 3:09 f m | Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Tendell in Rio

Pusslade om en hel del bland kapitlen. Slaktade även ett gäng. Skoningslöst. Adderade en karaktär. En antagonist. Förändrade ödet för Candy. Skrev lite nytt stoff.

Världsklass.

copacabana

Annonser

Inledningen av Göteborg rouge

januari 10, 2018 kl. 5:31 e m | Publicerat i Okategoriserade | 4 kommentarer

blue

Romanen Göteborg rouge beräknas bli klar i år

 

 

1

November 2021.

Lamborghinins däck touchade i tångruskor på bottnen. Undervattensvågor sög tag i de uppfällda dörrarna och förflyttade bilen stötvis.

Storm över Kattegatt. Havet i uppror. Strax nedanför fästningspiren i Varberg gled Frank Nguyen ut ur bilen. Tumlade runt i det dunkla blöta. I mörkret och skummet kunde han knappt urskilja något. Tappade kontrollen på vad som var upp och ned. Kände hur plåtschabraket knuffade till honom samtidigt som han kastades runt och skrapade bakhuvudet i sand och sten. En plattfisk sprattlade till vid hans hals. Frank försökte balansera sig upp på knä för att sedan ta spjärn och forsa upp mot ytan. Den svarta bilen ställde sig på högkant framför honom. Lutade.

Fasttryckt mellan havsbottnen och bilens tak var det bara de uppfällda dörrarna på bilen som hindrade bilen från att pressa ut innehållet ur Franks lungor. En del av honom ville inget hellre. Alveolerna sprängfyllda med koldioxid. Nervtrådar skickade order till hjärnan att öppna munnen. Andra delar av hjärnan gav kontraorder. Det var knappt att han noterade havsvattnets köld. Allt fokus kretsade kring de två motstridiga intressena.

Där han låg fastklämd med den långa luggen svajande fram och tillbaka och bara hade en arm fri försökte han gräva sig loss. Så slutade han det meningslösa och kände en enorm frid skölja genom själen. Det är alltså så här det slutar. Jag är redo.

En krabba kröp över Franks ansikte. Han slet bort den. Tryckte mot bilen med alla tillgängliga muskler. Så kom en mäktig våg och rullade bort bilen från honom. Själv drogs han uppåt av samma vågrörelse och bröt havsytan. Den mörkgrå himlens ljus omfamnade hans ögon. Vinden ruskade tag i hans lugg. Koldioxid strömmade ur hans öppna gap. Vid inandningen tog han emot Västkustens friska syre.

Han flöt omkring och guppade i vågorna. Vitt skum sprutade då och då i hans ansikte. Varbergs fästning kunde han bara skönja konturerna av. Pirens ände syntes desto tydligare. Blåljus skymtade längre bort. Två bilar. Kanske tre. I vart fall rörde sig de blå ljusen mot piren. Och några ut på den.

Frank vände sig om. På andra sidan vattnet låg Getteröns halvö. Om jag bara kunde ta mig till den där strandkanten. Är det en pir där också? Ingen mening att försöka krångla av mig några kläder. Bara total målmedvetenhet nu. Jag ska nå dit. Nu. Nu. Nu.

Stadiga simtag. Bröstsim. Växlade då och då till ryggsim. Fick en kallsup. Tappade tempo. Fortsätt, bara fortsätt.

Mot Getterön slog bränningar. Frank krockades blodig i dem. Kravlade upp på fast mark. Tittade bort mot Varbergshållet. Blått ljus smetades ut i den regnfyllda luften.

Han sprang hopfälld in bland husen på halvön. Det lyste från en del fönster. Han övergick till normal gång, så normalt det kunde se ut i spöregn i november. Huttrade. Skakade tänder. Vad ska jag göra? Jag kan inte söka hjälp hos nån härute. Spärrar polisen av den här lilla byn är jag körd. Måste lämna det här stället. Måste ha tag i ett fordon.

Vid en redskapsbod stod en blekröd damcykel lutad mot väggen. Olåst. Den där cykeln är kanske min bästa eller rentav enda chans att klara mig. Varför står jag ens och tvekar?

Inget av däcken hade pumpats på ett tag. Dynamon var fastrostad i påslaget läge, men eftersom framdäcket var pafft skulle dynamon i vart fall inte ha någon bromsande effekt. Frank satte sig tillrätta på sadeln. Greppade styret och trampade till på vänsterpedalen. Kedjan segade igång. Vinden blåste på ifrån sydväst.

Efter ett par hundra meter kom en skäggig gubbe i regnställ gående längs vägen. Frank höjde högerhanden till hälsning. Gubben bara stannade upp och följde honom med blicken.

Frank tog i hårdare med pedaltrampandet. Antingen hälsar folk inte på varann här ute eller så såg han direkt att jag är en sån där som är på rymmen.

Halvannan minut förflöt. En polisbil närmade sig genom regntöcknet. Frank styrde ut i dött ängsgräs. Hoppade av cykeln. Tryckte sig mot marken. Ansiktet i jorden. Hörde bilen passera. Ledde upp cykeln mot asfalten och sprang i gång de paffa däcken. Det kan ju omöjligt vara så att gubben hann larma och att samtalet sen kopplades till rätt enhet så fort. De måste ha varit på väg redan innan han såg mig. Antingen såg de mig kliva i land, eller så bara de antar att det kan ha skett. Och om de inte har sett mig simma kan ett av deras alternativ vara att de utgår från att jag har drunknat. Det kommer dröja innan nån dykare konstaterar att jag inte sitter kvar i bilen. Men jag kan ju ha drunknat i alla fall. Svepts iväg död ur bilen eller medvetet tagit mig ut ur bilen, men sen drunknat. Ja, fan, vad nära det var.

Frank glömde av att trampa, men kom snabbt till sans och fortsatte kämpa, grubbla. Är det inte mer troligt att en kille i min situation skulle ha undvikit stormigt hav och sökt sig i land på Varbergssidan så fort som möjligt? Hann de ens se att min bil körde ut på fästningspiren och ner i vattnet? De kanske tror att jag rundade fästningen och försvann söderut eller lyckades undkomma dem norrut och sen körde mot Getterön för att fly med motorbåt eller nåt. De vet så lite om mina aktiviteter och jag lika lite om deras. Skit samma. Den här trakten kommer att vimla av snutar snart. Fyra av deras kollegor har mist livet. De sätter nog in folk som mer än gärna skjuter verkanseld. Jag är Sveriges mest jagade man. Och vad har jag för flyktfordon? En cykel från första världskriget.

Frank böjde ned huvudet och ökade tempot ytterligare. Det var inte jag som sköt poliserna, men de kommer inte tro mig om jag säger att det var Candy, om jag nu vill ge henne skulden. Det vill jag inte. Det ska jag inte. Det var jag som påverkade hennes livsöde genom att kidnappa henne. Det var jag som ledde henne i fördärvet. Låt mig aldrig säga att hon gjort sig skyldig till nåt. Hon var offret. Jag hennes förövare.

Strax utanför Varbergs innerstad lät Frank fornfyndet falla. Sprang över järnvägsräls på en bangård. Hoppade upp mellan två vagnar på ett godståg som rullade sakta norrut. Efter en halv minut bromsade det in och stannade till.

 

2

Sara Karlsson, a.k.a. Candy, sprang barfota mellan huskropparna klädd i bara trosor och en grå filt svept runt axlarna. Hon antog att polisen bara var ute efter killen i Lamborghinin och inte henne. Sprang gjorde hon ändå. Hon var polismördaren, oavsett vad polisen just nu kunde tänkas känna till om den saken. I stormens regn blev filten, blöt, tung och meningslös. Hon öppnade den hand som höll ändar knutna under hennes haka. Filten blev ett med asfalten.

Candy löptränade sällan, men allt dansande på strippklubben hade format hennes kropp för graciösa steg. De nakna fotsulorna daskade lättsamt utmed trottoarer, gator och vägar. Hon fick signalhorn och en och annan vissling från män i ovädret. Sprang på i jämn hastighet. Så närmade hon sig en påfart till E6:an. Gjorde halt. Fällde överkroppen framåt. Lutade händerna mot knäna.

