Silencio Stampa no more

januari 23, 2009 kl. 11:20 e m | Publicerat i Skrivande | 5 kommentarer

Då jag i morse gick till jobbet och strax efter åtta lämnade den västra trottoaren på Västra Hamngatan för att i nordlig riktning korsa Södra Hamngatan slog det mig att jag dagen före hade befunnit mig på samma plats vid nästan samma tid eftersom jag vid båda dessa tillfällen lystrade till det melodiösa klockspelet från antingen tyska kyrkan eller rådhuset (jag har aldrig riktigt blivit klok på från vilken byggnad ljudet kommer, men om jag måste sätta en slant, sätter jag den på rådhuset), vilket fick mig att tänka på den tyske filosofen Kant, efter vars punktliga promenader invånarna i Königsberg (Kaliningrad) kunde ställa sina klockor. Försjunken i tankar om Kant måste någon av mina skor ha halkat på det förrädiska underlag som vit övergångsställefärg och ett tunt, enstaka plusgradigt blötsnötäcke denna morgon utgjorde, för utan att jag visste ordet av fann jag mig liggandes på asfalten.

Först kom skammen. Sedan smärtan. Därefter beslutet att låtsas som om ingenting hade hänt. Två händer mot kall asfalt, ett vigt språng och sedan var jag uppe på benen igen. Det kvinnliga vittne som stod närmast frågade mig hur det gick. Jag sträckte upp händerna i luften och sa att det inte var någon fara. Därefter fortsatte jag min raska promenad, över Hamnkanalen och in på Smedjegatan. Jag var blöt och smustig. Från vänster armbåge kände jag hur det blödde. Vänster handflata hade ett skrapsår. Det gjorde ont i vänsterbenet också. Jag måste ha landat på sidan, för högra delen av kroppen kändes helt intakt, och inte förrän i eftermiddags började vänsterbenet tvinga mig att halta, så det är nog ingen större skada skedd.

Inne i tingshusets hiss tog jag av mig min jacka. Det hade gått hål på ärmen. Hål i min fina jacka. På skjortan fanns det bara ett mindre hål, men desto mer blod. Det blödde dock inte längre. Jag såg också att mitt armbandsur var helt. Detta gladde mig oerhört, för i slutet av förra året fick jag löneförhöjning, och jag fick råd att både betala av den sista delen på min bankskuld och köpa mig ett nytt armbandsur. Att klockan klarade sig helskinnad tog jag som en stor framgång i mitt liv och även som ett omen. 2009 kommer att bli ett bra år. Det känner jag på mig.

Jag tror ibland att materiella ting inte betyder så mycket för mig, men jag har märkt att det gör det. I början av min läkemedelskonsulentkarriär tjänstgjorde jag i Norrland. Detta var i augusti – december 1996. Mitt sälj-/lobbyingdistrikt sträckte sig från Hudiksvall till Kiruna. Det är drygt halva Sveriges yta, så det blev en hel del körning. En dag hade jag haft ett lunchmöte i Lycksele och var på väg mot ett möte i Vilhelmina. Väglaget var delvis bra, delvis isigt. Det hade bildats stråk av is utanför respektive spår för hjul där bilar brukade köra, och man kunde köra i 70, det gick alldeles utmärkt, men så så fick jag möte med en bil som hade ett släp som var bredare än bilen och som fick mig att lägga mig något till höger för att inte riskera att köra in i släpet. På höger sida om mig fanns en lång brant utan skyddsräcke. Själva mötet gick utmärkt, men jag befann mig på hal is, bilen började gira och jag var på väg att frontalkrocka med nästa mötande bil. Jag lyckades häva sladden och undvika frontalkrocken, men sedan snurrade bilen åt andra hållet och jag flög utan någon som helst kontroll av vägen i sidled. Under min luftfärd hann jag tänka ”Jag skall inte dö” två eller tre gånger. Sedan landade bilen. Det var ingen ytlig tjäle i marken, så de i förhållande till färdriktningen tvärstående hjulen, plöjde i den snötäckta marken, varefter bilen krockade mot en stenbumling. Jag minns också att jag under luftfärden hade tryckt fast min kropp och mitt huvud mot bilsätet genom att med raka armar ta spjärn mot ratten. När bilen stod still och jag konstaterade att jag hade överlevt utan skador tog det inte många sekunder innan jag förbannade det faktum att bilen var kvaddad. Det var en tjänstebil, men ändå: man vill inte kvadda bilar som man behöver för sin yrkesutövning. Jag tog mig ur bilen, inspekterade skadorna, ringde Vilhelmina och avbokade mötet samt ringde en bärgare. Sedan dog täckningen för mobilen. Ibland har man flyt. En märklig sak i sammanhanget var att jag någon minut före incidenten hade haft en otäck flashback från en obduktion som jag hade deltagit i ett halvår tidigare under min utbildning till läkemedelskonsulent.

