Solen bränner tegelvägg

juni 26, 2010 kl. 9:34 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Solen bränner tegelvägg

(melodi okänd)

Om man fick chansen att skriva en sista svensk dikt, vad skulle den då innehålla?

Skulle den helst av allt minsann omfatta allt eller lysa på just något särskilt?

Skulle den vara femtiofem meter lång eller rymmas på några få rader?

Vad skulle man vilja få fram med sin dikt, vetandes att den där var den sista?

Människor, djur, blommor, gudar i bur, eller vad skulle rymmas i dikten?

Och skulle man känna ett tvång att rätt rimma, att troget där följa den plikten?

Fri vers, lök, köttfärs, kokt spagetti på spisen som får många munnar att vattnas!

Havsbad, sand, tångruskor, krabbor och öbor i Bohusläns avlånga rike!

Bockstensmans banemans blodiga händer som ligger och skakar i dike!

Vad är det som dikten vill säga när den vet att detta nu är bittra slutet?

För säkerhets skull, tar den nu ett snyggt rim, ej nödrim, nej, det satt som gjutet.

 

en dikt av Håkan Tendell

Annonser

GOTHENBURG CITY WORLD EXPO 2021

juni 26, 2010 kl. 4:21 e m | Publicerat i Skrivande | 3 kommentarer

Världsutställningen i Göteborg 1923 skulle egentligen ha ägt rum 1921, till 300-årsminnet av stadens grundande, men blev alltså något försenad, och frågan är nu om världsutställningen i Göteborg 2021 också den kommer att bli försenad eller om den överhuvudtaget någonsin kommer att äga rum.

Ibland får jag för mig att Göteborg vare sig är jordens medelpunkt eller ens en världsmetropol. Jag går längs stadens gator och vattendrag och tycker mig se en charmigt sliten europeisk stad i förskingringen.

Vid en överslagsräkning kommer jag fram till att Leipzig har 510.000 invånare, Dresden 507.000, Göteborg 507.000 och Nürnberg 501.000. Där har vi alltså världsmetropolen Göteborg: en stad i den stora massan av städer, och jag undrar hur de amerikaner som tror att Sverige är huvudstaden i Schweiz någonsin skall förstå vad Göteborg är, om nu en stads viktiga mål delvis är att ge sig till känna i världen, på det att den och dess invånare må leva väl av export och av turism.

Jag var på världsutställningen i Sevilla 1992 och jag var på världsutställningen i Hannover 2000. Utan dessa utställningar torde jag aldrig ha funnit mig hinna med att sätta min fot i dessa städer.

Sevilla har 704.000 invånare, Hannover 517.000. Då är frågan varför inte Göteborg skulle ha kapacitet att anordna en egen utställning.

Heden skulle kunna bli entrén, bebyggd med sex arkitektoniskt unika skyskrapor för utställarländer från respektive världsdelar: Nordamerika, Sydamerika, Europa, Afrika, Asien och Oceanien. Från Heden skulle också linbanor gå till diverse tematiska utställningsområden i Gamlestan (robotik), Skatås (genmodifiering & kloning), området söder om Liseberg (cybernetik), Mossen (astronomi), Frihamnen (oceanologi) och Masthugget (teologi, filosofi & psykologi).

I världsutställningens entrékort skulle ingå sedvanliga förmåner såsom gratis resa med Paddan, gratis resa till Älvsborgs fästning, gratis resa till Vinga fyr, gratis resa till Marstrand, gratis resa till Fredrikshavn, gratis resa till Hawaii, fri entré till Världskulturmuseets utställning ”De av museet hittills självcensurerade verken” samt ett Västtrafikkort fyllt med 400 kr och en personlig guide som medföljer på alla resor och ser till att kortet stämplas på rätt sätt vid på- och avstigning.

Nej, jag vet inte. Ju mer jag funderar på att arrangera denna världsutställning, desto mer övermäktig tycks mig uppgiften vara. Bättre då att bliva vid sin läst och endast dikter skriva, istället för att planer rita, sedan riva.

