januari 30, 2010 kl. 3:29 f m | Publicerat i Reflektioner | Lämna en kommentar

Man can evolve


Are there limitations for how much a single persons knowledge, awareness and wisdom can expand in a lifetime?

Most people know the common definition of evolution whether or not they actually believe in the theory: the survival of the fittest, not necessarily the strongest.

Now, let us leave the common definition and talk about the evolution of thought within a human being. Is there such a thing?

We live, we learn: life is a laboratory in which we continuously expose ourselves to trial and error. Sometimes there are a lot of errors, and sometimes we learn, but later forget and face error again. Still, over the years we can see that we get new perspectives on who we are and the world we live in and how we should manage to get along. Some may call it development. I call it the evolution of thought within.

It’s the survival of the fittest thoughts. That doesn’t mean that the older a person gets, the closer he or she always gets to the ultimate truth or the highest morality or the purest love. What it does mean is that the person often gets closer to what suits him or her best, depending on his or her needs and the environment and society in which the person’s time is spent. You could say it’s all about finding a role and some life principles that lead to harmony and joy for that person. In the worst case it could result in a dictator who lustfully surrounds himself or herself with a nation of slaves. In many cases it could hopefully result in nations of wealth and welfare with shiny, happy people holding hands.

So, if a person wants to speed up the ride to harmony, how can it be done?

I want to be honest with you, and therefore I must say that I’m not sure I have the answers for everyone.

How can I tell you what you should do to find harmony in your life? I cannot tell. I cannot know what will work for you, but I can tell you what worked for me.

Studies of history, studies of philosophy and writing poems.

That’s what worked for me.

I can say that it worked because for a long time I’ve felt a lot more harmony than disharmony. Total peace of mind is not my goal, though. I like to have laughter and excitement in my life. Being lonely drowning in profound thoughts is one of my favourite activities, and dancing with women is another.

Those were the words of

Håkan Tendell



Håkan Tendell reports after concert: Depeche Mode, Scandinavium, Göteborg 2010

januari 27, 2010 kl. 2:36 f m | Publicerat i Reflektioner | 19 kommentarer

Not many bands in the world would dare to begin a concert with a slowie. Depeche Mode does it with ”In Chains”, knowing/guessing that at the end of the day they will leave the arena with thousands of enthusiastic people screaming and shouting anyway.

During ”In Chains” Dave Gahan is dancing as if he has an iPod and listens to James Brown. It looks really strange, but it’s a good sign, though. You can tell that this will be a night to remember. Before the second song ”Wrong”, Dave throws his jacket off.

Fourth song: ”Walking in my shoes”. Huge sing-along.

Fifth song: ”It’s No Good”. A lot of people who has seats stand up and begin to dance.

Nr 6: ”A Question of Time”. The arena explodes and Dave sets a new unofficial world record in spin-arounds.

Later in the concert, as a second solo performance, Martin L. Gore does ”Home”. It’s a version, both strong and fragile, and together with the audience it creates an electric atmosphere. You can really feel his heart when he sings ”… finally I’ve found that I belong, feels like home …”

More songs follow and the first part of the show ends with ”Never Let Me Down Again” and its compulsory waving and chanting among the masses.

The encore part begins with ”Dressed in Black”. Then there is either ”Behind the Wheel” or ”Stripped”. I can’t recall in which order. I was so excited. You know, at the intro of ”Stripped” I thought I was in Heaven, not just because of the nice woman, Linda from Värmland, who stood right next to me, but because the intro of ”Stripped” is such a perfectly arranged intro. There can never be a better way to begin a song. I love it.

Last song: ”Personal Jesus”. During the song the whole arena is wild. Totally. Wild.

Then, Andy Fletcher and the other guys leave the stage. Dave Gahan returns quickly for a last good-bye. Then he walks. I see his back passing through lights and shadow, lights and shadow. He walks off the stage at some stairs and disappears from my eyes.

There is screaming and shouting for minutes.

Well … Depeche Mode are pretty good at what they do.