Åter till dagens äventyr. Varför var jag på väg till tingshuset? Så sent som förra fredagen arbetade jag ju i rådhuset, vilket jag hade gjort sedan den 13 maj 2002.  Det ligger till på det viset att jag numera inte arbetar med brottmål, utan med tvistemål – detta som ett led i förberedelserna inför tingsrättens omorganisation i februari 2010. Då skall nämligen hela tingsrätten arbeta i en samma byggnad, vilken just nu håller på att färdigställas mellan Nya Ullevi och Nya Gamla Ullevi (officiellt kallat Gamla Ullevi, ej att förväxla med det riktiga Gamla Ullevi som låg på samma plats som det nuvarande – det är alltså inte tingsrätten som kommer att kallas Gamla Ullevi, utan i vardagstal på jobbet pratar vi om flytten till Ullevi). Förutom denna flytt till ett gemensamt hus skall det i februari 2010 också ske en sammanslagning av Göteborgs tingsrätt och Mölndals tingsrätt. Som en extra krydda skall avdelningarna inte längre arbeta med antingen enbart brottmål eller enbart tvistemål, utan det skall bli så kallade blandade avdelningar, vilket innebär att även de många domstolssekreterare som i trettio, fyrtio år enbart arbetat med antingen det ena eller det andra nu skall lära sig arbeta med både och. Tidigare var jag av den åsikten att om tingsrätten bestämde sig för att genomföra dessa tre stora förändringar på en och samma gång, så var det att be om trubbel, men nu är ju människan till sin natur i grund och botten en fakir som blir uttråkad av alltför mycket harmoni, varför spänning, kaos och plågor eftersträvas, så det är ju bara att kämpa på och se vad som händer. Nu skall det emellertid till omorganisationens försvar sägas att den är föremål för en icke tidgare skådad grundlig planering, vilket jag värdesätter högt. Dessutom, och nu skall jag alltså komma till svaret på frågan varför jag var på väg till tingshuset istället för rådhuset, skall två personer från brottmål och två personer från tvistemål byta plats med varandra och fram till 2010 lära sig så mycket som möjligt om det okända, dels för att det är bra att fler anställda har dubbel kompetens när omorganisationen brakar lös, dels för att agera som så kallade goodwillambassadörer, det vill säga utgöra exempel på att det faktiskt går att lära sig den andra sidans arbetsuppgifter någorlunda snabbt och smärtfritt. Jag hyser dock inga förhoppningar om att det skall gå jättesnabbt, för arbetet som domstolssekreterare är måhända ingen välbetald sysselsättning, men ett oerhört komplext och krävande arbete. Då skall man ändå känna till att jag bland annat har jobbat som pansarofficer och, som redan nämnts, läkemedelskonsulent, vilket inte är fy skam. Ändå anser jag att att jobbet som domstolssekreterare är det hårdaste jag haft, dels för att det har varit svårt att att lära sig på grund av den djungel av åtgärder som man måste hålla reda på och utföra, dels för att det på grund av, åtminstone i Göteborg, personalbrist råder en ständig stress. Men jag kommer att lära mig tvistemål också. Nu har jag jobbat där en vecka. De två första dagarna var det något förvirrande, men nu känner jag att jag i sinom tid kommer att greja det. Om ett par månader kommer jag nog att vara hyfsat självgående och om ett år kanske jag till och med kommer att kunna se mig som en riktig resursperson. På brottmål var jag inte kung, men jag visste vad jag sysslade med och kunde lösa det mesta. Jag utbildade till och med notarier. Nu är jag tillbaka till rookiestadiet och jag vill komma ur det så snart som möjligt.

Om jag hade jobbat kvar på brottmål hade jag inte halkat och skadat mig i morse, åtminstone inte i just den korsningen. Hade jag jobbat kvar på brottmål hade jag högst sannolikt gått Kungsgatan österut, vikt in på Korsgatan och sedan passerat Södra Hamngatan i höjd med pantbanken. Då hade jag kanske halkat på spårvagnsspåren istället. På de hala spåren hade det tagit lång tid för en spårvagn att stanna. Och jag som inte har någon större rädsla för spårvagnar, utan efter ett långt liv som göteborgsk flanör tror mig veta exakt om man kommer att hinna över spåren eller ej bara genom att kasta en snabb blick på spårvagnen i fråga och undermedvetet bedöma färdhastighet och avstånd. Vad hade hänt om jag hade halkat på spåren? Hade jag försökt rulla runt för att snabbt komma i säkerhet? Nej. Reflexmässigt hade jag nog ändå försökt resa mig upp. Jag hade hade väl hunnit till en armhävning ungefär och sedan hade jag varit historia.

Det är ett under att man fortfarande lever med tanke på allt man har råkat ut för och vad man hade kunnat råka ut för. Under min norrlandssejour 1996 skulle jag ha en föreläsning och en middag för några kunder (läkare) i Åre. Jag var på plats i god tid och bestämde mig för att ta en tripp till vattenfallet Tännforsen, vilket jag besökte som barn sommaren 1974. Jag mindes att det gick en slags spång eller brygga med staket rakt ut i fallet så att man kunde uppleva naturens krafter på nära håll. Jobbet som läkemedelskonsulent var välavlönat och jag hade alldeles nyligen införskaffat en videokamera. Som ung ägde jag en super-8 kamera och förberedde mig på att bli en ny Spielberg. Det blev jag inte. I vilket fall som helst: Höstvinterkvällen 1996 vid Tännforsen var rik på snö. Jag hörde vattenfallet och jag gick genom skogen fram till en liten trappa. Längre fram såg jag spången. För filmkonstens skull beslutade jag mig för att filma mina fötters färd nedför trappan, utmed marken, ut på spången. Sedan skulle kameran sakta glida upp mot fallet. Succé. Ok. Jag började filma mina fötter. Hela min filmidé genomförde jag, zoomade fram och tillbaka och höll på. Fallet såg särskilt läckert ut eftersom det hade bildats ett skal av is ut över stora delar av fallets topp. Filmsekvensen skulle avslutas med att jag filmade mina fötter igen. Det gjorde jag. Genom kameran upptäckte jag då att spångens staket såg väldigt lågt ut. Myckligt märkligt. En sådan illusion. Jag tog bort kameran från ögat. Det var ingen illusion. Räcket nådde upp till knäna ungefär. Inte mer. Fukt från fallet hade byggt lager efter lager av is på spången som sedan hade täckts av nyfallen snö. Inte bra. Inte alls bra. Vad gör man? Ett felsteg och man faller tjugo meter ner, slår sig gul och blå mot utskjutande klippor eller isblock varefter man dränks om man inte redan har slagit ihjäl sig. Först tänkte jag gå ner på alla fyra och krypa tillbaka till fast mark, men jag ändrade mig, vände mig sakta om på stället och gick med lätt böjda knän och framåtlutad kropp tillbaka till säkerheten. Kvällsmötet i Åre gick bra. Morgonen därpå skulle jag ha ett möte i gryningen i Sundsvall så jag fick övernatta på ett hotell på vägen. Rummet hade badkar. Det var ljuvligt att sänka sig ned i det varma vattnet. Mycket bättre än Tännforsens utomhusbassäng. Mycket bättre. Följande kväll hade jag ett kvällsmöte med en kvinnlig läkare i Sundsvall. God mat och vin på en flott restaurang. Jag berättade om min film och erbjöd henne att få se den på mitt hotellrum. Hon tackade ja. När kvinnor bjuder hem män på en kopp te har de kanske inte alltid bara te i tankarna, men när en man bjuder hem en kvinna för att titta på film … Ja, i just detta fall var jag bara engagerad i filmvisandet. Är man en konstnärssjäl så är man. Hon fick se filmen. Det var allt jag hade att bjuda på och gjorde ingen antydan till att vilja något mer. Hon gick. Sedan när jag låg i sängen tänkte jag på att jag nog hade sumpat en chans till något. Ja ja. Jag har sumpat så mycket. Min första hotellkväll i Norrland ägde rum i Östersund. I hotellets källare fanns ett diskotek. Jag gick dit. Vid bord efter bord satt ensamma män med varsin öl och tittade på två tjejer som dansade på dansgolvet. ”Vid Gud, jag skall aldrig bli som dom där gubbarna”, sa jag till mig själv. Sedan köpte jag en stor stark, slog mig ner vid ett ledigt bord och kollade på tjejerna. Därefter hamnade jag ihop med dem. Vi pratade, drack och dansade, pratade, drack och dansade. Vid midnatt tyckte jag att jag borde gå och lägga mig. ”Klockan är mycket. Jag tror att jag skall gå till mitt rum nu. Ni får ha det så bra. Hejdå”, sa jag. ”Vill du att jag skall följa med dig?” frågade en av tjejerna och tog liksom ett steg i den riktning jag var på väg. ”Nej”, sa jag och gick därifrån. Sån är jag. Jag har sumpat så mycket.

