Tillbaka från Birmingham. Snart sker lanseringen.

juni 29, 2016 kl. 1:38 f m | Publicerat i Okategoriserade | 4 kommentarer

Britannia Hotel

Britannia Hotel

En vecka i tvåmiljonersstaden gjorde mig ödmjuk inför tillvaron. Jag hade avstått från att läsa på om resmålet och jag avstod även från att begagna mig av någon karta. I stället tog jag dag för dag nya utflykter längre och längre bort från hotellet i olika riktningar och byggde på så sätt sakta upp en mental bild av centrala Birminghams gatunät. Det blev en labyrint med många barriärer och stora höjdskillnader i gatunivå. En styck spårvagnslinje observerade jag. När vagnen lämnade ändstationen vid tågstationen Grand Central lyste det Wolverhampton med brandgula digitalbokstäver mot den svarta displayen uppe på vagnens front. Jag visste såpass att för att kunna ta sig dit måste man passera West Bromwich och jag planerade att vandra längs rälsen åtminstone dit, men avspärrningar för reparation av kanten av en spårvägsbro omkullkastade min plan. En annan dag hamnade jag utmed en kanal som här och var under tunnlar sökte sig sydvästerut från stadsbebyggelsen. Det kändes som att jag hade krafter att kunna gå till Wales, om kanalen skulle leda mig dit, men ett stilla regnväder dämpade min upptäckarlust. Jag hade nämligen köpt ett värdelöst paraply för 9 pund och 99 pence. Det ville inte stanna i uppfällt läge, utan sjönk halvt ihop så att det var som att ha en plisserad lampskärm ovanför huvudet. Nu vet jag inte om detta var brittisk standard eller ej, men som EU-medborgare svor jag över den bristfälliga skiten. Britterna hade två dagar innan beslutat sig för att hoppa av EU, så jag gjorde ingen stor affär av saken, utan drog på mig en förkylning och låg sista kvällen glödhet av feber i sängen och lyssnade på, som jag gjort då och då under veckan, telefonsamtal som ägde rum i hotellrummen bredvid mitt. Det var nämligen så lyhört att man inte bara hörde vad hotellgästerna sa, utan även hur folk i andra änden av luren pratade på. De orden gick förvisso inte att urskilja, men jag kunde i alla fall konstatera att britterna, av dialekten att döma var alla gäster som byttes av på vardera sidan av mina hotellväggar under min veckolånga vistelse britter, ett rätt så hyggligt folk. De konverserade i omtänksamma ordalag och avslutade ofta sina samtal med I miss you eller I love you, I love you, bye. Som reselektyr hade jag bland annat ett lexikon. Försökte nöta in hälsningsfraser och dylikt på tyska, italienska och franska för framtida bruk, då min roman förhoppningsvis kommer att lanseras internationellt och jag då bör åka land och riken runt för att fraternisera med bokslukare. Själv slukade jag Slaves of New York av Tama Janowitz. En roande och eventuellt halvbiografisk skildring av diverse kämpande konstnärssjälars öden på åttiotalet. Och så ett antal engelska tabloider för att beskåda turbulensen. Mitt under dessa dagar, när världshistoria skrevs, insåg jag mer och mer min obetydlighet i de stora sammanhangen. I England var jag en i mängden. Och åter på svensk mark, även efter lanseringen av min roman, skulle jag vara samma slags del av mängden. Av tio tidningar skulle kanske max ett par av dem få för sig att recensera min roman, nej även ens ett par tycktes allt för otroligt. Men låt säga att ryktet om min roman skulle spridas från mun till mun. Vad vore rimligt? Ett par tusen läsare? När jag låg där och vred mig av frossa eller överhettning eller både och bland febervåta lakan och inte visste om jag borde ta av mig T-shirten eller inte, jag behöll den länge på, men jag har för mig att jag när telefonväckningen aktiverades klev upp naken och drog isär de långa vinröda draperierna så att bara en tunn, vit och skir gardin skiljde mig och innergårdens fönster åt samtidigt som jag inte brydde mig om huruvida kvinnfolk skulle råka se mig eller inte. Jag var på väg ut ur landet för att fullfölja mitt uppdrag. Så när jag kom hem till Sverige nästföljande natt efter en lång mellanlandning såg jag att självpubliceringsförlaget hade underrättat mig om att korrigeringar av manuset hade utförts i enlighet med mina önskemål. Därefter beställde jag ett nytt provtryck för att kunna kolla att allt är utfört så som jag tänkt. Jag antar att jag får det provtrycket inom en vecka. Kontrollen kommer att ta max tjugo minuter och så får jag meddela förlaget att jag önskar att boken, i dess slutliga form, går i tryck. Kanske tar det sedan ytterligare någon vecka eller så innan boken finns tillgänglig på nätet, och det är då jag får börja lansera härligheten. Börja gå in i den efterlängtade rollen av att vara en författare som har skrivit något, med egna mått mätt, jäkligt bra. Ja, det är ju otvivelaktigt så att det är den bästa bok jag skrivit, men hur kommer den att stå sig i konkurrensen? Kanske är den på svensk elitnivå, men jag är helt enkelt för oerfaren för att göra en solid bedömning om det verkligen förhåller sig så, och jag måste också inse att jag är praktiskt taget okänd, inte bara i Sverige som helhet, utan faktiskt även i det lilla landet Litteratursverige, som, vad vet jag, kanske bara består av hundratusen invånare som till vardags jobbar med litteratur på ett eller annat sätt. Eller som varken författar, förlägger, säljer, lånar ut, recenserar, et cetera, men som läser väldigt mycket och har hyfsad koll på vem som är vem. Och skulle man nämna för tio slumpvist utvalda personer i det landet att Håkan Tendell har kommit ut med en ny roman skulle sannolikt alla säga, Vad hette han, sa du? Och om man skulle göra det experimentet tio gånger till skulle det kanske vid ett par tillfällen vara någon som sa, Jaha, har han skrivit en bok? Det namnet känner jag igen, men jag vet inte riktigt vad han skriver för något. Vad handlar den om? Det är alltså där jag befinner mig just nu. Jag har ännu inte gjort mig ett namn. Och det som ska hända vid lanseringen är inget experiment. Det är verkligheten som ska äga rum. Jag ska ge ut en roman och jag är praktiskt taget okänd för de tusentals, tiotusentals, hundratusentals människor jag vill ge en stimulerande läsupplevelse utöver det vanliga. Alla de andra ska också läsa den. Det är därför jag har skrivit den så underhållande. En bok för massorna. En miljon människor. Det är målet. Som jag längtar efter att min bok ska existera! Jag vill att den ska hamna i händerna på folket nu! Om det ändå kunde ske i natt! I natt!

Birmingham Chinatown

Birmingham

Birmingham canal boats

Birmingham canal tunnel

Annonser

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.