Den sista stationen

maj 16, 2010 kl. 10:22 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Krig och Fred har jag läst en halv gång. Någon gång skall jag läsa den en hel gång. Kanske är jag redo snart för det omfångsrika persongalleriet. En av dem som sannolikt har läst Krig och Fred flest gånger är Sofia Andreevna Tolstaja, som renskrev manuset ett antal gånger (sex enligt filmen The Last Station, sju enligt Wikipedia). Dessutom påverkade hon i övrigt en del av innehållet genom att förklara för Lev Nikolajevitj hur den eller den romanfiguren rimligen borde göra eller säga istället för det som Lev föreslagit. Lev eller Leo, förresten? Man har lärt sig att säga Leo, men det korrekta torde vara Lev, precis som man förr sa Mao-Tse-tung och nu säger Mao Zedong.

Vilken bok har jag läst flest gånger?

Utan konkurrens Gogols Kappan (en tunn bok med små sidor och luftig text. Dessutom är den väldigt bra. Slutet är dock sådär: man hade med fördel kunnat avsluta berättelsen på ett tidigare stadium.)

När jag trädde in i biosalongen i kväll möttes jag av blickar från sju kvinnor som tycktes förvånade över att en man ville se denna kvinnofilm. Det var den känsla jag fick, ungefär som om jag av misstag hade gått in i dambastun. Min rad längst bak var tom och där slog jag mig ned, varefter jag såg hur damerna viskade till varandra. Några fler människor tillkom inte, och filmen började. Helen Mirren var bäst.

I slutet av filmen fuktades mina ögon, men jag repade mig snabbt och satt för säkerhets skull kvar extra länge under eftertexterna med de svartvita filmklippen på den riktige Tolstoj. Därefter vandrade jag nedför trapporna i salongen, vek av mellan första och andra bänkraden och lät högra handens fingertoppar sakta glida över första radens mjuka stolsryggar. Jag har aldrig varit bra på tyger. Kanske var det sammet.

Håkan Tendell

So many years

maj 16, 2010 kl. 2:08 f m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

No one knows who I am

No one

Not even myself

Perhaps no one ever will

The gates are locked

The key is lost

I cry because I’m not

what I’m supposed to be:

an ordinary human

I’m something else

I don’t know what it is:

I’m just something else

and it makes me cry

and I can’t even see the Moon

It would have helped

but the Moon is gone

and so is the key

I call upon gods:

Set me free

Joyce Carol Oates

maj 11, 2010 kl. 11:56 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

När jag för en tid sedan inhandlade denna bok, om det nu var på Lagerhaus eller Pocket Shop minns jag ej, var det för att jag erinrade mig om att jag vid ett par tillfällen, i tidningar eller på nätet, hade stött på det där författarnamnet Joyce Carol Oates. Tydligen skulle hon vara duktig på att skriva, men när jag ikväll började läsa hennes bok ”Mörkt vatten” hade jag inga förväntningar på att hon skulle befinnas ligga på samma nivå som någon av mina favoriter, det vill säga företrädesvis döda, manliga författare.

På omslaget stod det att Värnamo Nyheter tyckte att boken var ”världsklass”. Folkbladet tyckte att den var ett ”mästerverk”. Alltid går det att gräva fram ett par källor som lovordar ett alster. Värnamo Nyheter, förstår man ju, är en tidning i Värnamo, men vad är Folkbladet? Någon sådan tidning visste jag inte att det fanns, och då känner jag ändå till tidningar som Proletären, Norrskensflamman och Dala-Demokraten. En annan tidning på omslaget hette Arbetarbladet, och den enda riktigt stora tidningen, Dagens Industri, tyckte att boken var en ”pärla”.

Tillåt mig bara påpeka att jag inte vill raljera över mindre tidningars litenhet. Proletären har en upplaga på cirka tretusen. Världsrymden väntar har cirka tvåhundra läsare per vecka. Om jag gav ut en papperstidning skulle jag få lämna in en konkursansökan dagen efter premiärnumret. Min poäng, min fråga är bara den att om inte de stora medieaktörerna citeras på ett omslag eller i en annons eller var som helst där reklam för det kulturella alstret görs, beror det då på att dessa aktörer inte har recenserat alstret, eller rörde det sig om sådana nedslående recensioner att man helst inte ville prata om dem? Hur brukar du resonera när du läser reklam? Resonerar du annorlunda än jag?

Världsklass eller ej, pärla eller ej: Jag började läsa boken. 

En gång tidigare i mitt liv har jag fått gåshud i samband med att jag har läst den sista meningen i en bok och sedan slått igen den. Det var när jag i fjol hade läst klart Dostojevskijs ”Spelaren”.

