Håkan Tendell författare

möte på mässan

Mitt middagssällskap i kväll bestod bland annat av de trevliga damerna från www.bokhora.se.

Övre raden från vänster: Johanna Ö, Helena, Jessica. Nedre raden: Johanna K.

Även Johanna L (ej med på bild) var med på middagen.

Vid bordet fanns ytterligare några damer, bland dem Lotta (alias Alwilda http://alwilda.blogspot.com).

Vi dinerade på Incontro i Gothia Towers och diskuterade böcker och film samt litteraturbranschen i största allmänhet. Förutom att det var en väldigt trevlig middag i sig var det också nyttigt för mig att höra hur saker och ting fungerar. Jag är ju verkligen en novis i de här sammanhangen.

Sommaren 2006 bestämde jag mig för att satsa på att bli författare. Hur mycket har jag inte utvecklats sedan dess? Framförallt sedan våren 2008 har saker och ting börjat klarna i mitt huvud. Men jag har mycket kvar att lära.

På vägen hem från middagen började jag fundera på hur min fritid måste organiseras för att jag överhuvudtaget skall ha en chans att slå igenom som författare.

# Det första jag måste göra är väldigt enkelt: Tiden framför TV:n måste minskas ytterligare.

# Internet är nyttigare än TV, men även tiden framför datorn måste jag begränsa (dock inte i fråga om skrivande av manus).

# Jag måste grubbla mindre. Jag har redan skrivit en filosofisk roman. Det får räcka med att världen får ta del av de tankar som finns i den. Världsproblemen är lösta en gång för alltid. Jag behöver inte grubbla något mer. Dock behöver manuset putsas till för att göras mindre torftigt. 

# All den tid som blir över efter att tittandet, surfandet och grubblandet tonats ner skall jag ägna åt mer läsning och mer skrivande.

I genomsnitt bör min fritid bestå av 66 % läsning, 30 % skrivande och resterande 4 % studier av skrivkonst och branschkunskap. Det har alltså tagit mig drygt 42 år att komma till insikt om detta. Nåväl, det viktiga är att jag har kommit till insikt om det, och att jag dessutom hela tiden utvecklas i mitt skrivande.

Tendell september 2008

Nu återstår bara att fastställa i vilken ordning som jag skall ta tag i mina manus.

1. Fixa till den filosofiska romanen. Deadline: 1 december 2008.

2. När det är dags för manus nr 2 lär jag ha fått reda på att jag misslyckades i kärleksromantävlingen. Då är det alltså dags att ta tag i det manuset och göra allt vad jag kan med det. Deadline: 1 mars 2009.

3. Skriva romanen för vilken jag redan har spaltat upp vad samtliga kapitel skall handla om. Deadline: 1 september 2009.

4. Sedan då? Är inte detta nog, kanske? Jo, så är det väl. Alla manusidéer som ständigt far genom mitt huvud måste ignoreras. Om jag skriver ner dem för att senare göra någonting av dem blir jag bara stressad av att jag inte kommer någon vart. Det är bättre att jag kraftsamlar på de tre manus jag redan har och ser till att förvandla dem till mästerverk.

På bokmässan köpte jag ett vykort av www.strindbergsmuseet.se/sallskapet.html, ett foto av August Strindberg. Först tänkte jag sätta upp det på väggen framför mitt skrivbord, men så satte jag upp det bakom mig i stället. Att bli stirrad i ögonen av Strindberg är säkert en bra metod för att skärpa till sig i sitt skrivande, men att bli stirrad i nacken av Strindberg måste vara ännu bättre. Dessutom kan han nu kontrollera vad jag skriver och kasta glåpord och såga mig så att jag till slut får ihop manus som duger för publicering.

Tack August, och tack alla damer. Det har varit en bra dag.

Håkan Tendell

Bokmässoblogg

Ja, vad skall jag säga nu då? Jag har ju inte varit på årets mässa än. I morgon skall jag dock gå dit. Slut på meddelandet.

Nå, vad sägs?

Lyckades jag förmedla något av värde?