En långtradare stannade till med dieselmotorn igång. Candy tittade upp. Chauffören undrade hur det var med henne. Hon frågade vilken stad han var på väg till. Skultorp. Hon också. Han föreslog att hon skulle värma sig i sovhytten. Han rättade till täcket över henne och rullade igång långtradaren. Candy lade sig på sidan och gosade in ansiktet i en kudde. Vibrationerna, värmen, motorns ljud och radions musik vaggade henne till sömns.

 

3

Frank hörde en pistol avfyras. Sedan tyst ett tag. Och så nya skott. Lägre ljud. Så tycktes även det magasinet ha tagit slut. En enda blyklump som touchat målet. Utkanten av Franks vänstra lår. Han höll en hand över skråman. Fortsatte över den leriga åkern. Mot havet.

Femton meter från stranden låg en eka med botten upp. Frank välte upp den. Kastade i årorna. Pressade hela fanskapet mot havet. Stormen hade ännu inte bedarrat. Tunga vågor. Årtagen kunde inte tävla med krafterna som ville spola upp Franks farkost på land. Han började ro längs med stranden. Hoppades komma in i någon ström som skulle dra honom utåt. En minut senare gav det verkan. Ekan sögs ut mot djupare vatten. Långt ut. Vatten sköljde då och då över kanten. Frank lade årorna i båten och började ösa med sina händer. Havets krafter hade honom i sitt grepp.

När kustbevakningen dök upp var vattenståndet i ekan nästan knädjupt. Trots att Frank belades med handfängsel tackade han sina räddare om och om igen. Gick helt och hållet in i den skeppsbrutnes roll. Frågor kopplade till polisjakten på en misstänkt mördare kontrade han med att han själv var jagad av mördaren. Var glad att ha undkommit med livhanken i behåll. Tanken på att han snart skulle kunna motbevisas och spärras in för gott fick honom att börja grimasera. Han hade blivit bojad med händerna framför sig. Tårar på redan blöta kinder. Snörvlade. En kvinna i personalen lade sin arm om hans axel och tog fram en näsduk. Han slet upp pistolen ur hennes hölster. ”Lås upp mina handbojor! Gör det nu. Ni vill inte sluta era liv som de där poliserna ni pratade om.”

Gapande munnar. Flackande blickar. Tveksamma djur.

”Kom igen, för helvete! Lås upp de här!”

Med fria händer avväpnade Frank hela besättningen. Kaptenen fick handfängsla sina kollegor och därefter låste Frank fast kaptenens ena hand vid kommandobryggan. Båten som närmat sig den lilla hamnen i Trönningenäs styrde ut till havs igen.

Efter en stund, då endast båtmotorn och det skummande, fräsande saltvattnet hördes, vädjade kaptenen till honom, ”Du riskerar inte bara våra liv, utan också ditt eget i det här vädret. Låt oss vända in mot land.”

”Fortsätt som hittills. Mot Danmark. Det är en order.”

”Ser du på skärmen där? Det där betyder att mitt ute på Kattegatt är det ännu värre än vad det är här.”

”Stäng av transpondern.”

”Det finns ingen att stänga av.”

”Den här båten är en flytande dator. Stäng av transpondern. Visa mig som om du skulle instruera en praktikant hur man gör. Om du inte är tillräckligt övertygande skjuter jag av dina fingrar en efter en tills du gjort det troligt att den är avstängd.”

”Det är för komplicerat för att du ska kunna lita på mig.”

Frank ställde sig bakom kaptenen och talade in i hans kortklippta, gråhåriga skalle. ”Du är en riktigt dålig lärare. Du har fel inställning till lärarjobbet. Du ska lära dina elever det du kan. Inte tro att de är för dumma i huvudet för att förstå.”

Kaptenen kämpade emot när Frank försökte bända ut hans vänstra lillfinger.

Frank skrek, ”Vill du att jag ska skjuta rätt in i handryggen i stället, va? Vill du det?”

Lillfingret tittade ut. Frank siktade. Båten steg brant och sjönk sedan djupt i en vågdal. Ett skott brände av i kaptenens skuldra. Frank tappade balansen och for in i vindrutan. Kaptenen blev halvliggande, hängandes i sin fjättrade handled. Frank tittade upp och såg underredet av en fiskebåt stiga ovanför sig. Den dunkade i taket på kustbevakningens båt. Kommandobryggan fick sig en knäck.