Halv tio ikväll fick jag på nytt gåshud. Inte bara gåshud förresten: jag reste på mig och gick omkring i lägenheten och kände mig alldeles matt. Fortfarande är jag lite tagen av vad jag nyss har varit med om. Ja, det är så det känns: som om jag har varit med om något på ett fysiskt plan.

Joyce Carol Oates ”Mörkt vatten” är helt klart en av de bästa böcker jag någonsin har läst. Så himla bra, och så himla annorlunda i sitt upplägg: dessa tvära kvast fram och tillbaka i tiden, textstycken där flera personer pratar eller tänker utan att det anges att personbyte sker eller vem det är, och ändå fattar man. Hon berättar med en fantastisk teknik.

Jag var tvungen att kolla upp Joyce Carol Oates på Wikipedia.

Hon är jättestor visade det sig, och min inblick i litteraturvärlden är uppenbarligen fortfarande jättebegränsad.

Jag vet inte om jag ännu måste skämmas för min obildning. Ingen kan veta allt om allt. Ingen kan ens veta allt om litteratur, det skulle möjligen i så fall vara den spränglärde Göran Hägg. För ett par år sedan såg jag honom på bokmässan. Han satt i en fåtölj för sig själv och läste en bok om Majakovskij. Senast jag var på bokmässan såg jag Skavlan. Han hade en brun manchesterkavaj på sig och försökte kanske se kulturell ut. Själv hade jag en beige, vanlig kavaj på mig. Tygen i våra brunbeiga kavajer var tvungna att umgås när vi skulle passera varandra i en smal passage. Jag förstår inte vad kvinnor ser hos honom. Han hade inte någon speciell stjärnglans: ingen aura runt omkring sig. Kanske är det det som kvinnorna går igång på. Vissa faller för stjärnor, och andra faller för helt normala grabbar som har någon slags stabil framtoning. Så länge man syns i TV spelar det nog ingen större roll. Syns man inte finns man inte, sägs det. Det är väl därför de sänder sådana där klämkäcka radioprogram i TV, så att även radiokillarna skall få ligga. TV-sänd radio. Det är ju så uppenbart att det nästan blir löjligt. Vad är nästa steg?

Ja, här sitter man och är helt okänd för TV-publiken. Det är ju helt otroligt vad miljoner människor går miste om varje kväll. Fast jag vet inte vad jag skulle vilja figurera i för sammanhang i TV. Jag vet knappt vad programmen heter nuförtiden. ”Babel” känner jag till. Stig Larsson (Stig, inte Stieg) häromveckan var bäst. Han satt bredbent, framåtlutad och tittade mest i golvet, utom när han ibland ryckte häftigt på huvudet och kastade ur sig saker som hur svårt det är att verka som författare i diktaturer och att en viss kulturredaktion i Sverige skulle mörda honom om de bara fick lov till det. Det där var bra TV, för det stod knappast i något manus att han skulle säga sådär. Det var äkta.

Sådan skulle jag vilja vara i TV: en äkta människa mitt bland produktplaceringarna och manuskorten. Två timmar varje lördag hade varit lagom. Kl. 20:00 – 22:00.

Ja, här sitter man och drömmer sig bort, låter tankarna fara iväg, ser drömmarna stiga mot skyarna, och sedan när man vaknar till, betraktar hur drömmarna snabbt seglar nedåt och lägger sig på teaterscenens svarta, slitna golv där den ofullbordade pjäsen väntar på att få repeteras igen.

Håkan Tendell

Nostradamus

maj 9, 2010 kl. 5:23 e m | Publicerat i Reflektioner, Skrivande | Lämna en kommentar

När man studerar Nostradamus profetior från 1555 slås man av hur exakta profetierna allt som oftast är i detaljerna. Med tanke på att flertalet av profetierna har slagit in, kan man inte utesluta möjligheten att det finns ett kraftfält ur vilka alla människor i stunder av öppet sinnelag har möjlighet att ta del av sådant som brukar klassificeras som övernaturligheter; telepati, egendomliga sammanträffanden, kontakt med andar och så vidare.

Det faktum att vi lite till mans och kvinns, för att kunna fungera någorlunda effektivt, måste stänga ute vissa delar av verkligheten och fokusera på vad som anses viktigt för tillfället, kan vara en förklaring till varför vi inte alltid har så lätt för att tillgodogöra oss allt som serveras.

När vi går genom staden behöver vi för det första vara uppmärksamma på i vilka gatukorsningar vi skall svänga av för att lättast nå vårt mål, för det andra behöver vi synkronisera våra rörelser med andra fotgängare, så att vi inte frontalkrockar eller slår i varandras axlar, för det tredje måste vi vara på vår vakt, så att vi inte blir överkörda av allehanda ekipage när vi försöker korsa gator, och för det fjärde kan vi behöva njuta av mångfalden i den arkitektur och det folkliv som omger oss, så att färden inte bara blir robotmässig från A till B, utan en upplevelse i sig: en stärkande promenad för både kropp och själ. Vad man sällan tänker på när man går genom staden är verkligheten i stort. Vi tänker ofta bara på det vi ser. Ovanför oss: Gatlyktor, neon, moln, helikoptrar. Nedanför oss: Asfalt, gatsten, fåglar, skräp, en arbetare som tittar upp ur en kloak eller annat underjordiskt system. Framför oss: Det gamla vanliga.

När tänkte du senast på att rakt nedanför dig finns ett djuphav av dödlig magma?

Några mil rakt nedanför dig. I detta nu. Rakt nedanför. Dig. Magma. Den är som en ugnspannkaka i ugnen. Fast varmare. Och större. Det är bara att titta med röntgenblick nedåt.

När tänkte du senast på att rakt ovanför dig finns en värld av vakuum och extrema temperaturer samt livsfarlig strålning?

Några mil rakt ovanför dig. I detta nu.

Vi framlever våra dagar i den väldigt tunna skiva på ytan av vårt klot där jordskorpan, oceanerna och atmosfären möjliggör våra märkliga liv.

I en kastrull ligger det en hinna över varm mjölk. Vi är små dockor på denna hinna, fullt sysselsatta med aktiviteter av alla de slag, sällan utan tanke på att under den tunna hinnan väntar den skållheta mjölken.

En vulkan sprutar lava. Vad rör det oss? Ja, vad rör det oss att vi alla lever på en barkbåt i farans flod? Vad rör det oss att Solen inte bara sänder ut livsstrålar, utan också dödsstrålar, och att vi bara har vårt nyckfulla magnetfält och vår tunna atmosfär att tacka för att inte Solen förintar oss?

Vi kan omöjligen hålla på att ideligen tänka på sådant, ty då blir vi galna. Vi måste medvetet fördumma oss, blunda för verkligheten. Annars kan vi inte fungera som effektiva varelser.

Likadant är det med blundandet inför allas vår hädangång. Varje levande varelse måste förr eller senare dö, men det är så svårt att föreställa sig vad det innebär att man nästan utgår från att allt skall vara som det alltid har varit, att alla, inklusive en själv, skall leva på, köra på, hålla på, som om det aldrig en dag skulle ta slut. Men det gör det ju till sist.

Vid sexhundraårsjubileet av Nostradamus profetior, år 2155, kommer ingen av oss som kunde läsa denna text på 2010-talet att finnas kvar som fysiskt levande exemplar av människosläktet. Världen kommer 2155 att befolkas av helt andra människor, på samma sätt som alla som besökte Världsutställningen i Crystal Palace i London, 1851 är borta.

Alla som deltog i, bevittnade eller blott levde samtidigt som Krimkriget, 1853 – 1856, är borta.

Alla som deltog i, bevittnade eller levde samtidigt som vår tids krig i Palestina, Irak och Afghanistan, kommer att vara borta 2155. Om kriget fortsätter kommer det att vara under andra makthavare, med andra soldater, med andra civila.

Den du sitter till bords med idag kommer att vara borta en dag.

Den du dansar med idag kommer att vara borta en dag.

Den du kysser idag kommer att vara borta en dag.

Dessa läppar, så pulserande, de blir bara stoft.

En människa vars kropp har dansat, älskat och arbetat, blir till stoft, eller i bästa fall en mumie, där framtiden kan studera människans ansiktsform och ärr på huden från den tid då köttet levde och läkte.

Alla vet hur vackra blommor vissnar, men den enskilda människans död är oss ändå så ofattbar, så främmande, så svår att ta till sig fastän naturen gång på gång ställer oss inför fullbordat faktum.

En stol blir tom. Vems var den? Var det din? Din stol kommer att bli tom en dag. Alla stolar blir tomma, och i sinom tid sätter sig nya människor på dem.

2055 är det femhundraårsjubileum för Nostradamus profetior. Hur många av oss som lever nu kommer att leva även då?

Det är bara fyrtiofem år kvar. Den som lever får se.

Personligen har jag, min nyvunna livslust till trots, inga förväntningar på att klara mig kvar så länge. Jag tycker att jag har rätt att få leva hela 2010-talet. Inte minst är detta viktigt för det svenska kulturarvet, eftersom jag, nu när min forna dödslängtan är som bortblåst, känner att jag kommer att kunna bidra med något riktigt rejält. Om jag även får leva hela 2020-talet blir jag glad. Det skulle vara trevligt att få leva på det glada tjugotalet. Sedan kan jag inte göra anspråk på mer.

