Samtal med författaren Håkan Tendell

juni 13, 2015 kl. 1:47 e m | Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Nu stundar en treveckors ledighet för dig samtidigt som Sverige i all hast har bytt väder från kyla, blåst och regn till vykortssommar. Är det rast och vila i kustmiljö som gäller nu med dopp i de salta vågorna?

Det är inte aktuellt. Även i år har det rapporterats om späckhuggare på västkusten, och snart är nog den stora vita här också. Det är ingen större skillnad på vattnet i Engelska kanalen och Skagerrak eller Kattegatt.

Men om du skulle nöja dig med att bara sola, i stället för att stiga ned i det dödsbringande havet, vad skulle du då föredra? En av istiden helt slätslipad klippa i Bohuslän eller det mjuka paradisiska underlaget bland Hallands sanddyner?

Det senare, men det får vänta tills jag har slagit igenom. En bok blir inte skriven av att man ligger sig varm och skön och slö i solen. Ormar och ödlor gillar att ligga så där, men så har de heller inga ambitioner att skriva något som kommer att stå sig genom tiderna.

Den där boken du skriver på nu, som har bytt arbetsnamn från En fråga om lust till Bortom ljusen på Avenyn till Bortom ljusen till Bortom till Nedstigningen, när började du skriva på den?

När börjar man skriva på en bok? När man börjar man tänka på en bok? Vilket är det ögonblick som man kan hävda är skapelseprocessens början? Jag hade en tanke om att skriva den hårdaste romanen någonsin skriven av en svensk. Det var i början av augusti 2012. I slutet av samma månad hade jag skrivit femtusen ord. Det är alltså snart tre år sedan. I oktober 2012 var manuset uppe i tiotusen ord. En söndag i november 2012 skrev jag sextusen ord på en och samma dag. Sextusen! What the fuck, liksom. Var kom den kreativiteten från? Nåväl, i början av juni 2013 låg manuset på artontusen ord. En månad senare på tjugofemtusen. Augusti trettiotusen. Under 2014 korsade manuset minimigränsen femtiotusen. Började skickas ut till förlag. Även om jag kände att manuset var färdigt att ges ut fortsatte jag ändå skriva på det. Ingen tid att förlora. En oberoende lektör hade hyllat stora delar av mitt manus. Jag visste att jag inte var kass. Ibland får man av förlagen ett tack men nej tack. Ibland får man inget svar alls. Man måste fortsätta förbättra. Skicka till fler förlag. Ett tag var jag uppe i sextioniotusen. Ord, inte förlag. Ytterligare en oberoende lektör hyllade mitt manus. Rekommenderade mig att dra ner på sexscenerna och vissa andra ovidkommande scener. Jag följde rådet. Skickade till fler förlag. Fick nej tack. Just nu finns det bara två förlag i Sverige som har mitt manus för bedömning. Sextiofemtusenordversionen. Sju förlag kvar på min lista över förlag som kan tänkas ge ut min råa roman. Vad ska de få? Har jag nått vägs ände eller bör jag arbeta fram ytterligare en version? Vad ska i så fall den ändringen bestå av? Förändring av dramaturgin? Förändring av språket? Mer detaljerade beskrivningar av människor och miljöer? Saftigare dialoger? Egentligen vet jag svaret.

Och hur lyder det?

Fylla på med poesi. Här och var. Överallt. För att göra manuset både mjukare och märkligare.

Det låter vanskligt. Är du övertygad om att det är nyckeln till framgång?

Vad har jag att förlora? Jag har redan ratats av många. Vad är oddsen för att samma version eller en hyfsat likadan version ska få andra att vilja ha mig?

Fast det är ju så det ofta fungerar. Författare får nej och nej och nej. Och så skickar de sitt manus till någon annan. Och får ja!

Visst. Men hur ofta händer det? Vart tjugonde år?

Förmodligen oftare. Det kommer ju nya debutanter varje år. Säkert har inte alla de fått ett ja på första försöket.

Du har nog rätt. Och självklart är det så att något av de två förlag som just nu har mitt manus i sina händer kan komma fram till att min roman har star quality. Samtidigt kan jag inte stå i månskenet och hoppas på att solen ska gå upp. Jag måste fortsätta vandra i mörkret och leta upp solen. Livets långa natt följs inte automatiskt av solljus på slutet. Det finns ett timglas som rinner just nu, och när det sista sandkornet faller fastställs mitt öde.

Det låter som att det betyder mycket för dig att bli publicerad. Varför är det så, tror du?

Ja, vad är det som får människor att vilja uppnå något inom det konstnärliga? Att få hänga upp sin tavla i konsthallen, att få föra stråken över strängarna i konserthuset, att få dansa balett och göra det tyngdlösa hoppet på den stora scenen? Benen utsträckta som en slank och böjlig trädstam från tår till tår i balettskor. De tajta trikåerna. Den tunna kjolen. Det uppsatta håret. Det sminkade ansiktet. Det överjordiska i facklornas ljus.

Annonser

2 kommentarer »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

  1. Jag tyckte om de här raderna: ”Samtidigt kan jag inte stå i månskenet och hoppas på att solen ska gå upp. Jag måste fortsätta vandra i mörkret och leta upp solen.”

  2. Tackar, tackar! (upplever mig se en ljusstrimma vid horisonten)


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: