Håkan Tendell författare

Bland sten och löv

När man promenerar genom staden väcks ibland tanken att här en gång inte fanns några hus, några spårvagnar, några torg. Det var på stenåldern. Istidens kilometerdjupa täcke hade dragit sig undan och lämnat efter ett sig ett kalt landskap som sedermera fylldes med blommor och gräs, buskar och bär, frukter och träd. För några tusen år sedan kunde här vandra rådjur och vargar, björnar och älgar, kronhjortar, harar, tjädrar och vildsvin. Så flög ett spjut genom luften en regnig dag och borrade sig in i sidan på ett vildsvin. Svinet riktade sitt tryne och sina betar mot djuret som kastat spjutet, tog sats med fötterna i leran och galopperade mot sin angripare. Så såg den fler av dessa märkliga djur som gick på bakbenen, kände fler vassa grenar tränga in genom huden och så blev allt svart.

Kroppen bars iväg till en plats där hopsydda djurhudar hade spänts över slanor. Svinet skars upp, man slet ut dess inälvor, gav dem till hundar och fortsatte sedan med att flå kroppen, stycka den och grilla godbitarna över en eld inuti regnskyddskonstruktionen. En kvinna med stripigt hår, smutsiga kinder och halvtrasiga kläder gnagde febrilt på ett köttstycke som kastats till henne. Hon tillhörde inte riktigt flockens gemenskap, men följde ändå i deras fotspår. Kvinnorna i flocken brukade spotta på henne om hon kom för nära, men männen tog henne alltid i försvar om någon flockkvinna gick för långt och började slå henne med en käpp eller kasta sten på henne. I gengäld använde männen henne stundtals som värmande sällskap när inte deras fruar var på humör.

En solig morgon fann man den stackars kvinnan sittandes lutad mot en bergvägg, blå i ansiktet och med flera skärsår på armarna. På bergväggen hade hon med sitt eget blod ritat ett ledset kvinnoansikte. Det var oklart för betraktarna om de röda fläckarna under ansiktet skulle föreställa tårar eller om det bara var droppande blod som hade råkat fastna där. Tre män lyfte upp henne i en trädklyka och så lämnade man henne åt fåglarna. Därefter monterade flocken ned regnskyddskonstruktionen, packade ryggsäckarna och vandrade vidare. En ekorre klättrade ut på en gren, lade huvudet på sned och tittade på kvinnan i trädet, rusade sedan ned utmed stammen, ut mellan tuvorna, ut på ett fält, sedan tillbaka, men inte tillräckligt snabbt, varför den blev byte för en dykande falk.

Detta utspelade sig kanske i Göta Älvs kustlandskap för några tusen år sedan. Eller så utspelade det sig kanske inte. Vi vet inte, för inget dokument finns bevarat från den eventuella episoden, inget blod på bergväggen, ingen hällristning, inga ristade runor eller andra bokstäver, inga målningar på keramikföremål.

Är det synd att vi inte vet? Varför finner somliga, många eller nästan alla ett värde i att veta vad som hände förr i världen? Och när det redan finns så mycket dokumenterat, varför nöjer vi oss då inte med det? Varför fortsätter arkeologer och historiker bildligt och bokstavligt talat gräva på Västgötaslätten och vid Uppsala högar?

Kungars, presidenters och ministrars dagböcker, memoarer och brev finns det gott om i arkiven. Skriftfragmenten från de människors liv som anses viktiga, bevaras och studeras, så även de visuella minnena av dem såsom oljemålningar och bronsstatyer med den minnesvärde sittandes till häst.

Högdjur i all ära: även andra människors gärningar och öden kan minnas av mänskligheten. Vem kan inte säga åtminstone ett par ord som svar på åtminstone någon av frågorna:

Vem var Jesus?

Vem var Girolamo Savonarola?

Vem var Rasputin?

Vem var Isadora Duncan?

Vem var Alice B. Toklas?

Vem var Brian Jones?

