Berlin

september 4, 2015 kl. 11:47 e m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Berlin 2015

Aussicht vom Zimmer 222, Hotel Domus, Uhlandstrasse

Det var under den veckolånga vistelsen i Berlin jag tog det nya steget. Där jag insåg att den säkraste vägen att få till den raka handlingen, det effektiva berättandet i trilogins transformation från den övergripande tanken till enskilda scener, var att tillverka en screenplay.

Genom att lägga en stund på att teckna ett ögonblick ur en scen, i en vinkel som om jag redan från början avsåg att det skulle bli ett filmmanus, kände jag att detta drastiskt skulle minska risken för att berättandet skulle sväva i väg och förgrena sig i sidohistorier som inte skulle ha något syfte vare sig i förhållande till att driva handlingen framåt eller ge en betydelsefull djupare bild av historiens olika karaktärer.

När hände detta? När togs detta avgörande steg? Var det kanske under lördagen, söndagen eller möjligtvis måndagen? Förmodligen det senare, men det är omöjligt att veta. Så här i efterhand känns det som att dagarna flöt ihop. Jag hade inget behov då av att dokumentera skapelseprocessen: bara att skapa. Jag vet inte ens vilken dag jag var i lobbyn till Hansa Tonstudio. Men jag minns att när jag kommit ut på trottoaren och vandrat en bit bort mot Potsdamer Platz upptäckte jag att jag spontant lågmält börjat sjunga Bowies Heroes.

Förutom detta, vad gjorde andra vistelsen i Berlin i övrigt för bestående intryck på mig?

En fågel flygandes vid Gedächtniskirches trasiga torntak, en tavla i Gemäldegalerie av Vermeer (Vinglaset) och framför allt ögonkontakten med Nefertiti. På Neues Museum. Ett rum tillägnat enbart hennes byst. En vakt. Kala väggar. I rummets mitt: inuti skyddande glas: hon. Jag steg in i rummet, kom närmare och betraktade henne i profil. Hennes läppar, hennes hals. Strök bakom hennes nacke. Hennes blåa huvudbonad. Kom runt henne och ställde mig ansikte mot ansikte. Minnet av en kvinna: död i över tretusen år. Hennes ena öga av skada vitt. Hennes andra öga helt. Fängslande. Blickande. Levande. Som om hon såg rakt in i min själ. Och sa åt mig att det är dags att göra någonting av mitt jordeliv. Strax väntar den tusenåriga evigheten.

Kanske var det då jag tog mig tillbaka till rum 222 och fann det för mig nya sättet att skapa.

Håkan Tendell in Berlin 2015

Hansa Tonstudio, Köthener Strasse

 

Annonser

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.