Håkan Tendell författare

Porten mot väster

GP 26 juni 2015

Jag skulle kanske prova på att skicka min roman till tidningen. Att publiceras som följetong. Så som de gjorde förr. Dickens, Dostojevskij med flera. Nåväl, först ska jag arbeta vidare på den.

Andra hjärnhalvan gav ej klartecken

Den ena ville så gärna få grepp om fjärrkontrollen för kroppens lemmar, men fick nöja sig med att försöka övertyga. Manuset är klart, sa den. Det blir inte bättre än så här. I vart fall kan vi inte hålla på att redigera i evighet. Sänd ut, sänd ut, med mejl och med post, innan det glänsande förvandlas till rost.

Den andra var mer tveksam. Visst är det okej, det vi har skrivit. Många scener av skräp har vi rivit. Det som är kvar håller godkänd nivå, men vill vi betyget trea få? Vi fortsätter kämpa tills vi blir yra. För publicering i dag krävs nog en fyra.

T5

Under natten växte det fram att versionen från den 24 juni kl. 23:18 var den slutliga. Jag hade fram till dess ett antal gånger ca var tionde minut ändrat enstaka formuleringar. Inget mer nu. Jag har skrivit klart min roman.

Efter 23:18 gick jag till Bergakungen.

Förhandsvisning kl. 23:59 beträffande Terminator 5 – Genisys.

– Hej, finns det kvar några biljetter till Terminator?

– Ja … Två?

– En … Gärna så långt bak som möjligt.

– Mitten längst bak?

– Ja.

Senare, när filmen skulle till att börja blev det svart på duken. Många i publiken fortsatte sina konversationer eller grottade ner sig i sina mobiler.

Svart duk. Lång stund.

Det är nu det händer. Samhället har kollapsat. Alternativt en terrorattack med kloroform eller något giftigare. Och här sitter vi oberörda. Hur länge kommer det att dröja innan folk öppet börjar ifrågasätta varför inte filmen kommer igång?

Svart duk. Svart duk.

Eller så är det ett psykologiskt test för att se hur passiv mänskligheten har blivit. Eller ännu värre: att vi är inlåsta och filmade och att testet går ut på att se vilka som blir de tio sista överlevande innan de låser upp.

Vem blir den som uppmärksammar oss alla på den situation vi befinner oss i? Vem tar kommandot och manar till handling? Vem tar befälet och manar till lugn?

Svart duk. Svart duk. Svart duk.

Kvinnoröst: – Kan inte ni som sitter där borta på kanten gå iväg och säga till nån?

Någon reser sig. Går ut.

Strax därefter:

Paramount

Förtätning i stan 2015-2035

Skyskrapan Polstjärnan vid Karlavagnsplatsen blir som lägst 230 m, men tillstånd har getts för att den ska få bli 260 m, så att den blir något högre än Commerzbank Tower i Frankfurt (258 m) och därmed den näst högsta skyskrapan i Europeiska Unionen. Det har dock pratats om att man kanske skulle låta den bli 310 m i stället så att den också går om Londons The Shard (309 m) och således blir högst i EU. Den som lever får se. Byggtid ca 2016-2020.

Samtal med författaren Håkan Tendell

Nu stundar en treveckors ledighet för dig samtidigt som Sverige i all hast har bytt väder från kyla, blåst och regn till vykortssommar. Är det rast och vila i kustmiljö som gäller nu med dopp i de salta vågorna?

Det är inte aktuellt. Även i år har det rapporterats om späckhuggare på västkusten, och snart är nog den stora vita här också. Det är ingen större skillnad på vattnet i Engelska kanalen och Skagerrak eller Kattegatt.

Men om du skulle nöja dig med att bara sola, i stället för att stiga ned i det dödsbringande havet, vad skulle du då föredra? En av istiden helt slätslipad klippa i Bohuslän eller det mjuka paradisiska underlaget bland Hallands sanddyner?

Det senare, men det får vänta tills jag har slagit igenom. En bok blir inte skriven av att man ligger sig varm och skön och slö i solen. Ormar och ödlor gillar att ligga så där, men så har de heller inga ambitioner att skriva något som kommer att stå sig genom tiderna.