Skulle jag gå hädan redan på tiotalet är jag tacksam i alla fall. Varje dag är numer en gåva, och från mitt tidigare liv, omständigheterna till trots, har jag en minnesbank av fest och glädje som jag är oerhört tacksam för. Livet var en fest. Så var det. I historiens mångtusenåriga perspektiv var jag en av de mest lyckligt lottade människorna.

Och några fragment av allt jag skrev kommer att stå sig i tusen år. Det är jag övertygad om. Jag vet bara inte vilka fragment.

Vad världen en gång livar upp på nytt följer inte sällan samma slumpartade mekanism som strax skall få mig att citera sista stycket ur Hedvig Charlotta Nordenflychts ”Öfver en Hyacint” från 1762.

”Men skall jag på en blomma klandra,

Det veka väsen klaga an,

Dess öde är at sig förandra,

Hon måste vara som hon kan.

Hon är et gräs, hon skal förfalna,

Jag intet agg til henne bär.

Så ser jag ock dit hierta kallna

Det måste vara som det är.”

Tänkvärt och vackert. Och som alltid fantastiskt hur läsandet av några rader kan väcka något ur det förgångna. Dikten existerar i sina skrivna och tryckta exemplar, men det är bara när du läser den som du väcker dött till liv.

Någon tyckte 1718 att hon skulle heta Hedvig Charlotta, och så växte flickebarnet upp och skrev dikter som skulle bli ihågkomna i hundratals år, kanske till och med i tusentals.

Skriver du dikter?

Vad heter du?

Ljudet av ditt namn skall möjligen eka i evigheter.

Kraftfältet som genomsyrar materien, detta kraftfält som svävar tillgängligt för den som förmår att öppna sinnelaget på vid glänt, skänker mig nu tre visioner, tre profetior för den framtid som komma skall. Man har inte anledning att fråga sig hur det går till. Det är bara att tacka och ta emot.

1.

Glädjebägaren friad blir från allt gammalt smolk

när förstfödd syster knyter hymens band.

Tårar ljuva skall då fällas stort hos litet folk

en sommar skön i avlångt sagoland.

2.

Europas kassavalv hotas skall av Asiens flitiga horder.

Kravaller sprids i länder utmed medelhav.

När även Britannien prövas är Norden örikets broder.

Strapatser under gemensam flagg leds av skandinav.

3.

De skriftlärdas blodtörst slaktar miljoner

i tredje årtusendets långa korståg.

Ur folkdjupet stiger en kvinna med ambitioner

att skapa en kärleksstad där Jerusalem låg.

Visioner nedtecknade den 9 maj 2010 av poeten och profeten Håkan Tendell

Kafkanoveller

maj 4, 2010 kl. 10:10 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Kafka var verkligen skicklig. Av denna samling fyra noveller som jag i kväll har läst, gillade jag, i rangordning 1/ ”I straffkolonin”, 2/ ”En svältkonstnär” och 3/ ”Domen”.

Att skriva noveller: är det kanske det som är mitt gebit, den nisch jag borde koncentrera mig på att utveckla mig inom?

Att utan att vara ett namn få ge ut en tunn novellsamling, det är dock hart när omöjligt.

Är det inte?

Låt oss anta att det inte är det. Då borde jag satsa på att ta vara på manusidéer som poppar upp, men som inte räcker till hela romaner. Kanske är det så att jag inte är gjord för att författa romaner. Noveller är kanske min rätta genre. Där kommer jag kanske bäst till min rätt, precis som vissa löpare passar bäst för antingen sprint (dikter), medeldistans (noveller) eller långdistans (romaner).

Just det här att kunna skriva en full berättelse i ett enda svep (om än med vissa korrigeringar i efterhand) tilltalar mig. Att skriva en berättelse på en kväll som kan läsas på max en kvart, det skall kanske bli min melodi. Och så får då novell fogas till novell, tills jag har kommit upp i en pappersbunt av inte helt obetydligt omfång.

Det där romankravet på minst 80 000  – 100 000 ord har spökat för mig, det har tyngt mig. Jag är de tunna texternas man, såväl i läsning som i skrivning. Finns det månne en plats för mina alster i framtidens utgivning? Frågan är ointressant så länge som jag inte har skapat en ypperlig samling noveller, och om jag lyckas med det konststycket, är det kanske inte längre någon fråga. Det måste ju fungera så att om något är tillräckligt bra skrivet, kommer det också till slut att bli utgivet. Världen är väl inte mer gåtfull än så? Bra manus leder till publicering. Antal ord är mindre intressant. Marknaden suktar efter både det normala och det udda så länge det finns människor som säger: ”Det här är bra grejer.”

Håkan Tendell

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.