Håkan Tendell

The following clips that I’ve found from the concert in Scandinavium shows ”A Question of Time”, ”Enjoy the Silence” and ”Never Let Me Down Again”:

If only YouTube had been available during the last six thousands years of human history. How much we would know about what really took place …

History can be written down at the same time as things happens. Very good.

History can be written down a couple of hours later. Rather good.

History can be written down the next day. Good.

Or many decades later, based on rumours of what happened. It’s no good.

I’m waiting for the night to fall: Tuesday night: Depeche Mode, Scandinavium, Gothenburg City

januari 24, 2010 kl. 4:34 f m | Publicerat i Skrivande | 70 kommentarer

When I some years ago read that book by Steve Malins: Depeche Mode Black Celebration, I realized I hadn’t had a clue before of what this band was about. I was a guy who bought the records and went to the concerts. Yet, I knew nothing. You think you know a lot, but if you don’t read the inside story you don’t know nuthin’.

Thanks to the Internet I can find the exact dates when I went to the concerts. It’s amazing. Everyday, the brain of mankind expands beyond the horizon. There used to be a time when information was passed on mostly by the work of monks. Maybe I am a monk too. I sit here and write about what once happened in the world and what I think will happen or what I want to happen. Sometimes I just write poetry. And I take pictures, photographic pictures, and I show them to you. And you might wonder: Who is this guy? What are his beliefs? Is Håkan Tendell a coming star or a fallen angel? We may never know. All we need to know right now is the dates when Håkan Tendell attended Depeche Mode concerts. Just give them to us. Please. It’s very important for us to know.


25 April 1986, Scandinavium, Gothenburg

13 February 1988, Scandinavium, Gothenburg

5 October 1990, Scandinavium, Gothenburg

28 May 1993, Scandinavium, Gothenburg

21 September 2001, Globen, Stockholm

26 February 2006, Scandinavium, Gothenburg

7 July 2006, Stadion, Stockholm

And now: Here they are: On Tuesday night,

26 January 2010.

D E P E C H E   M O D E


And warming up the crowd, just like in 1988: Nitzer Ebb


What a night it will be!

I’m already there.

In my mind.

The brain of mankind, the Internet, is truly amazing, but our individual brains are fantastic too. We can travel through time and space without even closing our eyes.

This is no news to you. To me neither. But sometimes we must remind ourselves how extraordinary we are. Jupiter is the largest planet in the Solar system. If Jupiter was a hollow sphere it could swallow hundreds of Earths. That’s how huge Jupiter is. Still, our brains are more amazing than Jupiter. And what about the Sun? The mighty Sun. What about it? It’s mighty, but how mighty? We all know that in five billion years, due to nuclear reactions, the Sun will grow and swallow the Earth in flames. The Sun rules by force. It keeps us and our entire planet as prisoners. Of course we are thankful for that. If Earth drifted away, the oceans would turn to ice, our blood would turn to ice, nothing would survive but some of our toughest machines, but batteries and power plants won’t last forever without human support, so the toughest machines would die too. Earth would become a gigantic bowling ball of iron, ice and death. But if an asteroid instead hit us so that our orbit moved a little bit closer to the Sun, our days would be over in, I don’t know in how many months, but our planet would circle around the Sun in smaller and smaller ellipses until touchdown. Long before touchdown everything on Earth would either melt or burn or boil.

The Sun is powerful, yet our brains are even more powerful. The Sun has no will. For thousands of years the Sun was probably seen as the mightiest god. People probably thought they were insignificant compared to the Sun. Earth is a slave to the Sun. People were, but are no longer. We people have recently mastered the craft of rocket construction. The Sun is a slave to our galaxy. We, on the other hand, are soon free to travel where we choose. Soon we can go to Mars. Later we can go to Alpha Centauri. Later we can go to Andromeda. It just requires a fast spaceship, a self-sustaining biosphere and a package of good books, movies and Depeche Mode albums.

How many persons minimum should there be on a rescue-mankind-mission-spaceship? That’s very interesting, because when calculations like that is made, the calculator often takes for granted that if you take fifty women and fifty men and put them on a spaceship they will automatically have sex, each and everyone. What if half of the women think the men are slobs and the other half are lesbians? Then there will not be much action, except for on deck 69 perhaps. This is very interesting and also a bit frightening. Even if we build a spaceship that theoretically can help mankind escape from the dying Earth and survive, we are not sure to survive because of the human factor. Or we will be sure to survive, because we learn from history that if you put a lot of women and men together on a ship or in a house there will sooner or later be a lot of action.

