Reflektion

mars 24, 2008 kl. 11:03 f m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Jag har gjort en lista på drygt hundra verk som jag måste läsa. Huvudsakligen romaner. Några diktsamlingar. Ingen facklitteratur. Jag kan nästan påstå att jag har läst tillräckligt med facklitteratur i mitt liv. Ändå känns det som att jag inte kan någonting. Det är möjligt att jag är en av landets mest allmänbildade personer, men till vad nytta?

De närmaste åren måste jag försöka strunta i facklitteratur, bortsett från böcker som handlar om skönlitteratur på ett eller annat sätt. Jag blir så uppgiven när jag tänker på hur många år jag har levat och inte läst de böcker som jag borde ha läst för att bli världens mest framstående författare eller för att bli en publicerad författare överhuvudtaget. Jag har lånat några deckare som jag skall plöja igenom för att kunna skriva den där deckarnovellen vars deadline är den 30 april, men efter det måste jag börja från scratch och insupa allt det som alla andra redan har insupit. Eller också är det så att alla andra inte har läst alla böcker. De har kanske också levt ett liv som har fyllts med andra saker. Men nu är det som det är. Jag tänker skriva en duglig bok om det så blir det sista jag gör, vilket år det nu kan röra sig om. År 2031 går jag i pension. Då kommer jag att få gott om tid att läsa och skriva. Mitt mål är att bli publicerad före år 2050.

Man skall kanske inte klandra sig så mycket för vad man inte har gjort i sitt tidigare liv. De beslut man fattade då var säkert någorlunda välgrundade baserat på den erfarenhet och de visioner man hade då. Genom allt man upplever med åren förändras också personen gradvis. Man har minnen från en svunnen tid, men är det möjligen minnen från en annan människa än den man är idag?

Vem var jag i Los Angeles 1985? Vad ville jag uppleva då?

Vem var jag i London 1987? Vad hade jag för planer för framtiden?

Vem var jag i Barcelona 1992? Hur såg mina drömmar ut?

Vem var jag i Milano 1995? Vad hade jag för visioner?

Vem var jag i New York 1997? Hur förändrade mötet med staden mig?

Vem är jag i Göteborg den 24 mars 2008, kl. 11.39? Vad vill jag? Vilka möjligheter har jag att framgångsrikt fortsätta på den väg som jag bestämde mig för den 21 juni 2006?

Jag har utvecklats. Det har jag.

Sommaren 2006 var jag en rookie. Sommaren 2007 hade jag provat på både det ena och det andra. Sommaren 2008… Sommaren 2009… Sommaren 2010…

Det finns ingen anledning till att drabbas av panik. Jag kommer eventuellt att leva länge till. Min tid kommer.

Har jag inte alltid vetat vad jag ville bli? Förvisso, men jag har också velat bli så mycket annat. Det är det som har varit det stora problemet, att jag inte hade någon röd tråd att följa. Men nu har jag ju hittat min nisch här i livet. Än så länge kan jag dock inte leva på författandet. Det kan jag kanske inte ens efter den första romanen, men efter den första romanen kommer allting ändå att förändras. Allting. Fullkomligt.

Håkan Tendell

Annonser

Postat manus

mars 2, 2008 kl. 6:12 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

Det slog mig idag att jag måste se till att ha åtminstone något manus ute för granskning, annars står tiden still alltmedan det biologiska förfallet dygn för dygn tar ut sin rätt, så jag tog tag i M2, kastade in en massa av mina gamla dikter i en konstfull ordning, justerade några av dem och skrev lite nyskriven text här och var för att sammanlänka det hela till njutbar läsning. Blott en gång läste jag igenom de nyskrivna passagerna. Sedan skrev jag ut manuset, valde ett förlag, skrev ett kort följebrev, hastade iväg, köpte frimärken för 33 kr och lade kuvertet med manuset på lådan. Den kommer inte att tömmas förrän i morgon, vilket innebär att förlaget inte får manuset förrän på tisdag. Sedan kommer det att dröja ett tag innan jag får hem ett refuseringsbrev.

Jag önskar att jag kunde skriva ett alldeles normalt manus, ett sådant där manus som blir godkänt, publicerat och sålt i bokhandeln. Istället skriver jag manus som man bara kan se som antingen fantastiska eller fullkomligt värdelösa. Jag vet att jag är en värdelös författare, men jag ger mig inte, och jag vet att nyckeln till framgång trots allt mer handlar om att läsa än att skriva. Häromdagen köpte jag böcker på bokrean för ca 800 kr och i morse handlade jag en massa böcker på nätet för ca 700 kr. Jag vill läsa så himla många böcker och jag vill kunna skriva böcker som på ett eller annat sätt berör människor.

Nåväl, jag har nu i alla fall ett litet manus ute i den stora, vida världen. Egentligen ligger det ännu bara i en gul postlåda på en gata i staden vilket ingen annan än jag känner till, men snart skall detta manus låta tala om sig. 53 sidor. Inte mycket att komma med. Men med ett litet format kan boken nog bli tillräckligt tjock för att dess titel skall kunna tryckas på dess rygg. Kanske blir den på hundra sidor eller något i den stilen.

Fast jag vet ju att manuset kommer att bli refuserat. Jag tycker nästan synd om den som måste läsa mitt manus. De läser väl i och för sig aldrig ett manus i sin helhet ifall de förstår vartåt det barkar. Inledningen är jag dock väldigt nöjd med. De två första kapitlen är alldeles lysande. Välskrivna och fängslande. Men resten av kapitlen? Jo, men de är väl också bra. Jag hade ju inte skrivit dem om jag inte ansåg att de var bra. Fast man lurar sig själv. Man tror att det man har skrivit är så himla bra, och så är det egentligen bara skräp rent ut sagt. Men det lär ju förlaget berätta för mig om ett par månader, så varför skall jag fortsätta grubbla på det nu? När beskedet kommer får jag väl titta på mansuet igen och se vad jag kan göra åt det. Dock får jag under inga omständigheter slänga bort allt material, radera det, riva sönder det. Jag måste behålla och förädla. Behålla och förädla. Annars kommer jag aldrig att slå igenom, aldrig få något publicerat, aldrig se min dröm gå i uppfyllelse.

Håkan Tendell

Årets första dag

mars 1, 2008 kl. 12:31 e m | Publicerat i Skrivande | Lämna en kommentar

De gamla romarna ansåg att året inte började förrän i mars månad. Räkningen lever delvis kvar i månadernas namn – september: den sjunde månaden, oktober: den åttonde månaden, november: den nionde månaden, december: den tionde månaden. Och så är det två månader till och sedan kommer mars.

Det passar mig bra att 2008 inte börjar förrän nu, för först idag har jag i grund och botten blivit av med det dåliga samvete som grundat sig på att jag ännu inte har läst samtliga klassiker samt samtidens samtliga beryktade verk. Ingen människa kan nämligen ha gjort det, inte ens de människor som på heltid arbetar med att läsa och recensera böcker. Och om man då, som i mitt fall, behöver arbeta med något annat än litteratur på vardagarna för att försörja sig och sedan på kvällar och helger försöka hinna med att läsa och dessutom själv försöka prestera något i manusväg, ja då är det väl självklart att många av verken ännu är olästa.

När jag tänker efter är det ju till och med så att jag i mitt liv knappast har underkonsumerat litteratur. Jag har säkert läst mer än tusen böcker, allt ifrån tunna pocketböcker till tung facklitteratur i diverse ämnen. Och inte nog med det: Jag har säkert bläddrat i mer än tiotusen tidningar, allt ifrån serietidningar till morgontidningar, från personaltidningar till populärvetenskapliga magasin, från färgglada skvallertidningar i frisersalonger till sobra alster som man kan hitta i det lilla facket framför sig när man slår sig ned i en flygplansfåtölj. Det skrivna ordet har sannerligen mött min blick i riklig mängd. Och jag har mött det talade ordet tusentals gånger i biografsalongen eller framför TV:n. Och jag har mött det sjungna ordet tusentals gånger via stereon, via radion, via TV:n och genom att ha gått på mängder av konserter. Ja, vad andra ordkonstnärer lättsamt eller mödosamt har skapat, det har jag ju faktiskt tagit del av i hela mitt liv. Så försvinn, dåliga samvete! Försvinn och låt mig glädjas över det jag läser istället för att våndas över det jag inte har läst. Litteraturläsning skall hellre vara ett nöje än en plikt, även om man råkar ha ambitionen att skriva böcker själv och självklart vill lära sig av vad andra har skrivit. Nytta och nöje bör förenas. Det är så sant som det är sagt. Så enkelt är det.

Håkan Tendell

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.