 

en dikt av Håkan Tendell

Mannen från Schillerska Gymnasiet

juni 25, 2010 kl. 9:22 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Jag växte upp i betongen. Skoltiden i Hammarkullen var ingen dans på rosor, men om detta har jag skaldat nog.

Aulan i Schillerska Gymnasiet, uppförd under artonhundratalets senare hälft, är pampigt inredd med porträttbyster av framstående svenska diktare, vetenskapsmän och fältherrar, manande till flitiga studier och spektakulära stordåd. Där, i de framståendes blickfång, satt man regelbundet och skrev frenetiskt på prov i kemi och fysik, antikens historia och tysk grammatik med mera. Kanske var det i den aulan som känslan växte inom mig: känslan att också jag en gång skulle kunna åstadkomma någonting stort. På utbildningens sista dag satt alla avgångsstudenter och övriga elever i aulan för att lyssna på rektorn. Efter ett engagerande tal ställde han en fråga om vilka av avgångsstudenterna som skulle ära skolan med att i framtiden få ett Nobelpris. Ett enormt vrål från champagnerusiga och segersäkra studenter fyllde aulans rymd.

Det är många år sedan. Jag har ännu inte hämtat ut mitt pris. Förmodligen har jag inte ens blivit nominerad någon gång i någon kategori. Jag kan bara konstatera att naturvetenskap inte är mitt gebit, att mitt handlag med ekonomi är sisådär och att fredspriset bara går till helgon eller krigsherrar. Återstår således endast Nobelpriset i litteratur. Det priset går ofta till relativt okända författare. Mina chanser att vinna är alltså goda.

Jag klev ut genom Schillerskas portar och skådade en värld som låg vidöppen för mina fötter. Världen ligger lika vidöppen idag, men kanske är det så att jag har blivit mätt på år och liv. Jag har inte gjort allt, jag har inte sett allt, men möjligen är det så att jag är nöjd ändå. Det är synd. Det är synd att slösa bort ett liv på att känna sig nöjd. Man skall självklart tillåta sig att känna sig nöjd ibland, men vad händer om känslan håller i sig? Hur går det då med de där stordåden man skulle utföra? Skall man lämna sina drömmar i fred och bara låta dem suddas ut?

Nu skriver vi midsommarafton 2010. Syndaflodens olja sprutar alltjämt upp ur jordens inre, men idag, i Sverige, glömmer vi för en stund världen runt omkring. Nu reses fallosar i tusenden riket runt. Blomsterkransar pryder nationens glada kvinnor och män. Lekfulla danser framförs i ring. Sill och potäter sköljes med snaps. Nu skrålas lustarnas lov. Nu är svenska folkets sanna dag, det är allmogens största dag, det är nationaldag i det gamla, sköna Sverige. Utmed kusterna och i övrigt på fruktbar landsbygds jord älskas det för fullt; det älskas sommaren och solen, det älskas Sverige och naturen, det älskas maten och drycken, det älskas sommartider, sommarnatt, det älskas frejdigt på lagårdsloft, på sommaräng, i stugosäng.

Och här sitter jag i min vindskupa, befriad från all härlig hedonism. Jag straffar mig själv för alla misstag och felsteg jag begått på livets väg genom årtionden dessa jag levt: den sista tredjedelen av sextiotalet, sjuttiotalet, åttiotalet, nittiotalet, nollnolltalet, och nu: Början av tiotalet. Skall det aldrig ta slut?

Jag är mannen från Schillerska Gymnasiet, min längtans bygd, min lärdoms borg, där jag fick frid en stund i själ och smak på jordelivet.

Så slutade det så här: en förtappad själ i en förfallen kropp med tankar vandrandes kors och tvärs genom nihilism, existentialism och ockultism. Jag levde, men ändå inte, och hoppades blott att genom det skrivna ordet om mitt liv kunna skänka något av värde till mina medmänniskor.

* * *

 

Biografien om Håkan Tendell

 

Redan i mycket unga år var han en nitisk tjänsteman. Från den svartvita bildskärmen hade han lärt sig av Anita och Televinken att man, när man skulle gå över gatan, skulle se först åt vänster, sedan åt höger, sedan åt vänster igen. Vänster, höger, vänster. När hans kamrater till synes helt okontrollerat kastade någon blick i sidled och sedan gav sig ut i gatan läste han lagen för dem. Efter ett par sådana föreläsningar blev han kallad ”Lagen”.

I sociala sammanhang var han dock blyg, tillika klent byggd, eftersom han hellre läste böcker än lyfte stockar och stenar varför det var något av en överraskning att han vid mönstringen ansågs vara ett befälsämne. Han hamnade i pansartrupperna, vilket var en än större överraskning, då han var totalt ointresserad av motorer. Å andra sidan utspelade sig detta under det kalla kriget, och han njöt av att få vara en del av den stridsvagnsarmada som ständigt avhöll Sovjetunionen från att landstiga eller luftlandsätta trupper på svensk mark. Förutom att köra och skjuta med stridsvagn genomgick han tillsammans med sina kamrater hård drillning i marscher och vapenexercis, eftersom Skaraborgs regemente på sensommaren 1986 skulle gå högvakten. Regementet hade en historia av att alltid göra bra ifrån sig vid högvakten och hade därför rätt att uppträda i pansartruppernas mörkblå basker istället för den vita Calimerohjälmen som begagnades av kreti och pleti.

Då den stora dagen infann sig fick soldaterna greppa plastmuggar med sina vita handskar, varefter det bjöds på champagne av kaptenen. Sedan buss till Sergels torg och uppställning där. En musikkår anslöt, och så började det marscheras genom staden, upp till den yttre borggården på Stockholms slott, för att lösa av den avgående truppen. Därefter rast och vila för halva styrkan, som därvid pustade ut på logementen på andra våningen i högvaktsflygeln. Det var förbjudet att ha med sig sitt vapen upp på andra våningen i högvaktsflygeln, och vår blyge vän kom gående i korridoren på denna andra våning när han såg en kamrat stå lite längre bort med en k-pist i näven. Kamraten ville skoja till det lite grann, riktade vapnet mot vår vän, satte upp en hand i luften och ropade ”Halt!” Vår vän spelade med, stannade till och höll upp sina händer i luften.

Hans skådespelarprestation får anses ha varit lysande, för kamraten blev så inspirerad av scenen att han ryckte bort säkerhetsluckan, tog tag i slutstycket, osäkrade vapnet och brände av lite automateld. En ryggmärgsreflex måste dock ha sett till att den tjänstvillige vred vapnet lite åt sidan varför kulorna hamnade i väggen istället för i vår väns torso.

Kamraten, som förblev vår väns kamrat även efter incidenten, stod som fastfrusen och bara stirrade. Vår vän sa åt honom att allt var lugnt, tog hans vapen, gjorde patron ur, lade vapnet på golvet och fortsatte sedan förvissa kamraten om att inget allvarligt inträffat. Ögonvittnen gav då vår vän smeknamnet ”Mannen utan fruktan”. Högvaktstiden bedrev han sedan genom att med jämna mellanrum stå på post vid den vaktkur som är belägen väster om den yttre borggården. Förutom vanliga vaktuppgifter, hade han till speciell uppgift att hindra alla obehöriga bilar från att ta sig in på den yttre borggården. Totalt under hans många vaktpass kom det tre bilar.

Den första bilen han körde in k-pistbajonetten genom den öppna vindrutan på tillhörde två SÄPO-agenter, vilka han bryskt avkrävde legitimation.

Den andra bilen, som var spanskskyltad och fullastad med människor inuti och packning ovanpå, och som färdades suspekt mitt i natten, fick också granska det svenska stålet på nära håll. Dock behövde ingen i bilen visa legitimation, utan föraren fick beskedet ”Turn around and go back the same way you came from!” Ingen vet om den bilen körde tillbaka till Pyrenéerna eller vad.

På såväl dagpassen som nattpassen tog vår hjälte ibland några små parader utanför kuren för att mjuka upp sina stela leder och lemmar. Även om det så var helt folktomt runt omkring honom genomförde han paraderna helt reglementsenligt med hög armföring och tjänstemin ett under taktfast marsch. Vänster, höger, vänster. Vänster höger, vänster.