Which brings us to some sort of final here. This blog post has to end. It has exceeded its limits. Initially I felt that I should write about the untrue fact that poetry doesn’t sell, when it actually sells like I don’t know what, since songs on albums are nothing but poems with sounds added to them.

Ok. The final question:

The Earth is dying (that’s not a question, that’s a fact, put the blame on me if no one else can be accused for it) and there’s a rescue spaceship only big enough for you and ten celebrities. Which ten celebs do you choose to ride with on your journey to the safe haven?

What time is it anyway?

It’s late.

It’s Saturday night.

And time is running out.

For me.

For Earth.

For everything that once was.

Håkan Tendell

The laws of nature can’t be rewritten. Everything that happens is a reaction on atomic level of what happened the second before. The future is decided. What happens all the time is inevitable. There is no such thing as chaos or a free will. The activity in my neural network was planned in the Big Bang. Thirteen billion years ago the Universe knew what I would write right now. The Universe knows about tomorrow and the day after tomorrow. No one can override the system. Does that mean we are slaves? Yes. But it won’t affect us very much. Our default setting is to believe that there is such a thing as a free will. Even when we by rational thought could think otherwise. We are irrational creatures. Just take a look around. Or look in the mirror. However, our irrationality is just a result of the mathematical plan.

Thirteen billion years ago it was decided that this blog post should end right here

Postcards from Liseberg

januari 9, 2010 kl. 10:05 e m | Publicerat i Skrivande | 24 kommentarer

Liseberg, an amusement park in Gothenburg, is closed for winter. I have been there every year since the dawn of man. But not last year. It just didn’t happen. I had planned to see some pop concerts or at least play pinball and that funny arcade game when you are a crazy taxi driver. I love that one.

Maybe I’ll go to Liseberg this year. No. Make that a ”I shall go there”. It’s important to have a little fun now and then.

Since books are a part of the entertainment industry, there is perhaps something I can learn from amusement parks.

Liseberg has 3 million visitors every year. My first and only novel sold less than 100 copies.

The main reason most people go to Liseberg, I guess, is to be thrilled. They want to scream with fear, knowing deep down that they actually are 99,9999 % perfectly safe. How can I make readers scream when they read a novel of mine? Can it be done at all?

It’s easier in the movies. First of all you have this big screen and that loud noise that you can’t protect yourself from. Secondly, you have the mechanism of wanting to communicate with other people about your shared experience, so when you watch Borat or Brüno in an ugly scene you must scream and laugh and put your hands in front of your face and say: ”Oh, my God, that’s disgusting” and other words. If you had watched the same scene alone on telly you would probably just have closed your eyes or grabbed the remote control (if it wasn’t already in your hand). Then there is often also the mechanism of mass behaviour. If a lot of people around you scream in a cinema or a rollercoaster, you will probably do it as well. You can’t reach that level by reading a book. What a book can do regarding this matter is to move a person to laughter or cry, and if that be the case, then it was a damn good writer. But a writer can never make a person scream.

Let’s make a test:

Bruce Dickinson in Iron Maiden can stand on stage and shout: ”Scream for me, Sweden!” and then 50,000 people will obey him.

Now, I say to you:

”Scream for me, Sweden!”

Did you scream?

Ok, I think I know why. Let’s give it another try:

”Scream for me, EU!”

I guess that didn’t work either.

”Scream for me, Tellus! Scream, goddamnit! Scream! Scream for me, Solar system!”

In space, no one can you here you scream, they say. That goes for cyberspace too, it seems.

Writing is obviously one of the most complicated and toughest divisions in the world of entertainment.

Håkan Tendell

And finally: Close, but no Liseberg – a picture of a gothenburgish blue and white tram disappearing into a tunnel: available to ride in all seasons for the price of two coupons. You got to go to Gothenburg some day. It’s lovely here.

