Nätterna på diskoteken

oktober 27, 2012 kl. 3:10 f m | Publicerat i Reflektioner | Lämna en kommentar

Det går inte att överblicka hur många nätter kvinnor dansade med mig.

De mest intensiva åren, 1984 – 1999, innehåller många klara sekvenser, men också mycken dimma.

Om man summerade alla de där timmarna som i början var mellan 21.00 – 01.00 och som gradvis blev 23.00 – 05.00, hur många timmar skulle det bli, hur många glas, hur många ögonkast, danssteg, promenader genom stan? Hur har de det nuförtiden? Alla dessa jag höll i mina händer. Händerna som smekte deras kinder, deras halsar, deras midjor.

Om jag ändå kunna minnas varje gång jag knäppte upp en behå med en hand, eller två händer, eller när den sköna själv fick hjälpa till, eller när de lustfyllda damerna gjorde det som en privat föreställning i takt till långsamma låtar.

Varför etsades inte varje ögonblick fast i mig? Jag önskar att de hade gjort det. För min skull. För var och en av dessa kvinnors skull. Varför betydde det inte mer, eller är det bara svårt att hålla isär? Har jag ekon av deras flämtningar i mitt inre? Vibrerar mina kinder ännu av deras skälvande rörelser?

Men visst var det så att många kvällar slutade i kön till garderoben utan kvinnligt sällskap, och visst blev det en lyckad kväll ändå. Kamraterna, samtalen, den fria anden, den härliga känslan av att ha fått en stunds ledigt från sitt vardagliga jag.

De tusentals kvinnor jag dansat med, var är de nu? Löser de korsord, har de somnat i soffan framför TV:n, står de i baren bredvid någon? När kände de senast någons kinder mot sina lår? Ein schöner, langsamer Nachmittagstanz.

Hur många gånger dansade jag till Master and Servant, Sweet Dreams, West End Girls?

White Wedding, Paradise City, This Corrosion.

Lady in Red, Take My Breath Away, Purple Rain.

Rhythm Is A Dancer, Mr. Vain, Last Train To Trancentral.

Allt som jag känner, Vem tänder stjärnorna, Snart tystnar musiken.

 

Annonser

Håkan Tendell presenterar framtiden

oktober 24, 2012 kl. 10:36 e m | Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

2014 Invigningen av Projekt Helix på Liseberg

2015 3D-skrivarens, robotkirurgins och Hologram-TV:s stora genombrott

2021 Världsutställningen i Göteborg

2025 Höghastighetståg knyter samman Oslo – Göteborg – Malmö – Köpenhamn

2026 Höghastighetståg knyter samman Boston – New York – Philadelphia – Washington

2027 Solenergi blir den dominerande energikällan

2029 Första människan på Mars

2033 Första kriget med enbart förarlösa flygplan, stridsvagnar och ubåtar

2039 Kinas härskare styr över hela solsystemet

2051 Robotarna tar över

 

Jordens hastighet

oktober 23, 2012 kl. 11:58 e m | Publicerat i Skrivande | 2 kommentarer

Vi är det framrusande bowlingklotet.

Stenblock krossas mot vår atmosfär.

Solens eldvågor kastar sig ut åt alla håll.

Månen lämnar oss sakta.

Den kilometerhöga skyskrapan kommer att klyva molntäcket som ett fartyg klyver hav.

Varje kväll skriver kanske tio miljoner människor poesi.

Det är inte mycket med tanke på hur många oskrivna dikter det finns.

Poeterna måste skriva fortare, eller så måste fler människor bli poeter.

Eller så får var och en göra som den vill. Det är också ett alternativ.

Luften är fri, ytan är stor, ordkombinationerna är oräkneliga.

Men vem skriver nuförtiden något som kan utlösa fyrverkerier?

Färger. Krut. Stubin. Eld. Sprut. Svisch. Kaskad. Knall. Sprak.

Rymdens näckrosor.

Kramande kärlekspar.

Sic Transit Gloria Mundi

oktober 22, 2012 kl. 11:58 e m | Publicerat i Reflektioner | Lämna en kommentar

På min färd hem efter en sväng genom staden möttes jag i korsningen Vasagatan / Avenyn av tonerna från en trumpet som lät mig nynna på Louis Armstrongs What a Wonderful World. Det gjorde mig något tårögd. Var världen verkligen så härlig? Var det inte att förneka faktum att låtsas som ingenting? För mitt inre bredde så jordens elände ut sig i allt fler och fler detaljer. När jag hade betat av allt hemskt som jag just då tyckte att man ständigt borde tänka på, infann sig insikten om att trots mängden hemskheter som utspelar sig varje dag på vårt klot är merparten av allt som händer tecken på människans godhet, plikttrogenhet och omtanke om andra. Det hjälper förvisso inte de enskilda människor som just i dag är fasthållna, fastbundna eller fastkedjade och skriker och vrålar för att de torteras. Det hjäper inte de som just i dag tar livet av sig. Det hjälper inte de som just i dag drunknar eller brinner upp eller kläms ihjäl i olyckor. Men det är en underbar värld. Man måste tänka positivt, för om man inte gjorde det skulle allt liv vara förgäves. Om ingen enda människa någonsin kunde med att njuta, le eller känna frid, varför skulle vi då fortsätta? Vad skulle vara syftet med vår existens om vi inte ibland tillät oss att blunda för delar av verkligheten?

Personligen skulle jag vilja tänka på min mest lyckliga tid: 1966 – 1974.