Ofta har jag på min arbetsplats blivit uppmanad av kollegor att skriva historien om arbetsplatsen, och ofta har jag svarat, Jag vet inte om nationen är betjänt av att veta vad som händer mellan dessa väggar. Det där har varit ett fegt svar. Visst har medborgarna och skattebetalarna rätt att få en viss insyn i hur statlig verksamhet bedrivs, och visst förtjänar många statligt anställda att få sin historia berättad av någon som är bekväm med bokskrivarpennan. Samtidigt skulle jag inte vara bekväm med gränsdragningen. En tydlig gräns skulle naturligtvis röra sekretessbelagt material och egentligen allt som har med innehållet i mål och ärenden att göra. Dels är det en hederssak att som anställd inte i bokform kommentera enskilda medborgare ur allmänheten, dels står det ju redan varje människa fritt att besöka domstolar och ta del av domar, protokoll, och de allra flesta aktbilagor som rör specifika människoöden. Det intressanta skulle naturligtvis vara att beskriva arbetsplatsen som sådan, något som inte ens landets bästa reportrar skulle kunna tota ihop av den enkla anledningen att de inte arbetat hårt i tio år på detta golv. Tingsrätten inifrån skulle boken kunna heta. Hur en storstadsdomstol fungerar skulle kunna vara temat. Men samtidigt skulle det bli svårt att undvika att berätta anekdoter som inte hängde ut människor på ett icke klädsamt sätt, och vem skulle ha glädje av det? Sådant gör ju till vardags mestadels bara gamla ministrar och författarfejdande författare. Känt folk skriver om känt folk. Det är den vedertagna modellen. Det vore svårt att nå någon vidare spridning i bokgenren okänt folk skriver om okänt folk. Sveriges bokköpare kan helt enkelt knappast vara intresserade. Det spelar ingen roll om någon skulle kunna säga som i det där avsnittet av Fawlty Towers: There’s enough material in here for an entire conference. Skall jag skriva en bok i ämnet får det bli efter att jag har slagit igenom som romanförfattare, och då får tonvikten bli på mina personliga strapatser och mycket lite om andras göranden och låtanden.

Till exempel skulle jag kunna berätta att jag efter bara något år som enkel tjänsteman (domstolssekreterare) skrev till justitiedepartementet och bad dem se till att det gjordes en smärre ändring i Brottsbalken. Det är nämligen så att för alla typer av brott där det finns en normalgrad och sedan ett grovt eller ett ringa brott av den sortens gärning, kan det såväl i domslutet och i det därpå följande belastningsregistret utläsas om gärningsmannen gjort sig skyldig till normalgraden eller den grova eller ringa graden. Detta beror på att lagtexterna för de olika brottsgraderna antingen är separerade genom olika paragrafer eller, om de står i samma paragraf, genom ett nytt stycke så att man kan skriva att någon är dömd för ett visst brott enligt den där paragrafen och det där stycket. På så vis blir det glasklart för alla vad någon har dömts för. Denna pedagogiska princip gäller för alla brott utom misshandel och ringa misshandel. Grov misshandel och synnerligen grov misshandel har en egen paragraf med åtskilda stycken, men misshandel och ringa misshandel står i samma paragraf i en enda löpande textmassa, vilket får till följd att om någon blott dömts för ringa misshandel ser det i belastningsregistret ut exakt likadant som om någon dömts för misshandel. Jag är inte förespråkare av misshandel i någon form, men mitt rättspatos gäller både brottsoffer och brottslingar. Ingen skall behandlas orätt, och enligt min mening är det orätt att lagtextens utformning kan få omvärlden att tro att någon har dömts för misshandel när det istället rör sig om ringa misshandel. Allt skulle lösas genom att någon på departementet, naturligtvis efter vederbörlig politisk mangling, gick in mitt i lagtexten och tryckte på Enter så att det blev ett nytt stycke i paragrafen.

Svaret dröjde. Det dröjde närmare bestämt fem år innan jag fick någon respons. Fem. År.

Varje dag får man som domstolssekreterare massvis av telefonsamtal från advokater, åklagare, journalister, aktörer i målen med mera. Visst kan man ibland bryta ihop lite grann när man ständigt blir avbruten i sin koncentration beträffande de högar av akter man försöker få utfört åtgärder i, men service är A och O för domstolssekreterare. Därför hoppar många domstolssekreterare hellre över fikaraster helt eller delvis för att hinna med allt som skall hinnas med i sin jakt på att tillfredsställa allas önskemål oavsett om önskemålen kommer uppifrån eller utifrån. Det är nästan som om jag, om jag tar mig själv som exempel, undermedvetet sporras av något liknande den där frasen som jag en gång i tiden som litterär underhållning läste upp för Linnéa Josefina Lundblad ur en svensk-rysk ordbok. Ordboken var från sovjettiden. Den ryska frasen som man som svensk besökare på en kolchos skulle kunna använda sig av var (på svenska): Var vänlig och visa mig det högsta arbetstempot. Att jag kunde läsa upp det på ryska hade enbart att göra med att frasen även stod skriven i populärfonetisk skrift. Mina talanger är begränsade.