Manusets utveckling

januari 7, 2010 kl. 10:57 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Man kan säga att utvecklingen går i två riktningar, dels försöker jag att agera så professionellt som möjligt, dels försöker jag att släppa alla krav till förmån för lossläppandet av skaparglädjen. Än så länge verkar det gå bra.

Igår konstruerade jag ovanstående tingest. Vad som skedde strax före det var att två kapitelvisioner fick raderas för att storyn skulle bli lite tajtare. Manuset i dess nu tänkta skick skall alltså bestå av 35 kapitel, varav 18 kapitel (ca 3 000 ord per kap.) där handlingen berättas ur Solveigs perspektiv och enligt en kugghjulsprincip 17 kapitel (ca 2 000 ord per kap.) där handlingen berättas ur Franks perspektiv, vilket totalt skall ge en bunt ångande drama på ca 88 000 ord.

Varje kapitel som har begåvats med text men ännu inte nått upp till 500 ord, har fått en liten markering med rosa penna. För varje gräns per femhundra ord som avverkas växer den rosa stapeln åt höger.

Till vänster i bild ser vi Solveigs kapitel, till höger Franks. Med andra ord är det framför allt figuren Frank som jag måste ge ett mer omfattande leverne och själsliv. Kapitel 20 kommer att bli särskilt intressant att skriva. Då skall Frank, medan han sitter på en bänk i Central Park och försöker skriva låtar, bli indragen i ett slagsmål. Jag vet ännu inte om det skall begränsa sig till en handfull män eller om det skall växa till ofantliga proportioner så att ridande poliser måste kommenderas ut för att försöka få ordning på pöbeln med hjälp av batonger. Vad har då denna scen med kärleksdramat att göra? Förmodligen ingenting alls, men eftersom boken skall berättas enligt kugghjulsprincipen var jag tvungen att hitta på denna scen för att fylla ut kapitlet. Professionellt? Nej. Do I give a damn? Nej. Det är detta som är så roligt med min återfunna skaparglädje. Jag har skaffat mig en bas av kunskap och utifrån den vågar jag nu ta mig friheter. Dessutom kommer det säkert att se bra ut med lite slagsmålsaction på biotrailern i framtiden. Det bästa vore ju om det hela blir en kärleksroman / -film för både killar och tjejer, som en blandning av ”Breakfast at Tiffany’s” och ”Sleepless in Seattle” fast med mer action, sex, sprit och roulette.

From disillusion to the solution

januari 5, 2010 kl. 4:34 e m | Publicerat i Skrivande | 2 kommentarer

Nu får jag se till att komma igång på allvar med skrivandet. Det här året skall bli fantastiskt, och då måste jag ju göra någonting som det här fantastiska kan bygga på.

Jag har mitt gamla manus som jag skall omvandla från en bagatell till en succé. Det kommer att gå bra. Det måste gå bra. Jag kan inte hålla på att leva så här hur länge som helst. Det måste hända något.

Hur skall jag göra nu då? Kanske är det så enkelt som att jag måste sluta upp med att vara rädd för manuset. Det är ju trots allt bara ord, och när som helst kan jag stryka dem om jag inte tycker om dem. Varför tycks jag vara så rädd för att skriva skönlitteratur? Är det för att det blir så tydligt, just när jag skriver, att jag inte är så bra som jag hoppas att jag skall vara?

Egentligen borde jag skriva manuset på skoj, som om det vore ett skämt eller ett exempel på hur dåligt man kan skriva. Då kommer jag kanske att ösa ur mig guldkorn utan att jag tänker på det.

Metoden känns lockande: bara skriva hämningslöst utan tanke på vad förlagen, publiken eller kritiken kan komma att säga.

Ja, detta skall hädanefter bli min melodi.

* * * * * * * * * *


I kväll gick jag genom snöstormen till stadsbiblioteket för att bläddra i August Strindbergs ockulta dagbok och få mig lite kraft till livs.

