Sic Transit Gloria Mundi

oktober 22, 2012 kl. 11:58 e m | Publicerat i Reflektioner | Lämna en kommentar

På min färd hem efter en sväng genom staden möttes jag i korsningen Vasagatan / Avenyn av tonerna från en trumpet som lät mig nynna på Louis Armstrongs What a Wonderful World. Det gjorde mig något tårögd. Var världen verkligen så härlig? Var det inte att förneka faktum att låtsas som ingenting? För mitt inre bredde så jordens elände ut sig i allt fler och fler detaljer. När jag hade betat av allt hemskt som jag just då tyckte att man ständigt borde tänka på, infann sig insikten om att trots mängden hemskheter som utspelar sig varje dag på vårt klot är merparten av allt som händer tecken på människans godhet, plikttrogenhet och omtanke om andra. Det hjälper förvisso inte de enskilda människor som just i dag är fasthållna, fastbundna eller fastkedjade och skriker och vrålar för att de torteras. Det hjäper inte de som just i dag tar livet av sig. Det hjälper inte de som just i dag drunknar eller brinner upp eller kläms ihjäl i olyckor. Men det är en underbar värld. Man måste tänka positivt, för om man inte gjorde det skulle allt liv vara förgäves. Om ingen enda människa någonsin kunde med att njuta, le eller känna frid, varför skulle vi då fortsätta? Vad skulle vara syftet med vår existens om vi inte ibland tillät oss att blunda för delar av verkligheten?

Personligen skulle jag vilja tänka på min mest lyckliga tid: 1966 – 1974.

Jag vet emellertid med mig att jag inte minns mer än en enda händelse förrän från tre års ålder. Jag vaknar upp ur en dröm som jag vill fortsätta drömma. Jag försöker somna på nytt, men det fungerar inte. Det är mitt första medvetna naturvetenskapliga experiment som är på en högre nivå än att se vad som händer om man plaskar ordentligt med gummistövlar i en vattenpöl. Jag vet om att jag är tre år och jag bestämmer mig för att minnas detta drömexperiment för alltid. Det är därför den händelsen är så tydlig för mig. Däremot vet jag inte om den inträffade 1969 eller 1970. Med andra ord får jag anta att jag helt enkelt inte minns särskilt mycket från sextiotalet. Om man ser en gammal leksak eller tavla eller ett foto av denna leksak eller tavla, hur kan man vara säker på att man minns objektet från den första gång man såg det, och inte från den hundrade gången man såg det? Min nästa dröm som jag minns går att tidsbestämma. Jag drömmer att det i mitt rum står ett helt snurrbart skivställ med en massa exemplar av hitsingeln från 1970 Regnet det bara öser ner. På den tiden fattade jag ju inte att den handlade om olycklig kärlek, utan jag såg väl bara framför mig hur jag njöt av livet i mina gummistövlar. Uppenbarligen skulle det också vara mer lycka för mig att inte bara ha ett ex av singeln utan en hel sådan där snurra med singlar.

1970 började jag även sjunga med i engelska låtar. In The Summertime och Bridge Over Troubled Water var två stora favoriter.

Kanske sjöngs det med till dessa låtar även i de amerikanska tälten borta i Vietnam, men Vietnamkriget var inget jag kände till. Det krig jag var mest insatt i var Bröderna Cartwright på tv. De goda cowboysen kämpade mot de onda cowboysen. Kanske kämpade de mot indianer också. Jag vet inte. Jag minns inte ett enda avsnitt, men kan fortfarande nynna signaturmelodin.

Tv hade alltså familjen, men även radioapparater, såväl i lägenheten i Kortedala som i stugan i Fjärås och i folkvagnen, så när familjen reste till stugan på helgerna spelades det oftast något musikprogram på lördagsförmiddagen varvid jag lärde mig refrängerna till låtar som Syster Jane, 1972, Sofia dansar Go-Go, 1972, Dagny 1973 och Ring Ring, 1973.

Sommaren 1973 köpte min storebror sin första rocksingel. No more Mr. Nice Guy med Alice Cooper. Traktens ungar i Fjärås samlades i källaren till vår stuga och lyssnade andäktigt till detta hårda sound från grammofonen.

Sommaren därefter fick brorsan lov att efter lång övertalning med morsan köpa det allra hårdaste man just då kunde tänka sig: LP:n Sweet Fanny Adams med The Sweet. Jag minns än idag hur jag sitter och väntar i bilen på torget i Kungsbacka och brorsan kommer ut ur skivaffären med LP:n i en påse. Vilken lycka! Ja, där öppnade sig en helt ny värld, och på hösten fick jag och brorsan gå på Sweet-konserten på Scandinavium.

Månlandningen fick vi också sitta uppe och se mitt i natten, fast då detta var sommaren 1969 minns jag inte mer av detta än jag alltid har varit mycket intresserad av rymden. Farsan lärde mig planeternas inbördes ordning och att det var 38 000 mil till Månen och 15 miljoner mil till Solen. I köket i Fjärås satt en upptejpad bild av en astronaut och stjärnbaneret på Månen.

Det finns också så mycket annat att minnas från Fjärås. Barfotaspring på gräsmattor, cyklande på grusvägar och åkande på hölass. Hallon, smultron, björnbär och blåbär. Och alla bad i havet och sjöar. Lika ofta som bara familjen åkte iväg knödde många av traktens ungar in sig i bilar och rullade iväg i karavan med badbollar, luftmadrasser, cyklop, saft och bullar. Favoritstället var Stråvalla: ett paradis vid Kattegatt: en lång sandstrand med många sanddyner och en kiosk, och en järnvägsövergång och alla dessa tåg som lät visslan gå när de rundade berget och man vände sig om och räknade antalet vagnar. Det näst bästa havsbadet var Gårda Brygga: inte lika stort, men också med kiosk och med bryggor från vilka man kunde fiska krabbor. De mest populära sjöarna var Hornsjön, Långaresjön och Lygnern.

Den mesta tiden tillbringades dock i Kortedala. Där fanns allt man behövde: en sandlåda, gungor, en mattpiskarställning, bergsskrevor, en söndagsskola / lekskola med ett stort guldfiskakvarium och på väggen skinnet från en jätteorm som någon missionär hade tagit med sig hem från Asien, Afrika eller Sydamerika, ja det spelade ingen roll varifrån, det viktiga var att det där skinnet hade tillhört en riktigt farlig orm.

På den delen av Kalendervägen där vi bodde fanns det två närbelägna snabbköp, och gick man till det nästan lika närbelägna Kortedala Torg fanns där lite mer specialiserade butiker, bland annat en riktig fiskaffär med havets läckerheter och sjöodjur målade på de kaklade väggarna. Där fanns också inrättningar såsom biblioteket och EPA och Forum: en stor samlingslokal där jag, när jag gick i första klass, hade gymnastik. Torget pryddes av en fontän. Det var ett vackert torg i en vacker tid. Den tiden kommer aldrig mer tillbaka, men jag är glad att jag fick uppleva den.

* * * * *

Jag och min gudmor, mor, gudfar och far samt prästen i Utby kyrka

Jag och min farmor och några av mina kusiner på Timgatan i Kortedala

Jag och morfar och morsan och gamlafarmor i Uddevalla

Jag på Kalendervägen i Kortedala

Jag och farsan och brorsan på Liseberg

Jag och familjens gamla folkvagn i Fjärås

Jag och brorsan vid Svarta Havets kust

Jag och farsan i Skatås

Jag och familjens nya folkvagn i Kortedala

Jag och brorsan på väg upp mot Åreskutan

Jag och morsan och brorsan vid Tännforsen

* * * * *

Annonser

Kommentera »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: