Trädgårdsföreningen – Den oslipade diamanten

oktober 21, 2016 kl. 8:45 e m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

gbg-21-oktober-2016

Jag ser framför mig ett småskaligt rutnät sakta lägga sig över parken som ett fallande perforerat löv. Gamla byggnader bevaras som hörnstenar i nybyggda stadsmässiga kvarter. Väl utvalda träd och rosenrabatter lever vidare som pocketparker. På de smala gatorna längs det nygrävda kanalsystemet, som här och var når fram till den boulevardiserade allén, strosar människor in från de många nylagda broarna över Vallgraven och befolkar stadsdelen: bär upp chiffonjéer och schäslonger till lägenheterna, låser upp butiker och restauranger i bottenvåningarna, tänder kontorslampor på andra våningen, tappar upp varmt vatten i ett badkar på vindsvåningen under ateljéfönstret, lutar sig mot balkongräcket och vinkar till väninnan där nere vid blomsteraffären på hörnet.

 

Inspiration

oktober 3, 2016 kl. 11:55 e m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

tendell-stenpiren-gbg-oktober-2016

Det var på hemväg från jobbet.

Hade läst ungefär första hälften av Springsteens självbiografi. Valde att ta en linje mot Stenpiren i stället för Domkyrkan. Klev av spårvagnen samtidigt som Sandy ljöd i hörlurarna. Möttes av denna vy.

Den känslan, liksom.

Sandy.

Och det inspirerade mig till att komma till den slutsatsen att del två i trilogin efter den nyss publicerade Göteborg noir ska handla om Candy. Enbart henne. Inget om Frank. Jag hade tidigare tänkt att han och hon skulle återförenas i tvåan, men nej, i del två ska det vara fokus på hjältinnan rakt igenom.

Men hur mycket sex och våld ska det vara den här gången?

Kanske lite sparsamt i början.

Och sedan en enda stor orgie.

Jag kan riktigt se det framför mig.

En våldsorgie alltså.

I en lyxvilla i Göteborgs utkanter.

Gräddan av maffian samlad. Näringslivstoppar, politiker, kommunala bolagschefer och andra eko-brottslingar.

Detta rör sig alltså om fiktion.

Fiktion.

Och för övrigt alltså inte så mycket rensa på gatorna längre.

Nu är det de fina salongerna som måste genomgå reningsbadet.

Ja, det är så det måste göras.

En skarp kontrast till ettan.

Frånsett att Candys första faktiskt var på en lyxjakt.

Resten av det hon gjorde var fel. Mycket fel. Hon själv måste renas på något sätt.

Det där på lyxjakten var en blinkning riktad mot tvåan kommer man kanske att säga.

I framtiden när nästan ingen hittar den här bloggen bland de tiotusentals träffarna.

Men det här är guldgruvan för litteraturvetaren, för fanzineskaparen, för hardcorefansen, för den initierade läsaren.

Precis som en del av världens befolkning just nu tar sig igenom Springsteens biografi, och får inblick i en himla massa.

  1. Att han hade det tamejtusan inte lätt där han växte upp som en kuf. Och i social misär.
  2. Fy sjutton hur mycket han sedan kämpade med att försöka lära sig spela gitarr, försöka överleva på de få dollar musiken kunde inbringa, hur han kontinuerligt bytte ut bandmedlemmar allt eftersom de ballade ur, hur nära han var att stryka med i livsfarliga situationer av olika slag, hur han körde coast to coast utan vare sig körkort eller körkunnande (men han fick försöka lära sig under resans gång) (hur meningslöst det var att han bytte av den andre föraren när denne ändå inte vågade somna medan Bruce framförde fordonet), hur det vimlade av artister i Kalifornien som var bättre än han själv,  hur hopplöst det var att inse att åratal av kämpande och utveckling inte tycktes leda till något mer än att för alltid vara en lokal attraktion på barerna och i gymnastiksalarna i New Jersey och Richmond där publikhavet allt som oftast resulterade i drängfullhet, slagsmål, polisingripanden och avbrutna konserter.
  3. Hur krånglig, hård och orättvis musikbranschen kan vara även när man lyckats ge ut ett album.
  4. Och att förvandlingen från nästan nobody till somebody kan vara skrämmande för en (men det är sånt man får leva med).

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.