Det slog mig när jag gjorde entré på våningsplanet för skönlitteratur att jag före seansen med den ockulta dagboken borde titta i hyllorna för T. Först såg jag ingenting. Jag befann mig kanske i en annan dimension. Men sedan. Där stod den. Snett ovanför Tolstojs tegelstenar. En vit, slank rygg med svart text: ”Mörker över Manhattan”. Reglementsenligt dekorerad. Hur jag än försökte misstänka att det inte var sant, så var det sant. Nu kunde jag dö i frid.

Och så gick jag och slog upp den stora faksimilen och tog mig tillbaka till det gamla sekelskiftets dagar. En känsla av hemtrevnad spred sig.

Postcards from Gothenburg harbour

januari 4, 2010 kl. 9:42 e m | Publicerat i Skrivande | 6 kommentarer

Having finished reading Dostoevsky’s ”Poor Folk” today, I took a stroll along the river. How glad I was to be alive and kicking, wearing a new pair of silver-coloured shoes!

I had this voice in my head: ”Go west, young man”, and I headed westward.

After a while I wondered if I wouldn’t enter America soon, but I had only crossed the border between Masthugget and Majorna (two parts of the city of Gothenburg / Göteborg). The thing is you can’t really walk to America from where I live (in Sweden, Scandinavia, Europe) unless you turn east and cross the vast plains of Siberia and the (hopefully) frozen Bering Strait. I could do this. The indians did it more than ten thousand years ago, and it can be done again, or … I could save money and book a flight. These are the options since the old ferry line Gothenburg – New York stopped running in the 70’s.

Anyway, I have this manuscript ”Mörker över Manhattan” (that’s Swedish for ”Darkness over Manhattan”), that I last year ISBN-registered and tried to make a bestseller. Well, it turned out to be just another fiasco.

I’m rewriting the story now and I also have the intention to make the story much, much longer (from 20,000 to at least 80,000 words). I should also change the title.

Can someone help me out with that? The new title?

The story is about a 53-year-old widow, bored with life, who, by the help of a friend, starts looking for love again. She finds it on a plane to New York, and the guy she falls in love with is a 25-year-old singer/songwriter-wannabe who travels to the city in hope of getting inspiration for awesome songs. She is well-situated, he is poor, she’s in love and he’s only eager to write songs to get his career starting.

What should the title be?

Please help me find an even better title than ”Darkness over Manhattan”. Perhaps something more … catchy.

Håkan Tendell

A force, a force, my Kingdom for a force

januari 4, 2010 kl. 2:22 f m | Publicerat i Skrivande | 1 kommentar

När jag nu i natt, för första gången sedan jag på bio för några år sedan såg Stjärnornas krig, del 3, det vill säga den del där historien länkar ihop med den del 4 som 1977 var först ut av alla delarna i serien, påminns jag om att mitt slutmål, fastställt 1978, är Hollywood och ingenting annat. Om jag på vägen dit blir en ny Strindberg är det trevligt, men oviktigt. Då jag, som jag misstänker, i större grad än de flesta människor har irrat omkring mycket i mitt liv, är det viktigt att påtala för mig själv att målet är att jag på något sätt skall vara involverad i filmskapande i Hollywood. Dikter, noveller, romaner, insändare, debattartiklar, blogginlägg: inget av dessa spår utgör huvudmålet för min resa. Det kan inte nog slås fast att jag skall in vid filmen. Jag skall inte lura mig själv med att nöja mig med mindre.

Vad jag behöver är en kraft som driver mig i rätt riktning. Alltför ofta har jag medvetet eller undermedvetet valt the dark side of the force.

Det allra enklaste är naturligtvis att skriva romaner tills någon av dem blir så bra att den kommer att filmatiseras. När jag väl är där, kan jag börja skriva direkt för filmen och efter ytterligare några år ha en regissörsstol att vila mig i mellan tagningarna.

Det är oerhört viktigt att vara medveten om slutmålet. Om man står på engelska sydkusten och skall lyckas simma över engelska kanalen gäller det att ha Frankrike i sikte, man måste vilja landstiga på dess närmsta strand, kanske till och med vilja slå sig ner på ett café bland gästvänliga fransyskor. Detta måste man ha i sikte när man tar sina spänstiga armtag över kanalen: inte fundera på att ta en avstickare till Biscayabukten eller Sargassohavet.