Nåväl, justitiedepartementet har man sällan telefonkontakt med. Men nu ringde det alltså en därifrån. Han bad så mycket om ursäkt. Min skrivelse hade legat långt ner i en korg och ja, de hade haft mycket att göra och visst, kanske till och med glömt bort, ja, nej, men ändå, förlåt, något i den stilen. Ja, jag kunde nästan se hur han krumbuktade sig för att be om nåd. Som den storsinta människa jag är benådade jag honom på studs, men jag var kanske inte tillräckligt tydlig, för han undrade om jag ville ha en skriftlig ursäkt från departementet. Nej, nej, det behövs inte, sa jag. Det viktiga är att felet blir åtgärdat. Det är allt jag är intresserad av.

Kanske kommer min vilja en dag att bli förkroppsligad i Brottsbalken. Den som lever får se. Det har ju bara gått ytterligare några år nu. Håll utkik efter ändringar i 3 kap 5 §.

En gång ringde det någon från ett häkte, eller möjligtvis en anstalt, i Mellansverige. Han sa att de inte skulle kunna transportera den häktade till morgondagens rättegång i Göteborg för att de var underbemannade. Ja, det är inget vi kan ta någon hänsyn till, sa jag. Det är flera tilltalade och målsäganden som skall komma i morgon, och han måste vara på plats. Jamen, det går inte, sa han från häktet, eller anstalten. Vi har inte några som kan köra ner honom. Han kommer inte att komma till förhandlingen. Han måste komma hit, sa jag. Att han inte kommer hit är inget alternativ. Ni måste se till att han är här i morgon. Ni får ta hjälp av militären om så krävs. Jag bryr mig inte om hur ni gör det. Bara lös uppgiften!

Det var en av de få gånger jag blivit lite upprörd i telefon. Jag har stor fördragsamhet med medborgare som inte prenumererar på Magdalena Ribbings artiklar om vett och etikett, men att en statlig institution inte skulle kunna skaka fram resurser till att utföra en vardaglig, men ändå mycket angelägen uppgift för statens bästa, det är ju, ja, så får det helt enkelt inte gå till.

Vad mer kan jag nämna? Ja, det var ju till exempel på den tiden när tingsrätten fortfarande höll hus i rådhuset och tingshuset i Västra Nordstan. Inför flytten till den stora, nya byggnaden vid Fattighusån, skickades det ut ett mejl till alla anställda i vilket de uppmanades att komma med förslag på vilka domare som de många nya konferensrummen skulle döpas efter. Detta tog naturligtvis skruv i mitt av rättspatos fyllda hjärta.  Jag svarade, som jag minns, ungefär så här: Varför skall blott domare komma ifråga för namngivning av rummen? Mitt förslag är att man, förutom domare, döper några av rummen till namnen på gamla domstolssekreterare, vaktmästare eller andra i personalen som gjort hedervärda insatser i rikets tjänst. Dessutom kan Napoleon få ett av rummen uppkallat efter sig, för hade det inte varit för kontinentalblockaden som han beordrade i början av 1800-talet hade Göteborg inte blivit en viktig transitohamn för handeln mellan Storbritannien och kontinenten, och utan alla de brittiska köpmän som då slog sig ner i vår stad hade Göteborg kanske inte fått ett sådant uppsving och växt till den stora stad som vi ser idag och vars tingsrätt nu kräver ett stort, nytt hus för att härbärgera sin omfattande verksamhet.

Konferensrummen i det nya huset fick med ett enda undantag neutrala namn med endast angivande av våningsplan och väderstreck. Undantaget rörde den i särklass mest berömde av Göteborgs alla domare. Det var han som i inte oansenlig grad påverkade Andra världskriget genom att belägga ett antal för såväl de allierade som för tyskarna viktiga fartyg i Göteborgs hamn med kvarstad. Det hade jag inte någon erinran mot.