Alla som läser min bokmässoblogg vet nu att jag kommer att dyka upp på mässan i morgon. Jag förväntar mig därför att lördagen kommer att dra avsevärt mer folk än än vad som kom idag, vilket jag i och för sig inte kan ha någon aning om hur många det var, men som jag antar understiger den mängd besökare som i morgon kommer att knö sig in. Effekten kan å andra sidan bli den motsatta. Folk som inte vill mingla med misslyckade författare, om jag nu enligt grundlagen överhuvudtaget får lov att kalla mig författare då jag inte fått ett endaste verk godkänt av något traditionellt förlag, kanske undviker att komma då. Vi får väl se i morgon hur det ligger till med den saken. 

På tal om dagar hit och dit: Igår hade jag med en insändare i Aftonbladet som löd som följer:

”Ryssland har påbörjat färden mot det återuppståndna Sovjetunionen, USA är på väg in i en ekonomisk depression och Kina växer sig allt starkare. Det finns all anledning för oss i Skandinavien att se över vår organisation. Efter diverse experiment de senaste tusen åren tycks vi ha fastnat för att vara uppdelade i tre riken; Danmark, Norge och Sverige. Minnen från krig och herrefasoner har hållit oss skilda åt, men kan det inte vara läge nu att glömma gamla oförrätter och istället försöka försonas? Skandinavien är ju egentligen ett enda land. Likaså är skandinaviska ett enda språk, inom vilket danska, norska och svenska bara är dialekter. Vi är så vana vid att fokusera på vad som skiljer oss åt att vi ofta glömmer hur mycket som förenar oss; vårt miljötänkande, vår strävan efter jämställdhet, vårt värnande om det sociala skyddsnätet, vår vilja att ligga i framkanten av utvecklingen. Säkert skulle sammanslagningen av våra tre riken leda till många heta diskussioner i allehanda frågor kring gemensamma regler och rutiner, men vi har som sagt så mycket som förenar oss att vi nog skulle kunna enas om det mesta efter en öl eller två. Ja, i vart fall är ett enat Skandinavien ett högst möjligt scenario inom de närmaste tio åren. Alla kan ju bara börja med att ställa sig frågan: Vad kan vi vinna på att gå samman?”

Nog om detta. Jag borde sluta upp med att lägga ner så mycket energi på att försöka förbättra samhället när det är mig själv som jag borde förbättra.

Jag vet inte var jag skall börja. Jag kan bli bättre på allt.

efter midnatt after midnight

Tiden har kommit för att begreppen ut reda.

Jag har länge funderat kring min livslånga leda.

The time has come to sort things out.

I want to scream, I want to shout.

Det finns inga färger, ej himmel, ej sol.

Det finns inga blommor, ej ros, ej viol.

There are no colours, no flowers, no sun.

My search for meaning, it has begun.

Det är här jag hör hemma, det är hit jag har gått.

Jag vill stanna för alltid bland svart, mörkt och grått.

Won’t dream no more of holding hands in a park.

It is here I belong, here in the dark.

Just så lydde mina ord.

These they were my very words.

Och allting måste inte rimma.

And I don’t give a damn about translating my poems either.

My mind is a mess and I couldn’t care less.

Spela roll om jag har fullständig koll.

Vad bryr väl sig världen om ännu ett fall,

en drömmares längtan och sånt?

Världen den vill nog stå pall

för ännu en västfront.

Endless is my only way

to joy and harmony.

I will simply fade away

and face my destiny.

Every year I will grow strong,

starkare för varje år.

I have come and I belong

i denna yrkeskår,

even though I must admit

it probably seems politer

if I just hesitate a bit

and don’t say ”I’m a writer”.

Håkan Tendell

I klarhetens ljus

När jag nu bläddrar i manuset slås jag av hur långt ifrån ett mästerverk det är. Längre än så har jag alltså inte kommit 2008. Och jag som siktar på att få mitt stora genombrott senast 2010 …

Tävlingen är så gott som avgjord. Av 20 miljoner skandinaver var det 2 miljoner som kände till tävlingen. 200 000 fantiserade om att delta. 20 000 började skriva. 2 000 har redan skickat in eller kommer att skicka in ett tävlingsbidrag. Jag hamnade inte på medaljplats, det kan avslöja redan nu, men det är inte så att jag kan skåda in i framtiden – det räcker med att jag skådar mitt manus.