Varje liv är ett timglas innehållandes ett okänt antal sandkorn. Många av dessa sandkorn må vara bokmässor, och det skall glädja mig stort, men det sista kornet i glaset, hoppas jag, skall vara Oscarsgalan.

Håkan Tendell


januari 3, 2010 kl. 9:19 e m | Publicerat i Skrivande | 2 kommentarer

Kung Bore har …, ja, nej, jag skall inte tråka ut er med den detaljerade väderleksrapporten. Alla vet att det är kallt.

Igår var jag och handlade på mellandagsrean som vore jag en helt vanlig människa. Det kändes lite skrämmande att gå omkring i Nordstan med plastkassar och vara en av de där konsumenterna som hotar att ödelägga Jorden med sin ansvarslösa livsstil. På min färd att ödelägga Jorden inhandlade jag ett par löparskor (jag skall springa Göteborgsvarvet i år, och dessförinnan skall jag deltaga i ett seedningslopp) (min bästa tid, 1. 51. 16, gjorde jag 1984, varvid jag slog den jämnårige kombattanten Louis Herrey med ett antal sekunder, vilket gladde mig särskilt eftersom han och hans kumpaner kom flygande i helikopter till tävlingen och fick ställa sig längst fram i min startgrupp. På den tiden hade man inte något chip som satte igång tidtagningen när man passerade startlinjen, utan tidtagningen satte igång när hela startgruppen skickades iväg, vilket innebar att om man inte hade köat länge för att få en tätposition i startgruppen hade man alltså redan förlorat en massa tid innan man ens passerade startlinjen. I vilket fall som helst vet jag inte om de nyblivna eurovisionsongcontestsegrarna Bröderna Herrey hade koll på detta, men de anslöt alltså sist till just min startgrupp, placerades framför alla andra, och så vände de sig om och hoppade och skuttade och vinkade till alla som inte hade fått någon VIP-behandling. De fick många vinkningar tillbaka, särskilt med händernas mellersta fingrar. I vilket fall som helst var det roligt att de vann schlagerfinalen, och den där låten har man ju gladeligen nynnat på ett antal gånger sedan dess. Nåväl, senast jag sprang var för några år sedan. Då fick jag 2.22. Nu måste jag komma under två timmar. Det var alltid det jag satsade på förr, och jag skall satsa på det igen. Jag är ung på nytt.), en träningsoverall, ett underställ, ett regnställ, en mössa, ett par handskar och två halsdukar.

När jag gick hem genom Brunnsparken såg jag den gamla tiggerskan, hon som brukar sitta på bron med sin lilla Jesusstayett eller Denheligamariastatyett, jag kommer inte ihåg vilken slags stayett. Det var kanske för trångt på bron nu med alla som kom med sina breda plastkassar i hennes ansiktshöjd, så istället hade hon förflyttat sig till en plats mittemot Palace, nära spårvagnsspåren, men det var uppenbarligen för kallt att sitta på marken så den stackars gumman fick stå på alla fyra med de bara händerna vilandes på varsin yllevante som låg på marken. Statyetten syntes inte till. Det låg några mynt framför henne, men man vet ju inte hur mycket som folk verkligen hade skänkt, och hur mycket hon hade varit tvungen att lägga dit själv för att folk skulle förstå att det var där de borde lägga mynt. Själv ansåg jag mig inte i stånd att kunna bidra med något eftersom jag hade händerna fulla av plastkassar med dyra varor och dessutom bråttom hem för att fortsätta läsningen av Dostojevskijs ”Fattigt folk”. Jag skäms innerst inne över att jag brukar ge pengar till gatumusikanter men inte till rena tiggare, som förmodligen är de som behöver pengarna bäst, men min skam hjälper dessvärre inte en enda människa. Jag får sätta min lit till att stadens styrande gör vad de är satta att göra.