Min önskan är att ständigt bidra till att utveckla rättsväsendet i allmänhet och min arbetsplats i synnerhet. Mycket av min tid går naturligtvis åt till att hantera de dagliga brandkårsutryckningarna och de välfyllda åtgärdskorgarna, men då och då hinner jag med att kasta fram förslag på förbättringar. I våras föreslog jag till exempel att vi skulle ha tingsrättens webbadress tryckt på alla kuvert för att bättre marknadsföra vår hemsida, vilket skulle leda till att fler folk upptäckte hemsidan och att de därigenom kunde få svar på många av sina frågor istället för att behöva ringa oss, vilket skulle ge oss mer tid att arbeta ostört med akterna och på så vis, på ett snabbare och mer rättssäkert sätt, kunna driva målen och ärendena mot deras slutliga avgöranden. Tingsrättens högsta ledning anammade detta förslag ögonblickligen och redan nu håller lagren av gamla kuvert på att ta slut till förmån för de nya kuverttyperna med webbadressen tryckt.

Ja, nu är det dokumenterat. Detta var vad som hände en gång. Men kommer det att läsas av massorna? Kommer det att minnas av dem? Inte i någon större utsträckning, men alla kan ju inte heller läsa allt som skrivs och dessutom komma ihåg allt de läst. Ingen enda människa kan ens under sin livstid läsa innehållet i allt som publiceras enbart under en enda dag i böcker, tidningar och på nätet. Informationsfloden är bredare än Volga, mer slingrig än Mekong och lika ofattbar som Ganges. Men någon kan läsa något och kanske komma ihåg något av det. Det är därför en del människor kan säga några ord om vem någon var.

Vem var Zarathustra?

Vem var Sapfo?

Vem var Håkan Tendell?

Håkan Tendell (Sten Håkan Tendell) föddes på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg den 10 september 1966. Det var en lördagmorgon klockan halv sex. På sin första tur genom staden färdades han klädd i en vit kofta med gula band i en Volkswagen genom centrum, genom Gamlestan och upp till Kortedala där han i tre månader bodde på åttonde våningen i ett höghus på Timgatan 6 och sedan i sju och ett halvt år på sjätte våningen i ett höghus på Kalendervägen 28. Det var ett ställe och en tid som långt senare väckte enbart ljuvliga minnen.

Han var son till kontoristen på SKF (Svenska Kullagerfabriken), Bo Tendell (Bo Lennart Tendell, f. 1936), och sköterskan på Sahlgrenska, Margaretha Tendell (Sonja Margaretha Tendell, f. 1942) och lillebror till Anders (Bo Anders Tendell, f. 1963). Han var sonson till Ernst och Elin Tendell, och dotterson till Thure och Mildred Lyngstam. Han hade tio kusiner. Till den stora släkten hörde bland annat även hans morfars mor, Anna Svensson, som kallades gamlafarmor, och hon levde sina dagar från 1888 till dess att hon blev 101 år.

Förutom en trerumslägenhet i den idylliska folkhemsförorten Kortedala hade familjen en sommarstuga i Torpa Dala, Fjärås, med mörkbrun panel, vita knutar och olivgrönt tak av tjärpapp. På så sätt kände den spinkige lintotten sig hemma både i staden och på landsbygden. Spårvagnar och kossor var honom lika bekant, liksom Kortedala Torg och höbalarna i lagården på andra sidan landsvägen i Norra Halland. Hans farmor och farfar bodde i en tvårummare på Sankt Pauligatan i Lunden och hade även en ljusgul sommarstuga bredvid familjens i Torpa Dala. Hans mormor och morfar bodde på övervåningen av Säve stationshus och förfogade även över en närbelägen trädgård. Morfar var stins och farfar var arméofficer; styckjunkare. Av dem båda inspirerades han till att hålla ordning och reda. Papper skulle sitta i pärmar och verktyg skulle efter användning hänga rengjorda på sin utsedda plats. Av sin far och mor fick han en god uppfostran, levde ett fredligt liv med sin bror och åt ett okänt antal kakor, bullar och tårtbitar vid alla sammanhang då släkten träffades för att fira födelsedagar, storhelger, konfirmationer, studenter, bröllop och dop. Ja, även om han efter flytten till Hammarkullen ofta också vistades i betongen såväl vid skateboardramperna som på Ullevis ståplatsläktare framlevde han emellanåt ett i det närmaste småborgerligt liv.

Detta lyckliga leverne blandades dock under skolåren upp med mindre angenäma erfarenheter av det slag som så många andra ungdomar ännu i våra dagar utsätts för, och hur mycket dessa traumatiska minnen än plågade honom långt efteråt förmådde han aldrig att kasta sig över broräcket och störta mot den eviga friden. Nej, så till vida var han en riktig fakir: han valde att leva vidare. Därmed blev det också så att han så småningom lyckades uppnå djup harmoni.