Den tredje bilen kom på ljusan dag. Det hördes rusande motorljud och tjutande däck i fjärran. Från höger kom en svart bil som tog den långa kurvan i hög hastighet. Det kunde vara en biltjuv, det kunde vara terrorister, det kunde vara Spetsnaz! Bilen skulle stoppas till varje pris! Vår hjälte vände upp kroppen mot bilen och gjorde sig beredd att skjuta från höften. Då såg han ett par solglasögon som hejdade honom från att fullfölja försvaret av Stockholms slott. I nästa ögonblick registrerade hans hjärnbark Drottningen i passagerarsätet och ungar i baksätet. Från att ha varit redo att tömma magasinet genom bilrutorna, ställde sig vår hjälte raskt i givakt. Dock glömde han att skyldra gevär, men det är frågan om Kungen ens noterade denna malör. Han tycktes ha fullt sjå med att bromsa in för att kunna ta den snäva kurvan innan upploppet mot den inre borggården.

Det blev så småningom ett nytt årtusende och våren 2010. Vår vän hade bytt om till sin allra finaste skjorta, en grå med vit krage och vita manschetter och satt sig för att lyssna på höga herrars och damers tal. Där var arkitekten, byggherren, lagmannen, generaldirektören och självaste justitieministern, men så var det också officiell invigning av nya lokaler för Göteborgs tingsrätt. Verksamheten som i århundraden hade bedrivits huvudsakligen i Rådhuset vid Gustaf Adolfs torg var nu, sedan två månader tillbaka, en koloss på den göteborgska blåleran mellan Nya och Gamla Ullevi.

Till yrket hade vår vän blivit domstolssekreterare, en enkel tjänsteman, med sju års erfarenhet från brottmål och ett års erfarenhet från tvistemål.

En orkester spelade i tingsrättens vackra och ändamålsenliga lokaler, och i hans värld var det som om fartygsorkestern spelade på det sjunkande Titanic, ty verksamheten var på väg att haverera. Överallt i huset låg högar av akter och brann. Allting släpade efter: stämningar, förelägganden, delgivningar, förordnanden, kallelser, expedieringar, lagakraftrapportering.

Sin ringa tjänst till trots hade han varit tillräckligt engagerad under lång tid på alla sätt och vis för att ta haveriet som ett personligt misslyckande.

Champagnen flödade fritt från glaset ned i hans hals om och om igen under kvällen.

Följande morgon närvarade han på det veckovisa mötet med domstolssekreterarna på den avdelning han arbetade. Den vanliga dagordningen skulle gås igenom, men när han fick ordet sade han att han skulle tala om någonting annat, och det handlade om hur han under natten varit på väg att ta sig själv av daga efter en längre tids eskalerande svårmod, varför han bad om att få lite ledigt för att vila upp sig.

En vecka senare var han tillbaka bland de brinnande högarna, och deltog ånyo med kämpaglöd i den gemensamma kampen mot högarnas höjd, men hans ögon brann inte av desperation så som de gjort förut. Det skymtade något annat i dem. Den som hade sett efter noggrant hade kanske kunnat se att det var en av de största eldarna i Sverige på hundra år, men likväl brann den elden ostadigt, ty den saknade möjligen den rätta veden. Själv misstänkte han att det berodde på avsaknaden av kvinnlig närhet, men i det självpålagda straffets namn lät han bli att komma någon nära, och i sin vindskupa nöjde han sig istället med att bara minnas tillbaka. 

Schillerska Gymnasiets aula 

 

Skönheten skall kanske rädda världen

juni 25, 2010 kl. 6:54 e m | Publicerat i Reflektioner | Lämna en kommentar

Hagakyrkan i Göteborg

Midsommarafton 2010

 

Regn ger liv åt konstnärssjäl

juni 20, 2010 kl. 1:02 e m | Publicerat i Reflektioner | Lämna en kommentar

Jag älskar den här världen.

En gång skall vi alla dö, men låt det dröja så länge som möjligt.

Död kommer man att vara i tusentals år. Man får passa på att ta vara på det goda och det sköna medan blodet ännu pulserar.

Se världen som krafterna skapade och som människan formade med yxan, hammaren, plogen och sågen.

Man fascineras alltid av pyramiderna, men borde i lika hög grad fascineras av de romerska vägarna och akvedukterna. Så blickar jag även ut över Skansen Kronan, endast drygt trehundra år på nacken, inrymmandes emellertid en oöverblickbar historia av människors tankar och handlingar i dess närhet eller på avstånd i ett blickfång.

Aldrig har jag vistats i vare sig pyramiderna eller Skansen Kronan liksom jag heller aldrig har färdats på Donau eller Rhen. Ändock väcker blott tanken på dessa ting en njutfylld förundran över skapandets kraft.

Flodernas lopp, byggnadernas strävan, Nilen, Göta Älv, en gotisk katedral.

Jorden är den heliga graal.

Håkan Tendell

When we surrender to the night

juni 19, 2010 kl. 11:55 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

 

Men and women

dressed in black

touched by fingertips

when we surrender

to the night.

Life and lust

are coming back

in lovers’ sweetest lips

when we remember

that first holy sight.

 

a poem by Håkan Tendell

 

Vilken slags rojalist är du?

juni 19, 2010 kl. 1:41 e m | Publicerat i Reflektioner | Lämna en kommentar

Capo de capi – Oscar II

 

Vilken slags rojalist är du?

 

A. Du har införskaffat porslinsmuggarna och porslinstallrikarna. Du har köpt samlarmynten. Nu väntar du bara på att bröllopet skall bli avklarat, så att du kan köpa nya muggar, tallrikar och mynt, där det avbildade brudparet kysser varandra i bröllopsskrud.

B. Du har åkt på bussresa till huvudstaden för att få en skymt av de kungliga. Du är beredd att stå upp i de bakre leden i timtal, trots att du får ont i fötterna och ryggen. Även om du inte lyckas få någon skymt av de kungliga, viftar du frenetiskt med din flagga när du hör att de närmar sig. Detta är din bästa dag på åratal, och du skall för alltid kunna säga med stolthet i rösten: ”Jag var där!”

C. Du håller på traditionerna. Du stöttade Kungen med insändare i lokaltidningen för trettio år sedan när han med näbbar och klor stred för att inte en kvinna skulle få ärva tronen. Du stöttade honom på nytt när han stred med näbbar och klor för att denna kvinna inte skulle gifta sig med någon ur pöbeln. Den enda insändare du har skrivit där du har ställt krav på Kungen handlade om att han borde klä sig som en riktig kung istället för att glida omkring i kostym och solbrillor och se ut som en livvakt.

D. Du har förläst dig på Strindberg och vill krossa kyrkan, kungahuset, överklasskvinnor, allehanda adelsmän samt Ibsen, Heidenstam och Hedin. Idag hetsar du upp dig med att läsa en härlig passage ur ”Det nya riket”: ”Somliga svepte sig i svenska riksbaneret och föllo framstupa med 25 dolkstygn framför lantmarskalken, andra kastade sig på knä och gjorde bön vid Karl XII:s stövlor, men de aldra mest patriotiska framröto sin passionerade kärlek till fosterlandet som älgar i brunsttiden.”

E. Du har förläst dig på Bröderna Grimm och Walt Disney. Du har fantiserat om Snövit, Askungen och Törnrosa och ritat prinsessklänningar så länge du kan minnas. Idag tar du på dig en Versaceklänning och Manolo Blahnikskor och piffar till det lite extra i din bostad. Officiellt är dina idoler Nelson Mandela och Moder Teresa, men i hemlighet avgudar du Sofi Fahrman och Ebba von Sydow som får komma så nära prinsessorna.

F. Du känner kärlek till kungahuset varje gång du hamnar på landsbygden i ett utedass, där det sitter rojalistiska planscher på väggarna. Då känner du starkt att vi borde återerövra både Norge och Finland samt Mecklenburg och Pommern och allt vad det var. Du vill se den svenska flaggan vaja på flaggstänger från Stavanger till Narva. Danmark vill du dock inte inlemma i det storsvenska riket: man måste ju kunna ta färjan till Fredrikshavn och Helsingör och köpa billig öl även i framtiden.