Detta mitt manus är alldeles för actionspäckat. Som läsare av mitt verk ges man sällan någon chans att sjunka in i miljön och känna sig ett med hjältinnans liv. Scenerna avlöser varandra i rask takt. Det enda som går långsamt är den handfull inre monologer som bekräftar hjältinnans sköra psyke. Jag är så usel på att författa att jag överväger att sluta kalla mig författare och inte börja göra det igen förrän jag har en segerpokal eller ett påskrivet kontrakt i näven. Nej. Författare kommer jag alltid att vara. Det är blott fyra bokstäver som skiljer en misslyckad författare från en lyckad författare, men författare är man likväl.

Fortfarande är jag fast i den desperation som kännetecknas av att jag jämför mig med de stora och vilka framgångar de redan hade uppnått när de var i min ålder. Så länge jag befinner mig på den låga nivå som jag gör är det inte meningsfullt att jämföra mig med andra. Det viktigaste är att jag jämför mig med mig själv, att jag ser till att jag utvecklas, och att jag utvecklas så mycket att denna utveckling blir högst påtaglig i mitt skrivande. För varje verk eller omarbetning av verk bör jag överträffa mig själv.

Jag ångrar inte mitt manus. Det var en bra skola att med en sådan stor uppgift behöva hålla sig till en deadline, att hålla sig inom gränserna 8 – 10 kapitel och max 3 000 ord per kapitel samt att låta innehåll och ordval styras av det faktum att manuset skulle passa en särskild målgrupp. Det var en bra skola, men nu är den slut. Inte MVG, inte VG, men G fick jag, eller snarare gav jag mig själv idag efter att ha konstaterat min medelmåttighet.

När jag längre fram får det definitiva beskedet om mitt nederlag skall jag ta tag i manuset och ge det ett långsammare tempo. Därefter skall jag skicka det till ett förlag.

Bokmässan 2008 och sannolikt även bokmässan 2009 får bli de sista bokmässorna jag besöker i rollen som opublicerad. Det tycks mig mer och mer som om 2010 kommer att bli året då drömmen slår in.

Horder av människor har under seklernas gång fått sina manus publicerade. Det kan hända också mig. Det kan även hända dig. Vi har verkligen ödet i våra händer.

Sommaren 2006 skrev jag en dikt. Jag menade det då och jag menar det fortfarande. Vi går genom livet på en slipprig väg. Att då och då kravla i dess diken hör till livets gång. Ingen människa kan taktfast och felfritt marschera längs vägens mitt. Vi vet vilka vi är. Vi vet vad vi vill bli. Vägen är lång. Vägen är svår. Strävan är den största dygden.

*****

THE SPEED OF DREAMS

You know, there are so many dreams that can come true

if you work and if you pray.

No matter then how hard it seems

for me or you,

dreams, they will come true one day.

*****

Håkan Tendell

Tomheten

Det blev sex frimärken. Jag satte fast dem på kuvertet. Sedan gick jag ut ur Seven-Eleven-butiken och stoppade kuvertet i den gula brevlådan. Jag kände ingenting.

Redan när jag slickade igen kuvertet i min lägenhet kände jag på mig att min roman inte skulle vinna tävlingen. Den var kanske inte värdelös, men hade den potential att bli prisbelönt? Kanske, kanske inte.

Nu hänger allt på juryn som skall granska mitt verk. Är min roman något som kommer att engagera tidningens läsare? Det vet juryn bättre än jag.

Men jag skall inte ge upp. Jag är glad att jag har hittat någonting som ger mening åt mitt liv – möjligheten att kunna nå ut med ett litterärt verk till andra människor. Det är bara att fortsätta med nya manus. En dag kommer det att ske. En dag kommer jag att få hem ett brev i vilket ett förlag erbjuder sig att publicera ett av mig författat verk. En dag kommer det att ske.

Håkan Tendell