Det var min tanke att jag 2009 inte skulle skriva så mycket, men nu har jag uppenbarligen kommit igång. Närkontakten med asfalten i morse gjorde att jag återigen (för tusende gången i ordningen) insåg att jag inte kommer att leva för evigt. En dag kommer jag oåterkalleligen att vara borta. Då kommer jag inte att kunna skriva ett endaste ord. Ibland känner jag mig dock i det närmaste odödlig. Det är som om det skulle krävas att någon körde en träpåle genom mitt hjärta för att jag skall förgås. Jag trivs bättre i nattmörker än i solljus och mina hörntänder är mera lika vampyrtänder än människotänder. Kanske är jag ett halvblod: hälften människa, hälften vampyr. Jag vet inte. Ett vet jag dock: Skulle jag dö i natt skulle jag dö fullkomligt nöjd med livet. Jag har njutit av vin, kvinnor och sång i stora doser, mestadels på 1900-talet, men även 2000-talet hade sina ljusglimtar. Jag har sett världen, i alla fall Europa och USA. Jag såg de stora konserterna. Jag såg de stora fotbollsmatcherna. Jag besteg Eiffeltornet, Gibraltarklippan, Golden Gatebron, Empire State Building, World Trade Center. Jag har gjort goda gärningar, inte alltid varit det dygdigaste helgon, men jag har gjort goda gärningar. Jag är nöjd med världen. Delar av världen är kanske nöjd med mig. Om jag går, så går jag i frid.

Ett har jag kvar, men jag räknar det som en bonus. Det behövs inte för att fullborda min resa. Det behövs verkligen inte. Det är förvisso vad som driver mig framåt, men ändock blott en bonus. En bok. En bok från mig till världen. Det vore trevligt. Also sprach Tendell. Något i den stilen. Eller något annat. Bara något. Något. Trevligt. Något från mig. Till världen.

Dikterna. Mina dikter. Dikterna har jag gett till världen. Världen är kanske nöjd med dem. En av dessa dikter, ”Var med mig nu”, publicerades på kultursidorna i GT på midsommarafton 2007. Egentligen känns det lite overkligt att en kille uppväxt i  Hammarkullen kunde få sin dikt publicerad på det viset. Var det för övrigt GT som väckte mitt slumrande skrivarjag till liv tidigare i år? Under hösten 2008 skrev jag en debattartikel  ämnad för GT:s ledarsida. Den verkade inte komma med och sedan glömde jag bort den. För ett par veckor sedan talade en från GT in på min telefonsvarare att de tänkte publicera min debattartikel (12 januari 2009) eftersom de ansåg den vara både rolig och välformulerad. De bad om ursäkt för att det hade dröjt så länge, men det var för att andra aktuella ämnen hela tiden hade trängt sig före. Till vardags är det politiska högdjur som får sina ord spridda via högerspalten på sidan 2, men nu var det alltså min tur. En gång tidigare har jag skickat in ett alster och fått det publicerat där. Den gången titulerade jag mig domstolssekreterare på Göteborgs tingsrätt. Den här gången kallade jag mig poet.

Poesi i all ära: vad man drömmer om är ju att ge ut en riktig bok. Den drömmen har så många dimensioner. Förmodligen kommer det inte alls bli som man tänkt sig (om man väl lyckas någon gång). Det är överhuvudtaget svårt att föreställa sig hur det skulle vara att få en bok godkänd, publicerad och lanserad. Speciellt om den skulle bli the talk of the town. Det är ju sånt man innerst inne hoppas på. Man tror att om den bara blir publicerad, så blir den en succé. Så är det kanske inte. Inte på den där verkliga planeten där de jordnära människorna bor. Själv pendlar man mellan att vara uppe i det blå eller nere i det bottenlösa träsket. Någon större kontakt med själva jordytan har man sällan. The sky is the limit and the swamp has no limit. Jag myntade sluthalvan av detta uttryck alldeles nu. Endast ett fåtal människor, om ens några, kommer att citera det. Jag skall hitta på ett nytt uttryck, ett helt igenom egenproducerat uttryck, och det skall spridas över hela den anglo-saxiska världen.

Nej, jag kommer inte på nåt.

Nytt försök …

Nej, nu är det slut i rutan. Nu stänger vi butiken för i kväll. I morgon skall jag finjustera kärleksromanen och skicka den till ett förlag.

Håkan Tendell

Annonser

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.