Jag är glad att jag har det bättre ställt nu. Idag handlade jag i Nordstan igen. Jag ville köpa ett par svarta lågskor eftersom jag har ett par där lädret har börjat lossna från sulan i höjd med hälen, detta eftersom jag av lättja inte har tagit av mig skorna för hand, utan skavt av dem med hjälp av fötterna, och då det uppenbarligen har varit så att det är med den skobeklädda vänsterfoten som jag först har tagit av högerskon, är det således högerskon som har fått ta mest stryk. När jag köpte skorna, i somras om jag inte minns fel, tyckte jag att jag gjorde ett kap eftersom de var så billiga, men kvalitén hängde till synes ihop med priset, vilket så förargligt har bringat min lättja i dager. På tal om Brunnsparken: Av alla stadens tiggare undrar jag vart flickan med gitarren har tagit vägen: hon som inte kunde spela, utan bara monotont slog med handen på strängarna. Jag har föreställt mig hur hennes slavdrivare tvingade henne att spela gitarr, fastän hon varken ville eller kunde. Var är hon idag? Har hon hon lyckats göra sig fri, eller har hon fått andra arbetsuppgifter? Det är så hemskt att se alla dessa tiggare, att veta att de antingen är slavar eller att de har det bättre frivilligt knäböjandes och tiggandes i Göteborg än att i Östeuropa bli förföljda för sin, som jag antar, etnicitet.

Idag fyllde jag på mitt magnetkort med tvåhundra kronor. Det är ett kort med vilket man kan resa på Västtrafiks linjer. Många har klagat på det nya magnetkortsystemet, men det hela är mycket simpelt, åtminstone om man lever simpelt. Skall man resa inom en zon håller man upp kortet så att det blinkar och tutar. Därefter rör man inte kortet något mer. Skall man resa genom flera zoner trycker man först på plusknappen och sedan låter man det tuta och blinka. När man sedan stiger av i den sista zonen låter man det tuta och blinka igen. Hur man gör om man är flera vet jag inte. Jag är aldrig flera, och jag genomför heller aldrig byten av transportmedel med långa tidsintervall.

I samband med att jag fyllde på mitt magnetkort köpte jag en GP och slog mig ned på en av de röda träbänkarna inne på Centralstationen eftersom jag ville att det skulle kännas lite högtidligt att läsa. Tidningen var mycket läsvärd. Den handlade bland annat om såväl Johanna som Josefina. Mycket trevligt. När jag satt där och läste började en massa människor yla som vargar. Detta skedde bakom mitt huvud, och hade det varit före Interneteran hade jag trott att det var en flock hormonstinna ynglingar som såg en vacker kvinna passera dem, men nu misstänkte jag istället att det var en sådan där synkroniserad happening (flash mob) där folk samlas på allmän plats för att vid ett visst klockslag helt plötsligt göra något märkligt och sedan lägga ut det på YouTube. Ylandet höll på länge, men jag vägrade att vända mig om för att beskåda spektaklet. Jag ville att det skulle synas på den eventuella filmen att jag var totalt oberörd. Efter ett tag började de skandera ”Rädda vargen” och så började de marschera i riktning mot Nils Ericsonterminalen. De var dock ute i ogjort väder. När det kommer vargar till Göteborg brukar folk ta fram kameran istället för geväret. Demonstrationen hade fått bättre effekt om demonstranterna hade uppsökt någon bonde i Värmland eller Dalarna som just hade fått sina får sönderslitna och ylat för honom, bäst dock i dagsljus, annars hade de kanske fått en salva med hagelbössan, det hade de förresten kanske fått även i dagsljus: hela den där frågan är ju så infekterad. Jag kommer inte ihåg vad Jan Guillou anser om saken, med vad han än anser om saken ansluter jag mig till hans ståndpunkt. Han brukar ju alltid resonera så klokt.

Jag begav mig alltså in i Nordstan på jakt efter ett par döda djur vars hud hade omvandlats till ett par svarta lågskor. Jag fann ett par helsvarta Adidas Stan Smith II för en rimlig penning, vilket gladde mig eftersom jag då kunde ha dem både som lågskor och gymnastikskor (de gymnastikskor jag har är ca tio år gamla). Dock visade det sig i detta fall, och även när jag letade efter andra slags skor i andra butiker, att stadens män i storlek 45 hade varit och länsat butikerna. I brist på nya skor köpte jag mig istället en hipp dörrmatta på Lagerhaus (min gamla erbarmliga från IKEA fick därmed stryka på foten).

dörrmatta från Lagerhaus 199:-

Man kan bara gissa vilken rusning till butikerna det kommer att bli nu. Alla vill ha en sådan dörrmatta som Håkan Tendell har. Det är ju så reklam fungerar. När jag var liten såg jag att Sophia Loren använde Lux tvål. Eller också var det en annan sorts tvål. Jag är lite osäker. Men jag minns Sophia Loren. Alltid något.

Undrar just vilket reklamvärde jag har egentligen.

Det finns tre typer av människor: De som får bra betalt för att skylta med ett speciellt varumärke, de som betalar bra för att få skylta med ett speciellt varumärke, och så alla de som inte kunde bry sig mindre.

Om jag nu nämner vilket rakvatten jag för tillfället använder, vad säger det då om mig?

Aqua Di Giò Giorgio Armani Lotion Après-Rasage After Shave Lotion

Jag har inte fått betalt för att nämna detta rakvatten. Tvärtom fick jag slanta upp i någon butik någon gång för att komma över dropparna. Förmodligen är det helt meningslöst att jag använder rakvatten eftersom jag bara duttar lite lätt på kinderna och halsen. Redan innan jag har lämnat lägenheten har väl den dyra vätskan dunstat bort. Jag duttar eftersom jag är rädd för att det skall dofta för mycket. Man vill ju inte framstå som någon slags charmör.

Nu lite nyheter om mitt skrivande. Som ni kanske känner till har jag haft för avsikt att under 2010 omarbeta min gamla 20 000-ordare ”Mörker över Manhattan”. Nu är det 2010 och jag har redan hittat på innehåll till trettiosju kapitel, växelvis berättade ur endera Solveigs, endera Franks synvinkel. Solveigkapitlen skall max innehålla 3 000 ord. Frankkapitlen skall innehålla max 2 000 ord. Tillsammans blir detta max 93 000 ord, vilket innebär att jag inte behöver krysta till kapitlen för att komma över den lagstadgade 80 000-gränsen.

Allting ser mycket lovande ut.

Håkan Tendell


januari 1, 2010 kl. 10:51 f m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Solen reser sig över Europas städer, byar, skogar och slätter. Än ligger månget folk till sängs, utmattade av dryckenskap, utpumpade av samlag, utbrända som fyrverkeripjäser.

Utspridda på stolar, i soffor och på golv ligger klänningar, blusar, kjolar, behåar, trosor och nylonstrumpor, det mesta i svart.

Redan nu sitter kvinnor i Asien vid symaskinerna och syr nya plagg åt västvärldens dekadens. Fler blusar skall slitas upp, fler trosor skall lirkas av, mer av allt skall slitas och slängas på vår väg mot antingen undergången eller den nya renässansen.

Den månghundraåriga mörka medeltiden gick mot sitt slut när Europas folk på allvar åter började ägna sig åt vetenskapen, konsten och litteraturen, varav det sistnämnda kan exemplifieras med Dante Alighieri, Giovanni Boccaccio och Francesco Petrarca. Nu tar möjligen en ny sådan era vid.

Och här är jag, ovetandes om jag kommer att bidra till undergången alternativt renässansen, eller om min påverkan på förloppet kommer att vara försumbar. Det är mig egentligen egalt. Mitt mål är blott att ta del av vad andra läsvärt har skrivit och själv försöka skriva något som kan förgylla någons dag.

Idag börjar jag med Fjodor Dostojevskijs ”Fattigt folk”, även översatt som ”Arma människor” och ”Fattiga stackare”. Originalets titel är ”Bednyje ljudi”, men dessa ord säger mig ingenting då jag med min ringa bildning inte är så värst bevandrad i så många språk utöver ärans och hjältarnas.

2010-talet är här.

Jag är fortfarande vid liv.

Andra akten har börjat.

Den kraft med vilken jag strålar av lycka överskuggas blott av Solens mäktiga kaskader.

Håkan Tendell

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.