G. Du brydde dig inte särkilt mycket om bröllopet förrän det kom till din kännedom att kyrkan opponerade sig mot kungahuset. Äntligen en strid mellan den andliga makten och den världsliga makten! Låt gå för att kungahuset ständigt bryter mot grundlagen genom att inte fördöma alla de som inte tillber den enda sanna guden i enlighet med den rena augsburgska läran: men vi skall minsann inte låta Storkyrkan, vår svenska kyrka, som har rengjorts för miljontals kronor inför bröllopet (för övrigt en skandal!), befläckas med amerikanska seder! Först halloween, och nu brudöverlämning! Skandal! Det måste bli ett stopp på den här hederskulturen! Vi är väl ingen bergsby i Mellanöstern! Först var flickan tvungen att få tillstånd av sin far för att få gifta sig med den hon älskade. Sedan skall hon då på ett närmast incestuöst vis bli överlämnad av sin far till en annan man som om hon vore en ägodel, en docka eller vad som helst, och blir det nu som det ryktas, att hon skall bli överlämnad efter halva sträckan i altargången, då framstår det ju än värre med all tydlighet att hon inte är en självständig varelse, utan bara en stafettpinne i ett perverst spel i det patriarkala samhället! Rösta på Feministiskt Initiativ i riksdagsvalet i höst! Alla män är talibaner! Drottningens plastikopererade fejs är ett resultat av männens förtryck. Kungahuset måste lägga korten på bordet och redovisa alla sina kopplingar till nazismen! USA ut ur Afghanistan! USA ut ur Sverige! Sverige ut ur Afghanistan! Lämna talibanerna i fred! Nej, nu det blev lite fel …

H. Du följer fotbolls-VM, men är beredd att zappa över till bröllopskanalen för att se bröllopet och du skäms inte för att göra det, utan ser det mer som allmänbildning, precis som när du brukar se alla delfinalerna i melodifestivalerna av allmänbildningsskäl. Du tyckte även om att se Fab 5, när de avsnitten sändes för några år sedan. Du börjar fundera på vem du är och blir lite orolig, men lugnar dig med att det är allmänbildningsintresset som styr dig.

I. Du undrar om det är nödvändigt med en lång kortege genom staden efter bröllopet, med tanke på den kostsamma bevakningen. Krypskyttar på taken. Krigsfartyg. Tretusen beväpnade soldater utmed sträckan som bildar köttmur mot det flaggviftande patrasket. Beväpnade, men utan ammunition! Ständigt denna revirstrid mellan polisen och militären om vilka det är som har rätten att bruka våld i det här landet! Varför skall det vara en så lång kortege överhuvudtaget? Säkerheten främst! Slussa bröllopsgästerna direkt till slottet iförda svarta kappor och sådana där Vendetta-masker, så att attentatsmännen inte ser vem som är vem.

J. Du gör anspråk på tronen eller vill åtminstone få en del av kakan, eftersom du har blått blod i dina ådror vilket du grundar på att Gustav Vasa, Oscar II och alla de andra häradsbetäckarna med spiran i näven ägnade sina kvällar åt att sprida sin kungliga säd i mången håla i landet. Du har rätt – ditt blod har nyanser av blått, alltifrån Vasaätten till Bernadotte.

Håkan Tendell

Contact Lost

juni 13, 2010 kl. 10:30 f m | Publicerat i Reflektioner | Lämna en kommentar

Spacelab

juni 13, 2010 kl. 1:19 f m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Space

is always around

always inside

the mind

and the flesh

and they love

stars in lakes

make love

they breathe

the cold

of the night

the dance

of the tongues

the warmth

of the beach

as it rests

beneath their feet

silver waves

shapes of lust

when morning

takes the night

from behind

on the beach

by a lake

under stars

you travel

faster than light

in your mind

and you like

to watch

people dance

they are stars

for a couple

of hours

I remember

so many stars

in space

and I guess

I was there

for a while

I was an astronaut

back in the days

but now

Houston

I’ve got a problem

Show me a planet

I’ve never seen

Tell me

if there’s

a world

where I will care

for a dance

Take me

to a land

where

silver waves

are in their eyes

Flashing lights

make me land

on Planet Earth

 

 

a poem by Håkan Tendell

 

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.