Kaptenen såg på Frank med fast blick.

Frank höll upp pistolen. Visade den för alla. Slängde ut den genom en sidoruta som krossats. Vatten strömmade in över däck. De övriga i besättningen skrek. Frank tittade på kaptenen. Sedan på vattnet. Därefter på de panikslagna människorna. Och så på kaptenen igen.

”Jag låser upp besättningens handbojor. Sen får ni göra vad ni vill med mig. Om vi överlever.”

”Raska på!” kommenderade kaptenen.

Båten klöv inte längre vågorna, men kaptenen, som blödde från skuldran, hade rest sig upp och lyckades styra tillräckligt för att inte skutan skulle kapsejsa. Kloss an låg fiskebåten och skavde. Ingen syntes till ombord. Frank fipplade med nyckeln.

Kustbevakningens mannar skrek och svor. Kvinnan sa åt männen att hålla tyst så att Frank skulle kunna koncentrera sig.

Frank tappade nyckeln. Såg den sköljas omkring i decimeterdjupt vatten. Han fick tag i nyckeln, men så kom en rejäl vågtopp. Frank välte bakåt. Slog i ryggen. Hörde kaptenen ropa åt honom att göra sitt jobb. Frank ställde sig på knä. Frigjorde kvinnan. Gav nyckeln till henne. Hon låste upp för de andra inklusive kaptenen. Frank tittade på när besättningen ordnade med livbåten medan kaptenen parerade vågor med sin illa tilltygade arbetsplats.

”Borda fiskebåten, medan den ännu är nära” sa kaptenen till Frank. ”Mitt skepp ska lägga sig till ro på botten, och livbåten är inte bra för dig. Just nu är mannarna tacksamma för att du räddade deras liv, men den känslan kommer snart att förbytas i ilska över att det trots allt var du som försatte dem i den livshotande situationen. Borda fiskebåten nu. Stå inte bara där. Rädda dig själv!”

Frank tog sig ut på däck. Bytte blickar med kvinnan. Lade ena handen på fiskebåtens reling. Slängde över ena benet. Hasade sig över relingen och landade på rygg. Gled omkring bland fiskar och redskap. Tog tag i en tamp och hävde sig upp. Såg livbåten stäva mot land.

Kustbevakningens båt låg ännu kloss an. De båda båtarna slog ideligen i varandra. Kaptenen stod med vatten till midjan. Såg inte längre ut att styra. Höll sig fast med en hand. Med den andra tog han av sig sin uniformsmössa. Höll den mot bröstet.

Frank vinkade farväl till kaptenen utan att denne såg honom. Den trasiga masten slank ner genom ytan.

Stormen mattades till styv kuling. Frank höll sig på sin fiskebåt. Vilade blicken på livbåten som bara syntes som en brandgul prick i fjärran nära svenska kusten.

 

 

Back in business

januari 6, 2018 kl. 7:22 f m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Light Factory 5 January 2018

Det var som att jag var helt övertygad när jag tog den där promenaden på kvällen att i natt kommer jag att skriva. Jag kommer att skriva. Jag kommer att skriva bra. Framför allt kommer jag att skriva utan hämningar.

Och redan vid halv tre var jag redo. Det blev ett mycket märkligt kapitel. Ett sånt där som man verkligen kan säga inte har något med den övriga handlingen att göra. Med andra ord blott resultatet av ren skaparglädje. Kanske kommer jag att ha med det där kapitlet i boken, kanske inte. Det har ingen betydelse. Jag skapade. Det är det viktiga. Fast om det inte kommer med i romanen var det bara som att skriva alfabetet på en lapp och sedan slänga den lappen. Ett tidsfördriv. Det här kapitlet ska alltså med. Yes. Så får det bli.

Självklart kommer jag i den framtida redigeringsfasen ta mig en närmare titt på vad jag nyss presterat. Förmodligen då förädla texten till en högre nivå.

Efter en höstsäsong med fokus på annat har jag nu landat i ett hav av energi och harmoni ledande till kreativitet.

Fortfarande råder mörkret där ute. 2018 har börjat bra.

Tändstickan 5 January 2018

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.