Den där boken du skriver på nu, som har bytt arbetsnamn från En fråga om lust till Bortom ljusen på Avenyn till Bortom ljusen till Bortom till Nedstigningen, när började du skriva på den?

När börjar man skriva på en bok? När man börjar man tänka på en bok? Vilket är det ögonblick som man kan hävda är skapelseprocessens början? Jag hade en tanke om att skriva den hårdaste romanen någonsin skriven av en svensk. Det var i början av augusti 2012. I slutet av samma månad hade jag skrivit femtusen ord. Det är alltså snart tre år sedan. I oktober 2012 var manuset uppe i tiotusen ord. En söndag i november 2012 skrev jag sextusen ord på en och samma dag. Sextusen! What the fuck, liksom. Var kom den kreativiteten från? Nåväl, i början av juni 2013 låg manuset på artontusen ord. En månad senare på tjugofemtusen. Augusti trettiotusen. Under 2014 korsade manuset minimigränsen femtiotusen. Började skickas ut till förlag. Även om jag kände att manuset var färdigt att ges ut fortsatte jag ändå skriva på det. Ingen tid att förlora. En oberoende lektör hade hyllat stora delar av mitt manus. Jag visste att jag inte var kass. Ibland får man av förlagen ett tack men nej tack. Ibland får man inget svar alls. Man måste fortsätta förbättra. Skicka till fler förlag. Ett tag var jag uppe i sextioniotusen. Ord, inte förlag. Ytterligare en oberoende lektör hyllade mitt manus. Rekommenderade mig att dra ner på sexscenerna och vissa andra ovidkommande scener. Jag följde rådet. Skickade till fler förlag. Fick nej tack. Just nu finns det bara två förlag i Sverige som har mitt manus för bedömning. Sextiofemtusenordversionen. Sju förlag kvar på min lista över förlag som kan tänkas ge ut min råa roman. Vad ska de få? Har jag nått vägs ände eller bör jag arbeta fram ytterligare en version? Vad ska i så fall den ändringen bestå av? Förändring av dramaturgin? Förändring av språket? Mer detaljerade beskrivningar av människor och miljöer? Saftigare dialoger? Egentligen vet jag svaret.

Och hur lyder det?

Fylla på med poesi. Här och var. Överallt. För att göra manuset både mjukare och märkligare.

Det låter vanskligt. Är du övertygad om att det är nyckeln till framgång?

Vad har jag att förlora? Jag har redan ratats av många. Vad är oddsen för att samma version eller en hyfsat likadan version ska få andra att vilja ha mig?

Fast det är ju så det ofta fungerar. Författare får nej och nej och nej. Och så skickar de sitt manus till någon annan. Och får ja!

Visst. Men hur ofta händer det? Vart tjugonde år?

Förmodligen oftare. Det kommer ju nya debutanter varje år. Säkert har inte alla de fått ett ja på första försöket.

Du har nog rätt. Och självklart är det så att något av de två förlag som just nu har mitt manus i sina händer kan komma fram till att min roman har star quality. Samtidigt kan jag inte stå i månskenet och hoppas på att solen ska gå upp. Jag måste fortsätta vandra i mörkret och leta upp solen. Livets långa natt följs inte automatiskt av solljus på slutet. Det finns ett timglas som rinner just nu, och när det sista sandkornet faller fastställs mitt öde.

Det låter som att det betyder mycket för dig att bli publicerad. Varför är det så, tror du?

Ja, vad är det som får människor att vilja uppnå något inom det konstnärliga? Att få hänga upp sin tavla i konsthallen, att få föra stråken över strängarna i konserthuset, att få dansa balett och göra det tyngdlösa hoppet på den stora scenen? Benen utsträckta som en slank och böjlig trädstam från tår till tår i balettskor. De tajta trikåerna. Den tunna kjolen. Det uppsatta håret. Det sminkade ansiktet. Det överjordiska i facklornas ljus.

These guys wanted so bad to get a leading role in the new Terminator movie. Where are they now? Waitering and pole dancing in sleazy clubs in the outskirts of the city with that empty thousand-yard stare in their eyes, getting paid in drinks.