Jag vet emellertid med mig att jag inte minns mer än en enda händelse förrän från tre års ålder. Jag vaknar upp ur en dröm som jag vill fortsätta drömma. Jag försöker somna på nytt, men det fungerar inte. Det är mitt första medvetna naturvetenskapliga experiment som är på en högre nivå än att se vad som händer om man plaskar ordentligt med gummistövlar i en vattenpöl. Jag vet om att jag är tre år och jag bestämmer mig för att minnas detta drömexperiment för alltid. Det är därför den händelsen är så tydlig för mig. Däremot vet jag inte om den inträffade 1969 eller 1970. Med andra ord får jag anta att jag helt enkelt inte minns särskilt mycket från sextiotalet. Om man ser en gammal leksak eller tavla eller ett foto av denna leksak eller tavla, hur kan man vara säker på att man minns objektet från den första gång man såg det, och inte från den hundrade gången man såg det? Min nästa dröm som jag minns går att tidsbestämma. Jag drömmer att det i mitt rum står ett helt snurrbart skivställ med en massa exemplar av hitsingeln från 1970 Regnet det bara öser ner. På den tiden fattade jag ju inte att den handlade om olycklig kärlek, utan jag såg väl bara framför mig hur jag njöt av livet i mina gummistövlar. Uppenbarligen skulle det också vara mer lycka för mig att inte bara ha ett ex av singeln utan en hel sådan där snurra med singlar.

1970 började jag även sjunga med i engelska låtar. In The Summertime och Bridge Over Troubled Water var två stora favoriter.

Kanske sjöngs det med till dessa låtar även i de amerikanska tälten borta i Vietnam, men Vietnamkriget var inget jag kände till. Det krig jag var mest insatt i var Bröderna Cartwright på tv. De goda cowboysen kämpade mot de onda cowboysen. Kanske kämpade de mot indianer också. Jag vet inte. Jag minns inte ett enda avsnitt, men kan fortfarande nynna signaturmelodin.

Tv hade alltså familjen, men även radioapparater, såväl i lägenheten i Kortedala som i stugan i Fjärås och i folkvagnen, så när familjen reste till stugan på helgerna spelades det oftast något musikprogram på lördagsförmiddagen varvid jag lärde mig refrängerna till låtar som Syster Jane, 1972, Sofia dansar Go-Go, 1972, Dagny 1973 och Ring Ring, 1973.

Sommaren 1973 köpte min storebror sin första rocksingel. No more Mr. Nice Guy med Alice Cooper. Traktens ungar i Fjärås samlades i källaren till vår stuga och lyssnade andäktigt till detta hårda sound från grammofonen.

Sommaren därefter fick brorsan lov att efter lång övertalning med morsan köpa det allra hårdaste man just då kunde tänka sig: LP:n Sweet Fanny Adams med The Sweet. Jag minns än idag hur jag sitter och väntar i bilen på torget i Kungsbacka och brorsan kommer ut ur skivaffären med LP:n i en påse. Vilken lycka! Ja, där öppnade sig en helt ny värld, och på hösten fick jag och brorsan gå på Sweet-konserten på Scandinavium.

Månlandningen fick vi också sitta uppe och se mitt i natten, fast då detta var sommaren 1969 minns jag inte mer av detta än jag alltid har varit mycket intresserad av rymden. Farsan lärde mig planeternas inbördes ordning och att det var 38 000 mil till Månen och 15 miljoner mil till Solen. I köket i Fjärås satt en upptejpad bild av en astronaut och stjärnbaneret på Månen.

Det finns också så mycket annat att minnas från Fjärås. Barfotaspring på gräsmattor, cyklande på grusvägar och åkande på hölass. Hallon, smultron, björnbär och blåbär. Och alla bad i havet och sjöar. Lika ofta som bara familjen åkte iväg knödde många av traktens ungar in sig i bilar och rullade iväg i karavan med badbollar, luftmadrasser, cyklop, saft och bullar. Favoritstället var Stråvalla: ett paradis vid Kattegatt: en lång sandstrand med många sanddyner och en kiosk, och en järnvägsövergång och alla dessa tåg som lät visslan gå när de rundade berget och man vände sig om och räknade antalet vagnar. Det näst bästa havsbadet var Gårda Brygga: inte lika stort, men också med kiosk och med bryggor från vilka man kunde fiska krabbor. De mest populära sjöarna var Hornsjön, Långaresjön och Lygnern.

Den mesta tiden tillbringades dock i Kortedala. Där fanns allt man behövde: en sandlåda, gungor, en mattpiskarställning, bergsskrevor, en söndagsskola / lekskola med ett stort guldfiskakvarium och på väggen skinnet från en jätteorm som någon missionär hade tagit med sig hem från Asien, Afrika eller Sydamerika, ja det spelade ingen roll varifrån, det viktiga var att det där skinnet hade tillhört en riktigt farlig orm.

På den delen av Kalendervägen där vi bodde fanns det två närbelägna snabbköp, och gick man till det nästan lika närbelägna Kortedala Torg fanns där lite mer specialiserade butiker, bland annat en riktig fiskaffär med havets läckerheter och sjöodjur målade på de kaklade väggarna. Där fanns också inrättningar såsom biblioteket och EPA och Forum: en stor samlingslokal där jag, när jag gick i första klass, hade gymnastik. Torget pryddes av en fontän. Det var ett vackert torg i en vacker tid. Den tiden kommer aldrig mer tillbaka, men jag är glad att jag fick uppleva den.

* * * * *

Jag och min gudmor, mor, gudfar och far samt prästen i Utby kyrka

Jag och min farmor och några av mina kusiner på Timgatan i Kortedala

Jag och morfar och morsan och gamlafarmor i Uddevalla

Jag på Kalendervägen i Kortedala

Jag och farsan och brorsan på Liseberg

Jag och familjens gamla folkvagn i Fjärås

Jag och brorsan vid Svarta Havets kust

Jag och farsan i Skatås

Jag och familjens nya folkvagn i Kortedala

Jag och brorsan på väg upp mot Åreskutan

Jag och morsan och brorsan vid Tännforsen

* * * * *

Vår begränsade yta

oktober 21, 2012 kl. 7:03 e m | Publicerat i Reflektioner | Lämna en kommentar

Det var en sådan där dag då kärlekspar fotograferade varandra framför höstfagra löv i Vasastan, en polishelikopter hovrade i luften utanför Gamla Ullevi inför den heta matchen Blåvitt – AIK, och en spårvagn, linje 10, gled nedför Avenyn.

Varför var jag inte på matchen? Varför fotograferade jag inte kvinnor? När skall de bygga den där spårvagnstunneln under älven mellan Masthugget och Lindholmen? Frågorna hopade sig.

Vi går omkring här, och man kan gå långt, man kan gå till Strömstad, till Skanör, till fyren på Ölands södra udde. Och så där hålls det på över hela klotet. En man går från Kolkata till Mumbai, en kvinna från Medina till Dubai, en man och kvinna från krog till krog. Överallt gås det omkring och fotograferas och kramas och på läktarna vajar fanor i röken från bengaliska eldar.

Någon lägger räls i gatan, en annan bygger en spårvagn, en tredje kör spårvagnen på rälsen. Kärlekspar och fotbollssupportar fyller vagnen med känslor.

Så plingar det till och vi zoomar ut, betraktar det hela från Månens yta. Det där klotet i blått och grönt och rostrött och vitt, det har en tunn skorpa med just de där färgerna, och i de där färgerna flyter människorna hela tiden omkring tillsammans och skapar livsöden och världshistoria. Rakt ovanför deras huvuden: En iskall, syrelös rymd. Rakt under deras fötter: ett gigantiskt, kompakt, mörkt, flertusengradigt inferno, och på andra sidan, återigen en tunn skorpa med krukväxter, gungstolar, finporslin och svarta pianon, åtföljt av samma iskalla, syrelösa rymd.

Galaxens matematiska stabilitet. Framtidens kaotiska bräcklighet. Samspelet mellan de båda. Krafterna i jordbävningarna, vulkanerna, kontinentalplattornas ständiga skavande och pusslande under kommande årmiljoner.

Känslan av att allt är förutbestämt av naturlagarna, från nästa supernova till nästa neuronimpuls.

Från rosenknopparnas öppnande till bränningarna som sköljer över dem.

Från trafiksignalernas växlande färger till pupillernas vidgning.

Från regndroppens färd från bäcken till floden till havet till molnet igen och in i trädet eller kvar i det salta bland sjögräs och korall.

Morgonens stillhet

oktober 20, 2012 kl. 10:10 f m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

De varma kossor vars mjölk blev till franska ostar

De mogna druvor som skördades på soldränkt sluttning

De blonda sädesfält som blev till svenska kex

Under kvällen strålade de samman

möttes av lystna blickar

varsamma händer

mjuka läppar

Bakom draperiet

stod Sinatra och sjöng

med stråkar och hela baletten

Bowie Pin Ups kom därefter

åtföljdes sedan gång på gång

av Bryan Ferrys smäktande ballader

Blå lampor lyste över Chrysler Building

och Miss Holly Golightly

i svartvitt

Tre klingande glas

med rosé

för att bekräfta beslutet

att nästa år hyra in sig

på The Chelsea

23:e gatan

Dikter av Sapfo

lästes

tolkades

De tunna tygerna

i svart och vitt de också

blev tunnare

och ljusen brann

med stadig låga

Ser du det framför dig?

Minns jag den än?

Den natten

som lades till raden av nätter

som passerat

På bar gärning tog jag den här

med orden

för att rädda den

undan den stora glömskan

Lugna andetag i rummet

Ljusgrå himmel genom fönstret

Jag tror bestämt att dagen blir bra

Que Sera Sera

oktober 16, 2012 kl. 9:50 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Det är verkligen höst nu, precis som det skall vara.

Om man söker i sitt innersta efter vad det egentligen är man vill, kommer man då fram till att man måste prestera mera eller att man borde njuta mer av livet?

Presterar jag på dagarna? Ja. Är det nödvändigt? Ja.

Presterar jag på kvällarna? Inte lika mycket. Är det nödvändigt? Inte lika mycket.

Om man hårddrar det: Måste jag bli Sveriges näste författarstjärna?

Vad händer om jag inte blir det?

Livet i nuet och den nära framtiden borde fylla mina tankar mer än vad som kan hända om tre eller tjugo år.

Att leva i nuet. Ja, till exempel på fredag kväll skall jag leva i nuet. Det skall bli skönt. Ett par trevliga damer kommer hem till mig för ost, vin och kex. Life as it should be, som de säger i de där olika Coca Cola Zero-reklamsnuttarna de brukar visa på bio. En annan trevlig dam visade några salsasteg för mig idag och gav mig ett nyårslöfte: alltså inte hennes löfte till mig, utan mitt löfte till mig själv: att jag skall börja dansa salsa med henne efter nyår. Jag accepterade löftet. Nu finns det alltså ingen återvändo. Jag kommer att bli lika smäcker som jag var förr i världen, eller åtminstone något åt det hållet. Det är kanske lika bra det. Skall jag slå igenom som författare skadar det ju inte direkt försäljningssiffrorna om jag ser tillräckligt bra ut för att göra jeansreklam eller kalsongreklam och sådant. Andra svenska författare ger ut kokböcker för att dryga ut hushållskassan, men det är ingenting för mig. Jag kan ge ut kalendrar istället med mig själv som Herr September, Herr Oktober, Herr November och så vidare. Men detta får alltså bli efter de välgörande salsapassen.

Som ett smakprov visar jag Herr Augusti 1985 (i Kalifornien)

Alright, det är bara att dra ned på lasterna, helt klart, men kanske inte just på fredag. Man får ju inte bli övernitisk i sitt asketiska leverne.

Och skrivandet … Ja, jag skall inte pressa mig alltför hårt. 10 000 ord just nu är helt ok. Herregud, jag var ju alldeles nyss och lanserade min första riktiga roman på Bokmässan, och jag håller redan på med min andra riktiga roman. Här går det undan. Ingen tid att förlora. Nej, jag kan verkligen inte klandra mig själv för att mitt skrivartempo är för dåligt. Dessutom har jag de senaste veckorna haft med två små texter i GT, och, ja, nej, man kan verkligen inte klandra min produktionshastighet. Det får jag sluta upp med. Jag är en produktiv författare. Ja, jag skriver ta mej tusan dessutom riktigt bra ibland. Jajamen, så är det med den saken!

Och trots detta, eller tack vare detta, det spelar egentligen ingen roll vilket, skall jag nu kosta på mig lyxen att slappna av lite grann.

Som Doris Day sjöng: Que Sera Sera, whatever will be, will be.

Höstrusk.

Fredagsmys.

Kalejdoskop

oktober 14, 2012 kl. 7:56 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Roulettehjulets virvel som bygger förväntningar för varje varv, de färgade snäcksalen på de magiska numrens gröna filt, de nästan genomskinliga drinkarna, de nästan genomskinliga klänningarna, ringar av guld, pärlor trädda på band runt halsar, swimmingpoolens turkosa dröm, män av marmor, kvinnor av silver, nycklar till dörrar, hjärtan, skrin av svart metall, ljusstrimmorna genom fönstren, kinden mot kudden, det tunna tygets böljande dans, parfymen på handleden, vibrationerna från järnvägsvagnarna som rullar av färjan, fartygens tyngd, ankarkättingarnas rasslande, kvinnans händer mot låren, upp i luften, vågorna i poolen, lyktstolparnas reflektioner i vattnet mot det vita kaklet, palatsens nytvättade mosaikgolv, rosbuketternas doft, vattenfallens dragningskraft, fontänernas tryck, akvareller på väggarna, kulörta lyktor i nät, hajens ryggfena som skär ytan, örnens klor som greppar bytet, bläckfiskens ögon som följer propellern, Europas champagnekorkar, Amerikas kapsyler, Asiens landskap av glas och neon, lungornas sirener, fötternas marschvilja, de knutna nävarnas längtan, Saturnus blodkärl, blåmanetens känslor, de mossklädda berghällarnas ålder, mynt av alla valörer, olästa brev i kaminen, frimärken från alla länder, stämplar från alla städer, vykort från Merkurius, robotar från framtiden, soldater från Mars, fullmåne över Alexandria, eldfacklor bland böcker, berusade män i toga, Babylons drottning, sminkade väninnor, nakna påkläderskor, en tjänare med en korg full av frukt, ormen på mattan, tigern i buren, fjädrarnas smekning mot huden, karmonsinröda rubiner, azurblå safirer, ögongröna smaragder, kristallsalens ekon, speglar av siden, delfiner av sand, de rullande kulorna på de lutande rouletteborden på de trygga skepparnas fartyg med de djärva spelarnas näthinnor som väntar på svart, på rött, på ljus.

en dikt av Håkan Tendell

 

Multiversum

oktober 10, 2012 kl. 11:05 e m | Publicerat i Reflektioner | 2 kommentarer

Göteborg. Stad i universum.

Om det nu är så att det inte bara finns ett universum, utan ett multiversum som innehåller flera universa, liksom en vindruveklase innehåller flera druvor, hur hänger då allt ihop? Redan idag är det svårt att föreställa sig universums geometri och gränser. Var slutar rymden? Dit ljuset just nu ännu inte nått. Men vad finns då en meter längre bort? Om något är universum måste något vara inte universum, och vad består det av? Förekomsten av ett multiversum löser inga gåtor: det ställer bara fler frågor. Hur ser skiljeväggarna ut? Eftersom universum expanderar är vindruveklasen ingen bra liknelse. Bättre då att tänka sig varje universum som en flexibel såpbubbla som, trots att den hänger samman i ett kluster av andra såpbubblor, kan växa, liksom de övriga. All energi i universum är konstant, men om vårt universum gnider sig mot andra universa måste där ju ske en kollision av energier. Hur ser man till att ingen energi flyter över från den ena sfären till den andra? Eller är det så att energi, och människor, kan ta sig över gränserna, och att det bara är multiversums samlade energi som är konstant?

Hur många dimensioner finns det? Om universum inte låter avslöja sig med hjälp av våra tre rumsdimensioner och tidsdimensionen, varför kan vi då inte tänka ut vilka de andra dimensionerna är? Varför har mänsklighetens samlade hjärnkraft lyckats konstatera universums ålder, avståndet till olika galaxer samt förekomsten av mörk energi och mörk materia, men inte lyckats konstruera ett förklarande urverk så som redan sextonhundratalets astronomer kunde bygga ett mekaniskt solsystem med planeterna snurrandes runt solen, och månen snurrandes runt jorden? Är det bara en tidsfråga innan allt klarnar eller har människan nu nått sin begränsning? Om en högre stående människoart ser dagens ljus (ja, varför skulle evolutionsprocessen ta slut just med homo sapiens sapiens?) och den kunde kommunicera med oss, skulle vi då kunna förstå vad de menade om de lyckades inse allt? En annan fråga är om de skulle ha intresse av att försöka meddela oss insikten. Hur ofta besöker vi djurparken och pratar med chimpanserna om forskningens senaste rön? Man kan kanske lära en chimpans att den befinner sig i Borås, men kan den förstå konceptet Borås: att Borås är en värld i sig, men att det också finns en värld utanför Borås? Vad förstår flyttfågeln som reser mellan Sverige och södern? Kan den tack vare sin upphöjda position ana jordens rundning och tänka att det finns land och hav även på andra sidan? Vad tänker vargen när den ylar mot månen? Betraktar den månen som en nattlig sol eller som en gyllene örn eller som ett andligt väsen? Kan djur tänka i termer av andlighet eller är allt för dem bara rena fakta? Det är kallt. Jag är hungrig. Hungrig som en varg. Där borta går ett lamm. Lamm är goda. Vargar är snabba. Nu slår jag mina käftar om lammets hals. Där kommer bonden. Bönder är hårda. Nu drar jag till skogs.

Någon bland våra föregångare, kanske homo rudolfensis eller homo ergaster, måste ha varit den förste att tänka längre än vargen. Vilket jobb måste det inte ha varit för denne att förklara den nya dimensionen av mänskligt tänkande för de som ännu inte förmått tänka så långt! Hur kunde den dagliga, sköna ljus- och värmekällan alternativt den dagliga svett- och törstframkallaren förvandlas från den varma klumpen i luften till en solgud? Hur förklarar man konceptet gud för den som tycker att det låter som rena rama grekiskan? Det var inte fråga om få någon att tro eller inte tro, utan bara att försöka förklara så att den andre fattade vad man pratade om, och med tanke på att språket sannolikt inte var så sofistikerat som idag måste det ha gjort uppgiften ännu svårare för den som ville sprida sin tankegång.

Kan vi som utgör mänskligheten av idag någonsin förstå konceptet universum? Vilka slags kopplingar behövs det i det neurala nätverket för att poletten skall trilla ned? Och hur stor är sannolikheten att den som träffas av den plötsliga insikten också är lagd på det viset att den klarar av att skala ned denna sannolikt komplexa insikt till en populärvetenskaplig variant som går att föreläsa om förklarligt för miljarder tv-tittare världen över?

Å andra sidan: Kunskap är makt. Om individen som kommer till den djupa insikten är en forskare i en totalitär stat, kommer då insikten att komma de stora massorna till del, eller väljer den staten att behålla hemligheten för sig själv?

Vad vet man i Kina som man inte vet i Ryssland? Vad vet man i Ryssland som man inte vet i USA? Vad vet man i Sverige som man inte vet på Färöarna?

Vad om det redan finns en underjordisk, indisk sekt som har sett allt i klarhetens ljus?

Bland sten och löv

oktober 6, 2012 kl. 11:51 e m | Publicerat i Reflektioner, Skrivande | 1 kommentar

När man promenerar genom staden väcks ibland tanken att här en gång inte fanns några hus, några spårvagnar, några torg. Det var på stenåldern. Istidens kilometerdjupa täcke hade dragit sig undan och lämnat efter ett sig ett kalt landskap som sedermera fylldes med blommor och gräs, buskar och bär, frukter och träd. För några tusen år sedan kunde här vandra rådjur och vargar, björnar och älgar, kronhjortar, harar, tjädrar och vildsvin. Så flög ett spjut genom luften en regnig dag och borrade sig in i sidan på ett vildsvin. Svinet riktade sitt tryne och sina betar mot djuret som kastat spjutet, tog sats med fötterna i leran och galopperade mot sin angripare. Så såg den fler av dessa märkliga djur som gick på bakbenen, kände fler vassa grenar tränga in genom huden och så blev allt svart.

Kroppen bars iväg till en plats där hopsydda djurhudar hade spänts över slanor. Svinet skars upp, man slet ut dess inälvor, gav dem till hundar och fortsatte sedan med att flå kroppen, stycka den och grilla godbitarna över en eld inuti regnskyddskonstruktionen. En kvinna med stripigt hår, smutsiga kinder och halvtrasiga kläder gnagde febrilt på ett köttstycke som kastats till henne. Hon tillhörde inte riktigt flockens gemenskap, men följde ändå i deras fotspår. Kvinnorna i flocken brukade spotta på henne om hon kom för nära, men männen tog henne alltid i försvar om någon flockkvinna gick för långt och började slå henne med en käpp eller kasta sten på henne. I gengäld använde männen henne stundtals som värmande sällskap när inte deras fruar var på humör.

En solig morgon fann man den stackars kvinnan sittandes lutad mot en bergvägg, blå i ansiktet och med flera skärsår på armarna. På bergväggen hade hon med sitt eget blod ritat ett ledset kvinnoansikte. Det var oklart för betraktarna om de röda fläckarna under ansiktet skulle föreställa tårar eller om det bara var droppande blod som hade råkat fastna där. Tre män lyfte upp henne i en trädklyka och så lämnade man henne åt fåglarna. Därefter monterade flocken ned regnskyddskonstruktionen, packade ryggsäckarna och vandrade vidare. En ekorre klättrade ut på en gren, lade huvudet på sned och tittade på kvinnan i trädet, rusade sedan ned utmed stammen, ut mellan tuvorna, ut på ett fält, sedan tillbaka, men inte tillräckligt snabbt, varför den blev byte för en dykande falk.

Detta utspelade sig kanske i Göta Älvs kustlandskap för några tusen år sedan. Eller så utspelade det sig kanske inte. Vi vet inte, för inget dokument finns bevarat från den eventuella episoden, inget blod på bergväggen, ingen hällristning, inga ristade runor eller andra bokstäver, inga målningar på keramikföremål.

Är det synd att vi inte vet? Varför finner somliga, många eller nästan alla ett värde i att veta vad som hände förr i världen? Och när det redan finns så mycket dokumenterat, varför nöjer vi oss då inte med det? Varför fortsätter arkeologer och historiker bildligt och bokstavligt talat gräva på Västgötaslätten och vid Uppsala högar?

Sannolikt kan människan aldrig få sin törst släckt. Om någon skulle säga: Vi har hittat Alexander den Stores dagbok. Är det någon som vill läsa den? Ja, skulle nog några svara. Vi har hittat Pontius Pilatus memoarer. Är det någon som vill läsa dem? Ja, skulle kanske ännu fler svara. Vi har hittat kärleksbrevkorrespondensen mellan kung Gustav V och Führern. Vill ni läsa dessa brev? Nej, det känns alltför privat, skulle kanske de flesta svara. Eller inte. Om sådana brev nu en gång funnits, vilket icke är troligt, då det svenska kungahuset alltid varit stolt nog att icke gå ned på knä och villkorslöst behaga andra furstar. Minns Karl XII:s ord: Jag kan fransöska och vill lära mig mer, och när jag träffar kungen av Frankrike, skall jag tala fransöska till honom. Men skickar han en minister till mig, är det likare att ministern lär sig svenska för min skull än att jag lär mig fransöska för hans. Ty jag håller mitt språk i lika högt värde som han sitt.

Kungars, presidenters och ministrars dagböcker, memoarer och brev finns det gott om i arkiven. Skriftfragmenten från de människors liv som anses viktiga, bevaras och studeras, så även de visuella minnena av dem såsom oljemålningar och bronsstatyer med den minnesvärde sittandes till häst.

Högdjur i all ära: även andra människors gärningar och öden kan minnas av mänskligheten. Vem kan inte säga åtminstone ett par ord som svar på åtminstone någon av frågorna:

Vem var Jesus?

Vem var Girolamo Savonarola?

Vem var Rasputin?

Vem var Isadora Duncan?

Vem var Alice B. Toklas?

Vem var Brian Jones?

Ofta har jag på min arbetsplats blivit uppmanad av kollegor att skriva historien om arbetsplatsen, och ofta har jag svarat, Jag vet inte om nationen är betjänt av att veta vad som händer mellan dessa väggar. Det där har varit ett fegt svar. Visst har medborgarna och skattebetalarna rätt att få en viss insyn i hur statlig verksamhet bedrivs, och visst förtjänar många statligt anställda att få sin historia berättad av någon som är bekväm med bokskrivarpennan. Samtidigt skulle jag inte vara bekväm med gränsdragningen. En tydlig gräns skulle naturligtvis röra sekretessbelagt material och egentligen allt som har med innehållet i mål och ärenden att göra. Dels är det en hederssak att som anställd inte i bokform kommentera enskilda medborgare ur allmänheten, dels står det ju redan varje människa fritt att besöka domstolar och ta del av domar, protokoll, och de allra flesta aktbilagor som rör specifika människoöden. Det intressanta skulle naturligtvis vara att beskriva arbetsplatsen som sådan, något som inte ens landets bästa reportrar skulle kunna tota ihop av den enkla anledningen att de inte arbetat hårt i tio år på detta golv. Tingsrätten inifrån skulle boken kunna heta. Hur en storstadsdomstol fungerar skulle kunna vara temat. Men samtidigt skulle det bli svårt att undvika att berätta anekdoter som inte hängde ut människor på ett icke klädsamt sätt, och vem skulle ha glädje av det? Sådant gör ju till vardags mestadels bara gamla ministrar och författarfejdande författare. Känt folk skriver om känt folk. Det är den vedertagna modellen. Det vore svårt att nå någon vidare spridning i bokgenren okänt folk skriver om okänt folk. Sveriges bokköpare kan helt enkelt knappast vara intresserade. Det spelar ingen roll om någon skulle kunna säga som i det där avsnittet av Fawlty Towers: There’s enough material in here for an entire conference. Skall jag skriva en bok i ämnet får det bli efter att jag har slagit igenom som romanförfattare, och då får tonvikten bli på mina personliga strapatser och mycket lite om andras göranden och låtanden.

Till exempel skulle jag kunna berätta att jag efter bara något år som enkel tjänsteman (domstolssekreterare) skrev till justitiedepartementet och bad dem se till att det gjordes en smärre ändring i Brottsbalken. Det är nämligen så att för alla typer av brott där det finns en normalgrad och sedan ett grovt eller ett ringa brott av den sortens gärning, kan det såväl i domslutet och i det därpå följande belastningsregistret utläsas om gärningsmannen gjort sig skyldig till normalgraden eller den grova eller ringa graden. Detta beror på att lagtexterna för de olika brottsgraderna antingen är separerade genom olika paragrafer eller, om de står i samma paragraf, genom ett nytt stycke så att man kan skriva att någon är dömd för ett visst brott enligt den där paragrafen och det där stycket. På så vis blir det glasklart för alla vad någon har dömts för. Denna pedagogiska princip gäller för alla brott utom misshandel och ringa misshandel. Grov misshandel och synnerligen grov misshandel har en egen paragraf med åtskilda stycken, men misshandel och ringa misshandel står i samma paragraf i en enda löpande textmassa, vilket får till följd att om någon blott dömts för ringa misshandel ser det i belastningsregistret ut exakt likadant som om någon dömts för misshandel. Jag är inte förespråkare av misshandel i någon form, men mitt rättspatos gäller både brottsoffer och brottslingar. Ingen skall behandlas orätt, och enligt min mening är det orätt att lagtextens utformning kan få omvärlden att tro att någon har dömts för misshandel när det istället rör sig om ringa misshandel. Allt skulle lösas genom att någon på departementet, naturligtvis efter vederbörlig politisk mangling, gick in mitt i lagtexten och tryckte på Enter så att det blev ett nytt stycke i paragrafen.

Svaret dröjde. Det dröjde närmare bestämt fem år innan jag fick någon respons. Fem. År.

Varje dag får man som domstolssekreterare massvis av telefonsamtal från advokater, åklagare, journalister, aktörer i målen med mera. Visst kan man ibland bryta ihop lite grann när man ständigt blir avbruten i sin koncentration beträffande de högar av akter man försöker få utfört åtgärder i, men service är A och O för domstolssekreterare. Därför hoppar många domstolssekreterare hellre över fikaraster helt eller delvis för att hinna med allt som skall hinnas med i sin jakt på att tillfredsställa allas önskemål oavsett om önskemålen kommer uppifrån eller utifrån. Det är nästan som om jag, om jag tar mig själv som exempel, undermedvetet sporras av något liknande den där frasen som jag en gång i tiden som litterär underhållning läste upp för Linnéa Josefina Lundblad ur en svensk-rysk ordbok. Ordboken var från sovjettiden. Den ryska frasen som man som svensk besökare på en kolchos skulle kunna använda sig av var (på svenska): Var vänlig och visa mig det högsta arbetstempot. Att jag kunde läsa upp det på ryska hade enbart att göra med att frasen även stod skriven i populärfonetisk skrift. Mina talanger är begränsade.

Nåväl, justitiedepartementet har man sällan telefonkontakt med. Men nu ringde det alltså en därifrån. Han bad så mycket om ursäkt. Min skrivelse hade legat långt ner i en korg och ja, de hade haft mycket att göra och visst, kanske till och med glömt bort, ja, nej, men ändå, förlåt, något i den stilen. Ja, jag kunde nästan se hur han krumbuktade sig för att be om nåd. Som den storsinta människa jag är benådade jag honom på studs, men jag var kanske inte tillräckligt tydlig, för han undrade om jag ville ha en skriftlig ursäkt från departementet. Nej, nej, det behövs inte, sa jag. Det viktiga är att felet blir åtgärdat. Det är allt jag är intresserad av.

Kanske kommer min vilja en dag att bli förkroppsligad i Brottsbalken. Den som lever får se. Det har ju bara gått ytterligare några år nu. Håll utkik efter ändringar i 3 kap 5 §.

En gång ringde det någon från ett häkte, eller möjligtvis en anstalt, i Mellansverige. Han sa att de inte skulle kunna transportera den häktade till morgondagens rättegång i Göteborg för att de var underbemannade. Ja, det är inget vi kan ta någon hänsyn till, sa jag. Det är flera tilltalade och målsäganden som skall komma i morgon, och han måste vara på plats. Jamen, det går inte, sa han från häktet, eller anstalten. Vi har inte några som kan köra ner honom. Han kommer inte att komma till förhandlingen. Han måste komma hit, sa jag. Att han inte kommer hit är inget alternativ. Ni måste se till att han är här i morgon. Ni får ta hjälp av militären om så krävs. Jag bryr mig inte om hur ni gör det. Bara lös uppgiften!

Det var en av de få gånger jag blivit lite upprörd i telefon. Jag har stor fördragsamhet med medborgare som inte prenumererar på Magdalena Ribbings artiklar om vett och etikett, men att en statlig institution inte skulle kunna skaka fram resurser till att utföra en vardaglig, men ändå mycket angelägen uppgift för statens bästa, det är ju, ja, så får det helt enkelt inte gå till.

Vad mer kan jag nämna? Ja, det var ju till exempel på den tiden när tingsrätten fortfarande höll hus i rådhuset och tingshuset i Västra Nordstan. Inför flytten till den stora, nya byggnaden vid Fattighusån, skickades det ut ett mejl till alla anställda i vilket de uppmanades att komma med förslag på vilka domare som de många nya konferensrummen skulle döpas efter. Detta tog naturligtvis skruv i mitt av rättspatos fyllda hjärta.  Jag svarade, som jag minns, ungefär så här: Varför skall blott domare komma ifråga för namngivning av rummen? Mitt förslag är att man, förutom domare, döper några av rummen till namnen på gamla domstolssekreterare, vaktmästare eller andra i personalen som gjort hedervärda insatser i rikets tjänst. Dessutom kan Napoleon få ett av rummen uppkallat efter sig, för hade det inte varit för kontinentalblockaden som han beordrade i början av 1800-talet hade Göteborg inte blivit en viktig transitohamn för handeln mellan Storbritannien och kontinenten, och utan alla de brittiska köpmän som då slog sig ner i vår stad hade Göteborg kanske inte fått ett sådant uppsving och växt till den stora stad som vi ser idag och vars tingsrätt nu kräver ett stort, nytt hus för att härbärgera sin omfattande verksamhet.

Konferensrummen i det nya huset fick med ett enda undantag neutrala namn med endast angivande av våningsplan och väderstreck. Undantaget rörde den i särklass mest berömde av Göteborgs alla domare. Det var han som i inte oansenlig grad påverkade Andra världskriget genom att belägga ett antal för såväl de allierade som för tyskarna viktiga fartyg i Göteborgs hamn med kvarstad. Det hade jag inte någon erinran mot.

Min önskan är att ständigt bidra till att utveckla rättsväsendet i allmänhet och min arbetsplats i synnerhet. Mycket av min tid går naturligtvis åt till att hantera de dagliga brandkårsutryckningarna och de välfyllda åtgärdskorgarna, men då och då hinner jag med att kasta fram förslag på förbättringar. I våras föreslog jag till exempel att vi skulle ha tingsrättens webbadress tryckt på alla kuvert för att bättre marknadsföra vår hemsida, vilket skulle leda till att fler folk upptäckte hemsidan och att de därigenom kunde få svar på många av sina frågor istället för att behöva ringa oss, vilket skulle ge oss mer tid att arbeta ostört med akterna och på så vis, på ett snabbare och mer rättssäkert sätt, kunna driva målen och ärendena mot deras slutliga avgöranden. Tingsrättens högsta ledning anammade detta förslag ögonblickligen och redan nu håller lagren av gamla kuvert på att ta slut till förmån för de nya kuverttyperna med webbadressen tryckt.

Ja, nu är det dokumenterat. Detta var vad som hände en gång. Men kommer det att läsas av massorna? Kommer det att minnas av dem? Inte i någon större utsträckning, men alla kan ju inte heller läsa allt som skrivs och dessutom komma ihåg allt de läst. Ingen enda människa kan ens under sin livstid läsa innehållet i allt som publiceras enbart under en enda dag i böcker, tidningar och på nätet. Informationsfloden är bredare än Volga, mer slingrig än Mekong och lika ofattbar som Ganges. Men någon kan läsa något och kanske komma ihåg något av det. Det är därför en del människor kan säga några ord om vem någon var.

Vem var Zarathustra?

Vem var Sapfo?

Vem var Håkan Tendell?

Håkan Tendell (Sten Håkan Tendell) föddes på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg den 10 september 1966. Det var en lördagmorgon klockan halv sex. På sin första tur genom staden färdades han klädd i en vit kofta med gula band i en Volkswagen genom centrum, genom Gamlestan och upp till Kortedala där han i tre månader bodde på åttonde våningen i ett höghus på Timgatan 6 och sedan i sju och ett halvt år på sjätte våningen i ett höghus på Kalendervägen 28. Det var ett ställe och en tid som långt senare väckte enbart ljuvliga minnen.

Han var son till kontoristen på SKF (Svenska Kullagerfabriken), Bo Tendell (Bo Lennart Tendell, f. 1936), och sköterskan på Sahlgrenska, Margaretha Tendell (Sonja Margaretha Tendell, f. 1942) och lillebror till Anders (Bo Anders Tendell, f. 1963). Han var sonson till Ernst och Elin Tendell, och dotterson till Thure och Mildred Lyngstam. På både fädernet och mödernet hade han många kusiner; Marianne, barn till Gunnar och Kerstin, Marie och Ninni, barn till Bertil och Gunborg, Yvonne och Thomas, barn till Lars och Britt-Inger, Maria och Niclas, barn till Olle och Gunvor, Mikael, Katarina och Fredrik, barn till Sten-Åke och Eva. Till den stora släkten hörde bland annat även hans morfars mor, Anna Svensson, som kallades gamlafarmor, och hon levde sina dagar från 1888 till dess att hon blev 101 år.

Förutom en trerumslägenhet i den idylliska folkhemsförorten Kortedala hade familjen en sommarstuga i Torpa Dala, Fjärås, med mörkbrun panel, vita knutar och olivgrönt tak av tjärpapp. På så sätt kände den spinkige lintotten sig hemma både i staden och på landsbygden. Spårvagnar och kossor var honom lika bekant, liksom leksaksavdelningen på EPA vid Kortedala Torg och höbalarna i lagården på andra sidan landsvägen i Norra Halland. Hans farmor och farfar bodde i en tvårummare på Sankt Pauligatan i Lunden och hade även en ljusgul sommarstuga bredvid familjens i Torpa Dala. Hans mormor och morfar bodde på övervåningen av Säve stationshus och förfogade även över en närbelägen trädgård. Morfar var stins och farfar var arméofficer; styckjunkare. Av dem båda inspirerades han till att hålla ordning och reda. Papper skulle sitta i pärmar och verktyg skulle efter användning hänga rengjorda på sin utsedda plats. Av sin far och mor fick han en god uppfostran, levde ett fredligt liv med sin bror och åt ett okänt antal kakor, bullar och tårtbitar vid alla sammanhang då släkten träffades för att fira födelsedagar, storhelger, konfirmationer, studenter, bröllop och dop. Ja, även om han efter flytten till Hammarkullen ofta också vistades i betongen såväl vid skateboardramperna som på Ullevis ståplatsläktare framlevde han emellanåt ett i det närmaste småborgerligt liv.

Detta lyckliga leverne blandades dock under skolåren upp med mindre angenäma erfarenheter av det slag som så många andra ungdomar ännu i våra dagar utsätts för, och hur mycket dessa traumatiska minnen än plågade honom långt efteråt förmådde han aldrig att kasta sig över broräcket och störta mot den eviga friden. Nej, så till vida var han en riktig fakir: han valde att leva vidare. Därmed blev det också så att han så småningom lyckades uppnå djup harmoni.

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.